Det finns en bok som på senare tid envisas med att dyka upp i mitt huvud. Det är den tyske
lingvisten Victor Klemperers klassiker ”LTI- Det tredje rikets språk” från 1947. Klemperer,
själv sekulariserad jude, lägger märke till hur vardagsspråkets valörer börjar förändras under
nazisternas tid vid makten. Ordet ”jude” betydde inget särskilt för honom före 1933; men bara
några år senare lägger han märke till att det även för honom betyder någonting obehagligt och
motbjudande. Du kan inte leva utanför ditt eget språk, säger Klemperer, även om det
fördömer dig. Och så kommer då den mening som ofta citeras: "Ord kan vara som mycket
små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag
verkar giftet ändå."
Klemperer understryker att kampen för yttrandefriheten inte bara handlar om en strid mellan
ord, utan att det även pågår en strid inom orden själva – om vad de tillåts betyda.
Jag har nu varit ordförande för svenska PEN i sex år. Under den tiden har vi tvingats
konstatera att yttrandefriheten stadigt trängts tillbaka världen över, i totalitära och
halvtotalitära stater likväl som i länder som kallar sig demokratier. Ibland undrar jag om
yttrandefriheten inte är under angrepp överallt – från Putins Ryssland där den
fria journalistiken vistas på ett krympande isflak och subkulturer blir alltmer utsatta, till
Erdogans Turkiet som nyligen satte ett mörkt världsrekord i antalet fängslade journalister,
vidare över ett Saudi-Araben som straffar liberaler med tusen piskrapp – till ett Mexiko där
journalister mördas i närmast industriell skala så fort de granskar den organiserade
brottslighetens droghandel och trafficking med minderåriga flickor.
Jag tänker ofta att vi, världen, förmodligen lät en historisk möjlighet glida oss ur händerna –
ett fönster i historien mellan 1989 och 2001 då en annan världsordning var möjlig. Vi missade
det tillfället, vilket vi nu betalar för.
Totalitära krafter, vare sig i politisk eller religiös skepnad eller i form av organiserad
brottslighet är något vi åter ser överallt omkring oss. Vi kan försöka ställa politiska krav och
väcka uppmärksamhet för vad som pågår, och protestera. Men vi måste också samtidigt vara
vaksamma på den mer subtila attacken på innebörden av de ord vi alla använder. Som Orwell
påpekade: förstör vi det språk vi använder för att försvara vissa värden så försvinner även
själva dessa värden.
För att ge ett måhända trivialt exempel. Grälet mellan Sverige och Danmark har pågått ett tag
nu; vissa danska röster beskriver Sverige som en PK-diktatur där ingen törs varna för eller ens
tala om militant islamism. Och från svensk sida avfärdar vi ibland Danmark som ett land där
man fått muslimer på hjärnan och är rädda för migranter.
Men som Lena Sundström skrev (DN 14/3) har en del ord fått sin innebörd förändrad i den
danska debatten. Ordet ”anständig” har långsamt förändrats till ett skällsord för att
avfärda gråtmilda humanister, det som i USA kallas ”pinko liberals”. När ord börjar förändras
på det sättet närmar vi oss i Klemperer-land.
Varje år ger Svenska Akademien ut en affisch med porträtt på samtliga Nobelpristagare i
litteratur. Om man tar en penna och sätter ett kryss under var och en som förföljts, fängslats,
censurerats eller tvingats i exil kommer man att se hur det gäller minst en tredjedel av
pristagarna. (för att nu inte nämna andra viktiga författare.) Från Thomas Mann till Sigrid
Undset, Alexander Solsjenitsyn till Hertha Müller. Den viktiga litteraturen har en tendens att
bli farlig – inte därför att författare är helgon eller siare, utan därför att de klär människors
tankar och erfarenheter i ord. Den viktiga litteraturen står vakt för ordens rätt att betyda mer
än en sak, försvarar deras rätt att vara mångtydiga och därmed fria.
I september 1939 var Thomas Mann i Stockholm för att hålla invigningstalet vid den
internationella PEN-kongress som ställdes in på grund av krigsutbrottet. Mann hade dock
skrivit ett storartat tal som senare gavs ut under titel ”Das Problem der Freiheit”. Manns tal är
en hyllning till demokratin som den plats där friheten och jämlikheten äntligen möts. Men det
är också en hyllning till litteraturens försvar av de viktiga orden. Mot slutet skriver han:
”Ondskan har nu uppenbarat sig för oss i en sådan skala och med en sådan intensitet att våra
ögon åter måste bli känsliga för godhetens enkla men drabbande skönhet (...) Återigen kämpar
vi för att kunna ta ord som frihet, sanning och rätt på våra läppar.”
Striden om yttrandefriheten är en politisk kamp. Författare, journalister och andra som
arbetar med ord befinner sig i striden mitt. Men jag tror inte alls att författarna alltid är
de avgörande aktörerna i den striden.
Däremot tror jag att de kan spela en avgörande roll i kampen om ordens innebörd, den
strid Klemperer beskriver. Kampen för att hindra orden från att tvingas tjäna en viss
ideologi eller ett särskilt intresse. Att låta orden stå öppna för olika innebörder och
hindra dem från att kapas eller utsättas för trafficking.
Talet är tidigare publicerat i Dagens Nyheter.
