Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen i Fastan den 23 februari 1997
Första Mosebok 32:22-31 * Andra Korinthierbrevet 6:1-10 * Matteus 15:21-28
D
et går att känna igen sig.
Jag börjar med Paulus i episteln. Han ville inte vara till
anstöt för någon; det är i sig värt en allvarlig eftertanke.
Samtidigt märkte Paulus ständigt att evangeliet väckte anstöt.
Han sade sanningar, men blev kallad villolärare. Han predikade
livet, men jagades till döds. Han förvaltade Guds nåds stora
rikedomar och gjorde många rika, men blev fängslad, pryglad
och fattig. Han ägde allt, men levde så att han hade ingenting.
Det går att känna igen sig.
Fast för vår del i Sverige är detta ändå lite nytt. Det är inte så
länge sedan som alla i vårt land kände till den bibliska historien; de flesta kände samhörighet med kristen tro; och samhället i stort präglades i mångt och mycket av kristen tro och
den kristna trons sätt att se på människan och på vad som är
sant, rätt och viktigt här i tillvaron.
Men så är det inte längre. Den gamla klassiska kristna tron
väcker anstöt. Ibland beror det på oss och vårt sätt att leva och
vår brist på kärlek. Men det är inte bara det. Evangeliet om
Jesus blir alltmer främmande, trons liv alltmer konstigt för allt
fler. Den kristna kyrkan är inte självklart viktig ens för det som
har med Gud och den osynliga verkligheten att göra. Vi har inte
någon särskilt stark ställning, när människor frågar efter vad
livet tjänar till, varför man ska leva eller hur man ska få det bra
när man har dött. De gamla klassiska bibliska sanningarna
väcker snarare anstöt, ty de stämmer inte med de samhälleliga
dogmerna av idag. Kyrkfolk hamnar allt oftare i samma situation som Paulus att vi vet att vi har det liv som människor längtar efter och jagar efter, men möts av, ja, inte så mycket förföljelse, men av likgiltighet. Evangeliet om Jesus kommer till
världen och till de människor som är Hans, men Hans egna tar
inte emot Honom. Bristen på de mest elementära ordningarna
för människolivet och för samhället blir alltmer besvärande;
lögn i stället för sanning är snart mer regel än undantag i det
politiska livet; löften är inte att lita på; sjuka och gamla behandlas som mindre värda; ekonomin styr mer än något annat
– listan kan göra hur lång som helst – och så sitter vi här och
har tillgång till det som saknas, med det som är människors
räddning och vårt samhälles framtid, men möts av förakt eller
bara ren oförståelse.
Det går att känna igen sig.
Man kan bli missmodig och bitter. Eller ge efter. Risken finns
alltid för den kristna kyrkan att anpassa sig till det rådande
samhället, i stället för att sträva efter att omvända. När samhället självt utser kyrkans ledare blir förstås risken större.
Under tiden går människor under, får aldrig förlåtelsen, hittar
inte sitt livs räddning – och samhällets förfall bara fortgår.
Vad gör man?
Jag byter text.
I den gammaltestamentliga texten var Jakob på hemväg från
Laban, Jakob som var en av de tre patriarkerna, Abrahams
sonson, stamfadern till Guds folk.
Jakobs tidigare liv var inte lovvärt. Han köpte förstfödslorätten
av sin broder Esau för ett skampris av lite linssoppa och bröd;
han bluffade medvetet till sig sin fader Isaks välsignelse; han
lurade sin svärfar Laban och stal från honom.
Nu var han på hemväg. Vid Jabboks vadställe blev han ensam kvar – som ställföreträdande representant för hela familjen, egentligen för hela Guds folk – och där brottades Han med
Jesus.
För Jesus var det förstås, den pre-existente Jesus, som det
heter, alltså Jesus innan Han blivit människa, medan Han
”bara” var Guds Son i himlen. Bara Jesus kan bete sig som den
för Jakob okände mannen gjorde. (Jag är inte den förste som
säger så, vännen Luther gjorde det också, till exempel).
Efter den brottningen blev Jakob en annan. Bedragaren
Jakob blev Gudsfolkets fader så till den grad att han och folket
fick samma namn, Israel.
Det har stora konsekvenser med sig att brotta med Jesus.
Jakob besegrade Jesus, tyckte han själv, i alla fall först.
Egentligen var det förstås tvärtom: just i brottningen med Jesus
blev bedragaren Jakob besegrad och den Jakob Gud tänkt sig
kom till liv. Jakob kopplade greppet på Jesus – fast egentligen
var det tvärtom: resultatet blev att Gud välsignade Jakob och
så ”kopplade greppet” om Jakobs hela liv.
Det här är viktigt. Det står inte att mannen som Jakob brottades med bluffade, utan att han faktiskt såg att han inte kunde
övervinna Jakob och att han inte kom ur Jakobs grepp. Jesus –
som har all makt – lät sig alltså bli besegrad. Det är fastans och
långfredagens mönster: Jesus segrar genom att bli besegrad.
Jesu välsignelse kom över världen när världen fångat Honom,
slagit och dödat Honom.
Jakob blir först förvånad, vad jag förstår, och sedan omvänd,
förfärat häpen över att vara vid liv efter att ha brottats med
Gud. Han visste inte vad han gjorde när han brottades med
Gud – det finns det fler som inte vetat. Det konstiga, insåg han,
var att i det han då gjorde fanns hans frälsning, välsignelse från
Gud och hans livs räddning. ”Mitt liv har blivit räddat”, sade
han.
Kvinnan från Tyros som evangeliet berättade om gjorde en
liknande erfarenhet. Hon brottades med Jesus, med Hans
avoghet och fientlighet – och besegrade Honom. Men när hon
gjorde det var det egentligen Han som vann henne. Genom sin
tro blev hon Hans och Han hennes frälsare och herre, hon
Hans barn. Resultatet av hennes seger blev att hon blev gripen
av Hans frälsning.
Det kanske något oväntade svaret på frågan hur vi gör som
kyrka eller som församling när mycket synes gå oss emot eller
förloras, blir alltså att brottas med Jesus – för att Han ska
segra(!).
Vad jag förstår var det just det Paulus gjorde. Han upphörde
aldrig att be, hur mycket slag och hugg han än fick eller hur
mycket motgångar han mötte. Han släppte inte Jesus förrän
han fått den välsignelse han bad om; han vek aldrig från Kristi
kors, från evangeliet om Jesu död och uppståndelse, hur
hånad än han blev eller hur mycket oförståelse han än mötte.
Vi kan känna igen oss i kvinnans brottning med Jesus. Jesus
svarade henne inte – känns det igen? Han verkade inte bry sig
om att hennes dotter plågades svårt – har ni också märkt att
Jesus inte verkar bry sig? Lärjungarna ville bli av med henne –
har ni varit med om också det, att inte bli välkomnande bemött
av Jesu lärjungar? Jesus sade till henne att Han inte var till för
henne – känns det igen, att man inte verkar platsa i Jesu närhet? Det går att känna igen sig.
Det farligaste för en kristen kyrka eller en kristen församling
är inte att känna sig utstött eller missförstådd, inte heller att
vara bedragare eller besatt av demoner, utan att inte brottas
med Jesus. När en kristen kyrka eller en församling tonar ned
Jesus, då är det kris.
Vad betyder att ”brottas med Jesus”?
Det betyder att be. Som kvinnan bad: Herre Jesus Kristus,
förbarma Dig över oss, över mig och över dem som finns i min
närhet.
Det betyder att fortsätta att be när inget händer.
Och fortsätta att be till Jesus när man inser att ingenting
annat än bara små smulor av Guds rikedomar kommer oss till
del.
Det betyder att, som kvinnan, inte ge upp i kärlek till de
andra, till alla som lider och plågas till kropp eller själ, som är
drabbade av onda andar, plågas av sjukdomar eller lider av
social nöd i ensamhet, oro, ångest. Att brottas med Jesus
betyder att inte släppa nöden för andra människors eviga väl,
bönen och längtan efter deras frälsning undan synden och
domen, och deras räddning genom döden in i himlen.
Att brottas med Jesus betyder också att, som Jakob, kämpa i
mörker, alltså med sin synd. Det betyder att ständigt på nytt
hamna vid Jesu kors och se sin egen synd och ofullkomlighet
där och ständigt på nytt påminnas om varför Han dog: för att
försona oss med Gud.
Det betyder att få ett slag på höften. Jag tror att få, om
någon, går oskadd ur trons brottning med Jesus. Det verkar
konstigt, men är en del av trons hemlighet. Jag vet inte varför,
men kanske är det så att den som blir besegrad av Honom som
vann genom att bli slagen, pinad och dödad, själv måste bli
slagen. Som ett slags sigill, märke från den som är hennes eller
hans frälsare, herre och livräddare.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och
alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
