F98D8 mXee d\[ b€ejcfd€jj`^k

Den amerikanske psykologen och psykoanalytikern
Drew Westen – författare till den uppmärksammade boken
The Political Brain – ger sin syn på höstens amerikanska
presidentval.
F98D8mXee
d\[b€ejcfd€jj`^k
nder den amerikanska primärvalskampanjen i våras
var det många politiska
experter som uppmanade
Barack Obama att överge sitt budskap
om ”förändring” och i stället börja
använda den kampanjstrategi som under flera decennier har lett till det ena
nederlaget efter det andra för demokratiska politiker. Denna förlorande
strategi består i att peppra väljarna med
fakta, siffror och politiska förslag, samtidigt som man utgår från att väljarna på
rent förnuftsmässiga grunder kommer
att göra ett överlagt val mellan två
olika politiska åtgärdsprogram. Men vi
människor väljer inte några av de viktiga personerna i vårt liv på det sättet,
vare sig våra kärlekspartners eller våra
presidenter. Obama vann över Hillary
Clinton i primärvalen på precis samma
sätt som han senare på hösten vann över
John McCain i presidentvalet: genom
att han inspirerade människor mer än
vad konkurrenterna gjorde, genom att
han målade in dem i ett hörn där de
framstod som kandidater som var emot
hoppfullhet, samtidigt som han definierade sig själv som den kandidat som
stod för förändring under ett år när det
inte fanns något som amerikanerna önskade sig mer än att få se landet utvecklas i en annan riktning.
Men hopp och inspiration räcker inte
för att vinna Vita huset. Ingen kandidat
har någonsin blivit president utan att
L
10
också förklara varför man ska låta bli
att rösta på motståndarsidans kandidat,
och ingen har någonsin blivit president som har underlåtit att svara på
motståndarsidans angrepp (vilket de tidigare demokratiska presidentkandidaterna Michael Dukakis och John Kerry
nu skulle vara de första att medge). Som
jag argumenterade för i The Political
Brain har demokraterna tidigare brukat
förlora politiska val lika mycket på
grund av sin ambivalenta inställning till
aggression som på grund av sin irrationella tro på rationalitet – deras tro på
att bra idéer säljer sig själva, oavsett på
vilket sätt de presenteras och av vem.
september hade Obamakampanjen tvingats inse att hopp – och
till och med politisk substans, något
som kandidaten hade levererat åtskilligt
av under loppet av mer än tjugo debat-
I BÖRJAN PÅ
ter och hundratals kampanjtal – inte
var tillräckligt. De ständiga angreppen
från Obamas motståndare – som gick ut
på att han var elitistisk, utanför huvudfåran, alltför självcentrerad, inte ”en av
oss”, en person som äter arugulasallad
och ”hänger med terrorister” (oklart
vad som är värst) – hade gett effekt,
och även om Obama hade gett amerikanerna åtskilliga anledningar att rösta
på honom så hade han inte presenterat
någon tydlig berättelse om vad som
skulle hända om de i stället röstade på
McCain.
Men under de avslutande åtta veckorna av kampanjen kontrollerade Obama
de fyra berättelser som har störst betydelse
i ett politiskt val: 1) den historia man
berättar om sig själv (att Obama var den
kandidat som stod för förändring, ett
begrepp som han fyllde med innehåll i
sitt tal till demokraternas partikonvent
och i varje tal därefter); 2) den historia
man berättar om sin motståndare (att
McCain betydde ytterligare fyra år med
George W Bush); 3) den historia som
motståndarkandidaten berättar om sig
själv (McCain som ”maverick” [politisk
frifräsare], en beskrivning som Obama
bemötte genom att citera McCains uttalande om att han hade röstat med Bush
mer än 90 procent av tiden och sedan
slå fast att: ”That’s not a maverick,
that’s a sidekick” [ung. Han är ingen
frifräsare utan en jasägare]); och 4) de
historier som McCain berättade om
Psykologtidningen 1/09
Yl[jbXg
Obama (att han saknade den erfarenhet
och det omdöme som krävs för politiskt
ledarskap, argument som Obama fick
möjlighet att motbevisa inför hela nationens ögon i samband med den akuta
ekonomiska kris som bröt ut under
hösten).
DEN FINANSIELLA härdsmälta som började
i mitten av september bidrog utan
tvekan till att besegla McCains öde.
Men berättelser skriver inte sig själva i
politiska valkampanjer. Ett av de största
misstag som demokratiska kandidater har brukat göra är att utgå från att
väljarna själva kommer att lägga ihop
ett och ett (som när George W Bush,
som själv smet från krigstjänstgöring
i Vietnam, angrep krigshjälten John
Kerry), eller att medierna kommer att
göra det åt dem. Den här gången var
Obama klok nog att inte låta fakta tala
för sig själva (något som de uppenbarligen inte hade gjort två månader tidigare
när McCain hade lyckats få Obamas
enastående framgångsrika politiska
rundresa i Europa och Mellanöstern att
framstå som en politisk skönhetstävling
som vittnade om Obamas narcissism,
tomma kändisskap och popularitet
bland utlänningar). I ett tal i Colorado den 16 september började Obama
berätta en historia om den finansiella
krisen och John McCains roll i den som
skulle ha gjort det svårt för McCain
att inta en konsekvent hållning till den
Psykologtidningen 1/09
Obamas budskap om förändring gick hem hos väljarna. Den amerikanske forskaren Drew
Westen, författare till boken The Political Brain”, poängterar det känslomässiga budskapets betydelse för demokraternas seger i USA-valet.
ekonomiska krisen ens om han hade
haft någon:
”Jag ger sannerligen inte John
McCain skulden för alla de problem
vi nu står inför, men jag lägger skulden på den ekonomiska filosofi som är
hans. För sanningen är den att det som
senator McCain sade i går stämmer väl
överens med den ekonomiska filosofi
som han har haft i 26 år. Det är den
filosofi som säger att vi ska ge mer och
mer åt dem som har mest och hoppas på
att välståndet ska sippra ner… Vi har
levt med den här filosofin i åtta år. Vi
känner resultaten. Ni känner dem i ert
eget liv. Jobb har försvunnit, och människors livsbesparingar har satts på spel.
Miljontals familjer hotas av vräkning,
och ytterligare många miljoner har sett
värdet på sina hem störtdyka. Kostnaden för allt från bensin till matvaror till
sjukvård har gått upp, medan drömmen om en collegeutbildning för våra
barn och en trygg och värdig ålderdom
för våra gamla håller på att glida oss ur
händerna. Detta är de svårigheter som
amerikanerna kämpar med. Detta är det
lidande som nu har sipprat upp.”
11
Den här passagen är effektiv både
genom sin sammanhängande narrativa
struktur – den berättar en historia om
hur vi hamnade i den nuvarande krisen,
om vem som är ansvarig, och om varför
McCain inte på villkors vis skulle kunna
vara den som leder oss ut ur krisen –
och genom sin känslomässiga laddning.
Den börjar storsint och rättvist nog;
den försöker inte lägga skulden för hela
krisen på McCain. Men den gör tydligt
att McCain är en av de medskyldiga och
att han är ideologiskt lojal mot krisens
bakomliggande orsaker. Den översätter
den finansiella krisens abstraktioner till
vanliga människors vardagliga erfarenheter: ”Ni känner dem i ert eget liv.”
Man kan föreställa sig de människor
Obama talar om, och de kunde känna
igen sig själva, sina föräldrar och sina
mor- och farföräldrar.
Samtidigt kunde nationen se på
medan de båda kandidaterna konfronterade den ekonomiska härdsmältan
och visade vilket virke de var gjorda av.
Obama-kampanjen underströk det som
väljarna med egna ögon kunde iaktta
hos McCain genom att använda ord
som ”oberäknelig” och ”dåligt insatt”.
McCain hade försökt göra Obamas omdöme och erfarenhet till valfrågor. Det
hade inte fungerat för Hillary Clinton
och det var inte troligt att det skulle
12
fungera för McCain, men kontrasten
mellan McCains och Obamas sätt att
reagera på den galopperande ekonomiska krisen undergrävde fullständigt
varje försök att göra väljarna oroliga
över Obamas omdöme.
kampanjen återvände
Obama till ett positivt budskap som
framhävde hans värderingar och personliga livshistoria på just det sätt som
erfarenheten visar vinner politiska val,
men som demokraterna har haft så
svårt att ta till sig.
Kandidater och kampanjer behöver
inte välja mellan förnuft och känsla. Ett
bra budskap är ett som fångar människors uppmärksamhet, som får dem
att fundera över vad som har hänt och
vad vi behöver göra, och som motiverar
dem att handla. Kandidater kan väcka
och kanalisera väljares förhoppningar
likaväl som deras farhågor utan att
behöva sänka sig till demagogisk smutskastningspolitik. Barack Obama skulle
inte ha fullgjort sin plikt som politisk
kandidat om han inte hade gjort klart
att John McCains svar på den ekonomiska kollapsen – radikal ekonomisk
avreglering – också var det som hade
orsakat kollapsen i första rummet. Det
finns orsaker till att vi människor, i likhet med andra däggdjur, har utvecklats
MOT SLUTET AV
till att ha positiva och negativa känslor,
och de orsakerna är inte överflödiga. På
senare år har dåliga kandidater vunnit
val genom att med demagogiska medel
sprida rädsla och hat, men bra kandidater har också förlorat val genom att
underlåta att väcka negativa känslor om
kandidater som borde ha gjort väljarna
ängsliga eller upprörda.
BUDSKAP HAR betydelse. Medryckande berättelser, noggrant utformade one-liners
och kärnfulla fraser kan inte ersätta väl
genomtänkta politiska åtgärdsprogram
om man vill bedriva bra politik. Men väl
genomtänkta åtgärdsprogram kan inte
ersätta medryckande berättelser, noggrant utformade one-liners och kärnfulla
fraser som fångar kärnan i ens värderingar eller politiska vision om man vill
få chansen att över huvud taget bedriva
någon politik.
DREW WESTEN
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING: TOR WENNERBERG
Tidigare publicerad på huffingtonpost.com
Drew Westen är fil dr i psykologi,
verksam vid Department of Psychology,
Emory University i Atlanta, Georgia. Drew
Westens bok The Political Brain: The Role of
Emotion in Deciding the Fate of the Nation kan
beställas från Amazon.com
Psykologtidningen 1/09