Predikan i S:t Hans kyrka Fastlagssöndagen den 2 mars 2014
Höga Visan 8:6-7 * Andra Korinthierbrevet 5:14-21 * Markus 10:32-45
D
et verkar som om Jesus var angelägen,
närmast otålig, att komma till Jerusalem, Han
”gick före dem” står det med en formulering som
tyder på att Han skyndade sig, omöjlig ett hejda.
Han visste ju vad som väntade; i texten berättade Han det för de tolv ännu en gång. Varför
Han var angelägen står inte här. Det har vi, bland
annat, i dagens andra texter. Det var Guds kärlek,
som är stark som döden, obetvinglig som graven,
som det stod i den gammaltestamentliga texten.
Jesu kärlek är starkare än döden och betvingade
graven. Syndaflodens vatten kan inte släcka den
kärleken, en man, står det profetiskt om Jesus, ger
allt Han äger, sig själv, för kärleken. Det heliga
hjärtats kärlek och den himmelske Faderns längtan
efter att vinna oss för sig drev Jesus till Jerusalem.
Gud älskar världen och gav den därför sin Son
(Joh 3:16). Paulus skrev i episteln att Kristi kärlek
lämnar honom inget val. Han menar att det fanns
en tvingande makt bakom ett kristet handlande,
nämligen Guds kärlek.
Sebedaiossönernas lite pinsamma bön om att
få sitta närmast Jesus i Hans kommande härlighet
säger att de ändå räknade med att allt skulle sluta
väl. Visst var de ”fyllda av bävan” och rädsla när
de hörde vad Jesus sade om det som väntade i
Jerusalem. Men de tänkte sig ändå att Jesus
skulle ”vinna” och upprätta ett härlighetens rike.
Om de anade att drivkraften för Jesus var Guds
lidelsefulla kärlek vet jag inte, men när Jesus, påfallande vänligt, talar till alla de tolv om att i Guds
rike – eller ”hos er” som Han sade – så är det inte
lusten att ha makt eller att vara först och störst
som är drivkraft utan i stället det som får en människa att tjäna andra och till och med ge sitt liv för
andra, då röjde Han att kärleken var Hans drivkraft. Så Människoson Han är drivs Han av den
gudomliga kärleken, den som är tålmodig och god,
inte skrytsam eller uppblåst, den som bär, tror,
hoppas och uthärdar allt, som det står (1 Kor 13:47).
Kärlekens väg gick för Jesus genom plågsamt
själsligt och kroppsligt lidande. Det är ett av den
kristna trons stora mysterier. Gud förhärligar inte
lidandet – det är allt något ont – men för Jesus
blev det Hans väg till seger över ondskan och till
riktigt och odödligt liv. Inte heller för oss är lidandet
i sig något gott. Den spontana mänskliga reaktionen att längta bort från lidande och be att få
slippa det, ligger i vår skapelse, sådana är vi
gjorda av Gud själv; det är sant mänskligt att
längta bort från lidande och be att få slippa det.
Men tillsammans med Jesus, hand i hand med
Honom, kan det lidande vi inte slipper fast vi ber
om det, bli till seger över ondskan och till härlighet,
salighet och, ytterst, evigt liv.
Minns bara att om vi får lida, fast vi inte vill, gör
vi det tillsammans med Honom som lider med oss i
kärlek och att lidandet med Honom leder till seger
och härlighet.
Jesus talade om det som skulle hända i Jerusalem, lidandet, döden och uppståndelsen, som ett
dop Han skulle döpas med och en bägare Han
skulle dricka – och fortsatte: Den bägare som jag
dricker ska ni få dricka och det dop som jag döps
med ska ni döpas med.
Det kan ju tolkas symboliskt; att det som hände
i Jerusalem var som ett dop och en bägare att
dricka, och att Jakob och Johannes skulle få vara
med om samma lidanden och död som Jesus.
Fast det är nog mer än så. Jesus talar, vad jag
förstår, om det dop som också vi är döpta med,
och om den välsignelsens bägare som Jesus just i
Jerusalem förvandlade till nattvardens sakrament.
Jesus var på väg till Jerusalem för att dö och uppstå, och det kristna dopet är att med-dö och meduppstå med Jesus, skrev Paulus till församlingen i
Rom (Rom 6:3-5). Det som Jesus i sin kärlek vann
på korset och i uppståndelsegraven, alltså det
eviga livet, den himmelska saligheten och den
yttersta segern över mörkrets makter, ondskan och
synden, det blir vårt, det föds hos oss, när vi döps.
Att ”leva i sitt dop” är att ständigt på nytt med-dö
med Jesus från synden, ondskan och mörkret och
ständigt på nytt med-uppstå med Honom i förlåtelsen, helandet och den gudomliga friden.
När Jesus på Skärtorsdagskvällen bad i Getsemane trädgård liknade Han Långfredagens lidanden och dess ångest som en bägare. Han bad att
få slippa dricka den, men drack den ändå, driven
av Guds kärlek, för världens frälsnings skull, ”låt
Din vilja ske”, som Han uttryckte det.
Också vår bön att Guds vilja ska ske kan liknas
vid en bägare att dricka. Ibland är det lätt och
smakar bra, som när Guds vilja stämmer med vår;
tänk er den sjuke som bad Jesus ”Vill Du kan Du
göra mig ren” och Jesus sade: ”Jag vill, bli ren”
(Matt 8:2-3). Andra gånger är det svårt att be att
Guds vilja ska ske, för tänk om det betyder lidande
eller prövningar. Man kan bli rädd för vad Gud
tänker göra.
Minns bara att också Guds Son Jesus var rädd
för vad Gud tänkte göra – och att det ändå blev
rätt.
Men svårt kan det vara.
Den bägare Jesus talar om är samtidigt en hänvisning till nattvardens sakrament och dess bägare
med vinet som samtidigt är Hans blod, det för oss,
i Hans kärlek, utgjutna blod. Det är vin och Kristi
blod på samma gång, ty i den uppståndne Kristi
kropp pulserar det himmelska livet, och det himmelska livets dryck är vinet. Den bägare Jesus
drack och som Han sade att Jakob och Johannes
och vi andra skulle dricka innehåller det liv som
Han vann på Påskdagens morgon där i Jerusalem.
Att vi sedan i mässans liturgi blandar vinet med
dopets vatten gör det hela bara ännu bättre. Dopet
vi döps med och drycken i nattvardens bägare är
det liv vi delar med den Korsfäste och Uppståndne
Kristus.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
