Predikan i S:t Hans kyrka Nionde söndagen efter Heliga Trefaldighet den 9 augusti 2009
Genesis (Första Mosebok) 1:24-2:3 * Första Petrusbrevet 4:7-11 * Matteusevangeliet 25:14-30
D
enna söndag handlar alltså om att vara Guds
förvaltare, förvaltare av Hans gåvor. Grundtanken är att "jorden är Herrens med allt vad den
rymmer", (Ps 24:1), att vi alltså djupast sett inte äger
någonting, utan ”bara” förvaltar det som är Guds – och
detta gäller inte bara det materiella och kroppsliga,
utan allt; också sådant som tiden, våra upplevelser
och känslor, allt andligt, kärleken vi möter, för att ta
några få exempel.
Jag återkommer till detta med förvaltarskapet,
men tänker börja med en annan sak, en sats i episteln, "kärleken gör att många synder blir förlåtna". I
1917 års bibelöversättning stod det "kärleken överskyler en myckenhet av synder" och den översättningen är mer trogen grundtexten: kärleken döljer,
betäcker, skyddar, förborgar, överskyler syndernas
myckenhet.
Vad betyder det?
Det betyder inte att man kan kompensera sin
synd genom lite extra kärlek. Ty som det står i psalmen: "Om jag gråter natt och dag, står dock syndens
fläckar kvar" (psalmboken nr 230, vers 2).
Det handlar snarare om att skyla över andras
synd. En förälder som älskar sitt barn skyler gärna
barnets fel. Det är inte så klokt att blunda för barnets
brister och synder, men att omfatta sitt barn med sådan kärlek att man gärna förlåter, tänker gott om och
inte gärna straffar, det är att överskyla deras synd
med kärlek. Och det överskylandet har sina poänger.
Så ser Gud på oss. Han överskyler vår synd med
sin kärlek. Inte så att Han blundar för synden. Tvärtom
ser och vet Han allt om den. Inte heller överser Han
med synden, som om den inte vore så farlig. Tvärtom
ser Han hur illa den är för oss, vi som är skapade till
Hans avbilder, att alltså vara heliga och gudomliga.
Han ser att varje gång vi faller i synd, förnekar vi den
Gudsavbild som är vår skapnad. Det mänskliga är att
vara helig; det är det vi trivs med. Att synda är inte
mänskligt, mer än i den meningen att alla, ingen undantagen, syndar. Men synden stämmer inte med det
som ligger i våra gener, i vår Gudslikhet – och är därför inte vad vi är skapade för och trivs med. Att synda
är emot vår natur, vår mänsklighet, vår Gudslikhet.
Det tar Gud på allvar.
Men Han överskyler vår synd med sin kärlek –
och den kärleken heter Jesu frälsningsgärning. Han
överskyler vår synd med den kärlek som Han bevisade oss när Kristus dog för oss, medan vi ännu var
syndare, som det står i Romarbrevet (Rom 5:8). Guds
kärlek överskyler en myckenhet av synder. Han täcker
vår skuld med Jesu blod. När Han ser vår synd och
skuld ser Han Jesu död för vår synd och skuld.
Vårt svar på denna Guds kärlek är – kärlek. Det
första budet av alla är att älska Gud. Kvinnan hos
Simon som kysste Jesu fötter och tvättade dem med
sitt hår – ett nästintill oanständigt kärleksfullt handlande – visste att hon hade fått mycket förlåtet. Och
som Jesus sade den gången: Den som fått litet förlåtet visar liten kärlek – medan hon har fått förlåtelse
för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek
(Luk 7:47).
Martin Luther skrev följande om kärleken som
överskyler en myckenhet av synder: "Inför Gud ska
inget utom tron dölja vår synd. Men min kärlek skyler
min nästas synd, och liksom Gud skyler min synd med
sin kärlek, när jag tror, så ska jag också skyla mina
nästas synd".
Det är nu det här med förvaltarskapet dyker upp
igen. För tänk om det är så att syndernas förlåtelse är
den kristna kyrkans stora ärende också till vårt folk i
vår tid. Noga taget verkar det vara så, ty överallt när
Bibeln eller kyrkan genom årtusendena formulerar
kyrkans uppgift, det hon ska förvalta, så handlar det
om syndernas förlåtelse, evigt liv och himmelsk salighet. Syndernas förlåtelse i det bibliska tänkandet är,
det ska sägas, mer än en juridisk upprättelse, ett frikännande på domens dag. Att leva i syndernas förlåtelse är att leva det fulla och friska livet, i frid med
Gud, sig själv och sin omvärld, med frid på djupet, ty
på ytan är det lika tufft och motigt som för alla.
Syndernas förlåtelse handlar om att bli lik Gud igen,
att alltså bli mänsklig, skuldfri och helig, inte längre
underställd synden, ondskan, själviskheten eller de
egna begären, även om sådant fortfarande drabbar
och härjar med oss.
Tänk om det är kyrkans uppgift att förvalta
förlåtelsen?! Att alltså inte bara ta emot syndernas
förlåtelse för vår egen frids och frälsnings skull, utan
också för att överskyla andras synd och skuld med
Jesu kors och blod?! Inte blunda för synden, inte försköna den, men överskyla den med Jesu frälsningsgärning?!
Att förvalta betyder ju att använda en gåva inte för
sitt eget bästas skull utan för Dens bästa som man
förvaltar åt. Det är extra svårt i vår kultur, konsumtionskulturen, där det mesta ska konsumeras, användas till vår egen nytta eller has roligt med. Som om
livet vore en födelsedagspresent. Konsumtionssjukan
smittar lätt av sig också i det andliga livet, vi går i kyrkan för att få något – när Guds tanke är att Han ger
kyrkan gåvor för att vi ska förvalta dem, efter Hans
vilja.
Vi ska alltså ta emot syndernas förlåtelse, det
eviga livet och den himmelska friden inte bara för vår
egen skull utan också för andras. Vi firar mässa och
tar emot Kristi blod, utgjutet för många till syndernas
förlåtelse, inte bara för vår egen frälsnings skull utan
för att Hans blods kärlek ska överskyla de mångas
myckenhet av synder. Fråga mig inte hur det går till,
för det reder jag inte ut på nolltid, inte mer än att vi
överskyler därför att Han först har överskylt oss. Liksom Gud skyler min synd med sin kärlek, när jag tror,
så ska jag också skyla min nästas synd.
Den där tredje förvaltaren i Jesu liknelse i dagens
evangelium, den misslyckade, var ingen skurk. Han
stal inte, Han slösade inte bort sin gåva. Men Han såg
inte till att gåvan för-merades, utan lät den bara vara
som den var – medan de båda andra såg till gåvan,
talangen, de fått och att den skulle förvaltas och
förmeras.
Vad jag förstår gäller det också gåvan syndernas
förlåtelse
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
