Irans olja från 40-tal till 1979 Kent Eklind Irans olja – från 40-tal till 1979 I två föregående artiklar har den gradvisa överföringen av Irans oljeintäkter till utländska exploatörer berörts. Den uppkomna situationen föll tillbaka på 1) en ekonomisk struktur vars skattebas från 1800-talets andra hälft ersatts av långtgående koncessioner. Naturtillgångar överläts till utländska intressenter med 2) hårdhänt exploatering av de inkomster som koncessionerna kunde inbringa förenat med 3) engelska, ryska och amerikanska politiska maktmedel. Trots detta kunde Iran under 1900-talets andra hälft tillgodogöra sig ökade oljeinkomster men de kompletterades inte med en breddad skattebas. Landet gled in i ett problem knutet till oljeräntan. Louise Fawcett, verksam vid universitet i Oxford, har kallat detta The rentier State Paradigm. Inkomster från oljeexporten fördelades men produktionsbasen vid sidan av oljan var begränsad. Detta förenat med brister i en inkomstbeskattning medförde att en grundläggande tillväxtmotor saknades. Detta skulle förstärkas sedan en nationalisering av oljan medfört en utlandsmanövrerad statskupp 1953.1 Med det andra världskriget ökade västmakternas ansträngningar att vidga och befästa kontrollen över Irans olja. Där ingick engelska hot om militära aktioner, en överträdelse av internationella rättsregler. Iran underströk att närvaron av tyskar i landet inte hotade AIOC:s raffinaderier och engelsk egendom. Tidigare brittiska extraterritoriella rättigheter i koncessionen 1933 hade avskaffats. Raffinaderierna befann sig på iranskt territorium. Iran hade som folkrättsligt suverän stat förklarat sig neutralt. Samtidigt fanns ett missnöje med den koncessionsreglering som skett 1933. Där ingick tilläggsformuleringar. Dit hörde frågan om en förlängning av avtalet med 32 år då avtalstiden gick ut 1961. Motsättningarna mellan AIOC, Anglo-Iranian Oil Company hade pågått sedan bolagets tillkomst 1909. De fördjupade när engelska staten kunde gå in som majoritetsägare vid första 1 världskrigets utbrott. Krigsåren präglades av engelska, ryska och turkiska intrång på iranskt territorium. Under mellankrigstiden hade långvariga förhandlingar förts om en justering av koncessionsbestämmelserna från 1909 (se tidigare artikel, Irans olja – Stormaktsspel mellan två världskrig). Intensifierade från 1920-talet mynnade de ut i ett avtal 1933. En ny överenskommelse kunde träffas 1940. Då hade andra världskriget brutit ut med en fallande export av olja. Med de allierades materialtransporter till Ryssland blev Iran ett transiteringsland. Återigen opererade engelsk, rysk och turkisk militär på iransk mark. Detta i förening med en oljeförsörjning baserad på brittiska anläggningar i Abadan överskred de gränser som kunde anses normala.2 Världskrig och ockupation Vid andra världskrigets utbrott var Tyskland som iransk handelspartner en balanskraft mot England och Ryssland. Iran hade föredragit ett närmare samarbete med USA. Det hade minskat det risktagande som kontakterna med Tyskland förde med sig. Trevanden mot USA möttes inte upp. Utrymme lämnades för Tyskland som kunde placera tekniska och militära rådgivare i ett strategiskt beläget Iran med omfattande oljetillgångar. Det var en brygga till ett euroasiatiskt/afrikanskt imperium. Oljeutvinningen i sydvästra Iran skulle kunna ge oljekoncessioner. Skulle det inte lyckas kunde tysk närvaro underlätta ett övertagande av raffinaderierna i Abadan och angrepp på sovjetiska anläggningar i Azerbajdzjan. Ryskt försvar västerut skulle försvagas. Krigets utbrott och den snabba tyska inmarschen i Sovjet övertygade Churchill om att Iran var en svag punkt i Mellersta Östern. Den kunde utsättas för en kniptångsmanöver. Ståndpunkten delades av Stalin. England ville skydda raffinaderierna i Abadan och den transiranska järnvägen. Den svarade för flödet av krigsmaterial norrut vid sidan av konvojtrafiken mellan Murmansk och Arkangelsk. Med invasionen i Iran 1941 ville de allierade skapa en korridor till Ryssland, motverka tyskt spionage, säkra sin oljetillförsel och förekomma protyska officerare inom Iran som antogs vilja installera en protysk regim. Invasionen av Iran gick snabbt. Teheran besattes. För Reza Shah blev det en påminnelse om zonindelningen 1907. Den iranske ambassadören i Washington ombad den amerikanske statssekreteraren Cordell Hull att vidta förberedelser för att skydda Iran mot engelsk aggression. Reza Shah vände sig till Roosevelt med en vädjan om att engelska och ryska aggressionshandlingar skulle upphöra. Hans ordval anknöt till Atlantdeklarationen - demokrati, suveräna rättigheter, nationellt självbestämmande och frihet. Den hade utfärdats av Roosevelt och Churchill 1941 för att peka ut de allierades krigs- och efterkrigsmål. USA:s dåvarande Hooveradministration uppfattade situationen som ett internationellt intrigerande kring ett engagemang i Iran. Det låg utanför USA:s intresse att intervenera. USA avböjde med hänvisning till att britterna endast strävade efter skydd mot en tysk invasion. USA, passiv partner till britterna, ansåg sig försvara demokratin genom en beredskap att träda in på britternas sida. Britterna ansåg av samma anledning att det fanns goda skäl för en militär närvaro i Persiska viken som skydd för tillförseln av olja. Med tysk närvaro i landet mitt under pågående krig vägde de iranska invändningarna lätt. Svaret blev ett nej till ett amerikanskt ingripande. Där åberopades Hitlers planer på att skapa ett världsherravälde vilket USA avsåg att förhindra. 2 Reza Shah insåg att någon återvändo inte var möjlig - förbindelser med Tyskland medförde krav på en abdikation. I augusti 1941 tvingades han att abdikera. Ersatt av den 21-årige sonen Muhammad Reza Shah föll regeringsarbetet i händerna på ockupationsmakterna. Med en ung nytillträdd regent utan förmåga att markera ett oberoende befann sig Iran i en situation där England och Ryssland kunde agera fritt. Den nytillträdde shahen fick se ett fundament i faderns statsapparat, inflytandet över parlamentet, försvagas. Kvar stod en åderlåten försvarsmakt. Trots detta gavs shahen ett handlingsutrymme. Ockupationsmakterna, måna om att verka ostört inom zonområdena, förbigick riksdagen för att vända sig till shahen. Ett psykologiskt övertag kunde äventyras om riksdagen återtog det inflytande som gått förlorat under Reza Shah. Under krigsåren kom brittiska och amerikanska materialtransporter över Iran att uppgå till över 5 miljoner ton. I ett trippelfördrag 1942 mellan Iran, England och Ryssland gick Iran med på utökat ickemilitärt stöd till de allierade som förband sig att respektera Irans oberoende med militärt tillbakadragande inom sex månader efter krigets slut. Iran förklarade sedan krig med Tyskland 1943 vilket öppnade för medlemskap i FN. Vid Teheranmötet 1943 mellan Churchill, Stalin och Roosevelt hade Iran försäkrats om ett oberoende. Utfästelser hade gjorts om stöd för att påskynda ekonomisk utveckling men effekterna av kriget var kännbara. Livsmedelsförsörjning och tillgång till basvaror var knapp. En inflation slog hårt, särskilt mot medelklass och låginkomsttagare. Närvaron av utländska trupper skapade spänningar. Landsbygdsinflyttningen till större städer ökade. En riksdag dominerad av företrädare för ett mera välbärgat skikt var passiv. England och Ryssland trappade under den andra hälften av 1940-talet upp sina försök att stärka greppet om Irans olja och inrikespolitik. AIOC övade påtryckningar på en undfallande shah men samtidigt ökade det amerikanska inflytandet. Vid sidan av engelska och ryska problem hade USA våren 1945 kallat Irans utrikesminister, den i Schweiz utbildade teknologen Anushirvan Sepahbod, för att kräva en upphandling av amerikanskt överskottsmateriel. Sepahbod motsatte sig med hänvisning till att det slitage som drabbat Iran som transitoland motsvarade de kostnader en upphandling skulle medföra. Det hela antas ha lett fram till att USA såg till att Sepahbod inte fick delta i den iranska delegationen vid San Franciscokonferensen där Förenta Nationerna grundlades. Sedan Sephabod ersatts godtogs senare avtalet om en upphandling av överskottsmaterielen. 3 En ny parlamentarisk situation Med avvecklingen av en auktoritär statsledning under Reza Shah lämnades fältet fritt för vingklippta sociala strömningar. En opposition började växa fram. I det iranska parlamentet aktiverades de politiska partierna, förvissade om ett större utrymme. Premiärministern Ali Mansur hade lämnat posten strax efter abdikationen. Den 27 augusti tillträdde Mohammd-Ali Foroughi, i mars 1942 följd av Ali Suhaili men utrymmet för en reell maktutövning var i den uppkomna situationen begränsat. 4 Riksdagsarbetet kom främst att utmynna i övervägande kring framtida åtgärdsförslag sedan ockupationsmakterna lämnat landet. När partierna samtidigt började söka ett bredare folkligt stöd följde regimkritiska strömningar. Den tidigare shahens hårda styrning fördes fram som en av orsakerna till att Iran ockuperats. Krav restes på ett bredare parlamentariskt samhällsskick. De begränsningar som ockupationen medförde tillskrevs en ung shah som ansågs 3 manipulerad. Udden riktades främst mot England, sedan 1800-talets slut betraktat som en exploatör av Iran men en kritik riktades även mot Ryssland som ansågs ha motarbetat utvecklingen av en iransk infrastruktur. Tiden närmast efter Reza Shahs avgång och under andra världskrigets gång karaktäriserades med detta av ett pärlband av premiärministrar. Efter Suhaili följde Ahmad Qavam, hans tredje period, augusti 42-februari 43, Ali Suhaili med en andra period februari 43-april 44, Mohammad Sa´ed, april-november 44, Morteza Quli Bayat, november 44-maj 45, Ibrahim Hakimi maj-juni 45, Mohsen Sadr, juni-oktober 45, Ibrahim Hakimi i en andra period oktober 45-januari 46. När sedan Ahmad Qavad på nytt kunde påbörja sin fjärde premiärministerperiod kunde en viss stabilisering ske – Qavam höll sig kvar på posten från januari 1946 till december 1947 (se Appendix). Till den nya politiska kartan hörde Tudehpartiet med en kärna bland de 53 personer som arresterats under Reza Shah; Kamratpartiet, Hizb-e Hamraham med stöd i Tudehpartiet och södra Iran; Iranpartiet, Hizb-e Iran med namnkunniga personer som Mehdi Bazargan och nära knutet till den oberoende och respekterade Mossadeqh med de utstakade målen att avveckla ett militärindustriellt komplex och utländsk oljekontroll; Rättvisepartiet, Fraksiun-e Adalat med en ledning som bestod av en äldre generations förgrundspersoner som från början hade stött Reza Shah men vänt sig mot dennes alltmer diktatoriska framtoning. De såg USA som en tredje kraft som skulle kunna balansera England och Ryssland, en utbrytning ur demokratiska partiet, Hizb-e Adalat; Nationella Unionen som var rojalistiskt färgat; Hizb-e Ittihad-e Melli och Faderlandspartiet, Hizb-e Vatan, grundat av Sayyid Ziya 1943, en återkomst i politiken sedan han utmanövrerats av Reza Shah; Azarbaijanska Partiet, dominerat av kvarvarande kadjararistokrater som i opposition till shahen och britterna orienterat sig mot ryssarna och det mer vänsterorienterade Patriotiska Partiet. 5 När krav restes på ekonomiska och sociala reformer kunde Tudehpartiet öka sitt inflytande En social oro spreds. Under tiden pressade amerikanska oljebolag på om koncessioner. Ryssland ställde motsvarande krav i norra Iran. När riksdagen under ministären Sa´ed utfärdade ett dekret innebärande att koncessionsfrågorna fick vänta tills kriget hade upphört inleddes en massiv rysk propaganda till stöd för Tudehpartiet. Med detta lät Demokratiska Partiet i Azarbaijan, lierat med Tudeh, utropa en autonom republik under Jafar Pishevari. Samma sak skedde i Kurdistan. Där inrättade Qhazi Mohammad, efter tillbakadragandet av ryska trupper, den kurdiska republiken Mahabad. Det tillgodosåg ryska intressen och hindrade ett tillträde till Azarbaijan och Kurdistan. Medan britter och amerikaner lämnade landet efter krigsslutet blev ryssarna kvar, något som medförde starka påtryckningar från England och USA. 6 Efterkrigstid Vid krigsslutet översteg den brittiska beskattningen av oljeinkomsten hos AIOC att den iranska statens inkomster av egna naturresurser. Under åren 1945-1947 uppgick de iranska inkomsterna, inklusive royalty/skatt, till 5.62, 7.13 och 7.10 miljoner pund medan brittiska staten skattevägen tillgodogjorde sig 15.63, 15.59 respektive 16.82 miljoner pund. Situationen tillspetsades när en förnyelse av löpande avtal med AIOC kom upp till övervägande. En av Tudehpartiet organiserad strejk, 1946, åtföljdes av demonstrationer med nationella frontens Mossadeq som förgrundsfigur. Det övergick i öppen konflikt. 7 4 Mossadeq, född 1882, hade som ung haft ekonomiska uppdrag i Khorasanprovinsen. Han valdes in i riksdagen vid 25 års ålder som företrädare för Isfahanprovinsen men kunde inte tillträda till följd av åldersgränsen. Han reste till Frankrike 1909 för studier i ekonomi för att därefter i Schweiz avlägga doktorsexamen i juridik 1913. Återkommen till Iran arbetade han i finansdepartementet, återvände till Schweiz en tid och utsågs vid återkomsten till guvernör för Farsprovinsen. Han avsade sig posten när Sayyed Zia 8 1921 blev premiärminister men blev, juni 1921 till januari 1922, finansminister när Ahmad Qavam inträtt som premiärminister. Därefter tillträdde han som guvernör i Azarbaijan varefter han från 1923, kortvarigt, blev utrikesansvarig under Ahmad Qavams andra period 11 juni 1922 till 30 januari 1923. Senare samma år valdes han in i riksdagen där han hörde till opponenterna gentemot Reza Shah och elimineringen av kadjardynastin. Mossadeq 9 valdes till parlamentet 1925. Motarbetad av Reza Shah drog han sig tillbaka och återvände till en politisk aktivitet först med de allierades invasion. Han valdes in till den 14:e (1944-46) och den 16:e riksdagen. Parlamentsvalet 1944 hade varit det första fria på 20 år. Då hade den politiska kartan med krigsslut och valutgång fått se ett antal partier träda fram med en förankring över hela Iran. Efter kriget drog Storbritannien och USA tillbaka sina styrkor. Sovjetunionen vägrade och gav sitt stöd till två utbrytarrepubliker, Folkrepubliken Azerbajdzjan och den Kurdiska folkrepubliken. Efter påtryckningar från USA och FN och kontroversiella löften om oljekoncessioner drogs de sovjetiska styrkorna tillbaka i maj 1946. Premiärministern Ahmad Qavam kunde senare avveckla avtalet med Stalin och självständighetsrörelserna slogs ned. Qavam hade tillträtt sin fjärde premiärministerpost 1946. Då utgjordes huvudfrågorna av det ryska tillbakadragandet av trupp i norra Iran. En upplösning kom i juni 1946. Det var en framgång men samtidigt hade Qavam bildat ett parti, Demokratiska Partiet. I sin ministär gav han plats för Tudehpartiet. Det irriterade den brittiske ambassadören Le Rouqetel. Tudehledamöterna kom att stödja de ryska kraven på oljekoncessioner i norra Iran trots att partiet tidigare ställt sig bakom tidigare förbud mot utländska koncessioner, initierade av Mossadeq. Med val till ett nytt parlament deltog inte Tudeh. Qavam anklagades för att ha manipulerat valet – Demokratiska Partiet vann alla platser utom Azarbaijan och Farsprovinserna. Shahen stämde in i oppositionens kritik men Qavam kunde eliminera de ryska kraven på oljekoncessioner. Ministären kunde kvarstå. När Qavam senare tvingades avgå hade han verkat i en tid som varit kritisk för Iran med Azarbaijan, Kurdistan och oljefrågan i norr. Qavam hade anklagats för att vara reaktionär och auktoritär med ett agerande vid sidan av shahen och parlamentet. När han avgick i december 1947 blev efterföljd av Mohammad-Reza Hekmat under fem dagar varefter Ibrahim Hakimi tillträde sin tredje period. Qavam skulle återkomma under fem dagar i juli 1952. Qavam hade försökt få FN att ingripa mot rysk infiltration vilket avvisats. Ryssland hävdade att det var en fråga om bilaterala avtal och att ett FN-ingripande skulle kränka rysk suveränitet. Samtal fick föras med Stalin. Ryskt tillbakadragande fick förenas med utfästelser att föra frågan om ryska koncessioner till riksdagen men när upplopp bröt ut i södra Iran med protester mot kommunistiska influenser kunde Qavam entlediga Tudehs företrädare i regeringen. Efter valen i december 1945 sändes arméenheter till Azarbaijan. Pishevars lokala republik som nu var utan ryskt stöd föll. Pishevar tog sin tillflykt till Ryssland. Samma 5 förlopp utspelades i den kurdiska republiken Mahabad. Qhazi Mohammad, vald till president, avrättades 1947. Det fick återverkningar under händelseförloppet åren 1951-53. Nationella Fronten De politiska spänningarna ledde fram till att premiärministern Ahmad Qavam, 10 sedan han fört oljefrågan mot en lösning, tvingades att avgå 1947. Han efterträddes av sin föregångare, Hakimi 11 efter att med rösterna 54/54 med talmannens utslagsröst ha slagit ut Mossadeq. Detta gynnade shahen i dennes ansträngningar för att stärka sitt inflytande. När sedan Nationella Unionen och Nationella Kommittén slogs ihop växte en partisamverkan fram, Nationella Fronten. Det var en koalition, inte ett parti i egentlig mening, tillkommen i ett skede då den iranska oljan stod allt högre på dagordningen. En anslutning till fronten kunde inte göras av en enskild person utan endast via intresseföreningar, organisationer och politiska partier. 12 En fortsatt händelseutveckling fick som epilog ett attentat mot shahen. Med detta blev Ayatollan Sayyid Abulqasim Kashani, en teologisk stödjepunkt för den mer sekuläre Mossadeq, utvisad till Beirut. Ahmad Qavam och Mossadeq isolerades men det kunde inte hindra Mossadeq från att, med Nationella Fronten som plattform, 1949, forma en kommitté där överläggningar med shahadministrationen tvingades fram. Med detta kunde Mossadeq lyfta upp tidigare tvistigheter kring ryska och amerikanska krav på oljekoncessioner. En lagbestämmelse infördes, 1944, innebärande att framtida utländska koncessioner förbjöds. Oljan skulle exploateras av den iranska staten. Ryssland motsatte sig med hänvisning till utfästelse under tsartiden vilket drog in FN i skeendet. Med detta kunde Sovjetunionen förmås att avstå från ett användande av sin vetorätt medan Iran slöt ett avtal med USA om militärt bistånd. Under krigets slutår hade England samtidigt försökt få till stånd en kommission där företrädare för England, Ryssland och USA skulle utreda Irans problem och granska frågan om Azarbaijan. Förslaget skulle komma att avvisas av Stalin. För Iran var det en upprepning av fördraget från 1919. Ministären Hakimi hade inte tillbakavisat förslaget. Istället hade ett deltagande med två iranska representanter förts fram. Det bidrog till Hakims fall. Det var emellertid förbudet mot utländska koncessioner som skulle få återverkningar på lång sikt. Förbudsfrågan pekade fram mot en nationalisering och startade det förlopp som förde fram till att USA och England avlägsnade Mossadeq med en statskupp 1953. Kontroversen kring 1933 års avtal Nationaliseringen av AIOC hade föregåtts av ansträngningar för att slutgiltigt möta fattigdom och underutveckling. En av drivkrafterna låg inbäddad i en vänsterorienterad falang med den högutbildade, ”53-gruppen” som efter Reza Shahs abdikation lämnat en fängelsetillvaro. Ur detta kunde Tudehpartiet stiga fram som Irans första reella partibildning. En växande prosovjetisk falang kom att bidra till oro med självständighetskrav i Azarbaijanområdet. Samtidigt växte kritiken mot tillämpningen av oljeavtalet 1933. Överenskommelsen från 1933 föreskrev att oljearbetarnas standard skulle förbättras med skola, sjukhus, vägförbättringar och telefonförbindelser hade ignorerats. En oljearbetare erhöll en dagslön om 50 cent och saknade semester eller någon form av sjukersättning. Bostäderna saknade vatten och elektricitet. Gatusystemet förvandlades vid vårflod till lervälling. Flytetyg 6 fick användas för transporter. De anställda bodde under den varma årstiden utomhus, under vinterperioden i hallbyggnader som rymde 4000 personer utan mellanväggar och toalett. Den engelska personalen hade bungalows, bevattnade gräsmattor och utomhusbad. Oljearbetarna saknade butik, bad och träd till skydd mot hettan, omgivna av råttor och läckande oljetankar. Kraven på förbättringar blev ohörda. Samtidigt hade, i England, Clement Attlee efterträtt Churchill efter en överväldigande valframgång (1945) och inlett ett förstatligande av gruvoch energiindustrin. Frånvaro av åtgärder enligt utfästelserna i fördraget från 1933 och ökande sociala spänningarna medförde det iranska parlamentets begäran om omförhandling 1947. Förhandlingen ingick i den första av Mossadeqs huvudfrågor - nationellt oberoende. De andra var en militär under civilt styre och ett ändrat valsystem. I parlamentet 1944 hade han varit tillskyndare när ett lagförslag antogs som förbjöd utländska koncessioner. När frågan om omförhandling kom upp 1947 var Mossadeq inte invald i parlamentet men den skulle få en framträdande plats under 1940-talets andra hälft. England hade för avsikt att behålla inflytandet över iransk inrikespolitik. AIOC hade 1947 redovisat en vinst på 40 miljoner pund - endast sju miljoner tillfördes Iran. AIOC erbjöd en lägsta royaltygräns om fyra miljoner pund, en reducering till följd av en ändrad beräkningsmetod. En möjlighet för inhemsk personal att utbildas för administrativa befattningar utlovades men ett ökat inflytande avvisades. Inte heller tilläts någon insyn i räkenskaper och resultatredovisning. De iranska kraven hade även inneburit ändrade skatteförmåner med en vinstdelning 50/50 utsträckt till flera produktionsled – AIOC inskränkte vinstdelningen till bolagets vinster i Iran. Konstruktionen i dess helhet medförde att England tillfördes mer i skatt från AIOC än vad Iran erhöll i royalties. Det var långvariga motsättningar som skulle fördjupas allt mer och leda fram till den nationalisering som följde 1951.13 Då hade, under Qavams andra ministär, ryska koncessionskrav i norra Iran, QavamSadchikov agreement, röstats bort med 102 röster mot 2. Qavam fick godkännande att uppta förhandlingar om 1933 års avtal. Efterträdaren Hakimi och en probrittisk ministär förhalade detta. Under ministären Hazhir, juni-november 1948, rådde ett dödläge. Överläggningar med AIOC om oljekoncessioner på Bahrain hade misslyckats. Tvingad att avgå följde, med en försvagad parlamentarisk ordning sedan shahen flyttat fram sina positioner, Muhammad Sa´ed,14 hängiven monarkist, installeras som premiärminister. Därmed följde en öppning mot väst som kontrasterade mot uppvaknande nationella stämningar. Den av britterna önskade förlängningen av 1933 års avtal kunde emellertid inte föras fram för riksdagens godkännande. Sa´ed sköt frågan till nästa parlament. Vid Sa´eds avgång favoriserade England Sayyed Zia som premiärminister – han antogs kunna få igenom förhandlingsfrågan i parlamentet. Valet för emellertid på Ali Manzur. Denne pressades av Nationella Fronten utan att kunna föra oljefrågan till beslut. Med budgetproblem och oförmåga att manövrera mellan parlament och brittiska intressen tvingades Manzur att avgå i juni 1950 efter endast tre månader. Mossadeq flyttade fram sina positioner. 15 Den konstitutionella frågan Efter kriget fanns förhoppningar om ett stabiliserat demokratiskt system men den politiska instabiliteten ökade och mellan 1947 och 1951. Ett antal premiärministrar passerade. Shahen ökade gradvis sina befogenheter med stöd av en lojal försvarsmakt. Det försvårade arbetet i regering och parlament. Redan från tiden efter Reza Shahs abdikation hade hans efterträdare 7 pressat på för öka försvarsanslagen och kontrollen över armén. Det hade mött motstånd sedan den amerikanske rådgivaren Arthur Millspaugh med parlamentsbeslut 1942 fått vidgade finansiella befogenheter. Hans införande av en reviderad inkomstskatt mötte kraftiga protester från näringslivssidan med stängning av basarerna men lämnade inget utrymmer för ökade försvarsutgifter. 16 För att förstärka sitt inflytande ville shahen öppna den i konstitutionen inskrivna senaten men brittiska rådgivare avrådde. Det skulle endast öka en parlamentarisk obstruktion men en senat kom sedan att upprättas under premiärministern Hakims andra period med hänvisning till 1906 års konstitution, kapitel 3, artikel 45. Shahen utsåg hälften av ledamöterna med rätt att upplösa kamrarna för nyval. Frågan om shahens utökade befogenheter hade blockerats under Qavams andra ministär (1946-47). Mellan shahen och Qavam fanns motsättningar. De gick tillbaka till dennes tidigare regeringsbildningar. Shahen ville ha en förstärkt monarki – Qavam en exekutiv makt som var oberoende av kungahuset. Med detta tillspetsades frågan om en reformerad konstitution. När en BBC-sändning under shahens besök i England kungjorde att shahen haft överläggningar med den engelske utrikesministern Bevin om en reviderad iransk konstitution ökade de politiska spänningarna i Iran. Shahen lät starta en kampanj för att få ledamöter över på sin sida. Mot detta stod den ovan nämnde Ayatollan Kashani, han skulle komma att inspirera Ruollah Khomeini, och Mossadeq. Denne uppmanade till demonstrationer utanför shahpalatset för att tvinga fram utfästelser om ett öppet valförfarande. Efter tre dygn gav shahen vika och reste till USA där hans förväntade ekonomiska stöd för en iransk militär upprustning uteblev. Med en svag ministär, ledd av den rojalistiske Abdulhusein Hazhir, juni-november 1948, gavs näring åt underliggande spänningsfält. Där figurerade den från engelskt håll alltsedan den brittinfluerade statskuppen 1921 omhuldade Sayyed Zia och Ahmad Qavam, båda av britterna favoriserade som kandidater till premiärministerposten. När shahen utsattes för ett attentatsförsök, 1949, kunde han flytta fram sina positioner. Försök gjorde att lösa upp riksdagen. Det mötte motstånd hos amerikaner och britter. Med en konstituerande församling april-maj 1949 infördes emellertid, art. 48, revideringar som i princip innebar att en konstitutionell monarki etablerats. 17 USA, Aramco och vinstandelarna För USA hade Englands hållning i AIOC-konflikten varit oresonlig. USA vidhöll sin syn på oljefrågan. Dean Achesons assistent George McGhee kunde sätta britterna under stark press för att föra fram de iranska kraven. När beslutet om en nationalisering kom fick McGhee motta den brittiska vreden som nu även innefattade Aramcos avtal med SaudiArabien. Det amerikanska svaret var att AIOC borde vara öppet för motsvarande avtalsreglering. England intog en alltmer intolerant attityd. För att få igenom föreslagna avtalsjusteringar pressade de shahen att i snabb takt byta premiärminister två gånger. En ny brittisk ambassadör inledde med att som kandidat föra fram Ali Razmara, en officer med aristokratisk utstrålning, utbildad vid den franska militärakademin, som premiärminister. Han tillträdde i juni 1950 och hade tidigare samarbetat med den amerikanske generalen Schwarzkopf. Denne hade lett det 8 iranska gendarmeriet när Azarbaijans prosovjetiska republik tvingades vika sig. Hans son ledde senare USA:s krigföring mot Irak. Razmara inledde med att föröka hindra en nationalisering av oljan. Britterna föreslogs ett godkännande av avtalet genom revideringar, viss finansiell insyn, ökat ledningsinflytande samt någon form av förskotterade royaltymedel. England vägrade. Hösten 1950 förkastade även AIOC förslaget. Vid samma tid hade amerikanska Aramco18 träffat ett avtal med Saudiarabien med vinstfördelningen 50/50. Razmara som hanterat situationen utifrån svårbemästrade omständigheter mördades 1951 av en medlem i Fedaiyan-e islam i Tehrans centrala moské. Därmed stod Mossadeq i blickpunkten. AIOC-kommittén hade under hans ordförandeskap tog dagen efter mordet ett enhälligt beslut om nationalisering. Kort därefter godkände parlamentet och den tillkomna andra kammaren där halva antalet ledamöter tillsattes av shahen enhälligt förslaget.19 När tilläggsavtalet på nytt kom upp i parlamentet medförde ett motstånd tillsättandet av en särskild oljekommitté. England såg detta som ett förkastande. Brytningspunkten mellan Mossadeqs kompromisslösa krav på ett iranskt oberoende fritt från utländsk exploatering och den engelska ståndpunkten kretsade kring den av Mossadeq formulerade negativa jämviktsprincipen. Kärnan var oberoende. Britterna krävde ett bibehållande av AIOC:s tillgångar med en kontroll av produktionsprocessen – en nationalisering utan ett bibehållande av denna kontroll var för britterna utesluten. För Mossadeq utgjorde en sådan kontroll av tillgångar och produktion fortsatt exploatering och ett begränsat nationellt oberoende. En sådan lösning var utesluten. England hänsköt nationaliseringsfrågan till internationella domstolen i Haag. Där lät Mossadeq påpeka att frågan rörde ett kontraktsbrott mellan Iran och ett bolag, inte en tvist mellan två stater. Då var domstolen inte behörig. Målet lades ned. Det kom upp på nytt 1952 då domstolen med hänvisning till avtalet från 1933 mellan Iran och AIOC rekommenderade en fortsatt bolagsverksamhet med förhandlingar. Utvisningen av engelska oljearbetare i september 1951 medförde att en invasion av Abadan övervägdes. England sökte USA:s stöd. Truman avvisande propån och premiärministern Attlee fick avföra invasionsplanerna. Truman sökte en lösning på relationen till britterna genom att föra frågan till FN. Där vann Mossadeq vann det internationella samfundets och USA:s stöd. Mossadeq framhöll i sitt tal inför rådet att 1933 års avtal mellan AIOC och Iran påtvingats Iran efter påtryckningar. En sådan fråga kunde enligt Mossadeq inte vara en fråga som låg inom säkerhetsrådets befogenheter. Rådet avstod från ett ställningstagande och sköt frågan på framtiden. Englands resolutionsförslag föll. Det var en seger för Mossadeq. Med framträdanden i amerikansk TV vann han ett starkt stöd för sin sak. Tidskriften TIME utsåg honom till Årets Man 1951. Det var något annat än den svenska syn på omvärlden som kom till uttryck med formuleringarna de högljuddaste nationalistiska agitatorerna och personbeskrivningen diktatorn Mossadeqhs besynnerliga figur. 20 Under tiden hade brittiska marina enheter patrullerat i Persiska viken. En invasion av Iran övervägdes medan den internationella domstolen i Haag, dit frågan förts av England, 9 meddelade att den endast kunde intervenera i frågor mellan nationer, inte mellan företag. Truman, som befarade att den uppkomna situationen skulle äventyra den atlantiska alliansen, utsåg den förre engelske ambassadören Averell Harriman som medlare. England trappade upp sina ekonomiska sanktioner med sabotageaktioner i Abadan. Abadankrisen Under 1800-talet hade området fått en ökad strategisk betydelse som landvägsförbindelse med Indien. Detta förstärktes när brittiska företag tog kontrollen över den iranska oljan som skeppades ut via Persiska viken. Det hade spetsats till 1899 när Tyskland fick koncession på anläggandet av järnväg från Konya i östra Turkiet till Bagdad med möjlighet att förlänga den till Basra. Det hade då utgjort ett hot mot både brittiska oljeintressen närvaron i Indien. Krisen åren 1951 till 1954 vilade på Irans nationaliseringsbeslut. Med detta hade västerländska företag utestängts från raffinaderierna i Abadan med the Single Article Law (se not 19). Ett internationellt embargo på inköp av iransk olja följde. AIOC svarade med rättsliga åtgärder mot bolag som tog emot iransk olja för raffinering. I detta skeende lät USA utan framgång sända Averell Harriman till Iran för att sondera möjligheterna till ett avtal med Iran. En delegation från England hade ingen framgång. England tvingades söka andra lösningar. De förde fram den tidigare kandidaten Ahmad Qavam och försökte med nätverk och agenter som Rachidian att skapa motsättningar inom Nationella Fronten. Oljebolagen, där Winston Churchill hade personliga tillgångar, blev ett verktyg för att blockera tillgången till transportmedel. Det reducerade tillgängliga oljetankers till ett 40-tal. Irans oljeexport ströps. Qavam blev kvar på premiärministerposten i sex dagar – uppslutningen kring Mossadeq medförde att denne kunde återinträda som premiärminister i juli 1952. När Mossadeq därefter föreslog begränsningar i shahens behörighet genom ett frånta honom krigsministeriet följde en konflikt. Han tvingades i juli 1952 att avgå som premiärminister. Britterna lät föra fram den 72-årige anglofilen Ahmad Qavam som kandidat och shahen gick britterna till mötes. Detta utlöste en proteststorm över hela Iran och generalstrejk. När polis och militär beordrades ingripa förekom ordervägran. Efter endast fyra dagar tvingades Qavam avgå. Mossadeq återinstallerades i slutet av juli månad. Sedan USA gått in med stödinsatser för att skydda sin egen oljeindustri mot verkningarna av det engelska embargot lämnade engelsk ambassadpersonal Teheran den 1 november 1952. Engelsk dominans i Iran hade kommit till en slutpunkt. 21 Den 25 september 1951 gavs kvarvarande brittisk personal i Abadan en vecka på sig att packa och resa hem. Ett dödläge uppstod. Iran hade nationaliserat oljan men den kunde inte säljas. England blockerade iransk oljeexport. Nu fördes även, sedan England under lång tid vägrat att förhandla med Mossadeq, en rad olika förslag fram. De föll på Mossadeqs ovilja att välja en kompromissvänlig hållning där hans ovan nämnda negativa jämviksprincip kom i förgrunden. Dödläget bröts först 1953 då CIA, i samarbete med den brittiska underrättelsetjänsten, organiserade en kupp, AJAX, för att störta Mossadeq och insätta en ny premiärminister. 22 England hade med nationaliseringsbeslutet startat en underminerande politik, dominerad av ökad militär närvaro och blockering av iranska oljeleveranser och bankförbindelser. I ett internt memorandum lät man beskriva iranierna som ohederliga, fatalistiska, okänsliga, fåfänga, principlösa med villighet att ge på förhand möjliga utfästelser, inbilska och 10 intrigerande med undanflykter för egen vinning. I undermineringen ingick placeringen av Oxfordprofessorn Robin Zaehner i Tehran för att medverka i förplaneringen av det som skulle utmynna i AJAX-kuppen. 23 Efter nationaliseringsbeslutet och med Mossadeq som premiärminister, 1951, förde AIOC, trots motstånd från den engelske premiärministern Attlee, fram en not till USA där brittiska intressen försvarades. Truman med Acheson hänvisade till en nationalistisk våg som svepte över hela Mellanöstern. Det låg i linje med den utrikespolitiska hållning som USA intagit sedan Woodrow Wilson talat om internationella relationer baserade på självbestämmande, något som underminerade en brittisk imperialism. Efter ytterligare överläggningar utan resultat utnämnde Mossadeq sedan den i Frankrike utbildade ingenjören Mehdi Bazargan till chefsposten i ”Nationella Iranska Oljebolaget”, NIOC. 24 Det följande året, 1953, efterträddes Truman av Eisenhower. Kring denne fanns bröderna Dulles, en som chef för CIA, en som utrikesminister. Med dem blev ett engelskt initiativ alltmer amerikanskt. Redan efter krigsslutet hade en amerikansk positionering skett. Genom att stödja Iran förväntades ett fortsatt oljeflöde. Företrädare för den amerikanska statsförvaltningen målade upp strategiska scenarier. Den till administrationens mellersta östernpolitik knutne Wallace Murray deklarerade 1942 att vi skall snart bli i en position där vi styr Iran via en verkningsfull kader av amerikanska rådgivare och den utrikespolitiske analytikern Robert W Tucker förespråkade senare under 1970-talet ett militärt övertagande av oljetillgångarna i Mellersta Östern. USA:s UD beskrev 1945 Persiska vikens samlade oljeresurser som en kolossal källa till strategisk makt och ett av de största materiella fynden i världshistorien. 25 Statskuppen Koncessionsförbud för utländska exploatörer och nationaliseringen av den iranska oljan utmynnade i den CIA-regisserade statskupp med vilken Mossadeq avsattes 1953, ett fullföljande av britters och ryssars ansträngningar för att strypa Irans utveckling. Statskuppen, operation Ajax, administrerades av CIA där Allen Welsh Dulles varit biträdande chef sedan 1951 för att 1953 ta över ledningen. Genomförandet hanterades av Kermit Roosevelt, sonson till den tidigare presidenten, sedan 1947 knuten till USA-administrationens Mellanösternfrågor. Han skulle senare, 1958, bli direktör inom Gulf Oil. 26 På senhösten 1952 hade Mossadeq signerat en överenskommelse med USA, Iran-United States Joint Commission for Social and Economic Development. Samtidigt hade ett förslag till biläggande av tvisten om 1933 års avtal förkastats av Mossadeq (Truman-Churchillfördraget). England hade då även tidigare lösningsförslag (Jackson mission, 1951, Stokes mission, 1951, Världsbanken, 1951) lämnats därhän stängt sin ambassad i Tehran. I den iranska senaten hade generalen Zahedi motsatt sig Mossadeqs policy. Den amerikanske ambassadören Henderson, gjorde försök att lösa upp situationen. Det skulle emellertid få vänta tills Mossadeq avlägsnats. Denne hade hårdnackat hävdat sitt krav på en ”oil-less economy”, en breddad ekonomisk struktur. Det påminde om ett synsätt som (ovan) förts fram av Louis Fawcett, en väg för att förhindra hennes the Rentier state Problem. Våren 1953 hade klyftan mellan shahen och Mossadeq lett till att shahen, som tillsatte halva senaten, hotade att lämna landet. Med demomnstrationer för och emot shahen och Mossadeq uteblev shahens utlandsresa medan Mossadeqs bostad attackerades. I april följde en 11 massdemonstration i Shiraz till stöd för Mossadeq. Den spreds till Tehran. Under juli-augusti kom shahens uppskjutna lämnande av landet upp på nytt. Det var ett förebud inför Mossadeqs fall. Shahen tog sig till sitt sommarställe i Ramsar, därifrån till Bagdad. När han lämnade Iran utfärdade han ett dekret där han utsåg Fazlollah Zahedi som Mossadeqs ersättare. Denne försökte arrestera Mossadeq den 15 augusti med stridsvagnar vid hans bostad. De möttes emellertid av andra stridsvagnsenheter som inte var informerade om den uppkomna situationen. Den 19 augusti följde sedan en fullskalig inringning av Mossadeqs bostad. Shahen kallades hem. Operationen kostade omkring 300 människor livet. Händelsförloppet har skildrats av amerikansk personal på plats, betecknad som en mindre incident i ett hjälpprogram. Det hela var a mission for peace. I bokform (1956) omnämns varken amerikanska landsmän som AJAX-kuppens arkitekt Kerman Roosevelt eller CIA. Det hela formuleras som a high note of idealism. 27 Kuppen kunde genomföras sedan flera gruppbildningar åren 1952-53 glidit över till shahsidan vilket alltmer isolerat Mossadeq vars förslag om en jordreform och sekulära inriktning hotade ett traditionellt borgerskap och prästerskap. Ayatollan Sayyed Abol-Kazem Kashanis tillbakadragande av sitt stöd för Mossadeq ingick i detta spel liksom engelska sanktionerna som slog hårt mot en inhemsk ekonomi. Vid kuppen omringades Mossadeq bostad av militär och intogs efter två timmar. Möblerna packades in i militärfordon. Lägenheten tömdes av gatans folk för att sättas i brand. Mossadeqs kylskåp kunde byta ägare för trettiosex dollar. Därefter kunde USA låta generalen Fazlolla Zahedi som tidigare varit internerad av britterna för pronazistiska aktiviteter tillträda. Shahen, som under tiden befann sig på ett hotell i Rom, återvände. Med kuppen som kallades Ajax försvann en statsledning som haft ett brett folkligt stöd med demokratisk profil. Den ersattes, förespeglande att det var i demokratisk anda, av en ledning som kontrollerade politisk aktivitet med säkerhetspolis, SAVAK. Det skulle garantera ett fortsatt oljeflöde, ett fullföljande av amerikanska, brittiska och ryska ansträngningar under 1900-talets första hälft för att vinna kontroll över iranska oljetillgångar. 28 Därefter kunde John Foster Dulles ge Herbert Hoover uppdraget att lösa det ”iranska problemet”. Med detta kom ett konsortium ”Iranian Oil Participants Ltd”, NIOC till stånd där amerikanska bolag erhöll 40 %, Standard New Jersey, Socony, Texaco, Gulf, Standard California, AIOC (Brittish Petroleum, BP) 40 %, det holländska Shell (14 %) och franska CFP 6 %. Det ”iranska problemet” signerades av majlis, det iranska parlamentet, den 21 oktober 1954 för en tid av 40 år. Följderna skulle bli långtgående men med NIOC ingående i konsortiet låg irans oljetillgångar delvis i landets egna händer. Men engelska oljeintressen hade nu blivit amerikanska. 29 USA upptogs vid denna tid av ett Nordkorea som hade gått över gränsen i söder. Det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen hade blivit kallare. Truman antog att Sovjet hade för avsikt att sluta Iran till sig. Trots detta intog USA en avvisande hållning gentemot den brittiska hanteringen av oljefrågan. Denna hade blivit frostig på det diplomatiska planet. Med presidentskiftet i USA följde en ändrad amerikansk hållning. Där ingick en oro för att situationen i Iran skulle leda till att oljeproduktionen i Abadan stoppades. I händelseförloppet kring nationaliseringen hade Iran strypt den egna produktionen som minskade från 33 miljoner ton 1950 till 1.3 miljoner ton 1952. Det skulle strypa stora delar av USA:s behov av flygbränsle i en situation där förhållandet till Sovjet ingick i det kalla kriget. 30 12 Ur USA:s synvinkel var det hela av strategisk betydelse. Iran, beläget i Sovjetunionens södra periferi, blev med statskuppen en bastion som, till skillnad från många andra, skulle komma att stödja USA:s Vietnampolitik. I ett längre perspektiv skulle efterverkningar följa. Iran hade sett USA som en bundsförvant alltsedan en amerikansk lärare, Howard Baskerville, blivit en ikon efter att 1909 ha förlorat livet för sitt stöd av den konstitutionella revolutionen. Den hade inlett ett iranskt 1900-tal med kraftigt engelskt och ryskt militärt motstånd. Detta förtroende för USA föll tillbaka mot 1940-talets slut. USA blev gradvis en nykolonial maktfaktor, förstärkt med USA:s hållning i palestinafrågan 1947-48. 31 Mot vår tid Med AJAX-kuppen 1953 fördes Iran in i ett skeende som skulle få en ändpunkt 1979. Mossadeqs utmanövrering blev milstolpe i ett iranskt händelseförlopp under efterkrigstiden. Ett kvartssekel senare hade det banat väg för 1979 års välkomnande av ayatolla Rohollah Khomeini. När denne var på plats skulle frågan uppkomma huruvida en säkerhetspolis hade ersatts av en annan, jämförbar med den USA hjälpt shahen att konsolidera sin makt med, SAVAK Försöken att modernisera Iran via oljeintäkter ledde inte till förväntade resultat. Före jordbruksreformen på 1960-talet, Den vita revolutionen, förfogade ett litet antal godsägare upp emot 70 % av den brukade jorden. Mohammad Reza Shahs reformer motverkade i viss mån ett jordägande skikts privilegier men detta lämnade inte nya brukargrupper resurser att effektivisera brukningsmetoderna. Satsning på storjordbruk i samarbete med västliga agrara organisationer och import av västlig teknologi lämnade mindre jordbruk vid sidan av utvecklingen. Kännare av det iranska jordbrukssamhället som Ann Lambton beskriver, liksom svenska experter som verkat i Iran, reformen som genial i sin enkelhet. Den var praktiskt genomförbar men den saknade ett utrymme för social rättvisa medan importen av en utländsk teknologi tyngde statsfinanserna. Iran som tidigare exporterat korn blev importör. Landsbygdsbefolkningen sökte sig till städerna med en oreglerad tillväxt. En kvinnlig rösträtt, industriell tillväxt och en växande välutbildad borgarklass som bas för monarkin motverkade inte ett spirande missnöje i bredare befolkningslager. 32 USA:s intresse av att förhindra upprepningar av händelseförloppet 1953 möttes av krav på att omsätta oljeinkomsterna i militära investeringar. I ett brev januari 1964 till den amerikanske presidenten pekade shahen på ett ökande arabiskt hot mot en stabilitet. USA:s femårsplan från 1962 kring Irans försvarsutgifter var enligt honom otillräcklig. Det godtogs inte av USA men när shahen besökte Washington 1964 lovordades hans reformprogram med utfästelser om en översyn av Irans vapensystem. Samma år antog majlis ett lagförslag innebärande att militär amerikansk personal skulle tillerkännas full diplomatisk immunitet, något som USA haft önskemål om sedan 1962. När majlis två veckor därefter godtog en kredit om 200 miljoner dollar för inköp av militärutrustning gjordes gällande att det var priset för immuniteten. Iran gled allt djupare in i det som (ovan) kallats The rentier state Paradigm, hanteringen av ”oljeräntan”. När man i konsumentländerna lät bilda nationella bolag för att driva fram sänkta världsmarknadspriser hade i oljeländerna en frigörelse från utländsk dominans inletts med Mexicos nationalisering 1938. En vinstfördelning innebärande 50/50 hade som framgått ovan (Aramco) kommit 1950. 13 I oktober 1954 träffades ett avtal mellan iranska NIOC och AIOC, ombildat till BP. Avtalet var ofördelaktigt för Iran trots ökade intäkter. Med oljekrisen 1970-73 följde Teheran- och Tripolisavtalen 1971, Geneveavtalet 1972, New York-avtalet 1972. Det medförde åren 197074 en sjudubbling av producentländernas inkomster, åtföljt av ett politiskt/ekonomiskt uppvaknande. 33 Krisåren 1971-73 blev en övergång från priser anpassade till en lägre produktionskostnad till marknadsanpassade priser. Det var ett skeende där Iran, vars bolagsform hade en specifik struktur, kopierad av Egyptens Gamal Abdul Nasser 1956, mötte Fawcetts ovannämnda problembild. Med ett avtal 1973, då Saudiarabiens kung Feisal introducerade oljan som ett vapen i säljbojkotter riktade mot USA och Europa, överfördes Irans installationer och Abadanraffinaderi till NIOC. Liksom Saudiarabien och Emiraten vidhöll Iran med detta en samverkan med de internationella storbolagen. Till skillnad från Algeriet, Venezuela, Libyen och Irak minskade därmed utrymmet för en kontroll över vinstmarginaler som tillväxtmotor. Egyptens krig med Israel medförde emellertid ett snabbt ökande oljepris som i Iran följdes av ett uppsving, förenat med en jordreform som öppnade för en ökad amerikansk närvaro med multinationella företag som Allied Chemical, Amoco, BF Goodrich, Coca-Cola, Rubensteins kosmetika och Marlboro. Under tiden steg inflationen varefter fallande oljepriser från 1975 mattade en uppbyggnad på kommunikations- och transportområdet, industriell etablering och utvidgat utbildningssystem. Med fallande oljepris minskade ett finansiellt utrymme. Det slog tillbaka mot bredare befolkningslager när ett återstående utrymme belastades med militära investeringar där det, i samförstånd med USA, ingick en öronmärkning av 20 billioner dollar för anläggande av 12 kärnkraftverk som skulle ge utrymme för energiförsörjningen. Den andra Pahlavieran På den politiska arenan hade händelserna 1953 blockerat ett iranskt partiväsende som från 1940-talet gått mot en fastare form. Med statskuppen avstannade detta vilket ryckte undan en social bas. En utveckling bakom en politisk fasad för att lyfta fram en bakomliggande dynamik i sociala konflikter ersattes som Ervand Abrahamian uttryckt saken med social ingenjörskonst men det skulle samtidigt skapa de grundvalar som medförde monarkins fall. Med ett repressivt samhälle kom en yngre generation intellektuella att forma strategier som var långt mer radikala än dem som kommit till uttryck inom ett Tudehparti och en Nationell Front. Detta växte fram inom ett samhälle där en befintlig partistruktur brutits ned. Den mest stabila partiorganisationen, Tudeh, utsattes för en häxjakt där shahens säkerhetspolis lade ned stora ansträngningar. Med hjälp av utländsk propaganda kunde regimen utmåla Tudeh som ett nätverk för ett stalinistiskt Ryssland. 34 Den snabba modernisering som inträdde drev samtidigt in landsbygdsbefolkningen till städerna, en grupp som tidigare befunnit sig utanför det politiska fältet. Med utbildningsreformer kom där en intelligentia att fyllas av basarfamiljernas barn som kom från miljöer där kommunistiska slagord varit förbjudna. Det ledde till att Tudehpartiet slutgiltigt splittrades. En första splittring (1964) kom när Kurdiska Demokratiska Partiet i Iran bildades med krav på ett autonomt Kurdistan. En andra splittring följde 1965 när ledande tudehmedlemmar bildade Tofans Marxist-Leninistiska Organisation, Sazman-e Marksist-Leninist-e Tofan, ” Storm”). 14 En ytterligare splittring kom 1966 när delar av ungdomsförbundet bröt sig ut. Partiet var sargat men blev likväl ett av de politiska kraftfälten under 1970-talet. Inom Nationella Fronten hade de ledande personerna arresterats 1953 med en frigivning 1954. Många hade då lämnat politiken men andra hade fortsatt kontakt med Mossadeq fram till dennes bortgång 1967. Från 1954 hade organisationen ändrat namn till Nationella Motståndsrörelsen. Denna splittrades 1965 i ”Andra fronten” och ”Tredje fronten”. Den förstnämnda dominerades av Iranpartiet, den senare av Frihetsrörelsen, från 70-talets andra hälft förstärkt med Bazargan som drivkraft med ett stöd i Nationella Partiet och socialistpartiet. Inför den islamiska revolutionen skulle Frihetsrörelsen som hade Mujahed, ”Frihetskrigarna” som en utländsk bas i exil komma att spela en framträdande roll. Bland nyckelpersonerna fanns sociologen och samhällskritikern Ali Shariati. I den partipolitiska bilden under 1970-talet ingick också - vid sidan av shahens 1963 inrättade Iranska Novinpartiet - gerillainfluerade organisationer som växt fram efter Siakalhändelserna 1963 då oppositionen i norra Iran gjort ett angrepp mot den lokala polismyndigheten. Dit hörde Marxistiska Fedai, Sazaman-e Cherikha-yi Fedai Khalq-e Iran, Islamiska Mujahedin, Sazman-e Mujahedin-e Khalq-e Iran, Marxistiska Mujahedin samt ett antal mindre grupperingar. Marxistiska Fedai, namnet togs vid 70-talets inledning, intog en militant hållning med klar distansering från Tudeh, Frihetsrörelsen och Nationella Fronten, Tudeh ansåg gå i dåvarande Sovjetunionens ledband medan fronten och frihetsrörelsen präglades av en uddlös småborgerlighet. Mujahedin splittrades från 1975 i två grupperingar där den ena tillförde benämningen” marxist-leninistiska” till partinamnet. Till de influenser som togs upp hörde samma strömningar som de som florerade under ett svenskt 70-tal med en vietnamesisk Giap och Che Guevara som ikoner. Bland kritikerna fanns Ayatolla Khomeini. Han hade krävt regeringens avgång efter upplopp 1963, blivit arresterad och tvingats i exil. Det stod klart att oppositionen inom Iran var utbredd men dess omfattning kunde inte överblickas. Tiden fram till 70-talets slut förlorade den oppositionella rörelsen över 300 aktivister i sammanstötningar med SAVAK. Fedai hade sina rötter i Tudeh-partiet och Nationella Frontens marxistiska gren. Islamiska Mujahedin utgick från frontens religiösa bas och den teknokratiska falang som formats av Taleqani och Bazargan (Taleqani, f. 1910, radikal ayatolla, hade stött Mossadeq när Kashani vände denne ryggen i anslutning till Ajaxkuppen 1953). Bazargan, sekulär nationalist som bildat iranska ingenjörsförbundet och Iranska Partiet, ersatte 1979 Bakhtiar som provisorisk premiärminister men tvingades avgå när gisslandramat vid USA:s ambassad 1979 följde, ett utflöde av missnöjet efter en statskupp 1953 som inte var bortglömd. När shahen hade besökts av Dean Rusk 1965 hade shahen försäkrat att den vita revolutionen utvecklades utan problem bortsett från minoritetsgrupperingar ledda av reaktionära mullor och förfördelade jordägare. Ett attentatsförsök mot shahen i april 1965 visade emellertid, även om det var fråga om en perifier grupp, att stabiliteten till viss del vilade på ett USA-stöd. Siakalupproret 1963 fick slås ned hårdhänt sedan det förbjudna Tudehpartiet hade lämnat ett tomrum som fyllts av det marxistiska Fedai och det Islamiska Mujahedin. En utväg ur den uppkomna situationen ansågs vara en omlokalisering av den amerikansk militära närvaron till Pakistan. Frågan mötte motstånd. Irans ambassadör Armin Meyer klargjorde att 15 vid militärt stöd till mindre pålitliga länder än Iran ville man ha försäkringar om förnyade vapenleveranser med förmånligare ränteåtaganden. Påtryckningarna fortsatte med propåer om att Iran kunde söka andra intressenter, bland dem Sovjetunionen. En förnyelse av gällande vapenprogram krävde efter uppräkning 200 miljoner dollar. Inför möjligheten att frågan skulle utmynna i leveranser av vapen från annat håll anvisade USA i slutet i maj 1966 den begärda beloppsramen över en fyraårsperiod. Mot den islamiska revolutionen I överläggningar framhöll shahen att han fortfarande ansåg sig ha frihet att välja vapenleverantörer, inklusive Sovjetunionen vilket USA klargjorde att man motsatte sig. Pågående planering av två skvadroner med F4-plan skulle äventyras. Efter överläggningar under hösten 1966 utfäste sig shahen att inte låta sovjetiska tekniker verka i Iran samt att Iran inte hade några avsikter att upphandla sovjetiska SAM-robotar eller annan teknologisk utrustning. När senare mindre sådana inköp från Sovjet kom till stånd 1967 ledde detta till amerikanska protester men utan att vapenavtalet blev ifrågasatt. Under Johnsonadministrationens slutskede lade Rusk och McNamara grunden för ett sexårigt avtal med en kreditram uppgående till 600 miljoner dollar åren 1968-1973. Vid ett möte med shahen i juni 1968 kunde Johnson meddela att han godkänt förslaget. När den iranske premiärministern Hoveyda sammanträffade med Johnson den 5 september 1968 meddelade denne att han, i begrepp att lämna presidentposten, utgick ifrån att det låg i USA:s intresse att även fortsättningsvis behålla relationen mellan länderna. I området kring Persiska viken hade USA med Mohammad Reza Pahlavi som förtrogen ett fotfäste. Carteradministrationen lade för att säkerställa detta grunden för ett progam, Rapid Deployment Force (RDF, Carterdoktrinen). Tillkommet 1977 togs det i bruk när Sovjet påbörjat sina operationer i Afghanistan. Med manövern ”Gallant Knight” 1980 testades en modell innebärande att en sovjetisk invasion utsträcktes till Iran. När Nixondoktrinen (försäkran om skydd av USA:s nyckelpunkter) skrotades av Carter-administrationen för att ersättas med ett stöd för de mänskliga rättigheterna försvann ett externt stöd för att motverka revolutionsförloppet. När ett sådant uteblev kunde Khomeini inte misslyckas. Han spelade på sociala och kulturella bilder som utmålade en orientalisk despoti förvandlad till petroleumdespoti, ett regionalt maktcentra med avancerade vapensystem stött på den doktrin som Carter upphävt. Senare utvidgade Ronald Reagan Carterdoktrinen med en ”Reagan Codicil” som innebar att USA inte skulle låta Saudi-Arabien bli som Iran. Under 1970-talet hade Iran, sedan England dragit tillbaka en militär närvaro i Mellanöstern och upphävt skyddsfördragen med de mindre arabemiraten, med Nixondoktrinen från 1969 blivit en underförstådd garant för västs intressen. Mohammad Reza Shahs framställningar om hjälp för att fortsätta en militär upprustningen kunde motiveras med att den inte endast tillgodosåg de nationella defensiva behoven. Shahen ville förvandla Iran till regional stormakt och omkring en tredjedel av statsfinanserna gick till upprustning. 35 Under 1970-talet fram till shahregimens fall uppskattas vapeninköpen från USA ha uppgått till 18 miljarder dollar. Samtidigt utbildades drygt 11 000 iranska officerare i USA åren 195076. En ekonomisk utveckling som kom bredare befolkningslager till del uteblev emellertid. Den från Reza Shahs tid forcerade moderniseringen skapade samtidigt sociala spänningar. Amerikansk militär närvaron växte och fick en sådan omfattning att den kunde åberopas av Khomeini i dennes kritik mot shahregimen. Enbart det iranska flygvapnet sysselsatte omkring 16 100 000 man med en modern flygplansflotta som innefattade omkring 450 enheter, däribland amerikanska F14 och 5000 välutbildade piloter. Mohammad Reza Shah hade med elimineringen av Mossadeq att hantera en milstolpe i iranskt 1900-tal. Den kunde inte passeras oförmärkt men en jordreform 1963, industrialisering, kvinnlig rösträtt och utbildningssatsningar under Amir Abbas Hoveyda (premiäminister sedan 1965) var något som i en deformerad klädnad hade slående likheter med Mossadeqs agenda. Kashani som gått bort 1962 hade en gång tagit sin hand från Mossadeq och han hade efterföljare i det klerikala samfundet och ulama. Där fanns ett kraftfullt motstånd som inte hade jordreform och utveckling på sin agenda. 36 Den ”vita revolutionen”, ett plagiat av Mossadeqs landreform, fick till stora delar negativa fördelningseffekter. Iran som 1960 hade varit exportör inom livsmedelssektorna blev från 70talet importör. Av landets odlade areal låg 20 % i händerna på några procentandelar av befolkningen. Av strax under 3 miljoner jordbruk 1972 var 65 % under mindre än 5 hektar. Endast 17 % hade en areal vars intäkter översteg ett minimum för levnadskostnaderna. 37 Med 1970-talet hade den vita revolutionen drivit in en jordbruksbefolkning till städerna. Ett växande gap mellan ”rika” och ”fattiga” skapades. Enligt ILO (1972) var landet ett av de mest ojämlika i världen. Till detta kom regionala skillnader där Teheran hade en läkare på 974 personer medan Azarbaijan hade 1 läkare på 5 589. Samtidigt bör denna negativa bild kompletteras. Med oljeinkomster hade infrastrukturella satsningar följt. I utvecklingsplaner 1962-68 och 68-73 steg BNP med 8 % respektive 14 % och åren 197374 med 30 %. Mellan 1963-1977 kom dammanläggningar till stånd i Defzul och Karaj, hamnar moderniserades i Anzali, Busheihr och Korramshar. Järnvägsnätet byggdes ut och jordbruksnäringen tillfördes betydande belopp. Åren 1963-1977 har i denna mening beskrivits som en industriell revolution. Antalet daghemsplatser växte från ca 13 000 till 220 000, grundskoleplatserna från 1.6 miljoner till 4 miljoner, gymnasieplatserna från 360 000 till 750 000. Lärarutbildningen ökade från 14 000 till 230 000 och under tiden tillkom 12 nya högskolor/universitet, en tredubbling av utbildningssystemet. Antalet iranska studenter vid utländska universitet ökade till omkring 80 000. Vid inträdet av händelserna 1979 hade Iran under de två senaste årtiondena passerat en period av snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt hade en satsning på militär upprustning medfört en inkomstfördelning som gav näring åt ett ökande missnöje. Reformprogram som den vita revolutionen stabiliserade inte den process som förde fram till Khomeinis återkomst. Trots detta hade det iranska samhällets stagnerande agrara ekonomi transformerats med en gradvis övergång till en ”moderniserad” samhällsstruktur. Denna hade å andra sidan betraktats som en påverkan utifrån och den hade medfört en okontrollerad utveckling i storstadsområdena. Av statistik från IMF och Världsbanken framgår att tillväxten i Iran perioden 1960-77 steg med 9.6 %. Investeringarna ökade från 16 % till 33 %. Konsumtionen ökade med 18 %. Inom olje- och gassektorn var den årliga ökningen 14.5 % (1960-74) med en nedgång till under 1 % åren 1974-78. Råoljeexporten steg från 4 miljoner fat 1971 till 5.4 miljoner fat 1974 och oljeinkomsterna ökade från 723 millioner dollar 1960 till 22 miljarder dollar 1979. 17 Produktionen av naturgas sjudubblades under samma period. De förändringar som följde från 1979 skulle bli alltför långtgående för att inrymmas i denna framställning. 38 Trots moderniseringsförsök och infrastrukturella satsningar präglades Iran av en statsledning som vidmakthöll vad som ovan betecknats som en ”politisk järnridå”. Med det från 1975 etablerade Rastakhizpartiet, Hezb-e Rastakhiz, förnyelsepartiet, som ett massparti, skapades en enpartistat. Med partiet tillskapat för att stabilisera regimen blev resultatet en katastrof. Istället för att stärka regimen blev den försvagad. Partiet kom att utplåna de återstående broarna mellan regimen och det traditionella samhället. Samtidigt hotades ulama medan det som återstod av ett näringsliv raserades. Med detta kom förloppet inför Khomeinis återkomst och shahens avgång att präglas av strängar som gick igenom hela det iranska samhället. Där fanns återkopplingar till en konstitutionell revolution som inledde Irans 1900-tal, förenat med händelser som Reza Shas abdikation 1941, AJAX-kuppen 1953 och upplopp under 1960-talet. I det kortare perspektivet förenades allt detta i en folklig mobilisering av en opposition som förgrenade sig över hela Irans sociala struktur. När Khomeini valde Air France framför Iran Air för att flyga från Paris till Teheran var det för att undvika nya incidenter liknande operation AJAX. Händelseutvecklingen hade tidigare under året tvingat shahen att ta sin tillflykt till Kairo. 39 USA:s växande maktposition och ökade intresse i Mellersta östern skulle med Khomeinis återkomst förlora ett säkerhetspolitiskt fundament. Hans islamiska revolution kom härjämte att sammanfalla med andra regionala förskjutningar. Hit hörde ett fredsavtal mellan Egypten och Israel, militanta islamisters ockupation av moskén i Mecka och shiitiska upplopp i Saudiarabiens östra provinser. Till detta fogades en sovjetisk invasion i Afghanistan och Saddam Husseins övertagande av Bathpartiet sedan presidenten Ahmad Hassan Al-Bakr tvingats bort. En regional karta höll på att förändras. Där såg USA tre horisonter, kommunism, olja och Israel. 40 Revolution och republik Vid en jämförelse mellan den konstitutionella revolutionen och de revolutionära händelserna 1979 pekar Nikki R. Keddie i en studie av de iranska revolutionerna på en paradox. I den första revolutionen där ulama spelat en framträdande roll blev resultatet en västinspirerad konstitution. I den andra, där sekulära vänstergrupper och liberaler hade en framskjuten plats, blev resultatet en islamisk konstitution. Majid Teheranian har lyft fram en typologisk indelning där ledande personligheter som Reza Shah, Mohammad Reza Shah, Mohammad Mossadeq, Amir Abbas Hoveyda och Ruohollah Khomeini kategoriseras. Teheranian menar att de representerar positiva och negativa inslag i en förmåga att hantera komplexa politiska, ekonomiska och kulturella problem. Pahlavi och Hoveyda svarade för en elitistisk/populistisk inriktning. Mossadeq och Khomeini för ett antiimperialistisk, populistiskt svall med religiös inriktning hos Khomeini. Homa Katouzian låter vid en jämförelse av europeiskt och iranskt 1900-tal sätta fokus på distinktionen short-term society och long-term society och hänför Iran till den förstnämnda kategorin. Det är enligt honom en strömning som träder fram redan i ett förislamiskt Iran och medfört en avsaknad av den långsiktiga ackumulering av kapital som en av förutsättningarna 18 för industriell utveckling. Ett tillstånd präglat av osäkerhet och oförutsägbarhet medförde tiden mellan 1900-talets två revolutioner varken uppbyggnad av någon kapitalbas eller långsiktighet för bibehållande av tillskapade resurser. Med detta byggdes en pseudomodernism in under 1960- och 70-talen. Den förstärktes av ökade oljeinkomster, nya institutioner, organisationer, varor och tjänster men de föll ner som ”manna från himlen”, maedeh, under det att relationen stat och samhälle var oförändrad mellan 1900-talets revolutioner. I den senare kom en talets ingång. 41 Försöken att klassificera några bakomliggande faktorer som påverkat händelseförloppet fram till revolutionen 1979 får ställas mot de faktiska politiska, ekonomiska och sociala strömningar som framträtt efter 1979. 42 Där återfinns en kedja av omständigheter. Måhända kunde de förutses 1977 då presidenten Carter åt lunch med Mohammad Reza Shah. Carter förklarade då Iran som en ö av stabilitet i ett av världens oroligaste områden. Det var något som ganska snart skulle förändras med en återvändande Khomeini och ett gisslantagande vid den amerikanska ambassaden i Tehran. Året efter kraschade en amerikansk helikopter i centrala Iran vid ett misslyckat fritagningsförsök. Det hela har förgreningar in i en islamisk referensram som befinner sig mellan tradition och globalisering. Under tiden pågick business as usual tills detta 1980 uppenbarades med affären IranContras. Samtidigt kom ett antal bombattentat att passera där Iran blev måltavla. Dit hörde Libanongisslan 1982, bomber vid USA:s ambassad och marinbas i Beirut 1983 och kidnappning av CIA-personal i Beirut 1984. Ett civilt iranskt passagerarplan sköts ned av den amerikanska kryssaren Vincenne 1988. Samma år tillträdde George H. W. Bush medan CIA varnade för vapenutveckling i Iran. Ett tillfälligt lugn inträdde vid 1990-talets inledning men varningar fördes fram om ett iranskt kärnenergisamarbete med Ryssland och Kina. 43 Med Bill Clinton som president kom Iran att betecknas som en outlaw nation och 1995 kom ett dekret som blockerade samarbetet mellan amerikanska oljebolag (Conoco) och Iran. Den amerikanska kongressen anvisade 20 miljoner dollar för CIA-operationer i Iran. IranLibyensanktionerna sjösattes 1996 men ett försök till normalisering mellan USA och Iran i form av en ”vägkarta” lades fram av utrikesministern Madeleine Albright 1998. Sanktioner lyftes bort ifråga om livsmedel och medicin. Med George W. Bush följde 11:e septemberattacken 2001 mot World Trade Center i New York. Året efter rapporterades hemliga kärnvapenanläggningar av iranska oppositionsgrupper. IAEA rapporterade Iran till Förenta Nationerna 2006 med en första FN-resolution. En andra sanktionsvåg följde 2007 och ytterligare en 2008 då Barack Obama vann presidentvalet i USA. Året efter utspelades ett ödesdigert omval av den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad. 44 Då är vi framme vid vår tid. Den skriver sin historia just nu. 2013-03-07/Kent Eklind Föregående artiklar: Weber, etiken, protestantismen och Islam; Iran och Montesquieus Persiska brev i vår tid; Irans olja, en strategifråga, då som nu; Irans olja, ett stormaktsspel mellan två världskrig. Litteratur: Kent Eklind, Iran – Från dåtid till nutid, Ferdosi Publications, 2010, www.ferdosi.com. 19 APPENDIX Iranska premiärministrar 1940 – 1970 Ali Mansur, 1895–1974, (per 1), 26 juni 1940 - 27 augusti 1941, Revival Party Mohammad-Ali Foroughi, 1877–1943, (per 3), 27 augusti 1941 - 9 Mars 1942, Revival Party Mohammad Reza Shah Pahlavi Ali Soheili, 1896–1958, (per 1), 9 mars 1942 - 9 augusti 1942, Independent/Party for Progress Ahmad Qavam, 1876–1955, (per 3), 9 augusti 1942 - 15 februari 1943, Democratic Party Ali Soheili, 1896–1958, (per 2), 15 februari 1943 - 6 april 1944, Party for Progress Mohammad Sa'ed, 1883–1973, (per 1), 6 april 1944 - 25 november 1944, Democratic Party Morteza-Qoli Bayat, 1890–1958, 25 november 1944 - 13 maj 1945, Revival Party Ebrahim Hakimi, 1871–1959, (per 1), 13 maj 1945 - 6 juni 1945, Party for Progress Mohsen Sadr, 1866–1962, 6 juni 1945 - 30 oktober 1945, Socialist Party Ebrahim Hakimi, 1871–1959, (per 2), 30 oktober 1945 - 28 januari 1946, Party for Progress Ahmad Qavam, 1876–1955, (per 4), 28 januari 1946 - 18 december 1947, Democratic Party Mohammad-Reza Hekmat, 1891–1978, 18 december 1947 - 29 december 1947, Democratic Party Ebrahim Hakimi, 1871–1959, (per 3), 29 december 1947 - 13 juni 1948, Party for Progress Abdolhossein Hazhir, 1899–1949, 13 juni 1948 - 9 november 1948, Arya Party Mohammad Sa'ed, 1883–1973, (per 2), 9 november 1948 - 23 mars 1950, Democratic Party Ali Mansur, 1895–1974, (per 2), 23 mars 1950 - 26 juni 1950, Revival Party Ali Razmara, 1901–1951, 26 juni 1950 - 7 mars 1951, (mördad), Militär Hossein Ala', 1882–1964, (per 1), 12 mars 1951 - 30 april 1951, Military Mohammad Mosaddegh, 1882–1967, (per 1), 30 april 1951 - 17 juli 1952, National Front Ahmad Qavam, 1876–1955, (per 5), 17 juli 1952 - 22 juli 1952, Democratic Party Mohammad Mosaddegh, 1882–1967, (per 2), 22 juli 1952 - 19 augusti 1953, National Front Fazlollah Zahedi, 1897–1963, 19 augusti 1953 - 7 april 1955, Military Hossein Ala', 1882–1964, (per 2), 7 april 1955 - 3 april 1957, Military Manouchehr Eghbal, 1909–1977, 3 april 1957 - 31 augusti 1960, Nationalist Party Jafar Sharif-Emami, 1910–1998, (per 1), 31 augusti 1960 - 5 maj 1961, Nationalist Party Ali Amini, 1905–1992, 5 maj 1961 - 19 juli 1962, Democratic Party Asadollah Alam, 1919–1978, 19 juli 1962 - 7 mars 1964, People's Party Hassan-Ali Mansur, 1923–1965, 7 mars 1964 - 26 januari 1965, (mördad), New Iran Party Amir-Abbas Hoveida, 1920–1979, 26 januari 1965 - 7 augusti 1977, New Iran Party/Rastakhiz Party Jamshid Amouzegar, 1923–, 7 augusti 1977 - 27 augusti 1978, Rastakhiz Party Jafar Sharif-Emami, 1910–1998, (per 2), 27 augusti 1978 - 6 november 1978, Rastakhiz Party Gholam-Reza Azhari, 1912–2001, 6 november 1978 - 4 januari 1979, Militär Shapour Bakhtiar, 1914–1991, 4 januari 1979 - 11 februari 1979, National Front Islamiska Republiken Iran (1979) Mehdi Bazargan, 1907–1995, 4 february 1979 - 6 november 1979, Freedom Movement Källa: Wikipedia; angivna partibeteckningar bibehållna oförändrade. 20 Noter och kommentarer: 1 Fawcett. Louise, International Relations of the Middle East, Oxford University Press, 2005; Chevalier, J-M, Oljan, ett internationellt maktspel, Norstedt & Söner, 1975; Parviz, Mina, o a a. Katouzian, Homa och Shahidi, Hossein, Iran in the 21st Century, Routledge, 2008; Erlich, Reese, The Iran Agenda, PoliPoint Press, USA, 2007; Khalidi, Rashid, Resurrecting Empire, Western Footprints and America´s Perilous Path in the Middle _East, Beacon Press, Boston, 2005 2 Mina, Parviz, Oil Agreements in Iran (1901-1978), Encyclopedia Iranica, 2013, artikeln först publicerad 2004-07-20. 3 Azimi, Fakhreddin, Iran, The crisis of Democracy: From the Exile of Reza Shah to the Fall of Mussaddiq, I.B. Tauris, New York, 2009; När frågan om valet av premiärminister kom upp 1942 förordade Patriotiska Partiet med britternas stöd Sayyid Ziya medan det azarbaijanska partiet stödde Ahmad Qavam, yngre bror till Vosouq al-Dowleh som ingått i den ministär som 1919 träffat den ödesdigra överenskommelsen med England. Nationella Unionen hade då försvagats. Med en kompromiss valdes en annan kandidat som förts fram av rättvisepartiet men denne tvingades efter kort period avgå. Qavam kunde tillträda som premärminister. Han fick avgå redan 1943 då USA och England närmade sig shahen och iransk militär för att säkra krigstransporterna. Under åren 1943 till 1946 följde sedan, med en rad premiärministrar (Bayat, Morteza Quli, november 44-april 45, som kunde undvika den svåra oljefrågan då Mossadeq fick igenom förbudet mot utländska koncessioner som antogs av alla utom Tudehpartiet, Hakimi, Ibrahim under tre perioder, Sadr, Mushin, (Sadr ul-Ashraf) som satt i 5 månader, juni 45-oktober 45 och avgick med sin hantering av händelseutvecklingen i norra Iran efter krigsslutet. Qavam (not 8) återinträdde 1946 då han tog över fördjupade motsättningar i de centrala tvisteområdena; det konstitutionella problemet, hanteringen av en utländsk dominans och nationella reformbehov Med händelserna vid 1940-talets inledning hade en pan-iransk rörelse växt fram inom studentleden. Det var en opposition mot de allierades invasion som senare blev ett stöd för Mossadeq. Efter kuppen mot honom bildade Dariush Forouhar och Mohsen Pezeshkour Iranska nationella partiet, INP, Hezb-e Mellat-e Iran. Pezeshkour bröt sig ut och bildade det Pan-Iranska partiet som engagerade sig i frågan om öarna i Persiska viken. Partiet motsatte sig ett skiljande från iransk överhöghet. Forouhar mördades i Teheran 1998 av islamiska republikens säkerhetstjänst. Med sin grundare Mohsen Pezeshpour hade det Pan-iranska partiet haft en stark förankring i tanken på ett ”Stor-iran” med en stark regional ställning. 4 Suhaili, Ali, prästson, hade utbildat sig vid Irans School of Politica Science. Han gjorde sin karriär under Reza Shah inom kommunikations- och utrikesdepartementen blev han guvernör i Kerman, därefter ambassadör i Kabul. Han kom att ingå i Ali Mansurs ministär fram till Foroughi. Starkt bunden till Reza Shah blev hans ministär inriktad på problem anknytna till stamfraktioner och en interaktion med den brirriska ambassaden som irriteradesd öven en brist på fasthet. Problem med livsmedelsförsörjningen hörde till ett av ministärens problem och medverkade till Suhailis avgång i juli 1942 då Ahmad Qavam trädde till. Tudeh som kommunistisk rörelse går tillbaka till tidigt 1900-tal och en framväxande industrisektor i Iran. Det hade spridits från dåtida Ryssland och tog fäste i norra Iran med ett stort antal säsongarbetare i Baku. En partibildning kom till stånd i Gilanområdet 1920. Där etablerades med en rörelse benämnd Jangalis en sovjetrepublik med ryskt stöd. Kadjarregimen kunde med brittiskt stöd slå ned den utropade republiken. Under 1929-30 organiserade rörelsen strejker vid Isfahans textilindustri, Mashaads mattindustri och brittiska oljeanläggningar. Med andra världskriget och den brittisk-ryska ockupationen bildades Tudehpartiet i september 1941. Paritier tog plats i riksdagen 1944 och växte från denna tid. En utbrytning kom 1949 ledd av författaren Jalal Al-e-Ahmad. Partiet stödde sovjetiska krav på oljekoncessioner i norra Iran trots att partiets riksdagsledamöter ställt sig bakom krav på ett förbud av utländska koncessioner. Efter attentatsförsöket mot shahen 1949 förbjöds partiet. Partiet levde vidare underjordiskt. Partiet kom att spela en roll vid nationaliseringen av den iranska oljan 1951 – en pendling mellan att anklaga Mossadeq för amerikanska sympatier vilket 1952 vändes till ett stöd som vändes till att partiets demonstrationer slogs ned av militär med omfattande arresteringar. 5 6 World War II and the Azerbajdjan Crisis, The Library of Congress, 2001-07-30; El-Afandi, A. The Kurdish Search for Identity, Winona State University, Minnesota; Nassibli, Nasib, Dr. The Azerbajdjan Question in Iran: A Crucial Issue For Irans Future, Caspian Crossroads Magazine, 1998; Cornell, Svante E. Iran and the Caucasus, Middle East Policy Council, vol V:4 jan. 1998; Abrahamian, E., Iran – Between Two Revolutions, s. 149-65 7 Mina, Parviz, o.a.a. 8 Sayyed Zia, Zia'eddin Tabatabaee (1888-1969), iransk politiker, premiärminister februari-maj 1921 under Ahmad Shah, den sitse kajarshahen. Kom till makten vid statskuppen som förde fram Reza Shah. Hade i unga år startat tidningar i Shiraz - Banāy-i Islam (Foundations of Islam) följd av Ra'd (Thunder). Stängdes ut av Reza Shah – gav senare ut tidningen Bargh (Lightning). Var aktiv under den iranska konstitutionella revolutionen. 21 Politiskt starkt probrittisk, tvingad i exil till Palestina. Senare brittisk kandidat till premiäminsterpost under 1949-talet men fick stå tillbaka för Ahmad Qavam. Hans hus i Teran blev senare övertaget av SAVAK och är idag känt som Evinfängelset. 9 Mossadeq, Mohammad, franskutbildad jurist från en välbärgad familj, hade varit en framskjuten politisk aktör alltsedan 1900-talets inledande årtionden; Azimi, Fakhreddin, Iran – The Crisis of Democracy, From the Exile of Reza Shah to the Fall of Mossadeq, I.B. Tauris, New Yourk, 2009;Mahdavi, M. Revolutionary Reform: The Case of Socio-Political Change under Mohammad Mossaddeq, konferensmaterial universitet Toronto, memorandum, 2003. Ahmad Qavam, 1875-1955, finans- och utrikesminister 1914-18, guvernör Khorsan 1914-18, korta premiärministerperioder 1921, 1922-23, 1942, 1946, 1952 (dagar). 10 Irans partiflora hade liknat en mosaik under iranskt 1940-tal. När Ahmad Qavam på nytt tillträdde premiärministerposten 1946 efter Hakimi hade hans position förstärkts av ett riksdagsbeslut som flyttade fram riksdagsvalen till tiden efter ryskt tillbakadragande av trupp i norra Iran. Qavam kunde tillgodoräkna sig både ryskt och amerikanskt förtroende. USA ansåg Qavam som mest lämplig att hantera den ryska frågan med sitt nätverk inom Tudeh och republikerna i nordväst. Qavar kunde bilda en ministär med förgreningar in i förvaltningsleden och forma det Demokratiska Partiet. Partiprogrammet talade om ekonomiska, sociala och administrativa reformer, en rörelse mot vänster. Ett ekonomiskt råd skulle svara för en fördelning av statsägd mark, jordbrukarstöd och skydd av inhemsk industri. Det hela begränsade rörelseutrymmet för ayatollan Abul Qassem Kashani som organiserat basarstrejker i Gilan och Mazandaran men Qavam förstärkte en vänsterprägel genom regeringskoalition där Tudeh och Iranska Partiet ingick. Med detta följde en reaktion från höger buren av lokala stamledare, britterna och officersleden. Qavam hade att röra sig åt höger eller åt vänster. Han valde det senare. I riksdagen kom därmed tre politiska block att dominera från 1947, Demokratiska Partiet, rojalister inom Nationella Unionen och en probrittisk grupp som kallade sig Nationella Kommittén, Fraksiun-e Melli. Qavam hade ställts åt sidan under Reza Shah. Erbjöds efter dennes abdikation premiärministerposten. Ansågs vara oberoende gentemot England och Ryssland med goda USA-kontakter. Hade stor samordningsförmåga ifråga om såväl inhemska som utländska intressen. Qavam var bror till Hasan Vosuq, en av dem som svarat för det ödesdigra fördraget 1919 vilket trots hårda engelska påtryckningar kunde avvisas. Fördraget skulle närmast han förvandlat Iran till en brittisk koloni. Som 17-åring hade Qavam sänts till Frankrike för studier. Efter statskuppen 1921 arresterades han men återtogs ombedd av Ahmad Shah att ta över efter en kortvarig under Sayyed Zia, blev premiärminister 1922-23 men tvingades sedan i exil av Reza Shah. Han skulle återkomma och blev en av Irans mest framträdande politiker. före och efter Reza Shah. Då han återkom 1942-43 dominerade konstitutionella frågor och shahens försök att lösa upp riksdagen. Qavamss försök att inför en lag om värnplikt misslyckade. Med krigsårens livsmedelssituation och inflation begärde Qavam utökade befogenheter vilket vägrades i riksdagen. Demonstrationer till följd av livsmedelskrisen medförde en spänning mellan shahen och Qavam, delvis bottnande i en ung regents möte med en erfaren politiker. Qavams ställning försvagades trots ett tyst stöd från England, Ryssland och USA. Kritik fördes fram för hans anlitande av amerikansk rådgivning i ekonomiska frågor, Millspaugh, som på 20-talet anlitats av Reza Shah. Qavam ökade samtidigt klyftan till shahen genom ett avskedande av tyska funktionärer och militärguvernören i Fars. För att tillmötesgå de allierade lät han använda en nödvaluta som kunde möta de allierades behov. Det hade varit en kraftmätning med shahen. Denne hade stått emot trycket. Qavam tvingades avgå följd av Suhaili, Sa´id, Bayat, Hakimi, Sadr och Hakimi (Abrahamian, E., Iran – Between Two Revolutions, kap. 4). Hakimi, Ibrahim (maj-juni 1945, oktober 45-januari 46, december 47-juni 48) hade ett antal ministerposter föra Reza Shahs tillträde då han drog sig tillbaka. Återkom efter abdikationen som minister utan portfölj under Ahmad Qavam. Avgick under sin andra period kritiserad för undfallenhet mot bl.a. planerna på en trippelkommission mellan England, Ryssland och USA 1946. Blev på nytt premiärminister i en interimistisk ministär, december 1947-juni 48. Hade då att hantera shahens press på utökade befogenheter. Mordet på en journalist, Muhammad Masud, blev sedan ignorerat av Hakimi som lade kraft på vapeninköp från USA. Hakim reorganiserade ministären där han tog in den tidigare premiärministern Suhaili och en hängiven rojalist, Hazhir. Med detta kom han under hård press från en opposition ledd av Kashani och Mossaseq. Under Hakimi tillkom en överenskommelse med USA om militär rådgivning inom armén och ett avtal om USA:s stöd till det iranska gendarmeriet förlängdes. Hakim föll med en förtroendeomröstning i juni 1948. 11 Nationella Fronten kom att bestå av tre element; shahkritiker från Qavams ministär, affärs- och basaranknutna politiker och yngre välutbildade intellektuella. Där ingick det kommunistiska Tudehpartiet och moderna 22 medelklasspartier som Iranpartiet, Paniranska Partiet och Toilerpartiet, en utbrytning från Tudeh, Nationella Partiet och Mujahedin-e Islam under ledning av ayatollan Kashani. Denne hade förankring bland köpmän- och basarfolk med ett nätverk där Fedaiyan-e Islam, en terroristinfluerad organisation bildad 1946 av en ung teologistuderande, Sayyid Navab Safavi, ingick. Med en sådan struktur inrymde fronten såväl en traditionell som en modern medelklass vars syn på bland annat religionens roll i samhället var olikartad. I detta politiska nätverk blev Mossadeq en sammanhållande kraft. Vid riksdagens hantering av oljekoncessionerna kom ett block deputerade att samverka inom en reorganiserad nationell front. Där ingick Iranpartiet, bildat 1941 av Mehdi Bazargan, Irans Nationella Parti, Irans Folkparti, tidigare Nationella Unionen som namnändrats 1944 för att möta ett minskat stöd och Irans Befrielserörelse, en partibildning som kommit till på initiativ av Tudehpartiet 1942. Oljefrågan kom upp under slutskedet av Muhammad Sa´ids korta tid som premiärminister mars-november 1944. Då hade American Standard Vacuum, Sinclair Oil och Brittiska Shell ansökt om koncessioner i södra Iran medan Ryssland trängde på om olje- och mineralkoncessioner som täckte nästan hela norra Iran. Frågan sköts upp till efter kriget men skulle komma att tvinga Tudehpartiet till en ändrad ståndpunkt då det gällde förbudet mot utländska koncessioner. Det hade initierats av Mossadeq under Murtiza Quli Bayats presidentskap november 1944 till april 1945. Förbudet var enhälligt med undanta för Tudehrösterna, Abrahamian, E., Iran, Betwwen Two Revolutions, Princeton University Press, 1982, s 203-24. 12 Gasiorowski, Mark J., The 1953 Coup D´etat in Iran, Department of Political Science Lousiana State University, 1998-08-23. MirakWeissbach, Muriel, A Persian Tragedy – Mossadeq`s Fight for National Sovereignty, Executive Intelligence Review, EIR, 2005-11-04; Meiton, Fredrik, När väst valde olja framför iransk demokrati, SvD 2012-11-05. 13 Abrahamian, E., o.a.a. 14 Sa´ed, Muhammad (Sa´id ul-Vizari), mars-november 1944, november 48 mars 1950, prästson med juristtudier i Ryssland och Schweiz, diplomat. Ambassadör i Moskva 1942, utrikesminister. Ansågs mer kunnig om utlandet ön om Iran – talade ryska bättre än persiska. Ansågs neutral, ärlig och lojal. Lämnade stort utrymme för traditionell klanpolitik. Återkom en andra period efter inval i riksdagen för Azarbaijan. Perioden inleddes med motsättningar mellan Qavamanhängare och dennes motståndare. Sa´id kunde bilägga tvisten vid utgången av 1948. Försökte ta över Taqisadihs roll som drivande kraft förr en ändring av konstitutionen med starkt brittiskt stöd. Med attentatet mot Shahen i februari 1949 kom denne att sätta en hård press på regeringen för att lösa upp riksdagen vilket mötte kompakt motstånd. Samtidigt kom frågan om tilläggsbestämmelserna i 1933 års oljeavtal och förlängningen upp. Det medförde krav på Sa´eds avgång. Denne svarade med införandet av undantagstillstånd, Tudehpartiet förbjöds, journalister arresterades och en av förgrundsfigurerna i Nationella Fronten, Kashani, tvingades i exil. En konstituerande församling antog en reviderad konstitution som öppnade för shahens upplösning av riksdagen men motståndet ledde fram till en förtroendeomröstning. Sa´ed klarade sig och kunde även få stöd för en begränsning av de föreslagna ändringarna i 1933 års avtal. De skulle endast leda till en höjd royaltyersättning. När riksdagen motsatte sig detta blev det ett bakslag för brittiska önskemål. AIOC kvarstod vid sitt hårdnackade motstånd mot varje eftergift för den iranska statskassan. Under tiden växte stödet för Mossadeq och shahen pressades. Det fördjupades när en hovfunktionär, rojalist och tidigare premiärminister (juni-nov 48) mördades. Med en försvagad Sa´ed trädde frågan om ersättare fram med Sayyed Zia, Ali Manzur och Ahmad Qavam som engelska favoriter. Det stod klart att Sa´id inte skulle vinna fortsatt stöd i riksdagen och att han inte kunde få tilläggsavtalet om oljan i hamn. Han hade emellertid behållit sin post i 16 månader då hans tid gick ut den 18 mars 1950. 15 Azimi, Fakhreddin, Iran, The Crisis of Democracy – From the Exile of Reza Shah to the Fall of Mussadiq; Manzur, Ali, hade börjat sin karriär i utrikesdepartementet och hade haft en rad departementsbefattningar. 16 Azimi, Fakhreddin, o.a.a. s. 80-95, Abrahamian, Erwand, o.a.a.s. 203 17 Azimi, Fakhreddin, o.a.a. 18 Aramco, gemensamt bolag för utvinning av råolja i Saudi-Arabien 19 The Single Article Law of March 20, 1951, For the Happiness and Prosperity of the Iranian Nation and for the purpose of securing world peace, it is hereby resolved that the oil industry throughout all parts of the country, without excerption, be nationalized; that is to say, all operations of exploration, extraction and exploitation shall be carried out by the Government - Majlis 15 1951, Senaten 20 mars 1951. Signerad och promulgerad av shahen den 1 maj 1951 (wikipedia) 20 Höijer, Torvald T:son, Från Potsdammötet till Berlinkrisen - tidigare artikel, Irans olja, Stormaktsspel mellan två världskrig 2013-03-02 21 Livergood, N. D., The New U.S.- British Oil Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com 22 Bahramitash, R., Fifty Years After Coup, Montreal Gazette 2003-08-28; de Luc, D. The Spectre of Operation Ajax, The Guardian 200308-20 Richman, S. H. U.S. Conduct in the Middle East Since World WR II and the Folly of Intervention, Cato Institute, Political Analysis nr 159, 1991-08-16. Till förslag som fördes fram hörde The Jackson Mission, juni 1951, The Stokes Mission, augusti 1951, IMF/Världsbankens förslag och The Churchill-Truman Proposal. Operation Ajax markerade införande av en metod där maskerade stormaktsoperationer tilläts undanröja nationella statsledningar. Det följdes av liknande aktiviteter i Guatemala 1954 och i Chile 1973. 23 23 Azimi, F., a.a.s. 264-80 24 Kinzer, Stephen, All the Shah`s Men, John Wiley & Sons, Inc New Jersey, 2003; Nirumand, Bahman; Chevalier, J-M; Abrahamian, E. o.a.a. NIOC grundades 1948. Efter nationaliseringen 1951 övertogs tillgångarna i det tidigare AIOC (Anglo-Iranian Oil Company). NIOC är totalägt av iranska staten. NIOC ingick efter kuppen mot Mossadeq 1953 i ett konsortium bestånede av de internationella oljebolagen. NIOC hade 40 %, fem USA-bolag 40 % och Royal Dutch/Shell samt Compagnie Francaise de Petroles, senare Total, hade vardera 10 %. Konsortiet delade vinsterna 50/50 med Iran men lät inte Iran ta del av räkenskaperna eller att ingå i styrelsen. En överenskommelse 1974 utvidgade samarbetet mellan NIOC och konsortiet genom bildandet av det privata Oil Service Company of Iran som skulle svara för administrationen av NIOC. Konsortiet blev med detta utan tidsavgränsningar en till NIOC knuten köpare. Två iranska bolag kom att bildas, ett för prospektering och produktion, ett för raffinaderiverksamhet, Abadan. Med den Islamiska revolutionen 1979 upphävdes konsortiet och till detta knutna åtaganden. Utländsk personal ersattes med iransk personal. Efter avveckling av utländska kontrakt efter 1979 och bemanning med inhemsk arbetskraft överfördes administration och anläggningar från Abadan till Ahvaz med 85 % av gasproduktionen samlad i NISOC, National Iranian South Oil Company. Oljeproduktionen har härefter delats upp i 5 divisioner (Karoon Oil & Gas, Marun Oil & Gas, Aqajari Oil & Gas, Gachsaran Oil & Gas, Masjid-E- Suleyman Oil & Gas). NIOC:s kontroll över iranska oljetillgångar vidgades i ett beslut avseende olja och gas 1980. Efter ett upprättande av NIOR, Iranian Oil Refining och NIORDC, Distribution Company, 1991, är NIOC främst inriktat på produktion men förfogar även över transporttjänster med National Iranian Tanker Company och Natinal Iranian Oil Terminals Company. Från mitten av 2011 har NIOC tillämpat en 12-punktsstrategi för att öka oljereserv och produktion genom påskyndat utnyttjande av nyupptäckta fyndigheter. Pågående sanktionsbestämmelser har hämmat utvecklingen. Oljeexport västerut har alltmer ersatts av utvidgad handel med Kina men där har utvecklingen av CNC och CNCP-metoder (maskin för skärande bearbetning i metall eller andra solida material som kan förflyttas i längdled, djupled, höjdled eller i kombinationer) utgjort hinder. NIOC har tvingats skjuta upp flera utvecklingsprojekt. 25 Richman, Sheldon L., Policy Analysis, no 159, Cato Institute, 1991; Noam Chomsky – Aftonbladet 2003-01-03, SvD 2003-01-04. 26 Livergood, Norman D. The New U.S.- British Oil Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com 27 Warne, William E., Mission for Peace, Point 4 in Iran, IBEX Publishers, Bethesda, Maryland, 1956/1999 28 SAVAK blev från 1957 uppbyggt med stöd av CIA. I mitten av 1960-talet föreslog Bertrand Russel att Iran skulle användas som studieobjekt för vad ”väst förstår med den fria världen”. 29 Bahramitash, R. Fifty Years After Coup, Montreal Gazette 2003-08-28; de Luc, D. The Spectre of Operation Ajax, The Guardian 2003-0820; Operation Ajax markerade införandet av en metod där maskerade stormaktsoperationer tilläts undanröja nationella statsledningar. Det återkom i Guatemala 1954,Chile 1973; 88 Years of Government Budget Writing (Budgeting) in Iran, The Central Publication of Research Studies of the Islamic Consultative Assembly, Economic Studies Bureau, januari 1999, nr 23; Ghasimi, M. R. The Iranian Economy After the Revolution: An Economic Appraisal of the Five Year Plan, International Journal of Middle East Studies, 1992 nr 4; An overview of O.F.A.C Regulations involving Sanctions against Iran, U.S Department of the Treasury Office of Foreign Assets Control; Nikki R. K. Why Reward Iran´s Zealots, artikel sedan president Bush utpekat Iran som en av ”ondskans axelmakter”, Google, Iran 2002-03-11; Saltiel, D. H.,/Jason, S. P. Moving Past Dual Containment, The Atlantic Council of the United States, The Stanley Foundation; Mahdavi, M. The Case of 1979 Iranian Revolution, Torontos Universitet, 2003; Gasiorowski, Mark J. The 1953 Coup D´etat in Iran, Department of Political Science Lousiana State University, 1998-08-23; Livergood, Norman D. The New U.S. British Oil Imperialism, 2002-08-30, counter.bloke.com. 30 Chevalier, J-M, Oljan – ett internqationellt maktwspel 31 Khalidi, Rashid, Resurrecting Empire, Beacon Press, Boston, 2005 32 Lambton, Ann Katharine Swynford (1912- 2008), brittisk ledande historiker om medeltida och tidig persisk historia, persiska språket och islamisk politisk teori och persisk samhällsstruktur. Auktoritet i frågor rörande jordfördelning och reformer under Seljuqer, Mongoler, Safavider and Kajarer, institutioner och stambildningar. Verkade 1939–45, som pressattaché vid Brittiska Legationen i Tehran, sedan professor i persiska vid SOAS 1953–79. Skrev flera böcker i olika frågor som persiskt grammatik och landreformer under Kajarerna. Lambton spelade en roll vid CIA-statskuppen mot den demokratiskt valde Mossadeq. Efter nationaliseringsbeslutet uppmanade hon den brittiska regeringen att underminera Mossadeq. På hennes förslag reste Oxfordprofessorn R. C. Zaehner till Iran för att förbereda den planerade operationen. 33 Karshenas, Massoud, Oil, State and Industrialization in Iran, Cambridge University Press, 1990, rec Sorab Behdad; Ghorban, Narsi, The Need for Restructuring Iran´s Oil and gas Industri, Economic Magazin, 1997:16. 34 Dabashi, Hamid, Iran – A people Interrupted, The New Press, New York, 2007 35 Mahdavi, M. The Case of 1979 Iranian Revolution, Torontos Universitet, 2003; 36 Mackey, Sandra, The Persian Empire of Mohammad Reza Shah, kap. 9 i The Iranians, Plume Book, New York, 1998 37 Abrahamian, Ervand, A History of Modern Iran, kap 5, Cambridge University Press, 2008 38 Nomani, Farhad och Behdad, Sohrab, Class and Labor in Iran – Did the Revolution Matter? Syracuse University Press, 2006; Amuzegar, Jahangir, Irans Economy under the Islamic Republic, I.B. Tauris, 1997; Ghasimi, M. R. The Iranian Economy After the Revolution: An Economic Appraisal of the Five Year Plan, International Journal of Middle East Studies, 1992 nr 4. 24 39 ”De lärda”, teologer-jurister, sing álim, teologiskt/juridiskt råd som tolkar Koranen med betydande politiskt/ekonomiskt inflytande. Begreppet ulama kan inte ges någon entydig eller förenklad beskrivning. Stephen Humphrey talar om “A Cultural Elite” och ulama´ as members of a whole sociocultural system, and our task must be to determine the totality of the social relations and cultural relations into which they entered, jfr betr. ulama begreppen samfällighet/samhälle, society/community. 40 Michael C. H. The United States in the Middle East; Lamontagne, Hubert, La révolution Iranienne, Cégrep de Limoilou, 2005-10-12 41 Gheissari, Ali & Nasr, Vali, Democracy in Iran, Oxford University Press, 2006; Hourania/Khoury/Wilson, The Modern Middle East, Part IV, Keddie, Nikki R., Iranian Revolutions in Comparative Perspective, University of California Press, 1993; Katouzian, Homa & Shahidi, Hossein, Iran in the 21st Century, Politics, Economics & Conflict. 42 Moghaddam, Arshin Adib, Iran in World Politics – The Question of the Islamic Republic, Hurst & Company, London 2007 43 Kamrava, Mehran, The New Voices of Islam – Reforming Politics and Modernity – A Reader, Kap. 2, Arkoun, Mohammed, Present-Day Islam between its Tradition and Globalization, I.B. TAURIS, London, 2006. 44 Murray, Donette, US Foreign Policy and Iran, American-Iranian relations since the Islamic revolution, Routledge, New York 2010; Mohsen M. Milani, Teheran´s Take - Understanding Irans U.S Policy, Foreign Affairs, July/August 2009; Huntington, S. P. The Clash of Civilization; Iran's Nuclear Program: Myth and Reality, Publisher, The Iran Brief Copyright 1995, Paper presented before the USPID Sixth International Castiglioncello Conference Fifty Years After Hiroshima, Castiglioncello, Italy, 1995; Eisenstadt, Michael, The Armed Forces of the Islamic Republic of Iran: An Assessment, MERA, Middle East Journal of International Affairs Volume 5, No. 1 - March 2001; The Strategic Implications of a Nuclear-Armed Iran, McNair Paper, www.ndu.edu; Chubin, Sharam och Litwak, Robert S, Debating Iran´s Nuclear Aspirations; Kemp/Chubin/Farhi/Speier, Iran´s Nuclear Weapons Options - Issues and Analysis; An overview of O.F.A.C Regulations involving Sanctions against Iran, U.S Department of the Treasury Office of Foreign Assets Control; Albright/Hinderstein, Iran Player or Rouge? Bulletin of the Atomic Scientists, 2003 volume 59. 25