Predikan på Femte söndagen i påsktiden
(Cantate)
Kista kyrka, den 10 maj 2009
Texter: Hosea 11:1-4, Första Johannesbrevet 4:10-16 och Johannesevangeliet 16:5-11
Av Michael Öjermo, kyrkoherde i Kista
Varje lördag klockan 10.03 dyker Anders Eldeman upp i radions P4 och ställer frågor kring
musik och artister. Programmet heter Melodikrysset. Lika troget sitter lyssnarna vid sina
mottagare och fyller i sina kryssplaner.
I 40 år har vi kunnat lösa ett musikaliskt korsord vid våra radioapparater. Det började som
sommarunderhållning i radio 1965 och slog så bra att det efter knappt ett år blev ett året runtprogram. Visste Ni att varje vecka kommer det in mellan 10 000 och 20 000 lösningar till
Melodikrysset?
Jag träffade en gång en man som berättade att han i 20 år lyssnat på Melodikrysset, varje
lördagsmorgon. Han klarade ut det mesta. Men det blev alltid något kvar. Några kryssrutor
lyckades han inte fylla i. Då ringde han mamma. Mor och son pratar med varandra varje
lördagsmorgon. Den officiella förklaringen är att de pratar om Melodikrysset. Men egentligen
så pratar de för att de hör ihop. Mor och son, barn och förälder, hör ihop och vill vara
tillsammans.
Här i Kista arbetar många på Ericsson. Där gör man telefoner. Telefoner är en mycket
gammal uppfinning. Vi räknar det som självklart att det finns telefoner. Men så har det förstås
inte alltid varit. Men vi människor har ett stort behov av att vara tillsammans. Alltså gillar vi
att prata i telefon med varandra. Mycket telefontrafik handlar förstås om saker som har med
jobb och yrke att göra. Korta, koncisa telefonsamtal om möten och tider, affärer och hur man
tar sig hit och dit. Annat är kompissnack. Tonåringar kan prata i timmar. Vi ringer till
kompisar, släktingar och vänner. Besked om förlossningar och dödsfall utväxlas på telefon.
Och så mannen som ringer sin mamma varje lördag och pratar Melodikrysset. Vi ringer för vi
hör ihop.
I vår tid finns det massor med andra sätt att hålla kontakt. Vi har också Internet. Väldigt
mycket på Internet handlar om att hålla kontakt. Facebook heter en sajt på nätet som handlar
om att man blir kompis med en massa människor. Man ”addar friends”, som konfirmanderna
säger. På mitt eget Facebook finns gamla skolkompisar, folk jag träffat på Taizé i Frankrike,
en pensionerad biskop, barnens kompisar och en massa prästkollegor. När vi har olika grejer
för ungdomar här i kyrkan skickas meddelande ut via Facebook.
Vi människor förefaller alltså ha ett nästan omätligt behov av att höra ihop. Vi vill känna oss
hemma, bli igenkända, vara uppskattade, ha något att göra, utbyta tankar, sucka och stöna,
skratta och flamsa. Och vi gör det när vi ses, vi gör det i telefon, vi gör det på nätet. Formerna
skiftar, men vi förblir de samma; i behov av relationer.
Bibeln beskriver det där behovet av relationer i dagens texter. Vem känner inte igen sig i
profeten Hoseas ord om Gud och jag som mamma och barn? Det är ju på pricken som den där
mannen som ringde sin mamma varje lördagsmorgon. ”Jag var som den som lyfter upp ett
barn till kinden”, säger Gud. ”Jag böjde mig ner och gav dem att äta!.
Samma sak beskriver också Johannes. Första Johannesbrevet och Johannesevangeliet har
troligen samma författare, eller i varje fall kommer texterna från samma grupp av människor
bland de första kristna.
Första Johannesbrevet använder lite olika begrepp för det där med att vi hör ihop, vi
människor och Gud. Det står att Gud alltid är i oss, och att vi förblir i Gud. Ibland kan man
tycka att det där är lite luddigt. Hurdå är Gud i oss, och hurdå förblir vi i Gud? Hur funkar det
att Gud är i oss, och hur då förblir vi Gud? Ja, det är väl inte konstigare än att vi håller
kontakten, så att säga, Gud och vi. Vi är tillsammans! Och det kan ske på olika sätt. Vi möter
Gud i medmänniskor, i våra funderingar kring livet, när vi lyssnar till vacker musik eller när
vi går i kyrkan. Vi håller oss i Guds närhet, helt enkelt. Vi håller kontakten. Ja, som den där
mannen som ringde sin mamma varje lördagsmorgon.
Men sen finns det liksom något mer. Hjälparen! Det här är typiskt för just Johannesevangeliet.
Hjälparen! Johannesevangeliet är det senaste av våra fyra evangelier. När det här fjärde
evangeliet kom till, så fanns inte så många, kanske bara några få, av Jesu lärjungar kvar i
livet. Man hade inte längre direktkontakt med dem som var med kring Jesus. Det blev ett
bekymmer hur man skulle hålla kontakten. Att vara i Jesus Kristus, och förbli i Jesus Kristus
hade blivit ett problem. Men man hade ju Hjälparen! Det måste Johannes skriva om i sitt
evangelium, det var viktigt. För Johannes insåg att om kyrkan skall kunna hålla ihop kring
Jesus, så måste det finnas ett levande minne av Jesus. Det var det Hjälparen hjälpte till med.
Hjälparen hjälper till att hålla minnet av Jesus vid liv. Hjälparen är det levande minnet.
På många sätt påminner Hjälparen om Johannes själv. Han skrev ner sitt evangelium för att
hålla minnet av Jesus vid liv. Johannes ville att allt skulle fästas på pergament, så att ingen
glömde vad Jesus sagt och gjort. Johannes ville underlätta för människor att förbli i Jesus
Kristus, genom att läsa hans evangelium och helt enkelt komma ihåg Jesus.
Att ha gemenskap är ett starkt behov hos oss människor. Därför lyssnar vi på Melodikrysset,
därför ringer vi till varandra och därför ”addar” vi varandra på Facebook. Hur vår
sammanhållning bland kompisar, i familjen och på jobbet egentligen går till är väl svårt att
veta. Men när någon dör och det är dags att ”deleta” kontakten från vår e-postlista så känns
det tomt och trist. ”Nu kommer inte mamma att ringa mer”, kan jag säga på en begravning,
och folk gråter otröstligt. Att vara tillsammans tycks vara ett mänskligt grundbehov.
Hur det går till när vi är i Gud och hur det går till när vi förblir i Gud, är väl också svårt att
veta. Men vi förefaller ha ett starkt behov av Gud. Längtan är väldig efter mening och
sammanhang, tröst och lindring, gemenskap och relationer mellan människor och Gud.
Hjälparen hjälper oss med detta genom att påminna oss om Jesus Kristus. Och nu står jag här
och pratar till Er, det är också ett slags hjälp. Ni har nu under en ganska lång tid lyssnat till
mina ord om Gud och Herren Jesus. Ni har fått hjälp att komma ihåg. Under den stund den
här predikan pågått har ni förblivit i Jesus, och varit i Gud. Och på så sätt har vi tillsammans
vuxit i tron. För jag har fått hjälp av Er att förbli i Kristus. Vi har hjälp varandra att förbli i
Gud, eftersom när jag förberedde den här predikan inte surfade runt på Facebook, utan läste
Bibeln och skrev ner vad jag just sagt. Amen.
Inspiration till den här predikan kommer från René Kieffer: Johannesevangeliet, Uppsala,
1988, sidan 355, där det finns en faktaruta om Hjälparen. Kieffer i sin tur hänvisar till Eskil
Francks doktorsavhandling: Revelation Thaught. The Paraclete in the Gospel of John, Lund
1985.
