Mikael Westerlund
Sociologi avancerad nivå 1
Självförverkligandets sociala villkor
25/10-2010
Jag är erkänd – alltså finns jag till!
Inledning
I vår tid står den enskilde individen ofta i fokus. Det talas om att solidaritet och känslomässiga
band upplöses, samtidigt som alltfler fenomen omtalas i form av risker och osäkerhet.
Samtidigt finns också en tilltro till utvecklande av individuella möjligheter i form av
självförverkligande, något som oftast har ett psykologiskt ursprung. Självförverkligande
definieras enligt Nationalencyklopedin som:
förverkligande av den egna personlighetens inneboende möjligheter.
Självförverkligande är även ett personlighetsdrag: en individ med hög grad av
självförverkligande karakteriseras av självständighet, självkänsla och ansvarstagande.
Även uppnående av långsiktiga livsmål kan benämnas självförverkligande. Definition
av psykologiskt självförverkligande – som något som kommer inifrån och som ska
fullbordas.
Enligt denna psykologiska definition så blir det tydligt att det för individen handlar om att
förverkliga inneboende möjligheter och potential för att uppnå autonomi och självkänsla.
Gentemot denna psykologiska definition står socialpsykologisk teori om självet som något
som utvecklas genom sociala relationer, genom intersubjektiv kommunikation. Ett begrepp
som självförverkligande kommer i denna tradition att få en annan betydelse och beskrivs
snarare som en pågående process i kommunikationen mellan individ och samhälle, än en
fråga om självuppfyllande av inre talanger.
För att individer ska kunna nå ett socialt självförverkligande så hävdar flera författare att
erkännande är en avgörande faktor. Det gäller både för enskilda individer och för grupper.
Begreppet erkännande behandlas dock olika och definitionerna går isär, så för att kunna förstå
eller ta ställning till erkännandets betydelse för självförverkligande, så är det viktigt att
undersöka hur detta begrepp används från olika perspektiv.
Synen på självet, som socialt skapat, är viktig för teorier om ett socialt självförverkligande,
vilket gör det viktigt att också säga något om självet som begrepp. Men varför är det
överhuvudtaget intressant att försöka utveckla teorier omkring självet och ett socialt
självförvekligande? Vad kan det tillföra i förhållande till t.ex. psykologiska teorier? Jag menar
att det är avgörande när det gäller förklaringar omkring människors beteende och handlingar,
varför vi agerar som vi gör, om vi styrs av inre drifter eller rationellt uttänkta mål, som många
hävdat. Om situation och kultur är viktiga faktorer för människors agerande så får det
konsekvenser för teorier om den enskilde individens eget ansvar. Ett sociologiskt perspektiv
kan också skapa en motdiskurs till den psykologiska diskursens bild av självet, som
människor använder för att förstå och bedöma sina egna upplevelser. En sociologisk diskurs
skulle i bästa fall kunna utgöra ett alternativ som kan stärka individers möjlighet att förstå sin
situation och ställa samhällskrav istället för att vara mer eller mindre tvingade att acceptera
förklaringar som placerar dem själva som orsak till problem som kan förstås som socialt
grundade.
1
Syftet är att undersöka hur fyra författare beskriver erkännande, som räknas som en
förutsättning för socialt självförverkligande.
Problemformulering: Går det att utifrån erkännandebegreppet att skapa en användbar
motdiskurs om socialt självförverkligande?
Disposition
Jag kommer att utgå från fyra böcker: Axel Honneth - The struggle for recognition, Frank
Furedi - Therapy culture, Nick Crossley – The social body, och Emma Engdahl – A theory of
the emotional self. Jag börjar med att kort säga något omkring synen på självets utveckling
och socialt självförverkligande, för att efterföljande ta upp huvudfrågan om erkännande, och
till sist diskutera resultaten.
Självets utveckling och socialt självförverkligande
Furedi utvecklar ingen teori om självet eller självförverkligande, men utmejslar istället genom
kritik en hållning till den identitetsposition som han menar har skapats genom terapikulturen
sedan 1980-talet. Genom att beskriva självet som sårbart, så hävdar Furedi att terapikulturen
positionerar det i en svag form, som kräver att terapeutisk expertis hanterar människors
problem, och även om människor också använder andra scripts för att skapa förståelse av
deras egna liv, så utövar terapierna ett stort inflytande (Furedi 2004:21-23).
Furedi hävdar att självförståelse genom självreflektion är ett arv av moderniteten, och att
konstruktionen av det känslomässiga självet ökar känslan av individualisering och fokusering
mot människors inre värld. Han menar att den känslobaserade identiteten tydligen baseras på
erkännande av emotionella signaler som överförs innifrån (Furedi 2004:143f).
Engdahl, Honneth och Crossley utgår från George Meads teori om självet som socialt skapat.
Engdahl menar att en intersubjektiv relation mellan den andre och självet, genom en
ömsesidigt erkännande av varandras funktioner, är en förutsättning för självförverkligande
(Engdahl 2005:116). I en vidareutveckling av Meads utgångspunkt, konstruerar hon en teori
om det emotionella självet. För utvecklingen av det emotionella självet anför Engdahl kärlek
som en avgörande faktor, och att vi vet att vi förtjänar den (Engdahl 2005:17,116). En
sammanfattning av självets utveckling mot självförverkligande beskriver hon som:
the process of continuous need for recognition that is incorporated in self-realization
has its source in difference, approached by emotional and reflexive attitude taking, on
the basis of functional identification with the other, from the standpoint of the self.
(Engdahl 2005:135).
Erkännande beskrivs här som ett kontinuerligt behov och antyder också att
självförverkligande är en fortlöpande process, som inkluderar utvecklande av förmåga att
sätta sig in i andra personers perspektiv, både känslomässigt och genom reflektion.
För Engdahl är känslomässiga erfarenheter och förkroppsligade attityder avgörande för
självutveckling.
Detta gäller också för Nick Crossley som försöker att överbrygga dualismen mellan kropp och
medvetande, en föreställning som ofta privilegierat reflexivt tänkande. Istället vill han skapa
en bild av människan som en praktisk varelse involverad i den fysiska omgivningen. Ett
genomgående tema är tanken att vi är våra kroppar, och att de kroppsliga uttrycken är rotade i
vanor (Crossley 2001:3ff).
2
Axel Honneths syn på självförverkligande uppfattar jag handlar om att uppnå tre olika former
av erkännande: erhålla kärlek i nära relationer, att lagligt bli erkänd som innehavare av
rättigheter, och genom att uppnå social aktning (se nedan).
Erkännande
Jag går nu över till att undersöka hur författarna uppfattar detta erkännande som så ofta nämns
som ett socialt behov och grundläggande element för självförverkligande.
Redan i den klassiska socialpsykologin hos Adam Smith, Cooley och Mead, så beskriver
Engdahl deras betonande av ett behov för erkännande som en viktig komponent för
självförverkligande (Engdahl 2005:23,51,72). För Mead handlade det om både rättsligt
erkännande och erkännande som en unik person. Rättsligt erkännande handlar om att man
som individ har samma rätt som alla andra, alltså en form av likhet, medan den konkreta
formen av erkännande från konkreta personer handlar om att bli erkänd för det sätt man skiljer
sig från andra (Engdahl 2005:72).
Nick Crossley talar, med utgångspunkt i Hegel och Merley-Ponty, om ett begär (desire) efter
erkännande som grundläggande för skapandet av en gemensam social värld. Men samtidigt
som begäret efter bekräftelse och gillande är central för socialisationsprocessen, så medför
den också ett konkurrensinriktat element genom strävan efter att upphöja sig själv, och
samtidigt undgå att andra höjer sig över en. Man kan uppfatta denna konkurrens som ett hot
mot stabiliteten, men samtidigt kan den uppfattas ha varit viktig i utvecklandet av kulturella
aktiviteter som vetenskap, filosofi och sport. Detta fenomen illustrerar Crossley med spel, där
konkurrens är ett viktigt inslag. Han nämner bl.a. Bourdieus teori innehåller en analogi till
spel med sociala fält där aktörerna konkurrerar inom olika discipliner för att uppnå ära
(Crossley 2001:87f).
I motsättning till Bourdieu, som talar om att förstå hur den sociala världen transformerar
impulserna från en biologisk libido till socialt konstituerade intressen, så menar Crossley att
det är bättre att avvisa idén om en biologisk odifferentierad impuls, och istället hävda idén om
begär efter erkännande. Ett begär efter erkännande kan knytas till vilka som helst kulturella
företeelser, och de belöningar eller det som är välsett inom ett särskilt fält och har kommit att
stå för erkännande. Med utgångspunkt i idén om ett begär efter erkännande, menar Crossley
att man kan hantera vilka som helst former för tävlan om status eller privilegier, vilka
representerar erkännande. Som jag förstår detta så menar Crossley att individers begär och
tävlan för status inom ett givet område är ett uttryck för ett mer fundamentalt behov för
erkännande (Crossley 2001:102).
Crossley vill skapa en förkroppsligad (embodied) sociologi, och försöker att knyta det
känslomässigas betydelse till den sociala världen. En av grunderna till att känslor genereras i
sociala sammanhang, är att dessa sammanhang har betydelse för människor. De har betydelse
pga av det begär för erkännande som ligger bakom deras handlingar. Genom att förstå
människors begär efter erkännande från ’den andre’, och accepterande av konkurrensen om
status och privilegier, så blir det också möjligt att förstå handlingar som annars räknas som
asociala och normbrytande (Crossley 2001:103f).
Honneth bygger i sin bok The struggle for recognition (1995), på Hegel, Mead och Donald
Winnicotts objekt-relationsteori. Från Hegel och Mead använder Honneth en tredelad
uppdelning av olika former av ömsesidigt erkännande: kärlek – som relateras till primära
relationer till konkreta andra, rättigheter – som relaterar till lagligt erkännande, och solidaritet
– som Hegel relaterar till det civila samhället (Honneth 1995:93f).
3
Den första formen är kärlek, och handlar om den omsorg och starka känslomässiga band som
finns i nära relationer inom familj, mellan vänner och hos älskande. Genom kärleksfull
ömsesidig omsorg bekräftas den interberoende relationen genom direkt kommunikation. För
att denna direkta form för bekräftelse ska få karaktär av egentligt erkännande, så behöver det
sedan uppnå karaktär av affektivt godkännande och uppmuntran. Genom detta kan en
grundläggande balans upprättas mellan, å ena sidan, individuell självständighet, och å den
andra sidan, tillgivenhet, genom en upplevd försäkran om den andres fortsatta engagemang.
Bekräftelse av självständighet behöver alltså kombineras med omsorg för att uppnå karaktär
av ömsesidighet. För Honneth så resulterar denna grundläggande nivå av intersubjektiva
erfarenheter av kärlek i ett känslomässigt självförtroende (emotional confidence). Detta
grundläggande självförtroende uppfattar Honneth som ett förstadium för utvecklingen av
andra former av erkännande (Honneth 1995:95f,107).
Den andra formen för erkännande är rättigheter. Denna form av erkännande relaterar till lagar
och regler, och för att kunna uppfatta att vi själva har krav på rättigheter, så måste vi
inkorporera ett samhällsperspektiv och därigenom erkänna andras rättigheter. När vi erkänner
andras samhällsmedlemmars rättigheter, kan vi också förstå att andra kommer att respektera
våra legitima krav. Istället för erkännande av en själv som en unik person, så handlar detta
erkännande som samhällsmedlem med lika rättigheter som alla andra. Genom att förstå
grundlaget för sina egna rättigheter, är det möjligt att förstå att man respekteras av alla andra.
Denna form av erkännande benämner därför Honneth som självrespekt (Honneth 1995:108ff,
120).
Den tredje formen av erkännande är solidaritet. Det handlar om att uppnå en social aktning
som gör det möjligt att relatera personliga särdrag och förmågor. För att intersubjektivt
erkännande i form av social aktning ska vara möjligt, så menar Honneth att det måste finnas
ett tillstånd av värdekonsensus. Social aktning riktas mot konkreta personers olika kvaliteter,
som anses vara värdefulla i förhållande till kulturellt och socialt skapade mål. Genom att
agera i enlighet med sådana mål kan en person uppnå status i form av socialt anseende.
Personer inom samma statusgrupp kan känna aktning genom deras gemensamma sociala
position, men också i förhållande till andra grupper som omfattar samhälleligt delade värden.
Men samtidigt kan det också uppstå motkulturer, och inom en statusgrupp kan andra
utomstående exkluderas från medlemmarnas aktning. I dagens samhälle sker dock, enligt
Honneth, en förändring mot värdepluralism och olika former av personligt
självförverkligande, som urvattnar det sociala äresbegreppet till fördel för social prestige. I
moderna samhällen kämpar många grupper för att uppnå social aktning, genom att kräva
erkännande av deras kollektiva värden. Det får då avgörande betydelser hur väl sociala
rörelser lyckas uppmärksamma sina krav, för den grad av social aktning som de kan uppnå
(Honneth 1995:121ff,127).
Med tanke på individualisering och förändrade samhällsvillkor, så omdefinierar Honneth den
nödvändiga tillknytningen till ett kollektiv för att kunna uppnå social aktning, till att vara ”a
felt confidence that one´s achievements or abilities will be recognized as ’valuable’ by other
members of society.” Därmed kan individer i egenskap av samhällsmedborgare uppnå social
aktning genom att deras drag och möjligheter blir värderade i ljuset av gemensamma värden,
och erkänns som värdefulla (Honneth 1995:128f).
Förutom att betona vikten av olika former av erkännande, så menar Honneth att det är viktigt
att också beakta de motsvarande formerna av disrespekt som uppstår när aktörer förvägras
erkännande. Detta undersöker Honneth med utgångspunkt i Winnicotts objekt-relationsteori.
4
Kort återgett så menar Honneth att det blir möjligt, utifrån objekt-relationsteori, att förstå
kärlek som en form av erkännande, genom att förklara den tidiga relationen mellan en mor
och hennes barn som en balans mellan symbios och självhävdelse. Från att ha varit absolut
beroende av varandra, så måste barnet och modern lära att uppfatta varandra som oberoende
enheter. När detta sker så uppstår en förståelse och erkännande av ett ömsesidigt beroende av
varandras kärlek och behov (Honneth 1995:93,96ff).
I förhållande till alla former av erkännande, så menar Honneth, att om en individ utsätts för
någon form av disrespekt så skadas den positiva självförståelse som denna person uppnått
genom intersubjektiva relationer. Disrespekt hänvisar då till en mänsklig sårbarhet som
stammar från det intersubjektiva beroendet och behovet för erkännande. Honneth beskriver tre
former av disrespekt som motsvarar de tre formerna av erkännande. Den första formen av
disrespekt hänvisar till det erkännande som uppstår genom kärlek i nära relationer och skapar
ett grundläggande självförtroende. Det handlar om fysiska övergrepp som skadar ens
grundläggande känsla av självständig kontroll över den egna kroppen och innebär mistad tillit
till både sig själv och omvärlden. Den andra formen av disrespekt hänvisar till erkännande
genom rättigheter, och innebär att en person som förvägras sina medborgerliga rättigheter blir
utsatt för angrepp mot den personliga respekten och hotar dennes moraluppfattning. Den
tredje formen av disrespekt relaterar till solidaritet i form av social aktning eller status genom
erkännande av gemensamma värden. Det handlar om kränkning av individuella eller
kollektiva livssätt som hotar en persons ära eller status. Om man upplever en sådan social
devalvering så hotas ens självaktning och ens personliga drag och förmågor dras i tvivel.
Genom att språkligt omtala konsekvenserna från dessa former av disrespekt, som fysiska
skador, ärr, osv, så menar Honneth att det blir möjligt för individer att förstå det tillstånd de
befinner sig i, men också att förstå vad som leder till psykisk hälsa eller bevarad integritet.
Han menar också att de negativa känslor som disrespekt medför kan ses som det som
motiverar människor att kämpa för erkännande (Honneth 1995:131ff).
En helt annan utgångspunkt kan man hitta i Frank Furedis bok Therapy culture (2004). Det är
inte kampen för erkännande som står i fokus, utan snarare ett försök att gestalta en kulturell
samhällsförändring som tar sig uttryck i uppkomsten av det Furedi kallar en terapikultur. Det
är ändå intressant i sammanhanget därför att han närmar sig frågan om individers möjlighet
att forma och förstå självets situation från ett samhällsperspektiv där vetenskaplig verksamhet
och kommersiella villkor skapar förutsättningarna för individers meningsskapande.
Furedi menar att terapikulturen skapar psykologiska scripts som både normala och besvärande
tillstånd kan tolkas utifrån. Med utgångspunkt i ett känslospråk beskrivs känslomässiga
brister, som t.ex. låg självaktning. Furedi menar att det blivit en allvarlig kulturell kraft,
genom att terapierna börjat influera och dominera de offentliga meningssystemen, och
påverkar alla samhällets institutioner (Furedi 2004:2ff,17).
Furedi beskriver terapikulturens syn på självets känslomässiga behov som: – ett behov av att
det känns bra för en själv, - ett behov att bli bekräftad av andra, och – att låg självaktning
presenteras som en osynlig sjukdom som underminerar människors möjlighet att kontrollera
sina liv (Furedi 2004:153).
Furedi behandlar erkännande i förhållandet mellan identitet och staten. Om frågan om vilka vi
är förr har besvarats med utgångspunkt i någon form av gemensam kultur, så menar Furedi att
samhällets institutioner idag har liten möjlighet att besvara den. Detta tyder på att det skett en
5
vändning från det sociala mot kulturella frågor, där kamper för erkännande knyts samman
med bekräftande av kulturella identiteter (Furedi 2004:162f).
Som exempel på skapandet av en nutida teori, byggd på antagandet av ett djupt psykologiskt
behov där självet aktualiseras genom kulturell identitet, anför Furedi Axel Honneths teori om
kampen för erkännande. Det sägs vara en modell där psykologisk skada ses som det centrala
problemet för orättvisa och ojämlikhet, och att erfarenhet av exklusion medför en känsla av
förödmjukelse och skam när man inte får bekräftelse eller erkännande (Furedi 2004:164).
Furedi tror att det är de nutida institutionernas oförmåga att kanalisera människors behov för
identitet som möjliggjort kravet att bli erkänd. Mänsklig kamp för erkännande kan antaga
olika former, menar Furedi, och det är skillnad mellan en kamp för erkännande som
involverar ett aktivt engagemang i konstruerandet, och erkännande genom krav, där det aktiva
subjektet är den institution som bekräftar erkännande. Han menar med anda ord att själva
kravet på att bli aktad skapar en svag position för självet, därför att dets identitet blir beroende
av byråkratisk bekräftelse. Furedi anför ett exempel som talar mot hans egen kritik, genom att
hänvisa till Charles Taylor, som menar att erkännande är ett grundläggande mänskligt behov
och att en politik för lika erkännande är grundläggande för ett demokratiskt samhälle (Furedi
2004:165,170,172).
Det är, enligt Furedi, inte genom ett formellt erkännande från staten eller en terapeut, som
styrker identiteten hos självet. Istället menar han att ett genuint erkännande är specifikt och
erkänner en speciell individ. Denna genuina form av erkännande menar Furedi som regel
överförs genom nätverk av informella relationer (Furedi 2004:174).
Slutdiskussion
Det verkar råda konsensus omkring vikten av erkännande som ett grundläggande socialt
behov. Honneth och Engdahl tar upp kärlek som en grundläggande form av erkännande i nära
relationer. Crossley gör det visserligen inte, men samtidigt omtalar han Honneths arbete
utifrån Hegels Jena writings som en utgångspunkt som gör att det nu är möjligt att förstå
begär efter erkännande, från en materialistisk utgångspunkt. Eftersom Hegel är den som
lanserat idén om kärlek som en form av erkännande inom nära relationer, så bör det betyda att
också Crossley accepterar denna tes. Engdahl nämner betydelsen av att känna sig älskad, och
att veta att man är värd att älskas. Det känns ovant att diskutera den här slags känslor
teoretiskt. Men om kärlek är en form av emotion som är socialt konstruerad så borde denna
kunna skifta form i olika kulturella sammanhang. I ett traditionellt samhälle där individen i
högre grad identifierade sig med gruppen borde kärlek kunna se annorlunda ut och ha en
annan betydelse. Det jag menar är att det kan vara svårt att omtala kärlek som ett
grundläggande behov. Men ett socialt behov kanske bör ses som föränderligt och inte något
slags evigt tillstånd? Jag skulle annars vilja föreslå att känna sig accepterad, som en
grundläggande form av erkännande som också skulle fungera i traditionella kulturer med
svagare utvecklad självkultur.
Furedi för sällan någon egentlig teoretisk diskussion, men han talar på ett ställe om en genuin
form av erkännande, som riktas mot en specifik individ och överförs genom informella
nätverk. Han ger inte så många detaljer om hur denna form av genuint erkännande ser ut, men
diskuterar angående gruppers identitetskrav på bekräftelse, där han menar att kamp för
erkännande är en starkare form, än den som kräver ”byråkratiskt bekräftande”. Men om det är
6
grupper som kämpar tillsammans politiskt, så borde det ändå resultera i någon form av
kollektiv identitetsbildning snarare än det genuina form i informella nätverk, som han talar
om. Man kan möjligtvis tänka sig att det inom t.ex. en social rörelse skulle kunna rymmas
både kollektiv identitetsbildning och individuellt erkännande, men det är inget som Furedi
redogör för. Hans anförande av Honneths teori som ett exempel på terapikulturens
konstruerande av ett sårbart själv med utgångspunkt i patologier och inre drivkrafter, kändes
allt annat än rättvisande. Han nämner det närmast i förbifarten utan diskussion av någon form
av detaljer. Samtidigt kan jag tycka att hans kritiska inställning till Honneths utgångspunkt i
psykologisk teori kan vara rimlig. Han utgår visserligen också från Hegel och Mead, men kan
inte finnas en risk att den psykologiska teorin förskjuter det relationella fokuset bort från det
intersubjektiva, i riktning mot den enskilde individen? Med utgångspunkt i Furedis kritik så
skulle det kunna uppfattas som att Honneths form av självförverkligande handlar om den
enskilde individens kamp för erkännande, men inte om gemensamma försök att ändra
strukturella problem som kan verka begränsande på självförverkligandet. Också Honneths
solidaritetsbegrepp förvandlades till att gälla individuellt erkännande i förhållande till
samhällets värderingar, vilket känns som ett mycket svagt solidaritetsbegrepp.
När det gäller språklig återgivning av tesen om erkännande, så finns några skillnader. Engdahl
talar oftast om ett behov för erkännande (need for recognition), Crossley talar om ett begär
efter erkännande (desire for recognition). Ett behov för erkännande känns på något sätt mer
grundläggande än ett begär efter erkännande. Furedi gör skillnad mellan kamp för
erkännande, och att ställa krav på erkännande. Ibland talar han också om bekräftelse, som en
form av erkännande. Bekräftelse känns som en svag form för erkännande, och om den
kombineras med ett begär efter bekräftelse, så blir det tydligt att det är en mycket svag form.
Utan att gå in på någon diskussion om deep-acting och surfice-acting, så kan man nästan få
tanken på att ett begär efter bekräftelse kan skulle kunna fungera som en kompensation för
bristande behov för erkännande. Ett sådant exempel kunde vara någon av de amerikanska
superstjärnor som mottagit bekräftelse/erkännande genom alla skivor de sålt, genom alla sina
fans, genom alla pengar de får, genom att skriva autografer, genom att bli älskade av massor
av människor – men som ändå i många fall leder till stora personliga problem. Frågan är om
deras sätt att leva är så annorlunda att det inte riktigt kan fångas med dessa teorier?
Honneth verkar betona vikten av att man måste kämpa för erkännande. Han talar också om de
känslor som disrespekt framkallar som motiverande för kamp om erkännande. Här är faktiskt
en punkt där Furedis kritik kan vara rimlig, eftersom det handlar om en inre motivation som
så att säga framkallar ett visst beteende.
Om man tänker sig att man vill skapa en motdiskurs till den psykologiska beskrivningen av
självet och självförverkligande, så tror jag Honneths teori har både fördelar och nackdelar. Jag
har pekat på att jag tycker han ligger för nära, och till och med tar utgångspunkt, i en
psykologisk teori som får en central roll. Å andra sidan är det en väl utvecklad teori som bl.a.
tar utgångspunkt i Meads socialpsykologi, och dessutom är väl utvecklad på flera nivåer och
överskådligt illustrerad. Möjligtvis är det också en användbar teori vilket i sig själv är en
kvalitet.
När det gäller Crossley så är jag positiv till hans användande av Bourdieus begrepp och
omdefiniering av libidobegreppet. Jag tycker att både Crossleys och Engdahls betoning av
emotioner och förkroppsligade scheman är verktyg som tillför förståelse i förhållande till
teorier som utgår från enbart rationellt tänkande eller reflexivitet.
7
När det gäller teorier med utgångspunkt i Meads idé om den generaliserade andre, eller
Honneths teori omkring solidaritet, så saknar jag en idé om flera generaliserade andre, men
det finns väl knappast någon dominerande samhällelig värdekonsensus, men däremot finns
det en väldig massa värdesystem vilkas styrka säkert skiftar. Detta i linje med tanken att det
inte finns en sanningsregim, att det inte finns en könsmaktsordning eller en dominerande
maskulinitet, men flera.
Att sätta fokus på erkännande och intersubjektivt beroende tror jag ändå är användbart, trots
att det inte är lätt att definiera dem precist.
En sista reflektion omkring socialt självförverkligande. Liksom jag inledde med ett citat från
Nationalencyklopedin, som utgick från psykologisk diskurs, så kan jag märka att jag själv har
svårt att abstrahera från denna definition varje gång jag läser ’självförverkligande’. Det känna
ungefär som när man ser en bild där det finns två figurer, men man kan bara se den ena och
det kräver ett mentalt skift för att man ska kunna se den andra. Det jag tänker på är om det
bästa är att använda samma ord som psykologin och konkurrera med denna om betydelsen.
Eller om det är bättre att skapa ett nytt begrepp eftersom det handlar om något annat?
8
Referenser
Crossley, Nick (2001)
The Social Body. Habit, Identity and Desire.
London: Sage
Engdahl, Emma (2005)
A theory of the emotional self: from the standpoint of a Neo-Meadian
Örebro universitet
Furedi, Frank (2004)
Therapy Culture
Routledge
Honneth, Axel (1995)
The struggle for recognition: the moral grammar of social conflicts
Cambridge, Mass: MIT Press
9
