Sahlgrenska akademin
vid GÖTEBORGS UNIVERSITET
Institutionen för neurovetenskap och fysiologi / Logopedi
174
Samtalsmatta som redskap för att utarbeta individuella
aktivitetsprogram i daglig verksamhet:
Kartläggning, utveckling och utvärdering
Anna Johansson
Masako Konno Karlsson
Magisteruppsats i logopedi
20 poäng
Vårterminen 2007
Handledare
Ulrika Ferm
AnnaKnollenburg
Samtalsmatta som redskap för att utarbeta individuella
aktivitetsprogram i daglig verksamhet: Kartläggning,
utveckling och utvärdering
Anna Johansson
Masako Konno Karlsson
Sammanfattning. Vuxna personer med omfattande kommunikationssvårigheter och stora rörelsehinder har ofta mycket begränsade möjligheter att uttrycka åsikter och värderingar, och att påverka sin tillvaro. I detta kliniska
utvecklingsprojekt introducerades metoden samtalsmatta i en daglig verksamhet. Tre arbetstagare med omfattande tal- och rörelsehinder och tre personal deltog i projektet. Syftet var att förbättra arbetstagarnas möjligheter till
aktivitet, självbestämmande och delaktighet, och personalens möjligheter att
anpassa verksamheten till arbetstagarnas åsikter och behov. Totalt 49 träffar
hölls med arbetstagare och personal. Arbetstagarna intervjuades med hjälp av
samtalsmatta och individuella aktivitetsprogram utarbetades. Aktivitetsprogrammen och samtalsmatta som metod i daglig verksamhet utvärderades.
Resultaten visade att arbetstagarna upplevde att de genom samtalsmatta fått
uttrycka sina åsikter. Personalen uppgav att samtalsmatta överlag fungerade
väl i verksamheten. Faktorer att tänka på vid användning av samtalsmatta
diskuteras i uppsatsen.
Abstract. Adults with severe communication difficulties and physical disabilities often have limited possibilities to express their views and to decide
about issues that influence their lives. In this developmental project, the resource Talking Mats was introduced in a day centre. Three clients with severe
speech and physical impairments and three staff participated in the project.
The aims were to improve the clients’ possibilities for activity, decision-making and participation, and the possibilities for the staff to adapt activities to clients’ opinions and needs. In total, 49 meetings were held with
clients and staff. By using Talking Mats, personal activity programs were
developed in collaboration with the clients. The activity programs and the
method Talking Mats were evaluated. The results showed that the clients
experienced that they could express their views using Talking Mats. Staff
considered Talking Mats to be a useful tool. Clinical implications are discussed.
”All persons, regardless of the extent or severity of their disabilities, have a
basic right to affect, through communication, the conditions of their existence.” (National Joint Committee for the Communicative Needs of Persons
with Severe Disabilities, 1992)
Omfattande kommunikationssvårigheter innebär oftast begränsade möjligheter att påverka sin livssituation (Hemsley & Balandin, 2004; Cameron & Murphy, 2002; Murphy
& Cameron, 2006b). För att kunna kommunicera med andra människor och för att kunna
bestämma över sina egna liv behöver personer som saknar tal eller som har ett mycket
1
svårförståeligt tal använda alternativa och kompletterande kommunikationssätt (AKK)
(Zachrisson, Rydeman & Björck-Åkesson, 2002). Samtal där den ena personen använder
AKK ser annorlunda ut mot samtal där båda parterna talar. Många studier tyder på att
AKK-användare tar mindre aktiv del i samtal, förhåller sig passivt och tar svararens roll. I
dessa samtal är det oftast den talande samtalspartnern som tar initiativ och styr turtagning
(Basil, 1992; Hjelmquist & Dahlgren Sandberg, 1996; Light, 1988; Tavares & Peixoto,
2003).
Att ha både tal- och rörelsehinder innebär att såväl tal som kroppskommunikation påverkas (Hjelmquist & Dahlgren Sandberg, 1996). Mönster såsom för lite mimik och
gester eller för mycket kroppskommunikation till följd av t.ex. ofrivilliga rörelser gör att
kopplingen mellan uttryck och innehåll och avsikt blir tidskrävande och ibland svår att
förstå. Risken för feltolkningar är stor. En person med ett omfattande rörelsehinder har
som regel också begränsade möjligheter att förflytta sig självständigt, vilket ytterligare
inskränker möjligheterna till kommunikation. Han eller hon behöver assistans från personer i omgivningen och dessa personer, t.ex. personal i olika verksamheter och personliga assistenter, har stor inverkan på den kommunikativa och sociala miljön. För att optimera kommunikation är det därför viktigt att inte bara fokusera på personen som har
kommunikationssvårigheter utan att också arbeta med personer i hans eller hennes sociala
miljö. I olika studier betonas vikten av att erbjuda utbildning för vårdpersonal om
kommunikationssvårigheter och AKK så att verksamheter kan anpassas efter individernas behov (Hemsley & Balandin, 2004; O’Keefe, Kozak & Schuller, 2007).
Samtalsmatta
På grund av svårigheter att uttrycka egna åsikter och ta till sig information utesluts
personer med kommunikationssvårigheter ofta från forskning (Brewster, 2004; Lloyd,
Gatherer, & Kalsy, 2006; Murphy, Tester, Hubbard, Downs, & MacDonald, 2005;
Murphy, 2006). De har ett begränsat inflytande och hamnar lätt utanför socialt och
samhälleligt liv (Lloyd m.fl., 2006). Insatser för personer med kommunikationssvårigheter bör bygga på upplevda behov. Forsknings- och utvecklingsprojekt måste därför
utformas så att personer med kommunikationssvårigheter kan delta. Intervjuer bör t.ex.
anpassas så att det är enkelt för personen som deltar att förstå frågorna och så att personen
erbjuds möjlighet att dels fundera över vad han eller hon tycker, dels formulera sina
åsikter så att intervjuaren förstår vad personen menar (Murphy m.fl., 2005). Ett sätt att
erbjuda sådana möjligheter är att använda en samtalsmatta. Samtalsmatta – Talking Mats
– är en metod och ett redskap som ger personer med kommunikationssvårigheter stöd i att
uttrycka åsikter och värderingar och tänka på viktiga saker på nya sätt (Murphy & Cameron, 2006a). Metoden utvecklades av logopeden Joan Murphy från Skottland, med
syfte att underlätta för vuxna personer med cerebral pares att uttrycka sig. Metoden har
sedan dess kommit att användas av personer med olika typer av funktionshinder. I tidigare studier har samtalsmatta använts bl.a. i fokusgrupper för personer med kommunikationssvårigheter, för att utarbeta och synliggöra framtidsplaner för ungdomar med
inlärningssvårigheter, i samband med målsättningsarbete i klinisk verksamhet, samt i
intervjuer med äldre personer (Murphy, 2006; Cameron & Murphy, 2002; Borman &
Murphy, 2006; Murphy m.fl., 2005). Samtalsmatta är ett komplement till befintliga
kommunikationshjälpmedel och ersätter aldrig andra personliga hjälpmedel och kommunikationssätt, t.ex. en persons blisskarta (Murphy & Cameron, 2006a).
En samtalsmatta består av en textilmatta samt tre olika uppsättningar av bilder: bilder
2
för samtalsämnen, bilder som hör till en visuell värderingsskala samt bilder av olika
faktorer som relaterar till de olika samtalsämnena. Bilderna förses med kardborreband på
baksidan och kan på så sätt fästas på textilmattan. Den visuella skalan kan bestå av två, tre
eller fler skalsteg som användaren pekar på för att uttrycka åsikter och värderingar om de
bilder som hör till det pågående samtalsämnet. När samtalsämnet har bestämts presenteras bilder för olika faktorer av samtalsämnet tillsammans med en öppen fråga t.ex. ”Vad
tycker du om…?”. Bilden placeras därefter under den bild i den visuella värderingsskalan
som stämmer med personens åsikter. Om personen har svårt att själv hantera bilderna kan
han eller hon peka med fingret eller ögonpeka på den visuella skalan så att samtalspartnern kan placera bilden på mattan. När man använder en samtalsmatta ska det alltid
finnas tomma lappar för att ge personen möjlighet att lägga till bilder som inte finns
representerade i det bildmaterial som intervjuaren tagit fram. När man har talat färdigt om
ett ämne och samtliga bilder har placerats på mattan är det viktigt att man tillsammans går
igenom personens svar så att han eller hon får möjlighet att göra eventuella korrigeringar.
Personens åsikter dokumenteras genom att den färdiglagda mattan fotograferas. Till en
samtalsmatta kan man även använda en eller flera submattor som gör det möjligt att gå
djupare in i ämnen med hjälp av fler bilder på olika faktorer. Om personen exempelvis
placerar bilden för matlagning på den negativa delen av den visuella skalan kan detta
diskuteras vidare med hjälp av en submatta. Syftet med submattan är då att få mer information om varför och på vilket sätt personen upplever matlagning som något negativt.
Tidigare studier har visat att det ofta är svårt att ta reda på vad en person med omfattande kommunikationssvårigheter egentligen tycker. Anledningen till detta kan vara att
personen svarar det som han eller hon tror att intervjuaren förväntar sig eller att personen
inte förstått frågan (Murphy & Cameron, 2006a). Detta kan motverkas genom användning av samtalsmatta eftersom informationen segmenteras i mindre hanterbara delar. Att
fysiskt välja och placera bilder, såsom sker vid användning av samtalsmatta, har också
visat sig vara värdefullt när det gäller att utveckla förmåga att reflektera över och framföra egna åsikter ur positiva och negativa synvinklar (Cameron & Murphy, 2002).
Aktivitet och Delaktighet
International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) är WHO:s
klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. Klassifikationen erbjuder
ett standardiserat språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd och kan användas som ram för diskussion kring en persons problem och behov av stöd. ICF ger
möjlighet att beskriva en persons hälsa ur ett helhetsperspektiv vid en viss tidpunkt.
Klassifikationen utgår från kroppsfunktion och kroppsstruktur, aktivitet och delaktighet,
och kontextuella faktorer. Aktivitet definieras i ICF som ”en persons genomförande av en
uppgift eller handling”, och delaktighet som ”en persons engagemang i en livssituation”
(Socialstyrelsen, 2003, s.115). I ICF finns också utrymme för att beskriva de faktorer som
utgör ”den fysiska, social och attitydmässiga omgivning i vilken människor lever och
verkar” (Socialstyrelsen, 2003, s.157). Dessa omgivningsfaktorer kan påverka individen
positivt eller negativt. En stor del av den forskning som genomförts kring funktionshinder
har fokuserat på kroppsfunktion och kroppsstruktur. Det är dock viktigt att också beskriva
vad som händer med individen just på grund av svårigheter som berör funktion och
struktur (Rydeman & Zachrisson, 2004). Man måste ta hänsyn till reella fysiska och
sociala begränsningar och personens egen uppfattning om sitt funktionstillstånd. Genom
ICF:s aktivitets- och delaktighetsdimension integreras de medicinska och sociala faktorer
3
som skildrar en persons funktionshinder (Björck-Åkesson & Granlund, 2004). Enligt ICF
ska aktivitet och delaktighet bedömas med två bedömningsfaktorer, kapacitet och genomförande. Detta för att kunna beskriva vad en person kan göra och vad en person
verkligen gör i det dagliga livet. Enligt Björck-Åkesson och Granlund (2004) framgår det
inte tydligt i ICF att delaktighet alltid bör bedömas utifrån en persons upplevelse av
samspel i olika situationer och inte utifrån personens förmågor.
“Delaktighet innefattar att vara autonom och bestämma över sitt eget liv,
även om man inte kan utföra olika aktiviteter på egen hand. Detta innebär att
den egna viljan och motivationen, personliga mål och roller är betydelsefulla
för upplevelse av delaktighet. Delaktighet kan därför inte “mätas” genom att
isolerat kartlägga individens kapacitet och omgivningens tillfällen. Därför är
det nödvändigt att personen själv bedömer sin delaktighet” (Björck-Åkesson
& Granlund, 2004, s.36)
Det är alltså viktigt att tillfråga individen om delaktighet eftersom delaktighet alltid ska
utgå från hans eller hennes egna upplevelser, oavsett om individen kan utföra olika aktiviteter på egen hand eller inte. Delaktighet är också nära kopplat till motivation samt en
persons möjlighet att fatta egna beslut och välja att aktivt delta i olika situationer. Även i
olika forskningssammanhang där man försökt att beskriva definitioner av delaktighet, har
stor vikt lagts på faktorer som motivation, engagemang, aktiviteter och möjligheter i
miljön (Eriksson, 2006).
Syfte och frågeställningar
Projektets huvudsakliga syfte är att öka möjligheterna till aktivitet, självbestämmande
och delaktighet för tre personer med omfattande tal- och rörelsehinder i en daglig verksamhet. Ett parallellt syfte är att ge personal som arbetar i den dagliga verksamheten
ökade möjligheter att kommunicera med sina arbetstagare och därmed bättre förutsättningar att utveckla verksamheten så att denna kan anpassas till arbetstagarnas åsikter och
behov. Ytterligare ett syfte med projektet är att utvärdera samtalsmatta som metod i
daglig verksamhet. Frågeställningarna är: I vilka aktiviteter och på vilket sätt deltar arbetstagarna i daglig verksamhet? Hur upplever arbetstagarna sina möjligheter att vara
delaktiga och påverka vad de gör i daglig verksamhet? Hur fungerar samtalsmatta som
redskap för att utarbeta individuella aktivitetsprogram? Hur skiljer sig de aktivitetsprogram som utarbetats med hjälp av samtalsmatta från de aktivitetsprogram arbetstagarna
hade då projektet påbörjades? Vad tycker arbetstagarna om de aktivitetsprogram som
utarbetats i projektet? Vad tycker projektets deltagare om att använda samtalsmatta?
Metod
Deltagare
Detta är ett kliniskt utvecklingsprojekt som genomförts av författarna tillsammans med
tre vuxna personer med omfattande tal- och rörelsehinder (arbetstagare) och tre personal i
en daglig verksamhet. De tre arbetstagare som deltagit i projektet var de tre personer som
undersökarna (utifrån deltagande observation), personal och verksamhetschef ansåg hade
störst begränsningar och störst behov av kommunikationsstödjande åtgärder, av de åtta
arbetstagare som arbetade i den dagliga verksamheten. Inga test eller andra formella
4
bedömningar har genomförts i projektet. Den beskrivning av arbetstagarna som följer
bygger på intervjuer med personal, samtal med arbetstagarnas personliga assistenter samt
undersökarnas egna iakttagelser under projektets gång.
Arbetstagare
Arbetstagare 1 (A1). A1 är en 33-årig man som använder bliss som sitt främsta kommunikationsmedel. A1 är rullstolsburen och har en kraftigt nedsatt motorik. Han är beroende av personlig assistans. A1 kombinerar blissymboler till flerordsmeningar genom
att peka med pekfingret på blisskartan som är placerad framför honom. Han använder
även ett fåtal talade ettordsyttranden såsom ”ja”, ”nej”, ”mamma” och ”idag”. Vid enstaka tillfällen kommunicerar A1 med manuella tecken såsom ”jobba” och ”tänka”. Via
kroppsspråk och mimik visar han tydligt ogillande/gillande. Han tar ofta egna initiativ till
kommunikation och inleder dagligen samtal om sina favoritsamtalsämnen ”kaffe”, ”köer
vid toaletterna” och ”försenade bussar”. A1 utvecklar samtal genom att uttrycka tankar
och funderingar. A1 har stort behov av struktur. Om de dagliga rutinerna förändras pekar
A1 vid upprepade tillfällen på blissymbolen VARFÖR1 trots olika förklaringar och förtydliganden från samtalspartnern. Förståelsen fungerar för vardagskommunikation.
Arbetstagare 2 (A2). A2 är en man på 32 år som är helt beroende av personlig assistans.
Hans motorik är kraftigt nedsatt i samtliga extremiteter och han saknar tal. Han har en
blisskarta som nästan aldrig är framtagen och som därmed sällan används. Enligt assistent
och personal är A2 inte intresserad av att använda blisskartan. Han kommunicerar via
ljud, leenden samt tydlig ögonkontakt. Han påbörjar sällan dialog med andra, och personal och assistent har svårt att tolka hans initiativ till kommunikation. Kommunikation
sker i huvudsak genom att samtalspartnern ställer ja- och nejfrågor. A2 svarar genom att
ögonpeka på samtalspartnerns högra/vänstra hand för att uttrycka ja/nej. Vid enstaka
tillfällen kommunicerar A2 via blisskartan. Detta sker genom att han söker med ögonen
på blisskartan som assistenten håller upp framför honom. När A2 funnit en blissymbol
går assistenten igenom fält för fält och därefter rad för rad för att komma fram till den
blissymbol A2 avser. Detta tar oftast lång tid och avbryts genom att blisskartan läggs
undan, direkt efter det att en symbol pekats ut. Assistenten uttrycker att det är svårt att se
vilken symbol A2 ögonpekar på och att förstå vad A2 menar med den valda symbolen.
Assistenten berättar att hon upplever att A2 ofta glömmer bort vilken blissymbol han
söker efter och/eller vad frågan egentligen handlade om. Förståelsen fungerar tillfredställande för samtal som kretsar kring det som händer här och nu.
Arbetstagare 3 (A3). A3 är en 26-årig kvinna som använder ögonpekning och bliss som
sina främsta kommunikationsmedel. A3 har flera olika blisskartor som är utformade
utifrån olika situationer och känslor. Hennes motorik är kraftigt nedsatt i samtliga extremiteter. I sin vardag är hon beroende av hjälp med allt av personlig assistent. Via tydlig
ögonpekning kan A3 förmedla vad hon vill till sin omgivning. Hon uttrycker ja/nej genom att titta uppåt respektive nedåt. För att tala om att hon vill använda sin blisskarta
tittar hon snett bakåt mot rullstolsfickan där hennes olika blisskartor ligger. När A3 använder kartan (endast en av kartorna används) går assistenten systematiskt igenom kartan
tillsammans med A3, som tydligt ögonpekar ja/nej, tills de gemensamt finner rätt symbol.
A3 ögonpekar framför allt på enstaka blissymboler. Både personal och assistenter uttrycker att A3 vet vad hon vill och att hon inte ger upp förrän omgivningen förstår henne.
Förståelsen fungerar väl för vardagskommunikation.
1
I texten markeras blissymboler med kursiva versaler (von Tetzchner & Jensen, 1996).
5
Personal
Samtliga i personalgruppen deltog i projektet och var relativt nyanställda då projektet
påbörjades.
Personal 1 (P1). P1 är en medelålders kvinna som arbetar i verksamheten som arbetsterapeut. P1 är huvudansvarig för aktiviteterna i verksamheten och har en del erfarenhet
av AKK sedan tidigare.
Personal 2 (P2). P2 är en yngre kvinna som arbetar som aktiveringspedagog i verksamheten. P2 har liten erfarenhet av AKK sedan tidigare.
Personal 3 (P3). P3 är en medelsålders man som i grunden är inredningssnickare och
som har begränsad erfarenhet av AKK. På grund av förändrad arbetssituation valde P3 att
avbryta sitt deltagande i projektet strax efter det att de första enskilda intervjuerna med
arbetstagarna hade ägt rum.
Material
I projektet användes redskapet och metoden samtalsmatta samt ett antal intervjufrågor
som hörde samman med de samtalsämnen som förekom i projektets olika intervjuer (se
Figur 2). Arbetstagarnas blisskartor har funnits tillgängliga under samtliga intervjuer och
samtal.
Samtalsmatta
De samtalsmattor som användes i projektet bestod av följande komponenter:
o Dörrmattor av textil att fästa bilder på.
o Bilder som representerade samtalsämnen t.ex. ”Att skriva dagbok”.
o Bilder som representerade olika faktorer av samtalsämnet t.ex. ”Vad tycker du
om att använda bilder i din dagbok?” samt tomma lappar.
o En visuell värderingsskala med skalsteg för positivt, sådär och negativt. Vid
sista utvecklingsintervjun förändrades skalan till oftare, lagom och färre (se
Figur 3, s.10).
o En bild för begreppet förvirrad. Bilden togs fram för att ge arbetstagarna ökad
möjlighet att framföra om de ej förstod frågorna.
o En submatta för att vidareutveckla ämnen.
Visuell värderingsskala
Faktorer
Bilden förvirrad
Samtalsämne
Figur 1. Exempel på samtalsmatta som användes i projektet.
6
Samtalsmatta användes tillsammans med arbetstagarna i samband med informationsmöten, utvecklingsintervjuer och utvärderingsintervjuer (se Figur 2). Arbetstagarna fick
själva avgöra om och hur mycket de ville använda sina befintliga blisskartor under intervjuerna. Bilden för samtalsämnet för varje intervju placerades på nedre delen av
mattan, och den visuella skalan i övre kanten på samtalsmattan (se Figur 1). Bilden med
symbolen förvirrad placerades i nedre högra hörnet. Vid varje intervju ställdes öppna
frågor till varje bild. Arbetstagarna svarade genom att peka/ögonpeka på den bild i den
visuella skalan som passade bäst in på vad de tyckte om varje fråga.
Arbetstagarna fick själva bestämma vilka bilder (PCS-bilder eller bliss) de önskade
använda vid intervjuerna. De fick också välja storlek på bilderna och på samtalsmattan.
Samtliga arbetstagare valde att använda bildsystemet PCS (Mayer-Johnson™,
1981–2006). A1 valde att använda en samtalsmatta som var 40×30 cm, A2 och A3 valde
storleken 80×60 cm. Storleken på bilderna på den visuella skalan var 6×6 cm för den lilla
samtalsmattan och 7×7 cm för den stora. Ämnesbilder och tillhörande bilder var i storleken 5×5 cm. Samtliga bilder markerades med en tjock svart linje runt symbolerna samt
laminerades med matt plast och förseddes med kardborreband. Programmet Göra Papperskartor i Symbol for Windows (Handicom, 1999–2006) användes för framtagning av
bilder. Vid avsaknad av lämpliga PCS-bilder kompletterades med bilder från andra källor.
Intervjufrågor
I projektet förekom flera olika typer av intervjuer (se Tillvägagångssätt och Figur 2) och
därmed olika typer av frågor. De frågor som användes i samband med kartläggningsintervjuerna utarbetades utifrån de iakttagelser som gjorts i samband med undersökarnas
deltagande observationer och utifrån vad som framkommit under informella samtal
mellan undersökare och personal i samband med informationsmöten. De frågor som
användes vid utvecklingsintervjuerna utarbetades utifrån vad som framkommit i kartläggningen. Syftet med utvecklingsintervjuerna var att utarbeta nya aktivitetsprogram till
arbetstagarna. Intervjufrågorna handlade därför om vad arbetstagarna tyckte om olika
aktiviteter. Samtliga utvecklingsintervjufrågor inleddes med frasen ”Vad tycker du
om…?”. I tabell 1 (s. 15) presenteras de samtalsämnen/aktiviteter som togs upp under de
olika utvecklingsintervjuerna. Frågorna utgick från dessa ämnen. De frågor som användes vid utvärderingsintervjuerna utarbetades i förväg med syfte att ta reda på arbetstagarnas åsikter om de nya aktivitetsprogrammen, och arbetstagarnas och personalens
åsikter om samtalsmatta och sitt deltagande i projektet. En del av de frågor som ställdes
under utvärderingsintervjuerna om samtalsmattan och om projektet, var samma för arbetstagare och personal. För att förtydliga de frågor som förekom under intervjuerna
ställdes även andra öppna frågor som utvecklades spontant under samtalets gång.
Dokumentation
Programmet Skriva Dokument i Symbol for Windows (Handicom, 1999–2006) användes a) för att omarbeta text till blissymboler då arbetstagarna skulle informeras om
resultaten av kartläggningen och utvecklingsarbetet, och b) för att tillverka de individuella aktivitetsprogrammen. Efter varje intervjutillfälle färgkodades samtalsmattan (A1:
orange, A2: grön och A3: lila) och fotograferades med digitalkamera (Nikon Coolpix S1).
Varken videofilmning eller annan inspelning förekom.
7
Tillvägagångssätt
I figur 2 ges en översikt av projektets fyra faser: information, kartläggning, utveckling
och utvärdering. Varje fas består av olika delar som kommer att beskrivas i detalj. I
projektet hölls totalt 49 träffar med arbetstagare och personal, av dessa träffar utgjorde 38
(6 i kartläggningsfasen, 25 i utvecklingsfasen och 7 i utvärderingsfasen) olika typer av
intervjuer. Alla intervjuer, med undantag för två utvärderingsintervjuer med A3,
genomfördes i den dagliga verksamheten under arbetstid. Varje intervju med samtalsmatta resulterade i en matta där bilderna placerats enligt arbetstagarens åsikter och värderingar. Varje intervju sammanställdes av undersökarna i direkt anslutning till intervjutillfället. Samtalsmattan färgkodades och fotograferades, och iakttagelser som gjorts
under observationer och intervjuer dokumenterades. Under samtliga faser har undersökarna turats om att intervjua, att observera arbetstagare och intervjuare, samt att föra
anteckningar.
Figur 2. Översikt av projektets fyra faser.
Fas 1: Information
För att ge arbetstagare och personal möjlighet att påverka projektets innehåll och upplägg har stor vikt lagts vid muntlig och skriftlig information.
Informationsmöten med personal. Två informationsmöten hölls tillsammans med personal och verksamhetschef. Vid det första mötet presenterades projektidén. Därefter
utarbetades ett skriftligt förslag på projektets upplägg. Projektupplägget presenterades
8
vid det andra informationsmötet. På det andra mötet visades även videofilmer (Murphy,
1997a, 1997b) av hur samtalsmatta kan användas tillsammans med personer som har
omfattande tal- och rörelsehinder.
Informationsmöte med arbetstagare. Ett informationsmöte hölls med de tre arbetstagare
som tillfrågats om deltagande i projektet. Vid mötet deltog även arbetstagarnas assistenter. Projektidén, upplägget och etiska aspekter gällande deltagande i projektet presenterades i form av bildschema på samtalsmattan. Därefter introducerades samtalsmatta
som metod.
Skriftlig information. Två informationsbrev om projektet har lämnats ut till arbetstagare
och personal. Det första brevet utarbetades på begäran av verksamhetschefen för att
informera samtliga arbetstagare och personal i verksamheten om projektet. I det andra
brevet informerades de tre utvalda arbetstagarna om projektets syfte, metod och etiska
aspekter. Ett liknande brev sändes till personal och verksamhetschef.
Fas 2: Kartläggning av arbetstagarnas aktivitet och delaktighet i daglig verksamhet
Syftet med kartläggningen var att få en bild av vilka aktiviteter som pågick i den dagliga
verksamheten, vilka aktiviteter arbetstagarna deltog i samt hur arbetstagare och personal
upplevde arbetstagarnas situation då projektet påbörjades.
Deltagande observation. För att kunna specificera upplägget, så att projektet skulle bli
meningsfullt för både arbetstagare och personal, genomfördes deltagande observation
under tre dagar. Undersökarna observerade vilka aktiviteter som pågick i verksamheten
och hur dessa genomfördes, vilka möjligheter arbetstagarna hade att påverka dagens
aktiviteter och hur kommunikationen fungerade för enskilda arbetstagare och i gruppen
som helhet.
Kartläggningsintervjuer med personal. Utifrån iakttagelser som gjordes i samband med
observationerna genomfördes enskilda intervjuer med personalen. Syftet var att få en bild
av hur personalen upplevde arbetstagarnas aktivitet och delaktighet samt sitt eget arbete i
verksamheten. Vid intervju med P1, som var aktivitetsansvarig i verksamheten, ställdes
även frågor kring arbetstagarnas aktiviteter.
Kartläggningsintervjuer med arbetstagare. Dessa intervjuer hölls enskilt med varje
arbetstagare. Frågorna baserades på de iakttagelser som gjorts i samband med observationerna och på vad som framkommit i intervjuer med personal. Syftet med intervjuerna
var att kartlägga varje arbetstagares upplevelser av hur kommunikation och aktiviteter
fungerade i verksamheten, och vilka möjligheter de hade att påverka val av aktiviteter.
Vid dessa intervjuer användes inte samtalsmatta, utan arbetstagarna använde enbart sina
befintliga kommunikationssätt. För att kunna nyansera sina svar gavs arbetstagarna
möjlighet att peka/ögonpeka på bilder för bra-dåligt och mycket-lite. Arbetstagare, personlig assistent samt en personal närvarade vid varje intervju.
Bearbetning och sammanställning av kartläggningsintervjuer. Samtliga intervjuer bearbetades och sammanställdes. Utifrån P1:s information om arbetstagarnas aktiviteter
sammanställde undersökarna en bild av varje arbetstagares aktivitetsprogram, i form av
en tabell med blissymboler. Likaså sammanställdes frågor och svar från varje arbetstagares intervju i form av en skiss med blissymboler. Aktivitetsprogram och skisser presenterades därefter enskilt för varje arbetstagare, som därmed fick möjlighet att korrigera
innehållet.
Fas 3: Utveckling av nya aktivitetsprogram med hjälp av samtalsmatta
Under en period av 12 veckor genomfördes två övningstillfällen och totalt 25 utvecklingsintervjuer. I intervjuerna ställdes öppna frågor som gav arbetstagarna möjlighet att
9
själva uttrycka tankar och åsikter om vilka aktiviteter de ville medverka i och inte. Arbetstagarna tillfrågades vid varje intervju om de ville att assistenten skulle närvara eller
ej. Direkt efter att samtliga frågor vid en intervju hade besvarats gick intervjuaren igenom
svaren tillsammans med arbetstagaren för att han eller hon skulle få möjlighet att korrigera sina svar. Vid varje intervju observerades arbetstagarens och intervjuarens användning av samtalsmatta vad gäller faktorer såsom engagemang, förmåga att förstå och
besvara frågor, typ av svar, användning av blisskarta parallellt med samtalsmatta, och
intervjuarens sätt att ställa frågor och tolka svar. Varje intervju sammanställdes av undersökarna i anslutning till intervjutillfället, och frågor och bilder till nästkommande
intervju utarbetades. Arbetstagarna förbereddes för varje enskild intervju genom att ett
fotografi på undersökarna och samtalsmattan placerades på anslagstavlan. Arbetstagarna
fick även muntlig och skriftlig information om när de skulle närvara i intervjuer.
Övning i att använda samtalsmatta i grupp. Arbetstagarna fick öva på att använda
samtalsmatta och på att besvara öppna frågor i grupp vid två tillfällen. Övningsfrågorna
utarbetades med syfte att ge arbetstagarna möjlighet att våga uttrycka vad de själva
tycker. Exempel på frågor som ställdes var ”Vad skulle du tycka om allt kaffe tog slut?”
och ”Vad skulle du tycka om du vann en resa till månen?” Resultaten av gruppövningarna, det vill säga arbetstagarnas användning av samtalsmatta i grupp, sammanställdes.
Utvecklingsintervjuer med arbetstagare utförda av undersökare. Med syfte att ta fram
nya individuella aktivitetsprogram genomförde undersökarna totalt 17 intervjuer med
arbetstagarna: sex intervjuer med A1, fem intervjuer med A2 och sex intervjuer med A3.
Innehållet i intervjuerna, längden på varje enskild intervju och antal intervjuer som
genomfördes, varierade beroende på de enskilda arbetstagarnas behov. Intervjuerna med
A1 varade mellan 20-40 minuter och intervjuerna med A2 och A3 varade mellan 15-25
minuter. Den kortaste intervjun varade således i 15 minuter och den längsta i 40 minuter.
Intervjuerna utgick från de ämnen, det vill säga de aktiviteter, som i samband med kartläggningen visat sig vara relevanta. Flera av dessa ämnen var samma för arbetstagarna.
För att personalen skulle få möjlighet att lära sig att använda samtalsmatta deltog P1 i en
intervju med A1och i en intervju med A3. P2 observerade en intervju med A2.
Utvecklingsintervjuer med arbetstagare utförda av personal. Från och med intervju sju
för A1, intervju sex för A2 och intervju sju för A3, tog personalen över ansvaret för
intervjuerna. Personalen utförde totalt åtta intervjuer, fyra intervjuer vardera. P1 utförde
tre intervjuer med A1 och en intervju med A3. P2 utförde tre intervjuer med A2 och en
intervju med A3. Undersökarna observerade intervjuerna och förde anteckningar om
personalens och arbetstagarnas användning av samtalsmatta. Arbetstagarnas åsikter och
värderingar dokumenterades. Handledning och feedback till personalen gavs i direkt
anslutning till varje intervju.
Den sista intervjun som genomfördes av personalen
handlade om fördelning av de aktiviteter som arbetstagarna ville ha i sina nya aktivitetsprogram. I samråd
med personal beslutades att förändra och tydliggöra den
visuella skalan vid denna intervju. Den skala som användes var följande: En plus-bild för att arbetstagarna
skulle kunna uttrycka att de ville att en aktivitet skulle
ske oftare (oftare), en positiv-bild för att uttrycka att de
var nöjda som det var med fördelning av aktiviteten
(lagom), och en minus-bild som stod för att det var en Figur 3. Visuell skala som användes vid
de sista utvecklingsintervjuerna.
aktivitet de skulle vilja göra vid färre tillfällen eller inte
10
alls (färre). Om någon aktivitet placerades under plus-bilden eller minus-bilden togs en
submatta fram för att ge arbetstagarna möjlighet att specificera hur ofta de ville utföra
aktiviteten. En ny skala med bilder för en gång i veckan, två gånger i veckan, tre gånger i
veckan, varje arbetsdag och varannan vecka sattes på submattan. Om t.ex. bilden av
aktiviteten dagbok placerades under skalsteget oftare så togs bilden över till en submatta.
Arbetstagaren fick då frågan ”Hur ofta skulle du vilja skriva dagbok?”. Arbetstagaren
pekade därefter, med fingret eller med ögonen, på det skalsteg som stämde överens med
hans eller hennes åsikt.
Sammanställning av utvecklingsintervjuer och framtagning av individuella aktivitetsprogram. Utifrån de åsikter som framkommit vid intervjuerna med samtalsmatta utarbetades nya individuella aktivitetsprogram till varje arbetstagare. Aktivitetsprogrammen
presenterades för arbetstagarna på samma sätt som i kartläggningsfasen, det vill säga i
form av en tabell med blissymboler.
Fas 4: Utvärdering
Utvärderingen berörde såväl arbetstagare som personal. Två utvärderingsintervjuer
genomfördes med varje arbetstagare. Syftet med intervjuerna var att få arbetstagarnas
åsikter om de nya aktivitetsprogrammen, om samtalsmattan och om deras deltagande i
projektet. Samtliga intervjuer med arbetstagare genomfördes med hjälp av samtalsmatta.
En utvärderingsintervju genomfördes med personalen för att ta reda på vad de tyckte om
samtalsmattan och om sitt deltagande i projektet.
Utvärderingsintervjuer med arbetstagare om de nya aktivitetsprogrammen. De nya
aktivitetsprogrammen presenterades enskilt för varje arbetstagare och utvärderades med
hjälp av samtalsmatta. Varje arbetstagare fick frågor som handlade om de aktiviteter som
presenterades i det nya aktivitetsprogrammet och om hur ofta och när aktiviteterna skulle
genomföras. Arbetstagarna fick möjlighet att korrigera förslagen efter sina önskemål.
Utöver dessa frågor fick arbetstagarna frågor som handlade om hur de upplevt, att genom
projektet, få möjlighet att påverka upplägget av sina egna aktivitetsprogram.
Efter intervjuerna presenterades de nya aktivitetsprogrammen och sammanställningar
av intervjuerna muntligt och skriftligt för personalen. Verkställande av de nya aktivitetsprogrammen kommer att genomföras av personal.
Utvärderingsintervjuer med arbetstagare om metoden samtalsmatta och om deltagande
i projektet. Vid de avslutande enskilda intervjuerna med arbetstagarna utvärderades användning av samtalsmatta och deras deltagande i projektet. Frågorna som ställdes handlade bland annat om vad arbetstagarna ansåg om att använda samtalsmatta i daglig
verksamhet, vad de ansåg om att använda samtalsmatta med olika personer, samt hur det
var att förstå hur samtalsmattan skulle användas. Under samma intervjutillfälle ställdes
även frågor som handlade om hur arbetstagarna upplevt sin medverkan i projektet. Intervjuerna sammanställdes och dokumenterades skriftligt.
Utvärderingsintervju med personal om metoden samtalsmatta och om deltagande i
projektet. Den avslutande intervjun med personalen handlade om hur de upplevt sitt
deltagande i projektet och vad de tyckte om att använda samtalsmatta i den dagliga
verksamheten. Intervjun hölls i grupp för att personalen skulle få möjlighet att utbyta
erfarenheter och ventilera åsikter med varandra. Förhoppningen var att utvärderingen
skulle stimulera diskussion och fortsatt användning av samtalsmatta i verksamheten efter
projektets slut. Den avslutande intervjun med personalen leddes gemensamt av undersökarna och dokumenterades skriftligt.
11
Etiska överväganden
I projektet har stor hänsyn tagits till forskningsetiska regler. Vid informationsmöten
samt i informationsbrev har arbetstagare, personal och verksamhetschef meddelats om
projektets bakgrund, syfte och metod samt om deras fulla rätt att utan särskilt skäl avbryta
sitt deltagande i projektet. Informationen har anpassats till arbetstagarnas sätt att kommunicera. Inga språkliga test har genomförts. Identitetsintrång har förhindrats genom att
allt material har avidentifierats och endast behandlats av undersökare och handledare.
Samtliga arbetstagare, personal och verksamhetschef har gett sitt skriftliga samtycke till
deltagande i projektet. Projektets resultat kommer att presenteras för personal och verksamhetschef i samband med ett avslutande informationsmöte.
Resultat
Kartläggning av arbetstagarnas aktivitet och delaktighet i daglig verksamhet
Arbetstagarnas aktivitet och delaktighet utifrån deltagande observation
Aktiviteter. Arbetstagarna deltog främst i gruppaktiviteter såsom matlagning, snickeri
eller hjärngympagrupp. I dessa aktiviteter placerades arbetstagarna, som alla sitter i
rullstol och är beroende av andra när det gäller förflyttning, ofta långt ifrån varandra eller
så att de inte kunde se varandra. Vid morgonsamlingen fick varje arbetstagare sitt eget
dagliga schema, skrivet med blissymboler. Ingen gemensam genomgång av dagens aktiviteter hölls, men ibland gick assistenterna igenom dagens schema med sina respektive
arbetstagare. För en del arbetstagare förblev schemat liggandes på bordet.
Möjligheter att påverka i dagens aktiviteter. Under de tre dagar som observationerna
genomfördes hade samtliga arbetstagare begränsade möjligheter att själva välja och
bestämma innehållet i sina aktiviteter. Vid ett fåtal tillfällen erbjöds arbetstagarna möjlighet att välja mellan två olika moment i en aktivitet såsom att göra sallad eller skala
potatis i samband med matlagning. Två av arbetstagarna var mycket passiva och tycktes
invänta att assistenter och personal ställde frågor till dem. Samtliga arbetstagare var
mycket beroende av sina personliga assistenter, och arbetstagarnas val tycktes påverkas
av vilka assistenter som arbetade.
Kommunikation. Det var stor variation mellan arbetstagarna när det gällde på vilket sätt
och hur ofta de tog initiativ till kommunikation. Av de tre arbetstagare som deltog i
projektet var det endast A1 som hade sitt befintliga kommunikationshjälpmedel framför
sig. Arbetstagarna i gruppen kommunicerade sällan med varandra. Under de tre dagar
som observationerna genomfördes noterade undersökarna endast tre tillfällen av kommunikation mellan arbetstagare. För samtliga arbetstagare uppstod samtal i huvudsak
mellan arbetstagaren och hans eller hennes personliga assistent, oavsett vem arbetstagaren egentligen samtalade med. Det var mycket svårt att se om och när A2 och A3 tog egna
initiativ till samspel och de få samtal som de förde innehöll inte mer än två turer. För
dessa två arbetstagare var det oftast assistenterna som tog initiativ till samspel genom att
ställa ledande frågor som arbetstagaren besvarade med ja eller nej. Samtalen avslutades
oftast på samtalspartnerns initiativ, när en fråga blivit besvarad. Generellt uttryckte dessa
två arbetstagare varken åsikter eller värderingar under observationerna, i stället handlade
samtalen framförallt om det som hände i situationen.
Personalens uppfattning om arbetstagarnas aktivitet och delaktighet
Möjligheter att påverka val av aktiviteter. Personalen hade delade meningar om arbetstagarnas möjligheter att välja och bestämma i den dagliga verksamheten. Vid de
12
enskilda kartläggningsintervjuerna uttryckte både P1 och P3 stor osäkerhet och frustration över arbetstagarnas begränsade möjligheter att påverka och bestämma. P2 ansåg att
arbetstagarna ofta erbjöds möjligheten att välja och bestämma, men att de sällan utnyttjade denna möjlighet. All personal uttryckte att det var svårt att veta vad arbetstagarna
själva ville, eftersom de alltid försökte vara alla till lags. Personalen hade även funderingar kring arbetstagarnas relation till sina assistenter och trodde att det möjligen kunde
vara så att arbetstagarna påverkades mycket av assistenternas åsikter och värderingar.
Personalen uttryckte spontant en önskan om att kunna ge arbetstagarna ökade möjligheter
att påverka och bestämma val av aktiviteter samt att få veta vad arbetstagarna egentligen
tyckte.
Arbetstagarnas kommunikation. Enligt personalen kommunicerade arbetstagarna med
varandra huvudsakligen när de skulle bestämma något, t.ex. om de skulle träffas hemma
hos varandra på kvällen. Personalen ansåg att arbetstagarna tydligt uttryckte vad de gillar
och ogillar.
A1 tog enligt personalen dagligen initiativ till samtal, framför allt om sina favoritsamtalsämnen. Personalen ansåg att A1 oftast uttryckte tankar snarare än åsikter, och att han
tyckte om att skämta med personal och assistenter. Vid intervjun framkom att A2 hade
stora svårigheter att uttrycka sina åsikter och att han var mycket beroende av att samtalspartnern ställde ledande frågor. Personalen berättade att A2 framför allt tyckte om
aktiviteter som skedde utanför den dagliga verksamheten, t.ex. att besöka museum.
Personalen upplevde att det var mycket svårt att veta vad A2 egentligen ville eftersom
han försökte vara alla till lags. Personalen ansåg att A3 sällan spontant uttryckte sina
åsikter direkt till dem. A3 kan kombinera blissymboler till korta yttranden men detta tog
lång tid och skedde enligt personalen sällan. Ledande frågor besvarade A3 genom att
tydligt ögonpeka ja eller nej. Personalen hade olika uppfattningar om arbetstagarnas grad
av förståelse i samtal.
Arbetstagarnas uppfattning om egen aktivitet och delaktighet
Möjligheter att påverka val av aktiviteter. Vid intervjuerna framkom att samtliga arbetstagare ansåg att de fick vara med och bestämma väldigt lite när det gällde val av
aktiviteter i den dagliga verksamheten. Arbetstagarna var dock nöjda med sina aktiviteter.
Samtliga tyckte bäst om att delta i gruppaktiviteter tillsammans med andra arbetstagare
och personal. Det framkom också att varken A1 eller A2 var medvetna om att de hade
egna individuella aktivitetsprogram.
Egen kommunikation. A1 berättade att han förmedlade till andra att han ville något
genom att låta högt. Personal tillade att han även brukade påkalla uppmärksamhet genom
att dra i personalens/assistentens kläder, eller peka på blisskartan, vilket A1 bekräftade.
Med assistentens stöd berättade A1 att han använde blisskartan varje dag för att kommunicera, och för att tala om ifall det var något han inte förstod. Han pekar då på blissymbolen VARFÖR. Via ledande frågor framkom att när assistenten inte förstod vad A1
menade, brukade han använda blisskartan för att förklara med andra ord. A1 markerar när
andra inte förstår honom. Han säger t.ex. ”koko” till assistenten när assistenten inte förstår honom. Vid intervjun framkom också att A1 hade olika blisskartor på sina rullstolar
och en blisskarta på köksbordet. A1 hade även några små böcker med blissymboler men
dessa användes aldrig.
Under intervjun med A2 omformulerade assistent/personal de öppna frågorna till ledande frågor och påståenden som han kunde besvara med ja och nej via ögonpekning.
Själv varken visade eller berättade A2 hur han brukade göra för att påkalla uppmärksamhet, men assistent och personal berättade att ”det ser man tydligt via hans kroppsspråk
13
och intensiva ögonkontakt”. A2 ögonpekade på skalan att han använde blisskartan väldigt
lite, vilket assistenten bekräftade. Assistenten berättade att blisskartan nästan enbart togs
fram om A2 ville tala om något specifikt eller om assistent eller personal ville att han
skulle använda blisskartan. Enligt assistenten ansåg A2 att det var för svårt och tog för
lång tid att använda blisskartan. A2 svarade inte på frågan om vad han brukade göra om
han inte förstod vad samtalspartnern menade. Assistenten berättade att det berodde på
vem han samtalade med. Assistenten menade också att A2 ibland svarade på måfå och
hoppades på att det blev rätt svar. Vid detta tillfälle under intervjun log A2 men det var
oklart om han bekräftade assistentens yttrande eller ej. Han svarade inte heller på frågan
om vad han skulle göra om assistenten inte förstod honom. Assistenten undrade om de
verkligen brukade missförstå varandra och då ögonpekade A2 ”nej”.
Under intervjun med A3 visade hon själv att hon brukade titta snett bakåt för att påkalla
uppmärksamhet. Med hjälp av ledande frågor från assistent och personal framkom att A3
ansåg att bliss var hennes viktigaste kommunikationssätt. Hon ögonpekade därefter på
skalan att hon använde blisskartan ganska ofta. A3 förklarade inte själv hur hon brukade
göra om det var något hon inte förstod. Assistenten förklarade att A3 var duktig på att
förtydliga genom ögonpekning och via ansiktsuttryck, A3 bekräftade inte detta påstående. Hon svarade inte heller på frågan om vad hon gjorde om assistenten inte förstod
henne. Assistenten berättade att A3 förklarade och omformulerade sig genom att kombinera blissymboler, för att andra skulle förstå henne.
Aktivitetsprogram vid projektstart
De aktivitetsprogram arbetstagarna hade vid projektstart (se Bilaga 1) hade utarbetats
av personal i samarbete med arbetstagarnas anhöriga och assistenter.
Arbetstagare 1. A1 deltog i daglig verksamhet fyra dagar i veckan. Enligt personal
brukade A1 läsa dagens schema vid morgonsamlingen. Enligt programmet hade A1 bland
annat aktiviteten dagbok två gånger i veckan. Denna aktivitet uteblev oftast, eftersom
tiden istället gick åt till att dricka kaffe. Även aktiviteten kreativ verkstad (sömnad,
snickeri, måleri, mm.) uteblev oftast eftersom andra vardagsaktiviteter tog mycket lång
tid.
Arbetstagare 2. A2 deltog i daglig verksamhet tre dagar i veckan. En förmiddag i
veckan ägnades åt ”projekt Göteborg”, en aktivitet som inom kort skulle bytas mot arbete
med dator. Oftast uteblev de aktiviteter som var förlagda direkt efter lunch eftersom det,
enligt assistenten, tog mycket lång tid för A2 att äta lunch och dricka kaffe. På onsdagar
var det inplanerat att A2 skulle ha kreativ verkstad, men vid några tillfällen under hösten
var det ingen som hjälpte A2. Vid dessa tillfällen blev A2 sittande och väntade på att få
hjälp.
Arbetstagare 3. A3 deltog i daglig verksamhet tre dagar i veckan. På programmet hade
A3 bland annat aktiviteten dagbok. Denna aktivitet uteblev oftast, eftersom tiden istället
gick åt till att dricka kaffe. A3 ägnade sig också åt bl.a. matlagning och skötsel av
blommor. I tjejgruppen förekom olika aktiviteter såsom t.ex. film, manikyr och pyssel.
Utveckling av nya aktivitetsprogram med hjälp av samtalsmatta
Vid samtliga intervjuer var det intervjuaren som placerade bilden under det skalsteg
arbetstagaren valde. A1:s samtalsmatta placerades på rullstolsbordet och han besvarade
frågorna genom att peka med fingret på den visuella skalan. För A2 och A3 höll intervjuaren samtalsmattan i ögonhöjd framför dem, och frågorna besvarades genom att A2
och A3 ögonpekade på skalan.
14
Övning i att använda samtalsmatta i grupp
Arbetstagarna uttryckte via kroppsspråk och mimik att de uppskattade att öva på samtalsmatta i grupp. De lyssnade och iakttog varandra, och tycktes svara självständigt utifrån egna åsikter. Vid första övningstillfället använde samtliga arbetstagare enbart positivt och negativt på den visuella skalan. Vid andra tillfället svarade A1 sådär på en
fråga, men förändrade svaret vid genomgång av frågorna. Under andra övningstillfället
ögonpekade A3 direkt på den visuella skalan efter att en fråga ställts. A1 och A2 behövde
däremot få frågorna upprepade, och den visuella skalan förklarad, för varje enskild fråga.
A1 såg mycket trött ut medan han väntade på att A2 och A3 skulle svara på frågor, samt
vid genomgång av svaren på samtalsmattan.
Utvecklingsintervjuer med arbetstagare utförda av undersökare
I tabell 1 presenteras de samtalsämnen som diskuterades mellan arbetstagare, undersökare och personal i utvecklingsintervjuerna.
Tabell 1
Översikt av samtalsämnen i utvecklingsintervjuer.
Arbetstagare 1. Intervjuerna med A1 genomfördes
direkt efter kaffe och morgonsamling. När A1 var
trött tog intervjuerna uppemot 40 minuter. Vid dessa
intervjuer använde A1 inte blisskartan och undersökarna upprepade och omformulerade frågorna så
som behövdes för att A1 skulle medverka. När A1
var pigg tog intervjuerna 20-25 minuter och han
använde ofta blisskartan för att utveckla samtalen,
alternativt för att tala om sina favoritsamtalsämnen.
Vid andra intervjun beslutade A1 att han ville vara
ensam under intervjun och att assistenten skulle
15
Figur 4. A1:s samtalsmatta från tredje
intervjun om hjärngympagruppen.
vänta utanför rummet. Därefter valde A1 att vara ensam vid de flesta intervjuer. Vid de
första två intervjuerna svarade han positivt på samtliga frågor. Under den tredje intervjun
använde han för första gången sådär på den visuella skalan. Detta för att berätta att han
tyckte att det varierade om det var lagom med tid och antal personer som deltog i
hjärngympagruppen. Negativt använde han första gången vid den sjätte intervjun. Det
framkom också att A1 var positiv till att pröva nya aktiviteter, såsom att åka på utflykt
eller bowla. A1 deltog oftast aktivt och bekräftade vid genomgång av intervjusvaren, om
svaren var korrekta eller inte. Under genomgångar av intervjusvar då A1 var mycket trött,
tycktes A1 stundtals vara frånvarande i samtalet. A1 svarade vid dessa tillfällen ”ja” till
allt, samtidigt som han hängde med huvudet eller tittade ut genom fönstret.
Arbetstagare 2. Intervjuerna med A2 genomfördes
före lunch och varade mellan 15-25 minuter, beroende på antal frågor som ställdes. Blisskartan fanns
tillgänglig vid samtliga intervjuer men användes
aldrig. A2 valde att assistenten skulle närvara vid
samtliga intervjuer. Under första intervjun svarade
A2 positivt på nästan alla frågor, förutom angående
aktiviteten matlagning som placerades under sådär.
A2 tittade ofta på assistent eller personal innan han
besvarade frågorna. För att ge A2 ökade möjligheter Figur 5. A2:s samtalsmatta från fjärde
att uttrycka egna åsikter beslutades, i samråd med intervjun om killgruppen.
personal, att personal endast skulle närvara vid en
intervju mellan undersökare och A2. Från och med den tredje intervjun använde A2 hela
den visuella skalan (positivt, sådär och negativt) för att besvara frågorna. Vid fjärde
intervjun var A2 inledningsvis ensam i rummet. När assistenten återkom omformulerade
assistenten intervjuarens frågor och delade upp varje fråga i två alternativ. Därefter lät
hon A2 besvara frågorna genom att titta på hennes högra respektive vänstra pekfinger för
ja/nej, dvs. assistenten kommunicerade med A2 på samma sätt som hon brukade, istället
för att låta A2 ögonpeka på samtalsmattan. Efter denna intervju beslutades gemensamt att
assistenten skulle näravara i bakgrunden och endast tolka A2:s intervjusvar vid behov.
Detta för att ge A2 ökade möjligheter att besvara frågorna utifrån egna åsikter. Vid
genomgång av intervjusvaren bekräftade A2 alltid att svaren var korrekta och stämde
med hans åsikter, inga förändringar av svar skedde.
Arbetstagare 3. Intervjuerna med A3 genomfördes
före lunch och varade mellan 15-25 minuter. A3 valde
att hennes assistent skulle närvara vid samtliga intervjuer. A3:s sätt att hantera intervjuerna varierade beroende på vilken assistent som var närvarande under
intervjun. Vid de första intervjuerna tittade A3 ofta på
sin assistent innan hon svarade, detta mönster avtog
dock efterhand. En del assistenter besvarade undersökarnas frågor med ledande kommentarer innan A3
hade svarat. Ibland svarade A3 själv innan hela frågan Figur 6. A3:s samtalsmatta från
ställts. Blisskartan fanns tillgänglig vid samtliga in- sjätte intervjun om dagbok.
tervjuer, men användes endast vid andra intervjun. A3 ögonpekade på blissymbolen för
LAGA MAT för att tala om att hon ville tillbaka till aktiviteten matlagning. Under samma
intervju använde A3 blisskartan för att svara på varför hon valde PCS-bilder istället för
bliss till samtalsmattan. A3 ögonpekade på symbolen för BRA. Blisskartan användes
16
oftast på assistentens initiativ, men vid många tillfällen ögonpekade A3 ”nej” vid förfrågan om hon ville använda blisskartan. A3 kommenterade sällan frågor eller svar under
intervjuerna. På frågan: ”Vad skulle du tycka om att arbeta med dator?”, under den tredje
intervjun, placerade A3 för första gången en bild under negativt. Bilden för sådär använde A3 endast vid en intervju. A3 besvarade de flesta frågor med positivt och resterande med negativt och var genomgående mycket bestämd i sina åsikter om vilka aktiviteter hon tyckte om och inte. Vid sjätte intervjun placerade A3 aktiviteten dagbok under
negativt, men hon ville inte använda blisskartan för att tala om vad som var negativt.
Personal och assistent berättade att aktiviteten skötts utan personalens närvaro under
hösten. Detta hade medfört att aktiviteten dagbok utförts olika beroende på vilken assistent som arbetade, och ibland hade aktiviteten uteblivit. Tillsammans med en del assistenter fungerade det väl, men det fanns assistenter som ansåg att aktiviteten var meningslös, och en del som skrev utan att först tillfråga A3. A3 bekräftade dessa uppgifter,
och uttryckte att hon skulle vilja skriva dagbok oftare. Vid andra intervjuer framkom att
A3 tyckte om att pröva nya aktiviteter. Vid genomgång av intervjusvaren bekräftade A3
att svaren var korrekta och stämde med hennes åsikter, inga förändringar av svar skedde.
Undersökarnas genomförande av utvecklingsintervjuer. Undersökarna hade ingen tidigare erfarenhet av användning av samtalsmatta, och kände inte heller arbetstagarna
sedan tidigare. Att undersökarna hade begränsade erfarenheter av arbetstagarnas sätt att
kommunicera visade sig t.ex. genom att undersökarna upprepade frågorna till A3 vid de
två första intervjuerna, trots att A3 redan hade ögonpekat sina svar på samtalsmattan.
Undersökarna turades om att genomföra intervjuer och att observera. Undersökarna
påminde också varandra om att alltid ställa öppna frågor samt att anpassa tempot till
arbetstagarna. Dessa strategier underlättade genomförandet av intervjuer.
Utvecklingsintervjuer med arbetstagare utförda av personal
Arbetstagare 1. A1 valde att genomföra samtliga intervjuer utan assistent. Vid första
intervjun med P1 använde A1 för första gången bilden förvirrad, för att tala om att han
inte förstod frågan. Detta skedde vid tre tillfällen under samma intervju. P1 förklarade
och omformulerade frågorna, och A1 svarade med viss latens. Under denna intervju
framkom att A1 skulle vilja skriva dagbok oftare, för att kunna berätta för sina föräldrar
vad han gjort i daglig verksamhet. A1 använde hela den visuella skalan vid samtliga
intervjuer, och kommenterade ofta både frågor och svar, genom att kombinera blissymboler och även med verbala yttranden såsom ”ja” och ”mamma”. Blisskartan användes
vid samtliga intervjuer med personal. Under intervjun som handlade om aktiviteten dator,
framkom att A1 skulle vilja pröva att arbeta med olika former av datorarbete. Under
samma intervju kom A1 med ett eget förslag om aktivitet. Förslaget var att han ville ha
som arbetsuppgift att skriva inköpslistor åt A2. A1 bekräftade i slutet av intervjuerna att
P1 förstått honom korrekt.
Vid fördelning av aktiviteter framkom att A1 skulle vilja skriva dagbok varje arbetsdag
samt arbeta oftare med kreativ verkstad och datorarbete. A1 skulle även vilja delta oftare
i tidningsgruppen (att läsa tidning tillsammans) och hjärngympagruppen, och gärna
kombinera dessa aktiviteter under samma arbetspass. Det framkom också att A1 var
intresserad av att delta i aktiviteter utanför verksamheten. A1 var också intresserad av att
få möjlighet att byta aktiviteter under olika veckor.
Arbetstagare 2. A2 valde att assistenten närvarade vid samtliga intervjuer. Blisskartan
fanns tillgänglig vid samtliga intervjuer men användes aldrig. Vid de två första intervjuerna med personal svarade A2 enbart positivt och negativt. Under en tidigare intervju
hade A2 uttryckt att han inte var intresserad av att arbeta med dator i hjärngympagruppen.
17
Vid intervjun med P2 framkom att A2 var intresserad av att arbeta med datorn vid andra
tillfällen. I slutet av intervjuerna bekräftade A2 att P2 förstått honom korrekt.
Vid fördelning av aktiviteter framkom att det var många aktiviteter som A2 skulle vilja
utföra tre gånger i veckan, såsom aktiviteterna kreativ verkstad och dator. Det framkom
också att A2 skulle vilja laga mat och delta i hjärngympagrupp mindre än en gång i
veckan genom att växla dessa aktiviteter varannan vecka. A2 var även intresserad av att
få möjlighet att byta andra aktiviteter olika veckor.
Arbetstagare 3. A3 valde att assistenten skulle närvara vid samtliga intervjuer. Blisskartan fanns tillgänglig vid samtliga intervjuer men användes aldrig. Vid den första intervjun svarade A3 positivt på samtliga frågor. Vid nästkommande intervju använde A3
både positivt och negativt på den visuella skalan. Under en tidigare intervju hade A3
uttryckt att hon inte var intresserad av att arbeta med dator i hjärngympagruppen. Vid
sjunde intervjun framkom att A3 var intresserad av att arbeta med datorn vid andra tillfällen för att t.ex. skriva till blissbulletinen eller sända sin dagbok som e-post till vänner
och anhöriga. I slutet av intervjuerna bekräftade A3 att personal förstått henne korrekt
och inga förändringar av svar skedde.
Vid fördelning av aktiviteter framkom att A3 skulle vilja skriva dagbok, laga mat och ha
ståträning varje arbetsdag. Hon skulle också vilja arbeta oftare i kreativ verkstad och med
datorarbete, samt hämta posten en gång i veckan. Däremot ville hon inte fortsätta att
vattna blommor. A3 skulle vilja delta oftare i tidnings- och hjärngympagrupp, alternativt
kombinera dessa aktiviteter under samma arbetspass. Hon var också intresserad av att
byta aktiviteter olika veckor.
Personalens genomförande av utvecklingsintervjuer. Personalen använde många exempel tagna ur arbetstagarnas vardag, i form av konkreta föremål och händelser. Detta
medförde att arbetstagarna fick möjlighet att få en tydligare bild av vad frågorna handlade
om. Personalen uttryckte att det var svårt att inte ställa ledande frågor och flera frågor i
följd. Efter hand vande de sig dock att ställa öppna frågor till arbetstagarna. Inför en del
intervjuer var det svårt för personalen att hinna få en ordentlig genomgång av bilder och
frågor. Detta medförde viss stress och osäkerhet hos personalen. Tempot i intervjuerna,
takten för frågor och svar, anpassades efterhand mer till arbetstagarnas möjligheter och
behov.
Arbetstagarnas nya aktivitetsprogram
De aktivitetsprogram som utarbetats med hjälp av samtalsmatta i projektet presenteras i
bilaga 1.
På anhörigas begäran har A1:s arbetstider utökats på måndagar och torsdagar. Detta för
att ge A1 möjlighet att även delta i aktiviteter som sker utanför verksamheten, såsom
bowling och studiebesök. På A1:s nya aktivitetsprogram har han aktiviteten tidningsgrupp kombinerat med hjärngympagrupp, med möjlighet att delta i dessa aktiviteter fler
gånger per vecka. Nytt är också att A1 har fått mer tid till datorarbete, kreativ verkstad
samt dagboksskrivning. Hänsyn har även tagits till att A1 och A2 vill delta i aktiviteter
tillsammans.
På A2:s aktivitetsprogram har aktiviteten datorarbete utökats för att t.ex. kunna göra
uppföljning av studiebesök. Nytt är att aktiviteten egen tid, då han lyssnar på musik,
förekommer kombinerat med andra aktiviteter, såsom datorarbete och massage, samt vid
fler tillfällen än tidigare. A2 får även möjlighet att hämta posten samt delta oftare i
badverksamhet. Eftersom A2 inte var nöjd med att delta varje vecka i matlagningsgrupp
eller hjärngympagrupp, kommer dessa aktiviteter växla varannan vecka.
A3:s nya aktivitetsprogram ser i stort sätt likadant ut som det föregående. Nytt är att A3
18
är intresserad av att delta i aktiviteten hjärngympagrupp kombinerat med tidningsgruppen, samt att hon uttryckt att det är viktigt att ha aktiviteten dagboksskrivning varje arbetsdag.
Utvärdering
Utvärderingsintervjuer med arbetstagare
Två utvärderingsintervjuer genomfördes med varje arbetstagare. En intervju handlade
om de nya aktivitetsprogrammen och en handlade om användandet av samtalsmatta och
om arbetstagarnas deltagande i projektet. Arbetstagarna deltog mer aktivt i dessa intervjuer än i tidigare intervjuer. A3:s utvärderingsintervjuer skedde i hennes bostad. Vid
dessa intervjuer valde A3 för första gången att delta utan assistent. Vid den allra sista
intervjun använde A3 bilden förvirrad för första gången.
Aktivitetsprogram. Samtliga arbetstagare var positiva till att ha varit med och utvecklat
egna aktivitetsprogram. A1 var nöjd med samtliga aktiviteter på sitt nya aktivitetsprogram. Genom ord och kroppsspråk visade han extra stor uppskattning över att hämta
posten, att arbeta vid datorn samt att skicka e-post till sin mamma. Även A2 och A3 var
positiva till samtliga föreslagna aktiviteter. På frågan om vad A3 tyckte om att skriva
dagbok var hon först tveksam och ögonpekade på bilden för negativt. När undersökarna
förklarade att aktiviteten inte skulle utföras på samma sätt som tidigare, ögonpekade A3
på positivt. Arbetstagarna var även nöjda med hur ofta aktiviteterna inplanerats och med
placeringen av aktiviteterna i förhållande till veckodagarna. Vid frågan ”Vad tycker du
om att ha morgonsamling med kaffe varje arbetsdag?” log A1 och undrade, via bliss,
varför frågan ställdes när svaret var så självklart.
Samtalsmatta. Samtliga arbetstagare var positiva till att använda samtalsmatta för att
uttrycka egna åsikter. A1 och A3 tyckte att det var positivt att använda samtalsmatta i
kombination med blisskarta, A2 ansåg däremot att det fungerade sådär. A1 och A3 tyckte
att den förändrade visuella skalan (+/–) hade fungerat bra, medan A2 inte var helt nöjd
med förändringen. Arbetstagarna var positiva till att använda samtalsmatta både enskilt
och i grupp. De svarade även positivt på att ha intervjuer både med undersökare och med
personal. A3 vokaliserade och visade med ansiktsmimik stor glädje över att ha intervjuer
med personal.
Vad gällde att förstå bilder, frågor, instruktioner och skalor svarade A2 och A3 att det
hade fungerat bra. A1 uttryckte att han haft svårt att förstå instruktionerna samt hur
samtalsmattan fungerade. När han ombads att berätta vad som var svårt med samtalsmatta
svarade han med blissymbolen KONSTIGT. A1 uttryckte även att det hade varit mödosamt att peka på samtalsmattan med fingret.
Alla arbetstagare ville fortsätta att använda samtalsmatta i den dagliga verksamheten.
Arbetstagarna tillfrågades även om när de skulle kunna tänka sig att använda samtalsmattan i fortsättningen. A1 svarade att han skulle vilja använda samtalsmattan tillsammans med sina assistenter. A2 svarade med blissymbolerna FEST och SAMLING, assistenten förtydligade att A2 skulle vilja använda samtalsmattan även utanför den dagliga
verksamheten, t.ex. när han går på fest. A3 gav inga egna förslag till när hon kunde tänka
sig att använda samtalsmattan.
Projektdeltagande. Samtliga arbetstagare svarade att de var nöjda med projektet i sin
helhet. Arbetstagarna uppgav att de inte hade läst informationsbrevet själva, utan att
någon annan hade läst brevet för dem. Till skillnad från A2 och A3 kände A1 att han inte
hade haft möjlighet att tacka nej till att delta i projektet, eller att ställa frågor om projektet
19
till undersökare eller personal. Dessutom tyckte A1 och A2 att det hade varit svårt att
förstå vad det skulle innebära att delta i projektet. Både A1 och A3 upplevde att de hade
haft möjlighet att avbryta sitt deltagande i projektet, men A2 upplevde inte att han hade
haft den möjligheten. Arbetstagarna tyckte att det var lagom antal intervjuer. A1 uttryckte
att han aldrig visste i förväg när han skulle delta i intervjuer och A2 tyckte att det ibland
var svårt att veta när intervjuerna skulle ske. Angående förväntningar inför att delta i
projektet var A1 lite osäker på om han haft några förväntningar och A2 hade inte funderat
över eventuella förväntningar. A3 hade haft förväntningar inför att delta i projektet, men
hon ville inte vidareutveckla detta med blisskartan.
Utvärderingsintervju med personal
Samtalsmatta. Personalen uttryckte att det hade varit positivt att använda samtalsmatta.
P1 tyckte att samtalsmattan gjorde diskussioner tydligare eftersom bilderna låg kvar på
mattan. Personalen ansåg också att samtalsmattan innebar förbättrade möjligheter att
dokumentera arbetstagarnas åsikter. P1 påpekade att det är viktigt att ha struktur i samtalet och att kunna fördjupa det som diskuteras på samtalsmattan. P2 ansåg att samtalsmattan var bökig och otymplig att bära med sig jämfört med blisskartan. P1 och P2 ansåg
vidare att det skulle krävas mycket arbete för att ta fram bildmaterial till olika samtal. Vad
det gällde att använda samtalsmatta i kombination med blisskarta upplevde P1 att det var
nödvändigt att använda båda parallellt. Personalen tyckte att det var enkelt att tolka arbetstagarnas svar och de var eniga om att arbetstagarna hade haft möjligheter att uttrycka
sina åsikter. Personalen var dock osäkra på om A2 utnyttjade denna möjlighet. Personalen uttryckte att det hade fungerat bra att använda samtalsmatta enskilt med arbetstagarna,
men de skulle även vilja använda samtalsmatta i grupp. Vad gällde bilderna som användes i projektet tyckte P2 att en del bildmaterial inte var tillräckligt tydligt. Den visuella skalan (positivt, sådär och negativt) ansåg personalen var enkel att förstå, men de
föredrog att använda skalan med +/– som enbart användes vid den sista utvecklingsintervjun. Personalen uttryckte att de ville fortsätta använda samtalsmatta i verksamheten.
P1 ansåg att samtalsmattan framförallt skulle vara användbar vid utarbetande av individuella aktivitetsprogram eftersom den gav arbetstagarna bättre möjligheter att fatta egna
beslut och sätta upp egna mål. Hon var dock lite bekymrad över att det skulle ta lång tid
att ta reda på vad arbetstagarna skulle vilja göra i den dagliga verksamheten. P2 skulle
gärna vilja använda samtalsmattan i tjejgruppen för att t.ex. diskutera tankar och känslor.
Personalen uttryckte också att de överlag behövde arbeta mer med kommunikation och
att samtalsmattan kunde vara ett bra verktyg i detta arbete.
Projektdeltagande. Personalen uttryckte att de hade haft stora förväntningar inför att
delta i projektet. De var dock besvikna över att de fortfarande upplevde att A2 inte uttryckt sina egna åsikter, utan i hög grad påverkats av omgivningen. Det framkom också
att en del av svaren A2 gett under utvecklingsintervjuerna inte stämde med den bild de
hade haft om vad A2 tyckte om och inte. I projektets initiala skede hade personalen uttryckt sin oro över att inte hinna delta och genomföra intervjuer. Detta tyckte dock personalen fungerat smidigare än de först hade förväntat sig. Personalen ansåg vidare att de
hade haft stora möjligheter att påverka projektets upplägg. På frågan ”Hur upplevde du
möjligheten att avbryta att vara med på intervjuerna med samtalsmatta?” svarade personalen att de inte hade haft någon tanke på att göra så. P2 tillade att hon i viss mån hade
känt att hon varit tvungen att delta i projektet men sa också: ”Jag skulle inte ha hoppat av
även om jag känt att jag inte fixat det.” Ibland upplevde personalen stress t.ex. när någon
arbetstagare inte var på den dagliga verksamheten när en intervju var inbokad.
Personalen observerade intervjuer mellan arbetstagare och undersökare för att se hur
20
man leder en intervju med samtalsmatta. Detta gjorde P1 vid två tillfällen och P2 vid ett
tillfälle. P1 tyckte att detta var lagom, men P2 hade velat vara med vid ytterligare ett
tillfälle innan hon tog över rollen som intervjuare. Personalen tyckte att det var lagom att
de fick utföra fyra intervjuer var. De tyckte också att det var mycket positivt att de fick
genomföra intervjuer med olika arbetstagare, vilket gav dem möjlighet att se hur de olika
arbetstagarna använde samtalsmattan.
Diskussion
I vilka aktiviteter och på vilket sätt deltar arbetstagarna i daglig verksamhet?
Kartläggningen visade att arbetstagarna främst deltog i olika gruppaktiviteter såsom
kreativ verkstad, matlagning och hjärngympagrupp. Gemensamt för arbetstagarna var
också att de på grund av omfattande rörelsehinder sällan hade möjlighet att styra och
genomföra aktiviteter på egen hand. Det noterades att det fanns tillfällen då arbetstagarna
skulle ha kunnat vara mer delaktiga, både vad gäller val och genomförande av aktiviteter.
De flesta aktiviteter genomfördes på personalens initiativ, vilket enligt personalen berodde på att arbetstagarna sällan kom med egna förslag när personalen ställde öppna
frågor.
Att aktiviteter var inskrivna på arbetstagarnas aktivitetsprogram betydde inte att de i
praktiken alltid genomfördes. Aktiviteter som var förlagda direkt efter lunch, såsom A1:s
och A3:s aktivitet att skriva dagbok och A2:s aktivitet egen tid, uteblev ofta. En del inplanerade aktiviteter uteblev på grund av att andra vardagsaktiviteter, såsom toalettbesök
och måltider, tog mycket lång tid för arbetstagarna att utföra. Aktiviteter kunde också
utebli när ansvarig personal inte var tillgänglig. I kartläggningen framkom att två av
arbetstagarna inte var medvetna om att de hade egna aktivitetsprogram. Detta är ett
mycket viktigt resultat som visar att det är angeläget att arbeta med information och
struktur i verksamheter som inbegriper vuxna personer med omfattande kommunikationssvårigheter. Vilka aktiviteter som ska genomföras och när måste tydliggöras, förmodligen på flera sätt. Detta i sin tur kräver en klar ansvars- och arbetsfördelning mellan
personal och assistenter. Andra iakttagelser som gjorts i projektet tyder på att en klar
rollfördelning mellan personal och assistenter i samband med utförande av olika aktiviteter också är viktig.
Hur upplever arbetstagarna sina möjligheter att vara delaktiga och påverka vad
de gör i daglig verksamhet?
När det gäller möjligheten att påverka vilka aktiviteter som ska genomföras uttryckte
samtliga arbetstagare att de fick vara med och bestämma väldigt lite. Trots detta var alla
arbetstagare nöjda med de aktiviteter som de deltog i. Eftersom ingen av arbetstagarna
vidareutvecklade sina svar, var det oklart om arbetstagarna ansåg att de generellt fick
bestämma väldigt lite, eller om de syftade på något mer specifikt. Det framkom inte heller
om arbetstagarna ansåg att de hade större eller mindre möjligheter att bestämma inom en
viss aktivitet. I detta sammanhang måste nämnas att flera av frågorna som ställdes till
arbetstagarna under kartläggningsfasen besvarades av personal eller assistent, vilket var
arbetstagarnas vanliga kommunikativa mönster. Det är därför oklart i vilken utsträckning
svaren stämmer överens med arbetstagarnas egna upplevelser.
21
Hur fungerar samtalsmatta som redskap för att utarbeta individuella aktivitetsprogram?
Långvarig användning av samtalsmatta i kombination med utbildning till personal har,
vad vi vet, inte utvärderats tidigare. Därför är detta projekt unikt. När det gäller frågan om
hur samtalsmatta fungerar har vi valt att diskutera resultaten utifrån ett par av de faktorer
som lyfts fram av Murphy och Cameron (2006a) nämligen: användarens förmåga att
förstå frågorna, användarens förmåga att uttrycka sina åsikter och att använda annat
hjälpmedel parallellt med samtalsmatta, samtalspartnerns förmåga att tolka användarens
svar, och huruvida användaren är trygg i situationen eller inte.
Att förstå frågorna
Det föreföll som om arbetstagarna oftast förstod de frågor som ställdes under intervjuerna. Att frågorna förtydligades med hjälp av bilder på samtalsmattan, och att de flesta
frågorna hade samma mönster kan ha underlättat för arbetstagarna att förstå och komma
ihåg de frågor som ställdes. Det kan även ha underlättat att arbetstagarna tycktes uppleva
att frågorna var meningsfulla, och att de berörde viktiga aspekter i deras vardag (Murphy,
2006a).
Projektet pekar dock på individuell variation. En del personer kan behöva lång tid för att
lära sig den visuella skalan medan andra lär sig den direkt, t.ex. blev A2 tydligare och
snabbare på att ögonpeka på den visuella skalan under projektets gång, medan A3 var
tydlig och snabb med att använda skalan redan vid första övningstillfället. Trötthet är
också en viktig faktor som påverkar användning av samtalsmatta. När A1 var mycket trött
så svarade han med viss fördröjning, och det var ibland oklart om han hade förstått frågorna. Ett intressant resultat var att arbetstagarna inte använde bilden för förvirrad förrän
vid de senare intervjuerna. Detta skulle kunna bero på att arbetstagarna inte var vana vid
att uttrycka att det var något de inte förstod, och att det därför tog lång tid för dem att
förstå och våga använda denna funktion. En del av arbetstagarna hade svårt att besvara
abstrakta spontana frågor som presenterades muntligt med bildstöd. Detta visade sig t.ex.
vid frågan om varför arbetstagarna valde att använda PCS-bilder istället för bliss till
samtalsmattan. Denna fråga var det endast A3 som besvarade, och hon gjorde det genom
att peka på blissymbolen BRA. A1 och A2 besvarade inte frågan trots att den upprepades
och omformulerades vid två tillfällen. Anledningen till att de inte besvarade frågan skulle
kunna vara att de inte hade någon åsikt om detta, alternativt att de inte förstod frågan. En
viktig anledning kan vara att de inte var vana vid att få sådana frågor och därför inte
besvarade den.
Att uttrycka sina åsikter
Arbetstagarna har med hjälp av samtalsmattan fått ökade möjligheter att uttrycka sina
egna åsikter. För en del arbetstagare tog det dock lång tid att våga tycka och tänka högt,
och när så skedde menade personalen att det kanske trots allt ändå inte var arbetstagarnas
egna åsikter som uttrycktes. Detta gällde särskilt när A2 uttryckte vilka aktiviteter han
tyckte om. Gemensamt för arbetstagarna var att de sällan kom med egna förslag eller
vidareutvecklade sina åsikter under intervjuerna, t.ex. tycktes A2 och A3 ofta förlita sig
på att assistenterna förklarade åt dem. I projektets början tycktes assistenternas förhållningssätt gentemot arbetstagarna påverka hur arbetstagarna deltog och svarade, denna
inverkan minskade dock efter hand. Arbetstagarna använde den visuella skalan på olika
sätt. A2 använde hela den visuella skalan från och med den tredje intervjun, vilket ledde
till att han med hjälp av samtalsmattan kunde nyansera sina svar, istället för att som
tidigare enbart besvara ledande frågor genom att ögonpeka ja/nej. Att A3 nästan enbart
22
svarade positivt eller negativt tycktes inte bero på att hon inte kunde nyansera sina svar,
utan istället på att hon är en bestämd person som vet vad hon vill.
Samtliga arbetstagare tycktes vara ovana vid att uttrycka egna åsikter. I vilken utsträckning en person kan uttrycka sina åsikter via samtalsmatta beror inte bara på hur
personen själv handskas med situationen, utan också på hur samtalspartnern beter sig och
på personens erfarenheter av kommunikation. Personer med kommunikationssvårigheter
tilltalas ofta med frågor och de frågor som ställs är ofta av sluten karaktär, dvs. ska besvaras med ja eller nej eller handlar om att personen ska välja mellan givna alternativ
(von Tetzchner & Martinsen, 1996). Innehållsmässigt handlar frågorna dessutom ofta om
det som kretsar kring den omedelbara situationen (Ferm, 2006). Dessa frågestrategier
stimulerar inte den typ av samtal som handlar om egna och andra människors reflektioner
och värderingar. Att arbetstagarna är ovana att uttrycka sina åsikter kan således bero på
att de inte är vana vid att delta i denna typ av samtal och att de heller inte har förväntats att
ta egna initiativ. Kanske har de istället förlitat sig på att andra ska initiera samtal och ta
ansvar för kommunikationen (Hjelmquist & Dahlgren Sandberg, 1996). Det är viktigt att
motverka mönster av passivitet och att på olika sätt uppmuntra barn, ungdomar och vuxna
med kommunikationssvårigheter att bli mer självständiga i sin kommunikation. Ett viktigt led i detta arbete är att tidigt lära personer i omgivningen att se och besvara dessa
personers kommunikativa signaler (Basil, 1992; Karlsson & Melltorp, 2006).
Slutligen måste det tilläggas att på vilket sätt, och i vilken utsträckning, en människa
uttrycker sina åsikter handlar till stor del om psykiskt och fysiskt allmäntillstånd, intresse
och motivation (Murphy & Cameron, 2006a). Sådana faktorer har givetvis också påverkat arbetstagarna i detta projekt. Samtliga arbetstagare deltog t.ex. mer aktivt i utvärderingsintervjuer än i utvecklingsintervjuer. Kan detta ha handlat om att det var mer
intressant att uttrycka den typen av värderingar än att tala om egna aktiviteter?
Användning av annat hjälpmedel parallellt med samtalsmatta
Det var stor variation mellan arbetstagarna när det gäller om och hur mycket blisskartan
användes i kombination med samtalsmattan. Trots att undersökarna uppmuntrade samtliga arbetstagare att använda blisskartan, så var det nästan enbart A1 som använde sin
karta för att förklara och utveckla samtal. Både A2 och A3 uttryckte att de inte ville
använda blisskartan för att utveckla sina svar. Att blisskartan inte användes begränsade
intervjuarnas möjligheter att förstå arbetstagarna. Det förblev t.ex. oklart vilka förväntningar A3 haft inför att delta i projektet, eftersom hon inte ville utveckla sitt svar med
hjälp av blisskartan. Även om samtal kan fördjupas med hjälp av en submatta så är det,
som Murphy och Cameron (2006a) påpekar, önskvärt att personer som har omfattande
kommunikationssvårigheter använder sina befintliga kommunikationshjälpmedel parallellt med samtalsmattan. Först då kan samtalet breddas och ge en mer konkret och nyanserad bild av personens åsikter och värderingar. Anledningen till att A2 och A3 sällan
använde sina kartor kan vara att det är mödosamt att använda dem, på grund av mycket
omfattande rörelsehinder, samt att de använder kartorna sällan och därför är ovana. Det
handlar alltså både om fysisk möjlighet och om kunskap om var blissymbolerna är placerade. Hamm och Mirendas (2006) studier tyder på att vuxna personer med kommunikationssvårigheter inte använder hjälpmedel och annan AKK så som när de var barn och
ungdomar. För att kommunikationshjälpmedel ska fungera krävs övning genom faktisk
användning. Detta gäller inte enbart för barn och ungdomar utan även för vuxna. Det
krävs också att all AKK uppdateras och anpassas till personens förändrade behov. Detta
är särskilt viktigt i övergången mellan ungdoms- och vuxenliv. Att träda in i vuxenlivet
förändrar ofta miljön och kraven på kommunikation. Förändringar i miljön kan t.ex. vara
23
övergång från skola till arbete eller ändrat boende. Sådana förändringar medför möten
med nya människor och behov av andra kommunikationssätt.
Att tolka arbetstagarnas svar
Arbetstagarna pekade tydligt på samtalsmattan och personal och undersökare upplevde
att det oftast fungerade bra att tolka arbetstagarnas svar. Samtliga arbetstagare hade också
ett mycket tydligt kroppsspråk, som gjorde att det var lätt att förstå t.ex. vilka aktiviteter
som de tyckte extra mycket om. Vid enstaka utvecklingsintervjuer gav arbetstagarna
tvetydiga signaler. A3 svarade t.ex. att det var positivt att skriva dagbok, samtidigt som
hon via kroppsspråk och mimik förmedlade att det var något som inte var bra. En submatta borde ha använts direkt för att ge A3 ökade möjligheter att själv förklara om och
varför hon var tveksam till aktiviteten dagbok. Personalen uttryckte att det ibland var
svårt att veta om de tolkat arbetstagarnas svar korrekt, särskilt när svaren inte stämde
överens med deras tidigare uppfattning om vad arbetstagarna tyckte om och inte. Vid
sista utvecklingsintervjun, som handlade om fördelning av aktiviteter, blev det t.ex. oklart
vad A2 menade när han uttryckte att det var många aktiviteter som han ville utföra tre
gånger i veckan. Det kan finnas flera förklaringar till varför A2 svarade på detta sätt. En
förklaring skulle kunna vara att A2 ville tala om vilka aktiviteter han tyckte extra mycket
om, bara för att vara säker på att dessa aktiviteter inte togs bort. En annan förklaring
skulle kunna vara att han svarade utifrån att han ville att aktiviteterna skulle växla olika
veckor. Den personal som genomförde intervjun ansåg att A2 svarat slumpmässigt bara
för att bli av med frågorna.
Det kan vara arbetsamt att samtala med personer som har omfattande kommunikationssvårigheter (Hjelmquist & Dahlgren Sandberg, 1996). Samtalspartnern får ofta vara
den drivande i samtalet och ska dessutom utföra ett stort och ansvarsfullt tolkningsarbete.
Detta projekt visar att så är fallet också när samtalsmatta används; tolkningen ställer höga
krav på den som intervjuar. Människors åsikter är inte konstanta utan föränderliga (Porter, Ouvry, Morgan & Downs, 2001), och flera av resultaten i projektet tyder på att det är
viktigt att den som samtalar med personer som har omfattande kommunikationssvårigheter inte tar för givet att de vet vad han eller hon vill förmedla. En användare kan peka på
en bild och referera till något som intervjuaren, som ställt en viss fråga och därmed har en
viss förväntning, inte uppfattar och därmed blir tolkningen och svaret missvisande. Detta
är ett problem som också förekommer i annan bildkommunikation (Collins, 1996). En
förutsättning för lyckad användning av samtalsmatta är att den som leder intervjun har
god förmåga att anpassa sitt kommunikationssätt till personen han eller hon intervjuar
(Murphy & Cameron, 2006a). Intervjuaren måste vara observant på de frågor som ställs,
och på vilka svar användaren ger, samt tänka på att de befinner sig i en intervjusituation
där frågor på ett mycket definitivt sätt kräver svar. Intervjuaren måste också, så noggrant
som möjligt, kontrollera att tolkningen av personens svar är korrekt. Vid osäkra eller
motstridiga svar är det viktigt att dessa reds ut med hjälp av submatta. En tendens som
observerats i projektet är att personer kring arbetstagaren lätt svarar i arbetstagarens
ställe. Detta sätt att tolka för en person medför sannolikt en negativ utveckling när det
gäller personens lust och möjlighet att uttrycka egna åsikter.
Att känna sig trygg i situationen
Mycket tyder på att hur väl arbetstagare och intervjuare kände varandra inverkade på
om arbetstagarna kände sig trygga under intervjuerna eller inte. A1 använde t.ex. bilden
för förvirrad och kom med ett första eget förslag vid första utvecklingsintervjun som
genomfördes av personal. Personalen hade kännedom om varje enskild arbetstagare och
24
kunde därför på ett positivt sätt förklara frågornas innehåll med hjälp av konkreta exempel tagna ur arbetstagarnas vardag. En risk, som diskuterats ovan, är att personer som
känner arbetstagarna väl, och som arbetstagarna står i beroendeställning till, fastnar i
gamla erfarenhets- och samtalsmönster och på så sätt missar chanser till nya infallsvinklar. Det visade sig också att närvaron av personliga assistenter i olika hög grad var en
trygghet för arbetstagarna under intervjuerna. Miljön tycktes vara en viktig faktor för
arbetstagarnas trygghet. Första gången A3 deltog utan assistent var när intervjuerna
genomfördes i hennes bostad. Val av intervjutider påverkade också en del arbetstagares
koncentration, t.ex. blev A3 orolig under en intervju då hon varit tvungen att gå ifrån en
pågående aktivitet.
Hur skiljer sig de aktivitetsprogram som utarbetats med hjälp av samtalsmatta
från de aktivitetsprogram arbetstagarna hade då projektet påbörjades?
De nya aktivitetsprogrammen skiljer sig från de tidigare genom att en del aktiviteter har
tillkommit och andra har strukits. T.ex. utökades tiden för aktiviteten att skriva dagbok
för både A1 och A3, och för A2 minskades tiden för aktiviteterna matlagning och
hjärngympagrupp. Den främsta skillnaden är dock att arbetstagarna, genom att delta i
projektet, varit betydligt mer delaktiga i utarbetandet av sina personliga aktivitetsprogram
än tidigare. För att de nya aktivitetsprogrammen ska kunna användas krävs dock ytterligare åtgärder. De arbetstagare som har aktiviteten dator behöver t.ex. få tillgång till
individuella datoranpassningar.
Vad tycker arbetstagarna om de aktivitetsprogram som utarbetats i projektet?
Samtliga arbetstagare svarade vid utvärderingsintervjuerna att de var nöjda med sina
nya aktivitetsprogram och de hade inget att tillägga eller förändra. Även vid projektets
början uttryckte arbetstagarna att de var nöjda med de aktiviteter som genomfördes. Detta
kan bero på att aktivitetsprogrammen vid projektets början i stort sätt överensstämde med
arbetstagarnas egna önskemål. Att arbetstagarna var positiva till de aktiviteter de hade
skulle också kunna bero på att de inte var vana vid att ifrågasätta eller tycka till om sin
situation. Under utvecklingsintervjuerna framkom att arbetstagarna ville göra vissa förändringar vad gäller vilka aktiviteter de ville utföra, hur ofta eller hur dessa skulle
genomföras. Med hjälp av samtalsmatta har arbetstagarna fått möjlighet att framföra sina
önskemål på ett tydligare och mer nyanserat sätt än tidigare, och detta har resulterat i
finjusteringar i deras aktivitetsprogram. Arbetstagarnas positiva svar vid utvärderingen
av de nya aktivitetsprogrammen skulle kunna tyda på att arbetstagarna har fått uttrycka
sina egna åsikter med hjälp av samtalsmatta under utvecklingsintervjuerna, och att deras
nya aktivitetsprogram är anpassade efter dessa åsikter. De positiva svaren skulle också
kunna tyda på att arbetstagarna valde att inte ifrågasätta förslagen, för att vara undersökarna till lags. Undersökarnas uppfattning är dock att arbetstagarna varit mycket delaktiga i utvecklingsarbetet och att de i samband med utvärderingen gav uttryck för att de
nya aktivitetsprogrammen var anpassade efter deras åsikter.
Vad tycker projektets deltagare om att använda samtalsmatta?
Samtliga arbetstagare och personal var överlag nöjda med att använda samtalsmatta och
de var intresserade av att fortsätta använda samtalsmatta, både enskilt och i grupp. En
25
nackdel med att använda samtalsmatta i daglig verksamhet är att det kan vara svårt att
hinna framställa och anpassa bildmaterial, vilket personalen i verksamheten var oroliga
över. En lösning skulle kunna vara att de arbetstagare som arbetar med aktiviteten dator,
skulle kunna ha som arbetsuppgift att ta fram bildmaterial till samtalsmatta.
Mycket tyder på att det är viktigt att anpassa den information och de instruktioner som
ges till både personal och arbetstagare. I en utvärderingsintervju uttryckte A1 att han hade
haft svårt att förstå instruktionerna om hur samtalsmattan skulle användas, och A2 uttryckte att han inte var helt nöjd med att den visuella skalan förändrades vid en utvecklingsintervju.
Arbetstagarnas och personalens uppfattning om att delta i projektet
Överlag var arbetstagare och personal nöjda med sitt deltagande i projektet. I utvärderingen framkom dock att trots att stor vikt har lagts vid att ge utförlig och anpassad information, så upplevde ett par deltagare att det funnits brister i informationen. A2 ansåg
t.ex. att han inte hade haft möjlighet att avbryta sitt deltagande i projektet, och både A1
och P2 hade av olika anledningar inte känt sig helt fria att välja om de ville delta i projektet eller inte.
För en del personal kan det vara en trygghet att observera användning av samtalsmatta
vid fler tillfällen, t.ex. uttryckte P2 att det skulle ha varit bra för henne att få observera vid
fler tillfällen innan hon själv genomförde intervjuer. Personalen ansåg också att det hade
varit positivt att genomföra intervjuer med olika arbetstagare. Kanske kan denna upplevelse stimulera personalen att fortsätta använda samtalsmatta tillsammans med andra
arbetstagare i den dagliga verksamheten.
Projektets metodik
Med intern validitet avses hur giltiga slutsatserna i en studie är (Svartdal, 1998). Ett
stort hot mot den interna validiteten i projektet var att intervjuaren styrde över frågorna
som ställdes och hur svaren tolkades. Trots att möjligheterna gavs var arbetstagarna
sparsamma med att kommentera sina svar och utveckla samtal. Brewster (2004) menar att
risken att ”lägga orden i munnen” på en annan person är särskilt stor när vokabulären är
förutbestämd, som vid intervjuer med personer som har kommunikationssvårigheter. En
annan faktor som påverkar den interna validiteten är arbetstagarnas eventuella behov av
att vara undersökarna och andra samtalspartners till lags. Denna faktor kanske spelar
särskilt stor roll när man får så mycket uppmärksamhet som medverkan i ett projekt som
detta medför. Ett annat uppenbart problem är att man inte kan vara helt säker på att arbetstagarna förstod frågorna på det sätt som intervjuaren avsåg. I projektet avslutades
varje intervju med en genomgång av samtliga svar. Arbetstagarna fick på så sätt en
möjlighet att korrigera sina svar. Vid motstridiga svar under utvecklingsintervjuerna togs
ämnet upp vid ett senare intervjutillfälle, för att ge arbetstagarna ytterligare möjligheter
att diskutera vidare. Utvärderingsintervjuerna genomfördes av undersökarna och deltagarna lämnade såväl positiv som negativ information. Det är möjligt att deltagarna hade
lämnat ännu mer information om utvärderingsintervjuerna genomförts av en utomstående
person.
Extern validitet handlar om i vilken utsträckning en undersöknings resultat kan sägas
gälla utanför projektet, för en bredare population. Eftersom endast tre arbetstagare deltog
i projektet, och eftersom personer med omfattande tal- och rörelsehinder utgör en hete-
26
rogen grupp, kan resultaten inte generaliseras. Att dra generella slutsatser av detta slag
har heller inte varit syftet med detta utvecklingsprojekt. Flera av de observationer som
gjorts i projektet överensstämmer med vad som redovisats i tidigare arbeten och det är
möjligt att en del av projektets resultat är giltiga även för andra personer och verksamheter än de arbetstagare, den personal och den verksamhet som involverats i detta projekt.
Social och ekologisk validitet är nära relaterade. Social validitet handlar om i vilken
utsträckning mål, metod och resultat i en undersökning har betydelse ur ett socialt perspektiv. Ekologisk validitet handlar om i vilken utsträckning resultaten kan vara användbara i klinisk verksamhet (Schlosser, 2003). I projektet har utvecklingen av individuella aktivitetsprogram utgått från intervjuer med arbetstagare utförda av undersökare
och personal. Arbetet har genomförts i den dagliga verksamheten och i en arbetstagares
hemmiljö. Projektet har utgått från behoven i verksamheten och har handlat om att lyfta
fram och använda deltagarnas åsikter, samt att utbilda personal i en specifik metod.
Projektet har hög social och ekologisk validitet.
Slutsatser och förslag på framtida arbete
Projektets främsta syfte var att öka möjligheten till aktivitet, självbestämmande och
delaktighet för tre vuxna personer med omfattande tal- och rörelsehinder. Resultaten
visar att med hjälp av samtalsmatta har dessa personer fått ökade möjligheter att påverka
och vara delaktiga i utarbetandet av individuella aktivitetsprogram i daglig verksamhet.
Projektet tyder också på att samtalsmatta är ett redskap som kan användas även i andra
sammanhang i daglig verksamhet. Det är dock viktigt att tänka på att för en del personer
kan det ta lång tid att våga uttrycka egna åsikter. Projektets resultat tyder vidare på att
omgivningens förväntningar och krav påverkar arbetstagare i olika utsträckning. I projektet ansåg personalen att samtalsmatta var ett bra redskap för att ge arbetstagarna ökade
möjligheter att uttrycka egna värderingar. Samtliga deltagare uttryckte att de var intresserade av att använda samtalsmatta även i fortsättningen, både enskilt och i grupp, och i
olika aktiviteter. Det är dock nödvändigt att användning av samtalsmatta anpassas och att
information och instruktioner upprepas och omformuleras för att bäst möta olika personers förutsättningar och behov. Introduktionen av samtalsmatta gav arbetstagare och
personal en grund för en fortsatt utveckling av en positiv kommunikationsmiljö, med
möjligheter att anpassa verksamhetens aktiviteter efter arbetstagarnas åsikter.
Projektet har lett till många nya frågor och idéer som kan vara användbara i fortsatt
kliniskt arbete, forskning och utveckling. Hur kan man utveckla samtalsfärdigheter hos
vuxna personer med omfattande kommunikationshinder? Kan långvarig användning av
samtalsmatta öka möjligheten för personer med omfattande tal- och rörelsehinder att
uttrycka egna åsikter i olika situationer? Hur får man vuxna personer med omfattande taloch rörelsehinder att aktivt bidra till val av samtalsämnen under intervjuer med samtalsmatta? Hur kan man i ökad utsträckning stimulera användning av befintliga kommunikationshjälpmedel i samband med användning av samtalsmatta, hos vuxna med
omfattande tal- och rörelsehinder?
27
Referenser
Basil, C. (1992). Social interaction and learned helplessness in Severely Disabled Children [elektronisk version]. Augmentative and Alternative Communication, 8, 188-199.
Borman, J., & Murphy, J. (2006). Using the ICF in goal setting: Clinical application using
Talking Mats [elektronisk version]. Disablity and Rehabilitation: Assistive Technology,
1, 145-154.
Brewster, S. J. (2004). Putting words into their mouths? Interviewing people with
learning disabilities and little/no speech [elektronisk version]. British Journal of
Learning Disabilities, 32, 166-169.
Björck-Åkesson, E., & Granlund, M. (2004). Delaktighet – ett centralt begrepp i WHO:s
klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). I A. Gustavsson
(red.), Delaktighetens språk (ss. 29-48). Lund: Studentlitteratur.
Cameron, L., & Murphy, J. (2002). Enabling young people with a learning disability to
make choices at a time of transition [elektronisk version]. British Journal of Learning
Disabilities, 30, 105-112.
Collins, S. (1996). Referring expressions in conversations between aided and natural
speakers. I S.von Tetzchner & M. H. Jensen (red:er), Augmentative and alternative
communication European perspectives (ss. 89-100). London: Whurr.
Eriksson, L. (2006). Participation and disabililty – a study of participation in school for
children and youth with disabilites (avhandling för doktorsexamen, Karolinska institutet).
Ferm, U. (2006). Using language in social activities at home. A study of interaction
between caregivers and children with and without disabilities (avhandling för doktorsexamen, Göteborgs universitet).
Handicom. (1999–2006). Symbol for Windows© [Programvara]. Harderwijk, Nederländerna: Handicom.
Hamm, B., & Mirenda, P. (2006). Post-school quality of life for individuals with developmental disabilities who use AAC [elektronisk version]. Augmentative and Alternative Communication, 22, 134-147.
Hemsley, B., & Balandin, S. (2004). Without AAC: The stories of unpaid carers of adults
with cerebral palsy and complex communication needs in hospital [elektronisk version]. Augmentative and Alternative Communication, 20, 243-258.
Hjelmquist, E., & Dahlgren Sandberg, A. (1996). Sounds and silence: Interaction in aided
language use. I S.von Tetzchner & M. H. Jensen (red:er), Augmentative and alternative
communication. European perspectives (ss. 137-152). London: Whurr.
Karlsson, E., & Melltorp, M. (2006). Utvärdering av AKKTIV – Tidig intervention till
föräldrar som har barn med omfattande kommunikationssvårigheter (magisteruppsats i
logopedi, Göteborgs universitet).
Light, J. (1988). Interaction involving individuals using augmentative and alternative
communication systems: State of the art and future directions [elektronisk version].
Augmentative and Alternative Communication, 2, 66-82.
Lloyd, V., Gatherer A., & Kalsy, S. (2006). Conducting qualitative interview research
with people with expressive language difficulties [elektronisk version]. Qualitative
Health Research, 6, 1386-1404.
Mayer-Johnson (1981–2006). The Picture Communication Symbols© [Bildmaterial].
28
Solana Beach, CA: Mayer-Johnson LLC.
Murphy, J. (1997a). Talking Mats A Low-tech Framework to Help People with Severe
Communication Difficulties Express their Views. [Film]. Stirling, Skottland: University
of Stirling.
Murphy, J. (1997b). Talking Mats and Learning Disability. [Film]. Stirling, Skottland:
University of Stirling.
Murphy, J. (2006). Perceptions of communication between people with communication
disability and general practice staff [elektronisk version]. Health Expectations, 9,
49-59.
Murphy, J., & Cameron, L. (2006a). Talking Mats: A resource to enhance communication. Stirling, Skottland: University of Stirling.
Murphy, J., & Cameron, L. (2006b). The acute hospital experience for adults with complex communication needs. Communication Matters, 20, 7-11.
Murphy, J., Tester, S., Hubbard, G., Downs, M., & MacDonald, C. (2005). Enabling frail
older people with a communication difficulty to express their views: the use of Talking
Mats as an interview tool [elektronisk version]. Health and Social Care in the Community, 13, 95-107.
National Joint Committee for the Communicative Needs of Persons with Severe Disabilities. (1992). Guidelines for meeting the communication needs of persons with severe disabilities. American Speech Language Hearing Association, 34, 2-3. Hämtad 13
april, 2007 från http://www.asha.org/NJC/njcguidelines.htm
O’Keefe, B. M., Kozak, N. B., & Schuller, R. (2007). Research priorities in augmentative
and alternative communication as identified by people who use AAC and their facilitators. Augmentative and Alternative Communication, 23, 89-96.
Porter, J., Ouvry, C., Morgan, M., & Downs, C. (2001). Interpreting the communication
of people with profound and multiple learning difficulties [elektronisk version]. British
Journal of Learning Disabilities, 29, 12-16.
Rydeman, B., & Zachrisson, G. (2004). Kommunikation genom teknik – ur ett vardagsperspektiv. Vinnova & Hjälpmedelsinstitutet. Hämtad 11 april, 2007 från
http://www.hi.se/Global/pdf/2004/04323-pdf.pdf
Schlosser, R. W. (2003). Validity. The foundation for evaluating the efficacy of interventions. I R. W. Schlosser (red.), The efficacy of augmentative and alternative communication (ss. 27-41). San Diego: Academic Press.
Socialstyrelsen (2003). Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa.
Svensk version av International Classification of Functioning, Disability and Health
(ICF). Vällingby: Bjurner och Bruno AB. Hämtad 31 mars, 2007 från
http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/62BEB497-5297-42F2-9EE7-6FE5A5463
72B/1035/200342.pdf
Svartdal, F. (1998). Psykologins forskningsmetoder. Stockholm: Liber AB.
Tavares, L., & Peixoto, A. (2003). Late development of independent conversation skills
with manual and graphic signs through joint activities. I S. von Tetzchner & N. Grove
(red:er), Augmentative and alternative communication Developmental issues (ss.
272-286). London & Philadelphia: Whurr.
von Tetzchner, S. & Jensen, M. H. (1996). Introduction. I S. von Tetzchner & M. H.
Jensen (red:er), Augmentative and alternative communication European perspectives
(ss. 1-18). London: Whurr.
29
von Tetzchner, S., & Martinsen, H. (1996). Words and strategies: Conversations with
young children who use aided language. I S.von Tetzchner & M. H. Jensen (red:er),
Augmentative and alternative communication European perspectives (ss. 65-88).
London: Whurr.
Zachrisson, G., Rydeman, B., & Björck-Åkesson, E. (2002). Gemensam problemlösning
vid alternativ och kompletterande kommunikation (AKK). Vällingby: Hjälpmedelsinstitutet.
30
Bilaga 1. Arbetstagarnas aktivitetsprogram vid projektstart och projektslut
Aktivitetsprogram för arbetstagare 1 (A1) vid projektstart
Aktivitetsprogram som utarbetats för A1 med hjälp av samtalsmatta i projektet
Aktivitetsprogram för arbetstagare 2 (A2) vid projektstart
Aktivitetsprogram som utarbetats för A2 med hjälp av samtalsmatta i projektet
Aktivitetsprogram för arbetstagare 3 (A3) vid projektstart
Aktivitetsprogram som utarbetats för A3 med hjälp av samtalsmatta i projektet
![Broschyr - Tillgänglig arbetsmiljö [ADI 691]](http://s1.studylibsv.com/store/data/000305273_1-be11cfbfc42cf3411acd5ecd20125438-300x300.png)
