Predikan i S:t Hans kyrka Jungfru Marie bebådelses dag den 25 mars 2007
Mika 5:2-4 * Romarbrevet 4:18-21 * Lukas 1:26-45
D
et som hände när ängeln kom till Maria och
hon sade ja till att bli Guds Sons moder har
kopplingar bakåt till sådant som hänt tidigare i
Gudsfolket historia. När till exempel den ofödde
gossen Johannes sparkade till i mamma Elisabeth
därför att Guds moder kom på besök, då gjorde han
som den store kung David gjorde inför Guds närvaro: han hoppade och dansade med liv och lust (2
Sam 6:13-16).
Och när ängeln svarade Maria på frågan hur hon
skulle bli gravid utan någon man, använde ängeln
samma ord om den Helige Ande som används i berättelserna i Gamla Testamentet om molnet som
täckte uppenbarelsetältet, där Gud valde att bo (2
Mos 40:34, 1 Kung 8:10-12). Kristen tro känner igen
molnet som den Helige Ande, samme Helige Ande
som nu skulle komma över Maria. När Anden kom
över uppenbarelsetältet kom Gud dit, och när Han
kom över Maria tog Gud sin boning hos henne. Gud
slog upp sitt tält på jorden genom att bli människa i
Maria (Joh 1:14). Han valde att bo där.
I en mening är Maria en förebild för alla kristna
liksom för den kristna kyrkan. Ty i en kristen bor
Gud, liksom Han gör i den kristna kyrkan. ”Kristus
lever i mig”, skrev Paulus (Gal 2:20) ”Jag lever, fast
inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.
Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron
på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för
mig.” Att en människa ”lever i tro” betyder alltså att
Jesus Kristus lever i henne eller honom.
Kristen tro är nämligen inte i första hand att ha en
övertygelse, en tolkningsnyckel eller en livsmodell
eller att på annat sätt ”ha” Jesus. Kristen tro är inget
man har utan kristen tro är något man är. Det är klart
att man som kristen läser om Jesus och ”ser” på
Jesus och att man har åsikter och tolkningsnycklar
och livsmodeller, men djupast är Gud och Jesus så
ett med livet en kristen lever att man delar livet med
Jesus. Varje kristen kan säga som Paulus: ”Jesus
lever i mig”.
Den första att kunna säga det var jungfru Maria.
Därför är hon och hennes liv en förebild och modell
för hur man är och vad det är att vara kristen. Och
funderar vi kring den kristna kyrkan är Maria också
en förebild, även om det är lite mer komplicerat med
den saken. Jag lämnar de komplikationerna åt sidan
idag för att i stället peka på några saker som gjorde
att Jesus blev människa i Maria och som gör att Han
nu kan ”leva i oss”.
Det första är just den Helige Ande, molnet från
Gud, som kom över Maria – och tidigare över tältet
med arken. Maria blev gravid utan en man, Jesus
föddes inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av
någon mans vilja, utan av Gud, som det står i
Johannesevangeliets inledning (Joh 1:13) om ”alla
som tror på Guds namn” (Joh 1:12), alltså om alla
kristna. Det nya livet, himlalivet, Jesus-livet blir till
bara genom vatten och ande, säger Jesus lite längre
fram i Johannes-evangeliet, alltså genom en kombination av dopet och att den Helige Ande kommer
över oss. Någon annan möjlighet finns inte.
Maria undrade hur det skulle gå till – och ängeln
svarade lika förnuftigt och sakligt som Maria frågade. Det som skedde med Maria när hon blev gravid var klart ovanligt. Det har helt enkelt inte hänt
någon annan gång. Sådant är i sig inget konstigt.
Oväntade och onormala händelser tillhör det vanliga. Tror man inte på Gud kallar man sådana händelser för slump, tror man på Gud kallar man dem
under. Marie bebådelse var ett under.
Och det viktiga för oss när vi reflekterar över vad
det är att vara kristen är att man visst ska undra och
reflektera med sitt förnuft och förstånd. Kristen tro
och kyrkligt liv är inte oförståndigt. Samtidigt ska vi
räkna med Gud och Guds under och att Han gör
mycket som går inte mot förståndet men över det.
Balansgången mellan det som är bara oförståndigt
och dumt och det som övergår vårt förstånd och är
gudomligt handlande är ibland svår, men fråga kan
man alltid göra, så som Maria gjorde, och utgå från
att Gud inte är dum eller oförnuftig men inte heller
kraftlös och oförmögen att göra under.
Maria sade: Må det ske med mig som Du har
sagt. Det är det tredje vi kan lära oss. Vi säger som
Maria varje gång vi ber Herrens bön: Låt Din vilja
ske. I den bönen ligger mycket av den kristna trons
grundhållning här i livet, och i den bönen behöver vi
mogna och växa mest så länge vi lever. Nu ska jag
bara konstatera att Maria sade Ja till Guds vilja, till
att ta emot Helig Ande och till att ge Jesus Kristus liv
i hennes liv – och att det är så det går till också för
oss när vi kommer till tro och när vi lever i tro.
Men synden då? Det står inget om synd i
berättelsen om jungfru Maria. Allt tyder på att hon
var en alldeles vanlig ung kvinna i en alldeles vanlig
by i Israel. Men vi har hjälp av andra händelser, till
exempel när Jesus kom till Jeriko och fick syn på
överlöparen och svikaren Sackaios, en riktig syndare, och då sade till honom: ”Jag vill gästa i ditt
hem”, annorlunda uttryckt: ”Jag vill finnas i ditt liv.”
Sackaios sade som Maria: ”Ske Din vilja.” Besöket
förändrade Sackaios, han tog avstånd från sin synd.
Det som han levt för tidigare lämnade han; hans
gamla liv dog och Jesus blev hans herre.
Jesus bor alltså hos syndare. Fast den som
Jesus bor i kan inte kompromissa med synden, ens
när han syndar igen. Han eller hon bekänner synden, tar avstånd från den och gör bot och bättring,
likt Sackaios. Och står, likt Maria, vid Jesu kors och
ser Jesus dö för vår synd, står där i sorg över
synden och i lycka över att Jesus har dött för den.
Att vara kristen är alltså på djupet att Jesus är så
ett med ens liv att Han lever i en. Så är det också för
varje levande kristen församling. När Anden kommer
över oss och vi, fullt medvetet, säger Ske Din vilja,
då sker undret, det som Guds moder Maria blev den
första att leva i.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
