Bönelivets kampsida av Herbert Grenehed Pingstpastor
Skriftens ord visar och församlingens erfarenhet bekräftar, att bön är den mest avgörande faktorn i
församlingens verksamhet. Mycket beroende är vad E M Bounds säger i sin bok Predikanten och
bönen ”Bönen skapar mannen, bönen skapar predikanten, bönen skapar själaherden”. Samma
författare skriver: ”Den verkliga predikan skapas i bönevrån”. Dr.R A Torrey, en av de främsta Ordets
förkunnare under senare århundraden skriver med tanke på samma ämne: ”Bön är arbete, ja det
mest effektiva sätt någon kan arbeta på”. Seth Joshua, en av de män Gud på ett särskilt sätt använde
under väckelsen i Wales 1904 säger: ”Väckelsen i Wales var frukten av stor själslig vånda. I början
behöll den sin frihet, som när den mogna frukten plockas direkt från trädet. Men när mänskliga
fingrar manipulerade med den och tidningarna skrev om det märkliga som skedde förlorade den sin
högsta kvalitet. Skriverierna kastade ljus över de mänskliga sidorna och det gudomliga glömdes bort”.
Charles C Finney, en av de mäktigaste själavinnarna sedan apostlarnas dagar säger med tanke på
väckelse: ”I allmänhet går en väckelse mer eller mindre vitt omkring allt eftersom det är flera eller
färre som har bönens ande”. Bönens enorma betydelse för allt andligt arbete gör, att djävulen alltid
gjort och alltid kommer att göra vad i hans makt står för att hindra effektiv bön bland Guds folk. Trots
alla ansträngningar skall han dock förvisso icke lyckas få Guds församling att helt och hållet sluta upp
med att bedja. Men det har avgörande betydelse, att bönelivet är effektivt. Finney, som hade så
ofantligt rik erfarenhet av bönens väldiga makt säger med tanke på frågan, när man kan vänta
väckelse: ”Må helvetet koka över, om det vill, och utspy lika många djävlar som det finns stenar på
gatan, om blott kristna därigenom drivas till Gud i bön – de kunna icke förhindra väckelse. Må satan
ställa till uppror och blåsa i sitt horn hur starkt han än behagar; om endast de kristna ödmjukar sig
och beder, skall de snart få se Gudsblottade arm i en andlig väckelse”. Alla trogna förebedjare i Guds
församling vet, att det ges olika sidor i bönelivet.
Paulus skriver: Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och
åkallan med tacksägelse. Fil 4:6
Enligt Bibelns samstämmiga vittnesbörd ingår tacksägelse och lovprisning som en betydelsefull
beståndsdel i verksam bön. Men där finns också en annan minst lika betydelsefull sida, nämligen den
intensiva andliga kampen. Även detta är tydligt omvittnat i Den Heliga Skrift.
Redan i Gamla Testamentets tid fick Herrens redskap göra djupgående erfarenheter av detta
sakförhållande. Då Abraham fick veta, att Sodom och Gomorra hotades av hemsökelse till följd av
synden, gick han in i målmedveten förbön. Han tänkte på sin brorson Lot och dennes familj. Den
korta skildringen av hans förbön som vi har den tecknad i 1 Mos 18:23-32 ger vid handen att han
kämpade med Gud. Herrens tjänare, Mose bar bördan av ansvar för ett helt folk. När Israels under
Mose tillfälliga frånvaro gjorde sig en guldkalv att tillbedja och prisa, hotade Herren att förgöra hela
folket. Mose gick då in i intensiv bönekamp för folket. Så djup var hans hjärtenöd, att han tillslut
utbrister: ”Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.” 2 Mos
32:32
Av berättelsen om Elia förstår man väl, att han med helig iver kämpade med Gud för det avfälliga
Israel. Hans bön vid det återuppbyggda altaret på Karmel är kort och koncentrerat. Den som i någon
mån prövat vad verksam bön innebär förstår att bakom detta dramatiska framträdande inför folket
hade profeten förvisso tider av intensiv förbön för den segerrika dagen på Karmel. Profeten Daniel
ger oss likaså bilder av en effektiv bedjare. Stundom var bönen förenad med fasta och den intensiva
kampen pågick i veckor.
I nya testamentet möter vi samma bild av intensiv och verksam bön. Vi vet att vår Frälsare tillbragte
mycket tid i bön. I de strider han i öppen strid vann över djävulen kan man tydligt utläsa att han
kämpat i bön och vunnit, innan den öppna drabbningen utspelades. I Hebr 5:7 läser vi: ” Under sin tid
här i köttet ropade han högt under tårar när han bad och vädjade till den som kunde rädda honom
från döden, och han blev bönhörd och fri från sin ångest.” Aposteln Paulus uttalanden om bönen
ger också vid handen, att han av erfarenhet var förtrogen med bönens kampsida. Ja hela
församlingens verksamhet under apostlarnas dagar kännetecknas av ihärdig bön, ofta tydligen under
mycken kamp. Ondskans andemakter rasade mot församlingen men de besegrades genom uthållig
bön.
Den som med öppet sinne studerar väckelsernas historia sedan apostlarnas dagar skall lätt finna att
hemligheten till Ordets framgång ofta varit uthållig bön. De väldiga väckelserna i Amerika under
1700-talet kom som svar på att tusentals kristna gick i närkamp mot själarnas fiende. Det blev en
kamp ”på liv och död”, men resultatet blev överväldigande och många tusenden fördes till en
levande tro på Jesus. Under de väldiga väckelserna på 1800-talet, då Charles Finney var ett av de
mest använda redskapen under vilka, enligt uppgift, en halv miljon människor blev frälsta, finner man
samma hemlighet bakom Ordets märkliga framgång. Finney åtföljdes långa tider av en man, som ofta
gick under benämningen ”father Nasch”. Denne framträdda aldrig offentligt inför folkskarorna.
Vanligen reste han före Finney till den stad, där denne skulle leda en serie möten. Där tog han gärna
in på ett enkelt hotell. Hotellägarna var stundom bekymrade för sin ovanlige gäst, därför att han så
sällan tog del i måltiderna. Fader Nasch avskilde sig för bön, fastade och bad, bad intensivt. Stundom
blev kampen så intensiv att han var när att brytas ned. Men han hade lärt sig bönens hemlighet, och
han kämpade tills segern var vunnen. Den märkliga väckelsen i Wales i början av detta århundrade
föregicks likaså av intensiv bön bland Guds folk.
Pingstväckelsen i vårt land, liksom i andra delar av världen föregicks av ett uppvaknande bland
Herrens egna, varigenom de fördes in i ett intensivt böneliv. Våra föregångare kan tala om dagar och
nätter av bön då bördan för folkets räddning drev dem till denna heliga kamp. Så föddes den
underbara väckelse, vars frukter vi ännu idag får njuta välsignelsen av.
Inför här berörda fakta kan man inte undgå att fråga sig, om vi som Guds folk förlorat blicken för
dessa andliga verkligheter. Det är inget ovanligt att bönemötena numera annonseras som
tacksägelse- och lovprisningsmöten. Vi har förut sagt att lovprisning hör samman med ett sunt
böneliv och vi upprepar det gärna omigen. Men när man hör (unga) predikanter öppet klandra våra
föregångares sätt att föra Herrens strider och då inte minst deras benägenhet att leda
församlingarna in i intensiv bönekamp för själars frälsning, då kan man inte undgå frågan av följderna
av denna nya syn. Man kan t.o.m. få höra, att man inte ska kämpa, bara prisa Gud. Jesus har ju vunnit
segern. Detta senare är riktigt, men det förändrar inte det faktum att vi har ”en kamp att utkämpa”,
en kamp mot ondskans andemakter i himlarymden. Det är av vikt att vi inte glömmer att prisa
Herren Jesus, men förgäter vi att gå in i bönens kamp, som bryter andemakternas välde över städer
och byar, så skall vi förgäves vänta den folkväckelse vi så ivrigt åstundar. Inga nya metoder, vore de
än så genialiskt uttänkta, kan på något sätt ersätta uthållig, målmedveten bön. Viktigt är också, att
lovprisningen blir uttryck för spontan glädje över vunna segrar och inte något med beräkning
narrangeratt.
Men hur ska man då nå fram till dessa kamp- och segertider? Guds Ord säger: ”Tron kommer av
predikan”. Det är en detalj i de andliga lagarna. Ordets förkunnare bör följaktligen med sin
undervisning leda församlingarna fram till övertygande insikt beträffande dessa lagar. Guds bör
väckas till insikt om andevärldens verkligheter, den sataniska maktens förfärande inflytande över de
ogudaktiga och den eviga förtappelsens fasansfulla faktum. Parallellt med detta bör undervisningen
klargöra de heligas möjligheter till seger över de förfärande fördärvsmakterna. Endast klara påvisbara
fakta förmår leda församlingen in i verklig segerrik bönekamp för andlig väckelse. Men för att
församlingens ledande män skall kunna leda församlingen till strids i detta avseende måste de själva
vara gripna av åsyftade verkligheter och ha en personlig erfarenhet av stridens hetta och segerns
sötma. En ”rörelse” bland Guds folk får ofta sin karaktär av den vikt man tillmäter bönelivet. Det
allmänt religiösa läget i vårt land idag talar om behovet av att Guds folk går in i en verklig offensiv
bönekamp.
Framåt blott till seger underbar.
Han är trofast som oss kallat har
Själv Han går framför oss all dar.
I Hans namn finns härlig frälsning.
(Red. av Alexander Grenehed 2016.07.28)
