Han går aldrig förbi dig! Av: Johannes Djerf Var är Gud någonstans? Jag tror att Maria många gånger hade funderat på om inte Gud hade gått förbi henne. Hon försökte så gott hon kunde leva nära det som skrifterna talade om men det var svårt, jag tror det var oerhört svårt att tänka sig att Gud skulle vara intresserad av just hennes problem, att han skulle ha tid för det som pågick i hennes vardag. Hon trodde nog mest att Gud stönade och suckade varje gång han hörde henne göra ett försök att komma nära. Hon visste inte riktigt om hon kunde det teologiska språket som hon behövde, för hon var ju inte ifrån en familj med något högt anseende ifrån Jerusalem, så tanken att få möta Gud på riktigt hade känts väldigt avlägsen under en lång tid. Hon längtade efter det, det gjorde hon, men det kändes mer som att Gud ändå skulle se till någon annan först och främst. Och jag tror vi kan känna igen oss. Visst finns det dagar då vi ställt frågan om Gud ändå kanske missat oss på vägen. Visst, det kanske inte har varit svårt att tvivla på Guds existens och vi har försökt att leva efter de kristna rättesnörena så gott det går för vi vet att det är rätt, men ibland så verkar det ändå som Gud bara besöker andra än just mig. Vi tror att det måste finnas en anledning till detta och besvikelsen över oss själva tar ofta över längtan efter att ta nya steg i tron. Jag är oerhört besviken över hur jag fortfarande älskar Gud så lite och syndar så mycket. Det är fruktansvärt att se hur jag fortfarande kan bära på avundsjuka inför andra människors framgångar. Jag blir ledsen på hur trångsynt jag kan vara ibland och bara se mitt eget bästa framför ögonen. Det är inte ofta som jag kan be till Gud någon längre stund utan att mina tankar irrar iväg till något gammalt som sårat mig men som jag trodde att jag hade förlåtit för länge sedan. Eller så svävar jag ut i överdrivna fantasier om storslagna framgångar som pastor. Men den värsta besvikelsen är nog att jag inte är mer besviken än vad jag är över detta. Det händer att jag inte bryr mig alls över att jag kommer till korta. Jamen, jag är ju som jag är, brukar jag oftast svara med. Men detta är faktiskt inte allt som jag är. Alla besvikelser som du har över dig själv är inte vad du är. Du och jag, vi är kallade till att bli den människa som Gud hade i åtanke när han en gång skapade oss. Du skapades till att vara ett mästerverk av Gud. Paulus skriver att ” Ty hans verk är vi”. Det grekiska ordet som verk står för kan också betyda Guds hantverk eller till och med Guds konstverk. Alltså, Gud skapade dig till att känna samhörighet till att känna gemenskap med honom och andra människor. Han gjorde oss till något gott! Och det är väl därför vi känner denna besvikelse över oss själva så djupt ibland. Men Gud är fast besluten att inte bara reparera det mesta av vår brustenhet utan han vill göra oss till nya skapelser i Jesus Kristus. Bibelordet fortsätter ”skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem.” Det är ett hopp som aldrig kommer att kunnas släckas. Inte idag och inte imorgon. Det finns en närvaro, det finns en förändring för oss var och en. Du är som du är, men du är inte bara det. Du är den du är, men du är ännu inte den som du ska bli. Det finns alltid mer!! Gud skapar om och om igen med sin närvaro. Gud har absolut inte gått förbi dig. Det är något som Maria får vara ett stort bevis på. Vi läser nu i Luk.1:26–35. Den närvaro av Gud som hon länge bara tänkt skulle gå förbi henne, fanns nu i samma rum som hon själv. Hon både såg och hörde ifrån den himmelska världen. Hon var innesluten i Guds seende och hon var utvald för att hon var hon. Det var ett möte med en stor Gud, men det visade sig att det var en stor Gud som kände en liten människa. Han brydde sig till och med om ifall hon var rädd. ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud, sade ängeln. Även fast hon många gånger hade tvivlat, även om hon många gånger inte kände sig som en god och en ”riktig” jude så fick hon ett möte med Guds närvaro. Men att Gud hade en vilja med Marias liv betydde inte att allt skedde automatiskt. Gud hade valt Maria, just för att han visste att hon skulle klara av att föda världens frälsare till den här jorden men han inväntade det avgörande ordet, ordet ja. ”Må det ske med mig som du har sagt”, svarade hon ängeln och Marias inre befruktades av Guds Andes närvaro av hennes eget val att följa hans väg. Och på samma sätt så är det även så för dig och mig. Gud väljer inte åt oss, även om han redan sett oss och valt oss. Det finns ingen automatik i att Gud ska möta oss utan det handlar om att säga ett ja till att fortsätta gå eller ett nej, att inte göra det. Här finns det inget ”vet inte”, som många utav oss använder för att svara något men inte behöva ta ställning inför det. Utan vi behöver ta ställning inför vandringen med Jesus och våga lita på Gud även om vi inte har en 100 % garanti inför allt. Du tror redan på en massa saker som du inte har sett och har fullständig garanti på. De flesta utav oss tror att Jorden är rund t.ex. Vi har sett det på bilder, men det är få som varit uppe i rymden och verkligen sett att jorden är rund eller hur? Och de flesta utav oss sätter oss i bilen eller på cykeln på morgonen och tror på att det kommer hålla och att inget kommer ske, även om vi inte riktigt vet säkert. Men vi måste våga, annars kommer vi ingenstans. Och det är det som tron på Gud handlar om. Det är inte något som hör till personligheten, utan våga någonting det kan vi alla göra även om man inte har alla garantier på plats. Tro stavas risk brukar vi säga. Maria visste att med hennes ja så riskerade hon att bli utpekad och bestraffad som äktenskapsbryterska, och kanske till och med stenad. Hon visste att hennes relation med Josef skulle få utstå många prövningar, men hon valde ändå att tro och förlita sig på orden hon hört ifrån ängeln att ”Ty för Gud är ingenting omöjligt”. Många dörrar stängdes för Maria genom hennes val men istället så öppnade Gud ett fönster som spred en väldigt skön fläkt rakt in i hennes liv. Och genom hennes val så skedde det största som historien hade skådat, då skaparen och det skapade förenades. Maria blev inte bara berörd av ett kort besök utan Guds närvaro förkroppsligades inuti henne. Och det var ett möte som inte skedde inför allas blickar, som vi kanske tror att ett riktigt Guds möte kräver. Utan det var i det fördolda och i det lilla. Det var nästan i det mest obetydligaste rum som Gud valde att möta med Maria och bli människa. Och på samma sätt så kan Gud möta dig. Det är som Paulus säger att ”ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta”. Ordet är Kristus, han som kom och som kommer. Han är nära dig och han känner dig eftersom han blev människa som vi. Men om detta ska bli verkligt, om den kristna tron ska bli mer än läror, om den kristna tron ska bli Guds liv i ditt liv, om ditt inre ska befruktas av skaparens närvaro, måste du svara samma ja till Gud som Maria gjorde. Det handlar om att våga stiga ner ifrån scenen. Det kanske inte låter så jobbigt, eftersom du är livrädd för att stå på scen, tänker du kanske, men det är inte en sådan här scen som jag pratar om nu, utan ditt livs scen. Där du har ditt liv, dina ramar och din trygghet för vad som är rätt och fel, dina föreställningar om hur allt är och borde vara. Den scenen måste vi våga lämna om vi vill ha ett möte med Gud! Det finns en väldigt bra scen i filmerna om sagan om ringen då de två små hobbitarna Sam och Frodo är på väg att lämna sitt hem i Fylke för att förstöra den onda härskarringen. Mitt ute på en stor äng så stannar plötsligt Sam och säger med en ängslig röst, ”Om jag tar ett steg längre nu så är jag ett steg längre hemifrån än vad jag någonsin varit ”. Han insåg att det som var känt för honom, det som han förknippade med trygghet var han på väg att lämna. Ångesten kom över honom för en stund och han blev osäker på om han skulle gå vidare. Och så är det, det tror jag att vi vet allihop. Att när vi väljer att ta ett steg längre, närmare Gud så finns oftast ångesten också med. Det tillhör på något sätt i paketet. För när vi väljer att ta steget så kommer vi komma in på områden som vi inte varit på tidigare. Vi lämnar det som varit känt och tryggt bakom oss. Men det är just detta steg i tro som kommer låsa upp miraklerna som Gud har för dig och mig längre fram. Så det var gott att Sam hade sin vän Frodo med som kunde uppmuntra honom att gå vidare. Annars så hade troligtvis inte Frodo klarat sig hela vägen, och ondskans makt i härskarringen hade inte brutits. Alltså, valet närmare Guds närvaro kan stänga många dörrar för dig men Gud öppnar alltid ett vackrare fönster, som blir till en stor välsignelse för andra. Ett steg som Gud lovat att ge dig kraft till. Ängeln sade till Maria att den helige ande skulle komma över henne och den högstes kraft skulle vila över henne. Hon gick inte ensam, och det gör aldrig du heller. Den högstes kraft vilar över dig i varje steg du tar närmare Gud. Det handlar inte så ofta om vem du säger att du är i dina besvikelser över dig själv utan vem han är, vem Gud är och vad han kan och vill göra igenom dig. Han går inte förbi dig. Det finns ännu en tjej i Bibeln som är ett fantastiskt exempel på Guds nåd, när någon vågar lämna sin egna scen och ta ett steg närmare honom. Och det är berättelsen om Rut. Rut kom ifrån Moabs land. Vars invånare härstammade ifrån just Moab, som var den son som Lots äldsta dotter fick med sin far. Påverkad av moralen i sodom som höll på att förstöras och rädslan över att bli barnlös så drevs dottern till incest med sin far, liksom hennes syster. En oerhört tragisk berättelse som ledde till att Mose också förbjöd moabiterna att tillhöra Guds församling. Genom det så blev Moabiterna ett uteslutet folk som hade sina egna gudar. Så det var en rotlös och förvirrad värld som Rut hade växt upp i. Men så hände det något. En familj ifrån Betlehem i Juda kom till landet pågrund utav hungersnöden som rådde där. Det var Noomi, hennes man Elimelek och deras två söner. Rut förälskade sig i Mahlon, en av sönerna och blev snart hustru åt sin man och en del av familjen. Men det var en familj som fick uppleva sorg efter sorg. Elimelek dog och efter några år så dog även Ruts man och hans bror. Kvar fanns nu bara Rut, hennes svägerska Opra och svärmor. Noomi fick höra hur Herren Gud hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd på nytt och hon började längta tillbaka till sitt hemland. Men Rut och hennes svägerska ville följa med. Rut var trygg i hennes närvaro och kunde inte låta henne försvinna ifrån hennes liv. Noomi bad dem att vända om men då brast det för Rut. Vi kan läsa i Rut.1:16-19. Rut var villig att lämna allt det som varit hennes scen under hela hennes liv. Hon var beredd att lämna miljön, människorna och till och med de avgudar som landet haft för att bosätta sig i ett annat land, i en annan miljö och en tro på en annan Gud. Rut kände att den Gud som Noomi då och då hade talat om och hoppats på, gav även henne hopp. Och det kom att visa sig att även Herren, Gud hade hopp för Rut. Det är fortsättningsvis en fantastisk berättelse om hur Rut ber om att få hjälpa till med att plocka ax på en åker utanför Betlehem, som tillhörde Boas som var släkt med den avlidne Elimelek. Där Boas upptäcker dag efter dag många vackra inre skatter hos Rut. Han säger att ”Man har berättat för mig allt vad du har gjort för din svärmor efter din mans död, hur du har lämnat din far och din mor och ditt fädernesland och följt med till ett folk som du inte kände förut. HERREN skall löna dig för vad du har gjort. Ja, full lön skall tillfalla dig från HERREN, Israels Gud, som du har kommit till för att finna tillflykt under hans vingar." Och så slutar också berättelsen för oss som har manus. Boas tar Rut till Hustru och de får en son som heter Obed som i sin tur blev far till Isai, Kung Davids far. Och av Davids släkt så kom Jesus Kristus, Guds son. Det här är ett ytterst bevis på Guds oändliga seende och Guds fantastiska Nåd. Av det som ingenting var så tog han Rut under sina vingars skugga och välsignade henne och det inte så lite. Hon som till och med var uträknad ifrån Guds folk blev ändå innesluten i hans familj. När hon valde att lämna sin egen scen och istället söka tillflykt hos Gud så blev även hon en del i hans rike och närvaro! Amen! Det här är en så otroligt stark berättelse och den får berätta för oss att när vi söker tillflykten under hans vingar, när vi tar ett steg närmare Gud så visar han sin nåd. Om och om igen. Rut visste inte vad allt innebar när hon helhjärtat gav sig iväg ifrån sin egen trygghet. Maria visste inte vad hon gav sig in på när hon sa sitt ja till att föda Guds egen son till världen, men Gud visade dem båda att hans kärlek, hans nåd är alltid större än vad vi anar när vi vågar att gå. Gud inbjuder dig till att ta det steget. Ett steg närmare honom den här morgonen. Lämna det som du känner till och gå ut i hans okända men fantastiska värld. Det kanske handlar om att på nytt våga tro på att han faktiskt förlåter dig. Det kanske handlar om att våga ta ett steg att tro på att Gud faktiskt använder dig som du är, trots dina egna besvikelser på dig själv. Det kanske handlar om att i dina drömmar och inför din framtid våga säga Ja Gud, Jag går dit du går och jag stannar där du stannar. Jag vill tro för jag vet att du sett mig. Om du inte finner ro i Jesu armar i vems armar ska du då finna ro? Han går aldrig förbi dig, han vill för evigt vara din. Du kan få möta hans närvaro, just nu. Sång – Michael Johnson