4 saker jag lärt mig under 30
år som pastor
Denna predikoserie hölls i Korskyrkan, Borås, januari/februari 2017, med anledning av att jag
och Maria, min fru, då passerade ett vägmärke, 30 år som pastorspar i olika församlingar.
Micael Nilsson
1
Jag behöver Gud!
Predikan nr. 1
Årsskiftet blev i år ett passerande av ett vägmärke för Maria och mig. Söndagen den 4 januari
1987, d.v.s. för 30 år sedan, välkomnades vi nämligen som pastorspar i Betelförsamlingen i
Fornåsa i Östergötland. Jag var då 23 år gammal. Vi var dessutom nyblivna föräldrar. Johan,
vår förstfödde, var bara drygt 2 månader gammal. Så… där stod vi nu, framme på scenen, två
mycket unga människor med en liten bebis, när en församlingsledning och en samfundsrepresentant högtidligt lade sina händer på oss, överlät oss till Gud och bad oss in i tjänsten.
Vad visste vi då? Hur rustad var en 23 år gammal – eller ung – man för de okända strider som
ännu låg i framtiden?
Men facit i hand får man nog konstatera att det är ett mirakel att det fungerade så bra, trots
allt.
23 år gammal och med en rätt trasig bakgrund stod jag där och avgav mina pastorala löften
om tystnadsplikt och trohet till Guds ord och Guds församling.
När jag tänker på den bilden… När jag tänker på dessa två ungdomar och den lille nyfödde
så ser det så skört ut. Det kunde ju nästan ha gått hur som helst.
Jag hade t.ex. aldrig träffat på en äldstekår förr. Jag hade lärt mig, på min utbildning, att det
hebreiska ordet för äldste betydde ”man med skägg”. Men viken hjälp skulle jag ha av det nu
när jag skulle bli gruppens ledare, ung och skägglös och utan erfarenhet?
Framförallt skulle jag leda en församling. Jag predikade varje vecka, ibland två gånger i veckan, ledde bönemöten, barnmöten, ungdomsmöten och äldresamlingar. Jag gjorde hembesök, skötte de ekumeniska kontakterna, ledde föräldra-barnsamlingar, tillsammans med Maria, som alltid var i kyrkan, med en liten bebis på armen och snart även en hängande i kjolen.
Våra barn lekte och sov sig igenom hundratals möten av olika slag. Kyrkbänken blev deras
andra hem. Och mitt i all denna tumult, i ett liv som vi ibland tycktes levas på ett framrusande höghastighetståg, oftast på väg någon annanstans, gav Gud oss nåden att få se människors
liv beröras. Snart stod vi mitt i en fantastisk ungdomsväckelse där många kom till tro och där
Gud gjorde märkliga under.
Detta… denna första tid… var kort sagt en osannolikt intensiv tid. Jag funderar fortfarande på
hur klokt allt var, att lämna två unga och oprövade människor mitt i detta pågående kaos, liksom jag nu, när jag ser tillbaka på vårt liv, undrar vad alla dessa erfarenheter har gjort med
oss.
2
Jag klev rakt in… in från ett skilsmässohem… in i Guds hus där jag blev barn i huset. I Guds
kyrka fanns en bekräftelse över mitt liv jag aldrig funnit någon annanstans. Den lilla missionskyrkan blev, inte mitt andra hem, utan mitt första.
Där var jag barn i huset några år, innan jag snart blev arbetare i huset, 18 år gammal, i Elimkyrkan uppe i Boden i Norrbotten. Sedan följde några studieår. Och så… den 4 jan 1987 avskildes jag alltså för att förestå hela arbetet i huset. Kort sagt har jag arbetat i Guds församling
hela mitt vuxna liv. Detta var vad jag gav mig till som ung, och hur det beslutet format den
jag blev är förstås en alltför svår fråga att klara ut.
När nu trettio år hade gått bjöd jag ut min fru på restaurang där vi åt en ogudaktigt dyr middag. För detta att Gud gett oss kraft att stå kvar i ett så svårt och utgivande liv, där vi varje enskild dag känt oss för små, men där vi trots allt ändå har fått vara med och se frukt av arbetet,
helt enkelt för att Gud har täckt upp vår inkompetens med sin översvallande nåd… det var
värt att fira.
I backspegeln, som jag förstår det finns det bara tre tydliga förklaringar till att hela projektet
inte slutade i katastrof. Först: Gud finns på riktigt. För det andra: Min fru är fantastisk. Och för
det tredje: Förbönen. Under många år bars vi av min svärfars och svärmors (och så klart också många andras) böner. Inte minst min svärfar stod vid min sida som en trygg gammal pastor
och bar mig som en andlig fader genom mina första år i tjänst.
När man passerar ett vägmärke i livet behöver man ibland stanna upp. Man måste fundera på
både hur man kom hit och hur man tar sig framåt. Vägmärket påminner om vägvalen. Och så
har det varit i inledningen av det här året.
Mitt naturliga steg är framsteget. Så länge jag minns har jag varit på väg någon annanstans.
Och så blir det ett årsskifte… Jag tycker att årsskiften är tuffa. Man går från december, som
alltid är speciellt i församlingslivet med en massa olika specialsamlingar. Och plötsligt blir
det vardag igen. För oss som arbetar i kyrkan betyder det att vi får sätta full fart mot årsmötet,
med redovisningar, förberedande sammanträden, årsberättelser, statistik… Det kräver sitt.
Men i år, när jag ville sätta kraften framåt, som alla andra 30 år i kyrkans tjänst så fanns inte
kraften där på samma sätt. Jag blev frustrerad. Jag ville sätta fart, men hittade inte kraften.
Nu tror jag att jag förstår varför. Jag tror att jag förstår att jag inte hade kraft för att Gud inte
gav kraft. För att Gud inte alls ville att jag bara skulle vända tvärt i kurvan till ett nytt år och
gasa på på nästa raksträcka framåt. Jag tror att jag förstår att Gud istället ville att jag skulle sitta ner med honom en stund och tänka, inte framåt, men bakåt.
3
Livet ska levas
Varför? Jo, för att livet ska levas. För att du och jag inte är maskiner. För att det handlar om
hjärtat… och kärleken… och tron. Livet är inte ett projekt vi ska hinna med innan deadline.
Livet är Guds gåva till dig, och vad du gör av ditt liv är din gåva till Gud.
Alltså har jag satt mig ner och tänkt en stund… och bett en stund. Jag har tänkt och bett och
pratat med min fru och försökt förstå vad 30 år av pastorstjänst och 35 år som församlingsarbetare har gjort med mig och lärt mig.
Det finns förstås hur mycket att säga som helst om det, och väldigt mycket man inte klarar av
att reda ut. Men här, i denna talarstol, ska jag göra det så enkelt jag kan. Över de fyra gudstjänster jag predikar, innan vi startar upp vårt stora vårtema, vill jag sätta den här rubriken: ”4
saker jag lärt mig under 30 år som pastor”. En sak för varje gudstjänst. Här kommer de i
snabb följd:
1. Jag behöver Gud!
2. Inget annat än den första kärleken duger som drivkraft för den som vill vara en tjänare
3. Man måste lära sig att hantera besvikelser
4. Ditt liv är ditt budskap
Är detta det viktigaste? Jag vet inte. Men när jag sätter mig ner och försöker summera några
livsviktiga upptäckter så hamnar just dessa, just nu, längst upp. Så låt mig börja där jag måste, d.v.s. med den första av dem. För den är hur viktig som helst: Jag behöver Gud!
Att inte länge behöva imponera
Så här skriver Paulus, 1 Kor 2:1-5: ”När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande
vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag
var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan
bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
Idag erbjuds jobbsökarkurser för arbetslösa. Där får man kanske träna sig på att bli intervjuad.
Allt spelar roll, första intrycket, kroppsspråket, och naturligtvis hur duktig du är på att sälja
dig själv. Där, som så ofta annars i vår kultur, handlar det om att ge intryck av kompetens och
självsäkerhet. Ditt CV är ditt hopp. Du ska verka lyckad för att lyckas. Inte sant? Vilket man ju
kan tycka är en ganska hård och kall värld att leva i. Det går att förstå att inte alla mår så bra i
en sådan värld.
4
Paulus gör det helt från andra hållet. Paulus bränner sitt fina CV offentligt, Fil 3:4-9: ”om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren
på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man.
Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren
förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig.
Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom.”
Paulus tar hela sin gamla meritlista och kastar det på sophögen. Varför? Varför tar han allt detta som varit hans stolthet i livet och kastar det i soporna? Ja, inte är det för att kunskap är
oviktigt, eller för att du som kristen inte ska värdera kompetens eller erfarenheter. Nej, Paulus
är klokare än så. Men… just därför att detta var hans stolthet i livet… för att det gjort honom
stolt, eller som han säger det själv ”uppblåst”, 1 Kor 8:1: ”Men kunskapen gör oss uppblåsta,
det som bygger upp är kärleken.” Eftersom Paulus stolthet blåste upp honom, så att han blev
stor men också tom, som en ballong, kastar han det på sophögen.
All hans kunskap och all hans duktighet gjorde honom så stolt att han började föra krig mot
Gud. I tron att han tjänade Gud tog han till våld och förföljde den kristna kyrkan. Men när
Paulus äntligen slås till marken i ett personligt möte med Jesus, och ligger där trasig, förvirrad
och förblindad… d.v.s. svag och misslyckad, så förstår han hur fel han haft. Han förstår att
den som försöker tjäna Gud i tron på sig själv kommer vilse. Så vilse att Paulus börjat föra
krig mot Gud, förblindad av övertygelsen om sin egen självtillräcklighet. För ska man verkligen tjäna Gud så måste man först förstå att det inte räcker med att göra så gott man kan. Vad
är det Jesus säger? Lyssna, Joh 15:5: ”Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik
frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”
Sanningen är att Paulus behövde möta både Gud och sig själv. Han behövde möta sanningen
om sin egen svaghet och sanningen om Guds makt, för att inte falla tillbaka och börja lita på
sig själv igen. För Paulus skulle inte vara uppblåst. Paulus skulle vara uppfylld. Av Gud.
Och stoltheten gör dig uppblåst men kärleken uppfyller dig. Det är en avgrundsdjup skillnad,
inte sant? För visst har du också mött dem, de uppblåsta, stora och tomma, som får dig att
krympa ner till obetydlighet. Men säkert också de uppfyllda, de kärleksfulla, som blev orsaken till att du inte gav upp.
Och när detta sker… När Paulus får gå i personlig konkurs på vägen till Damaskus, men också får möta Guds kraft och kärlek som aldrig förr, då omskolas och omskapas han och blir något nytt. Efter det vet han att han inte måste imponera eller framstå som lyckad och stark.
Den som fortsätter att arbeta för sitt eget ego får aldrig ledigt. Så Paulus har lagt ner det projektet. Och nu… när han kommer till Korinth… kan han skriva ”Jag var svag och rädd och full
av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet…” utan att detta blir ett hot mot Paulus. För han är trygg i Gud, t.o.m. när han annars är
otrygg. Han vet nämligen att vår ”tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.”
5
Enkelt uttryck: Du måste inte imponera med dig själv om det är Jesus du predikar. Oavsett om
du lyckas eller inte så har han lyckats. Får människor möta honom så är det fullkomligt nog
för dig. Mer än så måste du inte lyckas med. Du behöver inte göra dig ett namn, för din bön
och ditt liv handlar om att hans namn ska bli känt och ärat. Inte sant?
Du kan inte tjäna Gud… utan Gud
Det jag försöker säga är det här: Du kan inte tjäna Gud utan Gud. Eftersom Paulus vet detta
blir hans första fråga när han möter några svaga kristna i den tuffa staden Efesos i Apg 19 ”om
de hade fått helig ande när de kom till tro”. När Paulus ser deras kamp och svaghet och alltför
ynkliga påverkan på omgivningen måste han fråga: - Hur var det när ni kom till tro? Tog ni
emot Guds Ande då?
Vad är det han frågar? Menar Paulus att man kan komma till tro utan att ta emot den helige
Ande? D.v.s. man tar emot Jesus, man försöker räta upp livet, man börjar gå till kyrkan och
man gör så gott man kan… men livet förändras inte i grund, resultaten uteblir och glädjen är
sparsmakad, eftersom man lever sitt liv på en för låg nivå. D.v.s. man försöker själv. Man tror
på Gud men litar på sin egen kraft. Och då menar Paulus, som ju vet detta av egen erfarenhet, att det finns ett annat sätt att leva, nämligen tillsammans med den helige Ande.
När Paulus senare skriver ett brev till samma församling behöver han påminna dem om detta
igen, Ef 5:18: ”…låt er uppfyllas av ande.” D.v.s. jag behöver Gud. Detta är min erfarenhet efter 30 år som pastor. Varje gång jag försökt i egen kraft har det blivit fruktlöst. Min egen kraft
har snart tagit slut och arbetet har blivit ineffektivt. Men när Gud har fått ge mig kraft har jag
istället haft kraft att ge till andra.
Det finns en fin vila i det. Jag behöver inte vara bäst i världen. Jag behöver inte vara perfekt.
Mina predikningar behöver inte vara verbala mästerverk. Jag behöver inte alltid veta vad jag
ska göra eller vad jag ska säga. Faktum är att jag ofta säger till Gud inför ett svårt samtal: Gud, jag har ingen aning om vad jag ska säga! Ge mig någonting. Eller ännu bättre: - Jag ger
dig min kropp, mina öron, mina ögon, min mun… mitt hjärta, så får du säga ditt istället. Och
det är förunderligt hur ofta det bär.
Till alla oss som behöver nåd
Jag behöver Guds kraft. Men jag behöver också Guds nåd. För jag misslyckas ibland. Det är
nämligen lättare att lova än att leva. Det är enklare att slåss för sina principer än att leva efter
dem. Men, här är vad jag har upptäckt: Gud ger nåd till den som ber om nåd, Hebr 4:16: ”Låt
oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då
vi behöver hjälp.”
6
- Gud älskar mig!
Sist: jag behöver Guds bekräftelse över mitt liv. Så här skriver Paulus i Gal 1:10: ”Är det människor jag nu vill vinna för mig — eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag ännu
ville vara människor till lags skulle jag inte vara Kristi tjänare.”
Dessa ord liknar Jesu ord i Joh 5:44: ”Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra
och inte söker äran hos den ende Guden?”
Här finns en försvagande tendens hos många av oss. Vi vill bli omtyckta. Vi vill att alla ska
tala väl om oss. Att vi försöker ha goda relationer med alla - som det står i Rom 12:18: ”Håll
fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er” - är inte fel, utan rätt.
Idealet är ju inte att vi inte ska bry oss om vad andra säger. Problemet uppstår när detta blir
det enda viktiga, eller det viktigaste. För då blir vi sårbara, lättstyrda och ängsliga.
Vad är motmedlet för denna ängslighet? Rom 8:31 säger ”Om Gud är för oss, vem kan då
vara mot oss?”
Detta är Jesu hemlighet. När han ifrågasätts och möter motstånd viker han inte av från kallelsens väg, utan säger,
Joh 10:17: ”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka.”
”Gud älskar mig!” Den upptäckten förändrar det mesta. Den skapar en fast grund i små skakiga människors liv. För till slut är det inte teologin om Gud utan kärleken från Gud som förvandlar oss. Det är också Guds kärlek som får oss att börja älska, som Johannes skriver, 1 Joh
4:19: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”
Det kan verka som en självklarhet, nästan för självklar för en predikan, att en pastor upptäckt
att han behöver Gud. Men så är det. Och inte bara för en pastor. Tron är en relation med
Gud. Varje gång vi glömmer det lever vi i en religion istället för en relation. Vi har våra projekt. Vi gör så gott vi kan. Men det blir inte så mycket av något.
Då brukar Gud knacka oss på axeln och viska: - Hej… du… jag är här. Glöm inte mig! Jag
älskar dig. Jag ser att du är trött. Kan jag få ge dig kraft? Jag ser att du bär omkring på bördor.
Kan jag få bära dem istället? Jag ser att du är skamsen och nedtyngd. Vill du inte ta emot min
förlåtelse och lyftas av min nåd? För det var inte tänkt att du skulle göra allt det här du försöker göra för mig istället för mig utan tillsammans med mig.
7
Inget annat än den första
kärleken duger som drivkraft
för den som vill vara en tjänare
Predikan nr. 2
Drivkrafter
Så här läser vi i Upp 2:2-5: ”Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet och vet
att du inte kan tåla onda människor. Du har prövat dem som kallar sig apostlar men inte är
det, och du har funnit att de är lögnare. Du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull
och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk
på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr. Annars kommer
jag till dig och flyttar bort ditt lampställ, om du inte omvänder dig.”
I Uppenbarelseboken talar Jesus till sju församlingar. Dessa budskap skrivs ner av Johannes
och blir till brev som innehåller både erkännanden och förmaningar. De ord vi läst idag är
skrivna till kyrkan i Efesos. Där sägs mycket gott. Kyrkan i Efesos arbetar hårt. Kyrkan i Efesos
är noga med läran. Kyrkan i Efesos är uthållig. Är inte det ett fantastiskt betyg? ”Men”, säger
Jesus, ”det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.”
Först: det handlar om drivkrafter. Och det är inte enda gången Jesus talar om detta. Vid ett annat tillfälle är lärjungarna upp över öronen entusiastiska över de resultat de fått se i sin tjänst.
"Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn", säger de.
Det är inte det att Jesus vill vara en glädjedödare. Sannerligen inte, men där, mitt i glädjen
över framgången ser Jesus en liten skevhet som behöver rättas till, och säger: ”gläd er inte
över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen."
Ett annat tillfälle är när Petrus svikit Jesus. När Jesus profeterar om att lärjungarna kommer att
förneka honom svarar Petrus att även om alla andra gör det så ska han aldrig göra det. Men
också Petrus sviker. När Jesus, efter sin uppståndelse, möter Petrus igen, ställer han frågan: Petrus, älskar du mig. Och på Petrus svar att Petrus i all sin svaghet ändå älskar Jesus upprättas han med orden: - Var en herde för mina får. För mina lamm på bete. D.v.s. Jesus kallar
Petrus in i tjänst, men in i en tjänst där drivkraften måste vara kärlek och inte Petrus tro på sin
egen kraft.
Ett annat exempel på fel drivkraft, möter vi i berättelsen om Judas som kritiserar Maria när
hon smörjer Jesu fötter med dyrbar balsam och tycker att hon istället skulle sålt sin balsam
och gett pengarna till de fattiga. Men, säger Bibeln ”detta sade han inte för att han brydde sig
8
om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades
dit.”, Joh 12:6.
Drivkrafterna är viktiga. Tankar du bilen med fel drivmedel förstör du motorn. Fel drivkrafter
kanske håller dig igång i många år, men till slut kommer de att förstöra din motor. Jag tror att
fel drivkrafter ofta är orsaken till utbrändhet.
Fel drivkrafter ställer dessutom till det i vår påverkan på andra människor. Om vår drivkraft är
egenkärlek, snikenhet eller maktbehov kommer det att påverka vår omgivning på ett visst sätt,
men om vår drivkraft istället är kärlek så kommer det att ha en god påverkan på andra.
Det finns förstås många olika slags drivkrafter. I Judas fall var det kärleken till pengar. I andras
fall är det maktbegär. Människor med onda avsikter kan utnyttja dig för sin egen framgång
och därmed krympa och skada dig.
Det här är svårt, eftersom vi inte alltid upptäcker vare sig andras eller våra egna drivkrafter
första dagen på jobbet. Det kan ta tid att förstå vilka drivkrafter som ligger bakom våra handlingar. Det är t.o.m. så att mycket som ser bra ut vid första anblick inte alls är så friskt och gott
vid närmare eftertanke, som t.ex. när lärjungarna var så där glada över alla de under som
skedde i deras tjänst men inte förstod hur glädjen över resultaten är en alltför skör glädje att
bygga livet på, och att livet och tjänsten därför istället måste byggas på det som aldrig förändras, nämligen på Guds kärlek.
Viljan att behaga
En skev drivkraft är vår strävan efter att behaga. Om jag… ville vara människor till lags skulle
jag inte vara Kristi tjänare.”, skriver Paulus i Gal 1:10.
Några av oss får problem här. Vår drivkraft blir alltför lätt att vilja behaga andra. Vi vill vara
andra till lags. Vi har nämligen alla ett bekräftelsebehov. Det behöver inte vara fel alls men
det kan kantra. Jag vet inte hur många människor jag har mött som har varit mentalt, emotionellt och t.o.m. fysiskt utmattade p.g.a. att de ägnat ett liv åt att försöka tillfredsställa alla andra, så till den grad att de tappat bort sig själva.
Den som drivs av att vilja behaga behöver bli behövd. Han eller hon ägnar mycket tid och
mycket kraft åt att försöka läsa av sin omgivning. ”Vad måste jag göra för att du ska bli lycklig
så att jag kan bli lycklig?” är deras fråga.
Det finns många farliga fallgropar för den som lider av detta, inte minst i kyrkan. Vårt behov
av att vilja behaga passar ibland allt för väl in i kyrkans många behov av tjänare. Det finns
kort sagt ingen ände på hur mycket vi kan hitta på för dem att göra för att göra andra lyckligare.
Och det ser ju dessutom så fromt ut detta behov av att behaga. Problemet är bara att det är
självfokuserat. Vi vill behaga andra för att själva bli bekräftade. Vem vet varför? Säkert handlar
9
det om någon slags skada, en svaghet i själen, ett inre hål vi försöker fylla. Och då mår man
till slut inte särskilt bra. För om du bara mår bra när du får andra att bli nöjda med dig är du
fast i ett ekorrhjul där det aldrig att bli nog hur länge eller fort du än springer.
Risken är därför att jag snart kommer att möta dig trött, känslomässigt uttömd och kanske
t.o.m. i identitetskris, för människor som lever för att behaga andra tappar förr eller senare
kontakten med sig själva. Jag tror att Jesus skulle behöva säga så här till dig: ”Gläd dig inte
över att andra är nöjda med dig utan över att Guds ögon lyser över dig.”
Framgångsbehov
En annan skev drivkraft är behovet av framgång. Fanns det ett problem i kyrkan för dem som
lever för att behaga andra så är det knappast mindre här, eftersom kyrkan ju har en kallelse
att nå hela världen. Vi älskar rapporter om framgång och växande församlingar, inte sant?
Men här, utan att vi märker det, eller t.o.m. under det att vi applåderar det, kan kyrkan komma helt vilse när behovet av framgång blir vår drivkraft i tjänsten.
Jag minns en bild ur ett nyhetsbrev från en känd evangelist. På bilden från en av hans kampanjer fanns hur många människor som helst. Det såg fantastiskt ut, till dess någon upptäckte
att samma människor kom igen en massa gånger. Bilden var manipulerad. Grupper hade kopierats och klistrats in om och om igen. Det var helt enkel ett patetiskt försök till självupphöjelse, och en billig lögn.
Det var alltför lätt att kasta sten på evangelisten. Vilket gjordes. Men vem tog sitt eget ansvar?
Hur många av oss ifrågasatte vår egen tillbedjan av avguden ”framgång” eller frågade varför
denne man känt sig tvungen att ljuga om sin egen framgång för att få vårt stöd?
Lyssna: Framgång är inte en hållbar energikälla. Det är därför Jesus säger att vi inte ska glädja
oss när andarna är oss underdåniga – d.v.s. över vår framgång - utan att vi ska ha vår glädje i
att våra namn är skrivna i livets bok.
En viktig författare, Dallas Willard, skriver: “Det största hotet mot vår överlåtelse till Kristus är
vår tjänst för Kristus.” Det är en perfekt kommentar till Jesu fråga om den första kärleken,
ställd till den duktiga och aktiva kyrkan i Efesos. “Det största hotet mot vår överlåtelse till
Kristus är vår tjänst för Kristus.” Det handlar kanske om en liten fokusförflyttning i början,
som är svår att upptäcka. Jag älskar Jesus. Därför vill jag tjäna honom. Så börjar jag med tiden
att älska tjänsten. Tjänsten tar mer och mer tid. I början av min tjänst tillbad jag Jesus. Mer
och mer blir mina böner nu istället böner för tjänsten. Och till slut lever jag för tjänsten och
inte för min relation med Jesus.
Sorgligt nog upptäcker sällan någon vad som sker. Faktum är att andra kanske t.o.m. tycker
om vad de ser. Kyrkan hyllar nämligen ofta arbetsnarkomaner. Vi upplever dem som hängiva.
Jobba mer så ger vi mer, säger vi. Evangelisten som klistrade och klippte in 1000 tals åhörare
i sin manipulerade bild förstod precis. Men framgångsbehov är inte en bra drivkraft. I det
10
långa loppet kommer den att förtära din glädje och göra dig vilsen. För faktum är att många
som drivs av sitt framgångsbehov mår illa och att jag har mött många av dem djupt förtvivlade.
Perfektionism
En tredje problematisk drivkraft är perfektionism. Perfektionism är ett problem vi ofta upphöjt
till ideal. Pressen på dig att prestera är stor idag. Du ska ha en bra utbildning, göra karriär,
vara en fantastisk förälder, ha ett stort socialt nätverk, visa upp bilder av ditt lyckade liv på instagram, vara vältränad, se bra ut, ha ett fint äktenskap med ett fantastiskt samliv, vara intressant och tjäna mycket pengar…
När perfektionism blir ett ideal mår vi inte särskilt bra. Vi utvecklar en rädsla för att misslyckas, att andra ska se att vi inte alls är perfekta, att vi ska avslöjas som operfekta människor,
som inte klarar av att leva upp till alla krav.
Perfektionism är helt enkelt inte en bra drivkraft. Inom psykologin ses det t.o.m. som ett sjukdomstillstånd.
– Idag vet vi inte hur många personer som faktiskt lider av perfektionism, men vi vet att detta
ofta förekommer hos personer som lider av andra psykiska sjukdomar, såsom depression, ätstörningar och andra ångesttillstånd, säger Gerhard Andersson, professor i psykologi vid Linköpings universitet. (psykologofabriken.se)
I kyrkan har vi vår egen variant av perfektionism. För hur hanterar vi egentligen vår längtan
efter Gud och Himlen, d.v.s. efter det fullkomliga, samtidigt som vi försonas med livet i en
ofullkomlig värld? Det är svårt. Och inte så sällan misslyckas vi helt med det.
Vi kanske läser bibelord, som Jesu egna ord, ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är
fullkomlig.” Men vi glömmer lätt hans ord om att ”ingen är god utan Gud”.
D.v.s. vi kan inte uppnå fullkomlighet. Vilket på sätt och vis är Jesu poäng. Han menar att om
vi kunde vara fullkomliga så vore vi som Gud, och ställer oss i det ljuset för att avslöja att vi
inte är Gud, och att vi därför alla behöver Gud. Är du med? Jag försöker en gång till. Jesus talar om fullkomlighet för att visa oss att ingen av oss klarar av att vara fullkomliga utan Gud
och att vi därför behöver Guds nåd. Och Paulus skriver för att hjälpa oss med sinnesfriden i
Rom 3:21-22: ”nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen… en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror.” Enklare uttryckt: det du
inte klarat har Jesus klarat, och tro är att få ta emot det han lyckas med och få frid med Gud.
Det är oerhört viktigt att lägga de här grundstenarna rätt i sitt kristna liv. Vi kan längta efter
och vi ska söka efter det fullkomliga, men vi måste också förstå att vi själva är trasiga och
ofullkomliga och därför behöver nåd. Jesu ord om fullkomlighet pekar med andra ord på korset och på vårt behov av försoning, inte på att vi själva kan bli fullkomliga, om bara kämpar
11
lite mer. Till dem som verkar predika detta ”kämpa lite hårdare så blir du fullkomlig”-budskap
säger Jesus något jag aldrig vill höra honom säga till mig, Luk 11:46: ”Ni lastar på människorna bördor som är svåra att bära och rör inte ett finger för att lätta på bördorna.”
Det är svårt att genomskåda sin perfektionism, för vad är egentligen en ärlig längtan efter
Gud och vad är en skev drivkraft med rötter i rastlösheten? Kanske måste vi tillslut gå till våra
egna hjärtan för att försöka förstå hur vi faktiskt mår. En god och sund längtan tar oss till Gud
och hjälper oss att växa, men perfektionisten blir ofta istället full av kritik och missnöje, pekar
på alla, för krig mot allt, känner sig ensam och upplever andra som ljumna.
Dessutom är de nästan alltid trötta; så in i märgen trötta, för denna drivkraft efter att försöka
nå det perfekta utan Jesu nåd och försoning eller egen vila är en förtärande sak. Och Jesus vet
det när han ser dem som kämpar och sliter för att följa alla lagens bud in i minsta detalj och
säger, Matt 11:28: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”
Förstår du detta? Alla dessa skeva drivkrafter ligger så nära det som är rätt. För det är rätt att
vilja tjäna andra, men det blir fel när det handlar om att försöka behaga alla. Det är rätt att be
om att Guds ord ska få framgång, men det blir fel när vi förirrar oss in i vår stolthet och istället börjar arbeta för egen framgång. Och det är rätt att längta efter mer av Gud och att vilja bli
mer likt Jesus, men det blir fel när det övergår till en förslavande perfektionism där vi tappar
bort nåden och brinner upp, eller krymper ihop.
Det är därför Gud tagit mig till den där texten från Uppenbarelsebokens inledning med jämna mellanrum, så ofta det behövts, under mina 30 år som pastor; till den där texten som
handlade om att man kan vara aktiv och renlärig och t.o.m. uthållig… men också trött, lite
arg på insidan, bärande på en dyster besvikelse, och med en falnande låga i hjärtat, för att
fråga hur jag har det med den första kärleken.
Vad är ”den första kärleken?”
Så… vad är det Jesus frågar efter? Vad är ”den första kärleken”? Jag har hört många predikningar om det. Den slarviga varianten går ut på att vi inte är entusiastiska nog, för lama och
ljumna. Fast det är ju inte alls den bild vi får av kyrkan i Efesos. Den är väldigt aktiv. Har man
nu problem med drivkrafterna i sitt liv får man knappast hjälp av en sådan predikan. I värsta
fall får man bara ytterligare en knuff in i väggen. Nej… ska vi förstå vad Jesus frågar efter
måste vi först förstå vad ”den första kärleken” är. Jesus hjälper oss med det, Mark 12:29-31:
"Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.
Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns
inte."
Den första kärleken är inte en känsla. Den första kärleken är inte entusiasm. Den första kärleken är en relation. Den första kärleken är Gud. Frågan om den första kärleken är alltså en kallelse tillbaka till hjärtats relation med Jesus. Därför handlar det inte om att du ska göra mer,
12
utan snarare om att du ska ta emot mer, för Johannes skriver, 1 Joh 4:19: ”Vi älskar därför att
han först älskade oss.”
Jag vänder tillbaka, inte 30 år utan 40, och tänker på den första tiden i mitt kristna liv. Vad utmärkte min tro då? Inte mina teologiska insikter. Inte mitt gedigna arbete och inte min uthållighet. Nej, den första tiden präglades av en befriande glädje som sprang fram ur upptäckten
av att vara villkorslöst och absolut älskad av Gud.
Detta är detta Jesus talar med kyrkan i Efesos om. Utan detta kommer ni att slockna, säger
han. Du måste ta emot kärlek för att själv kunna älska, som Johannes skrev.
Vägen tillbaka
Så, sist, vad ska vi göra för att finna dit igen? Jesus vägleder oss med tre viktiga ord. Lyssna:
”Tänk på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör samma gärningar som förr.”
Engelska översättningar har goda ord som rimmar väl: Remember, Repent och Return. Så stakas vägen ut; vägen tillbaka till en gudsrelation som blir en kärleksrelation. Kom ihåg, omvänd er och gå tillbaka.
Kom ihåg vem Gud är och vad Gud gjort. Omvänd dig, d.v.s. vänd dig till Gud. Och gå tillbaka. Gå tillbaka till Jesus igen, ta emot hans kärlek igen, gläd dig över honom igen, och be
honom att förnya din kärlek.
Gör de gärningar som du gjorde först! D.v.s. Jesus säger inte att kyrkan i Efesos gör för lite eller ska göra mer, utan att de ska komma ihåg vad de gjorde först.
Vad gjorde du den första tiden med Jesus?
Jag minns att jag älskade att vara med honom. Jag läste hans ord, inte för att behaga någon
annan, utan för att jag ville lära känna honom.
Jag minns att jag ville tjäna honom, inte för att få framgång, utan bara för att han så självklart
var värd det.
Och jag minns att jag ville ha mer av honom i mitt liv, inte p.g.a. ängslig perfektionism som
slet ut mig och gjorde mig arg på allt och alla, utan bara för att Jesus var så dyrbar för mig.
Och vet du, det är vad jag tror att han säger till kyrkan i Efesos och till oss alla: - Ersätt inte intimitet med aktivitet! Låt kyrkan och tron handla om mig.
13
Man måste lära sig att hantera
besvikelser
Predikan nr. 3
OK… så här har det varit. Varje gång jag berättat om vad jag har tänkt predika om idag har
jag sett lite ansträngda leenden hos dem jag mött. Som att… är du säker på det Micael? Som
att en predikan om besvikelser redan på förhand är något av en besvikelse i sig. Som att det
nog låter lite tungt, eller defensivt, eller kanske helt enkelt tråkigt. Vi får väl se vad du säger
om en stund, men jag tror faktiskt att detta är ett viktigt ämne för oss alla, och att om vi inte
lär oss att hantera besvikelser så är risken överhängande att vi kommer att sluta just besvikna,
slocknade, vissnade och förbittrade.
Alltså menar jag att detta är ett väldigt offensivt ämne.
Vad jag själv har att säga om det och vad jag själv har att kvar att lära mig om det, är en annan sak, som jag har tänkt mycket på under den vecka som gått, både i min ensamhet och i
intressanta samtal med mina vänner.
”Vi hade hoppats”
Det viktigaste jag gör som predikant är att låta dig möta bibeltexter. Låt oss alltså börja där, i
en text från Luk 24:17-21. Här är sammanhanget: På vägen till byn Emmaus går två lärjungar
med tunga steg. De är bedrövade. Varför? Jo, för att Jesus har dött. Men det är inte hela bilden. Zoomar vi bara ut den än så lite så ser vi nämligen att någon går bredvid dem. Det är
den uppståndne Jesus. Håll med om att det förändrar bilden.
Jesus bryter in i deras dystra samtal. Nu lyssnar vi: ”Vad är det ni samtalar om?" Då stannade
de och såg bedrövade ut. Och den ene som hette Kleopas sade till honom: "Är du den ende
främling i Jerusalem som inte vet vad som hänt de här dagarna?" Han frågade dem: "Vad då?"
De svarade: "Det som har hänt Jesus från Nasaret, en profet, mäktig i ord och gärning inför
Gud och allt folket. Honom har våra överstepräster och rådsmedlemmar utlämnat till att dömas till döden och låtit korsfästa. Men vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” (Sv. Folkbibeln)
”Vi hade hoppats.” Hör du besvikelsen i rösten? ”Vi hade hoppats.” Har du sagt så någon
gång: ”Jag hade hoppats.” Har du känt så? Finns det t.o.m. något av detta i ditt liv just nu?
Kanske gör det det, för vem av oss möter inte besvikelser ibland? Om vi skulle våga tala ärligt
med varandra om detta skulle vi nog rätt snart, gissar jag, kunna samla ihop en hel del besvikelser.
14
Olika slags besvikelser
Vi kan vara besvikna på andra. Och det kan vara svårt. För om du tänker på det så förutsätter
ordet besvikelse någonting. Det förutsätter förväntningar, förtroende och kanske vänskap. Du
skulle knappast säga att du blir besviken på en fiende när han gjort dig illa, för du hade
kanske inget annat förväntat dig.
I ordet besvikelse gömmer sig ordet svek. Att bli besviken är att bli sviken, av någon du litat
på.
Det är nästan så att det går att ställa upp en ekvation på det där. Ju närmre någon stått dig
desto mer ont gör det när han eller hon sviker. Nu närmre någon fått komma desto svårare
blir besvikelsen att hantera. Blir du sviken av dina nära och kära, eller dina vänner, eller av
kristna syskon i kyrkan, eller kanske t.o.m. av hela kyrkan, kan besvikelsen bli en livslång
kamp som inte alla klarar av.
En annan sak man kan bli besviken på är själva livet. Vi hade så många planer. Vi trodde så
mycket. Vi hoppades så intensivt. Men det blev inte som vi drömt. Alltså lever vi med en slags
livssorg, och det är förstås inte lätt om det är själva livet du är besviken på, för vad gör man
då? Ska man börja gräla på livet självt? Det låter sig ju inte göras.
En ännu svårare sak är den besvikelse vi kan känna över våra egna svek. Vetskapen om att du
var den som svek din vän, din fru, din man, dina barn kan vara en outhärdlig börda att bära
omkring på.
Men svårast… svårast är nog besvikelsen på Gud, för den är så svår att man knappt vågar närma sig den; den tycks ju nästan slutta mot det hädiska… eller? Får man vara besviken på
Gud? Låt oss hänga upp den frågan på en krok i luften en stund. Jag lovar att återkomma till
den. Men låt oss först fundera på vad som kan hända med oss om vi inte klarar av att hantera
våra besvikelser alls.
Vad händer om vi inte alls klarar av att hantera våra besvikelser?
En del människor flyr sina besvikelser, in i annat. Men då får du å andra sidan fly resten av
ditt liv, eftersom det ju i djupet är dig själv du försöker fly från. Andra förnekar sin besvikelse
genom att försöka förtränga det man känner. Ytterligare andra ger upp, resignerar, orkar inte
kämpa emot sina besvikelser längre och förbittras.
Jag antar att detta är vad som sker när vi inte klarar av att hantera våra besvikelser. Snart nog
går vi omkring med en inre sorg. Kanske hamnar vår gudsrelation under denna skugga, där
tvivel och förtvivlan äter in i själen. ”Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”
”Jag hade hoppats Jesus att du skulle kunna förändra allt…” Men nu är jag bara besviken.
15
Säkert blir man då snart också mycket trött. Först blir man trött. Sedan blir man dödstrött. Till
sist blir man livstrött. Och då, någonstans i detta utdragna utmattningskrig, segrar ofta förbittringen. Risken är att man besviken på allt och alla, till slut hamnat i ett träsk av förbittring,
kritisk och arg… så arg… på insidan… på andra, sig själv, livet och Gud.
En text med tuggmotstånd
Nu har halva min predikotid gått. Den andra halvleken ska jag ägna åt ett antal överlevnadsstrategier. Låt oss ta hjälp av ännu en bibeltext. Den bjuder visst tuggmotstånd, men den är
väl värd det, Ps 102: ”En bön av en betryckt, som är modlös och utgjuter sin sorg inför Herren. Herre, hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i
nöd. Lyssna till mig, skynda att svara när jag ropar. Mina dagar svinner bort som rök, och mitt
inre glöder som en ugn, mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs. Jag är för matt för att äta, jag
har magrat av min suckan, är bara skinn och ben. Jag liknar en uggla i öknen, är som en uv
bland ruiner. Jag måste vaka, är som en ensam fågel på taket. Mina fiender hånar mig dagen
lång, de gör narr av mig, brukar mitt namn i förbannelser. Jag äter aska som bröd och blandar
min dryck med tårar för din häftiga vredes skull, du som tog mig och kastade bort mig. Min
levnad är som aftonskuggan, jag vissnar som gräset. Men du, Herre, härskar för evigt, och
släkte efter släkte åkallar dig. Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att visa
det nåd. Ja, stunden är inne, ty dina tjänare älskar Sions stenar, lider av att se det ligga i grus.
Folken skall frukta Herrens namn och jordens alla kungar hans härlighet, när Herren har
byggt upp Sion och visat sig i sin härlighet. Han har hört de utblottades bön, deras bön har
han inte föraktat. Detta skall skrivas ner för kommande tider, och nya släkten skall prisa Herren, när han ser ner från sin heliga höjd, när Herren från himlen blickar mot jorden, lyssnar
till fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö. Herrens namn blir ärat i Sion,
man sjunger hans lov i Jerusalem, när folk och riken samlas för att tjäna Herren. Han bröt i
förtid min kraft, han förkortade mina dagar. Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets
mitt, du vars år varar från släkte till släkte. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett
verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem
som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn
skall bo här och deras barn leva trygga hos dig.” (Bibel 2000)
Var ska vi börja efter att ha läst detta? Vi kanske borde börja med att plocka ner den fråga vi
hängde på en krok i luften för några minuter sedan: Får man vara besvikelsen på Gud? Efter
att ha läst detta råder det väl knappast något tvivel om det. Psalmförfattaren är besviken på så
mycket, men framförallt på Gud. Ja, mitt i bönen brister det och han ropar: ”du… tog mig och
kastade bort mig.” Så djupt är det. Så ont gör det. Så ensam är han. Han är besviken på allt,
men framförallt på Gud.
16
Utandad av Gud
Låt mig berätta om Bibeln. Så här skriver Paulus i 2 Tim 3:16: ”Hela Skriften är utandad av
Gud.” (Sv.Folkbibeln) Given av Gud, fast djupare. Inspirerad av Gud, fast djupare. Utandad ur
Gud, som när Gud andades på Adam så att Adam fick liv. Hela Bibeln är given av, inspirerad
av och utandad ur Gud. D.v.s. det är alltså inte bara så att Gud tillåter denne besvikne man
att säga det han har på sitt hjärta. Detta är djupast sett Guds eget ord, d.v.s. Gud föder fram
dessa ord ur bedjaren värkande hjärta och låter det stå i Psalmen för att generation efter generation ska läsa dem och lära sig någonting om vad man ska göra med sina besvikelser. Och
här är poängen: Låt inte dina besvikelser ta dig från Gud. Låt dem ta dig till Gud. Bär dem
inte som ett gift i ditt inre. Säg som det är istället. Be ut besvikelsen ur ditt inre.
Överlevnadsstrategier
Detta är också överlevnadsstrategi nr. 1 på min egen lista. Var brutalt ärlig med Gud. Jag tror
att många av oss skulle må mycket bättre om vi vågade ta fram våra besvikelser; om vi vågade artikulera dem, ge ord åt dem; inte minst för att vi själva skulle förstå hur vår besvikelse
ser ut eller vad den handlar om. Jag kan i alla fall inte läsa Psalmen på något annat sätt än att
Gud gärna vill ha det samtalet med oss. För om redan jag, som bara är en människa, ser att
mina barn drar sig undan från mig, för att de är besvikna på mig, vill jag höra vad de har att
säga så att vår relation kan bli bra på nytt. Och Gud… Gud är en så mycket bättre Pappa än
vad jag är. Så innan vi tar nästa steg. Här finns egentligen två väldigt viktiga överlevnadsstrategier för den som inte vill sitta förbittrad och slocknad i slutet av sitt liv.
1) Först behövs ett tydligt beslut i ditt liv.
Du behöver besluta dig för att inte ge efter, att vägra förbittring. Du behöver lära dig att känna
igen besvikelsen och bestämma dig för att den inte ska få ditt hjärta.
2) För det andra behöver du ta den till Gud, i en bottenärlig bön,
där allt får sägas.
Och så tänker jag. Jag tänker att Paulus har rätt, Rom: 8:31: ”Är Gud för oss, vem kan då vara
emot oss?” Och då menar han sannerligen inte att det kristna livet är en dans på rosor, för efter denna fråga räknar han upp en massa saker som kan vara mot oss: Nöd, ångest, förföljelse, hunger, nakenhet, fara eller svärd. Men han stannar inte där, utan fortsätter, utan att ta
blicken från dessa svårigheter för en sekund: ”Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss.”
17
Jag tänker att Gud är mitt livs stora plus. Han är för mig. Och jag är hans lilla pojke. Han älskar mig… även när jag inte förstår vad som händer omkring mig eller med mig.
3) En tredje överlevnadsstrategi vi delar jag och psalmförfattaren är
insikten: Den här jorden är inte Himlen, men Himlen är en
verklighet.
Så här skriver han: ”En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De
skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är
borta. Men du är densamme, dina år har inget slut.”
Jag tror att detta är så viktigt. Man måste försona sig med att livet på jorden är märkt av trasighet. Om du kräver perfektion; att alltid vara lycklig, att livet ska vara som i en reklamkampanj, fullt av leende människor i ett ljust skimmer; att ditt äktenskap ska vara en livslång romans utan konflikter, att allt alltid ska gå din väg och alla ska applådera dig… Det är klart att
du blir besviken om detta är vad du förväntar dig. Men, nej… livet här är märkt av synd och
trasighet. Det går inte alltid som du vill. Och ändå kan det vara vackert, när du försonar dig
med det.
4) Och dessutom, detta är min fjärde överlevnadsstrategi: Det
finns en märklig lyftkraft i tanken på att snart… snart kommer
Jesus.
Snart ska jag vara med honom i riket utan tårar, klagan eller sorg. Den tanken kan, när du tar
den rätt, vara som en slags vaccination mot förbittring.
5) En femte överlevnadsstrategi är att se livet som en pågående
utbildning, vilket betyder att jag försöker fråga mig själv när jag
möter besvikelser vad jag kan lära mig om Gud och om livet
genom det jag är med om.
Det är inte alltid lätt att hitta ett svar, men frågan hjälper ofta. Ibland är besvikelsen nämligen
bra. Den kan korrigera mig.
Låt mig ta dig med tillbaka till de två emmausvandrarna, som sa till Jesus att de hade hoppats
på så mycket. Men du… Vad är det egentligen de säger? Vad är det de hoppats på? Lyssna
igen: ”vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.”
Varför är de besvikna? Svaret är att de är besvikna för att de hoppas på fel saker. De är inte
besvikna för att de trodde för mycket om Jesus utan för att de trodde för lite om honom. De
18
trodde att han skulle rädda Israel. Det skulle han. Och det ska han. Men han skulle mer än
så. För så älskade Gud hela världen att han gav den sin enfödde son. Jesus kom för att rädda
hela världen.
Och ibland är jag, och ibland är du, så besvikna på Gud, för att Gud inte gör som vi säger eller räddar våra egna små projekt när sanningen är att vi håller på med sådant som är alldeles
för litet och att Gud vill dra oss in i ett mycket större äventyr som handlar om att rädda världen. Försök få tag på det här, för det kan hända att den där besvikelsen du känner är Guds
sätt att korrigera inriktningen på ditt liv.
När strategier inte är nog
Sist: Ibland fungerar inte mina överlevnadsstrategier. Jag är för trött. Jag faller… faller in i
tungsinne och missmod. Då måste vi komma ihåg att när dessa goda strategier…
1) Besluta dig för att inte låta förbittringen ta ditt hjärta
2) Be ärliga böner där du försöker förstå vad du är besviken på och där du säger det till Gud
3) Försona dig med att världen är en trasig plats
4) Glöm inte Himlen
5) Försök förstå vad besvikelsen kan lära dig.
Kom ihåg att när dessa strategier misslyckas så är Gud ändå Gud. Mitt i den besviknes klagosång kommer ord som vänder allt: ”Min levnad är som aftonskuggan, jag vissnar som gräset.
Men du, Herre, härskar för evigt, och släkte efter släkte åkallar dig. Du skall gripa in och förbarma dig över Sion, det är tid att visa det nåd.”
-Jag vissnar… men du härskar. Jag har hört förunderliga berättelser genom åren, från många,
många människor, som handlat om vad Gud kan göra i en enda bönestund. För vi får aldrig
tappa bort detta att Gud gör under. Ibland sker det förunderliga. Ibland går människor ut ur
bönerummet med en helt annan livshållning än när de gick in i samma rum. Sådant sker, det
vet jag också av egen erfarenhet. Gud både vill och kan bevara oss från att förbittras. Det är
möjligt att bli fri och att förbli fri. Kom ihåg det. Gud gör under!
19
Ditt liv är ditt budskap
Predikan nr. 4
Återigen, det viktigaste en predikant gör är att låta dig möta bibeltexter, så låt oss börja där.
Men först måste jag utfärda en varning till känsliga lyssnare. Det finns ett uttryck i det svenska
språket. Man talar ibland om en så kallad ”kall avrivning”. En kall avrivning är när man
skrubbas ren med en handduk med som först doppats i iskallt vatten. Det låter lite som en
tortyrmetod. Man anar svenska barns lidande genom historien bara genom själva ordet, inte
sant?
Den här bibeltexten, som skrevs av Jesu halvbror Judas, (d.v.s. inte av den Judas som förrådde
honom) är en kall avrivning. Judas brev hör inte till de mest citerade, kanske för att mötet
med hans text tidvis känns som ett möte med ett slags ursinne, eller som en kall avrivning.
Nu finns det dock ett skäl till detta. Judas tar strid, men inte för sig själv, utan för andra. Judas
står upp mot maktmissbrukare och till försvar för enkla små människor som utsatts för deras
ledarskap. När du förstår det blir det kanske också lättare att ta till sig det han skriver. Så… då
är du varnad. Låt oss nu läsa vad han skriver om dessa hårdhänta män, Nya Levande Bibeln:
”dessa män hånar och förbannar sådant som de inte förstår. De bär sig åt som djur som gör
precis vad de har lust till. De förstör sig själva. Ve dem! De följer Kains exempel och går i Bileams fotspår. Kain mördade sin bror och Bileam gjorde vad som helst för pengar. Och liksom
Kora gör de uppror mot Gud. Men precis som han kommer de också att gå under. De är farliga för er… De är som moln över torra marker som lovar regn utan att ge något. De är som
fruktträd utan frukt vid skördetiden… De går omkring och strålar som stjärnor, men… De sätter sig själva högst, och om de visar respekt för andra, är det bara för att själva dra fördel av
det… De orsakar motsättningar och har världens ande i sig, inte den helige Ande som bor i
er.”
Oj, vad han tar i! Språket är mustigt och bilderna staplas på varandra i snabb takt. Jag värjer
mig först, fram till dess jag påminner mig om att också jag har suttit ner med människor som
berättat tragiska berättelser; berättelser om hur de blivit körda med och överkörda av maktmissbrukare; berättelser om hur de krympts och kanske stympats för livet. Och när jag har
hört dem, som kommit med sina sköra hjärtan i sina händer, och försiktigt vågat anförtrott sig
åt någon, kanske t.o.m. åt en kyrka, men blivit misshandlade istället för hjälpta… då har jag
förstått Judas. För ibland måste man stå upp för andra och säga stopp när människor far illa.
Som Astrid Lindgren låter Jonathan säga i berättelsen om Bröderna lejonhjärta: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten
lort”
Det är också intressant att läsa inledningen av Judas brev, vers 3: ”Älskade vänner, jag hade
tänkt skriva ner några tankar till er om den frälsning som Gud har gett oss. Men nu känner jag
20
att mitt brev i stället bör bli en uppmaning till er att med all er kraft kämpa för den sanning
som Gud en gång för alla har gett till sitt folk.” (NLB)
Det verkar som om Judas tänkt skriva ett annat brev, ett underbart brev, om nåd och frid. Men
nu måste han släppa det, lägga om kursen och istället ta strid för människor han älskar. Jag
tänker att varje predikant med tiden vet något om detta, d.v.s. om hur det är när det vänder,
när man får lägga bort sina idéer, bara för att Guds Ande vrider tanken och blicken åt annat
håll. Så heder åt Judas som vågade.
Tre namn. Tre män. Tre liv. Tre budskap.
Men vad säger han då, närmare bestämt? Jo, han beskriver mästermanipulatörer. De behärskar ordkonsten och kan få andra med sig genom sin retoriska skicklighet. Men de liknar Kain,
Bileam och Kora.
”Ditt liv är ditt budskap.” Är det inte intressant att se hur Bibeln använder detta pedagogiska
grepp här? ”Ditt liv är ditt budskap.” Tre namn. Tre män. Tre liv. Tre budskap.
Jag vet inte om du kan den bibliska historien. Låt mig hjälpa dig. Först Kain, som var avundsjuk på sin bror och därför dödade honom. Sedan Bileam, en man som sålde ut sin övertygelse för pengar och sist Kora som gjorde uppror mot Mose, tydligen för att själv få bli ledare.
Moses var den ledare Gud valt. Kora var en självutnämnd profet.
”Ditt liv är ditt budskap.” Alltså tar Judas fram tre män ur historien för att beskriva drivkrafterna hos dem som nu missbrukar makten och gör människor illa i den första församlingen. Det
han säger här är alltså att avundsjuka (Kain) eller försök att tjäna pengar på andra (Bileam) eller behovet att hävda sig själv, eller uppror (Kora) är väldigt farliga drivkrafter, inte minst i en
församlingsledares liv.
Lyssna på ord eller studera liv?
Genom historien har kyrkan gått fel många gånger p.g.a. att vi lyssnat till ord istället för att
studera liv. Sunda församlingar har blivit sekter när vi låtit oss bländas av kraftfulla personers
karisma istället för att pröva frukten i deras liv. För det är farligt när karisma blir viktigare än
karaktär. Det är detta Judas skriver om när han säger att dessa män är som torra moln i öknen,
d.v.s. man ser molnet och hoppas på regn, men det bara drar förbi, vilket betyder att de lovade så mycket de aldrig höll.
De bar heller ingen frukt, menar Judas.
Kyrkan skulle ha besparats så mycket lidande och söndring om vi bara lyssnat till det där med
frukt. Men tyvärr har vi i vår förhoppning av att hitta snabba lösningar, andliga quick-fix, ofta,
21
i vår rastlöshet hellre lyssnat till dem som haft störst lyskraft än dem som burit mest frukt. Fast
Jesus är glasklar på den punkten, Matt 12:33: ”på frukten känner man trädet”.
I dessa ord säger Jesus att du inte bara ska lyssna på ord eller bländas av människors lyskraft.
Du måste också studera frukten i och av deras liv. Hur ser deras påverkan ut? Får dessa män
eller kvinnor andra att växa och må bra, eller lämnar de ödeläggelse i sina spår?
Jag anar att vi står inför en prövning här. Den väckelse-längtande församlingen blir ofta rastlös. Ibland blir hon då ett lätt byte för självutnämnda profeter. Och därför måste profeten prövas. Men det räcker inte med att du prövar orden eller storleken på en rörelse, för Jesus säger
i Matt 7:22-23: ”På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i
ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall
jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte.”
Resultat och rörelse kan många visa upp, men vi har sett stora rörelser i historien som inte visat upp god frukt i förlängningen. Alltså säger Jesus: ”på frukten känner man trädet”. Och därför måste profeten prövas på sin frukt, och aldrig bara på sina ord. Judas skriver då om de
män han nu ställer till svars, och den frukt deras påverkan burit: ”De orsakar motsättningar.”
Exakt samma tanke kommer igen i den här texten från Hebr 13:7: ”Tänk på era ledare som
har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro.” Se på
vad deras liv ledde fram till. Varför? Jo, för att ditt liv är ditt budskap. Det räcker inte med att
vara bra med sina ord. Någon sa: - Ditt liv kommer antingen att stryka under eller att stryka
över dina ord.
Kyrkan behöver inte bättre retoriker i första hand. Nej, det kyrkan behöver i första hand är ärliga lärjungar som kämpar sin kamp med att själva försöka följa Jesus, kanske på en smal väg,
genom en svår tid. För bara den som i första hand är en lärjunge är också en trovärdig ledare.
Rätten att pröva allt
Maktmissbrukarna i Judas brev beskrivs som kometer. Tyvärr är detta också en av de saker jag
tvingats lära mig under mina 30 år som pastor. Jag har sett många kometer… hört många
vackra ord och mött många lysande personligheter med stark karisma… men med ihålig trovärdighet. Kometer som lyste starkt en tid.
Jag uppmanar dig att behålla ett sunt kritiskt tänkande. Låt ingen utsätta dig för något som
känns fel för dig, även om han eller hon skulle försöka skriva under sina egna åsikter med
Guds namn. För saken är bara så här enkel: Så gjorde aldrig Jesus. Och det gör han inte nu
heller. Jesus kräver aldrig av dig att du ska ge upp din uppriktighet eller avsäga dig din rätt att
pröva det du är med om.
Också Paulus skriver, 1 Thess 5:19-21: ”förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det
som är bra…”
22
”Vi predikar inte oss själva”
Detta är en av de viktigaste saker jag lärt mig under mina 30 år som pastor. Om någon lärt
mig detta tidigare hade det bevarat mig många svåra upplevelser. Men nu ska detta absolut in
på topp 4 listan. ”Ditt liv är ditt budskap.” D.v.s. det betyder inte att du ska predika dig själv,
2 Kor 4:5: ”Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare
för Jesu skull.” (SFB)
Detta är viktigt, för predikanter kan sannerligen börja predika sig själva, sina egna åsikter
istället för Guds ord, när hans eller hennes uppgift istället är att vara förvaltare, förmedlare
och översättare av Guds ord. För du klarar dig bra utan mina åsikter om allt, men du går under utan Guds ord. Så måtte vi kunna säga detsamma, ”vi predikar inte oss själva”.
Nej, att ”ditt liv är ditt budskap” betyder för mig att mitt liv måste vara ett med mitt budskap,
åtminstone så långt det är möjligt i en ofullkomlig människas liv. Som Paulus skriver det, Fil
3:17: ”Ta mig till föredöme allesammans, och se på dem som lever efter det exempel vi har
gett er.”
Jag tror inte att jag är fullkomlig, som du hört och förstår. Paulus trodde inte heller att han var
fullkomlig. Det är inte alls det det här handlar om. Nej, det handlar helt enkelt om att man
inte kan leva på ett sätt och predika på ett annat. Det står om Jesus i Johannesevangeliets inledning, Joh 1: ”Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet… Den
ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.”
Vad betyder det? Jo, det betyder att vi inte vet - eller kan veta - vem Gud är. Och ord inte räcker för att vi ska förstå. Därför kom Gud själv. Jesus lever ut en förklaring av vem Gud är. Som
Jesus är sådan är Gud. Som Jesus bryr sig om människor bryr sig Gud om oss. Som Jesus förlåter förlåter Gud. Som Jesus helar helar Gud. Som Jesus tar sig tid för att undervisa och förklara vägen för lärjungar tar sig Gud tid med dig. Jesus är Guds självpresentation, inte bara
svart på vitt i bibeltext utan också i kött och blod som människa.
Brev från Jesus
På samma sätt vill Gud nu att ditt liv ska få representera och presentera Jesus för din omgivning. Det finns en underbar bibeltext om det, 2 Kor 3:3: ”Det är uppenbart att ni är ett
Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.”
Här är Paulus idé: Du är ett brev från Jesus till de människor du möter. Kanske inte att så
många av dina vänner läser Bibeln, men en sak är säker, de läser dig!
Om dina vänner vet att du är en kristen så kommer de att försöka läsa vad det står om Jesus i
ditt liv.
23
Låt oss göra ett intressant experiment. Jag säger ett namn, så får vi se vad du omedelbart tänker på. Om jag säger Idi Amin, Stalin eller Hitler… tänker den som minns på våld och terror.
Om jag säger Nelson Mandela eller Desmond Tutu tänker många istället på Sydafrikas försoningsprocess. Om jag säger Gandhi tänker du kanske på icke-våldsprincipen. Det är särskilt
intressant, eftersom just Gandhi sa en gång ”Mitt liv är mitt budskap”.
Bibeln är också full av exempel på hur namn fått stå för någonting. Om jag t.ex. säger Judas
står namnet för förräderi, medan namnet Petrus, som lärjungen Simon får av Jesus, står för något klippfast.
Jag gör ytterligare ett försök och säger Moder Theresa. ”Säg det första ord du tänker på efter
namnet” har jag sagt till mina lyssnare vid ett antal föreläsningar, och efter hennes namn är
det nästan alltid samma ord som återkommit, nämligen ordet ”barmhärtighet”. Vilket är en
fantastisk sak, inte sant? Tänk att kunna leva ut sitt budskap så tydligt att direkt du hör hennes
namn så tänker du omedelbart på barmhärtighet! Håll med om att det här är tankeväckande.
Så… om jag nu istället skulle säga ditt namn vad tror du att människor i din omgivning tänker
på?
Låt oss fundera lite till på det där. Om du nu är ett brev från Jesus, vad vill du då att människor ska kunna läsa där?
Jag vill att det ska stå någonting i mitt liv om en barmhärtig Gud, som ger små människor
nåd. Jag vet inte varför så många genom historien tyckts uppfatta det som att kristna tror sig
vara bättre, mer präktiga än andra. Är det vad man fortfarande läser så river vi det brevet och
skriver om det, för i mitt brev kan inget sådant stå. Där måste det istället handla om att Gud
har varit god mot en mycket ofullkomlig och alldeles för liten människa, av ingen annan orsak än av nåd.
Jag vill dessutom att det ska stå någonting i det där brevet om att det lönar sig att söka Gud. I
40 år och mer än så har jag sökt Gud. Jag har försökt förstå hans vilja och jag har försökt att
följa den. När jag misslyckats har jag istället försökt var ödmjuk, bekänt min synd och börjat
om igen. Det har inte alltid gett utdelning på kort sikt. Men det har varit en långsiktigt hållbar
investering, så att jag kan säga, att om jag vore 13 år igen, och satt på den där hårda träbänken i det där gamla gistna mötestältet och än en gång, som då, utmanades att be min frälsningsbön, nu när jag 40 år senare vet vad jag då inte visste, d.v.s. vad denna bön skulle leda
fram till, så skulle jag tveklöst be den igen, d.v.s. be Jesus komma in i mitt liv, bara för att han
är och förblir mitt livs stora vackra plus.
Hur ska detta gå till?
Sist: Hur ska mitt liv kunna bli ett brev från Jesus?
Här är svaret: Låt Gud skriva ditt brev.
24
I onsdags läste vi detta löfte vid vår morgonbön, från Jesus till kyrkan i Apg 1:8: ”när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen…”
Detta är Svenska Folkbibelns, och de flesta andra Biblars sätt att översätta den här texten. Bibel 2000 skriver istället ”och ni skall vittna…” Det finns en viktig nyans här. Vittna är ett verb,
något man gör. Men ”vittne” är något man är.
Och så vill jag läsa det, d.v.s. när Guds Ande kommer in i ditt liv visar det sig inte bara i att
du börjar göra en massa nya saker, utan framförallt i att du blir något nytt.
Jag ska försöka säga det enklare: Ska man kunna se Jesus i ditt liv måste Jesus få finnas i ditt
liv. Ska man kunna läsa något om honom i ditt livsbrev så börjar det med en enkel bön: ”Jesus, kom in i mitt liv. Bli min Frälsare och Herre.” För när han väl kommit in i ditt liv kommer
han snart också att börja komma ut ur ditt liv.
”Ditt liv är ditt budskap.” D.v.s. på något sätt måste det hålla ihop alltihop. Jesus sökte inte talare. Han sökte lärjungar. Så, jag antar att det är så det går till. Vi släpper in Jesus och lär känna honom, och så låter vi Gud skriva nästa kapitel, inte med bläck utan med sin Ande.
”De orsakar motsättningar och har världens ande i sig, inte den helige Ande som bor i er”,
skrev Judas om dem som bara hade ord. ”De orsakar motsättningar.” - På frukten ska trädet
kännas, säger Jesus. Så var uppmärksam på dem som ständigt skapar motsättningar.
Men… framförallt… för visst måste väl detta vara det stora och kvarblivande hos oss efter att
ha läst dessa ord: ”den helige Ande som bor i er.”
Här är hoppet, och något av det mest häpnadsväckande som sagts om dig: Guds Ande bor i
dig!
Bor… d.v.s. Guds Ande kommer inte bara på besök då och då. Guds Ande bor i dig, just nu
och imorgon.
När ditt liv blir ditt budskap, och ditt budskap handlar om en närvarande Gud, och när ditt liv
stryker under det budskapet så kommer du att ena och inte skapa motsättningar, och förmedla tro, hopp och kärlek, inte för att du alltid lyckas med allt, utan för att du tror på en Gud
som förlåter dig och som älska både dig och alla andra.
Alltså kan du vara ett brev, ja t.o.m. ett kärleksbrev, från Jesus till din omgivning. Och jag
måste säga att detta är en bra övergång till nästa veckas uppstart på vårens stora tema om
gudsbild och självbild, för tänk att få börja se sig själv genom dessa häpnadsväckande,
kramplösande och så glädjefyllda ord: Jag är ett brev från Jesus till min omgivning. Inte bara
med mina ord, d.v.s. när jag får säga någonting om honom. Mitt liv är mitt budskap.
25
