2012-09-03 11:15
En utskrift från Dagens Nyheters nätupplaga, DN.se, 2012-09-03 11:14:41
Artikelns ursprungsadress: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/pernilla-stalfelt-vem-ar-du-en-bok-om-tolerans
Barn & ung
Pernilla Stalfelt: ”Vem är du? En bok om
tolerans”
Publicerad i dag 09:26
BARN & UNG
LITTERATURRECENSION
Allt om: Barn & ung
Skribent: Pernilla Stalfelt
Om två veckor får Sveriges 100!000 tredjeklassare var sitt exemplar
av en ny bok om tolerans av Pernilla Stalfelt. Ann Heberlein gillar
initiativet, men tycker att läsekretsen förtjänar bättre svar.
Titel: ”Vem är du? En bok om tolerans”
Utgiven av: Rabén!&!Sjögren. Målgrupp: 6–9
år.
Veckan innan jul hittade min dotter F en lapp i sitt fack i kapprummet:
”Du tror att du är så jävla bra” stod det med spretig handstil, undertecknat med namnet på en av tjejerna i klassen. Efter att
ha diskuterat det hela med sin bästis visade min dotter lappen för sin lärare och något av en häxprocess rullade i gång. Det
var ju inte tjejen vars namn stod på lappen som hade skrivit lappen. Hon bedyrade sin oskuld och medelst någon form av
primitiv handstilsanalys friades hon.
Upprördheten växte hos tioåringarna – inte nog med att den anonyma lappskrivaren var elak mot F, nej, lappskrivaren
smutskastade ju också flickan vars namn hon undertecknat med. Ett par av de andra tjejerna jämförde handstilen på lappen
med samtliga klasskamraters stapplande skrivstil i skrivböckerna och den skyldiga kunde pekas ut. Flickan som anklagades
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/pernilla-stalfelt-vem-ar-du-en-bok-om-tolerans?rm=print
Sida 1 av 2
2012-09-03 11:15
av de alltmer upprörda klasskamraterna hade emellertid rest bort för att tillbringa jullovet hos sin pappa. I hennes frånvaro
kunde de andra barnen spekulera vilt kring hennes motiv och den stackars flickan förvandlades under sin julledighet till
något av ett monster.
Att både hon och resten av klassen är tio år gamla är säkert en förklaring till att lappdramat växte till enorma
proportioner. I tioårsåldern är barn mycket upptagna av moraliska frågor. De försöker orientera sig i en komplicerad värld
och är upptagna av sådana begrepp som rättvisa. De börjar förstå att det som är rätt inte alltid är det som ger dem själva
störst fördelar utan handlar om andra, abstrakta principer. Från att ha agerat utifrån egenintresse, längtan efter beröm och
bekräftelse och rädsla för ogillande börjar de fundera över vad som är rätt. De rör sig alltså från det som
utvecklingspsykologen Kohlberg kallar det konventionella stadiet till den postkonventionella nivån i moralutveckling.
Det finns ett sug efter att få diskutera rätt och fel, ont och gott i den sena barndomen, innan hormonerna tar över och
fördunklar både hjärnan och omdömet. Det är alltså ytterst lämpligt att tidningen Vi:s stiftelse Teskedsorden väljer att
distribuera en bok om tolerans till landets nioåringar. Pernilla Stalfelt har skrivit boken som heter ”Vem är du? En bok om
tolerans”. Hon har valt att koncentrera sig på likheter och olikheter mellan människor och den förväntade slutsatsen är
givetvis att alla är både lika och olika och att det är bra. Ja, vad ska man annars säga liksom? Utan tvekan är det ett lovvärt
initiativ av Teskedsorden – jag tror, som socialpsykologen Philip Zimbardo, att ett samhälles förändring börjar med barnen.
Zimbardo driver själv ett skolprojekt som handlar om mod och hjältemod. Utifrån utgångspunkten att godhet och ett gott
handlande kan uppmuntras med samma medel som våld och grymhet kan motarbetas lyfter han fram förebilder. Han tror på
exemplets och berättelsens makt och hans vision är måhända större än Teskedsordens. Zimbardo vill skapa goda
människor och en god värld och nöjer sig inte med tolerans.
Jag imponeras av det storslagna i hans vision men tycker, som Teskedsorden, att en tolerant värld är fullt tillräcklig.
Trots det har jag problem med Stalfelts bok om tolerans. Stalfelt definierar tolerans som ”förmåga att respektera och tåla det
som är, det jag inte kan förändra och det som inte skadar mig”. Det är en korrekt beskrivning och en god utgångspunkt.
Problemet är att begreppet inte problematiseras i tillräckligt hög grad. Framför allt ges få svar.
Stalfelts text består till stor del av frågor: ”Finns det gränser för vad man får göra?”, ”Hur tolerant ska man egentligen
vara?”, ”Att känna efter i sitt hjärta kan kanske vara ett bra sätt?”. Jag förstår att tanken är att öppna upp för en diskussion
bland tredjeklassarna men menar nog att de faktiskt förtjänar några svar också. Jag är övertygad om att barn, precis som
vuxna, behöver något att förhålla sig till. ”Att känna efter i sitt hjärta” är lite vagt som moraliskt rättesnöre.
Lappdramat i dotterns klass kommer för mig när jag läser Stalfelts bok eftersom barnens reaktion på lappen tydligt
illustrerar den moraliska komplexitet som de behärskar redan i tioårsåldern. De har förmåga att vända och vrida på problem
och händelser, de försöker se saker utifrån olika individers perspektiv och situation men de vill också ha tydliga svar. De vill
att vuxenvärlden bistår med svar, säger ”ja, det var en elak lapp men det är också elakt att frysa ut henne som skrev den”.
Att ta barn och barns frågor på allvar är inte detsamma som att ständigt komma med en motfråga – ”vad tycker du själv?” –
ibland är det på sin plats att leverera ett tydligt svar: ”Så här får man inte göra.”
Ann Heberlein
[email protected]
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
ANNONS:
http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/pernilla-stalfelt-vem-ar-du-en-bok-om-tolerans?rm=print
Sida 2 av 2
