Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en
fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.
Information bör också sökas från andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Kanada 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Kanada är en väl fungerande demokrati och rättsstat. Respekten för de
mänskliga rättigheterna är på de allra flesta områden god.
Stora utmaningar kvarstår dock för Kanada när det gäller urfolkens sociala,
ekonomiska och politiska rättigheter. Arbetslöshet, missbruk, brottslighet och
våld i hemmet är fortsatt vanligare än hos majoritetsbefolkningen och
tillgången till bland annat barnomsorg, utbildning, rent vatten och drägligt
boende är bristfällig.
FN:s särskilda rapportör för rätten till mat kritiserade vid ett uppmärksammat
besök i Kanada i maj 2012 den dåliga tillgången till näringsrik mat för de fattiga
delarna av befolkningen. Särskilt utsatt var ursprungsbefolkningen.
FN:s tortyrkommitté kritiserade under 2012 Kanada för att ännu inte fullt ut
respektera principen om att inte utvisa människor till länder där de riskerar att
utsättas för tortyr.
FN:s kommitté för barns rättigheter riktade också kritik mot Kanada under
2012. Kritiken gällde bland annat den nya brottlagstiftningen, som inneburit
skärpta straff för ungdomar och gjort det lättare att döma dem som vuxna.
Kommittén kritiserade även det faktum att barn från ursprungsbefolkningen
hade sämre tillgång till social- och andra samhällstjänster än andra barn.
Polisens användning av elpistoler har granskats kritiskt på senare år efter att
flera dödsfall inträffat i samband med gripanden.
2
Frågan om förbud mot heltäckande slöjor debatteras fortfarande i några av
Kanadas provinser. Diskussionerna gäller förbud i specifika sammanhang,
såsom vid viss offentlig tjänsteutövning eller för vittnen i en rättegång. Den
senare frågan ska avgöras av Kanadas Högsta domstol.
Den kanadensiska regeringens ambitioner att få ner de långa väntetiderna i
asylsystemet och att begränsa missbruket av landets förhållandevis generösa
invandringspolitik har också medfört inskränkningar i vissa asylsökandes
rättigheter. Den nya asyllag som trädde i kraft under hösten 2012 har kritiserats
av bland annat UNHCR för att på flera punkter stå i strid med FN:s
flyktingkonvention.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Kanada har godkänt följande centrala konventioner och protokoll;
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), ratificerad 1976, samt de
fakultativa protokollen om enskild klagorätt, ratificerat 1976, och
avskaffandet av dödsstraffet, ratificerat 2005.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
ratificerad 1976. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har
inte ratificerats.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD),
ratificerad 1970.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW), ratificerad 1981, samt det fakultativa protokollet om
enskild klagorätt, ratificerat 2002
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerad 1987. Det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har inte ratificerats.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), ratificerad 1991, samt de två tillhörande protokollen om barn i
väpnade konflikter, ratificerat 2000, och om handel med barn och
barnpornografi, ratificerat 2005
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD), ratificerad 2010
3
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees,
ratificerad 1969, samt det tillhörande protokollet från 1967, ratificerat
1969
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC), ratificerad 2000.
Kanada har inte ratificerat följande konventioner:
‐ Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances
‐ Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter,
American Convention on Human Rights
Kanada rapporterar regelbundet till de FN-kommittéer som övervakar de olika
konventionerna. Möjligheten att godkänna det fakultativa protokollet till
tortyrkonventionen är fortfarande under utredning. I sin senaste rapport till
FN:s kommitté mot tortyr (UN Committee Against Torture, CAT) upprepade
Kanada att man övervägde att godkänna protokollet, varpå kommittén
uppmanade Kanada att skynda på sitt beslut.
Beträffande ytterligare internationella överenskommelser finns enligt
kanadensiska regeringen för närvarande inga planer på godkännande (det gäller
bland annat konventionen mot påtvingade försvinnanden, konventionen om
gästarbetare och den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter).
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
I Kanada upprätthålls generellt respekten för rätten till liv och kroppslig
integritet och det råder förbud mot tortyr.
Kanadensisk lag tillåter dock att individer som anses vara ett hot mot landets
säkerhet förvisas även till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Den
kanadensiska regeringen legitimerar sådana beslut genom att söka diplomatiska
garantier för att tortyr inte ska förekomma. Organisationer för mänskliga
rättigheter har riktat kritik mot användandet av diplomatiska garantier och
hävdar att sådana inte är pålitliga. Högsta domstolen prövade frågan 2002 och
kom till slutsatsen att förvisning till länder där den deporterade riskerar utsättas
för tortyr normalt inte kan tillåtas, men är möjlig under unika omständigheter.
År 2006 tillsattes en utredning för att granska myndigheternas agerande i tre
fall av misstänkt tortyr av kanadensiska medborgare, mellan 2001-2004 i Syrien
respektive Egypten. I oktober 2008 konstaterades motsvarande överträdelser
som i fallet med Mahel Arar, som 2007 beviljades skadestånd och en ursäkt av
4
den kanadensiska regeringen efter en felaktigt grundad utvisning som ledde till
att han torterades i Syrien.) Utredningens rekommendationer vann stöd i
parlamentet i december 2009, men regeringen har, med hänvisning till att
rättsprocesser pågår, ännu inte utfärdat ursäkter eller betalat skadestånd. FN:s
tortyrkommitté riktade under 2012 skarp kritik mot Kanada för att, trots
utredningens slutsatser, inte ha sett till att de tre medborgarna fått upprättelse
och rehabilitering. Tortyrkommittén uppmanade även Kanada att ändra
relevanta lagar för att principen om så kallad ”non-refoulement”, det vill säga
förbudet att utvisa människor till länder där de riskerar att utsättas för tortyr,
utan förbehåll ska respekteras.
I juni 2010 påbörjade en parlamentarisk ad hoc-kommitté en granskning av ca
40 000 dokument som ska kunna kasta mer ljus över överlämningarna till
afghanska myndigheter av talibaner som tillfångatogs av kanadensiska soldater
under landets deltagande i den internationella ISAF-styrkan i Afghanistan.
Enligt uppgifter i media utsattes talibanerna ofta för övergrepp och tortyr.
Meningarna om huruvida kommittén lyckats utreda den känsliga politiska
frågan går isär. De 4 000 sidor som släpptes efter ett års utredning är
fortfarande till stor del sekretessbelagda. Regeringen förklarade dock att
utredningen var över och att inga uppgifter tytt på att soldaterna medvetet
överlämnat fångarna till tortyr.
Den militära polisens kommission, som tillsattes för att undersöka frågan redan
2007, meddelade i sin slutrapport i juni 2012 att de åtta officerare i Afghanistan
vars handlingar utredningen hade granskat inte kunde hållas ansvariga för att
ha underlåtit att undersöka överlämningarna. Detta eftersom överlämningarna
till stor del, enligt slutrapporten, undanhållits officerarna. Kommissionen var
dock skarpt kritisk mot regeringen och menade att utredningen förhalats
genom att kommissionen stött på upprepade problem med att få tillgång till
handlingar, bevis och vittnen.
Kanada har efter frågor från FN:s tortyrkommitté svarat att de kanadensiska
styrkorna utvärderade risken för tortyr innan överlämningarna skedde och att
de försäkrade sig om att det inte fanns någon risk för dålig behandling.
Tortyrkommittén uppmanade i sin observation från juni 2012 Kanada att se till
att man i framtida militäroperationer klart och tydligt förbjuder överlämning av
fångar till ett annat land när det finns anledning att tro att de kan utsättas för
tortyr. Kommittén menade även att diplomatiska garantier inte kan åberopas
för att rättfärdiga överlämningar när sådan överhängande risk för tortyr
förekommer.
Organisationer för mänskliga rättigheter och media har sedan flera år
uppmärksammat den kanadensiska polisens användning av pistoler som
förlamar den träffade genom en elektrisk chock. Frågan fick särskild
5
uppmärksamhet i november 2007 då en amatörvideo visade hela förloppet när
polisen på Vancouvers flygplats använde en pistol som gav en elektrisk chock
mot en polsk immigrant, Robert Dziekanski, som avled i direkt anslutning till
ingripandet. Förloppet har utretts i detalj i British Columbia och ledde till en
rapport i två delar som undersökte användningen av dessa vapen (juli 2009)
samt omständigheterna runt Dziekanskis död (juli 2010). Rapporten
konstaterade felaktigt användande i fallet Dziekanski, men pekade också på
allmänna risker med användningen av elvapen. Striktare riktlinjer har utfärdats
om i vilka situationer vapnen får användas. I oktober 2009 tillkom riktlinjer om
att vapnen inte får riktas mot bröstkorgen. Så sent som sommaren 2010 avled
dock en 27-årig man efter att ha utsatts för en elchock. Den efterföljande
utredningen slog entydigt fast att elpistolen orsakade mannens död, trots att de
inblandade poliserna använt pistolen på det sätt som föreskrevs. I april 2012
använde polis ett eldvapen mot en elvaårig pojke i British Columbia, som var
misstänkt för att ha knivhuggit en man. En intern polisutredning fann dock att
poliserna i fråga inte hade begått något fel. FN:s tortyrkommitté uppmanade i
sin observation från 2012 Kanada att överväga att avstå från användningen av
pistoler som förlamar den träffade genom en elektrisk chock.
Förhållandena i fängelser och andra slutna anstalter anses överlag vara
tillfredsställande. Efter införandet 2011 och 2012 av skärpta minimistraff och
längre fängelsestraff för vissa brott finns det dock farhågor från både
kriminalvården och oberoende bedömare att överbeläggningen på fängelserna
kan komma att förvärras. Det är dock för tidigt att bedöma om så verkligen har
skett.
Mellan 2010 och 2012 ökade antalet intagna i federala fängelser med 11,2
procent. Många institutioner är redan överbelagda, vilket leder till så kallade
double-bunking det vill säga att två intagna får dela på en cell som från början är
ämnad för en.
Andelen psykiskt sjuka i federala fängelser mer än fördubblades mellan 1997
och 2008 enligt Kanadas fängelseombudsman. Cirka 36 procent av förbrytarna
är vid intagningen i behov av någon form av psykologisk eller psykiatrisk vård.
För kvinnliga interner är siffrorna högre.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet är avskaffat i Kanada, såväl i freds- som i krigstid.
Nuvarande regering har dock gjort ett par markeringar som har uppfattats som
en förskjutning i Kanadas politik vad gäller dödsstraffet. I början av november
2007 förklarade dåvarande ministern för säkerhetsfrågor, Stockwell Day, att
Kanada inte längre skulle begära nåd för kanadensiska medborgare som stod
6
inför en avrättning utomlands, om straffet utmätts i ett demokratiskt land efter
en korrekt rättegång. Det gjordes ingen hemlighet av att formuleringen avsåg
USA. I mars 2009 blev regeringens beslut att inte begära nåd för den
dödsdömde Ronald Smith överprövat av en federal domstol, som ålade
regeringen att framföra en sådan begäran. En begäran om nåd framställdes till
guvernören i Montana i juni 2010.
Kanadas beslut att inte bli medförslagsställare till FN-resolutionerna om ett
moratorium för dödsstraffet 2007, 2008, 2010 samt 2012 har väckt
uppmärksamhet, inte minst då Kanadas traditionella likasinnade i frågan fanns
bland de nära 90 medförslagsställarna.
Regeringens hållning i fråga om dödsstraffet har kritiserats av samtliga
oppositionspartier, ledande jurister som arbetar med mänskliga rättigheter,
organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch, liksom flera
av de kanadensiska tidningarnas ledarsidor.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Inga rapporter om ofrivilliga försvinnanden eller frihetsberövanden på politiska
och godtyckliga grunder har förekommit under året.
I detta sammanhang kan dock Guantanamo-fången Omar Khadr nämnas.
Khadr, som har kanadensiskt medborgarskap, tillfångatogs efter en lång
eldstrid i Afghanistan vid 15 års ålder 2002 och anklagades för bland annat
mord och mordförsök. Efter åtta år i Guantanamo-lägret dömdes Khadr i
oktober 2010 till åtta års fängelse (utöver dem han redan avtjänat i
Guantanamo) efter att ha erkänt sig skyldig till mord och mordförsök i strid
med krigslagarna. Det var en del av en uppgörelse med de militära åklagarna,
som enligt uppgift skulle möjliggöra ett överförande till ett kanadensiskt
fängelse. Trots att den kanadensiska regeringen har nekat till inblandning i
uppgörelsen, biföll man ansökan om strafföverföring och i september 2012
överfördes Khadr till ett kanadensiskt fängelse. FN:s tortyrkommitté har
uppmanat Kanada att se till att Khadr får lämplig upprättelse för de
kränkningar av sina mänskliga rättigheter som han upplevt.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Domstolar på samtliga nivåer är självständiga i förhållande till den
verkställande makten. För ungdomar mellan tolv och 18 år finns en särskild
rättsordning, Youth Criminal Justice Act. Barn under tolv år är inte straffmyndiga
medan ungdomar över 18 år lyder under det vanliga rättssystemet.
7
Den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgan, the Canadian Charter of Rights
and Freedoms, är en del av landets konstitution. Lagen om mänskliga rättigheter,
The Canadian Human Rights Act, reglerar diskriminering. På såväl federal som
provinsnivå finns kommissioner för mänskliga rättigheter, vilka i princip har
samma arbetsuppgifter som Sveriges diskrimineringsombudsman. Enskilda
personer kan anmäla upplevda diskrimineringsbrott till dessa kommissioner
som, när de så finner befogat, kan föra den enskildes talan i domstol.
En särskild antiterrorism lagstiftning, Anti-Terrorism Act, antogs i slutet av 2001.
Tillämpningen av denna har av organisationer för mänskliga rättigheter
kritiserats för att undergräva rättssäkerheten, framför allt för etniska
minoriteter. En parlamentarisk kommitté genomförde en översyn av
lagstiftningen och en slutrapport publicerades i september 2005. Kommitténs
slutsats var att den nya lagstiftningen var ett viktigt instrument i kampen mot
terrorism och att den borde förstärkas. Man menade vidare att kanadensisk
lagstiftning måste respektera de mänskliga rättigheterna, men att terrorism i sig
är en kränkning av dessa rättigheter och att staten därmed indirekt medverkar
till kränkningen genom att inte vidta kraftfulla motåtgärder. Två komponenter i
lagstiftningen som tillåter häktning i förebyggande syfte, respektive som kan
tvinga personer att vittna i hemliga förhör, försvann från lagstiftningen 2006
genom en så kallad solnedgångsklausul. En lagstiftningsprocess pågår för att
återföra dessa två komponenter.
Kanadensisk lag tillåter sedan 1978 användandet av så kallade security certificates,
genom vilka utländska medborgare kan frihetsberövas och utvisas utan
rättegång när särskilda skäl, såsom hot mot landets säkerhet, förekommer. Den
frihetsberövade informeras inte om skälen till åtgärden, som vidtas genom
gemensamt beslut av migrationsministern och ministern för allmän säkerhet
och prövas av en federal domare. Lagstiftningen prövades av Högsta
domstolen år 2002 och befanns då förenlig med konstitutionen. I ett utslag i
februari 2007 (fallet Charkaoui mot Kanada) gjorde dock Högsta domstolen
delvis en annan bedömning. Det konstaterades å ena sidan vara förenligt med
konstitutionen att de anklagade kan kvarhållas i häkte på obestämd tid utan åtal
och att förhandlingar kan hållas utan deras närvaro. Å andra sidan invände
domstolen mot att de anklagade inte kan få kännedom om de bevis som
presenteras mot dem. Staten gavs ett år att rätta till situationen. Sedan 2008
finns lagstiftning som innebär att särskilt utsedda advokater ska ges tillgång till
en sammanfattning av bevisen. Enligt Amnesty International innebär detta en
positiv förändring, men uppfyller inte kravet på en rättvis process, då den egna
advokaten inte kan få tillgång till underlaget för beslutet. Även FN:s
tortyrkommitté har invänt mot proceduren, bland annat för att
frihetsberövandet utan åtal inte är tidsbestämt och för att det rapporterats att
information som erhållits genom tortyr i vissa fall legat till grund för beslut om
security certificates.
8
Ett fall där proceduren har använts är i fallet Mohamed Harkat, som i
december 2002 häktades, misstänkt för att vara al-Qaida-agent. Harkat nekar
till inblandning i terroristaktiviteter men har bara fått ta del av en
sammanfattning av målet mot honom. Han bor i Ottawa med sin fru, men bär
en elektronisk fotboja, måste regelbundet infinna sig hos myndigheten och får
inte lämna staden utan tillåtelse. Kanadas högsta domstol har nyligen gått med
på att hålla en förhandling gällande systemet med security certificates, initierad av
Harkat och hans advokater. Den kommer troligen att hållas någon gång under
2013. Kanadas regering fortsätter att försvara systemet och konstaterar att det
bara används i undantagsfall.
7. Straffrihet
Det finns inga rapporter som tyder på att straffrihet relaterad till brott mot
mänskliga rättigheter som begåtts i Kanada skulle förekomma. De nationella
domstolarna i Kanada har befogenhet att döma över internationella brott
begångna i utlandet enligt Criminal Code och Crimes against Humanity and War
Crimes Act. FN:s tortyrkommitté har dock uttryckt tveksamheter över Kanadas
riktlinjer gällande universell rättsutövning med tanke på det extremt låga antalet
åtal. Kommittén menar också att Kanada, genom att använda förfaranden
under immigrationslagen, och att utvisa förövare istället för att göra dem till
föremål för en straffrättslig process, skapar faktiska eller potentiella kryphål där
förövare kan komma att gå utan straff.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och tryckfrihet råder. Censur förekommer inte, förutom vad gäller
våldsskildringar, viss pornografi och uppmaningar till hatbrott, rasism etc.
Media är oberoende av statsmakten.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes- och föreningsfrihet råder. Det finns inga generella restriktioner mot att
ansluta sig till fackföreningar (förutom vissa särregler inom försvarsmakten)
eller att sluta kollektivavtal. ILO har dock under 2012 riktat kritik mot Kanada
för att det på provinsiell nivå finns begränsningar i strejkrätten och
fackföreningsfriheten för vissa yrkeskategorier (olika i olika provinser).
FN:s särskilda rapportör, liksom FN:s högkommissionär för mänskliga
rättigheter kritiserade under 2012 den provinsiella lagen loi-12 i Québec, som
antogs i maj 2102 för att bl.a. komma till rätta med våldsamma
studentdemonstrationer. FN kallade lagen ”ett oroväckande steg mot
begränsning av mötesfriheten”. Den del av lagen som begränsade möjligheten
9
att demonstrera togs dock bort genom dekret av den nya provinsregering som
kom till makten i september 2012.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religions- och övertygelsefrihet råder och respekteras.
Frågan om heltäckande slöja i vissa sammanhang, till exempel inom
utbildningsväsendet, debatteras fortsatt i flera provinser. Ett lagförslag, som
presenterades i Québec 2010, syftade till att förbjuda niqab eller burka för alla
som tillhandahåller eller mottar tjänster inom den offentliga provinsiella
förvaltningen. Förslaget är dock vilande för närvarande.
Ontarios Appeal Court (den högsta instansen på provinsnivå) fastslog 2010 att
domstolar har rätt att kräva att ett vittne visar sitt ansikte, men endast i
undantagsfall och om så krävs för att säkerställa att den åtalade får en rättvis
rättegång. Frågan behandlas nu i den federala Högsta domstolen.
Sedan december 2011 är det förbjudet för personer som svär
medborgarskapseden vid offentliga ceremonier att ha täckt ansikte. Regeringen
motiverade beslutet med att det står i samklang med Kanadas värderingar om
öppenhet och jämlikhet.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Kanada är en parlamentarisk demokrati inom det brittiska samväldet. Statschef
är Drottning Elisabeth II, och hon utser på förslag av Kanadas premiärminister
en generalguvernör att representera henne. Generalguvernören har i huvudsak
ceremoniella uppgifter, men kan spela en aktiv roll i samband med
regeringsskiften.
Parlamentet har två kamrar: underhuset och senaten. Ledamöterna i
underhuset utses i allmänna val, medan senatorerna utnämns av
premiärministern. Den reella lagstiftande makten ligger i underhuset, även om
senaten måste godkänna lagförslagen som passerat underhuset. Partisystemet
är av brittisk modell, med i teorin ett regeringsparti och en officiell opposition.
Fem partier är dock representerade i parlamentet; de konservativa, det
socialdemokratiska NDP, som i valet 2011 blev näst största parti och
därmed ”officiell opposition”, de liberala, det separatistiska Bloc Québécois samt
De gröna, med en ledamot.
Den nuvarande konservativa regeringen tillträdde i början av 2006, blev
omvald 2008 och 2011, då den fick egen majoritet i underhuset.
10
Inga märkbara skillnader finns mellan könen vad gäller valdeltagande. I den
federala regeringen är nio av 38 ministrar kvinnor. I parlamentets underhus är
69 av de 308 valda företrädarna kvinnor. Tre av högsta domstolens nio
ledamöter, däribland dess ordförande, är kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Enligt lag är diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion,
sexuell läggning eller politiska åsikter förbjuden. Fackföreningar får agera utan
inskränkningar och tvångsarbete är förbjudet. Arbetslösheten låg enligt OECD
på 7,4 procent 2011. Kanada har godkänt sex av Internationella
arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om mänskliga
rättigheter. Konvention nr 98 om tillämpningen av principerna för
organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten samt konvention nr
138 om minimiålder för tillträde till arbete har inte godkänts.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Tillgång till medicinskt nödvändig sjukvård är fri och hälsovården håller hög
standard. Långa väntetider uppfattas dock som ett ökande problem.
Enligt OECD:s statistik uppgick kostnaderna inom hälsosektorn till strax över
11,4 procent av BNP (2010) och trenden är uppåtgående. Då hälsosektorn
sorterar under provinsernas kompetensområde går det inte att beräkna dess
andel av den federala budgeten.
14. Rätten till utbildning
Utbildningsväsendet håller hög internationell standard. Grundutbildning upp
till 15-16 år (olika i respektive provins) är obligatorisk och kostnadsfri.
Den bristande tillgången till utbildning för urfolken, särskilt i det glesbefolkade
norra Kanada och för First Nations (indianer) som bor i reservat, har ofta
kritiserats, senast av såväl Amnesty International som av Kanadas egen
motsvarighet till Riksrevisionen. Färre än hälften av Kanadas First Nationungdomar har en gymnasieexamen, jämfört över 80 procent för den övriga
befolkningen. I juni 2011 tillkännagavs en gemensam handlingsplan i
samarbete mellan den federala regeringen och representanter för Kanadas First
Nations, i syfte att förbättra kvalitén och tillgången på utbildning i reservaten.
Sedan dess har regeringen dock kritiserats av First Nations för bristande
framsteg och engagemang.
11
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
De allmänna livsvillkoren är mycket goda i landet. Kanada ligger på plats
nummer sex i FN:s index för mänsklig utveckling (Human Development
Index) 2011.
FN:s särskilda rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, var dock
mycket kritisk efter sitt elva dagar långa besök i Kanada besök i maj 2012. Han
menade att fattiga kanadensare – särskilt bland ursprungsbefolkningen – hade
en alltför osäker livsmedelsförsörjning och en oacceptabelt dålig tillgång till
näringsrik mat. Han framhöll att en av tio familjer med barn under sex år inte
förmådde tillgodose de dagliga näringsbehoven. Han skyllde detta på
regeringens bristande vilja att hantera de ökande klyftorna mellan rika och
fattiga samt mellan ursprungsbefolkning och icke-ursprungfolkning. Det
utbredda beroendet av frivillig välgörenhet vittnade enligt De Schutter om
otillräckliga sociala skyddsnät och stödnivåer.
Flera av Kanadas regeringsmedlemmar reagerade mycket starkt på kritiken och
framförde att FN borde koncentrera sina resurser på länder där det fanns reella
hungerproblem och materiell fattigdom.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Kanadensisk lag föreskriver likabehandling av kvinnor och män. I praktiken
finns dock fortsatt skillnader mellan könen. Kvinnor har lägre inkomster än
män och är underrepresenterade i politiska församlingar liksom på
chefspositioner inom näringslivet.
Enligt lag är våld och kränkningar mot kvinnor förbjudna. Även kvinnlig
könsstympning är förbjuden. Könsrelaterade brott har minskat de senaste åren,
men förekommer fortfarande. Kvinnor av urfolksursprung är
överrepresenterade bland dem som drabbas av könsrelaterade brott, särskilt
sådana som begås inom familjen. Våld i hemmet faller under den allmänna
strafflagen. Sexuellt ofredande faller inte under någon särskild paragraf, utan
ingår som ett brott under rubriken ”ofredande” (harassment). Abort är tillåtet i
hela Kanada och ingår i den offentligt finansierade sjukvården.
Det finns ett särskilt federalt ministerium – Status of Women Canada – med
uppgift att verka för jämställdhet och främja kvinnors deltagande i
12
ekonomiska, sociala och demokratiska aktiviteter, liksom att bekämpa våld mot
kvinnor.
Under de senaste åren har det stora antalet mord på och försvinnanden av
urfolkskvinnor i Kanada uppmärksammats. Ett antal åtgärder utlovades i
oktober 2010 för att komma till rätta med vad regeringen kallade ett påfallande
stort antal sådana försvinnanden. Över 600 urfolkskvinnor har rapporterats
försvunna, hälften av dem under det senaste decenniet. Den verkliga siffran
tros vara betydligt större, på grund av bristfällig rapportering. FN:s kommitté
för eliminering av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) har kritiserat den
kanadensiska regeringen för att göra för lite för att komma till rätta med
problemen och har övervägt att inleda en formell utredning.
Människohandel för prostitutionsändamål är olaglig, men förekommer.
Prostitution i sig är inte förbjudet. Dock är flertalet relaterade aktiviteter (till
exempel bordeller, anställning av personal och marknadsföring i syfte att sälja
sex) förbjudna.
Ett beslut i Ontarios Högsta domstol från 2012 förklarade nuvarande
lagstiftning konstitutionsvidrig, då förbudet mot relaterade aktiviteter ansågs
bidra till en ökad risk för prostituerade (skyddet för liv och säkerhet). Kanadas
Högsta domstol har beviljat prövningstillstånd för frågan, men det är ännu inte
klart när den kommer prövas. En faktisk legalisering av bordeller, som domen i
Ontarios högsta domstol skulle innebära, har därför skjutits upp tills
domstolen avgjort frågan.
17. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter skyddas av ett omfattande regelverk. Åldersgränsen för
arbete varierar från provins till provins, men normalt kan inte barn under
15 -16 år arbeta utan föräldrars medgivande. Barn under 17 år kan inte få något
federalt arbete. Lagstiftningen mot sexuellt utnyttjande av barn har skärpts
under senare år. Barn över 14 år kan dömas till fängelsestraff.
Kanada har anmält reservationer till FN:s konvention om barnets rättigheter,
särskilt med hänvisning till urfolkstraditioner, men också mot
rekommendationen att skilja på barn och vuxna vid frihetsberövande.
FN:s kommitté för barns rättigheter har utfört en grundläggande genomgång
av hur situationen för barn ser ut i Kanada. Den blev klar under 2012. Kritik
riktades mot landet på ett antal punkter. Framförallt kritiserades Bill C-10, ett
brottlagspaket, som bland annat innehåller hårdare straff för ungdomar och
gör det lättare att åtala dem som vuxna. Kommittén ansåg även att Kanada
hade misslyckats med att tillhandahålla likvärdiga socialtjänster och andra
13
samhällstjänster till barn tillhörande ursprungsbefolkningen som till andra
barn, vilket innebar en ”allvarlig och utbredd diskriminering”.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Kanadas urfolk består av tre grupper; First Nations, inuiter och mestiser
(blandat europeisk-indianskt ursprung). Dessa utgör totalt strax över fyra
procent av Kanadas befolkning. I de tre nordliga territorierna (Yukon,
Nordvästra Territorierna och Nunavut) är andelen urinvånare betydligt högre.
Levnadsvillkoren och möjligheten att tillvarata sina rättigheter för dessa
medborgare är generellt sett sämre än för övriga delar av befolkningen.
Ansvaret för frågor som rör urfolken ligger på federal nivå. I lagstiftningen
finns särregler för bland annat utökat självstyre, egna skattesystem, regleringar
för fiske och jakt samt tullfrihet. Under åren har också ett antal särskilda
finansieringsprogram antagits för att komma tillrätta med diverse sociala och
ekonomiska problem. Den kanadensiska rättighets- och frihetsstadgan har ett
särskilt avsnitt som reglerar dessa folkgruppers rättigheter.
De sociala problemen är ändå fortfarande stora och urfolken är
överrepresenterade i statistiken över arbetslöshet, alkoholism, brottslighet, våld
mot kvinnor och självmord. Även i fråga om grundläggande samhällsservice,
som utbildning och sanitära förhållanden, är denna del av befolkningen
missgynnad. Fortsatt råder oenighet med den federala regeringen i frågor som
rör bland annat självstyre, beskattning, markanspråk, fiske- och jakträttigheter
samt påstådd polisbrutalitet. Amnesty International kritiserade i mars 2011 både
den federala och de provinsiella regeringarna i Kanada för de stora skillnaderna
mellan urfolk och övriga invånare i fråga om bland annat tillgång till
barnomsorg, rent vatten, utbildning och drägliga bostadsförhållanden. Kanadas
federala riksrevisor pekade i en rapport från juni 2011 på samma brister.
I oktober 2011 utlyste reservatet Attawapiskat First Nation i norra Ontario
undantagstillstånd, efter att bostads- och levnadsvillkoren på reservatet blivit
ohållbara. Fallet fick stor uppmärksamhet i media och levnadsförhållandena
dömdes ut av bland annat Röda Korset. Regeringen tillhandahöll tillfälliga
nödbostäder samt tillsatte en extern förvaltare för reservatet. Förhållandena i
Attawapiskat är dock enligt de flesta bedömare knappast unika för urfolken i
Kanada.
Ett antal fördrag (treaties) om mark- och andra rättigheter mellan olika
urfolksgrupper och den federala regeringen har ingåtts sedan 1970-talet,
huvudsakligen i landets östra del. I västra Kanada pågår fortfarande
förhandlingar om nästan sjuttio så kallade land claims. Till detta ska föras över
14
femhundra hittills olösta klagomål från urfolksgrupper om brott mot eller
bristande implementering från regeringen av redan ingångna avtal.
Under ett sekel, ända in på 1990-talet, utbildades barn från Kanadas urfolk i
särskilda skolor – drivna av olika kristna kyrkor – utanför sina uppväxtmiljöer
och avskilda från sina familjer. Så många som 150 000 barn beräknas ha
utbildats i sådana skolor. År 2008 utfärdade Kanadas regering en ursäkt till
dessa barn för den psykiska skada de lidit och för den skada som förorsakats
deras kultur och språk. En särskilt tillsatt grupp, Residential Schools Truth and
Reconciliation Commission, utreder för närvarande konsekvenserna av
skolsystemet. Kommissionens rapport ska enligt mandatet vara klar den 1 juli
2014. Gruppen lämnade i början av december 2012 in en stämningsansökan
mot regeringen gällande undanhållande av dokument. Endast en liten del av
det skriftliga material som finns har tillhandahållits gruppen. Miljontals andra
dokument från statliga arkiv, bland annat rapporter och protokoll från polisen,
har hittills inte lämnats ut. Saken kommer sannolikt att prövas i domstol i slutet
av december 2012.
När FN:s urfolksdeklaration antogs av generalförsamlingen 2007 var Kanada
ett av bara fyra länder som röstade emot. Tidigare negativa Nya Zeeland och
Australien har senare gått ut och stött deklarationen, och USA ser för
närvarande över frågan. Trycket på Kanada ökade gradvis, både inom landet
och internationellt, och i november 2010 tillkännagav regeringen till slut sitt
stöd till för deklarationen.
Kanada har inte ratificerat ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och
stamfolk från 1989 (Indigenous and Tribal Peoples Convention).
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjuden i kanadensisk lag.
Upplevd diskriminering kan anmälas till någon av kommissionerna för
mänskliga rättigheter. Samkönade äktenskap är tillåtna i Kanada sedan 2005.
20. Flyktingars rättigheter
Kanada är ett utpräglat invandringsland, som tar emot ungefär 250 000
invandrare per år. Den övervägande delen är arbetskraftinvandring. År 2011
sökte över 25 000 personer asyl i Kanada. Av dessa bifölls 38 procent.
Därutöver tog Kanada emot nästan 13 000 så kallade kvotflyktingar genom
FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), en siffra som är tänkt att öka till
omkring 14 500 år 2013. Systemet för flyktingmottagning är till stora delar likt
det svenska, med en i lagen fastställd procedur. Därtill har Högsta domstolen
15
fastställt att varje person som kommer till Kanada, inklusive flyktingar, per
automatik åtnjuter landets alla fri- och rättigheter.
För att komma till rätta med problemet med utdragna asylutredningar och det
stora antalet asylansökningar, däribland från bland annat EU-länder (framför
allt romer från Tjeckien och Ungern) trädde en ny asyllag (Bill C-31) i kraft
under hösten 2012, som tillsammans med de reformer som infördes redan i
juni 2010 (Bill C-11), är tänkt att göra asylsystemet snabbare och rättvisare.
Enligt den nya lagen ska ett första förhör hållas med den sökande inom 60
dagar. Hittills har väntetiden varit upp till 600 dagar i många fall. Dessutom
införs en särskild instans för överklaganden. I normalfallet ska beslut i ett
överklagandefall fattas inom 90 dagar.
Den nya asyllagen innebär också upprättandet av en lista över så kallade ”säkra
länder”, det vill säga länder som respekterar mänskliga rättigheter och normalt
inte genererar flyktingar. Den första listan, som publicerades den 15 december
2012, omfattar alla EU-länder utom Rumänien och Bulgarien, samt USA och
Kroatien. Asylsökande från dessa länder har endast 15 dagar på sig att lämna in
en ansökan och deras ansökningar ska höras inom 30-45 dagar. De har ingen
rätt att överklaga beslutet. Det har heller inte asylsökande, oavsett
ursprungsland, vars ansökningar bedöms som ”uppenbart ogrundade”.
Den nya asyllagen ger också regeringen rätt att klassificera en grupp människor
som kommer till Kanada som ”irreguljär”, till exempel om de smugglas med
båt eller bil till landet. Syftet är att avskräcka människosmugglare från att välja
Kanada som destination. Människor som anländer irreguljärt i grupp får
fortfarande sin asylansökan prövad, men först efter minst tolv månaders
obligatorisk internering. De har inte rätt att överklaga ett eventuellt avslag på
sin ansökan och kan vid ett bifall inte ansöka om permanent uppehållstillstånd,
resedokument eller återförening med sin familj förrän efter tidigast fem år.
Såväl UNHCR som Amnesty International har kritiserat de nya reglerna och
menar att de på många punkter står i strid med FN:s flyktingkonvention från
1951. Kanada kritiseras för att göra skillnad på asylsökande baserat på vilka
länder de kommer ifrån och på vilka sätt de tagit sig till landet.
Organisationerna invänder starkt mot tolv månaders obligatorisk internering
för ”irreguljära” flyktingar. De menar vidare att asylsökande från länder på den
säkra listan har orimligt kort tid på sig att skicka inhandlingar som stödjer deras
ansökan. UNHCR och Amnesty International har också rest invändningar mot att
det är immigrationsministern, snarare än oberoende experter, som fattar det
slutgiltiga beslutet om vilka länder som ska betraktas som säkra. Dessutom
menar de att möjligheten till överklagande bör gälla alla asylsökande.
16
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Diskriminering av funktionsnedsatta är förbjudet enligt lag. Fall av
diskriminering kan anmälas till någon av kommissionerna för mänskliga
rättigheter. Kanada godkände FN-konventionen om funktionsnedsattas
rättigheter i mars 2010.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Organisationsfrihet råder i Kanada. Ett flertal enskilda organisationer med
fokus på frågor som rör mänskliga rättigheter, däribland Amnesty
International, verkar mycket aktivt med opinionsbildning, rådgivning med
mera, i landet.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Internationella organisationer såsom FN, Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa (OSSE) eller den regionala amerikanska
samarbetsorganisationen OAS, genomför inga insatser på området mänskliga
rättigheter inom landet. UNHCR har ett kanadensiskt kontor för att dels
övervaka det kanadensiska flyktingmottagandet, dels samarbeta med Kanada i
globala flyktingfrågor.
