Predikan i S:t Hans kyrka Septuagesima den 12 februari 2006
Jeremia 9:23-24 * Första Korinthierbrevet 1:1-3 * Matteus 20:1-16
är det så här…” sade Jesus, när
M edHanhimmelriket
började liknelsen i dagens evangelium.
Liknelsen handlar alltså om utbetalningen av den himmelska ”lönen”, av ”dagspenningen” för ”anställningen” i
himmelriket. Hur får vi alltså våra ”stjärnor” i himlen?
Hur klarar vi godkänt vid den himmelska slutredovisningen? Hur gör vi oss förtjänta av en bättre
tillvaro i nästa liv? Vad krävs för att man ska bli frälst,
rättfärdig, en ”riktig kristen”?
Liknelsen är, vad jag förstår, av den typ som har en
enda poäng. I andra liknelser kan också detaljerna berätta sanningar, och liknelserna alltså säga flera saker
samtidigt. Men så är det inte här. Här är budskapet ett
enda, nämligen att det i himmelriket inte finns någon
koppling mellan tjänst och lön.
Det betyder inte att lönen är gratis – fast det talar
inte den här liknelsen om. Här är poängen bara att det
inte finns något samband mellan det vi gör och lönen vi
får. Det finns ingen koppling mellan våra insatser och
livet i himlen, frikännandet i redovisningen, frälsningen
och rättfärdigheten. Jesus visar, drastiskt, att den vanliga modellen för lön inte är relevant i Guds rike. Hans
modell är en annan.
Med teologiska termer kallas den vanliga lönemodellen för lagrättfärdighet och Jesus’ modell för
Kristusrättfärdighet.
Och skillnaden mellan dem tillhör centrum i kristen
tro, det som gör kristen tro unik och suverän. Liknelsen i
evangeliet idag handlar alltså om en av grundpelarna i
det som Jesus och Bibeln och kyrkan gör och lär.
Lagrättfärdigheten säger att man får lön efter förtjänst –
mer eller mindre välvilligt utmätt – och att det finns ett
samband mellan det vi gör och lönen vi får, medan
Jesus säger att så är det inte, utan lönen beror bara på
Hans godhet.
Detta har förstås med sig stora konsekvenser.
Först och främst blir det omöjligt att ens reflektera
över om man har gjort det man behöver för att Gud ska
vara nöjd med en. Det kanske känns skönt för den som
besväras av sin otillräcklighet. Fast trösten är alltså inte
att Gud sänker kraven utan att det inte ens finns ett
samband mellan det vi gör och Guds nöjdhet. Och det
är, vid närmare eftertanke, stimulerande. Livet med
Jesus betyder inte att ”Gud tycker om mig sådan som
jag är” – utan livet med Jesus levs i en dimension där
ett sådant tänkande över huvud taget inte hör hemma.
Lika främmande för Kristusrättfärdigheten är tanken
att Gud är orättvis. Man kan ju tycka så om liknelsen: att
Gud agerar orättvist, visserligen orättvist gott, men i alla
fall: orättvist. Men tänker man så, är man fortfarande
kvar i lag-modellen, för det är ju bara om det finns ett
samband mellan våra insatser och Guds lön som Gud
kan sägas handla orättvist när Han ger lika mycket åt
dem som arbetat en timme som dem som arbetat i tolv.
Men det finns inte något sådant samband.
Kristusrättfärdigheten bygger på att det som Jesus
har gjort helt har fyllt allt vad som behövs för förtjänst
och rättfärdighet. Det var sannerligen inte gratis, men
Han betalade och tjänade in allt. I den tid när Jesus var
synlig på jorden visade Gud sin rättfärdighet: att Han är
rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus, som
det står i Romarbrevet (Rom 3:26). Jesus, som inte
visste vad synd var, gjorde Gud till ett med synden för
vår skull, för att vi genom Honom skulle bli ett med
Guds rättfärdighet, som det står i Andra Korinthierbrevet
(2 Kor 5:21), för att nu anföra bara två exempel bland
många på Bibelord om saken.
Jesus har helt enkelt gjort dagsverket i dess helhet.
Stjärnorna finns där redan, liksom saligheten, odödligheten, skratten, vännerna, änglarna och hela härligheten i övrigt. Att tro på Jesus åstadkommer ingen
rättfärdighet eller någon himmel; tron bara öppnar och
ger oss del i det Han förtjänat, den fulla dagspenningen.
Om man funderar vidare på konsekvenserna av
liknelsen i evangeliet, och då drar slutsatsen att det inte
finns någon anledning att slita i Guds tjänst, att bry sig
med det som finns i ens eget hjärta eller att engagera
sig i Gudsriket i kyrkan eller världen – då är man fortfarande fast i lagmodellen och lagrättfärdigheten. För en
väsentlig och viktig konsekvens av att det inte finns
något samband mellan det vi gör och det vi får är att vi
kan göra en massa utan att ens reflektera över vad man
får för det.
Jo, just sådan är Jesus-modellen: vi kan göra en
massa i Guds rike utan att ens reflektera över vad man
får för det.
Jag brukar anföra jungfru Maria som exempel på
det. Jag gör det gärna igen. ”Var hälsad, du högt benådade”, sade Guds ängel till Maria, utan att det finns
minsta antydan i Guds Ord att Maria skulle ha gjort sig
förtjänst av någon extra nåd hos Gud eller ha gjort
något som motiverade att hon fick det största förtroendet och uppgiften i mänsklighetens hela historia och
kallas den mest saliga av alla. Det fanns ingen koppling
mellan förtjänst och lön, om jag får säga det så.
Marias svar blev att hon gav allt åt Gud. Inte för att
få något, inte ens för att hon hade fått något, ty, återigen, det handlar inte om sådant. Det finns inget samband mellan det vi gör och det vi får, ty livet med Jesus
är av annat slag. När Maria sade Ja till Guds kallelse
var det som att hon gifte sig med Gud. Från den
stunden delade hon allt med Gud. I ett fungerande äktenskap frågar man inte efter lön eller förtjänst; man
bara delar livet med varandra, helt och fullt, så långt det
nu går här i bristfälligheternas tillvaro. Så var det för
Maria, så är det med Jesus-livet.
Den konsekvensen får alltså Kristusrättfärdigheten
för livet att vi lägger allt under Jesus och därför sliter
och släpar, ibland med kärlekens glädje och salighet,
ibland med kärlekens plikt och uthållighet, ibland så att
man får se Guds härlighet uppenbarad, ibland så att det
går ett svärd genom ens själ – men aldrig för att få lön
eller göra sig förtjänt inför Gud – eller ens ha fått eller
gjort sig förtjänst. Utan bara för att man kallats att vara
helig (episteln) och sagt Ja till att dela livet med Honom.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet. Amen
Niklas Adell, präst
