M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
Har vi missat
någonting?
Vi säger ofta att tillbedjan är mer än att sjunga lovsånger, men
menar vi verkligen det i praktiken? Vad säger Nya testamentet?
Matt Hyam, föreståndare för Southampton Vineyard med lång
erfarenhet av lovsångsledning, ställer några mycket angelägna och
brännande frågor om den roll och funktion som lovsång och tillbedjan
har i många av våra församlingar.
J
ag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av
dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap. Låt mig slippa dina
psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel. Men låt rätten välla fram
som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström! (Amos 5:21-24)
Jag lärde mig att spela gitarr en kort tid efter att jag blev kristen och när en vän
köpte en ny gitarr fick jag ta över hans gamla. Min mamma fick stå ut med
mycket när jag satt hemma och övade under det första året. Kort efter att jag
lärt mig spela började jag leda lovsång i en ungdomsgrupp, helt enkelt för att
det inte fanns någon annan som kunde. Varje gång sjöng vi tre olika sånger.
Jag är osäker på om det var för att den Helige Ande alltid ledde oss att sjunga
just de tre sångerna, eller för att det var de enda sånger jag kunde.
Under åren som gått har jag slukat i princip allt som har skrivits om lovsång
och tillbedjan, särskilt från Vineyard-sammanhang, och jag har älskat det. Jag
har tränat lovsångsteam och utvecklat ett tänkande kring lovsång vid mitt
universitet som fortfarande praktiseras ett tiotal år senare. Jag har undervisat
Vineyards värderingar om lovsång på nationella konferenser, i kyrkor i
Southampton och andra städer, i Indien, ja, för alla som ville lyssna. Jag var
helt såld på lovsång och tillbedjan. Hade du frågat mig då, skulle jag ha sagt att
det inte finns något jag hellre skulle göra än att leda lovsång.
För några år sedan hände något inom mig och jag märkte att jag blev – i
brist på ett bättre ord – uttråkad av att sjunga sånger. På något sätt blev jag inte
1
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
längre tillfredsställd av det. När jag såg mig omkring blev det mer och mer
uppenbart för mig att människor – även jag själv – sjöng sånger av hela sitt
hjärta på möten, men hade livsstilar som inte stämde överens med vad de
sjöng. Jag började fråga mig om detta verkligen kunde vara rätt.
Är lovsång och tillbedjan samma sak?
Kan man verkligen påstå att vi har ”tillbett” när vi har sjungit några lovsånger,
om våra liv säger något annat? Många gånger ledde jag lovsång och var helt
”förlorad i Gud”, trots att jag inte hade umgåtts med Gud på hela veckan, och
jag kunde definitivt inte stämma in i de orden jag sjöng. Jag är inte säker på att
hans namn verkligen var ”det skönaste för mig”, att ”ingen annan är som
[han]” eller något annat som jag sjöng så hängivet. Jag sjöng de här sångerna,
men mitt eget liv var långt från det jag proklamerade.
Jag läste profetböckerna i Gamla Testamentet och började se ett mönster
där Gud dömer Israel för att de bara uttryckte sin tillbedjan på fester och
gudstjänster, när de samtidigt försummade de fattiga och struntade i att
bekämpa orättvisor. Guds uppfattning om detta uttrycks oroväckande klart i
det avsnitt från Amos 5 som citerades i inledningen. Det var detta som störde
mig mer än något annat, eftersom det lät som en beskrivning av vår egen
församling, eller kanske till och med en stor del av kyrkan i västvärlden.
Jag hade alltid undervisat att tillbedjan inte bara handlar om att sjunga
sånger, men jag började fråga mig om jag verkligen menade det. Jag tvingades
medge att mitt liv talade emot det. Jag började känna en sådan
otillfredsställelse över detta, att jag började undra om den betoning vi som
församling lade på lovsång och tillbedjan – vilket för oss var synonymt med att
sjunga sånger – verkligen hade stöd i Nya testamentet. Detta gjorde att jag
började studera Nya testamentet för att se vad som verkligen står där.
Oavsett vilka upplevelser och erfarenheter vi har måste vi ta det Bibeln
faktiskt säger på allvar, och inte bygga en teologi utifrån våra upplevelser.
Vad säger Nya testamentet om sång?
På Nya testamentets tid, i en kultur där det uppenbarligen inte fanns TV eller
radio, och där de flesta inte kunde läsa, bör sånger ha spelat en stor roll i
människors liv. Familjer sjöng tillsammans, man berättade historier genom
sånger, man undervisade genom sånger, man roade sig, uppmuntrade och
tröstade varandra med sånger.
Sång var av allt att döma en del av kyrkans liv, åtminstone i viss
utsträckning. I församlingen sjöng man sånger till varandra och till Gud.
Faktum är att de flesta avsnitt i de nytestamentliga breven uppmuntrar
församlingen att sjunga till varandra, och till andra utanför kyrkan, om Gud
(1 Kor. 14:13-19; Ef. 5:15-20; Kol. 3:15-17; Jak. 5:13-14).
2
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
Konstigt nog verkar det inte finnas någon större betoning på lovsång i Nya
testamentet. Det får mig att undra hur stor del av den första församlingens liv
lovsången egentligen var. Den enda hänvisningen till sång i hela
Apostlagärningarna finns i Apg. 16:25-26, där det berättas om Paulus och Silas
i fängelset.
Det som bekymrade mig var att denna enda hänvisning inte handlar om
lovsång i ett offentligt möte utan i ett fängelse. Om du hade bett mig berätta
vad de första kristna gjorde, skulle jag ha beskrivit det jag ansåg vara ett
sammandrag av Apg. 2; de möttes i templet och i hemmen, de sjöng lovsånger,
bad, bröt bröd och åt tillsammans. Allt detta är sant, förutom det om
lovsångerna. Jag blev häpen när jag upptäckte att jag alltid hade lagt till det där
om lovsångerna, eftersom jag alltid förutsatte att man sjöng – kanske var det
för att det är det vi alltid har gjort?1
Paulus och Silas kunde lovsånger utantill och bör alltså ha sjungit dem
regelbundet. Men märkligt nog verkar inte Lukas ha tyckt att det var tillräckligt
viktigt att beskriva sjungandet som en del av den tidiga kyrkans samlingar –
medan ätandet tydligen var väldigt viktigt!
Det finns bara en enda hänvisning i evangelierna till att Jesus sjöng, även
om samma händelse beskrivs i två av dem (Matt. 26:30, Mark. 14:26). Detta
var efter den sista måltiden då de alla ”sjöng lovsången” och sedan gick bort
mot Getsemane. Om det är så att vi tolkar hela Skriften genom Jesus, så borde
vi reflektera över det faktum att Bibeln bara nämner ett tillfälle då Jesus sjöng.2
För mig var det här en obehaglig insikt. Musik hade varit bland det
viktigaste i mitt liv under många år. Jag hade spelat i ett band länge och vi
spelade på studentfester, pubar och klubbar. Bandet hade fått en inriktning
mot lovsång, vi hade spelat in flera CD-skivor och vi undervisade om lovsång i
olika sammanhang. Jag hade skrivit ett tjugotal sånger som vi hade sjungit
mycket genom åren. Men här var jag nu; jag läste Bibeln och såg att det jag
hade byggt upp som den centrala aktiviteten i vår församling var relativt
marginell i Jesu liv och den tidiga kyrkan, åtminstone om vi utgår från direkta
hänvisningar i Nya testamentet.3
Det grekiska ordet för tillbedjan som används i Nya testamentet är
proskuneo, som ordagrant betyder att ”falla ned inför” eller ”ge ära till”, och
sammanfattas bäst i tanken på en hundvalp vid sin husses fötter. Konceptet
var välbekant vid den tiden och beskrev vilken aktning en lojal undersåte visar
en kung eller en annan högt uppsatt person. Det finns ett mått av hyllning,
kärlek och förtrolighet i den här bilden.
Vi bör också lägga märke till att ordet sällan återfinns utanför evangelierna
och Uppenbarelseboken – Paulus använder ordet en enda gång – och att i så gott
som samtliga sammanhang i Nya testamentet används ordet om någon som
bokstavligen böjer sig ner eller faller ner, oftast inför Jesus. Det finns ingenting i
texterna som antyder att de sjöng till honom.
Jag hade själv alltid använt det här ordet och utgått från att det syftade på
lovsång, och sedan använde jag det för att mana fram intimitet och lovprisning
genom lovsånger. Men när jag släppte det här antagandet och tänkte på
exemplet med hundvalpen vid sin husses fötter, började jag undra om ordet
egentligen handlade mer om lydnad. Oavsett vad ordet egentligen betydde, så
3
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
blev det dessvärre mer och mer klart för mig att ordet inte är en bild för intima
sånger till Jesus. Ordet är en beskrivning av någon som faller ner som en hund
som tittar upp mot sin husse, och väntar på nästa uppmaning. Det är proskuneo
– att sitta vid vår mästares fötter, lämna vår egen agenda åt sidan, och vänta på
hans befallning.
Jag hade omtolkat ett ord som syftar på en fysisk handling – ”att böja sig
inför” eller ”kasta sig ned inför” – och påstod att det betydde att ”sjunga
lovsånger”. Det är ingen tvekan om att Jesus, lärjungarna, den tidiga kyrkan
och Nya testamentets författare höll med om att sång ingick i konceptet. Men
det är också troligt att de aldrig såg sången som den enda, eller ens den
viktigaste formen av tillbedjan. Om man tolkar in ”sjunga lovsånger” varje
gång ordet proskuneo dyker upp i Nya testamentet, så är det lätt att dra
slutsatsen att lovsång var en av kyrkans viktigaste aktiviteter. Men detta är en
mycket tveksam teologisk tolkning. I själva verket tycks den här tolkningen ha
mycket litet stöd i Nya testamentet, och därför behöver vi verkligen ställa oss
några frågor angående detta.
Vad kan vi dra för slutsatser angående
tillbedjan?
Vi kan lägga märke till tre saker när det gäller sång i Nya testamentet. För det
första verkar sången ha spelat en viss roll i kyrkans liv. För det andra beskrivs
aldrig sång som synonymt med tillbedjan. För det tredje verkar sjungandet av
sånger visserligen ha spelat en viss roll, men inte någon särskilt betydelsefull
roll, i kyrkans liv eller i Jesu liv – om vi nu ska ta evangeliernas och Lukas
beskrivning av den tidiga kyrkan på allvar.
Vi har alltså en församling som träffades varje dag, åt måltid, sjöng sånger
för att undervisa varandra och sånger till Gud, hjälpte de fattiga, de förlorade
och varandra. Vi måste inse att sjungandet av sånger förmodligen var en
ganska liten del av allt de gjorde. När jag studerade detta kom jag fram till den
oundvikliga slutsatsen att kyrkans förståelse av tillbedjan visserligen innefattade
lovsånger, men att detta var en del av den övergripande tillbedjan, som innebar
att ha omsorg om varandra, om de fattiga och om de förlorade.
Jag tror definitivt att tillbedjan är vår högsta kallelse som troende. Om
detta endast innebär att sjunga lovsånger, borde just detta prioriteras och ta det
mesta av vår tid, energi och pengar i anspråk. Vi skulle anställa folk för att
skriva sånger och leda musiken, vi skulle investera så mycket som möjligt i att
träna sångskrivare, sångare, musiker och ”lovsångsledare”, vi skulle undervisa
mycket om detta och uppmuntra andra att göra som vi. Detta var helt klart
min egen inställning innan jag började ompröva det här området. Å andra
sidan, om biblisk tillbedjan innefattar mer än bara att sjunga lovsånger, så
måste vi tänka om.
När jag tänkte vidare på detta kom jag fram till att det finns några
nyckelfrågor vi måste ställa oss.
4
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
a. Har vi undervisat att tillbedjan går ut på
att sjunga lovsånger?
Jag hade alltid undervisat att tillbedjan inte bara handlar om att sjunga
lovsånger, utan att det också handlar om vår livsstil. Men när jag ser tillbaka
måste jag fråga mig om detta budskap verkligen gick fram. Faktum är att det
knappast gick fram till mig själv! Jag vill till och med påstå att varje gång jag
har definierat ”tillbedjan” som att sjunga lovsånger, så har det varit till skada.
Jag måste fråga mig vad jag kommunicerade genom mina handlingar. Det
spelade ingen roll hur ofta jag förklarade att det inte bara handlar om lovsång,
när det jag faktiskt gjorde – investerade tid, energi och pengar i musik –
kommunicerade att tillbedjan handlar om att sjunga lovsånger. En av de mest
populära sångerna inom Vineyard och i många liknande sammanhang på
senare år är ”Kom, nu är det tid att tillbe” (”Come, now is the time to
worship”, ö.a.), som nästan alltid har används som en introduktionssång. Vad
kommunicerar den sången? Den säger tydligt att ”tillbedjan” startar när man
börjar sjunga lovsånger. Jag vet inte om detta någonsin var avsikten, men det
är precis så sången ofta används. Kanske vi bara borde sjunga den sången i
slutet av våra möten, när alla ska gå iväg från kyrkan?
b. Har vi skapat en teologi som inte uppmuntrar
tillbedjan som livsstil?
Vineyards hela teologi när det gäller lovsång, som jag har undervisat så många
gånger, bygger på bilden av en resa. En resa där människor först befinner sig
långt borta från Gud, men där lovsångsledaren med en ”uppmaning till
tillbedjan” (”a call to worship”, ö.a.) drar människor in i en intim närhet till
Gud. Per definition utgår detta tänkande från att människor har haft en tuff
vecka och behöver dras bort från deras egna ”oheliga” tänkesätt till ett ”heligt”
tänkesätt och intimitet med Gud. Så när jag försökte undervisa människor att
tillbe Gud varje ögonblick under dagen, lade jag fortfarande upp
lovsångspassen med utgångspunkten att de behövde ”ladda batterierna”. Har
vi inte byggt ett system som inte bara uppmuntrar, utan också ytterligare
förstärker en konsumtionsmentalitet?
Jag håller fullständigt med om att fokuserad tid med Gud är viktigt och att
vi behöver avskilda stunder för att bygga vår relation med honom. Men det jag
märkte var att detta framförallt skedde på söndagar under en halvtimmes
sjungande istället för att människor byggde en relation med Gud i sina egna liv.
Detta verkar vara totalt motsatt den modell som framställs i Nya
testamentet och den tidiga kyrkans livsstil, där människor tillbad Gud hela
veckan och sedan kom tillsammans för att uppmuntra varandra. För mig
verkar det som att vi har ett system som riskerar att fostra kristna att kämpa sig
igenom sin vecka och överleva tillräckligt länge för att kunna bli uppladdade
igen på söndagen.
c. Har vi byggt in en förväntan på underhållning?
Vi ansträngde oss för att ha hög kvalitet på musiken, så vi ställde höga krav på
våra musiker för att åstadkomma musik av högsta klass. Vissa platsade inte i
5
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
våra band eftersom de inte var tillräckligt skickliga eller för att deras
instrument inte var tillräckligt coola. Det passade helt enkelt inte att ha med
flöjt eller trombon i funkig indierock…
Ironiskt nog visar Nya testamentet på en modell där alla kommer och
bidrar med något till mötet. När jag såg mig omkring i vår församling märkte
jag att ju bättre lovsångsbandet var, desto mer exklusiva blev vi och desto
mindre uppmuntrade vi människor att bidra med något. Vi hade byggt in och
förstärkt idén att det skulle vara proffs där framme, en idé som jag samtidigt
hävdade att vi bestämt tog avstånd ifrån. Ju duktigare vi blev, desto mer
underhållande var musiken och desto mer byggde vi in ett beroende av
proffsen som skulle ge församlingen näring. Om och om igen försökte jag
frigöra människor till tjänst, men samtidigt undergrävde jag detta genom att
vår modell byggde på motsatsen.
d. Speglar våra sånger betoningen i Nya testamentet?
Stuart Murray Williams4 har ifrågasatt den betoning på individualistiska (”jag”
och ”mig”) sånger i dagens kristna kyrka. Om vi studerar alla sånger och böner
i Nya testamentet ser vi att nästan samtliga uttrycker en gemensam bön eller
att de handlar om Gud. Det finns mycket få böner som är individuella. Till och
med när Jesus uppmanar oss att gå in i vår kammare och be enskilt så
uppmanas vi att be ”Vår fader”.
När jag såg närmare på de sånger vi sjöng upptäckte jag att vi nästan hade
en totalt omvänd proportion jämfört med Nya testamentet; med några få
undantag var de flesta av våra sånger personliga böner. Våra sånger från de
senaste fem åren talade sitt tydliga språk. Ungefär 170 av dem var helt och
hållet individualistiska, färre än 20 handlade om Guds karaktär och handlande,
och endast en handfull sånger uttryckte en gemensam bön.
Problemet är att vi lever i ett mycket individualistiskt samhälle och jag tror
att våra sånger har blivit mer präglade av vår kultur än av en sund inställning
till Bibeln. Många av våra sånger har teman som handlar om ”mig”, ”min tro”,
”min strävan” eller ”min längtan”. I hela Nya testamentet betonas att vi är en
del av en gemenskap, så alla våra böner och sånger borde egentligen utgå från
”vi” (om de nu ska handla om oss överhuvudtaget!). Vi är inte en grupp
enskilda individer; vi är Kristi kropp som kommer tillsammans och sjunger
som en enhet.
Jag har också börjat ifrågasätta teologin i många av de sånger vi använder.
Det finns ett stort utbud av sånger som talar om att allt är så bra när vi
kommer in ”i Guds närhet”. Men Nya testamentet lär oss att vi alltid är i Guds
närhet. Många av de populära sångerna ber den Helige Ande att komma, men
Nya testamentet säger att han är i oss. Det finns uppenbarligen tillfällen då vi
upplever att den Helige Ande rör sig på ett kraftfullt sätt, men vi måste vara
försiktiga så att vi inte undervisar att detta bara kan hända i möten eller när vi
sjunger lovsånger.
Man kan förstås invända att detta är samma språk vi finner i Psaltaren, men
då måste jag ställa frågan: är det också Nya testamentets undervisning? Under
det nya förbundet har saker förändrats – naturligtvis kullkastar det inte Gamla
testamentet, men det uppfyller det. När David skrev sina sånger hade
6
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
Pingstdagen ännu inte inträffat. Om nu Jesus har fullbordat Gamla
testamentet, så måste vi också tolka och förstå Gamla testamentet genom
honom.
Vi undervisar mycket mer genom våra sånger än genom något annat
medium. Graham Cray5 har sagt att man kan avgöra vad en kyrka eller rörelse
tror genom att studera deras sångbok. Han kommenterade också sångboken
från Soul Survivor, som har en liknande betoning som Vineyard, och hävdade
att det finns ”stora luckor” i teologin. När jag tittade närmare på våra egna
sångböcker kunde jag inte hitta många sånger om Jesu mänsklighet, Guds
suveränitet, hans skapelse, de fattiga, hans hjärta för de förlorade eller hans
plan för mänskligheten. Jag förstår att detta är resultatet av en strävan att väga
upp en tidigare obalans, men kanske har vi gått för långt i motsatt riktning?
John Wimber sa att människor glömmer bort predikningar men kommer
alltid ihåg sånger. Vare sig det är vår avsikt eller ej kommunicerar vi något, och
det är angeläget att det vi kommunicerar stämmer överens med det Bibeln lär.
Jag är rädd att vi faktiskt bara kommunicerar en liten del av evangeliet. Men
samtidigt kommunicerar vi också i vissa fall en del felaktig teologi, samt en
individualism som säger att målet för vår tro är att vi, som individer, var och en
ska sträva efter att fördjupa vår egen personliga relation med Gud.
e. Spelar det någon roll?
Det som oroar mig mest av allt är när jag läser Gamla testamentets profeter
och ser en skrämmande parallell mellan Israel och församlingen: ”Men Herre,
har vi inte sjungit våra lovsånger till dig…?” (Se till exempel Jesaja 58 och
Amos 5). Om vi kallar ”sånger” för ”tillbedjan” så kommer människor till
gudstjänsten och sjunger, och tror att de då har ”tillbett” och fullgjort sin plikt
som kristna. Men detta är inte vad Bibeln beskriver som tillbedjan och Gud
förklarar tydlig, genom Amos, vad han tycker om att vi begränsar tillbedjan på
detta sätt: ”Låt mig slippa dina psalmer!” Israeliterna kom tillsammans, hade fester
och sjöng sina sånger och trodde därmed att de tillbad Gud. Det bör få oss att
fundera.
Jag tror att det spelar roll att vi förstår vad tillbedjan verkligen är. Det är
inte bara en fråga om definitioner av ord. För mig handlar det om att jag helt
uppriktigt försöker förstå hur vi ska gensvara på vår högsta kallelse. Handlar
det bara om att vi sjunger lovsånger, eller handlar det om att försöka vara
radikala lärjungar och bygga radikala församlingar som verkligen påverkar
samhället genom att vi tillber Gud dag ut och dag in, genom allt det vi gör?
Matt Hyam
Utdrag från boken I Still Have More Questions Than Answers, Vineyard International
Publishing, Cape Town, South Africa, 2004. Finns på: www.vineyardbi.org/vip.
Översättning: Ulf Jämterud
7
M A T T
H Y A M
–
H A R
V I
M I S S A T
N Å G O N T I N G ?
Fotnoter
De troende i Nya testamentet deltog i tempelgudstjänsterna (Apg. 2:46, 3:1-10) och möttes också i
synagogorna (Apg. 6:9), och eftersom båda dessa samlingar innehöll sång kan vi utgå från att den
tidiga församlingen faktiskt sjöng sånger.
2 I liknelsen om den förlorade sonen berättar Jesus att man sjöng under festen vid sonens återkomst
(Luk. 15:25). Vi kan därför anta att Jesus betraktade sång som en naturlig del av det firande som följer
av en nyfunnen tro.
3 Eftersom vår kunskap om den historiske Jesus grundar sig på evangeliernas berättelser, kan vi aldrig ta
för givet att vi har en uttömmande kunskap om allt vad Jesus gjorde. Eftersom Jesus var en jude från
det första århundradet kan vi anta att han var lika engagerad i sång som de flesta människor i dåtidens
samhälle. Evangelierna vittnar om hans återkommande konfrontationer med de religiösa ledarna och
dåtidens religiösa seder, men berättar aldrig att Jesus nämner sång som ett uttryck för en död
religiositet. Därför kan vi också anta att Jesus åtminstone inte ogillade de samtida vanorna när det
gäller sång.
4 Engelsk lärare och konsult inom församlingsplantering och evangelisation (ö.a.).
5 Anglikansk biskop från Madison, England; uppskattad författare och talare i olika sammanhang (ö.a.).
1
8
