Att be för de bortgångna
Under den senaste tiden har jag kommit att fundera över en fråga där protestanter och
katoliker/ortodoxa traditionellt haft olika uppfattningar. Det gäller frågan om man bör
eller till och med får be för dem som gått bort från jordelivet. Funderingarna har blivit
aktuella för mig sedan en del nära och kära gått bort de senaste åren.
Skiljelinjens uppkomst går tillbaka till Luthers tid, då det fanns många missbruk när
det gäller bön för de bortgångna. Läran om ett tidsbegränsat straff (skärselden) som
kunde kortas genom de efterlevandes böner gjorde att man testamenterade stora
summor till kloster för att hyra munkar som skulle be ett visst antal gånger för ens själ,
så att skärselden blev så kort som möjligt. Dessutom såldes avlatsbrev som genom en
behjärtansvärd donation till kyrkan skulle göra samma sak för en viss bortgången vän
eller släkting. Sådan villfarelse och andligt maktmissbruk har med rätta rensats ut i och
med reformationen, som återupprättat Bibelns trösterika löften att vi troende kommer
direkt till Gud: ”Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset”
(Luk 23:43). ”Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner, så har vi en byggnad från
Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen” (2 Kor
5:1).
Men jag undrar om inte barnet på något sätt åkt ut med badvattnet i vår protestantiska
kyrka. Evangeliet att våra bortgångna inte behöver att vi ber för dem har med åren
blivit en lag att vi inte får be för dem – ”det är ju sådant som katolikerna gör”, och
man vill väl vara en god protestant?
När jag nu sedan några år av och till har använt Tidegärden, en bönbok som är
samutgiven av Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och dåvarande Missionsförbundet,
har jag lagt märke till att varje vesper (kvällsandakt) avslutas med en liten bön för de
bortgångna. Symboliken är att man vid dagens slut också tänker på livets slut, på dem
som gått före oss in i mörkret för att komma ut i Guds gryning på andra sidan. Först
hoppade jag över dessa böner, jag ville inte handla som om de döda behövde våra
böner så att man hamnar under medeltidens böneslaveri, men sedan kom jag att
fundera över vad bön och förbön egentligen är.
Som jag förstår det är bön hjärtats samtal med Gud, och förbön är att be fram Guds
vilja i världen. Vi ber ju för sådant som vi utifrån Bibeln vet är Guds goda vilja, sådant
som vi vet att han vill svara på – frälsning, beskydd, välsignelse, vishet, mognad,
Andeuppfyllelse, frimodighet, gemenskap, förlåtelse, försörjning etc.
Vår Herre Jesus uppmanade ju oss exempelvis att be ”Vårt dagliga bröd giv oss
idag”. Men när jag läste Luthers utläggning om detta ställe i katekesen fick det mig att
tänka till: ”Gud giver väl även utan vår bön dagligt bröd åt alla människor, jämväl de
onda, men vi bedja i denna bön, att vi måtte erkänna det såsom hans gåva och med
tacksamhet mottaga vårt dagliga bröd.” På liknande sätt förklarar han andra böner i
Fader Vår: Gud utför sin goda och nådiga vilja även oss förutan, men vi ber för att vi
ska få vara delaktiga i den. I bönen får vi vara med när vår Fader regerar världen och
utför sin vilja, det är en gemenskap med honom och vi utvecklas allt mer till hans
avbilder och får tänka hans tankar.
Detta är en anledning varför jag älskar Kyrkans förbön i Svenska kyrkan och Katolska
kyrkan. Församlingens bön i gudstjänsten kan vara så mycket mer än ett inåtvänt
”välsigna gudstjänsten och predikanten och pengarna som samlats in”, det är möjligt
att lyfta blicken ut i världen och samhället och be fram Guds vilja i allt som sker
därute: i hem, skolor och arbetsplatser, i forskning, kultur och fritid, varhelst
människor rör sig och den inkarnerade Kristus går med, redo att uppenbara sig. Här är
ett exempel på en sådan förbön, en söndagsvesper från Tidegärden:
Gud har skapat världen och återskapar den genom Kristi uppståndelse och Andens
utgjutande. Låt oss be till honom:
Förnya dina under i oss, Herre.
Vi tackar dig, vår Gud, som visar din allmakt i universums skapelse och din försyn i
historiens gång.
Förnya dina under i oss, Herre.
Befria oss, genom Kristi seger på korset och hans frid, från fruktan och förtvivlan inför
tomheten och ondskan.
Förnya dina under i oss, Herre.
Låt dem som älskar freden och rättvisan tillsammans sträva mot en värld utan fruktan
och svält.
Förnya dina under i oss, Herre.
Bistå de förtryckta, befria de fängslade, trösta de olyckliga, ge bröd åt de hungriga,
upprätta de fallna, och visa oss korsets seger i allt.
Förnya dina under i oss, Herre.
Du som förhärligade din Son efter hans utblottelse i död och begravning, låt dem som
delar hans död också dela hans uppståndelse.
Förnya dina under i oss, Herre.
Fader Vår…
Allsmäktige och barmhärtige Gud, driv bort ifrån oss allt som skadar oss, och låt oss,
utan hinder till kropp eller själ, i frihet göra det goda som du har berett åt oss. Genom
din Son, Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Vid bön i församling ber förebedjaren det okursiverade medan församlingen svarar
med det kursiverade. Varje enskild bedjare lägger naturligtvis ner det som är aktuellt
för honom i de allmänt hållna orden, lägger in sig själv eller en vän eller något han
hört om, eller ber allmänt för hela samhället, eller kanske fäster sig särskilt vid en eller
ett par av raderna som kanske drar upp det som han går och tänker på, upp ur hjärtat
och inför Gud.
Allt är sådant som Gud vill göra och redan gör bland människor. I ett sådant
sammanhang är det inte konstigt med den sista raden innan Fader Vår där bedjaren får
be fram det som Gud redan lovat att han ska göra, att låta dem som dött i Kristus också
få uppstå i honom – och även ifall den bönen inte skulle förändra något på andra sidan,
så är det ett utmärkt sätt att tillsammans med Gud minnas sina bortgångna och dela sin
kärlek till dem med honom, man påminns dagligen om att de inte är borta utan lever
vidare hos Gud och väntar på att också vi ska komma dit i härlighet.
Nåväl, nu var den här lilla artikeln tänkt att handla om bön för de bortgångna som var
det som jag funderat på nu sist, men i och med detta kom jag ju in på förbön i
allmänhet också. Och då kan jag ju så här till sist kasta fram som en diskussionsfråga:
finns det fler än jag som är frustrerade över hur bönen under gudstjänsten fungerar i
vår församling? Har någon några tankar kring detta, reaktioner, förslag till förbättring
etc?
Önskar er alla hjärtats frid i vetskapen om vår Guds kärleksfulla allmakt.
I Kristi kärlek
Tony
PS: Om någon blir intresserad av Tidegärden kan den fås för under hundralappen på
Din Bok mittemot Domkyrkan, 900 sidor bön som rekommenderas varmt.
