Komplexa behov eller komplexa
organisationer?
Konsekvenser av specialiserad individ- och
familjeomsorg ur ett klientperspektiv
Pär Grell
Institutionen för socialt arbete
Umeå 2016
Copyright©Pär Grell
This work is protected by the Swedish Copyright Legislation (Act 1960:729)
ISBN: 978-91-7601-537-7
ISSN: 0283-300X
Elektronisk version tillgänglig på http://umu.diva-portal.org/
Tryck:Print & Media Umeå, Sverige 2016
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
i
Abstract
iii
Förord
iv
Kapitel 1. Inledning
1
Syfte och övergripande frågeställningar
3
Centrala empiriska begrepp
4
Individ- och familjeomsorg
4
Organisatorisk specialisering
5
Klient
5
Klientperspektiv
6
Komplexa behov
6
Avhandlingens fortsatta disposition
7
Kapitel 2. IFO:s organisering kontra klienters behov – historiska rötter
8
Socialvården tar form
8
Diskussionen fortgår men organisationen består
9
Familjer och ”multiproblemfamiljer” uppmärksammas
9
Socialvård blir socialtjänst
10
Specialiseringens återkomst
11
Klientperspektiv på IFO:s organisering
Kapitel 3. Individ- och familjeomsorgen som organisation
13
15
Är IFO en organisation?
15
IFO som människobehandlande organisation
16
Organisatorisk specialisering som formell struktur
18
Informell organisering
18
Samverkan
19
Kapitel 4. Teoretiska perspektiv
21
Ett möte mellan två skilda världar
21
Tillit som grundläggande villkor
21
Organisatoriska villkor kontra livsvillkor
22
Komplexitet i mänskliga system
23
Komplexitetsteoretiska nyckelbegrepp
23
Enkla, komplicerade och komplexa problem
24
Komplexitet i socialt arbete
25
Avslutande kommentar
26
Kapitel 5. Metod och material
27
Inledande metodologiska reflektioner
27
Metodval och överväganden
28
Delstudier och forskningskontext
29
Enkätstudien
30
Intervjustudien
32
i
Intervjupersonerna
33
Intervjuernas genomförande
34
Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
35
Forskningsetiska överväganden och reflektioner
37
Intervjustudien och intervjusituationen
37
Referensgruppen och dess inflytande
38
Avslutande kommentarer om etiska överväganden
39
Kapitel 6. Sammanfattning av avhandlingens artiklar
40
Artikel 1.
40
Artikel 2.
41
Artikel 3.
42
Artikel 4.
44
Kapitel 7. Slutdiskussion
46
Specialisering + komplexa behov = fragmentisering
46
Spänningsförhållandet mellan organisatoriska villkor och livsvillkor
48
En organisation för enkla-, komplicerade- eller komplexa problem?
48
En organisation för people processing, sustaining eller changing?
49
En organisation för vad som erbjuds eller för vad som efterfrågas?
50
Samverkan – lika mycket en utmaning som en lösning
51
Specialisering bidrar till att komplexitet förbises
52
Klienten som agent i ett komplext adaptivt system
54
Gräsrots- och ”väntrumsbyråkrater”
55
Framåtblickande avslutning
56
Summary
60
Referenser
66
Bilagor
ii
Abstract
Even though recent decades have seen a clear trend towards organizational
specialization within Swedish personal social services (PSS), there is a lack of
knowledge about the consequences of this, particularly from a client perspective. The aim of this compilation thesis is to describe and analyse the consequences of organizational specialization for clients with complex needs. The
empirical material consists of a survey and an interview study, both addressing clients whose needs can be considered complex since they entail several
parallel contacts with different specialized PSS units. Article one is a research review aimed at summarizing and discussing the research on organizational structures in the social services, and these structures' impact on
work with clients. The review suggests that, to function adequately, social
service organizations need to combine and balance aspects of both specialization and integration. Article two aims to describe and analyse how clients
with complex needs perceive and value the service conditions of the organizationally specialized PSS. The main findings are that clients primarily perceive and value their encounters with the specialized PSS negatively, and
that they experience several elements of service fragmentation. The aim of
article three is to describe and analyse how clients with complex needs account for their handling of service conditions within specialized PSS. A key
finding is that clients combine different approaches (categorized as consensus, resignation, fight, and escape) in a balancing act intended to promote
their own best interests. Article four aims to describe and analyse how clients
with complex needs perceive the conditions for helping relations in a PSS
setting marked by organizational specialization. A lack of system trust, the
people-processing dimensions of work, and an organizational and professional emphasis on formal organizational structures and boundaries were
found to constitute unfavourable conditions. Conversely, the occurrence of
individual trust, the people-sustaining and people-changing dimensions of
client work, and the boundary-spanning efforts of both informal organizations and individual social workers constituted favourable conditions. The
thesis concludes that there seems to be a substantial lack of fit between the
logics and features of organizational specialization on one hand, and the
complex and interwoven nature of clients’ actual needs and everyday lives on
the other. It is also argued that organizational specialization means that the
complexity involved in encounters between clients and the PSS is overlooked
or obscured. Further research on the structural arrangements and service
conditions that surround encounters between clients and the social services
is suggested, especially research that adopts a client perspective.
iii
Förord
En doktorsavhandling är inte bara resultatet av en ensam författares vedermödor på kammaren. Det vet alla som själva skrivit en avhandling, eller för
den delen alla som läst ett och annat avhandlingsförord i sina dagar. Därför
vill jag rikta ett särskilt tack till några av dem som på olika sätt bidragit till
att just denna avhandling blivit till, och jag tar det i någorlunda kronologisk
ordning.
Först vänder jag mig till Per Lodin, min chef vid socialtjänstens ungdomsenhet i Sandvikens kommun under större delen av 1990-talet. Tack för att
du lät mig vara en teoretiskt praktiker under dessa formativa år utan att vare
sig bli tystad eller ignorerad, vilket vore mer linje med den bruksmentalitet
och den jantelag som vi båda känner så väl. En lika central person är Tomas
Boman som övertog chefskapet då jag började arbeta på Högskolan i Gävle.
Det var framförallt du som tack vare en kombination av uppmuntran och
mer handfasta påtryckningar fick in mig på doktorandbanan, trots att jag
hade mina dubier.
Att två personer ”kompletterar varandra” kan i värsta fall dölja ett hundoch kattliknande förhållande, där två diametralt olika synsätt på tillvaron
kolliderar. Jag är emellertid så lyckligt lottad att detta inte gäller för mina
handledare Nader Ahmadi och Björn Blom. Nu talar vi om två klipska herrar, som kompletterat varandra i ordets mer positiva bemärkelse. Under hela
avhandlingsarbetet har era respektive infallsvinkar varit alltigenom konstruktiva och lagom annorlunda sinsemellan. Dessutom har ni i alla lägen
visat stor tilltro till min förmåga att ro avhandlingsprojektet i hamn.
Sedan starten har en referensgrupp funnits med i avhandlingsprojektet,
ursprungligen bestående av Stefan Olsson, från Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV), Billy Nilsson från KRIS Gävleborg, Kristina Eriksson, Eva Dickson och Christel Lundholm från RFHL Gävle, samt Sarah
Karlsson från RFHL i Sandviken. Era erfarenheter och kunskaper, samt ert
kontaktnät har varit utomordentligt viktiga pusselbitar för mig.
Nästa tack riktar sig till ett kollektiv – ingen nämnd ingen glömd – av
kollegor samt doktorander och lärare jag mött under de senaste åren. För
både positiva och kritiska kommentarer i olika skeden av avhandlingsarbetet, samt initierade samtal om både stort och smått i den akademiska världen. Det bör också nämnas att jag tillhört forskarutbildningen vid institutionen för socialt arbete vid Umeå universitet, men haft min dagliga gärning
vid Högskolan i Gävle och Akademin för hälsa och arbetsliv. Jag har därigenom varit en sällsynt gäst i Umeå. Denna flyktighet från min sida, har dock
inte hindrat umeådoktorander och övrig personal att alltid vara synnerligen
vänliga och tillmötesgående när jag behagat dyka upp, vilket jag är mycket
tacksam för. Bland gävlekollegorna förtjänar Sofie Lindeberg, som var mig
iv
behjälplig vid enkätstudien, ett särskilt omnämnande. Så även Mattias
Bengtsson i arbetsrummet intill som under resans gång också börjat doktorera. Det har varit toppen att helt plötsligt få en ganska likasinnad doktorandkollega på armlängds avstånd, snart är det din tur att skriva förord!
Jag vill också särskilt tacka professor Roine Johansson för utomordentligt värdefulla kommentarer och råd vid mitt slutseminarium, samt även
professor Sam Larsson för klarsynta synpunkter i skrivandets elfte timme.
Det är vanligt att förord av detta slag beskriver avhandlingsarbetets utmaningar och ansträngningar i mer eller mindre målande ordalag. Men jag
vill snarare framhålla vilken ynnest det är att få tänka, prata och skriva om
socialt arbete utan att behöva omsätta detta i praktiskt handlande. Socialt
arbete är närmast outtömligt och mycket spännande som ämne betraktat.
Det går dock knappast att bortse ifrån att doktorerandets eventuella prövningar bleknar en aning när de ställs emot de svåra situationer och de utmaningar som både socialarbetare och klienter möter i det sociala arbetets vardag. Med detta sagt vill jag avslutningsvis särskilt tacka de personer som
frikostigt bidragit med sina erfarenheter av att befinna sig i en klientposition
i relation till individ- och familjeomsorgen. Av förståeliga skäl har ni varit
avgörande för att denna avhandling kommit till stånd.
Västanbyn den 8 augusti 2016
Pär Grell
v
vi
Kapitel 1. Inledning
I Sverige, liksom i många andra av västvärldens länder, utmärks den människobehandlande sektorn av organisatorisk specialisering. Ansvaret för medborgarnas välfärd är fördelat på flera händer, vilket innebär att exempelvis
hälso- och sjukvården, skolan, polisen samt socialtjänsten alla har sina specifika samhällsuppgifter och särskilda målgrupper. Inom den kommunala
socialtjänsten så yttrar sig den organisatoriska specialiseringen, till att börja
med, i att tre skilda verksamhetsfält vanligen delar på det lagstadgade yttersta ansvaret för kommunens medborgare. Enkelt uttryckt ansvarar de
första två för omsorgen om äldre personer, respektive personer med fysiska
och psykiska funktionsnedsättningar. Individ- och familjeomsorgen (IFO)
som denna avhandling handlar om, har å sin sida att hantera ett brett spektrum av utsatthet och social problematik där ekonomiskt bistånd samt barnavård och missbruksvård utgör de mest centrala ansvarsområdena.
En organisatoriskt specialiserad välfärd innebär dock inte bara att flertalet människobehandlande organisationer och skilda verksamhetsfält ansvarar för olika arbetsuppgifter och målgrupper. Specialiseringen är också, som
i fallet med IFO, av ett inomorganisatoriskt slag. I en majoritet av Sveriges
kommuner äger arbetet med de centrala frågorna ekonomiskt bistånd, samt
missbruks- och barnavård, rum i separata enheter inom IFO-organisationen.
Denna indelning, där respektive typ av socialt problem hanteras var för sig,
kan benämnas problembaserad specialisering, men även så kallad funktionsbaserad specialisering förekommer, vilket innebär att utredande och
beslutsfattande funktioner i organisationen skiljs från stödjande och behandlande funktioner (Lundgren et al., 2009).
Den problembaserade specialiseringen inom IFO framstår i dag närmast
som för givet tagen, och kan härledas tillbaka till 1900-talets början då respektive problemområde kom att skiljas åt såväl juridiskt (i och med instiftande av separata fattigdoms-, barnavårds-, samt nykterhetslagar) som förvaltningsmässigt (genom motsvarande kommunala fattigdoms-, barnavårdssamt nykterhetsnämnder). Funktionsbaserad specialisering i egentlig mening blev aktuell först efter 1960- och 1970-talets utbyggnad av sociala stödoch behandlingsinsatser, samt i ännu högre grad under 1990-talet i och med
den New Public Management-influerade trend som innebar att myndighetsutövande respektive stödjande och behandlande funktioner skiljdes åt organisatoriskt. Bland annat genom så kallade köp och sälj-, respektive beställarutförarorganisationer som inrättades i många kommuner (Blom, 1998).
Även om få kommuner tillämpar ett formellt köp/sälj- eller beställar/utförarsystem idag, lever den principiella och organisatoriska åtskillnaden mellan utredande och beslutsfattande respektive stöd och behandling i
hög grad kvar.
1
Den organisatoriska specialiseringens utbredning och starka ställning inom
svensk IFO har flera tänkbara orsaker. Till att börja med går det att skönja
ett grundantagande om att specialisering borgar för rationalitet och effektivitet, samt skänker viss legitimitet till organisationer rent generellt. När det
särskilt gäller IFO, kan det också hävdas att den mångfald av svåra och
ibland väsensskilda sociala problem som organisationen hanterar, fordrar en
viss grad av specialisering för att kunna möta olika målgruppers specifika
behov (Healy & Meagher, 2007). Den funktionsbaserade specialiseringens
åtskillnad mellan myndighetsutövning respektive stöd och behandling kan, å
sin sida, ses som ett sätt att organisatoriskt hantera dilemmat med att på en
och samma gång inneha en både kontrollerande och en stödjande roll i samhället (SOU 2005:81).
Med avgränsade ansvars- och kompetensområden på organisatorisk nivå,
följer förväntningar om att enskilda socialarbetare inom varje specifikt område utvecklar en viss expertis i form av fördjupade kunskaper om den egna
målgruppen och dess behov, samt beträffande vilka arbetsmetoder som är de
bästa i sammanhanget. En renodling av kompetensen inom ramen för organisatorisk specialisering kan därigenom även ses som ett sätt att säkerställa
god kvalitet i klientarbetet (SOU 2008:18; SOU 2009:68; SOU 2011:35).
Samtidigt får professionen inom respektive avgränsade område skarpare
konturer, vilket i sin tur kan fungera status- och legitimitetshöjande.
Dessa bevekelsegrunder rör i första hand specialiseringens betydelse på
ett organisatoriskt och professionellt plan, men det finns även potentiella
fördelar för IFO:s klienter. Såtillvida framstår utsikten att få möta personal
med viss expertis inom olika problemområden, som värdefull ur ett klientperspektiv. Samtidigt kan det faktum att olika problem hanteras ”var för sig”
i separata enheter tänkas fylla ett slags sorterande funktion och skapa viss
ordning och struktur i en komplex och utsatt tillvaro (Blom, 1998). Vidare
kan det också vara befriande för klienten att kunskapen om ens livssituation
inte koncentreras hos en enskild ”allvetande” socialarbetare, utan att den i
stället fördelas mellan olika professionella (Bergmark et al., 2008).
Dock har en långtgående organisatorisk specialisering även vissa kända
avigsidor. Tidigare forskning har främst belyst tendensen till ett allt för
fragmentiserat hjälpsystem, som medför utmaningar ur såväl ett klientperspektiv som ett organisations- och professionsperspektiv. För att hantera
risken för fragmentisering, både inom och mellan människobehandlande
organisationer, har frågan om professionell samverkan kommit att bli mycket central för aktörer på alla nivåer inom det människobehandlande området
(Axelsson & Bihari Axelsson, 2013; Munday, 2007).
I en tidigare forskningsöversikt har Johansson (2005) skildrat socialtjänsten och dess organisering som ett viktigt men eftersatt forskningsområde. Med socialtjänsten avsågs i detta fall de verksamheter som vänder sig
till äldre personer, personer med funktionsnedsättningar, samt individ- och
2
familjeomsorgen som är i fokus för denna avhandling. Under de drygt tio år
som förflutit sedan dess, har dock ett antal svenska studier tangerat organisationsfrågan och specialiseringen inom IFO på olika sätt (t.ex. Liljegren,
2008; Minas, 2005; Skogens, 2007; Stranz, 2007; Wiklund, 2006; Östberg,
2010). Men med tanke på den dominerande ställning specialisering har som
organisationsprincip för svensk IFO av idag, finns det fortfarande tämligen
få studier av denna specialiserings konsekvenser (Andersson & Sallnäs,
2007; Lundgren et al., 2009; Socialstyrelsen, 2009; Perlinski, 2010; Meeuwisse et al., 2011).
Vidare har de studier som refererats ovan främst ett organisations- och
professionsperspektiv, samtidigt som de huvudsakligen fokuserar på en specifik problemspecialiserad del av IFO (d.v.s. ekonomiskt bistånd, barnavård
eller missbruksvård) eller en viss avgränsad företeelse (t.ex. utredningsförfarandet eller enskilda stöd- eller behandlingsinsatser). Det är långt ovanligare
med studier av specialiseringens konsekvenser (ett undantag är Perlinski,
2010) där IFO-organisationen i sin helhet utgör studieobjektet.
Särskilt knapphändig är forskningen om specialiseringens konsekvenser
ur ett klientperspektiv (Bergmark & Lundström, 2005; SOU 2009:68; Blom
et al., 2009). Avhandlingens kunskapsintresse riktas därför mot hur IFO:s
klienter berörs av den rådande organisatoriska specialiseringen. I synnerhet
beaktas det faktum att olika typer av sociala problem tenderar att samexistera och gripa in i varandra i olika grad (Social rapport, 2010; Stranz, &
Wiklund, 2011), samt att klienters behov därigenom kan karaktäriseras som
mer eller mindre komplexa.
Syfte och övergripande frågeställningar
Avhandlingens syfte är att ur ett klientperspektiv (se definition sid. 6) beskriva och analysera konsekvenser av organisatorisk specialisering inom
svensk IFO för klienter med komplexa behov. De tänkbara konsekvenserna
av den organisatoriska specialiseringen kan emellertid vara mångskiftande.
Syftet preciseras ytterligare av de övergripande forskningsfrågor som var och
en bildar utgångspunkt för en specifik artikel, av de fyra som totalt ingår
avhandlingen. Den första artikeln är en kunskapsöversikt som vidgar perspektivet – från enbart specialiserad IFO, till socialtjänsten i stort – när det
gäller mötet mellan klient och organisation, och ställer frågan:
• Hur inverkar organisationsstrukturen på socialtjänstens klientarbete?
De övriga tre artiklarna bygger på empiriskt material som samlats in inom
ramen för avhandlingsprojektet. Det rör sig närmare bestämt om två delstu-
3
dier i form av en enkät- respektive en intervjustudie. Artikel två och tre ägnas åt följande respektive övergripande forskningsfrågor:
• Hur uppfattar och värderar klienter med komplexa behov de villkor
som följer av IFO:s organisatoriska specialisering? (artikel 2)
• Hur hanterar klienter med komplexa behov de villkor som följer av
IFO:s organisatoriska specialisering? (artikel 3)
Den fjärde artikeln grundas på samma empiriska material, men fokuserar på
en mer avgränsad och specifik aspekt av mötet mellan klienter med komplexa behov utifrån frågeställningen:
• Hur uppfattar klienter med komplexa behov förutsättningarna för
hjälpande relationer i mötet med en organisatoriskt specialiserad individ- och familjeomsorg?
Centrala empiriska begrepp
Individ- och familjeomsorg
Inledningsvis bör det framhållas att individ- och familjeomsorg (eller förkortningen IFO) knappast är ett begrepp i var mans mun. Socialtjänsten
används frekvent som synonym, också i forskningssammahang, trots att det
egentligen är ett vidare begrepp som – likt socialtjänstlagen – även omfattar
arbetet med äldre och personer med funktionsnedsättning. I folkmun och
bland IFO:s klienter (ofta även i massmedia) framstår kortformer som ”socialen” eller ”soc” som mer vanliga benämningar.
Behov som kan karaktäriseras som komplexa föranleder sannolikt kontakt med fler människobehandlande organisationer än enbart IFO. Det kan
till exempel röra sig om hälso- och sjukvården, vuxen-, samt barn- och ungdomspsykiatrin, förskolan och skolan, samt arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Avhandlingen fokuserar dock på klienters möte med IFO, även
om andra myndighetskontakter berörs indirekt då dessa, ur klienternas perspektiv, kan vara sammankopplade med IFO-kontakterna på olika sätt.
Även om handläggning av ekonomiskt bistånd, samt missbruks- och barnavård utgör IFO:s mesta centrala, och av allmänheten mest kända, arbetsuppgifter, finns även andra verksamheter som normalt ingår i ansvarsområdet. Med reservation för att vissa skillnader förekommer kommuner emellan, sorterar exempelvis familjerätt, familjerådgivning, och flyktingmottagning vanligen under IFO, vilket ytterligare exemplifierar hur den organisatoriska specialiseringen gestaltar sig. Den del av individ- och familjeomsorgen
som är i fokus i denna avhandling har emellertid avgränsats till de centrala
4
problemspecialiserade delarna ekonomi, missbruks- och barnavård samt den
förekommande funktionsspecialiseringen inom dessa områden.
Fastän huvudparten av IFO:s personal är socionomer, förekommer även
personal med annan utbildningsbakgrund. I avhandlingen används genomgående benämningen socialarbetare för den IFO-personal som klienterna
interagerar med. Som redan framgått används i huvudsak förkortningen IFO
löpande text.
Organisatorisk specialisering
I avhandlingen behandlas den organisatoriska specialiseringen inom svensk
individ- och familjeomsorg som ett i huvudsak enhetligt fenomen. Det finns
dock skillnader över landet, då ingen kommunal organisation är den andra
lik på detaljnivå. Till dessa skillnader bidrar bland annat det, enligt kommunallagen (1991:900), lagstadgade kommunala själstyret som ger förhållandevis fria händer beträffande hur det sociala arbetet organiseras i respektive
kommun. Likaså kan förutsättningarna variera markant mellan kommuner
när det gäller sådant som folkmängd, politisk majoritet och ekonomisk situation, eller huruvida det rör sig om landsorts- eller tätortskommun. Här
detaljstuderas dock inte någon viss kommuns organisation explicit. En
grundpremiss för avhandlingen är dock att den utbredda problem- och
funktionsbaserade specialiseringen (även kortformerna problemspecialisering respektive funktionspecialisering tillämpas i texten) har sådana gemensamma drag att man ändå kan tala om den organisatoriska specialiseringen inom svensk individ- och familjeomsorg, på ett mer principiellt
plan.
Klient
Begreppen klient respektive brukare används ofta som synonymer. Vilket
begrepp som används företrädesvis, bestäms kanske främst av det gängse
språkbruket inom olika välfärdssektorer (Karlsson & Börjesson, 2011). Här
används dock uteslutande klient för personer som har kontakt med IFO och
på ett eller annat sätt berörs av organisationens insatser. Förutom att detta
ligger i linje med språkbruket i både det sociala arbetets praktik och i den
forskning som berör IFO, är avsikten med ordvalet att uppmärksamma att
just klientrollen kan skilja sig från andra potentiella medborgarroller (t.ex.
brukarrollen eller rollen som kund, som också förekommer i socialtjänstsammanhang).
I jämförelse med andra medborgar- eller brukarroller karaktäriseras rollen som IFO-klient av att möjligheterna till inflytande och egna val är förhållandevis begränsade (Möller, 1996). Särpräglande för IFO är också att två så
motsatta dimensioner som stöd och hjälp respektive kontroll och tvång ryms
inom en och samma organisation (Järvinen & Mik-Meyer, 2003). Salonen
(1998) pekar på att inflytandet över både in- och utträdet ur klientskapet är
5
begränsat för IFO:s klienter. Vidare inskränks klientens handlingsutrymme
då IFO – förutom samhällsuppgiften att tillhandahålla hjälp i utsatta situationer – har ett mandat att neka eller avslå sådant som klienten efterfrågar
eller ansöker om (t.ex. ekonomiskt bistånd, eller behandling för missbruk).
På motsvarande sätt finns möjligheter att driva igenom sådant som inte efterfrågats av klienten (t.ex. kräva motprestationer för att bevilja ekonomiskt
bistånd, eller att använda tvångsåtgärder).
Klientperspektiv
När det gäller avsikten att i avhandlingen anlägga ett klientperspektiv på
specialiseringens konsekvenser, bör det påpekas att det inte rör sig om ett
klientperspektiv i reell och bokstavlig mening. Frågan om vem som kan anta
vilket perspektiv bör problematiseras. Logiskt sett torde ett brukar- eller
klientperspektiv endast vara förbehållet klienterna själva (Socialstyrelsen,
2005). En beprövad ”omväg” i forskningssammanhang är emellertid att låta
klienters erfarenheter komma till uttryck, till exempel som här, via enkätoch intervjustudier. Det är alltså ett klientperspektiv i denna mening som
avhandlingen tillhandahåller. Även om klienter har kommit till tals, har slutresultatet ofrånkomligen ”filtrerats” på olika sätt under forskningsprocessen
(Starrin, 2007).
Komplexa behov
I den vetenskapliga litteraturen är komplexa behov (complex needs) ett av
flera begrepp som används för att karaktärisera livssituationen för särskilt
utsatta och sårbara individer, familjer eller grupper. Vanligen åsyftas svårigheter i livet som utmärker sig när det gäller såväl tyngd och omfattning som
varaktighet, men även en stor sammanlagd ”välfärdskonsumtion”, då målgruppen ofta har parallella kontakter med flera olika människobehandlande
instanser. När det gäller själva komplexiteten i begreppet komplexa behov,
avses normalt det faktum att flera sociala problem eller svårigheter (t.ex.
fattigdom, arbetslöshet, missbruk, kriminalitet, psykisk/fysisk ohälsa eller
funktionsnedsättning, samt svårigheter att ge barn skydd och omsorg) förekommer samtidigt och griper in i varandra på olika sätt (Kuosmanen &
Starke, 2011; Sousa & Eusébio, 2007; Spratt, 2011).
Det är dock främst i det sociala arbetets praktik, samt i forskarvärlden,
som begreppet komplexa behov används i syfte att kategorisera och namnge
vissa klientgruppers belägenhet. De berörda personerna själva beskriver
sannolikt sin livssituation i andra termer. Här har begreppet ändå valts för
att uppmärksamma, och i någon mån ringa in, den grupp av klienter vars
livssituation föranleder flera parallella kontakter inom den organisatoriskt
specialiserade individ- och familjeomsorgen. Detta trots att språkbruket
(liksom användandet av närliggande begrepp som exempelvis multiproblem)
långt ifrån är oproblematiskt då det rymmer ett mått av objektifiering och
6
stigmatisering av klienter. Ett forskningsstrategiskt skäl till valet av begrepp
är att tala ”samma språk” som en stor del av den internationella vetenskapliga litteratur som uppmärksammar den aktuella målgruppen. Ett ytterligare
argument är att en av avhandlingens underliggande målsättningar – vilket
bland annat dess titel antyder – är att nyansera och problematisera vad som
egentligen är att betrakta som komplext i sammanhanget. För att fånga ett
visst mått av komplexitet – eller om man så vill parallellitet – i mötet mellan
klient och IFO, har avhandlingens båda delstudier (enkät- och intervjustudien) vänt sig till föräldrar i familjer som har eller har haft kontakt med barnavården, och samtidigt minst en ytterligare kontakt inom IFO med anledning av antingen missbruks- eller ekonomiska problem. I viss mån kan avhandlingen därmed även sägas handla om familjer med komplexa behov.
Dock med det viktiga förbehållet att familjens samlade erfarenheter beskrivs
utifrån en enskild förälders synvinkel.
Avhandlingens fortsatta disposition
De två påföljande kapitlen ägnas åt bakgrundsbeskrivningar av svensk IFO
och dess klientarbete: Kapitel två tecknar en historik över socialvårdens och
sedermera IFO:s organisering, samt hur denna organisering kan relateras till
synen på klienters behov. Kapitel tre syftar till att beskriva den organisatoriskt specialiserade individ- och familjeomsorgen av idag, samt att skilja ut
några av dess särdrag i förhållande till övrig socialtjänst, liksom till den
människobehandlande sektorn i allmänhet. I kapitel fyra, presenteras en
teoretisk ram för en sammanfattande analys och diskussion av de resultat
som presenteras i respektive artikel, medan metod och material redovisas i
kapitel fem. I kapitel sex presenteras en kortfattad sammanfattning av innehållet i avhandlingens fyra artiklar, med fokus på respektive artikels syfte,
frågeställningar samt centrala resultat. Avhandlingens sammantagna resultat diskuteras i det sjunde och avslutande kapitlet.
7
Kapitel 2. IFO:s organisering kontra
klienters behov – historiska rötter
Vid en historisk återblick framgår att organiseringen av den tidiga socialvården – sedermera socialtjänsten och därigenom även individ- och familjeomsorgen – varit föremål för diskussioner som med varierande intensitet
förts mellan politiska beslutsfattare, socialarbetarprofessionen, forskarkåren
samt klient- och brukarorganisationer. Det går även att skönja hur uppfattningen om vad som utmärker klienters problem eller behov, i vissa skeden
kopplats samman med organisationsfrågan. Således kan de för avhandlingen
centrala fenomenen organisatoriskt specialiserad IFO respektive komplexa
behov hos dess klienter, sägas ha delvis sammanslingrande historiska rötter,
vilket detta kapitel ämnar beskriva.
Kapitlet innehåller selektiva nedslag i det svenska sociala arbetets historia, utan anspråk på en heltäckande historieskrivning (för en mer grundlig
genomgång av socialtjänstens samt individ- och familjeomsorgens historia
se t.ex. Grönwall et al., 1991; Holgersson, 1996; Meeuwisse & Swärd, 2006;
Pettersson, 2001, 2011).
Socialvården tar form
Det organisatoriska åtskiljandet av arbetet med barnavård, missbruk respektive försörjningssvårigheter kan spåras tillbaka till inledningen av 1900-talet.
Det skedde dels i lagstiftningshänseende genom separata barnavårds-, fattigdoms-, och nykterhetslagar, samt dels organisatoriskt då varje problemområde kom att få motsvarande kommunala barnavårds-, fattigdoms-, och
nykterhetsnämnder med ansvar för respektive fråga (Grönwall et al., 1993;
Petterson, 2011).
Införandet av en särskild barnavårdslag och inrättandet av kommunala
barnavårdsnämnder indikerar hur utsatta barn och deras uppväxtvillkor
kommit att bli en fråga av vikt för samhället och dess institutioner under
tidigt 1900-tal (Petterson, 2011). Utsatta barns koppling till sina ursprungsfamiljer var emellertid svag. Socialvårdens organisering vid denna tidpunkt
framstår därmed som tämligen ändamålsenlig, i sitt sätt att skilja ut barnet
och barnavårdsfrågan från föräldra- eller vuxenfrågor som försörjningssvårigheter och missbruksproblematik.
Emellertid splittrades långt ifrån alla familjer i utsatta livssituationer, och
socialvården hade även ett ansvar för dessa barn och föräldrar. Det var långt
ifrån ovanligt att en och samma familj kunde behöva hjälp av flera nämnder
samtidigt (Petterson, 2011). Redan under 1930-talet uppmärksammades att
detta kunde medföra en komplicerad och svåröverskådlig process för klien-
8
ter. I betänkandet ”Den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation
m.m.” (SOU 1934:53) framhölls bland annat:
”… att det för den allmänhet, som söker råd, hjälp eller upplysning i sociala
angelägenheter, måste innebära stora fördelar att kunna hänvända sig till
allenast en enda myndighet mot att, som nu icke sällan hände, behöva hänvisas från den ena expeditionen till den andra.” (s.203 ).
Diskussionen fortgår men organisationen består
Organisationsfrågan kom även fortsättningsvis att diskuteras i relation till
klienters behov och livssituation. Dock som en av flera delar i ett mer genomgripande ifrågasättande av socialvårdens mål och medel, samt dess kapacitet att på ett genomgripande och varaktigt sätt förbättra livsvillkoren för
sårbara grupper i samhället (se t.ex. Inge, 1960; Inge & Inge, 1969; Jonsson,
1970). När det särskilt gäller det sociala arbetets organisering uppmärksammades åter svårigheterna med att en och samma klientfamilj behövde ha
kontakt med flera olika socialvårdsrepresentanter om behoven i familjen var
av ett mer sammansatt slag:
”Det händer också, att ett och samma socialvårdsfall kan vara föremål för
samtidiga ingripanden från flera organ samtidigt. Författaren till denna
rapport har själv vid hembesök råkat ut för att stöta på en barnavårdstjänsteman och en nykterhetsvårdstjänsteman på visit hos samma olyckliga familj, var och en upptagen av sin speciella pusselbit i familjens invecklade läggspel.” (Inge, 1960, s. 617).
Till dem som kritiserade sakernas tillstånd hörde också sammanslutningar
som socionomförbunden (SSF & SSR) samt Sveriges förenade socialchefer
(SFS). En central ståndpunkt var att den så kallade funktionsprincipen
(uppdelningen i barnavårds-, missbruks-, och fattigdomsfrågor), vars avigsidor citatet ovan berör, borde ersättas av en familjevårdsprincip (Bergmark
et al., 2008; Boklund, 1995; Börjesson, 2008). Den rent formella organisatoriska uppdelningen i barnavård, nykterhetsvård, samt socialhjälp som ersatte fattigvårdsbegreppet då socialhjälpslagen trädde i kraft 1957, kom dock
att bestå i ytterligare några decennier (Grönwall et al., 1991).
Familjer och ”multiproblemfamiljer” uppmärksammas
Trots att flera generella familjepolitiska välfärdsreformer sjösattes under
1900-talets första hälft, dröjer det fram till och 1970- och 1980-talet innan
9
en mer uttrycklig familjeorientering etableras inom det sociala arbetet (Andersson, 2013; Lundström, 1996). Standardlösningen att separera barn och
föräldrar vid olika former av barnavårdsproblematik, ersattes gradvis av en
allt mer uttalad ambition att hjälpa familjen i sin helhet för att förhindra
placeringar (Lundström, 1996).
Vid sidan av opinionsbildning och debatt vid denna tid, fanns även andra
strömningar som bidrog till att leda utvecklingen i denna riktning. Inflytandet från psykologifältet i allmänhet var tydligt, liksom från psykodynamisk
teoribildning samt systemteori och familjeterapi i synnerhet (Andresen et al.,
2011; Júlíusdóttir, 2011). Dessa nya förklaringsmodeller kompletterades med
samhällskritiska strömningar där utsatta gruppers tillkortakommanden även
sågs som återspeglingar av ojämlika och repressiva samhällstrukturer (Andresen et al., 2011).
Man kan därmed tala om ett vidgat perspektiv, från ett huvudsakligt individperspektiv på sociala problem, till ett synsätt där såväl problemens orsaker som dess lösningar i högre grad stod att finna i familjesituationen samt i
det omgivande samhället (Börjeson, 2008). En tongivande aktör som i hög
grad bidrog till detta vidgade perspektiv, men även till utvecklandet av alternativa arbetsmetoder, var Barnbyn Skå under ledning av Gustav Jonsson
(Holgersson, 1996; Petterson, 2011). Gustav Jonson introducerade också
beteckningen multiproblemfamiljer. Med detta avsågs familjer vars livssituation präglades av att flera sociala problem rymdes inom en och samma familj, vilket i sin tur föranledde flera parallella kontakter med olika delar av
socialvården (Jonsson, 1973). Såtillvida har multiproblem och begreppet
komplexa behov, så som det används i avhandlingen, snarlika innebörder.
Socialvård blir socialtjänst
Behovet av genomgripande socialvårdsreformer var under 1960- och 1970talet en av de mer brännande samhällsfrågorna, vilket så småningom utmynnade i den så kallade socialutredningens tillsättande 1967 (Sunesson,
2012). Utredningens principbetänkande (SOU 1974:39) angav bland annat
att den framtida socialvårdens huvudsakliga funktioner skulle utgöras av
medverkan i samhällsplaneringen, allmänt förebyggande insatser, information, behovsprövad individuell hjälp, sociala tjänster, individ- och familjeorienterade insatser, samt institutionellt förlagd vård och behandling. Talet om
individ- och familjeorienterade insatser i socialutredningens betänkanden
(SOU 1974:39; SOU 1977:40) är en tänkbar upprinnelse till begreppet individ- och familjeomsorg, vars egentliga ursprung framstår som något oklart i
historiens ljus (Regeringens skrivelse 2000/01:102).
Med särskild bäring på organisationen av det kommunala sociala arbetet,
framhölls helhetssyn som en av de bärande principerna för det ”nya” sättet
10
att arbeta. Vid en kritisk genomlysning framstår begreppet helhetssyn som
något vagt och svårfångat (se t.ex. Bergmark, 1998; Börjesson, 2008). Bland
annat åsyftades emellertid att beakta klienters hela livssituation istället för
enskilda och avgränsade problem, samt att ersätta renodlat individinriktade
insatser med insatser riktade mot familj-, grupp-, och samhällsnivå. Som en
konsekvens av detta behövde man gå från specialisering till integrering som
organisatorisk ledstjärna. De familjer som tidigare haft flera parallella kontakter med olika delar av den tidigare socialvården, skulle slippa möta den
arbetsmässiga uppdelningen i barnavårds-, missbruks-, samt socialhjälpsfrågor. Istället förordades ett arbetssätt där en och samma socialarbetare
eller organisatoriska enhet ägnade sig åt klienters totala livssituation och
behov (Andersson, 2013; Bergmark et al., 2008; Boklund, 1995; Lundström,
1996).
I socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977:40) föreslogs även att
begreppet socialvård skulle ersättas av socialtjänst som ansågs täcka in den
nya inriktningen på ett bättre sätt. Vid socialtjänstlagens ikraftträdande 1982
hade emellertid mycket av socialutredningens intentioner stegvis genomförts
under den dryga 15-årsperiod som förflutit sedan socialutredningens start.
Arbetet bedrevs redan på ett mer integrerat sätt och en sammanlagning av
de tidigare barnavårds-, missbruks-, och socialhjälpsnämnderna till en enhetlig socialnämnd hade möjliggjorts genom en lagändring redan 1970
(Boklund, 1995; Sunesson, 2012). I de kommuner, vars storlek gjorde det
möjligt, förekom även geografiska och distriktsvisa indelningar där de boende inom respektive område kunde vända sig till ett och samma, samt förhållandevis lokala socialkontor (Bergmark et al., 2008; Holgersson, 1996).
Specialiseringens återkomst
Snart kom dock utvecklingen att vända i helt motsatt riktning än den som
socialtjänstlagen och dess förarbeten angivit. Sedan 1980-talets inledning
har vi istället sett en tilltagande specialisering inom svensk IFO som lett
fram till dagens situation där både problem- och funktionsbaserad specialisering är utbredd (Eriksson & Karlsson, 1989; Bergmark & Lundström,
2005; Lundgren et al., 2009). Det finns flera delförklaringar till denna utveckling.
Till att börja med antas specialisering medföra ökad effektivitet i såväl
ekonomiskt hänseende, som när det gäller rent administrativa processer
(Blom, 1998; Bergmark & Lundström, 2005; Lundgren et al., 2009). Organisatorisk specialisering kan också ses som ett led i att säkerställa god kvalitet i
själva klientarbetet. Till exempel är specifika kunskaper och arbetsmetoder i
förhållande till avgränsade problem och målgrupper centralt i utvecklandet
av en evidensbaserad praktik (EBP), vilket i sin tur ser ut medföra en tydli-
11
gare målgruppsspecialisering i organisationshänseende (Bergmark et al.,
2008).
Det går inte heller att bortse ifrån att ökad specialisering och en förväntad
”expertis” också kan skänka socialarbetarprofessionen värdefull status och
legitimitet (Bergmark et al., 2008; Perlinski, 2010). I detta avseende är det
också noterbart hur återgången till specialisering, som inleddes i början av
80-talet, sammanfaller i tid med det skede då socialt arbete etablerades som
akademiskt ämne, vilket i sin tur sammanföll med att socialarbetarkollektivets professionssträvanden tog fart på allvar (Höjer, 2016).
Inflytandet från New Public Management (NPM) har påverkat den
svenska offentliga sektorns organisering markant från 1990-talet och fram
till idag (Johansson et al., 2015). Ett ytterligare specialiseringsincitament
följer av den centrala NPM-premissen att dela in en förvaltningsorganisation
i mindre och självstyrande enheter (Hood, 1995). Likaså visar 1990-talets
marknadsorienteringstrend inom socialtjänstområdet – till exempel inrättandet av köp och sälj- eller beställar-utförarorganisationer – tydligt på inflytandet från NPM (Blom, 1998).
Samma principiella organisatoriska åtskillnad mellan myndighetsutövning respektive stöd och behandling – det vill säga en form av funktionsspecialisering – återfinns idag även i kommuner som inte marknadsorienterat
sig i lika hög grad (Bergmark & Lundström, 2005; Lundgren et al., 2009;
Perlinski, 2010). När det gäller funktionsspecialisering bör det också påpekas att det organisatoriska isärhållandet av myndighetsutövning respektive
stöd och behandling kan ses som ett sätt att hantera dilemmat med att en
och samma organisation både innehar en stödjande och en kontrollerande
funktion (SOU 2005:81; Wächter, 1998).
Specifika händelser och strömningar i tiden som rönt samhällelig och
massmedial uppmärksamhet utgör en annan delförklaring till specialiseringens återkomst. Det problemspecialiserade området barnavård kan tjäna som
exempel. Uppmärksammade fall där barn dött eller farit mycket illa, samtidigt som IFO klandras för bristfälligt eller felaktigt agerande i samband med
detta, kan till exempel ses som katalysatorer i en återgång till ett mer uttryckligt barnavårdsperspektiv och organisatoriska enheter med ett renodlat
barnavårdsansvar (Cocozza & Hort, 2011; SOU 2009:68; Sundell et al.,
2007).
Nytillkomna målgrupper och utvidgningar av IFO:s ansvarsområde, utgör
ytterligare en drivkraft till specialisering. Bland målgrupper som tillkommit
på senare år, och som tenderar att hänvisas till särskilda nyskapade enheter,
finns ensamkommande flyktingbarn (Lundgren et al., 2009; Meeuwisse et
al., 2011), samt långtidsarbetslösa klienter som uppbär ekonomiskt bistånd
(Hollertz, 2010; Meeuwisse et al., 2011).
Det bör även nämnas att 1982 års socialtjänstlag hade karaktären av en
ramlag, utan anvisningar om arbetets konkreta organisering (Börjeson,
12
2008; Lundström, 1996; Sunesson, 2012). Vidare – och i jämförelse med den
expansiva ekonomiska period då socialtjänstlagens förarbeten formulerades
– har den senaste 30-årsperioden snarast präglats av ekonomisk tillbakagång, vilket bland annat medfört krav på en minskad offentlig sektor (Grönwall et al., 1991). Sammantaget kan detta ha bidragit till en osäkerhet inför
framtiden, samt beträffande vad som är ”rätt väg” att gå i organisationshänseende. Återgången till sekellånga konventioner i fråga om hur sociala problem kategoriseras och hanteras, kan därigenom ses som ett sätt för de
kommunala IFO-organisationerna att bemästra denna osäkerhet (Bergmark
et al., 2008).
Till sist är det också noterbart att IFO:s problemspecialiserade delar historiskt har tillhört skilda organisatoriska fält (DiMaggio & Powell, 1983;
Grape, 2006) på det människobehandlande området. Såtillvida överlappar
barnavårdens agenda, till exempel barnomsorgens, skolan samt barn- och
ungdomspsykiatrins (Blomqvist, 2012; Wiklund, 2006). Missbruksvården
delar i sin tur bland annat klienter med hälso- sjukvården, vuxenpsykiatrin
samt kriminalvården (Storbjörk, 2006; SOU 2011:35), medan det ekonomiska biståndet har kopplingar till exempelvis försäkringskassan och arbetsförmedlingen (Grape, 2006; Wihlman, 2009). Respektive problemspecialiserad del inom IFO kan därför sägas ha institutionaliserats ”var för sig”,
snarare än som en sammanhängande helhet, vilket utgör en ytterligare delförklaring till den snabba återgången till specialisering inom IFO, samt varför integrering kom att bli en så kortlivad organisatorisk princip.
Klientperspektiv på IFO:s organisering
Med anledning av avhandlingens syfte finns det skäl att särskilt uppmärksamma i vilken mån ett klientperspektiv präglat den ovan beskrivna historiska utvecklingen. Frågan ”vad blir konsekvenserna för klienterna?” förefaller ha varit invävd i diskussionen om socialvårdens och sedermera socialtjänstens ändamålsenlighet, där själva organiserandet av arbetet tidvis varit
ett av de mer centrala spörsmålen. Till en början fördes detta klientperspektiv på socialvården främst in i diskussionen från professions- och forskarhåll,
men senare även från politiska företrädare vilket kan sägas ha banat väg för
socialtjänstreformen (Boklund, 1995; Börjesson, 2008; Petterson, 2011; Sunesson, 2012).
Klienters egna röster var dock huvudsakligen frånvarande i socialvårdsdiskussionens tidigaste skede. Under det sena 1960- och det tidiga 1970-talet
fanns däremot ambitioner till ett mer ömsesidigt samarbete mellan socialarbetare och klienter beträffande det sociala arbetets innehåll och organisering. Det medlevarskap som tillämpades på barnbyn Skå är ett exempel på
denna strömning, liksom de klientinvolverande arbetsmetoder som utveck-
13
lades på flera håll i landet (se t.ex. Ahlberg et al., 1975; Flemström & Ronnby,
1974; Hagelin & Levin, 1988; Mosesson, 2006).
Under 1970-talet fick även klientrörelser som Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM), Alkoholproblematikers riksorganisation
(ALRO), Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH), samt Riksförbundet för Hjälp åt Narkotika- och Läkemedelsberoende (RFHL, där akronymen sedan 2012 istället står för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling) ett större inflytande (Börjesson, 2008; Holgersson, 1996). Den
dåtida parollen klientdemokrati illustrerar hur klientrörelsen, och dess stödtrupper inom framförallt socialarbetarprofessionen och forskarsamhället,
eftersträvade ett reellt klientinflytande över socialvården och den kommande
socialtjänsten. Med facit i hand – efter socialtjänstlagens införande – uttryckte dock klientrörelsen och dess meningsfränder sin besvikelse över att
påverkansmöjligheterna inte förändrats nämnvärt (Börjesson, 2008; Pettersson, 2011). Den återgång till specialisering inom IFO som skett under de
senaste årtiondena framstår också främst som ett politiskt och professionellt
projekt, snararare än att klienters rättigheter och behov satts i första rummet
(Bergmark et al., 2008; Johansson, 2013).
Medan det kommunala sociala arbetets organisering och innehåll, samt
dess konsekvenser för klienterna var en av de mer centrala samhällsfrågorna
under 1900-talets mitt, har denna fråga hamnat betydligt längre ner på
agendan idag (Bergmark et al., 2008). Det går också att notera att idag
kända avigsidor med organisatorisk specialisering, inte lett till någon betydande kritik av de organisatoriska grundprinciperna, från vare sig berörda
politiska beslutsfattare, socialarbetarprofessionen, forskarsamhället eller
klientorganisationerna. Däremot finns ett stort fokus på samverkan i det
sociala arbetets praktik samt i den samhälleliga diskussionen, dock utan att
den gängse specialiserade organisationsstrukturen ifrågasätts nämnvärt.
Istället utgör de rådande organisatoriska gränsdragningar vanligen en
grundpremiss för den samverkan som är för handen.
Bortsett från detta finns idag ändå en uttalad ambition inom välfärdsektorn att ge klienter/brukare ett större inflytande (Karlsson & Börjeson, 2011;
Socialstyrelsen, 2005; Socialstyrelsen, 2015; SOU 2008:18; Svensson et al.,
2008). Hittills ser dock inte denna samhälleliga ambition ut att omfatta klienters syn på välfärdens organisering i någon större omfattning. När det
gäller IFO mer specifikt, återstår också att tydligare definiera och diskutera
den bortre gräns för delaktighet och inflytande som organisationens kontroll- och tvångsmandat i realiteten medför. Även om denna bortre gräns
långt ifrån är knivskarp, tenderar den att förbises i sammanhang där klientinflytande inom IFO:s sfär avhandlas (se t.ex. SOU 2008:18, Evidensbaserad
praktik inom socialtjänsten – till nytta för brukaren).
14
Kapitel 3. Individ- och familjeomsorgen
som organisation
I föregående kapitel hävdas att svenska IFO-organisationer uppvisar stora
principiella likheter över landet, i synnerhet med avseende på den utbredda
problem- och funktionsbaserade specialiseringen. Detta kapitel ämnar beskriva vad som präglar den organisatoriskt specialiserade individ- och familjeomsorgen av idag, samt att skilja ut några av dess särdrag i förhållande till
övrig socialtjänst, liksom till den människobehandlande sektorn i allmänhet.
Är IFO en organisation?
IFO är en del av den kommunala socialtjänsten, men ofta används socialtjänst och IFO synonymt. I avhandlingen betraktas dock individ- och familjeomsorgen som en avgränsad och i huvudsak självständig kommunal organisation, som snarare verkar sida vid sida med övriga delar av socialtjänsten.
Ett annat sätt att utrycka det är att IFO och de organisationer som ansvarar
för omsorg om äldre, respektive personer med funktionsnedsättningar utgör
del- eller underorganisationer inom socialtjänsten (Boklund, 1995). Samtidigt rymmer IFO i sin tur specialiserade enheter med tämligen avgränsade
ansvarsområden och arbetsuppgifter. Dessa ses här som ett utryck för den
organisatoriska specialiseringen inom IFO. Det är dock långt ifrån ovanligt
att det som i avhandlingen betecknas som enheter inom IFO, betraktas som
organisationer i sig själva. Det mest frekventa exemplet på detta förefaller
vara hur den sociala barnavårdsorganisationen avhandlas separat (se t.ex.
SOU 2005:81; SOU 2009:68; Tham, 2008; Wiklund, 2006; Östberg, 2010).
Även de delar av IFO som ansvarar för ekonomiskt bistånd (Angelin, 2009;
Minas, 2005; Stranz, 2007) respektive missbruksvård (SOU 2011:35) kan ses
som isolerade organisationer.
I dessa sammanhang tenderar IFO som organisatorisk helhet att komma i
skymundan. Organisationer kan dock definieras och avgränsas på olika sätt.
Enligt Scott (2003) ställs alla som gör anspråk på att studera en organisation
inför utmaningen att skilja ut det studerade fenomenet i förhållande till dess
omvärld. Organisationer kan – i likhet med vad som beskrivits ovan – både
ingå i större organisatoriska och administrativa konstruktioner och samtidigt inrymma relativt fristående delar, som i sin tur också kan betraktas som
organisationer. Frågan är alltså var den studerade organisationen slutar och
var dess omvärld börjar? En pragmatisk lösning är att själv fastställa de organisatoriska ramar som är ändamålsenliga för en viss studie (Scott, 2003)
och i denna avhandling dras alltså sådana gränslinjer runt individ- och familjeomsorgen.
15
Det finns flera rent faktiska förhållanden som skiljer ut IFO från den övriga
socialtjänsten. IFO är för det första en separat organisation i fysisk mening,
det vill säga vanligtvis en separat förvaltning med egen personal som finns i
särskilt avsedda lokaler (Linde & Svensson, 2013). Beträffande den kommunalpolitiska nivån, är frågor som IFO hanterar vanligen delegerade till särskilda kommunala IFO-nämnder eller IFO-utskott (vid sidan av exempelvis
äldre- eller omsorgsnämnder), som antingen ersätter eller kompletterar en
central socialnämnd med ett övergripande ansvar för socialtjänstens verksamhet (Forkby et al., 2015). Vidare har IFO, i förhållande till den övriga
välfärdssektorn, ett exklusivt yttersta ansvar (enligt SoL 2 kap, 1§) för barnavård, ekonomiskt bistånd och missbruksvård, men även ett mer generellt
yttersta ansvar för alla som vistas i kommunen, och vars behov inte kan tillgodes på annat sätt.
IFO som människobehandlande organisation
Individ- och familjeomsorgen tillhör den kategori som brukar benämnas
människobehandlande organisationer (Hasenfeld, 1983; Johansson et al.,
2015). Som namnet indikerar, utgör människor och deras välbefinnande
dessa organisationers huvudfokus. Det innebär att exempelvis polisen, skolan, arbetsförmedlingen, försäkringskassan samt hälso- och sjukvården, alla
kan räknas till kategorin människobehandlande organisationer. Gemensamt
för dessa organisationer är också att de står under politisk styrning, samt att
de utgör en vital länk mellan stat och medborgare, med ansvar för att realisera och värna om välfärdspolitiska intentioner (Hasenfeld, 2010; Johansson, 2005). Ytterligare en gemensam nämnare är de huvudsakliga funktioner
som brukar tillskrivas människobehandlande organisationer (Hasenfeld,
1983; Johansson et al., 2015). Det rör sig om arbetet med att utreda, klassificera och fatta beslut som rör medborgarna (people processing), skydda och
bevara medborgarnas förmågor och deras välbefinnande (people sustaining),
samt förändra eller utveckla medborgarnas kapacitet och funktionsförmågor
(people changing).
För IFO gäller emellertid att dessa funktioner kommer till uttryck i varierande grad inom de olika enheter som ryms inom den specialiserade IFOorganisationen. Den funktionsbaserade specialiseringen innebär att stora
delar av det som kan hänföras till people processing lokaliserats till enheter
som ansvarar för myndighetsutövning (detta gäller för myndighetsutövning
inom såväl barnavårds- som missbruksområdet) medan de enheter som
ansvarar för stöd och behandling huvudsakligen ägnar sig åt people
sustaining och people changing. Arbetet i de enheter som hanterar ekonomiskt bistånd skiljer ut sig något från ovanstående kategorisering. Å ena
sidan har arbetet ett tydligt drag av people processing, där behovsprövning
16
är ett primärt inslag. Det vill säga den process som syftar till att skilja ”ickeberättigade” från de som är berättigade till ekonomiskt bistånd (Lipsky
2010; Prottas, 1979; Johansson, 2007). Men arbetet med ekonomiskt bistånd har även drag av people sustaining, såtillvida att biståndet syftar till att
tillförsäkra och upprätthålla en skälig levnadsnivå (Minas, 2005).
Om man vidare jämför svenska människobehandlande organisationer
sinsemellan, framgår hur vissa organisationer har mandat att agera med
förhållandevis fast hand gentemot medborgarna (t.ex. polis eller kriminalvård) medan andra i allt väsentligt är inriktade på sådant som utbildning och
omsorg (t.ex. skola, barnomsorg, hälso- och sjukvård). Det som är utmärkande för IFO – och som samtidigt utgör ett centralt dilemma att hantera –
är dock att det yttersta ansvaret för att värna om särskilt utsatta i samhället,
kombineras med det samhälleliga mandatet, att i vissa situationer vidta
tvångsåtgärder (enligt LVU- och LVM-lagstiftningen) mot samma målgrupp
(Börjesson, 2008).
Det råder en maktförskjutning mellan IFO-organisationens medarbetare
och dess klienter. Denna förskjutning är uttrycklig såtillvida att socialarbetare har ett reellt mandat att fatta beslut som griper in i klientens liv. Men
även av mer indirekt slag, bland annat genom att socialarbetarprofessionen
besitter expertkunskaper och yrkeserfarenheter, samt förfogar över ett fackspråk som kan försätta klienten i ett underläge (Elm Larsen et al., 2002;
Skau, 2007). Att gå ifrån att vara en individ och samhällsmedborgare bland
andra, till att bli en klient inom IFO medför även en övergång från subjektstatus (en självständigt handlande individ) till objektstatus (ett föremål för
andras bedömningar och beslut). I samband med detta sker också en avprivatisering av tidigare helt privata angelägenheter (Järvinen & Mik-Meyer,
2003; Skau, 2007).
I flera avseenden är det organisationen som skapar klienten (Järvinen,
2002). Människobehandlande organisationer är avsedda att hantera stora
ärendemängder och förmår inte greppa över alla de specifika och mångfacetterade omständigheter som ryms i en enskild individs livssituation (Johansson, 2007). Detta medför att människors livssituation behöver delas upp i
mer hanterliga delar. Olika organisationer, eller skilda enheter inom en och
samma organisation, riktar därför sin uppmärksamhet mot ett särskilt urval
av egenskaper hos individen samt vissa delaspekter av dennes livssituation
(Johansson, 2007; Järvinen & Mortensen, 2002). På så sätt skapas inte bara
olika klientroller, utan också ett antal organisatoriskt åtskilda ärenden. Ju
snävare organisatorisk specialisering, desto mindre och avgränsade blir de
delaspekter av en klients totala livssituation som är av intresse för respektive
enhet och i respektive ärende (Johansson, 2007; Seikkula et al., 2003).
17
Organisatorisk specialisering som formell struktur
Med undantag för svenska kommuner vars storlek i realiteten inte medger
organisatorisk specialisering, tillämpar en övervägande majoritet både problemspecialisering med skilda enheter för missbruk, barnavård och ekonomiskt bistånd, samt funktionsspecialisering där myndighetsutövning är organisatoriskt åtskild från stöd- och behandlingsarbete (Lundgren et al.,
2009). Därutöver förekommer ytterligare differentiering inom respektive
problemspecialiserat område (Perlinski, 2010). Till exempel genom att särskilda ungdomsenheter inrättas inom barnavården (Bergmark et al., 2008),
eller separata mottagningsenheter inom den del av IFO som handlägger
ekonomiskt bistånd (Minas, 2005).
Med organisationsstruktur avses de formella faktorer som påverkar hur
arbetet utförs i en organisation samt av vem. Såtillvida utgör arbetsfördelning, graden av specialisering samt styr- och samordningsformer centrala
dimensioner av en organisations formella struktur (Abrahamsson & Arnesen, 2005; Scott, 2003). Organisatorisk specialisering har både en horisontell- och en vertikal dimension. Graden av vertikal specialisering åsyftar
antalet hierarkiska nivåer i en organisation, medan den horisontella specialiseringen avser omfattningen av differentierade arbetsuppgifter som fördelats
inom organisationen (Axelsson & Bihari Axelsson, 2006). Problemspecialiseringen inom svensk IFO, där respektive enhet fokuserar på en specifik och
avgränsad målgrupp, utgör ett tydligt exempel på horisontell specialisering.
Den tilltagande specialiseringen inom IFO de senaste decennierna, har
främst varit av detta horisontella slag, där nytillkomna målgrupper (t.ex.
ensamkommande flyktingbarn eller långtidsarbetslösa med långvariga försörjningssvårigheter) medfört att nya enheter fogats till raden av horisontella enheter inom organisationen (Lundgren et al., 2009).
Funktionsspecialisering kan sägas rymma en både horisontell och vertikal
dimension. Om myndighetsutövande arbete eller stödjande och behandlande
arbete, enbart ses som en differentiering av olika arbetsuppgifter inom organisationen framträder huvudsakligen den horisontella aspekten. Den vertikala dimensionen och en hierarkisk nivåskillnad blir särskilt tydlig i så kallade köp och sälj- eller beställar-utförarorganisationer. Men samma förhållande gäller även i funktionsspecialiserad IFO generellt, såtillvida att myndighetsutövande enheter har ett formellt ansvar för att besluta om, och följa
upp, de insatser som stödjande och behandlande enheter utför.
Informell organisering
Den organisatoriska specialiseringen återspeglar främst den formella och
planmässiga organisationsstrukturen. I alla organisationer förekommer
18
emellertid även informell organisering av olika slag, vilket avser den mer
dynamiska sociala process som äger rum inom ramen för den givna strukturen (Eriksson-Zetterquist et al., 2006; Blom, 1998). En organisations informella dimension kommer bland annat till utryck i dess mer eller mindre
underförstådda kultur och normsystem (Abrahamsson & Arnesen, 2005;
Hemmelgarn et al., 2010; Johansson, 2007). Men även i hur det vardagliga
arbetet i organisationen utförs i realiteteten. Såtillivida kan den formella
strukturen närmast ses som ett övergripande ramverk, eller rent av en idealbild av hur arbetet arrangeras och utförs (de Toni & Nonino, 2010; Meyer &
Rowan, 1977; Weick, 1976).
Vid sidan av de formella strukturbetingelserna kan det faktiska klientarbetet i en organisation som IFO, likaväl ses som ett resultat av underliggande
och informell organisering. I kraft av det relativa handlingsutrymme som en
organisations medarbetare förfogar över, kan dessa (individuellt eller i
grupp) i varierande grad agera på ett sätt som antingen accentuerar eller
mjukar upp den formella strukturen (Johansson, 2007; Lipsky, 2010; Perlinski, 2010; Stranz, 2007). Till exempel kan en specialiserad organisation med
tydliga formella gränsdragningar mellan ansvarsområden och arbetsuppgifter, modifieras på informellt uppkomna arenor för informationsutbyte och
gemensamt arbete över de inomorganisatoriska gränserna (Blom et al.,
2011).
Samverkan
Parallellt med den tilltagande specialiseringen inom den människobehandlande sektorn – såväl i Sverige som på den internationella arenan – har behovet av professionell samverkan ökat i motsvarande takt (Axelsson & Bihari
Axelsson, 2006; Johansson, 2015). I organisationsteoretisk mening kan
detta ses som ett uttryck för hur organisatorisk differentiering respektive
integrering behöver balanseras för att organisationer ska kunna fungera så
effektivt och ändamålsenligt som möjligt (Buck et al., 2011; Lawrence &
Lorsch, 1967). Vid sidan av detta mer renodlade organisationsperspektiv på
behovet av samverkan, framstår dock villkoren för klienter, brukare eller
patienter – och främst risken för ett allt för fragmentiserat hjälpsystem –
som det primära motivet till att samverkansfrågan idag blivit så central för
politiska beslutsfattare samt ledare och medarbetare inom den människobehandlande sektorn (Bergmark et al., 2008; Munday, 2007; WHO:s World
Health Report, 2008).
I svensk vetenskaplig litteratur som behandlar samverkan inom det människobehandlande området ligger tyngdpunkten främst på interorganisatorisk samverkan (mellan organisationer) medan intraorganisatorisk samverkan (inom organisationer) ägnas betydligt mindre uppmärksamhet (se t.ex.
19
Blomqvist, 2012; Hjortsjö, 2005; Johansson, 2011; Socialstyrelsen, 2013;
SOU 2005:81; SOU 2011:35; Wihlman, 2009). Även socialtjänstlagen anger
uteslutande hur just socialtjänsten i vid mening skall samverka med andra
välfärdsinstanser, som exempelvis Hälso- och sjukvården (3 kap. 1 § och 5
kap. 1 § SoL). Samverkan inom socialtjänsten behandlas emellertid inte,
därmed inte heller samverkan inom IFO. För att avslutningsvis återknyta till
de formella respektive informella organisationsdimensioner som beskrivits
ovan, är det också noterbart hur svensk forskning övervägande intresserat
sig för formaliserad samverkan, till exempel inom ramen för familjecentraler
(Hjortsjö, 2005) eller så kallade barnahus (Johansson, 2011). Samverkan på
informella arenor, såväl mellan som inom organisationer, har däremot studerats i mindre utsträckning.
20
Kapitel 4. Teoretiska perspektiv
I avhandlingens fyra artiklar används ett antal olika teorier, vars gemensamma nämnare är att de kastar ljus över mötet mellan organisatoriskt specialiserad IFO och dess klienter. I detta kapitel är dock inte avsikten att gå
närmare in på var och en av dessa teorier. Snarare är syftet att tillhandahålla
en teoretisk ram för en mer helhetlig analys och vidgad diskussion av de
resultat som sammantaget presenteras i avhandlingen.
I grund och botten bygger denna ram på två skilda övergripande teoretiska perspektiv. Till att börja med ett perspektiv där IFO och dess klienter
framförallt framträder som två väsensskilda entiteter, och som representanter för två skilda världar eller system av helt olika slag. I huvudsak är det
detta övergripande teoretiska perspektiv som präglar de fyra artiklarna.
Därutöver presenteras ytterligare en teoretisk infallsvinkel på mötet mellan
klient och IFO, som tar avstamp i teorier om komplexitet i mänskliga system
i allmänhet, samt i socialt arbete i synnerhet.
Ett möte mellan två skilda världar
I mycket av den vetenskapliga litteratur som behandlar interaktionen mellan
människobehandlande organisationer och dess målgrupper, avtecknar sig ett
spänningsförhållande mellan organisationen, dess samhällsuppdrag och inre
logik å ena sidan, samt klienters, brukares eller patienters livsvillkor och
behov å den andra (Blom & Morén, 2015; Hasenfeld, 2010; Johansson,
2007; Johansson et al., 2015; Järvinen, 2002; Lipsky, 2010; Möller, 1996).
Tillit som grundläggande villkor
Frågan om tillit är i grunden avgörande vid all form av mellanmänsklig interaktion (Johansson, 2009). Dock rymmer motsatsparet tillit-misstro dimensioner med särskild bäring på det spänningsförhållande som råder då
klienter interagerar med IFO och dess skilda enheter med respektive personal. I vid betydelse kan tillit, i såväl mellanmänsklig som samhällelig mening, sägas stå för en positiv förhandsuppfattning om ”den andres” (en specifik person, en yrkesgrupp, en organisations etc.) inställning, avsikter, pålitlighet och förmågor, medan misstro avser en motsvarande negativ uppfattning i samma avseenden (Behnia, 2008; Grosse, 2007; Rothstein, 2003).
I detta sammanhang kan det också vara befogat att göra en distinktion
mellan individtillit å ena sidan, respektive systemtillit å den andra. Som
ordalydelsen antyder rör individtillit den konkreta och mellanmänskliga
nivån, medan systemtillit avser uppfattningen om samhälleliga system, organisationer och institutioner (Grosse, 2007; Jessen, 2010; Luhmann,
21
2005). Båda dessa aspekter av tillit är relevanta att beakta i avhandlingen då
den i hög grad rör sig i en skärningspunkt mellan individ (dvs. både klienter
och enskilda socialarbetare) samt system (i detta fall IFO). Tillitsfrågan kan
därmed också sägas vara invävd i övriga aspekter av mötet mellan klienter
och IFO, då subjektiva uppfattningar om ”den andre” ovillkorligen påverkar
parternas handlande (Rothstein, 2003).
Organisatoriska villkor kontra livsvillkor
Som redan nämnts innehåller den vetenskapliga litteraturen om människobehandlande organisationer ett antal teoretiska ansatser som på olika sätt
riktar uppmärksamheten mot spänningsförhållandet mellan organisatoriska
villkor och livsituationen för målgrupperna. I flera fall bär denna typ av teoribildning influenser från Habermas (1987) begreppspar system respektive
livsvärld (t.ex. Blom & Morén, 2015; Järvinen, 2002; Seikkula et al., 2003).
Kort sagt står systemet i detta sammanhang för den professionella och administrativ sfär som kommit att expandera i takt med samhällets modernisering. Livsvärlden utgörs, å sin sida, av den förnimbara världen så som vi
människor subjektivt uppfattar den. Den inrymmer därmed även våra mellanmänskliga relationer och den sfär där vårt vardagliga liv utspelar sig (Habermas, 1987).
Mot bakgrund av detta kan grundprinciperna för specialisering – såsom
betoningen på administrativ rationalitet samt arbetsdelning och förväntad
expertis inom avgränsade ansvarsområden – ses som illustrativa återspeglingar av den samhälleliga moderniseringsprocessen (Seikkula et al., 2003).
Medan människors utsatthet, behov eller problem återfinns och manifesteras i livsvärlden, har de kommit att hanteras av systemet, till exempel i form
av IFO eller andra människobehandlande organisationer (Seikkula et al.,
2003). Mötet mellan representanter för det människobehandlande fältet och
dess brukare, patienter eller klienter (samt deras närstående) kan ses som ett
möte vid gränsen mellan två nätverk eller system, som är av skilda slag och
präglas av skilda logiker (Seikkula & Arnkil, 2011). Därigenom har också
mötet mellan dessa parter vissa inbyggda svårigheter.
”Ett sektoriserat sätt att lösa problem kan bli problematiskt eftersom de
företeelser man är inriktad på, människors vardagliga göromål, inte är
uppdelade i sektorer.” (Seikkula & Arnkil, 2011, s. 37).
I detta möte med den människobehandlande organisationen, spelar också
klienten på ”bortaplan” i såväl geografiskt-, som makt-, och kunskapsmässigt
hänseende (Johansson, 2007). Men även i så motto att det snarare är klienten som behöver anpassa sig till de organisatoriska villkoren än vice versa.
Mycket av den människobehandlande organisationens ”klientgörande” (Järvinen & Mik-Meyer, 2003) kan sägas handla om att bryta ut och förenkla
22
delar av individers unika livssituationer och göra dem hanterbara ur organisationens synvinkel (Johansson, 2007; Järvinen & Mortensen, 2002).
Utifrån denna teoretiska förståelse av mötet mellan klient och människobehandlande organisation, leds emellertid tankarna i förhållandevis linjära
och enriktade banor. De människobehandlande organisationerna avtecknar
sig främst som tillhandahållare av olika typer av samhälleliga insatser, vilka
som ges inom ramen för specifika organisatoriska villkor. Medborgarna, å
sin sida, framstår främst som föremål för dessa insatser. En organisation
som IFO (dvs. dess olika enheter med sina respektive personalstyrkor) avtecknar sig därmed primärt som aktör i sammanhanget, med en överordnad
position i kraft av sitt samhälleliga mandat och en förmodad professionell
expertis. Den andra parten i detta asymmetriska förhållande, det vill säga
klienten, framstår främst som ett objekt för IFO:s interventioner, med en
underordnad position.
En avigsida med detta synsätt är dock att klienten, rent teoretiskt, tilldelas en passiv roll och främst framstår som något av ett ”offer” för omständigheterna. I den mån klienten på motsvarande sätt även är en aktör i förhållande till IFO, och till exempel använder sina egna livserfarenheter och kunskaper för att skaffa sig inflytande över situationen, så tenderar detta att
komma i skymundan.
Komplexitet i mänskliga system
En möjlig väg för att beskriva och analysera interaktionen mellan IFO och
dess klienter på ett sätt som också synliggör klienternas aktörskap och intentioner, går via det som med ett samlingsnamn benämns som komplexitetsteori. Med komplexitetsteori avses inte någon enskild och sammanhängande teori, utan snarare en uppsättning teorier och begrepp som rör skeenden och fenomen i olika typer av system (Hood, 2014; Walby, 2007). Dessa
teorier och begrepp har primärt naturvetenskapliga rötter, men har sedermera även kommit att tillämpas inom samhällsvetenskaperna. På senare år
har även komplexitetsteoriers potential inom socialt arbete påtalats, bland
annat då de anses bidra till att förstå och förklara det sociala arbetets ofta
svårfångade och mångfacetterade villkor utan förenklingar eller missvisande
överrationaliseringar (Fish & Hardy, 2015; Green & McDermott, 2010;
Hood, 2014; Munro, 2005; Stewens & Cox, 2008).
Komplexitetsteoretiska nyckelbegrepp
Komplexa system (i detta fall rör det sig om system i en annan bemärkelse
än i Habermas begreppspar system – livsvärld ovan) är till att börja med
öppna. Mellan systemet och dess omgivning sker både ett inflöde (input) och
ett utflöde (output) av information, energi, material etc. (Munro & Hubbard,
23
2011). Vidare utgörs komplexa system av ett antal sammanlänkade och interagerande agenter (Rogers, 2008). När det gäller mänskliga system kan
agentskapet innehas av organisationer, avdelningar, grupper eller individer,
beroende på val av analysenhet (Palmberg, 2009).
Det som är utmärkande för komplexa system är emellertid inte att dess
agenter är sammanlänkade, utan snarare på vilket sätt. I detta avseende är
komplexa systems icke-linjära karaktär en central aspekt. Icke-linjäriten
åsyftar att en ömsesidig påverkan äger rum agenter emellan, samt att förhållandet mellan orsak och verkan därigenom inte är lika entydigt som i linjära
system (Forss & Schwartz, 2011). Denna ömsesidiga och fortgående påverkan har till följd att enskilda agenter, delar av ett system, eller större komplexa system ständigt förändras och anpassar sig i förhållande till sin omgivning. Man kan därför även tala om komplexa adaptiva system (Palmberg,
2009; Rogers, 2008) som har kapacitet för självorganisering, det vill säga
en förmåga att fortgående och till synes spontant omformas av sig självt
(Green & McDermott, 2010).
Ett essentiellt begrepp, som är nära förbundet med självorganisering, är
emergens. Detta är en direkt överföring från engelskans emergence, som
närmast kan översättas med uppdykande, uppkommande eller framväxande.
Fenomen som kan iakttas i komplexa system är ett uttryck för emergens
såtillvida de just ”dyker upp” eller växer fram på ett ofta svårförutsägbart
sätt (Rogers, 2008; Stevens & Cox, 2008). Ur ett komplexitetsteoretiskt perspektiv ska dock inte sådana fenomen ses som slumpmässiga. Snarare som
ett utslag av förvisso svårförutsägbara och ibland svårförklarliga – men lika
fast observerbara – mönster av icke-linjära orsakssamband samt adaptiva
och självorganiserande processer (Fish & Hardy, 2015; Stevens & Cox,
2008).
Enkla, komplicerade och komplexa problem
Emergens utgör den aspekt som främst särskiljer komplexa problem från
komplicerade respektive enkla problem, som framträder i mänskliga system.
Enligt Glouberman och Zimmermans (2002) distinktion mellan dessa problemtyper, kännetecknas enkla problem av att ingen egentlig expertis krävs
för dess lösning, samt att en och samma problemlösningsstrategi rutinmässigt kan återupprepas med ett sannolikt positivt utfall. Komplicerade problem
kräver däremot olika typer av expertis. Dock kan återkommande likartade
problem lösas på ett förhållandevis standardiserat sätt, samtidigt som utfallet sannolikt går att förutse. Vid komplexa problem kan expertis förvisso
tänkas bidra men det garanterar inte en lösning, då varje komplext problem
har unika drag och utfallet svårligen kan förutses. Därmed kan både problemen, de insatser som syftar till att lösa dem, samt insatsernas utfall sägas
vara emergenta till sin karaktär i komplexa situationer (Rogers, 2008).
24
Komplexitet i socialt arbete
En systemteoretisk begreppsapparat som den ovanstående är förvisso ingen
nyhet inom fältet socialt arbete. I själva verket har inflytandet från systemteori i generell mening, och synnerhet dess tillämpningar inom familjeterapiområdet, varit markant inom socialt arbete i decennier (Akister, 2006; Fred
& Olsson, 2002; Júlíusdóttir, 2011). Vissa författare menar dock att det
systemiska perspektivet inte tillvaratagits fullt ut, och anför att tankegångarna allt för ensidigt har tillämpas i förhållande till klienterna och deras nätverk, men inte i förhållande till organisationen och det professionella systemet. Därför riskerar den komplexitet som i realiteten präglar mötet mellan
det sociala arbetets organisationer och dess klienter att förbises. Och det är i
detta avseende som komplexitetsteori anses ha en outnyttjad potential (se
t.ex. Fish & Hardy, 2015; Green & McDermott, 2010; Hudson, 2000; Munro
& Hubbard, 2011).
Vid en komplexitetsteoretiskt grundad ansats begränsas inte systemtänkandet till att utreda klienter och deras familjer/nätverk, eller till att utforma
interventioner i systemisk anda. En första grundpremiss är istället att den
professionella organisationen samt dess klienter (och deras familjer/närstående) tillsammans formar ett komplext adaptivt system (Munro,
2005). På individnivå är både socialarbetare och klienter att betrakta som
interagerande och ömsesidigt påverkande agenter, de rådande formella rollerna och maktasymmetrierna till trots (Munro & Hubbard, 2011; Stevens &
Cox, 2008). Genom att, på ett teoretiskt plan, öppna upp för förekomsten av
ömsesidighet och icke-linjäritet i interaktionen mellan IFO och dess klienter,
så synliggörs även att klienterna ”gör” något med de socialarbetare och den
organisation som de möter (se t.ex. Blom & Morén, 2015; Alexander & Charles, 2009; O´Leary et al., 2013).
Det icke-linjära förhållandet mellan systemets agenter, samt systemets
öppenhet i förhållande till sin omvärld, kan liksom dess förmåga till självorganisering, bidra till att kasta ljus över flera fenomen som går att iaktta inom
det sociala arbetet. Utifrån komplexitetens logik blir det till exempel mer
begripligt att en viss insats, som återkommande utförs av samma socialarbetare, kan följas av antingen en förbättrad, oförändrad eller försämrad situation i skilda klientärenden (Hood, 2014; Munro & Hubbard, 2011). Eller det
motsatta förhållandet, det vill säga att flera varierande typer av insatser,
genomförda av olika socialarbetare kan leda till likartade resultat (Andreae,
2011).
Med klienters komplexa behov eller problem, avses i litteraturen vanligen
behov eller problem av särskild tyngd, omfattning och varaktighet (Hood,
2014). Emergensbegreppet bidrar emellertid till att fånga andra dimensioner
av den problematik och utsatthet som exempelvis IFO har att hantera. Ur
detta perspektiv är sociala problem och dess lösningar varken sådana att de
uppstår från en dag till en annan, är oföränderliga över tid, eller uteslutande
25
har individuella orsaker/lösningar (Blom & Morén, 2015). Snarare är både
sociala problem och dess lösningar framväxande och föränderliga till sin
karaktär, tillika en följd av flera samverkande faktorer, samt agenter för att
tala i komplexitetsteoretiska termer.
Avslutande kommentar
Sammanfattningsvis framträder delvis skilda aspekter av mötet mellan IFO
och dess klienter om det betraktas 1) som ett möte mellan representanter för
två väsensskilda världar, eller 2) som ett möte mellan agenter i ett och
samma komplexa adaptiva system. Medan det förstnämnda perspektivet
främst accentuerar spänningsförhållandet mellan organisatoriska villkor och
klienters livsvillkor samt asymmetriska maktförhållanden, bidrar det andra
till att fånga den icke-linjäritet och komplexitet som präglar mänskliga system i allmänhet, samt det sociala arbetet i synnerhet. Därmed erbjuder
dessa båda perspektiv möjligheter att, i avhandlingens sjunde och avslutande
kapitel, analysera och diskutera konsekvenserna av IFO:s organisatoriska
specialisering ur två förhållandevis olika infallsvinklar.
26
Kapitel 5. Metod och material
Inledande metodologiska reflektioner
Utifrån svensk horisont, och forskningen i socialt arbete, förefaller studier av
IFO ur ett klientperspektiv vara förhållandevis få i jämförelse med de studier
som har ett organisations- eller professionsperspektiv. Detta beror knappast
på ett ointresse för klienters kunskaper, åsikter och erfarenheter. Tvärtom
finns en samstämmighet mellan statsmakten och dess myndigheter, forskarsamhället samt brukar- och klientorganisationer beträffande behovet av mer
sådan ”förstahandskunskap” i olika sociala frågor (Socialstyrelsen, 2005;
Socialstyrelsen, 2015; SOU 2008:18; Svensson et al., 2008). Även när det
gäller ämnet för denna avhandling, det vill säga konsekvenserna av IFO:s
organisatoriska specialisering, har studier av konsekvenserna ur ett klientperspektiv efterlysts av flera författare (t.ex. Andersson & Sallnäs, 2007;
Bergmark & Lundström, 2005; Blom et al., 2009; Meeuwisse et al., 2011;
SOU 2009:68).
En tänkbar förklaring till att studier ur ett klientperspektiv ändå är relativt få, är att sådana forskningsansatser är förbundna med sina särskilda
metodologiska utmaningar och svårigheter (Andersson & Swärd, 2008; Liamputtong, 2007; Miller & Bell, 2011). Ett antal sådana har också aktualiserats i detta avhandlingsprojekt. Till de mer grundläggande svårigheterna
hörde att hitta kommuner vars IFO ville delta i de planerade studierna (av 11
tillfrågade kom 3 att tacka ja till att medverka), samt att i nästa led etablera
kontakt med de avsedda klienterna. Det vill säga de människor som har erfarenheter av parallella kontakter inom en och samma IFO-organisation.
Dessa utmaningar har medfört att det är ett förhållandevis litet empiriskt
material som utgör grunden för avhandlingen.
Avhandlingen har förvisso en kvalitativ ansats i så motto att det är en
fördjupad kunskap om klienters erfarenheter och uppfattningar som eftersträvas. Men även om storleken på det empiriska materialet inte är ett
centralt kriterium för hur kvalitativa studier bedöms (Patton, 2002), väcks
ändå frågor som rör trovärdigheten och överförbarheten hos de resultat som
presenteras. Jag anser dock att avhandlingen lämnar ett substantiellt kunskapsbidrag beträffande konsekvenserna av den organisatoriska specialiseringen inom IFO, sett ur ett klientperspektiv, samt att de presenterade
resultaten återspeglar förhållanden som även står att finna utanför det specifika studerade sammahanget. Dessa trovärdighets- och överförbarhetsfrågor
behandlas ytterligare längre fram i detta kapitel samt i avhandlingens avslutande kapitel.
27
Att studierna dessutom avser att uttolka uppfattningarna hos en, vad man i
allmänna ordalag brukar benämna, utsatt eller sårbar grupp, adderar ytterligare en dimension till dessa metodologiska spörsmål. Till detta kan läggas
de rent forskningsetiska frågor som är särskilt förbundna med denna forskningsansats.
Sammantaget reser detta särskilda krav på studiernas genomförande, och
hur de redovisas i efterhand. Lika viktigt blir hur frågor rörande validitet,
reliabilitet och generaliserbarhet diskuteras, samt inte minst hur olika forskningsetiska överväganden under forskningsprocessen hanteras och redovisas. I detta kapitel görs detta med tonvikt på aspekter som inte framgår av
respektive artikels metodavsnitt.
Metodval och överväganden
Underlaget till avhandlingen utgörs av tre delstudier; en kunskapsöversikt
samt två empiriska studier i form av en enkätundersökning respektive en
intervjustudie. Dessa studier, samt vilka artiklar de utgjort underlag till,
beskrivs översiktligt i nedanstående tabell:
Studie
Kunskapsöversikt
Material/
Deltagare
81 artiklar,
rapporter, avhandlingar etc.
Enkätundersökning
n=50
Intervjustudie
n=15
Övergripande frågeställningar
Artikel
Hur inverkar organisationsstrukturen på
socialtjänstens klientarbete?
1
Hur uppfattar, värderar och hanterar
klienter med komplexa behov de villkor
som följer av IFO:s organisatoriska
specialisering?
Hur uppfattar, värderar och hanterar
klienter med komplexa behov de villkor
som följer av IFO:s organisatoriska
specialisering?
2, 4
2, 3, 4
Tabell 1. Översikt över de studier som ingår i avhandlingen.
Med undantag för kunskapsöversikten har datainsamlingsmetoder som gör
det möjligt att komma så nära de avsedda klienterna samt deras sociala verklighet och uppfattningar om IFO som möjligt, bedömts vara de mest lämpliga mot bakgrund av avhandlingens syfte och frågeställningar. Detta pekar i
riktning mot den kvalitativa metodrepertoaren, från vilken den kvalitativa
forskningsintervjun där forskare och intervjuperson möts ”öga mot öga”
framstår som ett som naturligt val (Dalen, 2004).
Bland andra kvalitativt orienterade metoder utgör deltagande observation ett tänkbart alternativ, det vill säga att följa mötet mellan klient och IFO
på plats och i realtid. Ytterligare ett alternativ hade varit att i fallstudiens
28
form följa ett antal klienter och involverade socialarbetares interaktion över
tid, och i detta sammanhang exempelvis kombinera journalstudier, observationer, intervjuer etc. Dessa alternativ har dock bedömts medföra allt för
många praktiska och forskningsetiska utmaningar. Till exempel skulle en – i
förhållande till avhandlingens syfte och frågeställningar – onödigt stor del av
klientens livssituation och svårigheter behövt exponeras i forskningsprocessen. I det avseendet har den individuella forskningsintervjun fördelen att
både intervjuare och intervjuad har möjligheter att i någon mån styra innehållet i intervjun. Därmed kan intervjusamtalet fortlöpande justeras i förhållande till specifika aspekter som är av intresse för studien, samt till en nivå
där intervjupersonen känner sig bekväm. I avhandlingen är det inte klientens livssituation, utan snarare IFO och dess organisering som utgör huvudfokus – om än sett ur klienters perspektiv.
Den kvalitativa forskningsintervjuns styrka kan enkelt uttryckt sägas vara
”djupet” i det insamlade materialet som kan åstadkommas genom de mer
komplexa fenomen som går att fånga i samtalets form (Kvale & Brinkmann,
2009). En nackdel är dock att ett begränsat antal personer kan intervjuas,
särskilt med tanke på tids- och resursbegränsningar. För att erhålla data
med mer ”bredd” föll därför valet på att kombinera intervjustudien med en
enkätstudie där en större grupp av IFO-klienter gavs möjlighet att besvara på
enklare och mer standardiserade frågor på samma teman som i intervjustudien. Kombinerandet av metoder och datakällor kan dock problematiseras.
Bland annat mot bakgrund av att olika typer av undersökningsmetoder sannolikt fångar respektive utelämnar delvis skilda aspekter av hur människor
uppfattar ett visst fenomen (Denzin & Lincoln, 2008; Patton, 2002). Denna
fråga behandlas ytterligare nedan, under rubriken Validitet, reliabilitet och
generaliserbarhet.
Delstudier och forskningskontext
Enkätundersökningen genomfördes i tre mellansvenska kommuner (A, B &
C) under våren 2013, medan den kvalitativa intervjustudien genomfördes
hösten 2013 i två av dessa kommuner (A & B). I Sveriges kommuner och
Landstings (SKL) kommungruppsindelning (2010) kategoriseras kommun A
som ”Större stad”, kommun B som ”Industrikommun”, samt kommun C som
”Medelstor stad”. Individ- och familjeomsorgen i samtliga tre kommuner var
vid tillfället organiserade efter både problemspecialiseringens och funktionsspecialiseringen principer. Problemspecialisering tillämpades såtillvida att
ekonomiskt bistånd, barnavård och missbruksvård hanterades i skilda enheter. Dessutom tillämpades funktionsspecialisering i avseendet att myndighetsutövning skilts från stödjande och behandlande insatser inom barnavårds- och missbruksvårdsområdet. Den största kommunens (A) individ-
29
familjeomsorg skiljde ut sig i så motto att den innehöll betydligt fler enheter
för stöd- och behandling, jämfört med de övriga två.
Medverkan i studierna sanktionerades av respektive kommuns socialchef,
som i sin tur utsåg den personal som skulle bistå vid genomförandet av enkätstudien (dvs. urvalsförfarandet och distributionen av frågeformulär) samt
att rekrytera deltagare till intervjustudien. För att bistå vid enkätstudien
utsågs personal i stabsfunktioner, medan socialarbetare inom området barn
och familj skulle bistå med rekrytering av intervjupersoner.
Tidigt i forskningsprocessen bildades även en referensgrupp. Från organisationerna Kriminellas revansch i samhället (KRIS) samt Riksförbundet
för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling (RFHL) rekryterades
två män och tre kvinnor, som samtliga hade tidigare erfarenheter av att ha
parallella kontakter inom IFO. Under avhandlingsarbetet har referensgruppen konsulterats vid utformandet av frågor till enkät- och intervjustudien,
dessutom granskat och kommenterat, samt utifrån sitt perspektiv, bekräftat
forskningsresultaten.
Båda studierna riktade sig till föräldrar i barnfamiljer som var aktuella i
de tre kommunernas specialiserade individ- och familjeomsorgsorganisationer vid den aktuella tidpunkten. Som generellt inkluderingskriterium bestämdes att familjerna skulle ha en aktuell kontakt inom barnavårdsområdet
samt därutöver minst en av övriga problemspecialiserade enheter (dvs. ekonomiskt bistånd respektive missbruksvård).
Enkätstudien
I enkätstudien var ambitionen att nå samtliga vuxna i respektive kommun
vars situation överensstämde med ovanstående kriterium. Det var dock inte
möjligt att på ett enkelt sätt ringa in målgruppen med hjälp av respektive
kommuns IT-baserade ärende- och dokumentationssystem. Istället krävdes
en manuell genomgång av respektive barnavårdsenhets ärenden för att hitta
de familjer som även hade kontakter på andra håll i organisationen. Denna
tids- och arbetskrävande process, angavs som huvudskäl till att tacka nej
bland de kommuner som tillfrågades om medverkan i studien.
Den manuella genomgången för att hitta de klienter som haft parallella
kontakter inom IFO, utmynnade i att frågeformulär sändes per brev till
sammanlagt 381 personer i de tre aktuella kommunerna under vården 2013.
Frågformuläret (bilaga 1.) bestod av 23 frågor, varav fyra med öppna svarsalternativ, som behandlade omfattningen av parallella kontakter inom IFO,
förekomsten av samverkan samt upplevda konsekvenser av detta. Med tidigare teoribildning och forskning om organisatorisk specialisering som grund,
ingick även frågor om socialarbetares kunskap och kompetens inom respektive specialiserat område samt karaktären på relationerna med socialarbe-
30
tare från olika enheter. Totalt inkom 54 svar. Av dessa var fyra formulär felaktigt eller ofullständigt ifyllda, varför totalt 50 svar kom att användas i studien.
Det fanns en viss spridning bland de svarande beträffande hur länge man
haft kontakt med IFO, samt även avseende hur många olika enheter man
haft kontakt med samtidigt; från några månaders kontakt och enbart två
parallella kontakter, till närmast livslång kontakt med ett flertal enheter.
Med tanke på denna spridning kan den aktuella gruppen respondenter, totalt sett, sägas innehålla typiska fall (Patton, 2002) av klienter som har parallella kontakter inom IFO.
Med facit i hand måste emellertid utfallet av studien betraktas som otillfredsställande. Särskilt om det sätts i relation till det arbete som IFOpersonal i respektive kommun, samt referensgruppens medlemmar lagt ned.
Det kan vidare hävdas att studien genomfördes ”mot bättre vetande”. Dels då
det finns en tydlig trend mot vikande svarsfrekvens vid studier av detta slag
(Cock et al., 2009; Perlinski, 2015). Men också då målgruppen kan hänföras
till vad man i forskningssammanhang brukar kategorisera som svårnådda
populationer (Liamputtong, 2007), vilka kan förväntas svara på enkäter i än
mindre utsträckning.
Sådana försvårande förhållanden var emellertid kända på förhand, och en
tämligen låg svarsfrekvens var förväntad. Beslutet att trots detta genomföra
en enkätstudie byggde på premissen att även ett, i kvantitativ och statistisk
mening, begränsat material kan ha ett empiriskt värde – i synnerhet om det
rör sig om en sällan hörd målgrupps svar på frågor som sällan ställts till just
dem. Att så många kommuner skulle avböja medverkan var däremot mer
oväntat, vilket gjorde att den emotsedda ”bredden” i det empiriska materialet blev långt mindre än förväntat. Resultat från enkätstudien används enbart i artikel två och fyra, och då endast de kvalitativa dimensionerna i enkätsvaren, det vill säga de skriftliga svaren på följande öppna frågor:
Fråga 6: (som bygger vidare på föregående fråga (5) vilken lyder Hur
tycker du det fungerar att ha kontakt med flera av socialtjänstens
enheter samtidigt?) På vilket sätt fungerar det Bra eller Dåligt
att ha kontakt med flera enheter samtidigt?
Fråga 15: (som bygger vidare på föregående fråga (14) vilken lyder
Hur tycker du det fungerar att ha kontakt med flera socialarbetare
samtidigt?) På vilket sätt fungerar det Bra eller Dåligt att ha
kontakt med flera socialarbetare samtidigt?
Fråga 19: (som bygger vidare på föregående fråga (18) vilken lyder
Hur tycker du att de socialarbetare som du och din familj har kontakt med samarbetar med varandra om hjälp och stöd till dig och
31
din familj?) På vilket sätt fungerar samarbetet Bra eller Dåligt?
Fråga 23: Till sist, är det något mer du skulle vilja säga om socialtjänsten i din kommun?
I artikel två har huvudsakligen svar på fråga 6, 15 och 19 använts tillsammans med intervjudata, men även vissa svar på fråga 23 som tangerar
samma ämne. I artikel fyra har svar som avgivits på fråga 6, 15 och 23 kombinerats med data från intervjustudien.
Intervjustudien
Det visade sig vara svårt att rekrytera intervjupersoner enligt den ursprungliga planen, där socialarbetare inom barnavårdsområdet var tänkta att etablera sådana kontakter. Bland annat på grund av tidsbrist och arbetsbelastning, samt att många klienters livssituationer bedömdes vara så pressande
att det var olämpligt med en intervju. Ytterligare ett skäl som angavs var att
relationen mellan socialarbetare och klient för stunden var så ansträngd att
det inte sågs som rätt tillfälle att fråga om eventuell medverkan. Detta illustrerar hur studier som riktar sig till klienter, brukare, etc. är beroende av så
kallade grindvakter, som utifrån sin position kan sammanföra forskare och
forskningspersoner, men som även har möjlighet att förhindra att sådan
kontakt etableras (Miller & Bell, 2011; Sjöström, 2012).
Som ofta är fallet när ambitionen är att studera utsatta gruppers situation, blev därmed urvalsprocessen av nödvändighet mer tillfällighetsstyrd än
vad som annars ses som idealt i forskningssammanhang (Dalen, 2007; Liamputtong, 2007). Intervjupersoner söktes via flera alternativa kanaler,
dock med samma kriterier för inkludering. De som nu befann sig grindvaktspositionen ombads tänka över om de kände till någon med den erfarenhet som söktes (gärna med så omfattande erfarenhet av IFO som möjligt), samt att informera om studien och ställa frågan om eventuellt intresse
av att delta. Detta kan karaktäriseras som ett syftesstyrt förfarande (purposeful sampling) av typen intensitetsurval (intensity sampling) med ambitionen att rekrytera deltagare som representerar särskilt informationsrika fall
i fråga om att ha erfarenheter av parallella kontakter inom IFO (Patton,
2002). Rekryteringen av deltagare i studien hade också inslag av snöbollsurval (Patton, 2002), såtillvida att intervjupersoner förmedlade kontakt med
ytterligare deltagare vid två tillfällen. Totalt sett rekryterades intervjupersonerna via följande kanaler:
32
Kommun A
Intervjuperson
Tillfrågad av personal
1.
i öppenvårdsverksamhet/missbruk
2.
3.
4. Som rekryterade intervjuperson 5.
Tillfrågad av RFHL-medlemmar
6.
7. Som rekryterade intervjuperson 8.
Tillfrågad av KRIS-medlemmar
9.
(Kriminellas revansch i samhället)
Kommun B
Tillfrågad av personal i öppenvårds-
10.
verksamhet social träning/skola
11.
12.
Tillfrågad av RFHL- medlemmar
13.
14.
Anmälde själv sitt intresse via enkäten
15.
Tabell 2. Rekryteringsvägar för deltagare i intervjustudien.
Intervjupersonerna
Totalt intervjuades 10 kvinnor och 5 män i åldrarna 23-51 år. Förutom två av
kvinnorna, hade alla intervjuade erfarenheter av att ha samtidiga kontakter
med enheterna för ekonomi, missbruks- och barnavård (både myndighetsutövande och stödjande/behandlande enheter). De övriga två hade endast
erfarenhet av samtidig kontakt med enheter för ekonomi och barnavård
(både myndighetsutövande och stödjande/behandlande enheter inom barnavården). Livssituationen för gruppen intervjuade överensstämmer med
den gängse karaktäristiken av komplexa behov så som de beskrivs i den vetenskapliga litteraturen beträffande den sociala problematikens art, omfattning och varaktighet. Således hade de intervjuade överlag lång erfarenhet av
IFO-kontakter. För flera inleddes denna redan under barnaåren. Om uppmärksamheten riktas mot andra dimensioner än enbart problem i tillvaron,
framträdde även resurser och styrkor i gruppen av intervjupersoner. Detta
visade sig bland annat i hur flera av de intervjuade lyckats bli självförsörjande och återförenats med sina omhändertagna barn efter långa perioder av
bidragsberoende och missbruksproblem. Sammantaget kan dock de intervjuade personerna – med tanke på de upplevda svårigheternas varaktighet
och omfattning samt den långa erfarenheten av parallella kontakter med IFO
33
– antas representera särskilt informationsrika fall (Patton, 2002) när det
gäller de förhållanden som avhandlingen avser studera.
Intervjuernas genomförande
Samtliga intervjuer föregicks av att intervjupersonerna fått ta del av ett informationsbrev om studiens syfte, att medverkan var frivillig och anonym,
samt hur intervjun skulle genomföras liksom hur intervjumaterialet skulle
efterbehandlas. Samma information gavs även muntligt vid intervjutillfället.
De intervjuade fick själva avgöra plats för intervjun, vilket gjorde att dessa
ägde rum såväl i brukarorganisationers och öppenvårdsverksamheters lokaler, som i de intervjuades hem och på deras arbets- eller praktikplatser. Intervjuerna spelades in och den kortaste intervjun pågick i 45 minuter samt
den längsta i två timmar, övriga varade mellan 60 och 90 minuter. En ursprunglig och mer strukturerad intervjuguide övergavs efter referensgruppens synpunkter om att en öppnare intervjuform vore att föredra. Istället
användes tematisk intervjuguide, som innehöll följande teman:
-
Erfarenheter av parallella kontakter med skilda enheter inom IFO.
Både egna och övriga familjemedlemmars, samt både aktuella kontakter och de som funnits tidigare i livet.
-
Upplevda för- och nackdelar med IFO:s uppdelning i skilda enheter
och olika socialarbetarkontakter.
-
Likheter och skillnader mellan olika enheter och deras respektive socialarbetare.
-
Relationerna till socialarbetare från olika enheter, samt vad som
kännetecknar en ”bra” respektive ”dålig” relation.
-
Samarbetet mellan berörda enheter och mellan enskilda socialarbetare
-
Klientens egna förhållningssätt och manövrerande i den specialiserade kontexten.
-
Eventuella förändringar i livssituationen, samt vilken roll IFO som
helhet, respektive dess olika delar, haft i dessa förändringar.
34
Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
I grunden har frågor om validitet, reliabilitet och generaliserbarhet med
forskningens kvalitet och trovärdighet att göra (Patton, 2002). De är därmed
också länkade till epistemologiska grundantaganden om vad som är att betrakta som sanning, respektive hur vi kan nå kunskap om denna sanning
(Kvale & Brinkman, 2009).
I kvantitativt respektive kvalitativt orienterade studier bedöms till att
börja med validiteten huvudsakligen utifrån skilda vetenskapsteoretiska
utgångspunkter (Bryman, 2011). I den kvantitativa inriktningen eftersträvas
till exempel neutralitet och objektivet i fråga om forskarrollen, medan den
kvalitativa inriktningen många gånger rymmer ett betydligt större mått av
subjektivitet, där forskaren har en avgörande betydelse för hur resultaten
tolkas och redovisas. (Silverman, 2006)
I kvalitativa studier finns ofta inga anspråk på sanning i objektiv mening.
Istället är validiteten – eller giltigheten/trovärdigheten som vissa författare
(t.ex. Graneheim & Lundman, 2004; Patton, 2002) använder som alternativa begrepp när det rör sig om kvalitativt orienterad forskning – en fråga om
i vilken mån forskningresultaten kan anses ge pålitliga, rimliga och rättvisande svar på de forskningsfrågor som ställts. Ett sätt att stärka trovärdigheten i kvalitativt orienterade studier är att tillämpa så kallad triangulering,
och exempelvis luta sig emot flera olika datakällor, datainsamlingsmetoder,
eller teoretiska perspektiv för att besvara de aktuella forskningsfrågorna
(Grinnell & Unrau, 2011; Patton, 2002). I denna avhandling förekommer
triangulering av både datakällor och metoder, då såväl en kunskapsöversikt
som en enkät- och intervjustudie ligger till grund för det resultat som presenteras. Avhandlingens trovärdighet stärks i detta avseende främst av att de
konsekvenser av organisatorisk specialisering som de skilda datakällorna
och metoderna påvisar, är konsistenta sinsemellan (Patton, 2002). Dessutom tillämpas teoritriangulering såtillvida att olika teoretiska perspektiv
tillämpas för att analysera och tolka det samlade resultatet (Grinnell &
Unrau, 2011). Största möjliga transparens i forskningsprocessen är något
som bland annat Miles och Huberman (1994) lyfter fram som en trovärdighetsfrämjande strategi. I det avseendet har jag vinnlagt mig om att så tydligt
som möjligt beskriva de olika stegen i forskningsprocessen, från metodval till
analysförfarande. Likaså att återkommande redovisa informationsrika och
illustrativa citat från enkät- och intervjustudien (Graneheim & Lundman,
2004). Detta för att åstadkomma så täta beskrivningar (Patton, 2002) som
möjligt, utifrån artikelformatets utrymmesbegränsningar.
Ett ytterligare trovärdighets- eller giltighetskriterium för kvalitativa studier av det slag som är aktuella här, är att personer vars erfarenheter och
upplevelser studeras känner igen sig i presenterade resultaten (Denscombe,
2004). Detta kan åstadkommas genom så kallad respondent validation (Sil-
35
verman, 2006), eller member check (Stake, 1995), det vill säga att återföra
tolkningar och resultat till forskningspersonerna. Här har återförandet av
resultat till referensgruppen haft samma syfte, det vill säga att låta personer
med egna erfarenheter av parallella kontakter inom en organisatoriskt specialiserad IFO, bedöma rimligheten i de slutsatser som dragits. Återförandet
har alltså inte skett till de egentliga respondenterna, däremot till en grupp
som förutom liknande egna erfarenheter, även har mer generell kunskap i
frågan utifrån sitt arbete i respektive brukarorganisation. De kan därmed ses
som en grupp av särskilt kunniga den aktuella frågan, vars granskning av det
presenterade resultatet stärker trovärdigheten ytterligare (Grinnell & Unrau,
2011).
Reliabilitet handlar i kvalitativt orienterade sammanhang främst om
tillförlitligheten hos den forskningsmetodik som använts (Graneheim &
Lundman, 2004). Att involvera referensgruppen i utformandet av enkät och
intervjumall har varit ägnat att stärka tillförlitligheten i de aktuella studierna. Likaså att nogsamt redogöra för metodologiska vägval, samt att utförligt
problematisera och diskutera valda metoders möjligheter och begränsningar.
Under rubriken Metodval och överväganden ovan problematiserades
den kombination av data från enkät- respektive intervjustudien som använts
i artikel två och fyra. Silverman (2006) har – delvis som en kritik av trianguleringsstrategin – uppmärksammat svårigheten att föra samman två eller
flera typer av data, som genererats av olika datainsamlingsmetoder, till ett
enhetligt och tillförlitligt resultat. I synnerhet gäller detta vid kombinationer
av kvantitativ och kvalitativ metodik, som har sin respektive hemvister i
skilda vetenskapsteoretiska paradigm (Patton, 2002). Förutom att jag ansåg
att fördelarna med detta inslag av triangulering övervägde de potentiella
nackdelarna generellt sett, bedömdes kombinationen av enkät- och intervjudata i artikel två och fyra som rimlig. Detta med tanke på att de båda empiriska underlagen hade likartad karaktär i så motto att i princip samma frågor
ställdes i båda studierna (om än med kortare skriftliga svar respektive längre
muntliga), samtidigt som båda studierna genererade text som var föremål
för analys.
Med generaliserbarhet avses i vilken utsträckning resultatet kan överföras till andra kontexter än den som specifikt studerats (Graneheim & Lundman, 2004). I vilka avseenden, och i vilken utsträckning, som avhandlingens
resultat kan sägas vara generaliserbara, är en fråga som återkommer i det
avslutande kapitlet. Det kan dock vara av värde att här beskriva ett antal
aspekter som rör hur överförbarheten hos forskningsresultat kan bedömas
rent generellt.
Inre generalisering, avser i vilken mån resultatet kan överföras till liknade kontexter (dvs. mötet mellan klienter och specialiserad IFO i andra
delar av landet), medan yttre generalisering åsyftar möjligheterna att överföra resultatet till andra kontexter, till exempel andra människobehandlande
36
sammanhang (Svensson, 1996). Trots det empiriska underlagets begränsade
omfång torde det ändå finnas vissa generaliseringsmöjligheter beträffande
de resultat som presenteras i avhandlingen. Särskilt i fråga om inre generalisering då den organisatoriska specialiseringen inom IFO har stora principiella likheter över landet, samt då klienters behov kan antas var likartade
oavsett var i landet de bor (jfr Alexandersson, 2006; Billquist, 1999; Perlinski, 2010).
Därutöver rymmer både så kallad naturalistisk- samt analytisk generalisering möjligheter att undersöka samt argumentera för överförbarheten hos
redovisade resultat. Naturalistiska generaliseringar grundar sig i observationer av systematiska likheter mellan olika objekt och sammanhang (Perlinski, 2010; Stake, 1995), till exempel genom att som i ovanstående resonemang föra fram principiella likheter svenska IFO-organisationer emellan,
liksom den likartade karaktären på klienters behov i allmänhet. Naturalistiska generaliseringar kan också stödjas via mänskliga erfarenheter. Såtillvida
stärks ett resultats överförbarhet av att personer med egen erfarenhet av det
studerade fenomenet kan bekräfta de redovisade forskningsfynden (Stake,
1995). Analytisk generalisering avser, å sin sida, då presenterade resultat kan
förklaras med hjälp av etablerad teoribildning Resultatet kan därigenom
sägas äga giltighet i andra kontexter där samma teoribildning kan användas
som förklaringsgrund till liknade fenomen (Yin, 1994).
Forskningsetiska överväganden och reflektioner
En forskningsetisk grundbult för studier som involverar patienter, brukare,
klienter etc. är att deltagarna inte ska skadas, exploateras eller drabbas av
andra olägenheter på grund av sitt forskningsdeltagande. Detta ska dock
ställas mot att forskningen kan fylla en viktig funktion när det gäller att göra
sällan hörda gruppers röster hörda, och se till att deras erfarenheter och
kunskaper tas tillvara (Andersson & Swärd, 2008). Detta avhandlingsprojekt kan sägas ha opererat i en skärningspunkt mellan dessa två principer
vilket påkallat särskild vaksamhet i vissa forskningsetiska frågor. Särskilt
gäller detta intervjustudien och själva intervjusituationen, men även referensgruppens medverkan rymmer vissa forskningsetiska dilemman.
Intervjustudien och intervjusituationen
Gubrium och Holstein (2002) varnar för att planerandet och genomförandet
av intervjustudier liksom den efterföljande analysen kan ske allt för oreflekterat och slentrianmässigt. De förespråkar att alla steg i forskningsprocessen
måste ske utifrån en medvetenhet om vilken betydelse exempelvis ålder,
kön, klass och etnicitet (både när det gäller intervjuare och intervjuad) kan
ha i sammanhanget. Asymmetrin i relationen mellan intervjuare och inter-
37
vjuad måste också beaktas. Särskilt när det kan antas att forskaren, i vissa
avgörande avseenden, har mer makt, kunskap och resurser än den intervjuade. Under hela forskningsprocessen finns tillfällen då denna asymmetri kan
vara negativ för den intervjuade. Klienten riskerar till exempel att tacka ja till
att bli intervjuad utan att riktigt förstå intervjuns syfte, att uppleva sig kränkt
under intervjun, eller att känna sig utlämnad när forskningsresultaten publiceras. I detta avseende kan min egen yrkesbakgrund vara till både för- och
nackdel. Med drygt 15 års tidigare erfarenhet av klientarbete inom IFO, har
jag å ena sidan stor vana av att förhålla mig till en likartat asymmetrisk situation, liksom att föra samtal med målgruppen. Å andra sidan kan det vara
svårt att frigöra sig från dessa erfarenheter och åstadkomma det perspektivbyte som är nödvändigt utifrån avhandlingens syfte. Här har emellertid referensgruppen spelat en avgörande roll när det gäller att upprätthålla ett klientperspektiv under forskningsprocessen.
De båda empiriska studierna föregicks av ett godkännande från den regionala etikprövningsnämnden i Uppsala (Dnr 2012/168). Såväl i det ansökningsformulär som ligger till grund för etikprövningen, som i den vetenskapliga litteratur som behandlar forskningsetiska frågor, läggs särskild vikt vid
forskningspersonernas informerade samtycke till deltagande. I intervjustudien informerades alla intervjupersoner både skriftligt och muntligt i förväg
om studiens syfte samt att deltagandet var anonymt och frivilligt. Därefter
inhämtades deras skriftliga samtyckte till att delta.
Miller och Bell (2011) har problematiserat frågan om informerat samtycke. De för bland annat fram att det kan vara svårt för intervjupersoner att
förutse vilka typer av frågor som kommer att ställas, samt hur intervjusituationen och samspelet med intervjuaren kommer att upplevas under intervjuns gång. Som en lösning på detta dilemma föreslår de att en omförhandling av samtycket sker både under och efter intervjun. För att i möjligaste
mån säkerställa att deltagandet i intervjun var helt igenom frivilligt, tillfrågades intervjupersonerna både under och efter intervjun om hur de uppfattade frågorna och intervjusituationen samt om beslutet att delta i studien
fortfarande låg fast. Samtliga stod emellertid fast vid att fullfölja intervjun.
Referensgruppen och dess inflytande
Bruket av en referensgrupp förutsätter en viss utjämning av makt och kunskapsanspråk i relationen mellan forskare och referensgruppens deltagare
(Eriksson, 2007). Dessutom en idé om hur deras medverkan gagnar forskningen, samt hur forskningen i sin tur kan vara till nytta för de klientgrupper
som de i något avseende kan sägas företräda (Nolan et al., 2007). Det finns
emellertid en risk för att dessa aspekter förbises, och förblir antingen outsagda eller diffusa, trots att jämvikten mellan parternas behov, förväntningar
och inflytande har karaktären av forskningsetiskt dilemma (Bell & Nutt,
2002).
38
För att hårdra dilemmat något så kan forskaren å sin sida tappa kontrollen
över forskningsprojektet när andra aktörer bjuds in, och därmed påverkar
skeendet. Men i litteraturen betonas snarast motsatt risk. Utan konkret
maktförskjutning och reellt inflytande riskerar brukarmedverkan av detta
slag att enbart bli en fråga om retorik, eller en tom ritual i legitimerande
syfte (Arnstein, 1969; Rønning, 2007).
Det går inte att bortse ifrån att referensgruppen ger viss legitimitet till
avhandlingen, i synnerhet när det gäller det eftersträvade klientperspektivet.
Men på motsvarande sätt kan deltagandet i forskningen vara legitimitetsskapande för de involverade brukarorganisationerna KRIS och RFHL. I realiteten har det dock funnits en bortre gräns för inflytandet i ett upplägg som
detta. I synnerhet då det rör sig om ett avhandlingsprojekt som i slutändan
ska examineras som ett självständigt arbete (Starrin, 2007). Denna gräns har
till exempel tangerats då forskar- och brukarperspektivet brutits motvarandra beträffande användandet av olika begrepp.
Referensgruppen har till exempel haft invändningar mot formuleringen
klienter med komplexa behov, som upplevts som en allt för negativ och stigmatiserande benämning. Även om den invändningen är högst rimlig har jag
ändå valt att behålla formuleringen. Främst då komplexa behov är ett etablerat begrepp i den vetenskapliga litteraturen samt då ett underliggande tema i
avhandlingen kan sägas vara att utmana och problematisera detta begrepp
och dess innebörd. På liknande sätt har referensgruppen i vissa avseenden
kunnat påverka antalet frågor i enkätstudien, liksom layout och enskilda
formuleringar i frågeformulär och intervjufrågor. Emellertid har jag som
ansvarig forskare ändå haft beslutanderätten över den slutgiltiga utformningen.
Avslutande kommentarer om etiska överväganden
De etiska prövningar och övervägningar som föregår forskning där människor ingår är förstås tänkta att förebygga olika former av etiska övertramp.
Men det går inte att komma ifrån att ett stort ansvar vilar på den enskilda
forskaren/intervjuaren. Mycket handlar till syvende och sist om vad som
sker ”där och då” vid mötet mellan intervjuare och intervjuad eller mellan
forskare och referensgrupp. Förutom de strategier som beskrivits ovan, har
jag därför rent allmänt vinnlagt mig om att vara respektfull, tydlig och lyhörd
i relation till motparterna. Jag är dock medveten om att hur väl jag lyckats i
detta uppsåt, ytterst avgörs av dem, snarare än av mig.
39
Kapitel 6. Sammanfattning av
avhandlingens artiklar
Här presenteras innehållet i avhandlingens fyra artiklar kortfattat, med fokus på syfte, frågeställningar och centrala resultat. Därigenom ges här även
kortfattade svar på var och en av de övergripande frågeställningar som presenterades i avhandlingens inledande kapitel. Det sammantagna resultatet
från artiklarna diskuteras däremot i nästkommande kapitel.
Artikel 1. Hur inverkar organisationsstrukturen på socialtjänstens klientarbete? – en sammanfattning av kunskapsläget?
Utgångspunkten för artikeln är att organisationsstrukturens betydelse för
socialtjänstens klientarbete, ägnats begränsad uppmärksamhet i tidigare
forskning. Även om avhandlingen i övrigt fokuserar på konsekvenser av organisatorisk specialisering för klienter med komplexa behov, vidgar denna
artikel perspektivet till att omfatta ett kontinuum av organisationslösningar
inom socialtjänstområdet generellt sett; från specialisering via koordination
och kollaboration, till organisatorisk integrering. Syftet är att, utifrån spänningsfältet mellan organisatorisk specialisering och integrering, sammanfatta och diskutera kunskapsläget när det gäller hur olika organisationsstrukturer inverkar på det klientarbete som utförs inom svensk socialtjänst
och dess internationella motsvarigheter. Litteraturgenomgången visar att
organisatoriska lösningar som bygger på specialisering, koordination, kollaboration eller integrering, alla har sina respektive och specifika för- och
nackdelar:
-
-
-
-
Organisatorisk specialisering möjliggör specifika målgrupps- och
metodkunskaper (expertis). Specialisering framstår vidare som särskilt fördelaktigt vid hanterandet av enstaka och väl avgränsade problem. Utredningar genomförda av specialiserade enheter har också
visat sig blir mer distinkta och mer fokuserade på den aktuella klientens specifika behov.
Till de främsta nackdelarna hör en fragmentisering av välfärdssektorn samt en bristande helhetssyn där komplexa behov hos klienter
riskerar att osynligöras.
Fördelen med koordination är att samordningen av klientarbetet
kan äga rum med de organisatoriska gränsdragningarna intakta,
samt med bibehållna målgrupps- och metodkunskaper.
Vid kollaboration utgör istället de mer eller mindre uppluckrade organisations- och professionsgränserna en fördel, i synnerhet när det
40
-
-
gäller att identifiera och möta komplexa behov inom särskilt utsatta
målgrupper.
Nackdelen med både koordination och kollaboration mellan aktörer
från skilda verksamheter, är den risk för enkla missförstånd, oklar
ansvarsfördelning, konkurrerande kunskapsanspråk samt kamp om
tolkningsföreträde etc. som forskningen påvisat.
Organisatorisk integrering möjliggör en helhetssyn på klientens
livssituation samt kan bidra till att synliggöra komplexa behov. Till
nackdelarna hör ofokuserade utredningar där vissa perspektiv (t.ex.
barnperspektivet) riskerar att komma i skymundan, samt svårigheter att hantera ovanliga, ”unika” problem som kräver specifika kunskaper.
En central slutsats är att socialtjänstorganisationer av allt att döma behöver
kombinera och balansera specialiseringens och integreringens förtjänster.
Inget talar emellertid för att det skulle finnas ett optimalt sätt att göra denna
avvägning. De organisatoriska ramarna ser istället ut att behöva konfigureras på olika sätt, beroende på lokala förutsättningar samt karaktären på de
sociala problem som man har att hantera.
Artikel 2. “Sometimes it’s really complicated!” – Clients with complex
needs on their encounters with specialized personal social service organizations in Sweden.
Behov av ett mer komplext slag föranleder kontakter med fler olika enheter
och socialarbetare inom den specialiserade individ- och familjeomsorgen,
samt ett parallellt deltagande i flera typer av insatser. Syftet med artikel två
är att beskriva och analysera konsekvenser av organisatorisk specialisering
inom IFO för klienter med komplexa behov. Den centrala forskningsfrågan
är: Hur uppfattar och värderar klienter med komplexa behov de villkor som
råder inom organisatoriskt specialiserad IFO? Med som såväl enkät- som
intervjustudien som empiriskt underlag redovisas följande huvudsakliga
resultat:
-
Ett visst stöd gavs för att skilja myndighetsutövning från stöd och
behandling då dessa två funktioner uppfattas som väsensskilda och
svåra att kombinera. Det förekom även vissa positiva uppfattningar
beträffande problemspecialisering. I dessa fall framhölls att ”alla
(socialarbetare) inte kan kunna allt”, vilket gör uppdelningen i ekonomi-, barnavårds-, och missbruksenheter rimlig.
41
-
-
-
-
-
Emellertid dominerade negativa uppfattningar om villkoren. Den
specialiserade organisationen uppfattades som svår att förstå och
orientera sig i, samtidigt som de parallella kontakterna med olika
enheter och enskilda socialarbetare sågs som både tids- och energikrävande.
Ur klienternas perspektiv finns både överlappningar och luckor beträffande de insatser som IFO tillhandahåller. Det kan vara svårt att
hitta precis den typ av hjälp man efterfrågar, särskilt vid behov som
inte passar in i den logik som fördelat ansvarsområden och arbetsuppgifter de specialiserade enheterna emellan (och mötas av frasen
”det är inte mitt bord”).
Medan professionell samverkan brukar framhållas som motkraft till
ovanstående negativa konsekvenser, beskrivs en generell brist på
samverkan mellan enheter och socialarbetare.
Även i fall där samverkan mellan parterna förekommit – huvudsakligen genom olika former av koordination – var klienternas erfarenheter av dessa situationer sällan odelat positiva. I synnerhet upplevde man sig sakna reellt inflytande i samverkanssituationerna, samt
att man ofta befinner sig i ett utsatt ”numerärt underläge” i förhållande till gruppen av involverade socialarbetare från olika enheter.
Generellt önskades en begränsning av antalet involverad professionella. Till exempel genom att en specifik socialarbetare av typen koordinator, case manager etc. tilldelas ett formellt ansvar för att samordna parallella insatser riktade till klienten och dennes familj, alternativt att någon socialarbetare tar på sig detta ansvar på mer informell basis.
En central slutsats, i linje med tidigare forskning, är att resultatet reflekterar
en bristande passform mellan principerna för organisatorisk specialisering
inom IFO, respektive vad som kan karaktäriseras som komplexa behov hos
dess klienter, samt att klienterna är nödgade att anpassa sig efter de organisatoriska villkoren, snarare än vice versa. Genom att i högre grad uppmärksamma och ta lärdom av klienters erfarenheter, torde det dock finnas möjligheter att i viss mån minska specialiseringen negativa konsekvenser utan
allt för radikala förändringar av de rådande organisatoriska grundprinciperna.
Artikel 3. The balancing act: clients with complex needs describe their
handling of specialised personal social services in Sweden.
Som både artikel två samt tidigare forskning visar, kan mötet med en organisatoriskt specialiserad IFO innebära utmaningar för klienter med komplexa
behov. Ur ett klientperspektiv kan organisationen vara svår att förstå sig på
42
och navigera i. Samtidigt riskerar den hjälp som IFO tillhandahåller att bli
allt för fragmentiserad, då klienterna ofta behöver ha parallella kontakter
med flera enheter och deras respektive medarbetare. Att de samtidiga insatser som klienterna tar del av kan spänna från helt frivilliga till rena tvångsåtgärder, utgör en ytterligare komplikation.
Syftet med artikeln är att beskriva och analysera hur klienter med komplexa behov beskriver att de hanterar de villkor som råder inom organisatoriskt specialiserad IFO. Syftet preciseras utifrån frågeställningarna: Hur
närmar sig klienter med komplexa behov specialiserad IFO? Vilka strategier
använder de för att hantera den mångfald av parallella kontakter och insatser som den specialiserade organisationen föranleder? Det presenterade
resultatet bygger uteslutande på intervjustudien. Vid en analys av materialet,
utkristalliserade sig till att börja med fyra idealtypiska förhållningssätt eller
strategier: konsensus, kamp, flykt respektive undergivenhet.
-
-
Med konsensus avses situationer där socialarbetare och klienter
samarbetar konfliktfritt och gör likartade bedömningar av sakläget.
Kamp åsyftar mer konfliktfyllda situationer där parterna gör olika
bedömningar, men klienten aktivt försöker få sin vilja igenom.
Även flykt karaktäriseras av att socialarbetare och klient gör olika
bedömningar av läget, samt har skilda agendor. I dessa fall försöker
dock klienten hålla sig undan eller minimera kontakten med IFO i
syfte att undvika negativa konsekvenser.
Undergivenhet avser situationer där klienten ”spelar spelet” och
samtycker till socialarbetares bedömningar, samt är tillmötesgående
beträffande föreslagna insatser, trots att de i grunden är av en annan
uppfattning.
Ett nyckelresultat är emellertid att klienterna beskriver hur de utför en medveten balansakt mellan dessa fyra strategier. Detta då de parallellt berörda
IFO-enheterna och dess medarbetare uppfattas skilja sig åt beträffande vad
de har att erbjuda i form av stöd och resurser, respektive i vilken mån de
upplevs inverka negativt på livssituationen, eller rent av utgör ett hot med
tanke på mandatet att ytterst tillämpa tvång. Klienterna behöver därför fortgående överväga i vilka av de parallella kontakterna, och i vilka olika situationer, som konsensus, kamp, flykt respektive undergivenhet bäst gagnar
deras intressen. Situationen kompliceras ytterligare av att förhållningssättet
gentemot en specifik enhet, kan få konsekvenser för utfallet av kontakten
med andra enheter.
En slutsats som dras utifrån det presenterade resultatet är att ett vidgat
perspektiv – som synliggör klienters sammanlagda IFO-kontakter, alla de
insatser man är föremål för, samt den balansakt mellan dessa kontakter och
insatser som kan behövas – kan vara av värde för både forskning och det
43
praktiska sociala arbetet. Ett sådant perspektiv kan till exempel ge ledtrådar
till klienters agerande i specifika situationer, liksom för utfallet av enskilda
insatser.
Artikel 4. Organizationally specialized personal social services and clients
with complex needs – conditions for helping relations
Den fjärde artikeln fokuserar på en mer avgränsad aspekt av mötet mellan
klienter med komplexa behov och organisatoriskt specialiserad IFO. Syftet är
att beskriva och analysera hur klienter med komplexa behov uppfattar förutsättningarna för hjälpande relationer i mötet med en organisatoriskt specialiserad individ- och familjeomsorg. Med hjälpande relationer avses relationer mellan klienter och socialarbetare, som i vid mening gör positiv skillnad
för klienterna. I tidigare forskning om hjälpande relationer studeras vanligen
en enskild klient- socialarbetarrelation i ett visst avgränsat behandlingssammanhang.
Som föregående artiklar och tidigare forskning visar, villkorar emellertid
den omgivande organisationsstrukturen mötet mellan klienter och personal i
människobehandlande organisationer på olika sätt. Kombinationen organisatorisk specialisering samt komplexa behov hos klienter, medför att klienter
behöver ha ett antal parallella relationer med flera socialarbetare, som var
och en har i olika funktioner inom IFO-organisationen. Den primära forskningsfråga som artikeln söker svar på är: Vad hindrar respektive gynnar
hjälpande relationer i mötet mellan organisatoriskt specialiserad IFO och
klienter med komplexa behov? I ljuset av teorier och begrepp från litteraturen identifierades följande hindrande och gynnande aspekter:
-
-
-
Generellt sett uttrycktes en låg systemtillit (bristande tillit till IFO i
sin helhet, samt som organisation och samhällsinstitution) vilket
formar ett initialt hinder för etablerandet av hjälpande relationer.
Däremot gavs exempel på individtillit (till enskilda socialarbetare)
som bildat gynnsam bas för relationer.
Den maktasymmetri, kontroll, och formalisering av klient- socialarbetarrelationen som uppfattades prägla den myndighetsutövande sidan av av organisationen (people processing) framstod som ett hinder. I gengäld beskrevs förhållandena i stödjande och behandlande
sammanhang (people sustaining/changing) som mer jämlika och
flexibla, samt därigenom gynnande.
Den formella specialiserade organisationen framstod som ett hinder
i sig, i synnerhet om involverade socialarbetare betonar ett vidmakthållande av de organisatoriska gränsdragningarna (boundary preservation). Detta skapar en fragmentiserad situation där det är svårt
för klienten att knyta närmare band med någon enskild socialarbe-
44
tare. Dock visade sig informell organisering – till exempel i form av
enskilda socialarbetare som agerar över organisatoriska och professionella gränser (boundary spanning) – gynna utvecklandet av hjälpande relationer.
Medan forskningslitteraturen indikerar att organisatorisk specialisering har
avigsidor då klienters behov är av ett mer komplext slag, är en primär slutsats av det presenterade resultatet att detta främst återspeglar den formella
organisationsstrukturens konsekvenser. Förekomsten och betydelsen av
informell organisering framstår dock som ett viktigt men förhållandevis obeforskat område.
45
Kapitel 7. Slutdiskussion
Syftet med denna avhandling är att beskriva och analysera vilka konsekvenser en organisatoriskt specialiserad individ- och familjeomsorg får för klienter med komplexa behov. De konsekvenser som mer specifikt studerats är
vilken betydelse organisationsstrukturen har för klientarbetet, hur klienter
uppfattar, värderar och hanterar de villkor som följer av IFO:s organisatoriska specialisering, samt hur de uppfattar förutsättningarna för hjälpande
relationer i den specialiserade kontexten. Avsikten med detta kapitel är föra
en mer övergripande och principiell diskussion med det samlade resultatet i
dessa avseenden som utgångspunkt.
Specialisering + komplexa behov = fragmentisering
Avhandlingen visar huvudsakligen på den organisatoriska specialiseringens
negativa konsekvenser för klienter med komplexa behov. Dessa kan sammanfattas under begreppet fragmentisering. Det vill säga en uppsplittring i
flertalet ansvarsområden, arbetsuppgifter och personliga kontakter som blir
svårhanterlig för klienterna. Denna fragmentisering yttrar sig bland annat på
följande sätt:
-
Svårigheter att förstå sig på och orientera sig i organisationen, samt
att hitta den hjälp man efterfrågar.
-
En mångfald av förvirrande, samt både kraft- och tidskrävande, parallella kontakter.
-
Oklar ansvarsfördelning, såväl mellan olika enheter som mellan
olika socialarbetare.
-
Paradoxen att både överlappningar och luckor i den hjälp som erbjuds förekommer på en och samma gång.
-
Behovet av en balansakt med avsikten att hantera ibland intrikat
sammanlänkade insatser från flera olika aktörer inom IFO, där karaktären på respektive enhets insatser spänner från rent frivilliga till
insatser av mer eller mindre tvingande prägel.
-
Svårigheter att etablera nära hjälpande, relationer till någon enskild
socialarbetare i mängden.
46
Trovärdigheten hos dessa resultat styrks av såväl tidigare forskning som
teoribildning inom området. Fragmentisering till följd av organisatorisk
specialisering, påvisas i en mängd internationella och svenska studier från
olika delar av det människobehandlande området (t.ex. Blom, 2004;
Compton, 2016; Hasset & Austin, 1997; McCormack et al., 2008; Munday,
2007; Rämgård et al., 2012; Willumsen et al., 2012).
Även i den organisationsteoretiska litteraturen får förhållandet mellan
organisatorisk specialisering och risken för fragmentisering anses vara väldokumenterat (t.ex. Axelsson & Bihari Axelsson, 2006: Johansson, 2007;
Lawrence & Lorsch, 1967; Mintzberg, 1993). De avigsidor med specialisering
som presenterats här, ligger alltså väl i linje med vad som tidigare visat sig
gälla för välfärdssektorn i allmänhet, samt specialiserade människobehandlande organisationer emellan i synnerhet.
Här visas emellertid att fragmentiseringen likaväl kan vara inomorganisatorisk i en specialiserad organisation som IFO. Vissa delaspekter av en
sådan fragmentisering inom svensk IFO har beskrivits i tidigare forskning.
Till exempel har såväl Perlinski (2010) som Östberg (2010) påvisat oklarheter i ansvarsfördelningen mellan olika enheters socialarbetare som är involverade i ett och samma klientärende. Men i denna avhandling ges en mer ingående beskrivning av olika typer av konsekvenser för klienter, samtidigt som
det är just klienterna själva som kommit till tals.
En fråga som dock bör ställas är huruvida avhandlingen endast säger
något om hur de aktuella deltagarna i enkät- respektive och intervjustudien
uppfattat saken. Eller kan resultaten sägas spegla den organisatoriska specialiseringens konsekvenser mer generellt? I statistisk mening är svaret otvetydigt nej. Om man däremot ansluter sig till tanken att resultaten från kvalitativt orienterade studier kan generaliseras på analytiska och naturalistiska
grunder (Stake, 1995; Yin, 1994) förefaller det mer rimligt att anta att den
beskrivna fragmentiseringen är ett mer allmängiltigt fenomen. Den analytiska generaliseringsmöjligheten ligger främst i att resultaten kan förstås
utifrån existerande teoribildning som visar på förhållandet mellan specialisering och risken för fragmentisering. Resultatens överförbarhet kan också
hävdas på mer naturalistiska grunder. Dels utifrån den systematiska och
principiella likhet som av allt att döma råder beträffande hur arbetet i
svenska kommuners IFO organiseras och utförs (liknande argumentation för
bl.a. Alexandersson, 2006; Billquist, 1999; Perlinski, 2010), samt dels med
hänvisning till att klienters behov sannolikt är likartade över landet.
Detta ska inte förstås som att resultatet gäller för alla klienter i alla situationer, samt i alla kommuner. Studierna säger exempelvis inget om konsekvenser för mer specifika och avgränsade klientgrupper (kvinnor/män,
svensk-/utlandsfödda, unga/gamla etc.) Men det är likaväl möjligt att betrakta organisatorisk specialisering inom svensk IFO, förekomsten av komplexa behov bland dess klienter, samt risken för fragmentisering, som empi-
47
riska realiteter i en sådan utsträckning att de kan ligga till grund för den
fortsatta mer principiella diskussionen i detta kapitel.
Spänningsförhållandet mellan organisatoriska villkor
och livsvillkor
Mycket av den fragmentisering som avhandlingen visar på, kan ses som ett
uttryck för det spänningsförhållande mellan IFO:s organisatoriska villkor
respektive klienters livsvillkor som åskådliggorts i avhandlingens fyra artiklar, samt även behandlats i kapitel fyra, Teoretiska perspektiv. I synnerhet
ser detta spänningsförhållande ut att manifesteras i situationer där organisatorisk specialisering möter behov av en mer sammansatt karaktär.
Detta förhållande kan till att börja med förstås utifrån Habermas (1987)
begreppspar system – livsvärld. Organisatoriskt specialiserad IFO kan ses
som en uttrycklig representant för systemet, det vill säga som en del av den
professionella och administrativ sfär som kommit att expandera i takt med
samhällets modernisering. Förhållandet att människor i behov av hjälp behöver anpassa sig till systemets logik genom att olika aspekter av livssituationen sorteras i för systemet hanterliga delar, utgör ett exempel på det som
Habermas benämner kolonisering av livsvärlden (Seikkula et al., 2003). På
teoretiska grunder kan det därmed hävdas att systemet – i detta fall representerat av organisatoriskt specialiserad IFO – inte framstår som anpassat
för att överblicka och hantera livssituationen hos den målgrupp som kan
benämnas klienter med komplexa behov.
Men frågan om passformen mellan organisatoriska strukturer och villkor
respektive klienters livsvillkor och behov, kan diskuteras ur flera olika perspektiv. Till exempel med utgångspunkt i de typer av problem som IFO har
att hantera, organisationens huvudsakliga arbetsuppgifter (people processeing, sustaining & changing), eller vad klienter själva efterfrågar i mötet med
IFO.
En organisation för enkla-, komplicerade- eller
komplexa problem?
Spänningsförhållandet mellan organisatoriska villkor, samt klienters livsvillkor och behov kan till att börja med ses i ljuset av Glouberman och Zimmermans (2002) åtskillnad mellan enkla, komplicerade, respektive komplexa problem. Med denna distinktion som utgångspunkt, tycks organisatoriskt specialiserad IFO främst vara lämpad för att hantera enkla, eller på sin
höjd komplicerade problem. Om än förenklat, så kan till exempel bristande
försörjningsförmåga karaktäriseras som ett enkelt problem (åtminstone ur
organisatorisk synvinkel). Utredningen om den ekonomiska situationen
samt det eventuella beviljandet av ekonomiskt bistånd, kräver ingen avance-
48
rad expertis och kan utföras på ett likartat sätt från fall till fall. Komplicerade
problem kännetecknas dock av att de fordrar vissa expertkunskaper. Detta
gäller för flera av de problem som hanteras av IFO. Till exempel fordras
skilda specifika sakkunskaper i arbetet med en klients pågående missbruk,
jämfört med en situation där det finns frågetecken runt föräldrars förmåga
att ge sina barn omsorg och skydd. Så långt framstår den organisatoriska
specialiseringen som ändamålsenlig, i den mån respektive problem kan hanteras i den enhet som den organisatoriska strukturen föreskriver.
Det är dock långt ifrån ovanligt att klienters livssituation rymmer kombinationer av svårigheter som fattigdom, missbruk, relationsproblem, psykiska
problem eller barn som far illa. Bland annat kan försörjningssvårigheter,
som ovan skildrades som ett ”enkelt” problem, ha vidare konsekvenser än
rent ekonomiska, samt både direkt och indirekt beröra både barn och vuxna i
en familj. Såtillvida handlar en stor del av IFO:s arbete om att hantera problem som, utifrån Glouberman och Zimmermans terminologi, är komplexa
till sin natur. Det vill säga problem där expertis förvisso kan bidra till – men
inte garantera – problemets lösning, samtidigt som alla problem har sina
unika drag och utfallet av olika insatser svårligen kan förutses. Sådana problem innebär en utmaning för den specialiserade IFO-organisationen, då de
överlappar inomorganisatoriska gränser och kräver skräddarsydda insatser,
anpassade till unika personer i unika situationer. Om inte organisationens
skilda enheter och deras respektive personal förmår samverka på ett sätt
som hanterar denna utmaning, framstår specialiseringen närmast som
kontraproduktiv.
En organisation för people processing, sustaining
eller changing?
Specialiseringens rationella drag ser ut att komma mest till sin rätt när det
gäller arbetsuppgifter av karaktären people-processing. Det vill säga att klassificera och sortera olika behov, samt att göra bedömningar och fatta beslut i
avgränsade ärenden. I detta avseende visar artikel ett att det finns visst
forskningsstöd för att, i linje med specialiseringens logik, fokusera på specifika målgrupper och skilja det rena myndighetsutövandet från det stödjande
och behandlande arbetet. Detta motsägs inte heller av de klienter som kommit till tals i avhandlingen. Även om ingen uttryckt sig explicit i termer av
rationalitet, effektivitet, expertis eller kvalitet gavs ändå ett visst stöd för
både problem- funktionsspecialisering som idé (”alla kan inte kunna allt”,
som en av de intervjuade uttrycker saken).
När det däremot gäller people sustaining och people changing, kan en
överbetoning av just den administrativa och myndighetsutövande sidan av
arbetet utgöra en försvårande omständighet. Till exempel i sammahang då
den byråkratiska dimensionen i mötet mellan organisation och klient betonas på bekostnad av mer förtroendefulla och nära relationer mellan klient
49
och socialarbetare, liksom på bekostnad av stöd- och förändringsprocesser i
allmänhet (Billquist, 1999; Cedersund, 1992; Kullberg, 1994; Morén, 1996;
Perlinski, 2010).
En organisation för vad som erbjuds eller för vad
som efterfrågas?
Till sist går det också att finna en brist på överensstämmelse mellan hur
IFO:s arbete organiseras och utförs, respektive vad klienter efterfrågar i
detta avseende. På ett allmänt plan kan den organisatoriska specialiseringen
sägas vara lika förgivet tagen för IFO:s klienter som för det sociala arbetets
organisationer, professioner och beslutsfattare. Klienter som kommit till tals
i avhandlingen, vittnar dock om hur den specialiserade organisationsstrukturen i sig medför särskilda utmaningar. I ogynnsamma fall hamnar klienten
i en ”professionell korseld” där olika aktörer inom IFO driver sina egna respektive agendor i allt för hög grad. Därmed skapas en svårhanterlig väv av
motsägelsefulla synpunkter, uppmaningar, erbjudanden (”Ibland är det
verkligen komplicerat!” utbrister en av intervjupersonerna).
I studier som undersökt vad klienter särskilt efterfrågar och värdesätter,
intar praktisk och instrumentell hjälp (handfasta råd, pengar, bostad, stöd i
att få vardagen att fungera, hjälp med transporter etc.) en tätposition
(Buckley et al., 2011; Ribner & Knei-Paz, 2002; Matos & Sousa, 2004). Tillgången till åtminstone en socialarbetare som (formellt eller informellt) kan
bidra till att överbrygga inomorganisatoriska gränser samt fylla en sammanhållande, koordinerande funktion har också visat sig vara av vikt (Boklund
1995; Fellin et al., 2013; Munson et al., 2009). Vidare värderas kontinuiteten
i relationerna till socialarbetare högt, samt en betoning på vad som kan karaktäriseras som en här-och-nu orienterad omsorg, snarare än specifika
behandlingsinsatser (Beresford et al., 2008; Topor & Denhov, 2012).
Även i dessa avseenden sätter specialiseringen upp hinder. Artikel 2-4 ger
exempel på hur efterfrågad hjälp av ett mer praktiskt och instrumentellt slag,
eller av typen stöd och omsorg i vardagen, tenderar att falla mellan stolarna.
Detta då ingen enhet tillhandahåller, eller anser sig ha ett formellt ansvar för
den typen av insatser. Förutom den rent myndighetsutövande sidan av IFO:s
arbete, erbjuder enheter med ansvar för stöd- och behandling främst samtalsorienterade stöd- och behandlingsinsatser av skilda slag. Vidare tillhandahåller organisationen snarare ett flertal socialarbetare med ett avgränsat
ansvarsområde och förutbestämda arbetsuppgifter, än den kontinuerliga och
sammanhållande kraft som klienter visat sig efterfråga.
50
Samverkan – lika mycket en utmaning som en lösning
I västvärlden, och inte minst i de nordiska länderna, har utvecklingen mot
alltmer specialisering inom den människobehandlande sektorn, medfört ett
motsvarande behov av samverkan. Det finns, kanske särskilt på den politiska
och beslutsfattande nivån, höga förväntningar på samverkan som en form av
universallösning för att motverka fragmentisering. Men också som en väg till
bättre kvalitetet och effektivare resursutnyttjande rent generellt. Det är dock
svårt att utvärdera och mäta effekterna av samverkan. Därför är det också
svårt att med säkerhet uttala sig om i vilken mån samverkan bidrar till förbättrad kvalitet och effektivitet, samt egentligen förmår uppväga specialiseringens nackdelar (Axelsson & Bihari Axelsson, 2013).
Bilden kompliceras av de oklarheter som kan finnas beträffande vad som
egentligen avses när olika aktörer talar om samverkan. Samverkansbegreppet är tämligen mångtydigt och det råder viss begreppsförvirring i den vetenskapliga litteraturen. Litteraturen rymmer till exempel betydligt fler definitioner och distinktioner mellan olika former av samverkan än de som tillämpas i artikel ett och två. Dessutom visar tidigare forskning att samverkan –
oavsett om den äger rum med bibehållna organisatoriska gränsdragningar
eller om avsikten är att luckra upp dessa – inte är enbart är ett potentiellt
motmedel mot fragmentisering. Samverkan kan också vara en utmaning i
sig, där exempelvis oklar ansvarsfördelning mellan involverade aktörer, liksom konkurrerande kunskapsanspråk och kamp om tolkningsföreträde utgör
potentiella konfliktytor (Grape, 2015; Hill & Lynn, 2003).
Beträffande socialtjänstområdet, är det också noterbart att statsmakterna
främst haft samverkan mellan människobehandlande organisationer för
ögonen. Således fastslår socialtjänstlagen (2001:453) endast hur just socialtjänsten ska samverka med andra samhällsorgan. Vidare betonas främst den
formella dimensionen av samverkan, vilket inbegriper regelverk, styrning,
ansvarsfördelning och andra formfrågor (se t.ex. Socialstyrelsen, 2013; SOU
2007:82) I denna avhandling framgår dock hur fragmentiserings- och samverkansutmaningar likaväl kan vara inomorganisatoriska i en specialiserad
organisation som IFO. Samtidigt visas hur en mer informell samverkan mellan enskilda socialarbetare kan ha en direkt avgörande betydelse för klienter
med komplexa behov.
Det mest sannolika framtidsscenariot när det gäller IFO:s formella organisering, kan emellertid sammanfattas med ”more of the same”, i så motto
kommunerna fortsätter på den redan inslagna specialiseringsvägen. Samtidigt möts risken för fragmentisering med samverkansarrangemang av skilda
slag. Med en kritisk blick kan benägenheten att möta risken för fragmentisering med att påbjuda mer och bättre samverkan, uppfattas som en första
ordningens lösning. Det vill säga en lösning som följer invanda tanke- och
beteendemönster utan att det rådande systemet utmanas (Evans & Loomis,
51
2009; Watzlawick et al., 1974).
Detta har det goda med sig att specialiseringens grundprinciper, samt vad
som uppfattas som dess positiva sidor värnas, samtidigt som de legitimitetsoch professionsstärkande element som finns inbäddade i specialiseringsprojektet inte behöver utmanas. Vad IFO:s klienter har att tjäna på en sådan
situation är däremot något oklart. Även om avhandlingen lämnar ett kunskapsbidrag i frågan, vet vi förhållandevis lite om det egentliga behovet av
samverkan inom IFO. Detsamma gäller i vilken mån samverkan förekommer, hur den i så fall kommer till utryck, samt dess eventuella betydelse för
klienter med parallella kontakter inom organisationen. Detta pekar sammantaget på ett behov av mer forskning i dessa frågor.
Specialisering bidrar till att komplexitet förbises
En gemensam nämnare för IFO och andra människobehandlande organisationer är att de verkar i ett sammanhang med flera osäkerhetsfaktorer. Roten
till denna osäkerhet är bland annat en mångfacetterad och ständigt föränderlig omvärld, samt förekomsten av flerfaldiga, svårhanterliga och ofta
motstridiga krav från omgivningen. (Hasenfeld, 2010; Johansson et al.,
2015; Lipsky, 2010). Att hantera osäkerhet och komplexitet kan ses som en
av drivkrafterna till att tillämpa organisatorisk specialisering. De osäkerhetshanterande och komplexitetsreducerande inslagen gör att organisatorisk
specialisering kan sorteras in under samma övergripande rationalitets-, systematik-, och procedurinriktade paradigm som exempelvis New Public Management (NPM), Evidensbaserad praktik (EBP) eller teknologier för riskreducering och prognos i socialt arbete (Lauri, 2016; Lundström, 2005; Ponnert, 2013; Rexvid et al., 2012).
Men hanterandet av komplexitet är i mångt och mycket en chimär. Komplexiteten i den mänskliga tillvaron är snarare konstant, medan den organisatoriska specialiseringen bidrar till att förbise, eller rent av att osynliggöra
den. Ur ett psykodynamiskt perspektiv kan hävdas att det snarast är den
organisatoriska ångesten inför osäkerhet och komplexitet som hålls i schack
med hjälp av de strukturella arrangemangen (Moxnes, 2015; Ruch, 2005).
Ett grundproblem är att det i organisationshänseende vanligen saknas såväl
strukturer som ett språk, för att göra mångfacetterade och dynamiska förhållanden synliga och begripliga (Senge, 2006). Därmed riskerar också grundläggande dimensioner i det sociala arbetets natur, samt de betingelser som
råder i mötet mellan socialarbetare och klienter att förbises. I detta avseende
utgör dock Blom och Moréns (2007, 2015) ambitioner att formulera en teori
som både beskriver och förklarar hur det sociala arbetet fungerar ett sällsynt
undantag.
När det gäller att synliggöra och sätta ord på komplexitet istället för att
52
bortse från den, kan emellertid en komplexitetsteoretisk begreppsapparat
bidra till en mer realistisk, eller åtminstone alternativ bild. Erfarenheter
som en av deltagarna i intervjustudien delade med sig av, kan tjäna som ett
illustrerande exempel. Intervjupersonen (en kvinna i 30-årsåldern) som
huvudsakligen växt upp i familjehem och på institutioner, samt redan i unga
år utvecklat ett alkohol- och drogberoende, berättar om ett specifikt möte
med en socialarbetare vid IFO:s missbruksenhet, som hon haft kontakt med
under flera år och känner väl. Socialarbetaren reagerar över att det är något
som inte stämmer: ”Jag var väl i femte månaden ungefär, det kom som
värsta chocken. För han kollade på mig och: ”nej, nu ser du lite för frisk ut!”
Och sen åkte vi upp på sjukhuset och gjorde ett graviditetstest.” I samma
stund som graviditeten bekräftats startar en kedja av insatser där avgiftning
övergår i institutionsvård för blivande föräldrar, samt för föräldrar och barn
efter födseln. Socialarbetaren från missbruksenheten fyller under hela processen en viktig stöttande och pådrivande funktion gentemot andra enheter i
organisationen, och vid intervjutillfället har intervjupersonen varit nykter
och drogfri ett antal år.
I denna mycket komprimerade, men förmodligen långt ifrån unika historia, ryms flera av de centrala elementen i vad som kan karaktäriseras som
komplexa adaptiva system. Till att börja med framgår att socialarbetaren
ifråga inte agerar utefter någon förbestämd formell ordning eller struktur.
Istället präglas handlandet av informalitet och improvisation. Till exempel
genom att gripa tillfället i flykten och se till att ett graviditetstest utförs, liksom att frångå den specialiserade organisationens ansvarsfördelning och
agera i vad som formellt sett är en barnavårdsfråga. Utvecklingen är dock
inte slumpmässig. Den kan snarare förstås som ett uttryck för självorganisering, där en rad av samverkande sakförhållanden och tillfälligheter leder
processen framåt. Bland annat den goda relationen mellan socialarbetare
och klient, liksom att graviditeten fortskridit till femte månaden och att viktuppgången i detta skede fick klienten att se ”misstänkt välmående” ut.
Inte heller kedjan av skräddarsydda insatser efter den upptäckta graviditeten följer en given mall. En inte oväsentlig detalj är att insatskedjans slutliga utformning, är beroende av vilka institutioner som har lediga platser vid
det aktuella tillfället. Vidare ges flera prov på emergens i betydelen att problem, interventioner och dess utfall, samt i slutändan problemens lösning,
växer fram under processens gång snarare än att de följer på varandra i ett
linjärt orsakssamband. Den upptäckta graviditeten hade till exempel karaktären av ett akut problem inledningsvis, medan den i efterhand kan ses som
ett avgörande första steg i den process som ledde fram till drogfrihet och den
positiva förändring av livssituationen som ägde rum.
Särskilt värt att notera i detta exempel är hur den organisatoriska specialiseringens avigsidor neutraliseras, snarare än att den formella strukturen
bidrar till det positiva utfallet. Istället framstår överskridandet av formella
53
organisatoriska och professionella gränsdragningar, samt en enskild socialarbetares agentskap som avgörande ingredienser för framgång.
Klienten som agent i ett komplext adaptivt system
”Multiproblemfamiljen är familjen sedd med myndighetsögon”, hävdade
redan Gustav Jonsson (1973, s. 82) i sin bok Att bryta det sociala arvet. Det
samma gäller för talet om klienter med komplexa behov idag. Hur en klients
livssituation uppfattas och betecknas, är i hög grad en fråga om perspektivval. Begreppet komplexa behov kan förvisso ha ett värde när det gäller att
sätta ord på, och göra en distinktion mellan, mindre omfattande och tillfälliga behov respektive sådana som kräver större samhälleliga insatser och är
mer varaktiga. Men utifrån de resultat som presenteras i denna avhandling
är det omvända perspektivet lika rimligt. För klienter med parallella kontakter inom en organisatoriskt specialiserad IFO är det snarare de organisatoriska villkoren som är komplexa. Ur klienters synvinkel har även de utmaningar som är föranledda av den organisatoriska specialiseringen karaktären
av komplexa problem, för att återknyta till Glouberman och Zimmermans
(2002) distinktion. Klienter ställs inför problem där deras erfarenhetsbaserade expertis när det gäller IFO, kan bidra till – men inte garantera – problemets lösning, samtidigt som varje situation har unika drag och utfallet
svårligen kan förutses.
Med komplexa adaptiva system, och klienters fullvärdiga agentskap i
sådana system som utgångspunkt, ges fler möjligheter till perspektivbyten
när det gäller den organisatoriska specialiseringen och dess konsekvenser.
Idén om ett icke-linjärt förhållande mellan agenter (socialarbetare och klienter) ligger väl i linje med den spelteoretiska utgångspunkt som används i
artikel tre för att analysera hur klienter hanterar villkoren inom organisatoriskt specialiserad IFO. Frågor om tillit och makt, liksom de organisatoriska
villkoren och spänningsförhållandet mellan system och livsvärld formar
förvisso ”spelplanen” för mötet mellan socialarbetare och klienter.
Klienter som tillerkänns ett agentskap bör dock, precis som socialarbetare, ses som subjektivt handlande individer. Ett sådant synsätt uppmuntrar
till ett alternativt begreppsliggörande som förmår belysa den organisatoriska
specialiseringens konsekvenser ur ett klientperspektiv. Ett sätt att göra detta
på är att vända på och omformulera etablerade begrepp som gräsrotsbyråkrat, samt people processing, sustaining respektive changing och låta dem
spegla klienters erfarenheter och perspektiv.
54
Gräsrots- och ”väntrumsbyråkrater”
Särskilt utmärkande för så kallade gräsrotsbyråkrater är att de utgör den
yttersta länken mellan organisation och klient. I denna skärningspunkt behöver gräsrotsbyråkraten på en och samma gång förhålla sig till klientens
livssituation och behov, samt till rådande organisatoriska ramar och resurser
(Johansson, 2007; Lipsky, 2010). Detta skapar tämligen svårbemästrade
villkor för arbetet:
”Det innebär att de ofta får verka i situationer som är alltför komplicerade
och dynamiska för att kunna reduceras till formella regler och instruktioner. Ofta krävs istället en god portion improvisationsförmåga och sunt förnuft.” (Johansson, 2007, s. 44)
Detta citat kan emellertid lika gärna användas för att illustrera situationen
för klienter med parallella kontakter inom IFO. En konsekvens av den fragmentisering som specialiseringen föranleder, är att klienter tycks vara i behov av en lika god portion improvisationsförmåga och sunt förnuft. Förslagsvis kan termen väntrumsbyråkrat, användas för att beteckna den motsvarande roll eller funktion som klienter behöver anta. Johansson (2007)
anmärker att översättningen av Lipskys (2010) street-level bureaucrat till
svenskans gräsrotsbyråkrat, inte är särskilt lyckad och rättvisande. Kanske
kan inte heller benämningen väntrumsbyråkrat betraktas som helt igenom
välfunnen. Intentionen är emellertid att uppmärksamma den analogi som
råder mellan socialarbetares och klienters situation i detta fall. Väntrumsbyråkraten återfinns till att börja med i samma skärningspunkt som gräsrotsbyråkraten, representerandes den motsatta sidan av länken mellan organisation och medborgare (klienten, dess familj, nätverk, livsvärld osv.). Vidare
behöver de också ställa den egna livssituationen och sina upplevda behov,
mot organisatoriska regler, rutiner och sedvänjor när de vidtar sina mått och
steg interaktionen med IFO och dess personal.
Mot bakgrund av den beroendeställning och de asymmetriska maktförhållanden som präglar klientskapet, framstår väntrumsbyråkratens handlingsutrymme som relativt begränsat. Likafullt finns nästan alltid ett visst
spelrum i frågor och situationer som ligger utanför vad formella strukturer
och regelverk helt kan styra över, vilket bland annat artikel tre och fyra illustrerar.
People processing, people sustaining respektive people changing brukar
beskrivas som huvuduppgifter för människobehandlande organisationer och
dess personal. För att fortsätta detta begreppsliggörande genom att spegelvända etablerade begrepp (i detta fall med bibehållen engelsk språkdräkt),
kan motsvarande huvuduppgifter för klienter i en organisatoriskt specialiserad kontext formuleras som service processing, service sustaining, respek-
55
tive service changing.
I de sammanhang där den specialiserade IFO-organisationen framstår
som svår att förstå sig på och orientera sig i, samt då samordningen mellan
olika aktörer och deras insatser är bristfällig, läggs ett betydande ansvar på
klienten själv. Aktiviter som syftar till att navigera i systemet, hitta den hjälp
man söker, samt att försöka samordna insatser på ett sätt som gagnar den
egna livssituationen kan därmed betecknas som en form av service processing. I dessa fall behöver klienten inta ett slags administrerande funktion för
egen del. Sådana förhållanden beskrivs i artikel två, samtidigt som forskningslitteraturen innehåller liknande iakttagelser. Till exempel av hur klienter på ett informellt plan fungerar som ett ”administrativt nav” i sammanhang där flera välfärdsaktörer är inblandade på en och samma gång (t.ex.
Brown, 2006; Sousa & Rodrigues, 2009).
Service sustaining representerar i detta fall ett agerande som syftar till
att bibehålla hjälpen på de nivåer som klienten ser som de mest gynnsamma.
En stor del av den balansakt som beskrivs i artikel tre har denna primära
funktion. Det vill säga att vidta mått och steg som möjliggör ett positivt utfall
av IFO-kontakten i sin helhet (t.ex. erhållandet av ekonomiskt bistånd samt
deltagande i efterfrågade och frivilliga stöd- eller behandlingsinsatser) samtidigt som negativa utfall undviks i möjligaste mån (t.ex. befarade mer eller
mindre ofrivilliga utredningar eller insatser kopplade till barnen i familjen).
Slutligen står service changing för situationer där klienter (på egen hand
eller tillsammans med socialarbetare) omförhandlar, överskrider och i någon
mån förändrar formella, strukturella samt innehållsliga ramar för arbetet.
Exempel på detta ges i artikel fyra, där klienter bland annat berättar hur de
över tid avsiktligen lierat sig med specifika socialarbetare i organisationen,
även om flera andra enheter och socialarbetare varit formellt ansvariga för
olika frågor. De uppfattar sig därigenom ha fått tillgång till hjälp av ett slag
som den formella specialiserade organisationen egentligen inte förmår tillhandahålla (t.ex. koordinering av insatser, någon som talar för deras sak
gentemot andra enheter, eller socialarbetarelationer som både är mer nära
och mer varaktiga än vad som annars är vanligt).
Framåtblickande avslutning
Så här långt i detta avslutande kapitel, har negativa konsekvenser av organisatorisk specialisering inom IFO dominerat framställningen. Den tämligen
kritiska bild som tecknats reser dock frågor om vilka alternativa och eventuellt mer ändamålsenliga sätt att organisera IFO:s arbete som står till buds
inför framtiden? Först och främst bör det konstateras att en diskussion i
termer av specialiseringens vara eller icke-vara närmast förefaller vara hypotetisk till sin karaktär. Detta då den principiella åtskillnaden mellan olika
56
problemområden, samt mellan myndighetsutövande och stödjande eller
behandlande funktioner har visat sig vara mycket livskraftig över åren. Det
gör i sin tur att den organisatoriska specialiseringen måste betraktas som ett
starkt institutionaliserat inslag i svensk IFO.
Även sådana behov som här har kallats komplexa, ser av allt att döma ut
att finnas kvar i framtiden. Vidare är rimligen ett visst mått av komplexitet,
eller en sammanflätning av flera typer av problem, snarare regel än undantag när det gäller den typ av utsatthet och de sociala problem som IFO har
att hantera. Likaså kan man anta att det är gruppen klienter, vars behov är
att betrakta som komplexa, som såväl IFO som andra välfärdsaktörer behöver arbetar särskilt intensivt med. Dock går det inte att uttala sig med säkerhet i denna fråga, då det saknas svenska nationella data om i vilken utsträckning klienter har enstaka och kortvariga, eller parallella och långvariga
kontakter inom IFO. Statistiken förs istället på individnivå och för olika insatser var för sig (se. t.ex. Socialstyrelsen, 2014a, 2014b).
Med hänvisning till frågan i avhandlingens titel (Komplexa behov eller
komplexa organisationer?) bör kanske vare sig klienters behov eller IFOorganisationerna ses som komplexa i första hand. Det är snarast den mänskliga tillvaron som står för den mest fundamentala komplexiteten. Denna
komplexitet manifesteras i allra högsta grad i det sociala arbete som bedrivs
inom IFO. I så måtto utgör den organisatoriska specialiseringens bristande
känslighet för den mänskliga tillvarons- och det sociala arbetets komplexitet
ett grundläggande problem, vilket påvisats här och i tidigare forskning, samt
dessutom återkommande gjort sig påmint genom åren (se t.ex. SOU 1934:53,
samt Inghe, 1960 i kapitel två). För att minska risken för fragmentisering
och andra negativa konsekvenser, behöver svensk IFO rimligen utvecklas i
en riktning där komplexitet synliggörs och beaktas i högre grad, oavsett om
rådande organisatoriska principer kvarstår eller om de ruckas på i något
avseende.
Det finns till att börja med några tänkbara utvecklingsvägar som har karaktären av första ordningens lösningar, där den organisatoriska specialiseringen kvarstår som grundprincip. Som tidigare nämnts handlar samverkan i människobehandlande sammanhang främst om olika formaliserade
arrangemang för att koordinera insatser eller att föra samman aktörer från
olika enheter eller organisationer. Ett sätt att ta sådana formella samverkansambitioner vidare, kan vara att i högre grad organisera sig utifrån olika
klienters specifika behov. Det vill säga genom att föra samman aktörer med
den kompetens som fordras i den unika situationen, istället för att ställa
klienter inför på förhand utformade professionella konstellationer. En utveckling i denna riktning går att iaktta såväl i Sverige som internationellt
(Axelsson & Jess, 2015; Munro & Hubbard, 2011; Ungar et al., 2012).
Vidare har betydelsen av informell organisering och enskilda socialarbetares insatser i den specialiserade kontexten synliggjorts i avhandlingsar-
57
betet (som i det ovanstående exemplet från intervjustudien). Hinder föranledda av specialisering förefaller därmed kunna överbryggas även på mer
informella arenor. För detta ändamål krävs dock socialarbetare med både
kompetens och intresse för att nyttja sitt handlingsutrymme i syfte att överskrida organisatoriska och professionella gränsdragningar. Dessutom
fordras att en sådan informell organisering accepteras inom berörda personalgrupper, samt sanktioneras eller rent av uppmuntras, av såväl politisksom administrativ ledning (Blom, 1998; Hjern, 1995).
Emellertid ligger det i sakens natur att det är betydligt svårare att föreställa sig hur en mer genomgripande förändring eller nyordning i organisationsfrågan skulle kunna tänkas gestalta sig. Det vill säga en andra ordningens lösning (Evans & Loomis, 2009; Watzlawick et al., 1974) där det rådande
systemet förändras i grunden. En inte helt otänkbar utveckling som skulle
kullkasta den idag närmast för givet tagna synen på IFO:s organisering, är
dock att IFO helt enkelt upphör att vara gemensam organisatorisk hemvist
för arbetet med ekonomiskt bistånd, barnavård samt missbruksvård. Även
om förslagen inte har realiserats i dagsläget, innehåller såväl Långtidsutredningen (SOU 2011:11) som Barnskyddsutredningen (SOU 2009:68) och
Missbruksutredningen (SOU 2011:35) rekommendationer som sammantaget
pekar mot en sådan avveckling av IFO i förlängningen. Detta genom långtidsutredningens tankar om att föra över delar av det ekonomiska biståndet
till det generella socialförsäkringssystemet, missbruksutredningens förslag
om att göra landstingen till huvudmän för missbruksarbetet, samt barnskyddsutredningens förslag om en särskild lagstiftning och specifik socialarbetarkompetens när det gäller barnavård.
I övrigt torde det vara svårt för politiska beslutsfattare och professionella
aktörer på olika nivåer i det sociala arbetets praktik att komma upp med
påtagligt nydanande förändringar – eller om man så vill andra ordningens
lösningar – beträffande de fragmentiseringsproblem som i realiteten är
jämngamla med införandet av organisatorisk specialisering. Dessa aktörers
möjligheter till nya perspektiv i frågan måste betraktas begränsade då de
befinner sig på ”insidan” av den starkt institutionaliserade, organisatoriskt
specialiserade svenska individ- och familjeomsorgen. Även forskningen
inom området bidrar till institutionaliseringen, genom att tematiskt följa
problemspecialseringens uppdelningar och exempelvis syssla med antingen
barnavårds- eller missbruksforskning.
Förvisso kan kanske den organisatoriska specialiseringens livskraftighet
helt enkelt förklaras med att denna organisationsform ändå är den bästa,
eller åtminstone den ”minst dåliga”, som finns att tillgå. I synnerhet i ljuset
av att dess motpol, det vill säga en helt igenom integrerad struktur, också är
behäftad med svagheter och problem, vilket artikel ett visar. Hur man än
vänder och vrider på saken är dock inte IFO:s organisationsstruktur enbart
att betrakta som en neutral administrativ ram för mötet mellan organisation
58
och klient (Johansson, 2005). Förutom den uppmärksamhet som idag
främst riktas mot det sociala arbetets kunskapsbas och metoder, bör de omgivande organisatoriska villkorens högt påtagliga inverkan på klientarbetet,
också tas med i beräkningen. Vi behöver dock mer kunskap i denna fråga,
vilket förstås appellerar till forskare inom området.
Men det bör ännu en gång understrykas att IFO:s klienter förefaller vara
en alltför outnyttjad resurs, dels i det sociala arbetets kunskapsproduktion,
dels för att förbättra stödet till utsatta och missgynnade grupper i samhället.
Flera av de personer med erfarenhet av IFO som kommit tals i avhandlingsprojektet (såväl deltagare i studier som referensgruppens medlemmar) har
också uttryckt sin förundran över att de aldrig tidigare fått frågor om hur
man uppfattar och värderar hur IFO:s arbete är organiserat. Än så länge
framstår det som vanligare att forskningslitteraturen betonar bristen på studier med ett uttalat klientperspektiv, än att det verkligen initieras studier
som fångar upp klienters förstahandskunskap om det sociala arbetet och
exempelvis dess organisatoriska villkor. Avsikten med denna avhandling har
varit att lämna ett kunskapsbidrag i detta avseende. Dock finns det av allt att
döma mycket kvar att göra inom området, och forskningsfältet ligger i det
närmaste öppet.
59
Summary
Complex needs or complex organizations?
Consequences of specialized personal social services
from a client perspective
Background and aim
In Sweden, there has been a clear development toward organizational specialization within the personal social services (PSS). In a majority of Swedish
municipalities, PSS organisations use a distinctly problem-based specialization. The organizations are divided into units working with different social
problems, such as substance abuse, monetary benefits or childcare. Another
form is so-called function-based specialization, where work with assessments and interventions takes place in separate units.
There are undeniably benefits associated with organizational specialization. It allows, for instance, individual units of the organization to develop
the knowledge and skills to meet specific needs of target groups within their
respective areas of responsibility. Organizational specialization can also be
regarded as a logical response to the wide range of essentially different problems that the social services deal with. However, in complex cases, individual
parts of specialized organizations may face difficulties in obtaining a holistic
view of clients’ multifaceted life situations, as well as in addressing matters
that go beyond their predefined areas of responsibility and expertise. Serious
social problems and adversities also tend to overlap. In complex cases, therefore, it is important for the relevant social service units to try to meet the
challenge of collaborating and coordinating their interventions. Despite the
development toward specialization, both Swedish and international research
in the field of social work has paid limited attention to organisational structures and how they affect work with clients. Hence, there is a lack of
knowledge regarding the consequences of widespread organisational specialisation within the Swedish PSS, particularly from a client perspective. The
aim of this compilation thesis is to describe and analyze the consequences of
organizational specialization for clients with complex needs. This overall aim
is specified by the research questions that underlie each one of the four articles included in the thesis:
-
Article 1: What is the current state of knowledge regarding how
various organizational structures influence the work with clients
60
that is carried out by the Swedish social services and their international counterparts?
-
Article 2: How do clients with complex needs perceive and value
the service conditions of the organizationally specialized PSS?
-
Article 3: How do clients with complex needs approach specialized
PSS? What strategies do they use to handle the diversity of parallel
interventions provided by specialized PSS?
-
Article 4: What do clients with complex with needs consider to be
unfavorable and favorable conditions for helping relations in their
encounters with the specialized PSS.
Introductory section
In addition to methodology and empirical material in the thesis, presented in
more detail below, the introductory section provides a historical background
on the organizing of municipal social services in Sweden, as well as a description of the basic features of PSS as a human service organization. A theoretical framework is also presented, which forms the basis for a concluding
discussion of the presented findings. This framework consists of two different perspectives on encounters between PSS-organizations and clients. Firstly, a perspective which emphasizes differences between the parties as well as
the unequal power relationships and the client as an object for PSSinterventions, and secondly a perspective which highlights the complexity
and non-linearity of human systems as well the encounters between clients
and PSS-organizations.
Method and material
The empirical material in the thesis consists of a postal survey and an interview study, both addressing clients whose needs can be considered complex
since they entail several parallel contacts with different specialized PSS
units. In order to strengthen the studies’ client perspective and trustworthiness, a reference group was formed early in the research process. It consisted
of members from local groups of the service user organisations RFHL
(Rights, Liberation, Healthcare and Equal treatment) and KRIS (Criminals
Return into Society). Group members (two men and three women) had previously experienced parallel PSS contacts. The group contributed by review-
61
ing and commenting on the postal survey questionnaire and the interview
guide, as well as by assisting in recruitment of respondents and validating
the research findings.
The postal survey was conducted in three municipalities in central Sweden during spring 2013. The selected municipalities’ PSS organisations featured both problem- and function-based specialization and were thus representative of how Swedish PSS are typically organized. Using a purposeful
criterion sampling strategy, questionnaires were distributed to all parents in
families who, at the time, had contact with the selected municipalities’ PSS
unit for childcare and with at least one additional problem specialised unit,
e.g. for substance abuse or monetary benefits. The questionnaire consisted of
23 questions, of which four were open-ended. Yet, the response rate was too
low (13%) to allow any quantitative analysis. Therefore, the presented findings are based solely on the interview study and qualitative dimensions
emerging from written answers (103) to the surveys’ four open-ended questions. The questions covered how the clients considered their parallel contacts with different PSS-units and different social workers, how they considered the cooperation within the PSS, and lastly if there were something else
they would like to add on the subject.
The qualitative interview study was conducted in two of the abovementioned municipalities. Access to respondents was achieved through the
contact network of members of the reference group. Thus, participant selection had elements of convenience as well as snowball and chain sampling.
Compared to the survey respondents, the interviewees’ situations were characterized by more severe problems and needs, as well as more long-term
contacts with the PSS. They can thereby be said to represent critical and
information-rich cases of clients with complex needs.
Findings
In article one, the literature review shows that all organizational solutions
along a continuum from specialization via coordination and collaboration, to
integration have different types of effects on the social services’ work with
clients. Moreover, the advantages of specialization seem to constitute the
disadvantages of integration, and vice versa. The primary advantage of organizational specialization is the possibility to develop expertise within a
limited area, in regard to which higher quality and better outcomes are the
expected consequences. Increased specialization and diversification of expertise also increase the social services’ ability respond to a greater number of
“unique” and separate target groups with specific needs. On the downside,
there is a potential for service fragmentation in the welfare sector with a lack
of holistic views and sustainable relationships, as well as a risk of complex
62
needs being concealed. The review concludes that there is no single, optimal
organizational structure for the social services. Instead, achieving the right
mix or balance between specialization and integration in different situations
appears to be desirable, although difficult.
The main findings in article two are that clients primarily perceived and
valued their encounters with the specialized PSS negatively. They described
several elements of service fragmentation such as difficulties in grasping
and understanding the specialized service system, time- and power consuming parallel PSS- contacts, differences and ambiguities regarding involved
professional’s demands and expectations as source of confusion, as well as
inconsistences, gaps and grey zones within the service system. Regarding
service integration, clients were either unaware or unsure of what kind of
service integration in fact occurred in the organisation. Moreover, far from
all experienced integration efforts were considered helpful, mostly due to the
perceived lack of influence over coordination and collaboration processes.
Finally, respondents expressed a wish for individual professionals who can
navigate the organisation and provide a holistic view on needs as well as on
the organisation’s parallel interventions.
In article three, a conceptual model is presented, covering four ideal typical client approaches to the specialized PSS: consensus, resignation, fight
and escape. However, when the respondents described in detail how they
handled the specialized PSS on a daily basis, their approaches were found to
be of a much more differentiated nature, grounded on deliberate and often
quite well-considered adjustments to the service conditions as a whole. This
cautious balancing act had the dual purpose of achieving positive outcomes
in some areas, while trying to avoid negative outcomes in others. All respondents in the interview study expressed a need for great caution over
being openly resistant in more or less involuntary situations, especially if the
resistance directly or indirectly concerned the measures of childcare units.
The respondents’ main approach to dealing with involuntary situations
marked by inequality of power can be described as consent for tactical reasons or playing the game. In situations in which objections and resistance
were expected to cause negative consequences, a ‘yes’ was considered to give
the best possible – or, rather, the least negative – outcome in the short run,
while they had hopes of more positive outcomes, from their perspective, in
the longer run.
Key-findings in article four are that low system trust, people processing
dimensions of work, and an organizational and a professional emphasis on
formal organizational structures and boundaries, were found to constitute
unfavorable conditions from a client perspective. Conversely, an occurrence
of individual trust, people sustaining and changing dimensions of client
work, as well as informal organization and individual social worker’s boundary spanning efforts, did constitute favorable conditions.
63
Discussion
The overall findings in the thesis highlight several negative consequences of
organizational specialization for clients with complex needs. These can be
summarized by the concept of service fragmentation. It appears, that organizational specialisation cuts unfavorably across the interwoven nature of
clients’ everyday life, causing difficulties in managing needs that do not fit
into the organizational scheme or that overlap organizational boundaries.
Hence, there is a field of tension between the logics and features of organizational specialization and the complex nature of clients’ actual needs and demands. Furthermore, while previous research has shown how service fragmentation can be an inter-organizational matter, the thesis demonstrates
how the same kind of fragmentation can be intra-organizati0nal, when clients with complex needs encounter specialized PSS.
It can be questioned if service integration efforts in terms of coordination,
collaboration etc. can live up to the high expectations of being a counterforce
to service fragmentation. Service integration can in fact be considered a challenge in itself due to obstacles such as simple misunderstandings, unclear
division of tasks or struggles for preferential right of interpretation between
specialized actors. Yet, the current development regarding Swedish social
service organizations can be labelled more of the same. That is, a continued
trend towards more specialization combined with demands for more and
better cooperation from policy-maker and managerial levels. In this sense,
the basic principles and positive aspects of specialization are safeguarded,
while the legitimacy and profession strengthening elements inherent in the
specialization project are not called into question.
Organizational specialization entails that the complexity involved in encounters between clients and the PSS becomes overlooked or obscured. With
reference to the question in the title of the thesis (Complex needs or complex
organizations?), it can be argued that interpersonal interactions in general,
represents the most fundamental complexity. The multifaceted circumstances under which clients and social workers interact can nevertheless be illuminated and conceptualized to some extent with the help of a complexity
theory framework. For example, the clients’ situations and their intentions,
approaches and strategies become more visible when they and the social
workers are considered as agents in a complex adaptive system. Social workers challenged by the field of tension between organizational conditions and
clients’ life conditions are known as street level bureaucrats. Likewise, clients are facing the same type of challenges from their perspective, and
thereby can be described as waiting room-bureaucrats. Furthermore, while
clients are the objective for the PSS’ people processing, sustaining, and
changing work, the clients are highly engaged in activities, which can be labeled service processing, sustaining, and changing, as a consequence of the
64
organizational conditions, and in order to benefit their own interests.
The concept of organizational specialization within the Swedish PSS appears to continue to prevail in the foreseeable future. It seems however possible with a slight reorientation that would not necessarily involve radical
organisational changes in the first place. It can be achieved by recognizing
and paying considerably more attention to a) the structures and service conditions that surround encounters between clients and social services as well
as how these structures and conditions affect work with clients, b) the benefits of informal organisation and boundary spanning as a counterforce to
service fragmentation, and c) clients’ views and life conditions, as well as
their valuable first-hand knowledge of social service organizations.
65
Referenser
Abrahamsson, B. & Andersen, J.A. (2005). Organisation: att beskriva och
förstå organisationer. (4., utök. och [rev.] uppl.) Malmö: Liber.
Ahlberg, L. (red.) (1976). "...revolution på tjänstetid": om ett samhällsarbete
i Aspudden. ([2., utök. uppl.]). Stockholm.
Akister, J. (2006). A Systems Approach: Back to the Future—Response to
Munro, E. (2005) 'A Systems Approach to Investigating Child Abuse Deaths',
'British Journal of Social Work', 35(4), pp. 531–46. The British Journal of
Social Work, 36(1), 159-161.
Alexander, C. & Charles, G. (2009). Caring, mutuality and reciprocity in social worker -- client relationships: rethinking principles of practice. Journal
of Social Work, 9(1), 5-22.
Alexanderson, K. (2006). Vilja, kunna, förstå: om implementering av systematisk dokumentation för verksamhetsutveckling i socialtjänsten. Diss.
Örebro : Örebro universitet, 2006. Örebro.
Alexanderson, K. & Jess, K. (2015). Stuprör, hängrännor och rännkrokar:
Utvärdering av projektet Samordnat stöd till barn och föräldrar i familjer
med missbruk 2013–2014. Nka Barn Som Anhöriga.
Andersson, G. (2013). Reflektioner om dilemman i social barnavård. Socialvetenskaplig tidskrift 2. 93-107.
Andersson, G. & Sallnäs, M. (2007). Svensk barnavårdsforskning: en översikt över ett och ett kvarts års forskningsproduktion. Socionomen, forskningssupplement: 6, 10-34.
Andersson, G. & Swärd, H. (2008). Etiska reflektioner. I Meeuwisse, A.,
Swärd, H., Eliasson-Lappalainen, R. & Jacobsson, K. (red.) (2008). Forskningsmetodik för socialvetare. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Andreae, D. (2011). General System theory: Contributions to Social Work
Theory and Practice. I Turner, F.J. (red.) (2011). Social work treatment:
interlocking theoretical approaches. (5. ed.) New York, N.Y.: Oxford University Press.
Andresen, A., Gararsdóttir, Ó., Janfelt, M., Lindgren, C., Markkola, P. & Söderlind, I. (2011). Barnen och välfärdspolitiken: nordiska barndomar 19002000. Stockholm: Dialogos förlag.
66
Angelin, A. (2009). Den dubbla vanmaktens logik: en studie om långvarig
arbetslöshet och socialbidragstagande bland unga vuxna. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet.
Arnstein, S. (1969). A ladder of Citizen Empowerment. JAIP, 35(4), 216-224.
Axelsson, R. & Bihari Axelsson, S. (2006). Integration and collaboration in
public health—a conceptual framework. International Journal of Health
Planning & Management, 21(1), 75- 88.
Axelsson, R. & Bihari Axelsson, S (2013). Samverkan som samhällsfenomen
– några centrala frågeställningar. I Axelsson, R. & Bihari Axelsson, S. (red.)
(2013). Om samverkan: för utveckling av hälsa och välfärd. Lund: Studentlitteratur.
Behnia, B. (2008). Trust development: a discussion of three approaches and
a proposed alternative. British Journal of Social Work, 38(7), 1425-1441.
Bell, L. & Nutt, L. (2002). Divided loyalties, divided expectations: research
ethics, professional and occupational responsibilities. I Mauthner, M.,
Birch, M., Jessop J. & Miller, T. ed. (2002). Ethics in qualitative research.
London: Sage.
Beresford, P., Croft, S. & Adshead, L. (2008). “We don't see her as a social
worker”: a service user case study of the importance of the social worker's
relationship and humanity. British Journal of Social Work, 38(7), 13881407.
Bergmark, Å. (1998). Nyckelbegrepp i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.
Bergmark, Å. & Lundström, T. (2005). En sak i taget? Om specialisering
inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg, Socialvetenskaplig tidskrift. 2-3. 125-148.
Bergmark, Å., Lundström, T., Minas., R. & Wiklund, S. (2008). Socialtjänsten i blickfånget: organisation, resurser och insatser: exempel från arbete
med barn och ungdom, försörjningsstöd, missbruk. (1. utg.) Stockholm:
Natur och kultur.
Billquist, L. (1999). Rummet, mötet och ritualerna: en studie av socialbyrån, klientarbetet och klientskapet. Diss. Göteborg: Göteborgs universitetet.
67
Blom, B. (1998). Marknadsorientering av socialtjänstens individ- och familjeomsorg: om villkor, processer och konsekvenser. Diss. Umeå: Universitetet, 1998. Umeå.
Blom, B. & Morén, S. (2007). Insatser och resultat i socialt arbete. (1. uppl.)
Lund: Studentlitteratur.
Blom, B. & Morén, S. (2015). Teori för socialt arbete. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Blom, B., Morén, S., & Perlinski, M. (2011). Hur bör socialtjänstens IFO organiseras?. Socionomen, 4. 12-16.
Blom, B., Perlinski, M. & Morén, S. (2009). Organisational structure as
barrier or support in the personal social services? Results from a client survey. Dilemmas for Human Services 2009: Papers Presented at: The 13th
International Research Conference “Breaking Down the Barriers”, Staffordshire University, 10 - 11 September 2009 (Revised Version October
2009).
Blomqvist, C. (2012). Samarbete med förhinder: om samarbete mellan
BUP, socialtjänst, skola och familj. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet,
Göteborg.
Boklund, A. (1995). Olikheter som berikar?: möjligheter och hinder i samarbetet mellan socialtjänstens äldre- och handikappomsorg, barnomsorg
samt individ- och familjeomsorg. Diss. Stockholm: Univ. Stockholm.
Brown, D. J. (2006). Working the system: Re-thinking the institutionally
organized role of mothers and the reduction of “risk” in child protection
work. Social Problems, 53(3), 352–370.
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. 2., [rev.] uppl.
Malmö: Liber.
Buck, A., Seale, E., Leiter, J. & Taylor, T. (2011). Differentiation and integration of welfare-to-work service delivery in North Carolina. Administration in
Social Work, 35(5), 475-493.
Buckley, H., Carr, N. & Whelan, S. (2011). “Like walking on eggshells”. Service user views and expectations of the child protection system. Child &
Family Social Work, 16(1) 101–110.
Börjeson, B. (2008). Förstå socialt arbete. (1. uppl.) Malmö: Liber.
68
Cedersund, Elisabet (1992). Från personligt problem till administrativt
beslut. Diss. Linköping: Linköpings universitet.
Cocozza, M. & Hort, S. E. (2011). The dark side of the universal welfare state?
Child abuse and protection in Sweden. I Gilbert, N., Parton, N. & Skivenes,
M. (2011) (Ed.) Child protection systems: International trends and orientations. Oxford: Oxford University Press.
Compton, M. T., Kelley, M. E., Pope, A., Smith, K., Broussard, B., Reed, T. A.
& Lott Haynes, N. (2016). Opening Doors to Recovery: Recidivism and Recovery Among Persons with Serious Mental Illnesses and Repeated Hospitalizations. Psychiatric Services, 67(2), 169-175
Cook, J. V., Dickinson, H. O. & Eccles, M. P. (2009). Response rates in postal
surveys of healthcare professionals between 1996 and 2005: an observational study. BMC health services research, 9(1), 160-167
Dalen, M. (2008). Intervju som metod. (1. uppl.) Malmö: Gleerups utbildning.
Denscombe, M. (2004). Forskningens grundregler: samhällsforskarens
handbok i tio punkter. Lund: Studentlitteratur.
Denzin, N. & Lincoln, Y. (red.) (2008). For whom? Qualitative research and
social responsibilities. I Denzin, N., & Lincoln, Y. (red.) (2008). The landscape of qualitative research. (3., [rev.] ed.) Thousand Oaks, Ca.: SAGE.
de Toni, A. F. & Nonino, F. (2010). The key roles in the informal organization: a network analysis perspective. The learning organization, 17(1), 86103.
DiMaggio, P. J. & Powell, W. W. (1983). The Iron Cage Revisited: Institutional Isomorphism and Collective Rationality in Organizational Fields.
American Sociological Review,48, 147-160.
Elm Larsen, J., Mortensen, N. & Frølund Thomsen, J.P. (2002). Magtens
mange facetter i mødet mellem system og klient I Järvinen, M., Elm Larsen,
J. & Mortensen, N. (red.). Det magtfulde møde mellem system og klient. (1.
udg.) Aarhus: Aaarhus Universitetsforlag.
Eriksson, B. (2007). FoU-enheter som arena för brukarmedverkan i forskning och utvecklingsarbete. Ingår i Brukarens perspektiv och röst. Forskning och utvecklingsarbete med samtalet som grund. I Rönnmark, Lars
(red.) (2011). Brukarens roll i välfärdsforskning och utvecklingsarbete.
Borås: Högskolan i Borås, Vetenskap för Profession, 18:2011.
69
Eriksson, B. & Karlsson, P. (1989). Organisationsformer inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Stockholm : Socialstyrelsen.
Eriksson-Zetterquist, U., Kalling, T. & Styhre, A. (2006). Organisation och
organisering (2.,[utök.] uppl. ed.). Malmö: Liber.
Evans, S. D. & Loomis, C. (2009). Organizational and community change. I
D. Fox, I. Prilleltensky, S. Austin (Eds.), Critical psychology: An introduction (2nd ed.). Thousand Oaks, CA: Sage Publications Ltd.
Fellin, M., Esses, V., King, G., Lindsay, S. & Klassen, A. (2013). Barriers and
Facilitators to Health and Social Service Access and Utilization for Immigrant Parents Raising a Child with a Physical Disability. International Journal of Migration, Health and Social Care, 9 (3), 135–145.
Fish, S. & Hardy, M. (2015). Complex issues, complex solutions: applying
complexity theory in social work practice. Nordic Social Work Research,
5(1), 98-114.
Flemström, C. & Ronnby, A. (1974). Socialt fältarbete: en rapport om
grannskapsarbete samt principiella problem i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.
Forkby, T., Höjer, S. & Liljegren, A. (2015). Lekmannastyrning inom social
barnavård. I Johansson, S., Dellgran, P., & Höjer, S. (red.) (2015). Människobehandlande organisationer: villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete. (1.utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Forss, K. & Schwartz, R . (2011). Introduction, I Forss, K., Marra, M. & Schwartz, R. (red.) (2011). Evaluating the complex: attribution, contribution,
and beyond. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers.
Fred, G. & Olsson, K. (2002). Socialbidrag i ett systemteoretiskt perspektiv:
bättre samtal och bemötande i arbete med socialbidrag. Stockholm: Gothia.
Glouberman, S. & Zimmerman, B. (2002). Complicated and Complex Systems: What Would Successful Reform of Medicare Look Like? Commission
on the Future of Health Care in Canada, Discussion Paper 8.
Graneheim, U. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness.
Nurse Education Today, 24(2), 105-112 8.
Grape, O. (2006). Domänkonsensus eller domänkonflikt? . I Grape, O.,
Blom, B., & Johansson, R. (2006). Organisation och omvärld: nyinstitut-
70
ionell analys av människobehandlande organisationer. Lund: Studentlitteratur.
Grape, O. (2015). Samverkan inom och mellan människobehandlande organisationer. I Johansson, S., Dellgran, P., & Höjer, S. (red.) (2015). Människobehandlande organisationer: villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete. (1.utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Green, D. & McDermott, F. (2010). Social work from inside and between
complex systems: perspectives on person-in-environment for today's social
work. British Journal Of Social Work, 40(8), 2414-2430.
Grinnell, R.M. & Unrau, Y.A. (red.) (2011). Social work research and evaluation: foundations of evidence-based practice. (9. ed.) Oxford: Oxford
University Press.
Grosse, J. (2007). Nordisk tillitsforskning: en kartläggning och värdering
av det vetenskapliga läget. Sköndal: Ersta Sköndal högskola.
Grönwall, L., Holgersson, L. & Nasenius, J. (1991). Socialtjänstens mål och
medel: handboken om socialtjänsten. (3., omarb. och utvidgade uppl.)
Stockholm: Gothia.
Gubrium J. F. & Holstein J. A. (2002). From The Individual Interview to The
Interview Society. I Gubrium J. F. & Holstein J. A. (eds.) (2002) Handbook
of Interview Research. Context & Method. Thousand Oaks: SAGE Publ.
Habermas, J. (1987). The theory of communicative action. Vol. 2, Lifeworld
and system: a critique of functionalist reason. Cambridge: Polity.
Hagelin, K. & Levin, C. (1988). Basenheten i Rosengård: en primärvårdsmodell för socialtjänsten. Lund: Studentlitteratur.
Hasenfeld, Y. (1983). Human service organizations. Englewood Cliffs, N.J.:
Prentice-Hall.
Hasenfeld, Y. (2010). The attributes of Human service organizations. I
Hasenfeld, Y. (red.) (2010). Human services as complex organizations. (2.
ed.) Los Angeles: Sage.
Hassett, S. & Austin, M. J. (1997). Service integration: Something old and
something new. Administration in Social Work, 21(3), 9-29.
71
Healy, K. & Meagher, G. (2007). Social workers’ preparation for child protection: Revisiting the question of specialisation, Australian Social Work,
60(3), 321–35.
Hemmelgarn, A.L., Glisson, C. & Lawrence, R.J. (2010). Organizational culture and climate: Implications for services and interventions research. I
Hasenfeld, Y. (red.) (2010). Human services as complex organizations. (2.
ed.) Los Angeles: Sage.
Hill, C. J., & Lynn Jr., L. E. (2003). Producing human services. Public Management Review, 5(1), 63-81.
Hjern, B. (1995). Svenskt regimbyte: organisering av kommunal kompetens. Internationella handelshögskolan, Jönköping.
Hjortsjö, M. (2005). Med samarbete i sikte : Om samordnade insatser och
samlokaliserade familjecentraler. Diss. Lund: Lunds universitet.
Holgersson, L. (1996). Socialtjänst: lagtexter med kommentar [i historisk
belysning]: en analys av socialvårdens värderingar från medeltiden fram
till socialtjänstens lagar, SoL, LVM och LVU. (7., rev. uppl.) Stockholm:
Tiden/Rabén Prisma.
Hollertz, K. (2010). Problemen förgår, lösningarna består: organisering av
kommunala insatser för unga arbetslösa med försörjningsproblem. Diss.
Lund : Lunds universitet, 2010. Lund.
Hood, C. (1995). The “New Public Management” in the 1980s: variations on
a theme. Accounting, organizations and society, 20(2), 93-109.
Hood, R. (2014). Complexity and Integrated Working in Children's Services.
British Journal of Social Work, 44(1), 27-43.
Hudson, C. G. (2000). At the edge of chaos: A new paradigm for social work?
Journal of Social Work Education, 36(2), 215-230.
Höjer, S. (2016). Socionomidentitet. Socionomen, 2. 16-21.
Inghe, G. (1960). Fattiga i folkhemmet: en studie av långvarigt understödda i Stockholm. Stockholm: Stadsarkivet.
Inghe, G. & Inghe, M. (1969). Den ofärdiga välfärden. (5. uppl.) Stockholm:
Tiden/Folksam.
72
Jessen, J. (2010). Trust and recognition: a comparative study of client attitudes and workers' experiences in the welfare services. European Journal of
Social Work, 13(3), 301-318.
Johansson, G. (2009). Den måste finnas: anteckningar om grundläggande
tillit. Stockholm: Ersta Sköndal högskola.
Johansson, R. (2007). Vid byråkratins gränser: om handlingsfrihetens
organisatoriska begränsningar i klientrelaterat arbete, 3. uppl. Lund: Arkiv.
Johansson, S. (2005). Socialtjänstens organisation som forskningsobjekt.
Socialvetenskaplig tidskrift. 2-3. 108-124.
Johansson, S. (2013). Organisatorisk samverkan kring människor med
sammansatta behov. I Axelsson, R., & Bihari Axelsson, S. (red.) (2013). Om
samverkan: för utveckling av hälsa och välfärd. Lund: Studentlitteratur
Johansson, S. (2015). Teoretiska perspektiv och forskning om människobehandlande organisationer. I Johansson, S., Dellgran, P. & Höjer, S. (red.)
(2015). Människobehandlande organisationer: villkor för ledning, styrning
och professionellt välfärdsarbete. (1.utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Johansson, S., Dellgran, P. & Höjer, S. (2015). Inledning. I Johansson, S.,
Dellgran, P. & Höjer, S. (red.) (2015). Människobehandlande organisationer: villkor för ledning, styrning och professionellt välfärdsarbete. (1.utg.)
Stockholm: Natur & kultur.
Johansson, S. (2011). Rätt, makt och institutionell förändring: en kritisk
analys av myndigheters samverkan i barnahus. Diss. Lund : Lunds universitet, 2011. Lund.
Jonsson, G. (1970). Det sociala arvet. (2. uppl). Stockholm: Tiden.
Jonsson, G, (1973). Att bryta det sociala arvet. Stockholm: Tiden.
Júlíusdóttir, S. (2011). Family-focused social work: professional challenges
of the 21st century. I Forsberg, H. & Kröger, T. (2011). (Ed.) Social work and
child welfare politics -Through Nordic lenses. Bristol, UK; Portland, USA:
The Policy Press.
Järvinen, M. (2002). Hjälpens universum–ett maktperspektiv på mötet mellan klient och system. I Meeuwisse et. al.(red.), Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur och Kultur.
73
Järvinen, M. & Mik-Meyer, N. (2003). Indledning: at skabe en klient. I Järvinen, M. & Mik-Meyer, N. (red.) At skabe en klient: institutionelle identiteter
i socialt arbejde. Kbh: Hans Reitzel.
Järvinen, M. & Mortensen, N. (2002). Det magtfulde møde mellem system
og klient: Teoretiske perspektiver. I Järvinen, M., Elm Larsen, J. & Mortensen, N. (red.). Det magtfulde møde mellem system og klient. (1. udg.) Aarhus:
Aaarhus Universitetsforlag.
Karlsson, M. & Börjeson, M. (2011). Brukarmakt - i teori och praktik. 1. utg.
Stockholm: Natur & kultur.
Kullberg, C. (1994). Socialt arbete som kommunikativ praktik. Diss. Linköping: Linköpings universitet.
Kuosmanen, J. & Starke, M. (2013). Identifying the invisible: The experiences of prostitution among persons with intellectual disabilities: Implications
for social work. Journal of Social Work, 13(2), 123-140.
Kvale, S. & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. (2.
uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Lauri, M. (2016). Narratives of governing: rationalization, responsibility
and resistance in social work. Diss. Umeå: Umeå universitet.
Lawrence, P. R. & Lorsch, J. W. (1967). Organization and environment:
Managing differentiation and integration. Boston, Mass.
Liamputtong, P. (2007). Researching the vulnerable: a guide to sensitive
research methods. London: Sage.
Liljegren, A. (2008). Professionellt gränsarbete: socionomexemplet. Diss.
Göteborg : Göteborgs universitet, 2008. Göteborg.
Linde, S. & Svensson, K. (2013). Bokens ärende. I Linde, S. & Svensson, K.
(red.) (2013). Förändringens entreprenörer och tröghetens agenter: människobehandlande organisationer ur ett nyinstitutionellt perspektiv. (1.
uppl.) Stockholm: Liber.
Lipsky, M. (2010). Street-level bureaucracy: dilemmas of the individual in
public services. (30th anniversary expanded ed.) New York: Russell Sage
Foundation
Luhmann, N. (2005). Förtroende: en mekanism för reduktion av social
komplexitet. Göteborg: Daidalos.
74
Lundgren, M., Blom, B., Morén, S. & Perlinski, M. (2009). Från integrering
till specialisering: Om organisering av socialtjänstens individ- och familjeomsorg 1988-2008. Socialvetenskaplig tidsskrift 2, 162-183.
Lundström, T. (1996). Den sociala barnavården. I Andersson, G., Aronsson,
K., Hessle, S., Hollander, A. & Lundström. T. (1996). Barnet i den sociala
barnavården. Centrum för utvärdering av socialt arbete. Stockholm: Liber.
Lundström, T. (2005). Risk, individualisering och social barnavård. Socionomen, forskningssupplement 18, 10-34.
Matos, A. R. & Sousa, L. M. (2004). How multiproblem families try to find
support in social services. Journal of Social Work Practice, 18(1), 65–80.
McCormack, B., Mitchell, E. A., Cook, G., Reed, J. & Childs, S. (2008). Older
persons’ experiences of whole systems: the impact of health and social care
organizational structures. Journal of Nursing Management, 16(2), 105-114.
Meeuwisse, A., Scaramuzzino, R. & Sward, H. (2011). Everyday realities and
visionary ideals among social workers in the Nordic countries: A matter of
specialization and work tasks? Nordic Social Work Research, 1, 5-23.
Meeuwisse, A. & Swärd, H. (2006). Vad är socialt arbete? I Meeuwisse, A.,
Sunesson, S. & Swärd, H. (red.) (2006). Socialt arbete: en grundbok. (2.,
[rev. och utök.] utg.) Stockholm: Natur och kultur.
Meyer, J. W. & Rowan, B. (1977). Institutionalized Organizations: Formal
Structure as Myth and Ceremony. American Journal of Sociology, 83 (2),
340-363.
Miles, M. & Huberman, A. (1994). Qualitative Data Analysis: An Expanded
Sourcebook (2nd ed.), Thousand Oaks, CA, Sage.
Miller, T. & Bell. L. (2011). Consenting to what? Issues of access, gatekeeping and ”informed” consent. I Mauthner, M., Birch, M., Jessop J. &
Miller, T. ed. (2002). Ethics in qualitative research. London: Sage.
Minas, R. (2005). Administrating poverty: studies of intake organization
and social assistance in Sweden. Diss. Stockholms universitet, 2005. Stockholm.
Mintzberg, H. (1993). Structure in fives: designing effective organizations.
([New ed.]). Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall.
Morén, S. (1996). Att utvärdera socialt arbete. (1. uppl.) Stockholm: Publica.
75
Mosesson, M. (2006). Reflektioner över 50 år i socialt arbete. I Denvall, V. &
Vinnerljung, B. (red.) (2006). Nytta och fördärv: socialt arbete i kritisk
belysning. (1. utg.) Stockholm: Natur och kultur.
Moxnes, P. (2015). Positiv ångest hos individen, gruppen, organisationen :
ett organisationspsykologiskt perspektiv. Natur & Kultur Akademisk.
Munday, B. (2007). Group of Specialists on User Involvement in Social Services and Integrated Social Service Delivery (CS-US). Integrated Social
Services in Europe: Report. Council of Europe, 2007.
Munro, E. (2005). A systems approach to investigating child abuse deaths.
British Journal of Social Work, 35(4), 531-546.
Munro, E. & Hubbard, A. (2011). A Systems Approach to Evaluating Organisational Change in Children's Social Care. British Journal of Social Work,
41(4), 726-743.
Munson, M., Hussey, D., Stormann, C. & King, T. (2009). Voices of Parent
Advocates within the Systems of Care Model of Service Delivery. Children
and Youth Services Review, 31(8), 879–884.
Möller, T. (1996). Brukare och klienter i välfärdsstaten: om missnöje och
påverkansmöjligheter inom barn- och äldreomsorg. 1. uppl. Stockholm:
Publica.
Nolan, M., Hanson, E., Grant, G., Keady. & Magnusson, L. (2007). Introduction: what counts as knowledge, whose knowledge counts? Towards an authentic participatory enquiry. I Nolan, E., Hanson, E., Grant, G. & Keady, J.
(eds.) (2007). User participation in health and social care research. Voices,
values and evaluation. Open University Press/McGraw-Hill Publications.
O'Leary, P., Tsui, M. & Ruch, G. (2013). The Boundaries of the Social Work
Relationship Revisited: Towards a Connected, Inclusive and Dynamic Conceptualisation. British Journal of Social Work, 43(1), 135-153.
Palmberg, K. (2009). Complex adaptive systems as metaphors for organizational management. The Learning Organization, (16)6, 483-498.
Patton, M. Q. (2002). Qualitative research & evaluation methods. 3. ed.
London: SAGE
Perlinski, M. (2010). Skilda världar: specialisering eller integration i socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Diss. Umeå: Umeå universitet,
2010. Umeå.
76
Perlinski, M. (2015). Surveymetodik och utvärderingsiver som hot mot samhällsvetenskapen: This species has surveyed itself to death. I SVUFkonferens (Svenska utvärderingsföreningen), Stockholm 2015-10-8/9.
Pettersson, U. (2001). Socialt arbete, politik och professionalisering: den
historiska utvecklingen i USA och Sverige. Stockholm: Natur och kultur.
Pettersson, U. (2011). Från fattigvård till socialtjänst: om socialt arbete och
utomparlamentarisk aktivitet. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Ponnert, L. (2013). Osäkerhet – ett nödvändigt utryck för professionalitet
eller tecken på okunskap? I Linde, S. & Svensson, K. (red.) (2013). Förändringens entreprenörer och tröghetens agenter: människobehandlande organisationer ur ett nyinstitutionellt perspektiv. (1. uppl.) Stockholm: Liber.
Prottas, J.M. (1979). People-processing: the street-level bureaucrat in public service bureaucracies. Lexington, Mass.: Lexington books.
Regeringens skrivelse (2000). Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
2000/01:102.
Rexvid, D., Blom, B., Evertsson, L. & Forssén, A. (2012). Risk Reduction
Technologies in General Practice and Social Work. Professions & Professionalism, 2(2), 1-18.
Ribner, D. S. & Knei-Paz, C. (2002). Client's view of a successful helping
relationship. Social Work, (4), 379-397.
Rogers, P. J. (2008). Using Programme Theory to Evaluate Complicated and
Complex Aspects of Interventions. Evaluation, 14(1), 29-48.
Rothstein, B. (2003). Sociala fällor och tillitens problem. (1. uppl.) Stockholm: SNS förl.
Ruch, G. (2005). Relationship-based practice and reflective practice: holistic
approaches to contemporary child care social work. Child & Family Social
Work, 10(2), 111-123.
Rämgård, M. A., Petersson, P. A. & Blomqvist, K. A. (2012). Att vårda i
blindo: om professioners samverkan i närsjukvården. Högskolan Kristianstad. Kristianstad university press, Kristianstad.
77
Rønning, R. (2007). Brukarmedverkan och empowerment – gammalt vin i
nya flaskor? I Askheim, O., P. & Starrin, B. (red.) (2007). Empowerment i
teori och praktik. 1. uppl. Malmö: Gleerup.
Salonen, T. (1999). Klient. I Denvall, Verner. & Jacobson, Tord. (red.)
(1998). Vardagsbegrepp i socialt arbete: ideologi, teori och praktik. 1. uppl.
Stockholm: Norstedts juridik.
Scott, W.R. (2003). Organizations: rational, natural, and open systems. (5.
ed.) Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall.
Seikkula, J. & Arnkil, T.E. (2011). Sociala nätverk i dialog. (2. uppl.) Lund:
Studentlitteratur.
Seikkula, J., Arnkil, T.E. & Eriksson, E. (2003). Postmodern society and
social networks: open and anticipation dialogues in network meetings. Family Process, 42(2), 185-203.
Senge, P.M. (2006). The fifth discipline: the art and practice of the learning
organization. (Rev. and updated, ed.) London: Random House Business.
Silverman, D. (2006). Interpreting qualitative data: methods for analyzing
talk, text and interaction. (3., [updated.] ed.) London: SAGE.
Sjöström, S. (2012). Grindvakter och den kritiska forskningen. I Kalman, H.
& Lövgren, V. (red.) (2012). Etiska dilemman: forskningsdeltagande, samtycke och utsatthet. Malmö: Gleerups.
Skau, G.M. (2007). Mellan makt och hjälp: [om det flertydiga förhållandet
mellan klient och hjälpare]. (3.,[uppdaterade] uppl.) Stockholm: Liber.
Skogens, L. (2007). Hur bemöts manliga socialbidragstagare med alkoholproblem?: - regler, kunskap och kontext i socialt arbete. Diss. Stockholm:
Stockholms universitet, 2007. Stockholm.
Social rapport. (2010). Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (1999). Långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet.
Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2005). Integration mellan forskning, utbildning och praktik ur ett brukarperspektiv. Redovisningar av externa projekt och erfarenheter. Stockholm: Socialstyrelsen
Socialstyrelsen. (2009). Individ- och familjeomsorg - Lägesrapport 2008.
Stockholm: Socialstyrelsen.
78
Socialstyrelsen. (2013). Samverka för barns bästa – en vägledning om
barns behov av insatser från flera aktörer. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2014a). Barn och unga. Vissa insatser enligt socialtjänstlagen (SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU). Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2014b). Vuxna personer med missbruks- och beroendeproblem samt övriga vuxna – Insatser år 2013. Stockholm: Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen. (2015). Nationella riktlinjer för vård och stöd vid missbruk
och beroende. Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen.
SOU 1934:53. Organisationssakkunniga. Betänkande med utredning och
förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m.m.
Stockholm.
SOU 1974:39. Socialvården: Mål och medel. Socialutredningens principbetänkande. Stockholm : Allmänna Förlaget.
SOU 1977:40. Socialtjänst och socialförsäkringstillägg: Socialutredningens
slutbetänkande. Stockholm: Liber/Allmanna förlaget.
SOU 2005:81. Källan till en chans - Nationell handlingsplan för den sociala
barn- och ungdomsvården. Stockholm: Regeringskansliet.
SOU 2007:82. Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten. Stockholm:
Regeringskansliet.
SOU 2008:18. Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten – till nytta för
brukaren. Stockholm: Regeringskansliet.
SOU 2009:68. Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU). Stockholm:
Regeringskansliet.
SOU 2011:11. Långtidsutredningen, Huvudbetänkande. Stockholm: Regeringskansliet.
SOU 2011:35. Bättre insatser vid missbruk och beroende – Individen, kunskapen och ansvaret. Stockholm: Regeringskansliet.
Sousa, L. & Eusébio, C. (2007). When multi-problem poor individuals' myths
meet social services myths. Journal of Social Work, 7(2), 217-237.
79
Sousa, L. & Rodrigues, S. (2009). Linking formal and informal support in
multiproblem low income families: The role of the family manager. Journal
of Community Psychology, 37(5), 649-662.
Spratt, T. (2011). Families with multiple problems: Some challenges in identifying and providing services to those experiencing adversities across the life
course. Journal of Social Work, 11(4), 343-357.
Stake, R.E. (1995). The art of case study research. Thousand Oaks, Calif.:
Sage.
Starrin, B. (2007). Empowerment som forskningsstrategi: exemplet deltagarbaserad forskning. I Askheim, O., P. & Starrin, B. (red.) (2007). Empowerment i teori och praktik. 1. uppl. Malmö: Gleerup.
Stevens, I. & Cox, P. (2008). Complexity theory: developing new understandings of child protection in field settings and in residential child care. British
Journal of Social Work, 38(7), 1320-1336.
Storbjörk, J. (2006). The social ecology of alcohol and drug treatment: client
experiences in context. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006.
Stockholm.
Stranz, H. (2007). Utrymme för variation: om prövning av socialbidrag. Diss.
Stockholm: Stockholms universitet, 2007. Stockholm.
Stranz, H. & Wiklund, S. (2011). I välfärdssamhällets marginal: Om socialbidragstagande bland ensamstående mödrar av svensk och utländsk härkomst.
Socialvetenskaplig tidskrift, 18, 42-62.
Sundell, K., Egelund, T., Andrée Löfholm, C. & Kaunitz, C. (2007). Barnavårdsutredningar - en kunskapsöversikt, 2., [rev.] uppl, Stockholm: Gothia.
Sunesson, S. (2012). Från Socialutredning till socialtjänst. Socionomen 1, 1217.
Svensson, K., Johnsson, E. & Laanemets, L. (2008). Handlingsutrymme:
utmaningar i socialt arbete. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Svensson, P. (1996). Förståelse, trovärdighet eller validitet? I Svensson, P.
& Starrin, B. (red.) (1996). Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur.
80
Tham, P. (2008). Arbetsvillkor i den sociala barnavården: förutsättningar
för ett kvalificerat arbete. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2008.
Stockholm.
Topor, A. & Denhov, A. (2012). Helping Relationships and Time: Inside the
Black Box of the Working Alliance. American Journal of Psychiatric Rehabilitation, 15(3), 239-254.
Ungar, M., Liebenberg, L. & Ikeda, J. (2012). Young People with Complex
Needs: Designing Coordinated Interventions to Promote Resilience across
Child Welfare, Juvenile Corrections, Mental Health and Education Services.
British Journal of Social Work 44 (3), 675–693.
Walby, S. (2007). Complexity Theory, Systems Theory, and Multiple Intersecting Social Inequalities. Philosophy of The Social Sciences, 37(4), 449470.
Watzlawick, P., Weakland, J. H. & Fisch, R. (1974). Change: Principles of
problem formation and problem resolution. New York: Norton.
Weick, K. E. (1976). Educational Organizations as Loosely Coupled Systems.
Administrative Science Quarterly, (21) 1. 1-19.
Wihlman, U. (2009). Development of interorganisational integration: A
vocational rehabilitation project. Diss. Göteborg: Nordic School of Public
Health. Göteborg.
Willumsen, E., Ahgren, B. & Ødegård, A. (2012). A conceptual framework for
assessing interorganizational integration and interprofessional collaboration. Journal Of Interprofessional Care, 26(3), 198-204
Wiklund, S. (2006). Den kommunala barnavården: om anmälningar, organisation och utfall. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006.
Stockholm.
World Health Organization. (2008). The world health report. 2008, Primary health care : now more than ever. Geneva: World Health Organization.
Wächter, R. (1998). Utredning. I Denvall, Verner. & Jacobson, Tord. (red.)
(1998). Vardagsbegrepp i socialt arbete: ideologi, teori och praktik. 1. uppl.
Stockholm: Norstedts juridik.
Yin, R.K. (1994). Case study research: design and methods. (2. ed.) Thousand Oaks, CA: Sage.
81
Östberg, F. (2010). Bedömningar och beslut: från anmälan till insats i den
sociala barnavården. Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2010. Stockholm.
82
Bilagor
83
Enkät om dina erfarenheter
av kontakter med
socialtjänstens
Individ- och familjeomsorg
De flesta frågorna svarar Du på genom att kryssa i det svarsalternativ som
Du tycker stämmer bäst.
Vissa frågor svarar Du på genom att skriva kortfattat med egna ord.
På dessa kan bara några få ord ge viktig information, men Du får naturligtvis
skriva längre om du vill. Om utrymmet inte räcker kan du använda utrymmet i
slutet av enkäten.
Observera att vissa frågor bara handlar om Dig, medan andra frågor handlar
om familjen också.
Akademin för hälsa och arbetsliv
F råg o r om Dig so m svar a r på e nk ät e n
1. Du är
2. Hur gammal är du? …….. år
3. Beskriv din familj
kvinna
man
Make/maka/sambo/partner
4. Barn 0-12 år
Hur många? ............
Barn 13-18 år
Hur många? ............
Barn över 18 år
Hur många? ............
Ungefär hur länge har du haft kontakt med socialtjänsten?
0 – 6 månader
7 – 12 månader
Mer än ett år, cirka……….år
F rå gor o m soc ialt jän st e n o ch de o l ik a e n h e t e r n a
Med enheter menas skilda delar av socialtjänsten som arbetar med olika typer av problem eller arbetsuppgifter. Det kan till exempel finnas särskilda enheter för barn, ekonomi eller missbruksfrågor. Det kan
även finnas vissa enheter som enbart utreder och fattar beslut medan andra enheter bara arbetar med
olika sorters råd/stöd eller behandling.
5. Vilka enheter inom socialtjänsten har du kontakt med nu?
Kontakt 1.................................................................................................................................................
Kontakt 2.................................................................................................................................................
Kontakt 3.................................................................................................................................................
Kontakt 4.................................................................................................................................................
Fler kontakter, vilka?...............................................................................................................................
6. Hur tycker du det fungerar att ha kontakt med flera av socialtjänstens enheter samtidigt?
a.
7. Vet inte
Mycket bra
b.
Bra
c.
Varken bra eller dåligt
d.
Dåligt
e.
Mycket dåligt
f.
Vet inte/ingen åsikt
På vilket sätt fungerar det Bra (om du valt svarsalternativ a eller b) eller Dåligt (d eller e) att ha
kontakt med flera enheter samtidigt?
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………….......................................
2
8. Av vilka anledningar har du och din familj kontakt med socialtjänsten?
(Du kan kryssa för flera alternativ)
Ekonomiskt bistånd
Utredning av mina och/eller familjemedlemmars behov när det gäller missbruk
Hjälp och stöd mot missbruk
Utredning när det gäller Barn 0-12 år
Utredning när det gäller Barn 13-18 år
Hjälp och stöd till Barn 0-12 år
Hjälp och stöd till Barn 13-18 år
Hjälp och stöd till hela familjen
Hjälp och stöd i föräldrarollen
Annan hjälp: …..……………………………........................………………………………………………..
Vet inte
F råg or om de social arbe ta r e du ha r k o n ta k t me d .
Med socialarbetare menas alla som arbetar i socialtjänsten med olika arbetsuppgifter: till exempel socialsekreterare, ekonomihandläggare, behandlingsassistenter o.s.v.
9. Tycker du att de socialarbetare som du och din familj har kontakt med är kunniga/kompenta inom sitt
speciella område? (Det vill säga: är de som arbetar med ekonomiskt bistånd kunniga inom just det området o.s.v.)
Kontakt
Ja, I hög grad I viss grad
I låg grad
Nej, inte alls
Vet ej/
osäker
Har ej
sådan kontakt
Ekonomiskt bistånd
Utredning av mina
och/eller familjemedlemmars
behov när det gäller missbruk
Hjälp och stöd mot missbruk
Utredning när det gäller
barn 0-12 år
Utredning när det gäller
barn 13-18 år
Hjälp och stöd till
barn 0-18 år
Hjälp och stöd till barn 13-18 år
Hjälp och stöd till
hela familjen
Hjälp och stöd i föräldrarollen
Annan hjälp
3
10. Hur många socialarbetare inom socialtjänsten har du själv kontakt med nu?
Jag har kontakt med .………..socialarbetare.
Vet inte
11. Hur många socialarbetare har din familj kontakt med nu?
(Om du räknar ihop samtliga familjemedlemmars kontakter)
Vår familj har sammanlagt kontakt med …………..socialarbetare
Vet inte
12. Har det hänt att socialarbetare som du och din familj haft kontakt med slutat och ersatts av andra?
a.
Ja, ofta .
b.
Ibland
c. Sällan
d.
Nej, aldrig
13. Om du svarat Ja, ofta eller Ibland (alternativ a eller b), vilken är den vanligaste orsaken till att
socialarbetare som du haft kontakt med slutat?
Bytt arbete och slutat helt inom socialtjänsten
Bytt arbetsuppgifter, men arbetar kvar i socialtjänsten
Föräldraledighet
Sjukdom
Gått i pension
Annat, ………………………………………………………….
Vet inte
14. Hur tycker du det fungerar att ha kontakt med flera socialarbetare samtidigt?
a.
Mycket bra
b. Bra
c. Varken bra eller dåligt
d. Dåligt
e. Mycket dåligt
f. Vet inte/ingen åsikt
15. På vilket sätt fungerar det Bra (om du valt svarsalternativ a eller b) eller Dåligt (d eller e) att ha kontakt
med flera socialarbetare samtidigt?
..........................................................................................................................................................................................................
..........................................................................................................................................................................................................
..........................................................................................................................................................................................................
..........................................................................................................................................................................................................
..........................................................................................................................................................................................................
4
Frågor om relationerna till de socialarbetare som du har kontakt med.
16. Markera det som stämmer bäst när det gäller relationen mellan dig och de socialarbetare som du har
kontakt med.
När det gäller socialarbetarna:
Alla
Vissa
Ingen
Hur många socialarbetare litar på dig?
Hur många socialarbetare respekterar dig?
Hur många socialarbetare kan leva sig in i din situation?
Hur många socialarbetare har en äkta vilja att hjälpa dig?
Hur många socialarbetare är ett stöd för dig?
Hur många socialarbetare ger dig hopp inför Framtiden?
När det gäller dig:
Alla
Vissa
Ingen
Hur många socialarbetare litar du på?
Hur många socialarbetare respekterar du?
17. Vad anser du om relationen till de socialarbetare som du och din familj har kontakt med av olika anledningar?
Kontakt
Ekonomiskt bistånd
Mycket
Bra
Dålig
Mycket
bra
relation relationdålig
relation
relation
Vet ej/
Har ej
osäker sådan
kontakt
Utredning av mina
och/eller familjemedlemmars
behov när det gäller missbruk
Hjälp och stöd
mot missbruk
Utredning när det gäller
Barn 0-18 år
Utredning när det gäller
barn 13-18 år
Hjälp och stöd till
barn 0-18 år
Hjälp och stöd till
barn 13-18 år
Hjälp och stöd till
hela familjen
Hjälp och stöd
i föräldrarollen
Annan hjälp
5
18. Hur tycker du att de socialarbetare som du och din familj har kontakt med samarbetar med varandra om
hjälp och stöd till dig och din familj?
a.
Mycket bra
b. Bra
c. Varken bra eller dåligt
d. Dåligt
e. Mycket dåligt
f. Jag vet inte om de samarbetar om stöd och hjälp till mig
g. De verkar inte samarbeta alls
19. På vilket sätt fungerar samarbetet Bra (om valt svarsalternativ a eller b) eller Dåligt (d eller e)?
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
20. Har kontakten med socialtjänsten gjort att din livssituation totalt sett blivit bättre?
a.
Ja, livssituationen är mycket bättre
b.
Ja, livssituationen är något bättre
c.
Livssituationen är oförändrad
d.
Nej, livssituationen är något sämre
e.
Nej, livssituationen är mycket sämre
f.
Vet inte
21. Om du anser att din livssituation är förbättrad (om du valt svarsalternativ a eller b), vad i din livssituation
har förbättrats? (Du kan kryssa för flera alternativ)
Ekonomi
Arbete
Boende
Fritid
Fysisk hälsa
Psykisk hälsa
Välbefinnande
Relationer inom familjen
Relationer till andra människor
Min syn på framtida möjligheter
Annat…………………………………………………………..........................................……………………………
Jag har inte märkt någon förbättring
6
22. Om livssituation är förbättrad, vilken betydelse har de olika kontakterna med socialtjänsten haft för
förbättringen?
Stor
Viss
Låg
Ingen
Vet ej/
betydelse betydelse betydelse betydelseosäker
Har ej
sådan
kontakt
Kontakt
Ekonomiskt bistånd
Utredning av mina
och/eller familjemedlemmars
behov när det gäller missbruk
Hjälp och stöd mot missbruk
Utredning när det gäller
Barn 0-18 år
Utredning när det gäller
barn 13-18 år
Hjälp och stöd till barn 0-18 år
Hjälp och stöd till
barn 13-18 år
Hjälp och stöd till
hela familjen
Hjälp och stöd i föräldrarollen
Annan hjälp
23. Till sist, är det något mer du skulle vilja säga om socialtjänsten i din kommun?
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………...........................................………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………...................................................................................…
Tack för din medverkan!
7
………………………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………................................
……………………………………………………………………………………………………………………………
……………………………………………………………………………………………………………………………
……………………………………………………………………………………………………………………………
……………………………………………………………………………………………………………………………
……………………..........................................................……………………………………………………………
……………………………………………………………………………………………………………………………
……………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………..........................................................
………………………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………...............................
...........................……………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
…………………………………………………………………………………………………………………………………….......
...........................................................................................................................................................................................
………………………………………………………………………………………………………………………………………
………………………………………………………………………………………………………………………………………
Akademin för hälsa och arbetsliv
Högskolan i Gävle, 801 76 Gävle.
Besöksadress: Kungsbäcksvägen 47, Gävle
026-64 85 00, www.hig.se
Studier i socialt arbete vid Umeå universitet. Avhandlings- och skriftserie.
ISSN 0283-300X
Nr
1
Lennart Nygren: Nedläggningen av Ncb i Köpmanholmen. En studie av
de hushållsekonomiska konsekvenserna. 1986.
Nr
2
Ilse Wetter: Barnet och rätten. En undersökning om barns
processrättsliga ställning i omhändertagandemål, vårdnadsmål och
verkställandemål. 1986.
Nr
3
Hillevi Bäckwall Lind: Är en helhetssyn möjlig? En utvärdering av en
samordnad omsorgs- och barnhabiliteringsorganisation inom Jämtlands
läns landsting. 1987 (lic uppsats).
Nr
4
Anna-Lena Lindqvist: Motsättningar i vårdarbete. En fallstudie av ett
försök till samarbete mellan psykisk barn- och ungdomsvård och
vuxenpsykiatri. 1985.
Nr
5
Ingrid Claezon: Bättre beslut. En studie av socialsekreterarnas
handläggning av omhändertagande av barn. 1987.
Nr
6
Thomas Öhlund: Rockbandet. Kultur och läroprocess hos en
kamratgrupp i yngre tonåren. 1988 (lic uppsats).
Nr
7
Håkan Larsson & Stefan Morén: Organisationens mänskliga insida. Om
det sociala arbetets utvecklingsmöjligheter. 1988.
Nr
8
Gunnel Drugge: Som en liten vit ros och så där... 52 patienters
upplevelse av sin cancersjukdom och vården omkring den. 1988.
Nr
9
Anders Mattsson: Samverkansbygget - om vårdens organisering i en
inlandskommun. 1989 (lic uppsats).
Nr
10
Gunbritt Nilsson: Det ifrågasatta föräldraskapet. Möte med föräldrar på
ett hem för barn med föräldrar. 1989 (lic uppsats).
Nr
11
Urban Karlsson: Den obefintliga framtiden. En studie om en
nedläggningshotad gruvby i fjällen. 1990.
Nr
12
Bengt Börjeson och Claes Mether: Det goda mötet. Utveckling av
forskningsprogrammet ”relationen mellan socialarbetare och klient”.
1989. Skriftserie.
Nr
13
Doris Zingmark: Att ha blick för... Kunskapsbehov hos vårdbiträden för
att tillgodose omsorg. 1991 (lic uppsats).
Nr
14
Berith Westman: NUDU Kvinnlig kompetens och manlig teknik inom
äldre- och handikappomsorg. 1991 (lic uppsats).
Nr
15
Guðrún Kristinsdóttir: Child Welfare and Professionalization. 1991.
Nr
16
Ulf Hyvönen: Om barns fadersbild. 1993.
Nr
17
Mona Dufåker: Discharge procedures for mentally ill people. The
perspective of former psychiatric patients on their social network, quality
of life and future life expectations. 1993.
Nr
18
Ann-Christine Sjöholm: Ungdom och handikapp. Rörelsehindrade
ungdomars erfarenheter och förväntningar i ett kulturteoretiskt
perspektiv. 1994 (lic uppsats).
Nr
19
Lillemor Lagnebro: Finska krigsbarn. 1994.
Nr
20
Filip R. Lejon: Asymmetrisk interaktion. Mötet mellan klient och
socialförvaltning i en vårdnadsprocess. 1996.
Nr
21
Eva-Marie Björklund: Äldreomsorg och lokal utveckling. Ömsesidighet
som medel. 1996. (lic uppsats).
Nr
22
Ingegärd Bäckström: Att skilja agnarna från vetet. Om
arbetsrehabilitering av långvarigt sjukskrivna kvinnor och män. 1997.
Nr
23
Siv Fahlgren: Diskursanalys, kunskap och kön. Ett försök att utveckla en
teoretisk ram och ett arbetssätt för en diskursanalys av vetenskapliga
texter. 1997 (lic uppsats).
Nr
24
Thomas Öhlund: Normaliseringspraktiker i det moderna samhället. En
diskursanalys av åtta sociala ungdomsprojekt. 1997.
Nr
25
Majen Espwall: Nätverksrelationer i förändring. En studie av fyra
psykosocialt utsatta mammors nätverksrelationer. 1997. (lic uppsats).
Nr
26
Stig-Arne Berglund: Val av livsstil. Problemungdomars sätt att hantera
verklighet och konstruera identitet. 1998.
Nr
27
Björn Blom: Marknadsorientering av socialtjänstens individ- och
familjeomsorg. 1998.
Nr
28
Arne Kristiansen: Fri från narkotika. Om kvinnor och män som har varit
narkotikamissbrukare. 1999.
Nr
29
Siv Fahlgren: Det sociala livets drama och dess manus. Diskursanalys,
kön och sociala avvikelser. 1999.
Nr
30
Vasileia Papadaki: Choosing to study social work: Students’ views in
Heraklion, Greece. 1999 (lic uppsats).
Nr
31
Eleni Papadaki: Social Workers’ work orientation and job satisfaction in
public social services in Crete. 2000 (lic uppsats).
Nr
32
Nikoleta Ratsika: Between tradition and modernity: The occupational
perspectives of young people in rural Crete. 2001 (lic uppsats).
Nr
33
Majen Espwall: Liksom vinden under fågelns vingar. Om kvinnors
sociala nätverksrelationer i utsatta livssituationer. 2001.
Nr
34
Mona Livholts: ”Women”, Welfare, Textual Politics and Critique.
Different categories of ”women”, the making of welfare states and
emancipation in a Nordic welfare state context. 2001.
Nr
35
Lena Dahlgren: Vilhelmina & MRF Assistance. Mötet mellan ungdomar
i glesbygd och ett modernt tjänsteföretag speglat i en klassisk tankefigur.
2001.
Nr
36
Maria Loukaki: Relations among immigrant and indigenous students.
The case of an elementary school 2001 (lic. uppsats).
Nr
37
Marianne Forsgärde och Berith Westman: Att skapa rum för reflektion.
Systematiska diskussionsgrupper med social omsorgs- och vårdpersonal
inom särskilda boendeformer. 2002.
Nr
38
Urban Markström: Den svenska psykiatrireformen. Bland brukare,
eldsjälar och byråkrater. 2003.
Nr
39
Evelyn Khoo: Protecting our children. A comparative study of the
dynamics of structure, intervention and their interplay in Swedish child
welfare and Canadian child protection. 2004.
Nr
40
Vasileia Papadaki: Making their minds up: Students´ choice to study
social work in Iraklio, Greece. 2004.
Nr
41
Margareta Lindelöf och Eva Rönnbäck: Att fördela bistånd. Om
handläggningsprocessen inom äldreomsorgen. 2004.
Nr
42
Lennart Sauer: Teater och utvecklingsstörning. En studie av Ållateatern.
2004.
Nr
43
Kerstin Hamreby: Flickor och pojkar i den sociala barnavården.
Föreställningar om kön och sociala problem under 1900-talet. 2004.
Nr
44
Gunnel Rönnols: De kompetenta, de vanliga, de problematiska.
Målgrupper i ett samverkansprojekt för ”utsatta ungdomar”. 2005
(lic.uppsats).
Nr
45
Eleni Papadaki: High job demands, low job control, low support. Social
work practice realities in public social services in Crete. 2005.
Nr
46
Jan Hjelte: Samarbete i gränsland. Om relation och kommunikation i
samarbete mellan skola och barnomsorg. 2005.
Nr
47
Sofie Ghazanfareeon Karlsson: Tillsammans men var för sig. Om
särboenderelationer mellan äldre kvinnor och män i Sverige. 2006.
Nr
48
Elisabeth Moen: En kvinnas dråp. En kroppslig situationell förståelse.
2006 (lic uppsats).
Nr
49
Barbro Blomberg: Inklusion en illusion? Om delaktighet i samhället
för vuxna personer med utvecklingsstörning. 2006.
Nr
50
Ingegärd Lindsjö Kock: Minnets missiler och sociala salutogena spaljéer.
En studie av 83 traumatiserade bosniska män och vad som bidrar till
respektive försvårar ett bra liv i exil. 2006 (lic uppsats).
Nr
51
Margaretha Uttjek: Psoriasis care consumption and consequences of
having psoriasis in everyday life. 2006.
Nr
52
Maritha Jacobsson: Terapeutens rätt. Rättslig och terapeutisk logik i
domstolsförhandlingar. 2006.
Nr
53
Spyridoula Levidioti-Lekkou: Adolescents’ voices. Mental health, selfesteem, sense of coherence, family functioning and life attitudes in
Swedish and Greek Adolescents. 2006.
Nr
54
Lars Nordlander: Mellan kunskap och handling. Om socialsekreterares
kunskapsanvändning i utredningsarbetet. 2006.
Nr
55
Katarina Andersson: Omsorg under förhandling – om tid, behov och kön
i en föränderlig hemtjänstverksamhet. 2007.
Nr
56
Jens Ineland: Mellan konst och terapi. Om teater för personer med
utvecklingsstörning. 2007.
Nr
57
Petra Ahnlund: Omsorg som arbete. Om utbildning, arbetsmiljö och
relationer i äldre- och handikappomsorgen. 2008.
Nr
58
Eva Wikström: Hela världen på vår tröskel. Lokala reaktioner på en
utlokaliserad flyktingförläggning. 2008.
Nr
59
Helena Hedman: Normalisering & Andrafiering. Om hur ”hon” och
”han” i en thai-svensk parrelation konstitueras och gör genus. 2009. (lic
uppsats).
Nr
60
Fredrik Snellman: ”Gammfolket” – om livserfarenheter och vardagens
ålderism. 2009.
Nr
61
Carina Markström: Vad fattas äldreomsorgen? Problembeskrivningar av
äldreomsorg i det offentliga samtalet. 2009. (lic uppsats)
Nr
62
Anna-Lena Perdahl: Verksamhetsutveckling i socialt arbete.
Konstruktion och utprovning av en interaktiv modell. 2009.
Nr
63
David Rosenberg: Psychiatric Disability in the Community: Surveying
the Social Landscape in the Post-Deinstitutional Era. 2009.
Nr
64
Joakim Isaksson: Spänningen mellan normalitet och avvikelse – om
skolans insatser för elever i behov av särskilt stöd. 2009.
Nr
65
Marie-Louise Snellman: ”Det är ju inte hela tiden bara lycka heller”.
Äldre kvinnors berättade liv – om arbete, omsorg och åldrande i
landsbygdsmiljö. 2010.
Nr
66
Marek Perlinski: Skilda världar – specialisering eller integration i
socialtjänstens individ- och familjeomsorg. 2010.
Nr
67
Kajsa Svanevie: Evidensbaserat socialt arbete: Från idé till praktik. 2011.
Nr
68
Mojgan Padyab: Client Violence toward Iranian Social Workers: A
National Study. 2011.
Nr
69
Nikoleta Ratsika: Between tradition and modernity: The occupational
choices of young people in rural Crete. 2012.
Nr
70
Inger Linblad: Problembilder av barn. Representationer, föreställningar
och strategier i Bris stödtelefon under 1996-98. 2012.
Nr
71
Karina Nygren: Adolescent self-reported health in the Umeå region.
Associations with behavioral, parental and school factors. 2012.
Nr
72
Maria Sjölund: Levd erfarenhet av ålder: Föreställningar om och
erfarenheter av att vara och bli äldre. 2012.
Nr
73
Ulrika Fallbjörk: I spåren av bröstcancer: Att leva med eller utan ett
rekonstruerat bröst efter mastektomi. 2012.
Nr
74
Disa Edvall Malm: Det socio-polisiära handlingsnätet: Om kopplingar
mellan polis och socialtjänst kring ungdomars kriminalitet och missbruk.
2012.
Nr
75
Mozhdeh Nasseh Lotf Abadi: Social Support, Coping, and Self-Esteem
in Relation to Psychosocial Factors: A Study of Health Issues and Birth
Weight in Young Mothers in Tehran, Iran. 2012.
Nr
76
Veronica Lövgren: Villkorat vuxenskap – levd erfarenhet av
intellektuellt funktionshinder, kön och ålder. 2013.
Nr
77
Viktoria Skoog: Barn som flyttas i offentlig regi. En studie av förekomst
och upplevelser av instabil samhällsvård för barn. 2013.
Nr
78
Arian Rostami: Marital satisfaction in relation to social support, coping
andquality of life in medical staff in Theran, Iran. 2013.
Nr
79
Nor Jana Bte Saim: Social support, coping, resilience and mental health
in Malaysian unwed young pregnant women and young mothers – Their
experiences while living in a shelter home. 2013.
Nr
80
Sara Lilliehorn: Betydelser av bröstcancer i ett livssammanhang. 2013.
Nr
81
Birgitta Forsberg: Självhjälpsgrupper för personer med långvarig
muskulär smärta – Forskning, förekomst och behovet av
genusperspektiv. 2014. (lic uppsats)
Nr
82
Cristine Isaksson: Den kritiska gästen. En professionsstudie om
skolkuratorer. 2016.
Nr
83
Pär Grell: Komplexa behov eller komplexa organisationer?
Konsekvenser av specialiserad individ- och familjeomsorg ur ett
klientperspektiv. 2016.
Förteckning över rapporter i institutionens för socialt arbete rapportserie
ISSN nr 282-1958
Nr 1
Ingrid Claezon: Fakta, forskning och föreställningar om fosterbarnsvård.
1981.
Nr 2
Ingrid Claezon: Handledning i socialt arbete. Ett kompendium baserat
på Alfred Kadushin, Supervision in Social Work . 1982.
Nr 3
Ingrid Claezon, Siv-Britt Larsson: Årsrapport projektåret 1981-1982. 1983.
Nr 4
Ingrid Claezon, Siv-Britt Larsson: Med mitt mått mätt - socialarbetarens
syn på sin uppgift .1983.
Nr 5
Lars Ricknell: Frame laws and deconcentration. 1983.
Nr 6
Bengt Börjeson: Bilden och verkligheten. 1983.
Nr 7
Bengt Börjeson: Hur människan blir människa. 1983.
Nr 8
Lennart Nygren: Företagsnedläggning, socialförsäkring och socialbidrag
DSF 82/75:1. 1983.
Nr 9
Lennart Nygren: Nollpunktsundersökningen. 1983.
Nr 10
Håkan Larsson, Stefan Morén: Mot en teori om organisationer. 1983.
Nr 11
Bengt Börjeson: Den sociala linjens utbildning i Sverige Ett par
externkritiska perspektiv. 1983.
Nr 12
Bengt Börjeson: Vilket Liv! 1983.
Nr 13
Ingrid Claezon, Siv-Britt Larsson: Årsrapport projektåret 1982-1983
(Slutrapport från projektet "Att skilja barn och föräldrar"). 1984.
Nr 14
Torsten Åström: Dold trångboddhet bland ensamboende vårdnadshavare.
1983.
Nr 15
Håkan Larsson, Stefan Morén: Mot en teori om organisationer. 1984.
Nr 16
Willy Frick: Kapitalackumulation och socialpolitik. 1984.
Nr 17
Lennart Nygren: Socialbidragstagande 16 månader efter nedläggningen av
NCB-fabriken i Köpmanholmen. 1984.
Nr 18
Leif Holmström: Konjunkturförsämring och socialbidragstagande:
Exemplet Vilhelmina. 1984.
Nr 19
Håkan Larsson, Stefan Morén: Mot en teori om organisationer för socialt
arbete. Huvudundersökning 1. 1984.
Nr 20
Bengt Börjeson: Utbildningen vid sociala linjen – Ett framtidsperspektiv.
1984.
Nr 21
Ingvar Svensson: Att vara handledare och att gå i handledning. 1983/1984.
Nr 22
Ingvar Svensson: Om handledning. 1984.
Nr 23
Ingrid Claezon: "Att skilja barn och föräldrar". Slutrapport. 1984.
Nr 24
Bengt Börjeson: Om socialt arbete som ett kunskapsområde. 1984.
Nr 25
Bengt Börjeson: En diskussion om det psykosociala arbetet ochdess
teoretiska utgångspunkter. 1985.
Nr 26
Lars-Åke Lindberg, Birgitta Törnkvist, Torsten Åström: Strukturanalys av
sociala data med PSL-teknik. 1985.
Nr 27
Bengt Börjeson: Självbestämmande eller tvång. 1985.
Nr 28
Torsten Åström, Mona Dufåker: Samverkanprocessen psykiatri-primärvårdsocialtjänst sedd i ett regionalt perspektiv. Delrapport 1. 1986.
Nr 29
Doris Barrestål, Charlotta Clarke, Solveig Hedlund, Christina Kvarnström,
Eva Näslund: "Att vara eller inte vara” - En studie över kuratorernas
yrkesmässiga status inom den somatiska sjukvården. 1987.
Nr 30
Guðrún Kristinsdóttir: Undersøgelse af børns placeringer i Reykjavik. 1987
Nr 31
Gun Bergström, Inger Paulsson: Den gröna socialpolitiken. Ett programs
växande. 1987.
Nr 32
Bengt Börjeson: Socialbyråprojektet. Teoretiska reflexioner och empirisk
diskussion. 1987.
Nr 33
Jan Sandberg, Stefan Morén, Lennart Nygren: Tre röster om socialt arbete
1990.
Nr 34
Stefan Morén, Lennart Nygren (red): På det sociala arbetets kunskapsfält.
Makt och möten. Tystnad och blindhet. Ridning och cykling. 1992.
Nr 35
Guðrún Kristinsdóttir, Kristina Larsson Sjöberg (red): Könsperspektiv på
forskning i socialt arbete. Konferens 18-19 april 1991 på Nordplan,
Stockholm. 1992.
Nr 36
Elisabeth K Moen: Libby, a survivor – an in-depth interview with a woman
prisoner. 1993.
Nr 37
Ingegärd Bäckström: Rehabilitering för män? En undersökning om
arbetsrehabilitering av långvarigt sjukskrivna kvinnor och män. 1994.
Nr 38
Lars Dahlgren, Arne Kristiansen (red): Moderna klassiker och Socialt
arbete. 1994.
Nr 39
Ulf Hyvönen (red): Asplunds socialpsykologi och Socialt arbete. 1995.
Nr 40
Siw-Inger Bucht: Frivilliga omhändertaganden av barn. 1997.
Nr 41
Willy Frick: Om analyser av invandring och socialt arbete. 1997.
Nr 42
Stefan Morén: Utvärderingens Teori & Praktik i socialt arbete. 1998.
Nr 43
Margareta Bäck-Wiklund, Lennart Nygren (red): Vetandets villkor. 1999.
Nr 44
Lennart Nygren, Inger Olofsson, Per-Olof Ågren (red): Forskning på gott
och ont. En antologi om samhällsvetenskaplig forskningsetik. 2000.
Nr 45
Mona Dufåker: Östermalmsgatan 54. Utvärdering av ett stödboende för
kvinnor. 2000.
Nr 46
Tage Alalehto: Fifflarens personlighet. En studie om personlighetsdragets
betydelse vid ekonomisk brottslighet. 2002.
Nr 47
Katarina Andersson, Petra Norén, Fredrica Nyqvist, Stina Johansson:
Socialt kapital som livförsäkring? Tre bidrag om mätproblem
omsorgspolicy och äldreforskning. 2003.
Nr 48
Stefan Morén, Björn Blom: Insatser och resultat. Om utvärdering i socialt
arbete. 2003.
Nr 49
Tage Alalehto, Stig-Arne Berglund, Lennart Sauer: Viljan att bli någon. En
antologi om upplevelser av avvikelseprocesser hos personer med
utvecklingsstörning, hos kriminella ungdomar samt personer som begår
ekobrott. 2003.
Nr 50
Katarina Andersson, Björn Blom, Stefan Morén, Lennart Sauer:
Teorigenerering och kvalitativ analys i NUD*IST. 2004.
Nr 51
Lennart Nygren (red): Kris eller utveckling? Studier av den sociala
välfärden i Umeå kommun under 1990-talet. 2004.
Nr 52
Kajsa Jonsson: Kunskapskulturer i projektform – en utvärdering av
fullskaleförsöket Kompetenscentrum i Norr. 2005.
Nr 53
Björn Blom, Stefan Morén: Kunskapens kraft. Om socialt arbete,
utvärdering och verksamhetsutveckling på kritisk realistisk grund. 2006.
Nr 54
Anders Lindström: Att skolas till förälder: Intervjuer med 17
föräldrastödsledare och fem observationer från föräldra- programmen;
Family-Lab, Familjeverkstan, Aktivt föräldraskap och Cope-programmet.
2013.
Uppsatser från Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet
ISSN 1104-3059
ISRN UM-SARB-UPP--löpnr--SE
1
Guðrún Kristinsdóttir, Stefan Morén & Lennart Nygren (red): Från
smörask till norrsken. 1992.
2
Arne Kristiansen: Mellan lek och motstånd - perspektiv på hand (red)
ledning i socialt arbete. 1993.
3
Arne Kristiansen: Socialtjänst, missbrukare och ungdomar. En rapport
om socialtjänstens missbrukar och ungdomsvård i Vilhelmina kommun.
1995.
4
Lena Ström: ”Ska vi ha skalad eller oskalad potatis?” En utvärdering av
det Ungdomspolitiska Handlingsprogrammet i Gällivare med fokus på
ungdomar, demokrati och inflytande. 1995
5
Siw-Inger Bucht: Omhändertagen för samhällsvård. En rapport om
socialnämndens handläggning av barnavårdsärenden i Arboga kommun
under åren 1982-1990. 1996.
6
Björn Blom: Kurator i primärvård. Utvärdering av kuratorsverksamheten
vid Skelleftehamns vårdcentral. 1996.
7
Tage Alalehto: Ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen - en
litteraturstudie. 1996.
8
Lars Dahlgren & Lena Dahlgren: Medlevarskap. En modell i
missbruksvården. 1996.
9
Arne Kristiansen, Lennart Nygren, Inger Olofsson (red): Idéer och
intermezzon. Fyrtio års socionomutbildning i Umeå. 2002.
10
Inger Ekman, Kerstin Hägg (red): Open future for children at risk. 2005.
11
Tommy Andersson: Kunskapsbaserat alkohol-, drog- och
brottsförebyggande arbete inom Umeå socialtjänst. 2006.
12
Ingela Carlsson, Ove Grape: Vad fungerar hälsofrämjande? En
kartläggning av hälsofrämjande faktorer för individer och organisationer.
2006.
