Fakta 2014:10
Inventering av gaddsteklar
på Munsö
Bonavik och Malmtorp, Ekerö kommun
Publiceringsdatum
Sammanfattning
2014-05-02
Kontaktpersoner
Miguel Jaramillo
Enheten för naturvård
Telefon: 010-220 10 00
[email protected]
Rapporten har författats av
Håkan Andersson, Calluna AB,
på uppdrag av Länsstyrelsen i
Stockholm.
Vid inventeringen påträffades sammanlagt 61 arter gaddsteklar. I Bonavik
påträffades 30 arter, medan Malmtorp kom upp i 46 arter.
Ett rödlistat bi påträffades: kustbandbi Halictus confusus. Bland övriga insekter
påträffades en rödlistad fjäril: silversmygare Hesperia comma. Bland övriga
intressanta fynd bör främst mörk glansguldstekel Omalus biaccinctus nämnas.
Denna mycket sällsynta art är bara känd i en handfull fynd i hela Sverige.
Andra lite ovanligare arter var röd murarvägstekel Auplopus albifrons,
rovstekeln Alysson ratzeburgi som har en nordlig utbredning i Sverige och
rödmurarbi Osmia bicornis. Två arter som föreslagits som signalarter för
värdefulla miljöer för gaddsteklar påträffades: kustbandbi Halictus confusus
och blåklockshumla Bombus soroeensis.
Inventeringar har tidigare genomförts på en lokal som heter Löten, cirka 3 km
norr om Bonavik och Malmtorp. Här har en rad ovanliga sandmarksinsekter
–1–
påträffats: Hit hör till exempel vägstekeln Priocnemis minuta, klöversobermal
Anacampsis fuscella, sotsandbi Andrena nigrospina, bibagge Apalus
bimaculatus, tallmovägstekel Arachnospila westerlundi, läppstekel Bembix
rostrata, svart majbagge Meloe proscarabaeus och veronikabärfis Stagonomus
bipunctatus. Detta visar att sandmarkerna i den nordöstra delen av Munsö har
mycket höga naturvärden.
Viktiga skötselåtgärder att ge akt på är fortsatt god tillgång på öppen sand och
grus i Malmtorp samt att förhindra framtida igenväxning av gräs och grövre
örter. För Bonavik gäller främst gallring av trädskiktet, samt att på lämpliga
platser ta bort lavar, mossor och ansamlade barr. För att gynna de mest
exklusiva arterna i trakten, till exempel bibagge och läppstekel, är det viktigt att
ha även dessa arter i åtanke vid skötselåtgärder i Bonavik och Malmtorp, trots
att de inte påträffades vid inventeringen.
Innehåll
Inledning ......................................................................................................... 3
Bakgrund ..................................................................................................... 3
Gaddsteklarnas livsmiljöer .......................................................................... 4
Hotet mot gaddsteklarna ............................................................................. 5
Metodbeskrivning ........................................................................................... 6
Metod .......................................................................................................... 6
Lokalerna .................................................................................................... 7
Resultat............................................................................................................ 8
Resultatet i sammanfattning ........................................................................ 8
De mest intressanta fynden ......................................................................... 8
Naturvårdsintressanta gaddstekelarter i trakten ........................................ 11
Diskussion ..................................................................................................... 13
Tolkning av resultaten ............................................................................... 13
Förslag till åtgärder för att gynna stekelfaunan ......................................... 15
Slutsatser ....................................................................................................... 17
Referenser ..................................................................................................... 18
Bilagor........................................................................................................... 19
–2–
Inledning
Bakgrund
Som ett led i länsstyrelsens arbete med att skydda sandmarksinsekter, till
exempel ÅGP-arterna svartpälsbi, bibagge och läppstekel, beställde
länsstyrelsen våren 2013 en inventering av sandmarksinsekter på två närbelägna
platser på den nordöstra delen av Munsö: Bonavik och Malmtorp. Dessa lokaler
ligger i en trakt med en värdefull sandmarksfauna.
Familjer ingående i gruppen Aculeata
Sveriges gaddsteklar (Aculeata) omfattar knappt 900 arter. Mycket förenklat
omfattar dessa de större steklarna som ofta är välkända, till exempel getingar,
bin, rovsteklar och humlor, men också några lite mer anonyma familjer. Det
finns många andra steklar, till exempel parasitsteklarna och gallsteklarna, och
med dessa steklar medräknade stiger antalet arter i Sverige med tusentals.
Denna inventering omfattar dock bara gaddsteklarna i gruppen Aculeata. De
ingående familjerna presenteras nedan.
Guldsteklar (Chrysididae) består av cirka 50 arter där nästan alla är
metallglänsande i rött och grönt. Samtliga lever som parasiter på larver och
puppor av getingar, steklar och bin. Enstaka svenska arter parasiterar på
växtsteklar.
Pansarsteklar (Tiphiidae) består av tre arter där alla lever som parasiter på
skalbaggslarver i sandig mark.
Sandjägarsteklar (Methochidae) består bara av en sällsynt art som lever som
parasit i larver av sandjägare, en grupp skalbaggar som är knutna till sandiga
marker.
Sammetssteklar (Mutillidae) består av två arter som lever som parasiter i
larver av humlor och rovsteklar.
Fuskmyror (Myrmosidae) består bara av en art, svart myrstekel, som lever som
parasit i larver av rovsteklar.
Planksteklar (Sapygidae) består av tre arter som lever som parasiter i larver av
solitära bin.
Dolksteklar (Scoliidae) består av en sällsynt art som lever som parasit på larver
av guldbaggar.
Getingar (Vespidae) består av cirka 50 arter fördelade på två underfamiljer. De
solitära getingarna (Eumeninae) är rovdjur och bygger bon i bland annat ved,
växtstjälkar och i marken. En del arter bygger bon av lera. Larverna föds upp på
andra insekter, där en del arter är specialiserade på till exempel larver av fjärilar
eller skalbaggar. De sociala getingarna (Vespinae) är de som vi människor
oftast kommer i kontakt med. En övervintrad drottning anlägger ett samhälle.
Avkomman blir sterila arbetare som hjälper till att föda upp larverna med
söndertuggade insekter. I slutet av sommaren föds fertila hanar och honor och
de befruktade honorna övervintrar för att sedan starta nya samhällen nästa vår.
Bland de sociala getingarna finns också snyltgetingar där honorna tar sig in i
andra getingars bon, dödar drottningen och lägger ägg som sedan föds upp av
ursprungliga arbetarna.
–3–
Dvärggaddsteklar (Bethylidae) där de cirka 15 arterna lever som parasiter på
skalbaggs- och fjärilslarver.
Vägsteklar (Pompilidae) består av cirka 60 arter där de flesta arterna anlägger
bon i marken som förses med spindlar åt larverna. Det finns också arter som
lägger ägg på andra arters ihopsamlade näringsförråd.
Kackerlackssteklar (Ampulicidae) består av bara en marklevande art som
förser sin avkomma med kackerlackor.
Sandsteklar (Sphecidae) består av sju arter som lever på sandmark, och som
jagar fjärilslarver som föda åt sina larver. En sällsynt art föder upp sin
avkomma på gräshoppor.
Rovsteklar (Crabronidae) består av cirka 160 arter där alla är rovdjur. Bon
anläggs i död ved, mark eller växtstjälkar och förses med en lång rad olika
byten, beroende på art. Många små arter jagar bladlöss, en del större arter olika
flugor eller steklar. En art jagar dagsländor.
Korttungebin (Colletidae) består av cirka 20 arter av släktena sidenbin
Colletes (marklevande) och citronbin Hylaeus (bon i ved och växtstjälkar).
Korttungebina har kort tunga och är ganska ospecialiserade blombesökare.
Grävbin (Andrenidae) består av cirka 60 arter som alla anlägger bon i marken.
En stor andel av arterna är oligolektiska, specialiserade för att söka näring i
några få närbesläktade växter. De flesta hör till släktet sandbin Andrena.
Vägbin (Halictidae) består av cirka 60 marklevande arter där de flesta är
ganska små. Två artrika släkten är bandbin Halictus och smalbin Lasioglossum.
Arterna i släktet blodbin Sphecodes är boparasiter hos andra bin.
Sommarbin (Melittidae) består av tio ganska stora arter där alla är
marklevande och oligolektiska.
Buksamlarbin (Megachilidae) består av cirka 50 arter, både riktigt stora och
små. De samlar pollen i behåring på buken. Arterna har många olika levnadssätt
och bon anläggs i ved, i marken, under stenar eller i övergivna snäckskal. Några
släkten, Stelis, Aglaoapis och Coelioxys, är boparasiter.
Långtungebin (Apidae) består av cirka 100 arter. Hit hör de samhällsbildande
humlorna och honungsbiet, men också flera släkten solitära bin. Några släkten
är boparasiter, bland annat vissa humlor. Dessa har ett beteende som liknar
snyltgetingarna som beskrevs ovan. Boparasiter är också arterna i det stora
släktet gökbin Nomada.
Gaddsteklarnas livsmiljöer
Gaddsteklar kan påträffas nästa vart som helst. Många arter lever nära
människan, till exempel humlor och getingar. Tambiet är den enda arten som är
domesticerad av människan. En stor mängd arter är knutna till sandiga marker
och dessa arter gräver i allmänhet ut sina bohålor i marken. Eftersom de också
ofta är värmekrävande missgynnas de av igenväxning.
Många arter är knutna till skogsmiljöer. En del av dessa anlägger bon i marken
men majoriteten av skogsarterna är knutna till död ved, och då främst gamla
insektsgångar av till exempel skalbaggslarver. I gångarna anlägger steklarna
sina bon och många av dessa arter ställer stora krav på god tillgång på död ved
med insektsgångar i lämplig grovlek. Eftersom många av dessa arter också är
värmekrävande är soliga bryn en viktig miljö för många arter.
–4–
Många arter ställer stora krav på sin miljö. Här kan till exempel många vildbin
nämnas som, förutom sandig lättgrävd mark, kräver god tillgång på specifika
växter. När ett vildbi bara besöker en växtart, eller några få närbesläktade arter,
brukar arten benämnas oligolektisk. Motsatsen, att söka föda i många olika
växtarter, brukar kallas polylektisk.
Många vildbiarter lever som boparasiter på andra bins ihopsamlade näring som
egentligen var avsedd för deras egen avkomma. Många av de parasitiska arterna
är vanliga, men en lång rad av dessa arter är mycket sällsynta. Här tillkommer
ytterligare en dimension i att ställa höga krav på sin miljö. Ett parasitiskt bi kan
vara helt beroende av en oligolektisk biart som i sin tur ställer en rad krav för
att trivas.
Hotet mot gaddsteklarna
Av Sveriges knappt 300 arter vildbin är ungefär en tredjedel rödlistade
(Gärdenfors 2010). Den i särklass viktigaste orsaken till att många arter minskar
är igenväxning, det vill säga att blomrika marker, betesmarker och ängar, växer
igen med grövre örter och buskar. Det är framförallt sandiga marker som
försvinner. Hit hör bland annat sandiga, torra, blomrika betesmarker som snabbt
blir allt ovanligare.
Odlingslandskapet har genomgått stora förändringar de senaste 150 åren. Förr
var ängsbruket en förutsättning för att hålla liv i boskapen under vintern. De
blomrika ängarna passade vildbin och andra gaddsteklar perfekt. Numera finns
bara en bråkdel av ängsmarkerna kvar, vilket har påverkat gaddstekelfaunan
negativt. De viktigaste biotoperna för många gaddsteklar är förutom
naturbetesmarker även människoskapade miljöer som sandiga vägkanter,
banvallar, täkter och skjutbanor.
Eftersom många gaddsteklar har några av sina viktigaste livsmiljöer i bland
annat blomrika vägkanter har skötseln av sådana miljöer blivit mycket viktig för
många arters överlevnad. Här är ett allvarligt hot för tidig slåtter som hotar att
slå undan viktiga näringsresurser för främst vildbina. Även sand- och grustäkter
hör numera till många gaddsteklars viktigaste livsmiljöer. Även här är
igenväxning eller tallplantering efter upphörd brytning allvarliga hot mot många
arter. Numera är det allt vanligare att naturvårdsanpassade åtgärder genomförs
då täkten slutat vara aktiv, vilket gynnar många gaddsteklar och andra
sandmarksinsekter.
En aspekt av många vildbins tilltagande sällsynthet är den ekosystemtjänst i
form av pollinering som därmed hotas. Många av våra odlade grödor, till
exempel raps, klöver och fruktträd, är beroende av pollinering för att skörden
ska bli bra. Hit hör också många vilda bär, till exempel blåbär, smultron och
hallon. En minskning av vildbin riskerar alltså att påverka skörden av våra
odlade grödor och de vilda bär vi utnyttjar.
Ett annat allvarligt hot mot bin är olika insektsgifter. När populationerna blivit
mindre och mer fragmenterade blir de också mycket känsliga mot en rad
faktorer. Hit hör bland annat spridning av gifter i främst jordbrukslandskapet.
Även bland andra gaddsteklar än bin är det främsta hotet för många arter
igenväxning av torra marker. Många arter är även här beroende av varma
miljöer med lättgrävd sand. I många fall, till exempel för solitära getingar,
vägsteklar och rovsteklar, finns också krav på god tillgång på spindlar och
insekter, i många fall av specifika arter eller artgrupper. Detta innebär att det
också finns krav på heterogenitet, både i strukturer och i floran.
–5–
Metodbeskrivning
Metod
Metoden som använts i denna inventering är färgskålar, det vill säga gula, vita
och blå plastbehållare som ställs ut tillsammans med som mest några meters
avstånd från varandra. En sådan grupp av tre skålar i tre olika färger benämns
en station. Skålarna fylldes med vatten och några droppar diskmedel som sänkte
ytspänningen. Färgskålarna attraherar i huvudsak blombesökande insekter som
dras av färger men en del insekter, främst vissa skalbaggar, verkar kunna hamna
i skålarna av misstag.
Säsongen 2013 och sattes tre stationer ut i vardera av de två delområdena,
Bonavik och Malmtorp. Färgskålarna satt ute i minst tre hela dagar med soligt
och varmt väder: 28-31 maj och 2-5 juli.
Enligt Gärdenfors et al. (2002) attraherar gula skålar främst tvåvingar och
steklar medan vita skålar främst attraherar tvåvingar men nästan inga steklar.
Många blombesökande skalbaggar, samt en hel del insekter som helt enkelt
råkar ramla ned i skålarna från omgivande vegetation hamnar också i färgskålarna. Min erfarenhet är dock att vita skålar attraherar steklar i lika stor
utsträckning som gula skålar. Blå skålar verkar attrahera humlor ganska bra,
men även vildbin som besöker blå blommor, till exempel blåklockor. Lite
intressant är också att humlebaggen, en humlelik blombesökande skalbagge av
familjen bladhorningar, liksom humlor främst verkar dras till blå skålar.
En viktig anledning till att skålarna bara var utplacerade cirka tre dagar i taget
var för att inte påverka bestånden alltför negativt av sällsynta stekelarter, som i
en del fall kan dras till fällorna mycket effektivt.
Materialet i färgskålarna har efter tömning i fält lagts över i burkar med sprit.
En stor del av det materialet har sedan preparerats på nålar på vedertaget sätt.
Bilden visar en fångststation med tre färgskålar i olika färger. Bilden är tagen vid en inventering i
Norrköpingstrakten 2011. Foto: Sofia Häggkvist.
–6–
Tre markfallfällor sattes ut på vardera lokalen. De insamlade djuren kommer att
artbestämmas vid ett senare tillfälle, men de gaddsteklar som påträffades i
fallfällorna togs tillvara och artbestämdes. Några få gaddsteklar samlades in
med håv.
Humlor, sociala getingar, halvvingar, skalbaggar och dagfjärilar har artbestämts
av författaren. Den största delen av gaddsteklarna (guldsteklar, solitära getingar,
vägsteklar, rovsteklar och bin) har artbestämts av Lars Norén, Gnesta. Några av
steklarna har också kontrollbestämts av Johan Abenius, Nynäshamn.
Lokalerna
Både lokalerna ligger på Munsös nordöstra del, cirka 3 km sydost om Munsö
kyrka.
Bonavik består av en gammal sand- och grustäkt som på den tiden den var
aktiv bröts för hand. Området, som är mycket kuperat, är nu till stora delar
beväxt med tallskog. Eftersom området är så kuperat finns dock ganska stora
ytor som fortfarande inte är beväxta med tallskog. Området ligger omedelbart
norr om Bonaviks naturreservat.
Bonavik. Lokalen består av ett gammalt grustag som nu till stora delar är bevuxet med tall. I
brantare delarna är trädskiktet betydligt glesare, och både brantare och glesare, tallbeväxta delar
än den på bilden finns i området. Foto: Johanna Lundberg.
Malmtorp är beläget cirka 500 m SSV om Bonavik. Området består av ett drygt
1 500 kvadratmeter stort område som ligger i anslutning till en aktiv täkt.
Området är iordningställt för att gynna sandmarksinsekter. I området finns
bland annat sandfält, högar, gropar, små hak och sydvända slänter. I anslutning
till området finns ett hygge med enstaka kvarlämnade frötallar.
–7–
Malmtorp. Området består av en iordningställd yta i anslutning till en större täkt. I området har små
och stora hak, sydvända slänter och plana ytor gjorts i ordning. Foto: Johanna Lundberg.
Resultat
Resultatet i sammanfattning
Sammanlagt 61 gaddstekelarter kunde påvisas. En rödlistad art påträffades:
kustbandbi Halictus confusus. Ytterligare två arter som tidigare varit rödlistade
påträffades också: mörk glansguldstekel Omalus biaccinctus och storblodbi
Sphecodes albilabris. Två arter som föreslagits som indikatorarter för värdefulla
sandmarker påträffades: det tidigare nämnda kustbandbiet samt blåklockshumla
Bombus soroeensis.
Dessutom påträffas tre arter som får anses mindre vanliga: snäckmurarbi Osmia
bicolor, rovstekeln Alysson ratzeburgi och vägstekeln Auplopus albifrons.
Malmtorp förväntades innan inventeringen uppvisa störst antal arter och detta
visade sig också stämma. Här påträffades 46 gaddstekelarter, jämfört med 30 i
Bonavik.
Dagfjärilar samt några skalbaggar, halvvingar och blomflugor artbestämdes
också. Bland dessa fanns en rödlistad fjäril: silversmygare Hesperia comma.
Samtliga artbestämda insekter finns listade i bilaga 1.
De mest intressanta fynden
Mörk glansguldstekel (Omalus biaccinctus) har framkroppen färgad i en
svartaktigt grön-violett färg medan bakkroppen är starkt glänsande i guld eller
grönt. Arten är liten, som mest upp till 5 mm.
–8–
Arten är mycket sällsynt och med få kända fynd i Sverige. Det första fyndet
gjordes i Bohuslän 1947. Det finns också ett obekräftat fynd från Västergötland
1971 (Sörensson 2008). På senare år har fynd av arten gjorts på två platser i
Södermanland: Sorunda (2007) och Ytterjärna (2011) (Artportalen). Två fynd
av arten gjordes i Bonavik, och de är alltså de första i Uppland. Ett av fynden i
Södermanland gjorde i en glänta i tallskog, det vill säga en naturtyp som kan
överensstämma med den i Bonavik.
Artens levnadssätt är dåligt känt. Troligen lever arten som kleptoparasit hos
små rovsteklar som anlägger bon i gamla insektsgångar i ved eller i torra
växtstjälkar. Rovstekelsläktet Passaloecus har angetts som en potentiell värd
(Sörensson 2008). Begreppet kleptoparasit innebär att honan smyger in i bon av
andra steklar och lägger ägg på den föda som värdarten samlat in till sin egen
avkomma. Detta levnadssätt är typiskt för guldsteklarna, och förekommer också
hos en lång rad andra gaddsteklar. Mörk glansguldstekel kan ses på blommor,
till exempel gullris eller flockblomstriga växter (typ hundkäx) där den
näringssöker efter nektar. Liksom andra Omalus-arter lockas den förmodligen
också till bladluskolonier och dess avsöndringar av sockerhaltiga vätskor
(Sörensson 2008).
Två individer av mörk glansguldstekel gjordes i Bonavik i en gulskål 2-5 juli.
Röd murarvägstekel (Auplopus albifrons) är liksom många andra vägsteklar
svart men med de första segmenten på bakkroppen röda. Kroppslängden uppgår
till cirka 10 mm.
Arten är noterad upp till Hälsingland men med stora luckor i utbredningen (Lars
Norén, muntl.). Enligt Artportalen verkar artens starkaste fäste i landet vara på
Gotland där en hög andel av fynden har gjorts. På fastlandet verkar
tyngdpunkten ligga i sydöstra Sverige.
I Stockholmstrakten finns ett känt fynd från Ekerö 2006 (Artportalen).
En hane av röd murarvägstekel gjordes i Bonavik i en gulskål 2-5 juli.
Alysson ratzeburgi (en rovstekel) är en upp till 8 mm lång, relativt kraftigt
byggd rovstekel. Färgen är svart med gulaktiga markeringar på huvudet,
bakkroppen och benen.
Alysson ratzeburgi är en södra Sverige mindre vanlig art som förekommer mer
frekvent i norra Sverige (Lars Norén, muntl.). I Södermanland och Uppland
finns vardera en handfull fynd (Artportalen).
Biologin sägs i litteraturen likna den för den närbesläktade Alysson spinosus,
vilket skulle innebära att arten är knuten till sandiga, solexponerade marker, där
bona grävs ut i sluttningar. Till näring åt larverna samlar honan olika arter
stritar (Lomholdt 1984).
En hona samlades i en gulskål i Bonavik 28-31 maj.
Kustbandbi (Halictus confusus) är ett upp till cirka 9 mm långt bi. Den mörka
kroppen har tydlig, grönaktig metallglans. På bakkroppens bakre del finns
smutsgula hårfransar som bildar band. Arten är mycket lik det vanliga
ängsbandbiet Halictus tumulorum, och i vissa fall är arterna mycket svåra att
skilja åt (Johansson 2012a).
Kustbandbiet förekommer främst i kusttrakterna i södra Sverige upp till norra
Uppland. Tyngdpunkten av den svenska utbredningen finns i Skåne och på
Öland. Även i Göteborgstrakten finns många inrapporterade fynd av arten
(Artportalen). I Stockholmstrakten finns ganska få inrapporterade fynd, kanske
–9–
för att man här befinner sig nära artens nordgräns (Vallentuna (1961), Ekerö
(2006) och Botkyrka (2008)).
Kustbandbiet förekommer främst på kustnära, hedartade lokaler, gärna med
större ytor blottad sand. Bona grävs ut i finsand i slänter eller överhäng. Arten
besöker flera olika blommor. Liksom hos andra bandbin övervintrar befruktade
honor och är aktiva under april och maj. En andra generation är aktiva i juli till
september, då också hanarna visar sig (Johansson 2012a).
Kustbandbiet är klassat i hotkategorin Missgynnad (NT) (Gärdenfors 2010).
En hona samlades ifrån en vit färgskål i Malmtorp 28-31 maj.
Storblodbi (Sphecodes albilabris) är ett upp till 15 mm långt blodbi, vilket
innebär att arten är det i särklass största av Sveriges blodbin. Storblodbiet är
svart med röd bakkropp. Vingarna är mörka. Någon gång kan övervägande
svarta honor påträffas (wikipedia (storblodbi), version 23 september 2013).
Arten har en intressant historia i Sverige. I början av 1900-talet ska ett exemplar
ha påträffats i Sverige (Nilsson 1988), då som ny för landet. Nästa fynd av arten
gjordes inte förrän 1986 (Nilsson 1988) och strax följde fler fynd. Arten visade
sig vara under stark spridning i Sverige. Numera får arten anses vara ganska
vanligt och har påträffats upp till Medelpad, men utbredningsluckorna i
Norrland är stora (Artportalen).
Storblodbiet är boparasit hos det vanliga vårsidenbiet Colletes cunicularius.
Liksom denna art påträffas storblodbiet främst i solvarma, sandiga lokaler.
Befruktade honor av storblodbi är aktiva under senvår och försommar. Den nya
generationen dyker upp under sensommar och tidig höst (wikipedia
(storblodbi), version 23 september 2013).
Två honor noterades i Malmtorp. En håvades den 13 maj, en annan hittades i en
fallfälla som tömdes den 23 maj.
Snäckmurarbi (Osmia bicolor) är ett robust byggt bi som vid hastigt påseende
kan likna en liten humla. Kroppslängden uppgår till cirka 10 mm. Färgen är
svart och bakkroppen har lång brunröd behåring.
Snäckmurarbiet förekommer i södra Sverige upp till Gästrikland, med en tydlig
tyngdpunkt i östra Sverige, främst Öland, Gotland, Södermanland och Uppland
(Artportalen). I övriga delar av södra Sverige förefaller arten vara sällsynt.
Arten förekommer främst på kalkrika marker. Flygtiden sträcker sig från våren
och fram till juli. Arten besöker blommor av flera olika arter. Honan av detta
solitära bi anlägger bon i tomma snäckskal. I varje snäckskal byggs upp till fem
celler som skiljs åt av tuggade löv. Även hanen utnyttjar tomma snäckskal som
skydd vid dåligt väder (wikipedia (snäckmurarbi), version 27 juli 2013).
En hona av snäckmurarbi hittades i en vit färgskål i Malmtorp den 28-31 maj.
Blåklockshumla (Bombus soroeensis) hör till de medelstora humlorna. Honan
mäter upp till 17 mm, medan hanar och arbetare är något mindre.
Mellankroppen hos honor och arbetare är svart med gul krage framtill på
mellankroppen. Bakkroppen har ett gult band framtill medan spetsen är vit. Det
gula bandet på mellankroppen är oftast avbrutet eller tydligt smalare på mitten.
Denna karaktär är i normalfallet ett bra skiljemärke från några i övrigt lika arter.
Både blåklockshumlan och de arter som den liknar är dock variabla, och det är
inte helt ovanligt att man stöter på blåklockshumlor som är svåra att säkert
artbestämma. Hanen liknar honor och arbetare men det gula bandet på
bakkroppen är inte smalare på mitten.
– 10 –
Blåklockshumlan är ganska vanlig i stora delar av Sverige. I inre Norrland är
det dock längre mellan fynden och i de norra delarna av fjälltrakterna verkar
arten saknas (Artportalen). Trots att arten är ganska vanlig har den föreslagit
som en signalart för biologisk mångfald i ängs- och betesmarker (Cederberg et
al. 2003).
Blåklockshumlan besöker främst, som namnet antyder, blåklockor. En lång rad
andra växter får också besök ibland, till exempel oxtunga, timjan och mjölkört
(wikipedia (brynhumla), version 12 augusti 2013).
Blåklockshumlan parasiteras av broksnylthumlan Bombus quadricolor. Denna
art är rätt sällsynt men påträffas då och då i trakter där det är gott om
blåklockshumlor.
En synonym till blåklockshumla är brynhumla.
Två drottningar av blåklockshumla hittades i Malmtorp, den ena i en vit
färgskål den 28-31 maj, den andra i en vit färgskål den 2-5 juli.
Silversmygare (Hesperia comma) hör till familjen Hesperiidae, tjockhuvuden,
en familj dagaktiva fjärilar som på många sätt skiljer sig från övriga dagfjärilar.
Ovansidan är orangebrun och hanen har ett distinkt svart streck på framvingen,
parallellt med vingens framkant. Bakvingeundersidan är mörkgrön med vita
fläckar, och detta är den viktigaste karaktären för att skilja arten från ett par
liknande, vanligare arter. Vingspannet uppgår till som mest 32 mm. I
fjällkedjan finns en särskild underart.
Silversmygaren förekom tidigare i hela Sverige ända upp till Torne lappmark.
Efter 1980 går den sammanhängande utbredningen genom Värmland, Närke
och Uppland med bara spridda förekomster norr om denna gräns (Eliasson
1995).
Larven lever främst på fårsvingel men ett par andra gräsarter finns också
uppgivna. De främsta livsmiljöerna är torrängar, gärna i klippig terräng. Arten
är mycket värmekrävande och honan lägger äggen ett och ett långt ner på
fårsvingelplantor där marken runt plantan är bar. Flygtiden för den fullbildade
fjärilen infaller under juli och augusti (Eliasson 1995).
Silversmygaren är klassad i hotkategorin Missgynnad (NT) (Gärdenfors 2010).
En hona av silversmygare hittades i en blå färgskål i Malmtorp 2-5 juli.
Naturvårdsintressanta gaddstekelarter i trakten
En inventering med färgskålar genomfördes 2006 i Löten (Bergsten 2007), en
aktiv täkt som ligger cirka 3,5 km i nordnordöstlig riktning. Även efter 2006
finns inrapporterade intressanta fynd från Löten på Artportalen. Fynd från den
lokalen kan vara relevanta i sammanhanget, kanske främst för Malmtorp, som
ligger i anslutning till en annan stor, aktiv täkt. Fynd påträffade i Löten kan vara
arter som det är värt att hålla ögonen öppna för i främst Malmtorp, men kanske
också i Bonavik. Med tanke på eventuella skötselåtgärder i Bonavik och
Malmtorp kan det vara bra att ha även dessa arter i åtanke.
Tallmovägstekel (Arachnospila westerlundi) är en ganska liten, cirka 10 mm
lång vägstekel. Liksom många närbesläktade arter är tallmovägstekeln svart
med orangeröda bakkroppsegment.
Denna art är mycket sällsynt i hela sitt utbredningsområde (Abenius 2001) med
en nordlig utbredningstyngdpunkt i Sverige. I södra Sverige finns fynd från
– 11 –
Blekinge och Öland. Arten förekommer också från Södermanland och
Värmland och vidare norrut, främst i de östra delarna (Artportalen).
Arten förekommer på varma sandmarker, främst glest bevuxna, kustnära
flygsanddyner och kustdyner. I främst den norra delen av utbredningsområdet
verkar sydexponerade täkter och vägskärningar vara viktiga miljöer (Abenius
2001).
Tallmovägstekeln fångar spindlar som näring till larverna. Exakt vilken
spindelart som föredras är okänt, men närbesläktade arter är generella
spindeljägare, eller med bara svagt specialiserade bytespreferenser, vilket
möjligen gäller även denna art (Abenius 2001).
Westerlunds vägstekel är ett tidigare använt namn.
Rödlistad NT (Nära hotad) (Gärdenfors 2010).
Läppstekel (Bembix rostrata) är den största rovstekeln i Sverige och mäter upp
till 25 mm. Kroppen är svart men den täta gulgrå behåring gör att arten ger ett
grått intryck. Bakkroppen har hos hanen gula, hos honan benvita tvärband. Ben
och ansikte är gula. Arten har fått sitt namn av den påfallande långa överläppen
(Cederberg 1999).
Läppstekel. Foto: Håkan Andersson
Arten är sällsynt och mycket lokal. Aktuella förekomster finns i Skåne,
Blekinge och Stockholms län, samt på Öland och Gotland. Arten har försvunnit
från Västra Götalands, Södermanlands och Uppsala län. I Stockholmstrakten
finns knappt tio aktuella lokaler, där Löten på Ekerö har en av de starkaste
populationerna med cirka 50 vuxna individer 2013 (Artportalen).
Läppstekeln kräver öppen sand, men fördrar ibland mindre områden med öppen
sand i en för övrigt marktäckande vegetation. Arten är mycket värmekrävande.
Arten besöker ofta blommor för näringssök, gärna backtimjan. Honan jagar
flugor som hon suger ut, troligen för att få näring inför äggproduktionen. Som
– 12 –
föda till larverna fångar honan först mindre flugor. Vartefter larven växer
fångas allt större flugor som till slut är lika stora som honan, till exempel
bromsar, rovflugor och svävflugor. Honan kan hålla upp till tio bon igång under
en säsong (Cederberg 1999).
Rödlistad NT (Nära hotad) (Gärdenfors 2010).
Sotsandbi (Andrena nigrospina) är ett ganska stort svart bi med sparsam
svartgrå behåring. Kropplängden uppgår till cirka 14 mm.
Arten förekommer spridd i södra Sverige men de flesta kända förekomsterna är
troligen inaktiva. Mer frekventa förekomster finns i Skåne samt på Öland och
Gotland (Johansson 2012b). Aktuella fynd finns också från Blekinge, Halland,
Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland, Dalsland och Värmland
(Artportalen), men här är fynden mer lokala. I Stockholms län finns sju lokaler
inrapporterade på Artportalen. Dessa finns, förutom på Munsö, i Tyresö, HåboTibble, Ekerö, Grödinge och Österhaninge.
Sotsandbi kan påträffas på torra, hedartade, blomrika marker, till exempel
torrängar och sandhedar. Enligt äldre fynduppgifter var arten tidigare
förmodligen ganska utbredd i det äldre odlingslandskapet där frekvent
markstörning tillsammans med blomrika miljöer kontinuerligt skapade lämpliga
miljöer för arten. Arten anlägger bon i finsand i sydlänta bryn på glest bevuxna
ytor. Pollen söks i många olika blommor och arten är aktiv under hög- och
sensommar (Johansson 2012b).
Arten är rödlistad NT (Nära hotad) (Gärdenfors 2010).
Flera andra rödlistade insekter har påträffats i trakten av Löten. Hit hör till
exempel bibagge Apalus bimaculatus (NT), svart majbagge Meloe
proscarabaeus (VU), veronikabärfis Stagonomus bipunctatus (VU) och
klöversobermal Anacampsis fuscella (VU). Även dessa bör kommande
säsonger eftersökas i Bonavik och Malmtorp.
Diskussion
Tolkning av resultaten
ArternaTvå rödlistade arter påträffades vid inventeringen 2013: kustbandbi och
silversmygare. Detta kan tyckas vara ett magert resultat men inventeringen
genomfördes under bara två tillfällen i slutet av maj respektive början av juli.
Sandbina, släktet Andrena, är våraktiva arter som förmodligen är klart
underrepresenterade i denna inventering. Även de många arter som är aktiva
sent på säsongen, högsommar, sensommar och höst, saknas i inventeringen.
Förmodligen är det verkliga antalet stekelarter på de två lokalerna åtminstone
det dubbla, mer om det senare.
Ett bra komplement till gulskålar är håvning. Det är inte alla gaddsteklar som
dras till färger. Hit hör till exempel getingar som i ganska stor utsträckning är
rovdjur och inte besöker blommor, förutom hanar som besöker blommor för att
äta pollen. Håvning har dock bara genomförts i mindre utsträckning.
Inventeringsarbete med avseende på gaddsteklar har skett i anslutning till
Löten, några kilometer norr om Malmtorp och Bonavik (Bergsten 2007).
Resultatet av dessa inventeringar ger en fördjupad bild av traktens
sandmarksfauna. Denna kunskap bör utnyttjas i samband med att eventuella
– 13 –
skötselåtgärder sätts in i Bonavik och Malmtorp. Till sådana åtgärder kan till
exempel höra att gynna, eller om det kan anses nödvändigt, stödplantera sälg,
som är en nyckelart för bland annat sälgsidenbi och bibagge. Att gynna
backtimjan gynnar i sin tur bivarg. En rik flora med många olika arter gynnar
svartpälsbi, o.s.v. När det gäller Bonavik är det förmodligen viktigt att inte helt
friställa sandmarken. Den omgivande tallskogen spelar troligen en viktig roll
för mikroklimatet på små ytor. Den mycket sällsynta mörk glansguldstekel, som
påträffades i Bonavik, kan eventuellt vara en art som gynnas av tallskog med
mindre gläntor (se artbeskrivning ovan). En lämplig skötselåtgärd vore att skapa
större gläntor och undvika att helt friställa området.
Beräkning av det faktiska antalet steklar i Bonavik och Malmtorp
Genom att använda en statistisk metod, Chao1, kan man beräkna artrikedomen
genom att använda de data som redan samlats in. I den här metoden kan det
sammanlagda antalet arter på en lokal beräknas. Metoden är dock anpassad
efter att provtagningen fortsätter på exakt samma vis tills alla arter verkligen
har samlats in, under de förutsättningar som inventeringen ger. I detta fall skulle
det alltså handla om två inventeringstillfällen per år i slutet av maj och början
av juli. Antalet fällor måste också vara samma vid varje insamlingstillfälle,
liksom fällornas placering. Det finns med andra ord en lång rad faktorer som
gör att det faktiska antalet arter på lokalerna under hela året inte kan fastställas,
bland annat för att många arter inte är aktiva i slutet av maj eller början av juli.
Det kan dock ge ett hum om och ett diskussionsunderlag till hur många arter
som kan påträffas på lokalerna. En längre redogörelse för metoden finns i
Bergsten (2007).
Formeln ser ut som följer:
S*1 = SOBS + (a2/2b)
S*1 är det beräknade antalet arter på lokalen, SOBS är det sammanlagda antal arter som
inventeringen gav, a2 är det antal arter som påträffades i ett exemplar upphöjt till 2, och b är antalet
arter påträffade i två exemplar multiplicerat med 2.
Det sammanlagda antalet stekelarter som påträffades vid inventeringen 2013
var 30 för Bonavik och 46 för Malmtorp.
Detta ger för Bonavik:
S*1 = 30 + (152/2*6) >> 30 + (225/12) >> 30 + 18,75 ≈ 49
Och för Malmtorp:
S*1 = 46 + (232/2*7) >> 46 + (529/14) >> 46 + 37,79 ≈ 83
Det är vanskligt att dra för långtgående slutsatser av detta med det verkar som
om man i Malmtorp borde komma upp i ungefär det dubbla antalet arter om
inventeringen fortsätter på samma vis, medan det i Bonavik bara borde
tillkomma ungefär 50 % fler arter. Detta känns ganska rimligt. Malmtorp är en
öppen, iordningställd sandmark som ligger i anslutning till en större täkt där det
mer stor sannolikhet här och var finns lämpliga miljöer för steklar, medan
Bonavik är en lokal med mindre gläntor i relativt sluten miljö dominerad av tall.
– 14 –
Förslag till åtgärder för att gynna stekelfaunanÅtgärdsförslag som
skulle kunna gynna stekelfaunan kan delas upp i några olika delar.
Förhindra igenväxningDet här är den i särklass viktigaste åtgärden. I dagsläget
behövs inga åtgärder av detta slag i Malmtorp. Under de kommande åren är det
dock viktigt att se till att inte gräs, grövre örter och alltför mycket småtallar och
lövsly etablerar sig på den iordningställda ytan. Det är också värdefullt om det
angränsande hygget i Malmtorp inte tillåts slya igen helt.
I det här sammanhanget bör det påpekas att en viss uppväxt av lövsly och tall
kan vara positivt då det skapar lä och därmed ett varmare mikroklimat. Av den
anledningen kan det vara bra att inte regelmässigt ta bort all lövsly och tall utan
att låta det växa upp, men då på rätt ställen. För vissa arter, till exempel många
rovsteklar och solitära getingar, kan några bestånd av lövsly vara viktiga
jaktplatser där de hittar olika småkryp som de föder upp sin avkomma på.
Bilden visar en del av Bonavik där en försiktig gallring av tall skulle ge solexponerade gläntor vilket
är gynnsamt för många arter. På marken kan det ganska tjocka lagret av mossor, lavar och barr
anas. Att ta bort dessa lager och ta fram bar sand är ytterligare en värdefull åtgärd. Foto: Johanna
Lundberg.
I Bonavik skulle en gallring av tallarna förmodligen vara gynnsamt.
Kombinerat med detta vore det värdefullt att ta bort täcken av mossa och barr
på lämpliga platser och på så sätt få fram värdefulla bomiljöer. Bibehållen
mängd örterDetta åtgärdsförslag hänger intimt samman med det ovanstående. I
Malmtorp är det knappast något problem eftersom den aktuella ytan nyligen
tillskapats. Det är dock viktigt att kontinuerligt, med början om ett par år,
kontrollera så att inte gräs och grövre örter börjar ta över på bekostnad av
blommande växter.
När det gäller bin är det vissa växtgrupper som spelar en viktigare roll som
näringsväxter än andra. Hit hör till exempel ärtväxter, fibblor, klintar, väddar,
blåklockor, strävbladiga växter (blåeld, oxtunga, fårtunga, vallört) och
– 15 –
kransblommiga växter (dånarter, myntor, plister, timjan). Andra viktiga växter
är sälg och andra videarter, samt ljung.
Sälg och vide är under början av säsongen den enda större näringskälla som
finns för de tidigaste bina. Hit hör många humlor, men också till exempel
vårsidenbi som i sin tur är värdart till den sällsynta bibaggen, en art som
tidigare har påvisats i trakten. En stor tillgång på sälg i anslutning till sandiga
marker är alltså en förutsättning för många biarter.
Ljung blommar sent på säsongen och ger biarter som är aktiva sent på säsongen
en viktig näringskälla som inte sällan kan finnas i stora mängder på lämpliga
platser. God tillgång på näring innan övervintring är mycket viktigt för många
arter aktiva sent på säsongen, till exempel humledrottningar. God tillgång på
ljung är också viktigt för bin som samlar näring till sin avkomma. Detta ger
förutsättningar för en stor och livskraftig avkomma inför nästa säsong.
Bilden visar hur snabbt vegetationen dyker upp. I början av inventeringssäsongen bestod ytan av
bara sand. I juli hade det på vissa platser dykt upp mycket örter, dånarter, korsörter och mjölkört. I
förgrunden syns taket till en av fallfällorna. Taket har satts dit för att inte glykollösningen ska spädas
ut för mycket av regnvatten. Foto: Johanna Lundberg.
Bar sandBar mark, kanske främst olika sandiga fraktioner, är mycket viktiga
för marklevande gaddsteklar. Många arter kräver lös sand, andra mer packad
– 16 –
sand. Vissa accepterar ett stort inslag av grus, medan andra är mycket noga med
att marken ska vara sandig för att trivas.
Åter igen är igenväxning det allvarligaste hotet mot förekomst av öppen sand.
Av den anledningen kan det ibland bli nödvändigt med markberedning för att få
fram sanden. I Bonavik ligger det bara ett tunt lager lavar, mossa och barr på
sanden vilket gör att denna åtgärd är ganska enkel att genomföra. Om
igenväxningen tillåtits att gå långt krävs ofta ganska handfasta metoder, till
exempel harvning med traktor.
Död vedMånga gaddstekelarter bygger sina bon i död ved, kanske främst i
gamla insektsgångar. Både stående och liggande ved utnyttjas. I samband med
att träd tas ner är det många gånger mycket mer värdefullt att spara trädet som
en högstubbe än att ta bort hela trädet. I den döda veden kommer det efter en tid
att dyka upp vedlevande insekter, främst olika skalbaggsarter. De gångar som
dess larver gör blir sedan viktiga bomiljöer för många arter gaddsteklar. Allra
värdefullast är den döda veden om den står i ett varmt bryn och att det i
anslutning till brynet finns god tillgång på blommande örter och buskar.
Mikroklimat En viktig faktor för många gaddsteklar är värme och skyddade
förhållanden. Av den anledningen kan det vara värdefullt med lägivande
planteringar av till exempel blommande buskar (hagtorn är en i sammanhanget
värdefull art). Ett alternativ är att arbeta med de lägivande strukturer som redan
finns, till exempel skogsridåer eller dungar av småtallar.
Artanpassade åtgärderNär det gäller åtgärder för att bibehålla eller öka den
biologiska mångfalden kan det vara nödvändigt att genomföra artspecifika
åtgärder. I främst Malmtorp är det viktigt att ge akt på inte bara den fauna som
har påvisats på platsen, utan även vilka arter som finns i trakten. Arter som det
kan vara bra att ha i åtanke är bland annat bibagge, läppstekel och svartpälsbi.
Slutsatser
Vid inventeringen påträffades sammanlagt 61 arter gaddsteklar.
I Bonavik påträffades 30 arter, medan Malmtorp kom upp i 46 arter.
Ett rödlistat bi påträffades: kustbandbi Halictus confusus.
Bland övriga insekter påträffades en rödlistad fjäril: silversmygare
Hesperia comma.
Bland övriga intressanta fynd bör främst mörk glansguldstekel Omalus
biaccinctus nämnas. Denna mycket sällsynta art är bara känd i en
handfull fynd i hela Sverige.
Andra lite ovanligare arter var röd murarvägstekel Auplopus albifrons,
rovstekeln Alysson ratzeburgi som har en nordlig utbredning i Sverige
och snäckmurarbi Osmia bicornis.
Två arter som föreslagits som signalarter för värdefulla miljöer för
gaddsteklar påträffades: kustbandbi Halictus confusus och
blåklockshumla Bombus soroeensis.
– 17 –
Inventeringar har tidigare genomförts på en lokal som heter Löten,
cirka 3 km norr om Bonavik och Malmtorp. Här har en rad ovanliga
sandmarksinsekter påträffats: Hit hör till exempel klöversobermal
Anacampsis fuscella, sotsandbi Andrena nigrospina, bibagge Apalus
bimaculatus, tallmovägstekel Arachnospila westerlundi, läppstekel
Bembix rostrata, svart majbagge Meloe proscarabaeus och
veronikabärfis Stagonomus bipunctatus.
Viktiga skötselåtgärder att ge akt på är fortsatt god tillgång på öppen
sand och grus i Malmtorp, förhindra framtida igenväxning av gräs och
grövre örter, gallring av trädskiktet i Bonavik, samt att på lämpliga
platser ta bort lavar, mossor och barr på lämpliga ytor i Bonavik.
För att gynna de mest exklusiva arterna i trakten, till exempel bibagge
och läppstekel, är det viktigt att ha även dessa arter i åtanke vid
skötselåtgärder Bonavik och Malmtorp.
Referenser
Digitala källorArtportalen 2013-10-21
Rapportsystemet för småkryp. Svalan.artdata.slu.se/bugs
Eniro 2013-10-16
Eniros karttjänst. Kartor.eniro.se
Wikipedia 2013-10 21
Olika uppslagsord, främst stekelarter. sv.wikipedia.org
Tryckta källorAbenius, J. 2001. Artfaktablad Arachnospila westerlundi –
tallmovägstekel. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
www.artfakta.se/Artfaktablad/Arachnospila_westerlundi _102644.pdf
Bergsten, J. 2007. Insekter i sand- och grustag. En inventering i Stockholms län
2006. Rapport 2007:21. Länsstyrelsen i Stockholms län.
Cederberg, B. 1999. Artfaktablad Bembix rostrata – läppstekel. Reviderat
senast 2010 av Sven Hellqvist. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
www.artfakta.se/Artfaktablad/Bembix_rostrata _100473.pdf
Cederberg, B., Sjödin, E. & Hedström, L. Beskrivning av några olika
organismgrupper beroende av hävd, strukturer och substrat i ängs- och
betesmarker samt deras lämplighet som indikatorer för BM och hävd - steklar i
allmänhet och vildbin i synnerhet. Bilaga i: Jordbruksverket. 2003.
Indikatorarter - metodutveckling för nationell övervakning av biologisk
mångfald i ängs- och betesmarker. Jordbruksverket, rapport 2003:1.
Eliasson, C.U. 1995. Artfaktablad Hesperia comma – silversmygare. Reviderat
senast 2012 av Claes U. Eliasson. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
www.artfakta.se/Artfaktablad/Hesperia_comma _101070.pdf
Gärdenfors, U. (ed.). 2010. Rödlistade arter i Sverige 2010. ArtDatabanken,
SLU, Uppsala.
– 18 –
Johansson, N. 2012a. Artfaktablad Halictus confusus – kustbandbi.
ArtDatabanken, SLU, Uppsala. www.artfakta.se
Johansson, N. 2012b. Artfaktablad Andrena nigrospina – sotsandbi.
ArtDatabanken, SLU, Uppsala. www.artfakta.se
Lomholdt, O. 1984. The Sphecidae (Hymenoptera) of Fennoscandia and
Denmark. Fauna Entolomogica Scandinavica, Volume 4, 2nd edition. E.J.
Brill/Scandinavian Science Press Ltd.
Nilsson, G.E. 1988. Nya landskapsfynd av gaddsteklar med Evagetes subnudus
ny för Nordeuropa och Sphecodes albilabris återfunnen i Sverige.
Entomologisk Tidskrift 109: 97-100.
Sörensson, M. 2008. Artfaktablad Omalus biaccinctus – mörk glansguldstekel.
ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
www.artfakta.se/Artfaktablad/Omalus_Biaccinctus_102638.pdf
Bilagor
Bilaga 1. Artlista
Bilaga 2. Karta
– 19 –
Bilaga 1
Munsö insekter 2013
1
Malmtorp
Mörk glansguldstekel
VESPIDAE, EUMENINAE
Getingar, solitära getingar
Ancistrocerus nigricornis
Vårmurargeting
6
Ancistrocerus oviventris
Rödbent murargeting
2
6
2
VESPIDAE, VESPINAE
Getingar, sociala getingar
Vespula rufa
Rödbandad geting
2
2
POMPILIDAE
Vägsteklar
Agenioideus cinctellus
Bergvägstekel
5
Anoplius viaticus
Vargvägstekel
30
Arachnospila anceps
Ögonvägstekel
17
Arachnospila spissa
Krokvägstekel
7
Arachnospila trivialis
Krabbvägstekel
5
Auplopus albifrons
Röd murarvägstekel
1
Dipogon subintermedius
Ekvägstekel
2
Dipogon variegatus
Aspvägstekel
1
Episyron rufipes
Strandriddarstekel
2
Evagetes alamannicus
Nordgökstekel
1
Evagetes pectinipes
Kamgökstekel
2
Pompilus cinereus
Blyvägstekel
1
Priocnemis exaltata
Höstvägstekel
1
Priocnemis hyalinata
Buskvägstekel
1
1
AMPULICIDAE
Kackerlackssteklar
1
1
SPHECIDAE
2
1
2
Omalus biaccintus
Dolichurus corniculus
DD DD
Bonavik
Summa antal
Signalart
Guldsteklar
Chrysis fulgida
Rödlista 2010
STEKLAR
CHRYSIDIDAE
Rödlista 2005
Svenskt namn
HYMENOPTERA
Rödlista 2000
Vetenskapligt namn
Rödlista 1993
2013-11-07
5
5
12
4
1
1
2
1
1
2
1
1
1
1
Sandsteklar
11
1
6
Alysson ratzeburgi
1
1
Ectemnius lapidarius
1
Mellinus arvensis
2
Mimumesa dahlbomi
1
Miscophus niger
1
Ammophila sabulosa
3
Podalonia hirsuta
CRABRONIDAE
25
5
3
4
2
5
Rovsteklar
Passaloecus brevilabris
2
1
1
1
Tachysphex obscuripennis
13
Trypoxylon attenuatum
2
Trypoxylon medium
5
Trypoxylon minus
9
COLLETIDAE
Korttungebin
Colletes cunicularius
Sälgsidenbi
2
Hylaeus angustatus
Smalcitronbi
5
Hylaeus brevicornis
Småcitronbi
1
Hylaeus communis
Gårdscitronbi
11
13
1
1
6
2
1
11
1
1
1
4
3
4
1
Malmtorp
1
1
Grävbin
Andrena barbilabris
Mosandbi
1
Andrena haemorrhoa
Trädgårdssandbi
1
Andrena minutula
Småsandbi
Andrena nigroaenea
Gyllensandbi
Andrena vaga
Sälgsandbi
HALICTIDAE
Vägbin
Halictus confusus
Kustbandbi
Halictus rubicundus
Skogsbandbi
2
Halictus tumulorum
Ängsbandbi
1
Lasioglossum calceatum
Mysksmalbi
6
Lasioglossum leucopous
Bronssmalbi
5
Lasioglossum morio
Metallsmalbi
55
Lasioglossum rufitarse
Skogssmalbi
1
Lasioglossum punctatissimum
Punktsmalbi
4
Lasioglossum semilucens
Blanksmalbi
4
Lasioglossum villosulum
Hedsmalbi
Sphecodes albilabris
Storblodbi
Sphecodes geoffrellus
Småblodbi
2
Sphecodes pellucidus
Sandblodbi
2
MEGACHILIDAE
Buksamlarbin
Osmia bicolor
Snäckmurarbi
1
Osmia bicornis bicornis
Östligt murarbi
1
Osmia uncinata
Hedmurarbi
1
APIDAE
Långtungebin
Bombus lucorum coll.
Ljusa jordhumlor
Bombus soroeensis
Blåklockshumla
Nomada lathburiana
Sälggökbi
HETEROPTERA
HALVVINGAR
PENTATOMIDAE
Bärfisar
Dolycoris baccarum
Hårig bärfis
COLEOPTERA
SKALBAGGAR
SCARABAEIDAE
Bladhorningar
1
21
2
3
DD NT NT
S
1
1
46
1
2
2
1
1
3
3
Gräsgrön guldbagge
1
Olivgrön guldbagge
1
1
1
2
1
2436 Athous haemorrhoidalis
1
1
2437 Athous subfuscus
2
2438 Limonius aeneoniger
2
Fyrprickig praktbagge
2343 Anthaxia godeti
Välvd praktbagge
3148 Propylea quatuordecimpunctata
19
8
2
11
Blåsbaggar
2767 Cordylepherus viridis
COCCINELLIDAE
9
Borstbaggar
2756 Dasytes plumbeus
2838 Meligethes aeneus
13
2
1
13
1
2513 Cardiophorus atramentarius
NITIDULIDAE
11
Knäppare
2510 Cardiophorus ruficollis
MALACHIDAE
1
Praktbaggar
2342 Anthaxia quadripunctata
MELYRIDAE
1
2
1
6
4
9
1
4
4
1
2
2
1
1
2
1
2
2295 Protaetia cuprea
ELATERIDAE
1
1
1
19
3
1
1
1
1
S
2293 Cetonia aurata
BUPRESTIDAE
Bonavik
Summa antal
Signalart
Rödlista 2010
Rödlista 2005
Kölcitronbi
ANDRENIDAE
Rödlista 2000
Svenskt namn
Hylaeus hyalinatus
Rödlista 1993
Vetenskapligt namn
1
1
Glansbaggar
Rapsbagge
17
13
4
Nyckelpigor
14-prickig nyckelpiga
1
1
3173 Psyllobora vigintiduopunctata
LATRIDIIDAE
Malmtorp
Bonavik
Summa antal
Signalart
Rödlista 2010
Rödlista 2005
Rödlista 2000
Svenskt namn
Rödlista 1993
Vetenskapligt namn
3163 Coccinella quinquepunctata
1
22-prickig nyckelpiga
2
1
2
2
1
1
Mögelbaggar
3201 Enicmus rugosus
OEDEMERIDAE - Blombaggar
3466 Chrysanthia viridissima
Grön blombagge
3467 Chrysanthia geniculata
Gulgrön blombagge
ANTHICIDAE
7
1
1
1
Långhorningar
3557 Rhagium inguisitor
Lövträdslöpare
1
3578 Stictoleptura maculicornis
Fläckhornad blombock
2
3581 Anastrangalia sanguinolenta
Tegelbock
1
3584 Judolia sexmaculata
Trebandad blombock
1
3590 Stenurella melanura
Ängsblombock
3
3
1
1
1
1
CHRYSOMELIDAE
4155 Brachyderes incanus
HESPERIDAE
1791 Hesperia comma
PIERIDAE
1
1
1
Vivlar
Gråvivel
4390 Magdalis violacea
LEPIDOPTERA
1
1
Bladbaggar
3776 Plagiodera versicolora
CURCULIONIDAE
4
Snabbaggar
3515 Anthicus flavipes
CERAMBYCIDAE
1
11
0
FJÄRILAR
Tjockhuvuden
Silversmygare
4
NT NT NT
1
1
Vitfjärilar
1801 Pieris brassicae
Kålfjäril
1
1803 Pieris napi
Rapsfjäril
1
1810 Gonepteryx rhamni
Citronfjäril
3
NYMPHALIDAE
Praktfjärilar
1887 Coenonympha arcania
Pärlgräsfjäril
1
1889 Coenonympha pamphilus
Kamgräsfjäril
1
DIPTERA
TVÅVINGAR
SYRPHIDAE
Blomflugor
Anasimyia lineata
Långnosig dammblomfluga
2
Helophilus hybridus
Större kärrblomfluga
3
Helophilus pendulus
Pendelblomfluga
1
Xylota jakutorum
Barrvedblomfluga
5
Xylota segnis
Lövvedblomfluga
2
1
1
3
1
1
2
4
1
2
1
1
1
1
0
75
"
)
150
Fastighet
Avverkat område
300 Meter
±
Inventeringsområde
Teckenförklaring
Malmtorp
"
)
Bonavik
"
)
Inventering av sandmarksinsekter på Munsö 2013
