Artikel om spelets retorik av Maria wolrath söderberg och jon
manker, adjunker på södertörns högskola
Opinions bildande spel.
America’s army
People power game
Darfur is dying
Climate change
Oiligarchy
Nytt ämne med retorisk spelforskning. Ian Bogost som studerar på Georgia Institute of
technology pratar om proceduell retorik som är övertygande, men inte bemärkelsen att den
övertygar genom text, tal eller bild. Utan hur den bygger upp regler, begränsningar och
procedurer något som just är karaktäristiskt för spel. Ofta får spelarens val
överdimontionerande konsekvenser vilket kan verka persuasivt i ett spel. Man pratar om en
proceduell logik där procedurerna i spelet utgör argument som får vissa val att framstå som
klokare och bättre än andra. Man kan säga att spelares val och acceptans för spelets regler
på något vis övertygar sig själv i sin strävan att gå vidare i spelet och lyckas.
DOXA
Retorikens doxologiska kunskapssyn bygger på antagandet att den mänskliga
kunskapen oundvikligen är beroende av vilka vi är och av i vilket sammanhang den
produceras i. Vi gör tolkningar utifrån vad vi finner viktigt, riktigt, troligt och rimligt
i olika kontexter. Sådana föreställningar är i sin tur formade och påverkade av
vår gemensamma tillvaro i olika grupper, kulturer eller praxisgemenskaper.
Forskarna talar om att det är framförallt intressant med att undersöka onlinespelets
doxoologi, eller se hur spelare om mer och mer umgås i en spelmiljö ändrar sitt beteende
och värderingar och till och med språk.
Typer av spel
1. Åsiktspåverkande, tex Raid to gaza, spel för palistinier att bilda hat mo israel
2. Dialogskapande darfur is dying – skapa en snackis i samhället
3. Utbildande – öka förståelse kring co2 gasers påverkan på jorden, i klimatsmarta tänk
spel.
4. Problematiserande – People power game.
5. Aktionsskapande – olika spel som uppmanar till aktion
Retorikkonsultprogrammet med inriktning mot opinionsbildning
och Spelprogrammet inom Medieteknik, utbildningsprogram på södertörns högskola.
Forskar i spelets persuasiva kvalitéer
Salen och zimmerman är två speldesignerns där de analyserar i sin bok Rules of the play:
Game design fundamentals och ägnar i kapitlett ”Games as Cultural Rhetoric”. Där
utvärderar de också spelets persuasiva och övertygande företeleser och ger exempel på spel
som The landlord game som var hade ett kritiserande perspektiv mot monopolstrukturer,
men senare utvecklades spelet till det kända Monopol som vi alla vet är väldigt kapitalistiskt
bejakande.
Salen och Zimmerman intresserar sig mera för sam - spelet mellan spel och doxa men
mindre för de funktioner i spel som genererar persuasivitet.
De lyfter inte heller, som exempelvis den procedurella retoriken, fram
Spelmediets unika retoriska förutsättningar.
Vad kan retoriken bidra med i spel forskning och spel utveckling?
Författarna menar:
Representationens betydelse i meningsskapandet
Kompletterande metodologiskt förhållningssätt, inte bara ett användarperspektiv
som spel forskning oftast har, utan även ett sätt att se på kommunikations
situerade karaktär, där man studerar en artefakt och de val, funktioner och
tillvägagångssätt som kan tänkas ge den dess persuasiva verkan.
Slutligen kan retorik ge nya perspektiv i studier av ett spel som spel forskning inte
tidigare har forskat i.
Artikel om den politiska trovärdigheten - Skrivet av Peter Ström Søeberg ,
2001-09-01 12:10
Artikeln fokuserar speciellt på vad det är som utgör en politikers Ethos: hur framstår
politikern som röst- och trovärdig?
Ett svar på forskaren Lars nords bok ”Demokratins konflikter”
“De senaste valens exponeringar av personligheter som Marit Paulsen, Alf Svensson och
Gudrun Schyman kan [...] ge intryck av att väljarna numera bara röstar på karismatiska
personer. Det finns dock inget forskningsmässigt stöd för att personligheten skulle vara det
avgörande för väljarnas val.”
Det konstaterar forskaren Lars Nord efter att boken “Demokratins konflikter” har redovisat
resultatet från en ‘medborgarundersökning’ bland cirka 1 600 personer. Han konkluderar
vidare att: “Kompetens är det klart viktigaste skälet för att rösta på ett visst parti i dag –
viktigare än både ideologi och ståndpunkter i sakfrågorna.”
Från en retorisk synpunkt är dessa påståenden naturligtvis lite förvirrande: hur skulle man
kunna skilja kompetens från personlighet? Ingår inte ståndpunkter som en självklar del av
en persons kompetens - det är väl så vi kommer underfund med en persons kompetens:
genom att få höra hennes åsikter och bakgrunden för dem? Och oftast finns det ju en ideologi
som – just det – bakgrund för ståndpunkter, inte minst i politiken.
För Aristoteles hade politiken ett och bara ett syfte: lyckan. Det var det som alla
rådgivande tal handlade om: att hitta sätt att skapa lycka för alla män i de grekiska polis.
Han fastslog, att det främsta elementet i denna lycka måste vara ”frihet”.
Jovisst, det känner vi igen: i dagens många olika partiprogram hittar vi samma budskap:
“Vårt parti strävar efter frihet”. Varje parti har sin egen mythos, sin egen narratio om
lycka och frihet – som därmed antar ganska olika betydelser inom de politiska ideologierna:
socialdemokraterna vill ha frihet från olycka, moderaterna frihet att skapa sin egen
lycka. Samma begrepp – men absolut inte samma betydelse.
Återigen får vi ty oss till den systematiske Aristoteles som skriver: “Det finns tre saker
som gör en talare övertygande [...] Det är hans klokhet, hans moraliska karaktär och hans
välvilja. Det är alltid på dessa tre punkter, eller på en av dem som talaren tar miste när det
gäller det ämne de talar eller ger råd om.”
Andra har så – i äkta retorisk kategorisering – försökt dela upp dessa krav i ytterligare
underställda punkter, som handlar om det praktiska framförandet, så att man i dag kan
sammanställa en lista på tio “dygd-krav” på en politiker, fördelade på tre huvudkategorier:
Kompetens
* Säkerhet
* Konsekvens
* Fokusering
Moral
* Engagemang
* Äkthet
* Ärlighet
Välvilja
* Välvilja gentemot publiken
* Humor
* Levande och närvarande uppträdande
Den kompetenta politikern
Gode politiske talaren = “vältalig” ? i traditionell mening: personen som med rikt språk
och dansant kroppsspråk framlägger sin syn på denna världens elände. Eftersom kraven
handlar om ethos, kan även den stammande, nervösa politikern ta poäng: vi har
förtroende för sakfrågeexperten, som kanske är bättre på sitt ämne än på framförandet.
I alla fall till den gräns, där expertisen direkt står i vägen för förståelsen.
Bakom kraven på det kompetenta framförandet ligger självklart ett krav på saklig kompetens.
Om denna, både i Lars Nords och retorikens mening, har egentligen Cicero sagt vad som
sägas kan: “Ingen kan tala väl om något han inte vet något om”.
Den välmenande politikern
Välvilja handlar om att minska avståndet mellan politikern och hans publik/läsare: med
humor och självironi nedbryts barriärer, med en levande uppmärksamhet på publikens
reaktioner kan han ändra i manus och fokusering så det passar bättre till situationen.
Ethos, och ethosförlust:
Som Aristoteles skrev: brister man på en punkt, kan man vara perfekt på de återstående – det
kan ändå inte avhjälpa ethosförlusten. Man kan vara hur kompetent som helst – är man oärlig
(eller framstår man oärlig), är slaget förlorat.
Vi som väljare har rätten att inte bara ställa krav på vad politikern säger, utan också på vem
han ”är”.
Att media studerar politikers privatliv och finner brister i deras personlighet och handlande är
ingen ny företeelse, utan någon som vi har kunnat göra i 2330år. Menar författaren.
