Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?

25-44-MIG 2-2009.fm Page 25 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag –
tecken i tiden?
Jenny Malmsten
Abstract: Antiracism with symbolic features – a current trend?
This paper focuses on how antiracist actors deal with issues of racism within what I call associationdriven antiracism. The distinguishing features within this form of antiracism are: a solid base in
civil society and the organizations main goals are often outside the antiracist field. For example their
principal activities might be sports, but they are also dedicated to antiracist projects. One conclusion
is that the antiracist actors interpret racism in different ways and are insecure about the actual meaning of the concept. This depends partly on racism being closely related to the term «race», which is
often considered outdated. The empirical examples are: an organization called Antiracist Film
Days, and a government sponsored venture consisting of 45 different projects, called Arm in Arm –
the 4th Initiative. These antiracist actors are committed to fight racism, hostility towards strangers
and discrimination. However, they also deal with areas of for example homophobia and bullying.
This leads to the conclusion that the concept of antiracism has symbolic connotations, as the association-driven antiracism works to promote positive values connected to human rights in general. The
antiracist actors do not focus on racist adversaries, instead they work with target groups trying to
influence them in an antiracist way. In this perspective, the antiracist effort is not just a battle
against racism - it is a broad endeavour relating to several issues within the field of human rights. In
the 80s and 90s, antiracist actions were mainly focused on racist adversaries and racist behaviour.
The fact that antiracist strategies within the association-driven antiracism has broadened to include
issues such as homophobia and bullying shows a change in perspective. The association-driven antiracism with its symbolic features represents a development within the antiracist field in the early
21st century.
Jenny Malmsten (2009) Antirasism med
med symboliska
synmboliskainslag
inslag
––
tecken
tecken
i tiden?.
i tiden?Norsk
Norsktidsskrift
tidsskriftforformigrasjonsforskning,
migrasjonsforskning,
10
(2),
10 (2),
s. s. 25–43
25
25-44-MIG 2-2009.fm Page 26 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
Den föreningsdrivna antirasismen
Då jag år 2001 påbörjade min avhandlingsstudie om antirasistiska föreningar, var en av de första frågorna som uppkom vad föreningarna egentligen menade med antirasism. Jag observerade en stor variation av förhållningssätt till såväl rasism som antirasism, och utifrån de
aktiviteter föreningarna bedrev föreföll antirasismen «bredare» än att bara vara «anti» rasism.
Tanken slog mig att begreppet antirasism ibland användes närmast symboliskt, som en
beteckning av «det goda» i kampen mot «allt ont». En minimidefinition av antirasism är att
tankar och agerande syftar till att konfrontera eller utrota rasism (Bonnet, 2000, p. 4; O’Brien,
2001, p. 4). För många är antirasism förknippad med våldsamma konfrontationer mellan antirasistiska och rasistiska företrädare. Det kan bero på att media företrädesvis uppmärksammar
antirasism vid våldsaktioner av olika slag, snarare än vid fredliga demonstrationer, vilket t.ex.
sociologen Abby Peterson (1995) belyser. Antirasism kan dock bedrivas på flera sätt vilket gör
att en del forskare särskiljer mellan olika sorters antirasism. Filosofen Pierre-André Taguieff
identifierar fyra former: (1) traditionell (t.ex. mänskliga rättighetsorganisationer), (2) politisk
(t.ex. offentliga policies), (3) mediaorienterad (t.ex. artisters uttalanden) och (4) vetenskaplig
(t.ex. etnicitetsforskning) antirasism i 80-talets Frankrike (Taguieffs definitioner hämtade ur
Gibb, 2003, s. 78–79).
I Sverige framträdde enligt historikern Heléne Lööw (1994) på 80-talet tre huvudinriktningar; (1) myndigheter och medias officiella antirasistiska arbete, (2) den folkliga massmobilisering som drevs genom renodlade antirasistiska intresseorganisationer och framåt 90-talet
återfanns också (3) de militanta antirasisterna. Sammantaget finns det därför anledning att
tala om antirasismer i plural. Föreliggande artikel bygger på avhandlingen Den föreningsdrivna
antirasismen i Sverige – Antirasism i rörelse (Malmsten, 2007b) inom ämnet Internationell
migration och etniska relationer (IMER). I denna studeras en antirasistisk verksamhet vid
namn Antirasistiska filmdagar samt den regeringsinitierade satsningen Arm i arm – 4:e initiativet, som omfattar 45 antirasistiska projekt. Med utgångspunkt i detta empiriska material
menar jag att en tongivande form av antirasism i Sverige under 2000-talets början är det jag
benämner den föreningsdrivna antirasismen.
Med sin bas i den ideella sektorn har den föreningsdrivna antirasismen drag av det Lööw
kallar folklig massmobilisering och Taguieffs traditionella antirasism. Organisatoriskt
befinner den sig således i glappet mellan stat och näringsliv (Wijkström & Einarsson, 2006, s.
9). Den föreningsdrivna antirasismen består av föreningar, stiftelser eller liknande och föreningsdriven åsyftar således den konkreta organisationsformen. Jag använder också begreppet
bildligt, aktörerna förenas av idén om förändring genom ett antirasistiskt engagemang. Som
bärare av idéer finns två grundläggande drivkrafter, att förändra samhället till det bättre eller
att förhindra att en försämring sker (Wijkström & af Malmborg, 2005, s. 76).
De antirasistiska aktiviteter som bedrivs sker huvudsakligen med hjälp av frivilliga krafter
och består ofta av tidsbegränsade projekt. Ett utmärkande drag är att aktörerna inom den föreningsdrivna antirasismen inte nödvändigtvis har en kärnverksamhet som är direkt kopplad till
ett antirasistiskt engagemang. Detta särskiljer den föreningsdrivna antirasismen från Lööws
definition av folklig massmobilisering genom antirasistiska intresseorganisationer. Istället för
antirasistsiska aktiviteter kan kärnverksamheterna bestå av idrott, kultur eller caféverksamhet.
26
25-44-MIG 2-2009.fm Page 27 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
Ett exempel hämtat från Arm i arm är ‘Råby-Rekarne Friidrottsförening’ i Eskilstuna, som
bedrivit ett samarbetsprojekt mellan skola och föreningsliv med syfte att motverka främlingsfientlighet, rasism och etnisk diskriminering. Fastän föreningens huvudsakliga verksamhet
handlar om friidrott, har den också bedrivit ett antirasistiskt projekt. Vidare kan den föreningsdrivna antirasismen inte knytas till någon speciell partipolitisk tillhörighet utan dess
företrädare återfinns inom olika politiska partier. De aktiviteter som genomförs utgår från
icke-våldsprincipen och ett demokratiskt förhållningssätt (Malmsten, 2007b, s. 204–209).
Syftet med denna artikel är att utforska den föreningsdrivna antirasismens förhållningssätt till rasism och därtill relaterad problematik. Hur tolkar de antirasistiska aktörerna rasismbegreppet? På vilket sätt påverkar förståelsen av rasismbegreppet retoriken och strategierna?
Genom att synliggöra olika dilemman som aktörerna inom den föreningsdrivna antirasismen
ställs inför då de söker förståelse för rasismproblematiken, öppnas också för en diskussion om
begreppet antirasism. Är antirasismen enbart «anti» rasism eller finns det andra innebörder i
begreppet? Vem eller vilka är den föreningsdrivna antirasismen motståndare till? För att
besvara detta analyseras dess strategier och målgrupper. Resonemangen följs av en diskussion
om hur aktörerna ser på möjligheten att påverka sina målgrupper och fastställa att de antirasistiska aktiviteterna gett resultat. Avslutningsvis diskuteras den föreningsdrivna antirasismen
i relation till antirasistiska aktörer under 80- och 90-talet, för att belysa den utveckling som
skett med delar av antirasismens uttryck.
Antirasistiska filmdagar och Arm i arm – 4:e initiativet
Avhandlingsstudien bygger på två empiriska enheter. Den första är Antirasistiska filmdagar
(hädanefter ARF), en verksamhet med rötter i Malmö, som årligen står värd för en filmvecka
då filmer med ett antirasistiskt tema visas. Huvudman för ARF är kulturföreningen FilmCentrum Syd och verksamheten arbetar utifrån konceptet «vi visar ingen film utan kommentar».
Tanken är att filmen ska ge publiken en känslomässig upplevelse medan en föreläsare bidrar
med en intellektuell analys av filmens tema. Evenemanget riktas främst till skolelever men även
allmänheten är välkommen. ARF genomfördes första gången år 1993 i Malmö, men äger idag
rum på ett flertal orter runt om i Sverige. ARF bedrivs av ett nätverk bestående av kulturföreningar, studieförbund och frivilligorganisationer som Rädda Barnen, Röda Korset och
Amnesty. Evenemanget hålls ihop av en eller flera projektledare som periodvis är anställda för
att driva den dagliga verksamheten. Finansiering sker genom statliga och kommunala bidrag,
samt genom sponsring. Förutom den årliga filmveckan har ARF under den tid jag följde verksamheten också bedrivit projektet ‘ARF i klassrummet’ som byggde på samma metodik som
filmveckan, d.v.s. film och kommentarer. ARF följde under ett läsår några skolklasser och träffade eleverna ungefär varannan vecka för filmvisning och diskussion. Studien av ARF var kvalitativ och jag intervjuade såväl frivilliga som anställda på ARF, följde med till skolor i ‘ARF i
klassrummet’ och deltog vid enstaka träffar i en s.k. arrangörsgrupp.
Den andra empiriska enheten är en satsning som kallas Arm i arm – 4:e initiativet (hädanefter Arm i arm). Satsningen tillkom år 2001 på initiativ av den dåvarande socialdemokra-
27
25-44-MIG 2-2009.fm Page 28 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
tiska regeringen och utgick från dokumentet En handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet,
homofobi och diskriminering (Regeringens skrivelse 2000/01:59). När handlingsplanen utformades låg från början fokus på rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Att homofobi
kopplades samman med övriga problemområden i den slutgiltiga planen ansågs nyskapande
och var ett sätt att visa på förbindelsen mellan olika diskrimineringsgrunder. I handlingsplanen lyftes tio initiativ fram för att motverka rasism och därtill relaterad problematik och det
fjärde av dessa kallades Arm i arm1. Initiativet gick ut på att ungdomsorganisationer kunde
söka pengar ur Allmänna arvsfonden för att agera mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi
eller diskriminering. För att erhålla medel krävdes en stabil organisationsform, d.v.s. nystartade organisationer kunde ej söka medel och det gick inte heller att söka medel till redan
befintlig verksamhet. De organisationer som fick medel bedrev således redan olika former av
verksamheter och medlen från Allmänna arvsfonden användes till antirasistiska projekt enligt
handlingsplanens intentioner. Sammanlagt delades 30 miljoner Skr ut till 45 organisationer
som genomförde ett-, två-, eller treåriga projekt. Bland dessa fanns idrottsorganisationer, kulturföreningar, mänskliga rättighetsorganisationer som Rädda Barnen och Röda Korsets Ungdomsförbund, så kallade invandrarorganisationer och organisationer som arbetar med HBTfrågor (homo-, bi- och transpersoner).
Studien av Arm i arm hade en kvantitativ ansats med en kvalitativ fördjupning. En enkätundersökning genomfördes bland de 45 projekt som erhållit medel och av dessa svarade 34.
Jag har inte funnit någon gemensam nämnare hos dem som avstod från att besvara enkäten.
Satsningen påbörjades år 2001 och det faktum att enkäten genomfördes först år 2004 kan ha
påverkat svarsfrekvensen, då en del ett- och tvååriga projekt redan var avslutade och ej längre
aktiva inom Arm i arm. Enkätresultaten följdes upp genom intervjuer med representanter från
fem av projekten. Intervjuer genomfördes också med flertalet av ledamöterna i den arbetsgrupp som tillsattes för att leda satsningen. Ledamöterna var utvalda utifrån sin kompetens
inom satsningens temaområden2. Vidare deltog jag vid den avslutande Arm i arm-konferensen
som anordnades av Arvsfondsdelegationens kansli, dit representanter för projekten var
inbjudna för att dela med sig av sina erfarenheter. Vid detta tillfälle fick jag möjlighet att höra
dem berätta om sina respektive projektarbeten, svårigheter, dilemman och framgångar. Inom
ARF och Arm i Arm intervjuades totalt 27 personer. I fortsättningen kommer jag som en samlingsbeteckning att referera till ARF och projekten Arm i arm som «antirasistiska aktörer».
Centrala begrepp i ett antirasistiskt perspektiv
Min åsikt är att de antirasistiska aktörernas retorik och metoder påverkas av hur de uppfattar
rasismproblematiken och hur de förhåller sig till centrala begrepp. Utgångspunkten för nedanstående resonemang är därför att belysa några begrepp ur de antirasistiska aktörernas perspektiv. Ett av de mer problematiska begreppen enligt min mening är «ras» som är nära knutet
till rasism. Jag skriver det inom citattecken, vilket bara det är en signal om hur svårt jag uppfattar att det är att använda begreppet i en svensk kontext. Sett ur ett historiskt perspektiv
framhåller bl.a. sociologen Stephen Castles att begreppet «ras» under 1700- och 1800-talet
28
25-44-MIG 2-2009.fm Page 29 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
sågs som biologiskt naturligt. De olika «raserna» ansågs ha fysiska och mentala kännetecken
och befinna sig i ett hierarkiskt förhållande till varandra (Castles, 1996, s. 17–20). De biologiska kopplingarna till rasbegreppet lever kvar in på 1900-talet och i Sverige kan begreppet
kopplas till rashygienisk forskning. Statens institut för rasbiologi startade 1922 och var
världens första statliga rasbiologiska inrättning, med uppgift att forska om den svenska folkstammens bevarande (Broberg & Tydén, 2005). Idag menar forskare att «ras» är imaginärt och
att det inte finns någon vetenskaplig grund för att tala om mänskliga «raser». Begreppet är
ändå laddat och kategoriseringar utifrån «ras» spelar roll i sociala strukturer. Många människor upplever att de tillhör en viss biologisk «ras» och det kan vara en viktig identitetsmarkör
som definierar både Självet och Den Andre (Castles, 1996, s. 22; Miles, 1993). Begreppet
används fortfarande i såväl Sverige som internationellt. Sociologen Stephen Spencer konstaterar att det engelska «race» används i exempelvis USA, i sammanhang då européer hade föredragit att säga «etnicitet» (Spencer, 2006, s. 33). Idé och lärdomshistorikern Bernt Skovdahl
gör en analys av begreppets utveckling och betydelser på olika språk och menar att «race» i
såväl engelska som franska har en vidare betydelse än vad «ras» har på svenska. Medan «ras» i
grunden förknippas med biologi, så är inte den biologiska anspelningen lika tydlig i det engelska språket. «Race» kan stå för nationstillhörighet kopplat till kulturell gemenskap (Skovdahl,
1996, s. 16–17).
Att «rasbegreppet» förändrats över tid och har olika denotationer på andra språk gör att
det inte är självklart vad det innebär. För antirasistiska aktörer vållar det svårigheter. Många
känner sig obekväma med begreppet och vet inte om och hur det kan användas. Svårigheten
ligger i att vi faktiskt kan vara överens om att människor ser olika ut och har olika hud-, ögonoch hårfärg, men hur begreppsliggör vi det? Det är svårt att frikoppla «ras» från de biologiska
konnotationerna och «rasbegreppet» lever kvar. Det finns hos de antirasistiska aktörerna en
medvetenhet om att det är förlegat, men det är ett uttryck som de stundtals ändå använder för
att förklara skillnader mellan människor. I enkätundersökningen ombads de antirasistiska
aktörerna att definiera rasism och några beskrev det som en hierarkisk ordning mellan «raser».
I en intervju säger en informant: «…jag vet inte om man ska säga att romer är en viss ras [hejdar sig, förf. anm.]. Alltså det finns ju inga raser har man kommit fram till som tur är va…».
Citatet speglar den osäkerhet som många antirasistiska aktörer ger uttryck för och visar på en
paradox. De använder «rasbegreppet» för att förklara vad rasism är, men menar ändå att det
inte finns några «raser».
Samtidigt som en del antirasistiska aktörer använder «ras» för att förklara rasism, finns
det också flera som lyfter fram att rasism handlar om, som en informant uttrycker det i enkäten, «rädsla för människor med annan kulturell/etnisk bakgrund». Att begrepp som kultur
och etnicitet används för att förklara innebörden i rasism speglar en förskjutning i rasismbegreppet. Den biologiska tolkningen av rasism har ersatts av en kulturell förklaringsmodell, vilket gör att en del forskare talar om en «rasism utan ‘ras’» (Balibar, 1991/1988, s. 21). Frågan
är dock om denna förskjutning speglar en reell förändring i rasismens väsen eller om det egentligen bara handlar om en omskrivning? Antropologen Jonathan Friedman menar att begreppet
kulturell rasism bara är en eufemism för biologisk rasism, eftersom «ras» alltid innefattat såväl
kulturella som beteendemässiga och fysiska särdrag (Friedman, 1999, s. 235). För de antira-
29
25-44-MIG 2-2009.fm Page 30 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
sistiska aktörerna leder begreppsförskjutningar av detta slag till att det råder tveksamheter
kring innebörden i några av de centrala begreppen inom antirasismen. Då de ombads att definiera rasism i enkäten framträdde skilda tolkningar av begreppet, med fokus på antingen kultur/etnicitet eller «ras»/biologi. Slutsatsen blir att det inom den föreningsdrivna antirasismen
saknas konsensus om vad rasismbegreppet innefattar. Bristen på konsensus leder till ett retoriskt och metodologiskt dilemma för de antirasistiska aktörerna – vad menar vi egentligen när
vi talar om rasism? Hur kan något som är så svårt att definiera motverkas? Det empiriska
underlaget i avhandlingsstudien är den föreningsdrivna antirasismen, men jag menar att denna
problematik inte är unik för dessa antirasistiska aktörer. Forskare har olika syn på vad rasism
innebär. Likaså råder det inom t.ex. FN svårigheter att nå samstämmighet i konventionstexter
som behandlar rasproblematik (Banton, 2001). Den föreningsdrivna antirasismen delar detta
dilemma med andra aktörer som i tanke eller handling agerar för att motverka rasism.
Om «ras» och olika tolkningar av rasismbegreppet är problematiska, så finns det andra
centrala begrepp som förefaller mindre svåra för de antirasistiska aktörerna att förhålla sig till.
Främlingsfientlighet beskrivs i ett enkätsvar som «rädsla för eller hot mot det annorlunda, t.ex.
mot en person p.g.a. dennes hudfärg» och liknande definitioner stod flertalet av aktörerna för.
I enlighet med denna definition kan främlingsfientlighet ses som en «mildare» form av rasism
som handlar om rädsla och okunskap. De antirasistiska aktörernas tolkning av begreppet är
därmed samstämmigt med hur det förklaras inom forskning (se t.ex. Wigerfelt & Wigerfelt,
2001). Ett annat framträdande begrepp är diskriminering. Det har uppmärksammats mycket
i Sverige under 2000-talets början, inte minst i samband med att SOU-rapporten (Statens
offentliga utredningar) Det blågula glashuset strukturell diskriminering i Sverige presenterades
år 2005 (SOU 2005:56). Utredningen slår fast att strukturell diskriminering sker då «regler,
normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer … utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och
möjligheter som majoriteten av befolkningen har» (s. 75). Påfallande många av de antirasistiska aktörerna i avhandlingsstudien definierade diskriminering som negativ särbehandling
eller underordning, vilket ligger i linje med SOU-rapportens definition. Liksom i fråga om
främlingsfientlighet råder det en större begreppsmässig samstämmighet bland de antirasistiska aktörerna då de definierar diskriminering, vilket kan vara en effekt av att detta diskuterats
flitigt i media under den period materialet till avhandlingen insamlades.
I enkäten ombads de antirasistiska aktörerna att kryssa för vilket av områdena rasism,
främlingsfientlighet, homofobi eller diskriminering de prioriterade att motverka. Min förväntning var att de skulle välja att lägga tonvikten på den problematik de beskrivit som mest allvarlig, varför det föreföll rimligt att svarsalternativet rasism skulle vara dominerande. Grovt
räknat var fördelningen mellan de fyra problemområdena jämn. Att rasism inte i högre
utsträckning prioriterades kopplar jag till den osäkerhet aktörerna uppvisar gällande rasismbegreppet. Vad rasism innebär är svårdefinierat, knutet till det än mer problematiska «ras» och
begreppet är dessutom laddat. Samsynen kring främlingsfientlighet och diskriminering kan
göra att det är mindre bekymmersamt att hantera och närma sig dessa områden. I praktiken
är det dock omöjligt att göra tydliga avgränsningar mellan t.ex. rasism och främlingsfientlighet.
Det intressanta i sammanhanget är hur aktörerna själva väljer att karaktärisera sina antirasis-
30
25-44-MIG 2-2009.fm Page 31 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
tiska insatser. Det är inte självklart att rasism är det som prioriteras av flest antirasistiska
aktörer.
Kopplingar mellan homofobi och rasism
I Arm i arm var utgångspunkten att föreningar genom stöd av statliga medel skulle agera mot
rasism, främlingsfientlighet, homofobi eller diskriminering. Jag vill därför ägna särskild
uppmärksamhet åt homofobi – ett område som inte alltid kopplas ihop med antirasistiskt
arbete. Homofobi betyder «rädsla för det lika» men har kommit att knytas till rädsla för
homosexuella (Tiby, 1999, s. 216). Som nämndes tidigare ansågs det nyskapande i Arm i arm
vara att homofobi knöts till rasismfrågor. I själva verket finns det flera kopplingar mellan
rasism och homofobi. Forskning om s.k. hatbrott, alltså brott riktade mot individer p.g.a. att
de representerar specifika grupper som t.ex. muslimer eller homosexuella, visar att människor
med annan etnisk bakgrund och homosexuella ofta utsätts för våldsbrott av samma sorts
förövare. Många gånger är gärningsmännen personer med anknytning till högerextrema organisationer (Lodenius, 2002). Hatbrotten är till största del rasistiskt motiverade men brott
riktade mot homosexuella har ökat. I nazistiska tidningar och i vit-maktmusik finns ofta
hatiska utspel mot homosexuella (Lönnheden, 2002). Fastän homosexuella är den grupp som
utsätts för grövst våld med rasideologiska motiv, uppmärksammas det sällan i den offentliga
debatten (Lööw, 2002). Det finns således beröringspunkter mellan rasism och homofobi
genom att det våld som drabbar HBT-personer (homo-, bi- och transpersoner) har kopplingar
till rasistiska organisationer. Rasism är emellertid inte en förutsättning för homofobi eller vice
versa, dessa företeelser kan också uppstå utan kopplingar till varandra.
I Arm i arm var det dock de gemensamma beröringspunkterna som stod i fokus och
homofobiperspektivet fick ett större genomslag än förväntat; ungefär en fjärdedel av de organisationer som deltog i enkäten prioriterade arbetet mot homofobi. De flesta av dessa arbetade
kontinuerligt med HBT-frågor som t.ex. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL)
som genom olika lokalorganisationer stod bakom inte mindre än sju projekt inom ramen för
Arm i arm. Det kan förefalla missvisande att etikettera även dessa organisationer som antirasistiska då deras huvudsakliga fokus låg på HBT-frågor. Trots det tycker jag att det i sammanhanget finns skäl att göra så, då de har valt att ingå i en satsning med en övergripande
antirasistisk tematik. Det fanns generellt bland projekten en positiv attityd till att homofobifrågan knöts till de övriga problemområdena och flera framhöll att under satsningens gång
hade kopplingarna mellan rasism och homofobi blivit tydligare för dem. Organisationer som
fokuserade på HBT-frågor och s.k. invandrarorganisationer fick en kontaktyta genom gemensamma träffar inom Arm i arm och därmed möjlighet att utbyta idéer. En informant säger på
följande sätt om erfarenheterna av Arm i arm:
Vi skulle hitta metoder för att arbeta mot homofobi och samtidigt väldigt snabbt, när vi
satte oss i gruppen, så konstaterade vi att homofobi, det är samma grundproblem som
rasism och andra rädslor och förtryckarstrukturer.
31
25-44-MIG 2-2009.fm Page 32 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
Citatet visar på ett resonemang som flera informanter återkommit till, parallellerna mellan
rasism, homofobi och andra förtryckande strukturer, samt att metoderna för att motverka
dessa företeelser är likartade. Slutsatser av detta slag drogs både bland de projekt som prioriterat arbetet mot homofobi och hos dem som primärt agerat mot rasism, främlingsfientlighet
eller diskriminering. Bland de antirasistiska aktörer som angett att de prioriterade arbetet mot
rasism, främlingsfientlighet eller diskriminering hade en fjärdedel på något sätt agerat även
mot homofobi. För en del verksamheter som medverkade i Arm i arm var det redan innan satsningen självklart att motverka såväl rasism som homofobi. ARF är ett exempel på detta, vilket
jag återkommer till nedan. För andra bidrog Arm i arm till att förtydliga kopplingen mellan
rasism, homofobi och vad informanten ovan kallar «förtryckarstrukturer». En av ledamöterna
i arbetsgruppen talade om detta i termer av att agera «för» eller «mot»:
Man måste fråga sig hur meningsfullt det är att jobba «mot» vissa typer av kränkningar av
medborgerliga eller mänskliga rättigheter inom vissa särskilda målgrupper. Fördelen med
att jobba bredare är att frågan är [förf. kurs.] bredare och det är lättare att argumentera
«för» varför alla ska följa mänskliga rättigheter och behandla alla andra människor juste,
än att gå in i en diskussion om varför invandrare ska behandlas juste eller varför homosexuella ska behandlas [juste, förf. anm.]. Man slipper sätta olika grupper mot varandra genom
att bredda.
I citatet nämns specifikt mänskliga rättigheter som något positivt att sträva efter. Andra positiva värdegrunder som framkommit är jämlikhet eller «alla människors lika värde». I förlängningen visar detta att ett antirasistiskt engagemang kan omfatta mer än att vara mot rasism.
Homofobiperspektivet gavs en naturlig plattform inom Arm i arm, vilket förstärkte den process som redan påbörjats hos en del antirasistiska aktörer kring en bredare syn på antirasism.
Det leder till funderingar kring hur aktörerna ser på antirasism och om det antirasistiska arbetet verkligen är «anti» rasistiskt.
Antirasism med symboliska inslag
Att centrala begrepp inom antirasismen emellanåt är svåra att definiera eller tolkas olika gör att
antirasistiska aktörer söker vägar att förhålla sig till rasismproblematiken. En del väljer att fokusera på en specifik form av rasism. Flera lyfte fram vardagsrasism, alltså vardagliga händelser
som då de är återkommande får en rasistisk innebörd (Essed, 1991), som en viktig form av
rasism att motverka. Arbetsmetoden och målgruppen anpassas utifrån den form av problematik som bearbetas. Några definierar vad rasism står för inom just deras organisation för att få en
utgångspunkt till det antirasistiska engagemanget. ARF är ett exempel på det sistnämnda och
har gjort en arbetsdefinition av vad som menas med rasism inom ARF. Bakgrunden till framtagandet av denna beskrivs av en projektledare i ARF och därefter presenteras definitionen:
32
25-44-MIG 2-2009.fm Page 33 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
Alltså jag var ju ganska förvirrad första året jag var projektledare. Vad är egentligen [rasism,
förf. anm.], alltså hur brett kan det vara? Jag försökte då att få en formulering på vad vår
definition av rasism och främlingsfientlighet är och den är ju väldigt vid… det här med vidom tänkande. […] Vi har mobbning, sexism, homofobi o.s.v. och det är ju det här att vi
tar fram de strukturer i samhället som har liknande, eller som har någon slags gemensam
nämnare med det.
ARF:s definition: Rasism handlar inte enbart om olika etniska grupper. Det är en vid definition som inkluderar förtryck, maktmissbruk, något som förstärker vi-dom tänkande
(vardagsrasism i Sverige), osynliggörandet, härskarteknik, likgiltighet.
Enligt ARF:s definition är rasism ett omfattande begrepp som inte enbart handlar om rasism
utan om förtryckande strukturer. Rasism beskrivs således inte som en enhetlig företeelse och
någon förövare identifieras heller inte. Definitionen är utformad så att den kan omfatta såväl
högerextrema uttryck för rasism som vardagsrasism. En genomgång av de filmer och föreläsningar som ARF genomfört de senaste åren visar också att de i praktiken arbetar mot betydligt
fler områden än rasism. Som exempel kan nämnas filmen Mitt liv i rosa, vars huvudkaraktär är
en pojke som hellre vill vara flicka. Föreläsaren och TV-profilen Mark Levengood berättade
efter filmvisningen om sina erfarenheter av att leva som homosexuell. Ett annat exempel är filmen Skruva den som Beckham som handlar om en indisk tjej i Storbritannien vars dröm är att
spela fotboll. Den har en tydlig genusproblematik men tar också upp frågor kring identitet och
etnicitet. I praktiken är de antirasistiska filmdagarna således ett forum vars breda tematik
också skulle kunna beskrivas i termer av jämlikhet, mänskliga rättigheter eller alla människors
lika värde. Även om inte exempelvis homofobi eller sexism uttalat nämns i definitionen ligger
det implicit i dess utformning att förtryck av olika slag bör motverkas. Bredden i definitionen
manifesteras i ARF:s praktiska arbete. ARF:s breda antirasistiska ansats gör att namnet Antirasistiska filmdagar delvis ifrågasatts inom organisationen. Argumenten handlar om att filmdagarna har en bredare tematik än att «bara» vara mot rasism och namnet speglar därför inte
verksamhetens innehåll. Motargumentet är att det är angeläget att markera motstånd till
sådant som är dåligt och att begreppet antirasism därför är viktigt i verksamhetens namn. Diskussionerna handlar emellertid enbart om organisationens benämning – den breda antirasistiska ansatsen i verksamhetens aktiviteter är det ingen som ifrågasätter. Snarare betonas vikten
av ett brett mänskliga rättigheters-perspektiv som knyter ihop olika förtryckarstrukturer.
Även i Arm i arm är det i det praktiska arbetet som det breda förhållningssättet till rasism
utkristalliseras. Arm i arm präglas av mötet mellan ett ovanifrån- och ett underifrånperspektiv.
Att satsningens fokus var arbete mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering hade fastslagits i regeringens handlingsplan (Regeringens skrivelse 2000/01:59). Men det
var de organisationer som sökte och erhöll medel som sedan genom sina projekt formade innehållet i satsningen. För att projekten skulle få möjlighet att träffas under satsningens gång och
dra nytta av varandras erfarenheter, anordnades ett antal projektledarträffar. Dessa ledde till
att projekt med olika ingångar inom ramen för satsningen möttes och skapade samarbeten. En
ledamot i arbetsgruppen berättar:
33
25-44-MIG 2-2009.fm Page 34 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
Det som jag tyckte var positivt med att lyfta in homofobin, det var ju att detta har faktiskt
inneburit att man också lyft in möjligheter till att samarbeta och samverka mellan aktörer
i olika frågeställningar. Ett sådant projekt som Turkiska ungdomsförbundet som ska jobba
med sin egen inställning till svenskar, alltså sin egen omvända rasism och att de skulle jobba
med homofobin i den egna gruppen, alltså det hade inte varit möjligt att göra om man inte
hade lyft in det [homofobiperspektivet, förf anm].
Bland projekten i Arm i arm fanns det aktörer som redan innan satsningen arbetade med en
bred förståelse av rasismproblematiken, andra blev under satsningens gång involverade i aktiviteter där rasism- och homofobiperspektivet möttes. Reaktionerna på detta var genomgående
positiva, vilket framkommer i både intervjuer och enkäter. Ett projekt som ursprungligen arbetade mot homofobi kommenterar kopplingen mellan homofobi- och rasismproblematiken så
här:
Jag tror att det finns jättemycket att hämta där, att man inte isolerar frågorna utan verkligen
kör gemensamma projekt. Att man samarbetar och försöker nätverka över gränserna […].
Det är få personer som är engagerade i båda kamperna samtidigt. HBT-rörelsen är jättedålig på att nå ut till invandrargrupper. Precis som invandrargrupper är väldigt dåliga på att
nå ut till HBT-communityn.
Satsningens fokus fungerade som en katalysator för en del antirasistiska aktörer och ledde till
konkreta samarbeten med bredare fokus än att «bara» vara mot rasism eller homofobi. Handlingsplanens intentioner blev genom Arm i arm en del av en process genom vilken aktörerna
vidgade sin förståelse av rasismproblematiken och breddade sitt antirasistiska angreppssätt.
I Arm i arm är utgångspunkten en bred problembeskrivning som omfattar rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. ARF använder en bred definition av rasismbegreppet som i det praktiska arbetet knyts till frågor som rör t.ex. förtryck, homosexualitet och
genus. Dessa förhållningssätt överensstämmer med andra strömningar kring hur rasismbegreppet diskuterades i 2000-talets början. Historikern George M. Fredrickson uppmärksammar att i Frankrike används begreppet rasism för att beteckna fördomar kring t.ex. ålder, kön
eller sexuell läggning, även om det vanligaste fortfarande är att koppla det till någon form av
etniska skillnader (Fredrickson, 2002/2003, s. 125). En parallell till detta är att begreppet
«åldersrasism» allt oftare hörs i den offentliga debatten i Sverige. Det empiriska underlaget
visar att rasismbegreppet används i en vid bemärkelse och att projekten i Arm i arm i viss
utsträckning kopplar ihop arbetet mot rasism med arbetet mot homofobi. Det innebär att det
antirasistiska arbetet dessa aktörer genomför snarare får en inriktning för mänskliga rättigheter eller alla människors lika värde. De antirasistiska metoderna har fyllts med ett innehåll som
reflekterar olika jämlikhetsdiskurser vilket också påverkar hur begreppet antirasism används.
ARF har nyligen bytt namn till Antirasistiska Filmdagar – Film & Kultur för Mänskliga Rättigheter. Namnbytet skedde efter att jag avslutat min avhandlingsstudie, varför jag inte haft möjlighet att diskutera det med informanterna. Det nya namnet innefattar två centrala begrepp,
antirasism och mänskliga rättigheter. Jag menar att namnbytet är betydelsebärande och på inget
34
25-44-MIG 2-2009.fm Page 35 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
vis en slump – det återspeglar den breda antirasistiska tematiken inom den föreningsdrivna antirasismen. Erfarenheterna från ARF visar hur det antirasistiska arbetet kan ses i ett bredare perspektiv där begreppet antirasism används som en symbol för motstånd mot förtryckande
strukturer. Att innebörden i antirasismbegreppet breddas och symboliskt betecknar motstånd
även till andra förtryckarstrukturer gör inte att det förlorar i styrka, snarare tvärtom. Begreppet
antirasism används just på grund av den inneboende kraften och de signaler det ger om motstånd
till förkastliga företeelser. Även Arm i arms breda inriktning – och det sätt på vilket de antirasistiska aktörerna i satsningen har inkorporerat homofobiperspektivet – visar att det bland dessa
finns tecken på att antirasismen får symboliska drag. Antirasism markerar i denna bemärkelse
inte enbart ett motstånd till rasism, utan även andra förtryckarstrukturer.
Strategier i påverkansarbete
Forskning visar att områden som är svåra att definiera kan bli komplicerade att bemöta. Till
exempel diskuterar Greta Sandberg att unga klienter med invandrarbakgrund presenteras på
ett självmotsägande sätt i SOU-rapporter. Invandrarungdomarna är både resurser och problem. Sandberg drar slutsatsen att det råder förvirring i diskussionen om «invandrarklienter»
och att denna ambivalens troligen återspeglas i den sociala praktiken (Sandberg, 2008). Jag har
tidigare visat att de antirasistiska aktörerna tycker att rasismbegreppet är problematiskt och
frågan är hur detta påverkar dess strategier. Grundläggande för strategierna inom den föreningsdrivna antirasismen är att den demokratiska principen betonas. Andra framträdande
drag som framkommer i intervjuerna är att de antirasistiska aktörerna poängterar vikten av
kunskap och att som antirasist arbeta med sina egna fördomar. Med kunskap avses förståelse
för rasismens olika former och uttryck. Betoningen på kunskap ser jag delvis som ett resultat
av den osäkerhet som finns om centrala begrepp – för att kompensera denna söker de antirasistiska aktörerna kunskap och markerar vikten av att vara påläst. Men kunskapsbetoningen
är även ett resultat av den föreningsdrivna antirasismens inriktning på en bredare tematik
kopplat till mänskliga rättigheter. Med detta förhållningssätt krävs en vidsträckt kunskapsbas
som täcker flera områden. Kunskapen används för att relativisera och sätta saker i ett större
sammanhang, som följande citat från ARF visar:
När jag möter människor […] både vuxna och ungdomar som har en annan åsikt, så är det
upp till mig, min kunskap […] att försöka öppna dörrar och se att man kan se saker på ett
annat sätt. T.ex. med människor som klagar över dessa invandrargäng som rånar gamla
tanter och snor mobiltelefoner o.s.v. Att då försöka få folk att se att det finns faktiskt en
klassfråga. Det finns sociala orsaker bakom också.
Även i annan forskning betonas att antirasism är ett ställningstagande grundat på kunskap om
rasismens effekter (Derman-Sparks & Phillips, 1997, s. 3–5). Kunskapen är således basen i
påverkansarbetet och mot denna bakgrund framträder tre strategier bland projekten i Arm i
arm och hos ARF. Den första är kunskap som strategiskt verktyg, vilket handlar om att ha för35
25-44-MIG 2-2009.fm Page 36 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
ståelse för och kunna analysera rasismproblematikens olika uttryck. Rasism ska i sammanhanget förstås som en bred beteckning enligt de resonemang som förts tidigare. Enskilda aktörer
kan dock ha olika åsikter angående vilken kunskap som är central och betona skilda aspekter
av rasismproblematiken. En aspekt av denna strategi är att kunskapen förankras hos de antirasistiska aktörerna och att individerna jobbar med sina egna förhållningssätt. En informant
från ett Arm i arm-projekt beskriver förankringsprocessen som avgörande för trovärdigheten:
Men jag tror också att det är helt avgörande för vårt arbetssätt att vi har jobbat med oss
själva och vi har gjort det metodiskt, inte bara sporadiskt, utan det har varit medvetet
metodiskt. […] Det bygger på att vi har tittat på oss själva och att vi gör det ordentligt, därför att om man inte gör det så kan man inte stå och säga de här sakerna, i alla fall inte med
trovärdighet. Därför att det här projektet, det här handlar om våra liv, allting vi gör varje
dag. […] Det var en förutsättning att vi kunde förankra det djupt inom oss och att vi blev
projektet och projektet blev oss.
Inhämtandet av kunskap och förankringen av denna på ett personligt plan är således ett internt
instrument och detta tillvägagångssätt ligger till grund för den andra strategin, att sprida kunskap. I denna används kunskapen som ett medel att nå ut externt, t.ex. genom bioföreställningar av det slag ARF anordnar där en filmvisning kombineras med en föreläsning kring filmens
tema. Metoderna att sprida kunskap skiljer sig från en verksamhet till en annan. I Arm i arm
finns åtskilliga prov på hur kunskapsspridningen kan gå till. Som exempel kan nämnas att projektet ‘Rasisternas argument i media’ producerade en handbok för antirasister (Lagerlöf,
2003) och ‘Motbild av hotbild’ sammanställde antologin Muslimer.nu – Islam & muslimer
bortom nyhetsrubrikerna (M’Rad & Kopilovic, 2003) med syfte att beskriva hur muslimska
ungdomar själva uppfattar islam. Målgruppen för kunskapen kan variera men ARF riktar sig
främst till ungdomar. Handboken är avsedd för intresserade antirasister, medan antologin
riktar sig till en bredare allmänhet. Grundtanken i strategin är att sprida antirasistiska budskap och försöka nå ut med dem till målgrupper av olika slag.
Den tredje strategin hänger ihop med de två övriga och handlar om att bemöta rasistiska
argument eller dekonstruera rasistiska uttryck. Även denna strategi är en extern aktivitet där de
antirasistiska aktörerna bemöter rasistiska företeelser eller argument. Det kan innebära att de
möter någon form av åsiktsmässig motståndare, alltså en person eller grupp med rasistiska
åsikter, och diskuterar sakfrågan. Det ska dock betonas att utifrån mitt material är möten av
detta slag ytterst ovanliga och, när de sker, sällan planerade. På ARF:s filmvisningar kan det
exempelvis finnas personer i publiken som har uttalat rasistiska åsikter, men filmvisningarna
är inte riktade till exempelvis ungdomar i Nationalsocialistisk front. Att bemöta rasistiska
argument görs istället utan att ett fysiskt möte med rasistiska företrädare äger rum, exempelvis
genom föreläsningar där den rasistiska ideologin analyseras och dekonstrueras. Denna form av
aktivitet kräver inte att företrädare för t.ex. främlingsfientliga partier finns närvarande. De
antirasistiska aktörerna möter sina respektive målgrupper för att resonera och föra en dialog
om rasism och därtill relaterad problematik. Därigenom agerar de utan en konkret motst-
36
25-44-MIG 2-2009.fm Page 37 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
åndare och riktar sin retorik gentemot målgrupper som de försöker att påverka i antirasistisk
riktning.
Påverkansarbete likt detta bygger på antagandet att den som har rasistiska åsikter kan
«befrias» från dessa genom upplysning. Det går att ifrågasätta i vilken utsträckning detta antagande stämmer. Lööw menar att det finns en övertro på möjligheten att informera bort rasism
och en föreställning om att personer med rasistiska åsikter är oupplysta och ointellektuella
(Lööw, 1994, s. 8). Etnologen Gunnar Alsmark lyfter fram ytterligare en aspekt av kunskapsspridning och menar att det förutsätts att information ger positiva resultat. Den underliggande
tanken är att ju mer vi vet om varandra, ju bättre vi förstår mekanismerna bakom rasism, desto
mer toleranta och förstående kommer vi att bli. Alsmark menar att effekten faktiskt kan vara
den motsatta; ju mer vi får veta desto svårare kan det vara att acceptera t.ex. kulturella skillnader som vi ogillar (Alsmark, 1992, s. 49–51). Jag återkommer till hur aktörerna i den föreningsdrivna antirasismen ser på möjligheten att påverka, men frågan är också vem de
antirasistiska aktörerna når genom sin kunskapsspridning – eller för att uttrycka det annorlunda, vem är dess motståndare?
Motståndare eller målgrupp?
Vid första anblicken kan det verka rimligt att definiera motparten till de antirasistiska
aktörerna som «rasisterna». Men när antirasismen får symboliska drag och används i en vidare
bemärkelse än att «bara» vara mot rasism, blir motståndaren svårare att identifiera. Som
utgångspunkt för ett resonemang om vem motståndaren är tar jag hjälp av social rörelseteori.
Inom denna betonas ofta att en social rörelse befinner sig i en konflikt som handlar om viljan
att förändra samhället (Melucci, 1989/1991; Ring, 2007). I en studie från 90-talet av antirasistiska grupperingar i Sverige framhåller Peterson att en grundläggande aspekt av antirasismen är att den befinner sig i en konflikt och står i opposition till en motståndare. En studie av
antirasism bör därför även omfatta studier av motståndaren. Vidare beskriver Peterson det
hon kallar en antirasistisk rörelse och menar att den skapas och återskapas genom spänningar
mellan olika grupperingar. Den antirasistiska rörelsens motpart består av en rasistisk rörelse
med företrädare från t.ex. nazistiska organisationer (Peterson, 1997, s. 15–17).
Jag delar Petersons analys såtillvida att en studie av antirasism bör innefatta diskussioner
om rasism. Däremot blir resonemanget komplext om motståndaren ska tolkas som en fysisk
person, organisation, institution eller liknande. Borde en studie av den föreningsdrivna antirasismen även innehålla en analys av exempelvis Nationalsocialistisk front (NSF) eller Sverigedemokraterna (SD)? När det gäller den föreningsdrivna antirasismen menar jag att det inte
finns grund för studier av detta slag, eftersom dess strategier visar att den inte står i opposition
i bemärkelsen att den har konkreta motståndare. Den är istället inriktad på att motverka
rasism och därtill relaterad problematik som företeelser. Att antirasismen har symboliska drag
av ett bredare engagemang för mänskliga rättigheter gör också att antagonisterna är svåra att
definiera. Är motparten en person som någon gång sagt något främlingsfientligt, agerat sexistiskt eller uttryckt missnöje över äktenskap mellan homosexuella? Jag menar att den förenings-
37
25-44-MIG 2-2009.fm Page 38 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
drivna antirasismen arbetar mot rasism i dess vidaste bemärkelse och sällan agerar mot fysiska
motståndare i form av «rasister» eller rasistiska företrädare. Rasism som företeelse är självfallet
inte oavhängigt av människor, tvärtom. Det är människor som genom sitt agerande, sina
uttalanden, genom fördomar eller omedvetna föreställningar sprider uttryck med rasistiska
förtecken. Detta leder dock inte till att företrädare för den föreningsdrivna antirasismen pekar
ut enskilda individer som motståndare. Istället för att tala om motståndare menar jag att det
är mer givande att tala om att den föreningsdrivna antirasismen agerar gentemot målgrupper.
Påverkansarbetet de bedriver syftar till att ändra människors attityder och för att uppnå en
sådan förändring krävs tilltro mellan de antirasistiska aktörerna och dess målgrupper. Detta
förehållningssätt särskiljer den föreningsdrivna antirasismen från en del andra antirasismer,
t.ex. har det Lööw (1994) kallar för militant antirasism delvis ett mer konfrontativt angreppssätt riktat mot företrädare för uttalat rasistiska grupperingar.
Det finns en avgörande skillnad i förhållningssätt mellan att ha en motståndare och att ha
en målgrupp. Motståndaren är en antagonist, en meningsmotståndare vars ståndpunkter är
rasistiskt färgade. Vidare är en motståndare en part som man befinner sig i konflikt med och
därför vill besegra eller oskadliggöra. Målgrupper av det slag som den föreningsdrivna antirasismen jobbar med har vanligtvis inte en utpräglad ideologi. Aktörerna vill emellertid påverka
målgruppen i en antirasistisk riktning och få den övertygad om fördelen i antirasismens budskap. För att lyckas med det försöker de vinna förtroende, skapa allianser och samverka med
målgrupperna. Det går sålunda inte att befinna sig i konflikt med dessa. Målgruppen är inte
alltid väl avgränsad. Som exemplen ovan visat kan den bestå av ungdomar på en viss skola,
andra antirasister eller en bredare allmänhet. Risken med detta angreppssätt är att människor
med rasistiska åsikter sällan nås av den föreningsdrivna antirasismen. Alsmark menar att ett
problem med kunskapsspridning är att den oftast når dem som redan har tagit ställning mot
rasism (Alsmark, 1992, s. 50). Det är inte sannolikt att en uttalad rasist går på ARF:s filmvisningar eller läser ‘Motbild av hotbild’-projektets antologi om unga muslimer. Det faktum att
målgruppen kan vara andra antirasister fyller dock en viktig funktion, t.ex. stärks kunskapsbasen hos de antirasistiska aktörerna genom erfarenhetsutbyten mellan «de redan frälsta».
Genom de gemensamma manifestationerna där antirasistiska företrädare möts stärks den enskilde individen i sitt engagemang. Likaså stärks de antirasistiska nätverken. Att målgrupperna
också är interna ger styrka inåt i organisationen och bekräftar de goda krafterna.
Är förändring möjlig?
Den föreningsdrivna antirasismen har således en bred antirasistisk ansats. Jag har visat hur
begrepp som mänskliga rättigheter och alla människors lika värde har en framträdande position i detta engagemang. Strategierna som de antirasistiska aktörerna använder, med betoning
på att inhämta och sprida kunskap, kan förstås mot bakgrund av den osäkerhet de upplever
gällande rasismproblematiken. Vidare har jag åskådliggjort ett förhållningssätt som går ut på
att genom påverkansarbete agera mot målgrupper, snarare än motståndare med rasistiska åsikter. Mot denna bakgrund synliggörs en fråga som flertalet antirasistiska aktörer ställer sig: Hur
38
25-44-MIG 2-2009.fm Page 39 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
påverkas målgrupperna? Jag har i min avhandlingsstudie inte försökt att utvärdera samtliga
aktörers aktiviteter, istället har intresset riktats mot hur de resonerar kring resultat. Utifrån
såväl enkätsvar som intervjuer framgår att det finns en påtaglig optimism rörande förmågan
att påverka de respektive målgrupperna. Många talade om indikationer på att deras arbete fungerar, t.ex. genom muntlig feedback från deltagare. Indikationerna ger aktörerna bekräftelse på
att deras arbete gör skillnad. Samtidigt finns en förståelse för att så inte alltid är fallet. Det
finns ett självkritiskt tänkande kring påverkansarbetet, vilket bl.a. framgår av följande citat
hämtat från ett enkätsvar i Arm i arm-projekten: «Vi tror att alla ungdomar som har deltagit/
deltar i projektet kommer att ta med sig sina erfarenheter/kunskaper i framtiden – men vi vet
inte om det blir så.». Svaret speglar en ambivalens som är återkommande i både enkäter och
intervjuer – optimismen blandas med osäkerhet om vilken effekt de antirasistiska metoderna
verkligen har. Det är svårt att mäta eller säkerställa att påverkan sker, eller som en informant i
ARF uttrycker det: «Nej alltså, att vi får någon siffra på att vi lyckas… 0,7 i vårt arbete eller vi
har lyckats 1,4. Något sådant finns ju inte…». Även om samtliga projekt utvärderar sina verksamheter är det svårt att få svar på kärnfrågan – påverkas målgruppen?
De antirasistiska aktörernas svårigheter med att utvärdera sina verksamheter är inget de
är ensamma om – jag har sett liknande problem bland andra projektverksamheter (Malmsten,
2007a). Svårigheterna leder till att andra faktorer än påverkan av målgruppen lyfts fram som
positiva resultat. Flera av aktörerna beskriver att de under projekttiden tagit fram metodmaterial, skrivit böcker eller skapat policydokument med antirasistiskt fokus. Denna form av produkter som lever kvar efter avslutat projekt ses som viktiga för att stärka kontinuitet och
långsiktighet. En metodhandbok kan användas långt efter att ett projekt avslutats och likaså
lever böcker och policydokument i bästa fall vidare under lång tid. Att ha konkreta objekt att
visa upp förefaller viktigt för många, kanske även det som en effekt av svårigheten att bevisa att
påverkansarbetet gett resultat. Ett annat framträdande argument för att visa att det antirasistiska arbetet fyller en funktion är att framhålla att aktiviteterna kan »öppna dörrar» hos målgruppen och på lång sikt leda till påverkan. En informant i ARF säger på följande sätt:
Som en av grabbarna sa när vi hade utvärdering: «Jag tycker vad jag tycker ändå, ni kan inte
ändra på det». Jag sa: «Nej, vi kan inte ändra på någonting för det är bara ni som kan ändra
på er själva, precis som jag är den enda som kan ändra på mig». Men jag kan öppna dörrar.
Och det… och jag tror att… om det är någon övertygad nazist eller rasist som kommer på
våra arrangemang, inte sjuttsingen ändrar hon eller han sig. Men kanske på sikt att man har
öppnat en dörr […] så att de tänker till lite senare.
Citatet betraktar jag som typiskt för de antirasistiska aktörernas förhållningssätt. Även om det
inte går att fastställa med säkerhet att deltagare påverkats är visionen om förändring stark.
Tveksamheten gällande vad rasism egentligen innebär leder inte till en motsvarande osäkerhet
rörande förmågan att påverka. Det finns inte en övertro på att aktiviteterna genast förändrar
deltagarnas åsikter och de antirasistiska aktörerna är medvetna om problemen med att mäta
resultat av påverkansarbetet. Som en konsekvens därav lyfts andra aspekter fram som mått på
39
25-44-MIG 2-2009.fm Page 40 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
framgång. Svårigheterna med att fastställa strategiernas effekt rubbar emellertid inte grunden
för engagemanget – förändring är möjlig.
2000-talets antirasism
I 2000-talets början är den föreningsdrivna antirasismen en form av engagemang som för en
undanskymd tillvaro sett utifrån perspektivet vilken uppmärksamhet den drar till sig. Dess
metoder som till viss del är interna, i kombination med icke-våldsprincipen, gör att den sällan
drar nyhetsmedias intresse till sig. Den föreningsdrivna antirasismen är aldrig spektakulär och
står inte bakom våldsamma konfrontationer med rasistiska företrädare. Istället verkar den
inom och genom sina organisationer och möter de målgrupper den värnar om att föra en dialog
med. Bristen på uppmärksamhet betyder dock ej att den inte på andra plan är framträdande –
den engagerar ett stort antal människor på gräsrotsnivå. Det finns också tecken på att den
breda ansatsen inom den föreningsdrivna antirasismen, där antirasismen får symboliska drag,
speglar en utveckling av antirasismens uttryck. Med utgångspunkt i tidigare forskning går det
att få en inblick i hur det antirasistiska engagemanget yttrat sig under 80- och 90-talet.
Lööw beskriver att under 80-talet hårdnade det invandrarpolitiska klimatet i Sverige.
Rasistiska organisationer som Bevara Sverige Svenskt (BSB) fick fotfäste och det föranledde
en antirasistisk motreaktion. I mitten av 80-talet växte en tvärpolitisk gräsrotsrörelse fram som
agerade under parollen ‘Rör inte min kompis!’. Ur denna uppkom sedan ‘Stoppa Rasismen’, en
organisation med ca 2000 medlemmar runt om i landet (Lööw, 1999, s. 361f ). De antirasistiska argumenten i Sverige handlade under den här perioden främst om rasbiologi och attityder mot etniska minoriteter. Vidare menar Lööw att de antirasistiska företrädarna ägnade litet
intresse åt andra delar av rasideologin, så som hatet mot homosexuella. Begreppet rasism
kopplades samman med synen på olika folkgrupper (Lööw, 1994, s. 7). Petersons tidigare
nämnda studie är från mitten av 90-talet och hon konstaterar att antirasisterna i denna undersökning såg rasism i ett bredare perspektiv än att bara agera mot t.ex. högerextrema organisationer. Istället poängterades vikten av att agera mot vardagsrasism och xenofobi eller att agera
i frågor som rör politiska beslut om t.ex. flyktingmottagande (Peterson, 1997, s. 86–91).
Med utgångspunkt i detta går det att spåra en utveckling där den antirasistiska retoriken
under 80-talet främst varit inriktad på rasbiologisk ideologi, för att på 90-talet inkludera även
andra rasistiska uttryck, såsom vardagsrasism. Studien av ARF och Arm i arm visar att den
utveckling som påbörjades under 90-talet har fortsatt inom den föreningsdrivna antirasismen.
Det antirasistiska engagemanget inom denna innebär ett brett förhållningssätt mot förtryck av
skilda slag, såsom mobbning och homofobi. Antirasismen får därigenom symboliska drag och
knyts till «det goda», verbaliserad i termer av t.ex. mänskliga rättigheter, jämlikhet eller tron
på alla människors lika värde. Att innebörden i begreppet vidgas kan ses som ett tidens tecken;
en liknande uppluckring pågår av rasismbegreppet. Detta har förändrats över tid och används
idag också i sammanhang som saknar anknytning till etnicitet, som t.ex. i begreppet åldersrasism. På samma sätt som Balibar (1991/1988, s. 21) talar om en «rasism utan ‘ras’» går det att
se en förändring inom den del av antirasismen som den föreningsdrivna antirasismen repre-
40
25-44-MIG 2-2009.fm Page 41 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
senterar, som lite tillspetsat skulle kunna formuleras som att det finns en «antirasism utan
rasism». Arbetet mot rasism är en central del av den föreningsdrivna antirasismen. Begreppet
antirasism är symboliskt viktigt, men det antirasistiska engagemanget innebär inte ett exklusivt fokus på enbart rasistisk problematik.
Noter
1
2
Arm i arm – 4:e initiativet är egentligen en samlingsbeteckning för de tre initiativ som riktades till ungdomar, därför ingår också
det 6:e initiativet (ungdomsambassadörer mot rasism) och 9:e initiativet (en uppsatstävling mot rasism i Sveriges gymnasieskolor
årskurs 1) inom ramen för denna beteckning. Eftersom de två sistnämnda initiativen inte behandlas i föreliggande text går jag av
utrymmesskäl inte in på detaljerna kring hur initiativen hänger samman utan fokuserar på det 4:e initiativet.
Arbetsgruppen bestod av ordförande Björn Fries, tidigare kommunalråd i Karlskrona och samordnare för regeringens narkotikapolitik, Mikael Wiehe, artist, Jon Voss som jobbar inom gaymedia och Nyamko Sabuni, dåvarande riksdagsledamot för folkpartiet. Elisabeth Bergsten, Iréne Lindén och Omar Nur har vid olika tillfällen representerat Integrationsverket. Emma Skough
representerade PeaceQuest och var projektledare för Ungdomsriksdagen/URIX 2000. Ytterligare ledamöter var Christine Gilljam, utbildningsdirektör på HomO, Cafer Uzunel, departementssekreterare på Justitiedepartementet och Ahmet Önal, affärskonsult och tidigare ordförande i Turkiska Ungdomsförbundet. Tommi Teljosuo och Almir Cehajic har vid olika tillfällen
representerat Arvsfondsdelegationens kansli. Slutligen har Maria Hansson och Kristina Hållén vid olika tidpunkter varit handläggare för Arm i arm – 4:e initiativet. De tjänstemän som var ledamöter i arbetsgruppen hade till uppgift att bevaka olika intresseområden som t.ex. att Allmänna arvsfondens villkor för projektstöd följdes (Slutrapport från arbetsgruppen Arm i arm – 4:e
initiativet, 2003, s. 10–11).
Referenser
Alsmark, G. (1992). The lessons of Sjöbo. I G. Rystad (red.), Encounter with strangers – refugees and cultural confrontation in Sweden (s. 37–53). Lund: Lund University Press.
Balibar, E. (1988/1991 för den engelska utgåvan). Is there a «neo-racism»?. I E. Balibar & I.
Wallerstein (red.), Race, nation, class – ambiguous identities (s. 17–28). London: Verso.
Banton, M. (2001). Progress in ethnic and racial studies. Ethnic and Racial Studies 24(2),
173–193.
Bonnet, A. (2000). Anti-racism. London: Routledge.
Broberg, G., & Tydén, M. (2005). Oönskade i folkhemmet rashygien och sterilisering i Sverige.
Stockholm: Dialogos Förlag.
Castles, S. (1996). The racism of globalisation. I E. Vasta & S. Castles (red.), The teeth are
smiling. The persistence of racism in multicultural Australia (s. 17–45). St Leonards: Allen
& Unwin Pty Ltd.
Derman-Sparks, H., & Phillips, C.B. (1997). Teaching/learning antiracism – a developmental
approach. New York: Teachers College Press.
Essed, P. (1991). Understanding everyday racism: An interdisciplinary theory. London: Sage
Publications.
Fredrickson, G.M. (2002/2003 för den svenska utgåvan). Rasism – En historisk översikt.
Lund: Historiska Media.
41
25-44-MIG 2-2009.fm Page 42 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Norsk tidsskrift for migrasjonsforskning 2:2009
Friedman, J. (1999). The hybridization of roots and the abhorrence of the bush. I M. Featherstone & L. Scott (red). Spaces of culture: City – nation – world. London: Sage Publications.
Gibb, R. (2003). Anti-racism, citizenship and integration in contemporary France. I P. Herrmann (red.), Between politics and sociology: Mapping applied social studies (s. 77–97). New
York: Nova Science Publishers Inc.
Lagerlöf, D. (2003). RAM Rasisternas argument i media. En handbok för antirasister. Kristianstad: Ungdom mot rasism.
Lodenius, A-L. (2004). Hatbrotten och kriminalvården. Norrköping: Kriminalvårdsstyrelsen
(beställningsnr 4759).
Lönnheden, K. (2002). Hatbrott – En uppföljning av rättsväsendet insatser. Rapport 2002:9.
Stockholm: Edita Norstedts Tryckeri.
Lööw, H. (1994). För en ny antirasistisk strategi. Ord & Bild 1–2/1994, 4–11.
Lööw, H. (1999). Svensk rasism och antisemitism – historiska kontexter. I E. Olsson (red.),
Etnicitetens gränser och mångfald (s. 311–368). Stockholm: Carlssons Bokförlag.
Lööw, H. (2002). Döda bögar säljer inte. Ord & Bild 1/2002, 7–8.
Malmsten, J. (2007a). Barn och rasism – Utvärdering av regeringens satsning på insatser mot rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och homofobi riktad till barn upp till 12 år. Stockholm: Allmänna Arvsfonden.
Malmsten, J. (2007b). Den föreningsdrivna antirasismen i Sverige – Antirasism i rörelse. Malmö:
Författaren, ISV, Linköpings universitet och IMER, Malmö högskola.
Melucci, A. (1989/1991 för den svenska utgåvan). Nomader i nuet – Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle. Göteborg: Bokförlaget Daidalos.
Miles, R. (1993). Racism after «race relations». New York: Routledge.
M’Rad, S., & Kopilovic, S. (2003). Muslimer.nu – Islam & muslimer bortom nyhetsrubrikerna.
Malmö: Ideum Europa.
O’Brien, E. (2001). Whites confront racism – Antiracists and their paths to action. Lanham:
Rowman & Littlefield Publishers.
Peterson, A. (1995). Antirasistiska regnbågskoalitioner. Invandrare & Minoriteter 4/1995,
17–20.
Peterson, A. (1997). Neo-sectarianism and rainbow coalitions: Youth and the drama of immigration in contemporary Sweden. Aldershot: Ashgate Publishing.
Regeringens skrivelse 2000/01:59. En handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi
och diskriminering. Stockholm: Regeringen.
Ring, M. (2007). Social rörelse – Begreppsbildningen kring ett mångtydligt fenomen. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Sandberg, G. (2008). När sociala problem blir kulturella. Invandrare & Minoriteter 2–3/
2008, 20–24.
Skovdahl, B. (1996). Skelettet i garderoben – Om rasismens idéhistoriska rötter. Stockholm:
Mångkulturellt centrum.
42
25-44-MIG 2-2009.fm Page 43 Friday, December 4, 2009 12:55 PM
Antirasism med symboliska inslag – tecken i tiden?
Jenny Malmsten
Slutrapport från arbetsgruppen Arm i arm – 4:e initiativet. Regeringens ungdomssatsning mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering (2003). Stockholm: Arvsfondsdelegationen.
SOU (2005:56). Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i Sverige. Betänkande från utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet.
Stockholm: Fritzes.
Spencer, S. (2006). Race and ethnicity – culture, identity and representation. New York: Routledge.
Tiby, E. (1999). Hatbrott? – Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet för brott.
Stockholm: Kriminologiska institutionen.
Wigerfelt, A., & Wigerfelt, B. (2001). Rasismens yttringar – Exemplet Klippan. Lund: Studentlitteratur.
Wijkström, F., & af Malmborg, M. (2005). Ledning och organisering av idéburen verksamhet. I E. Amnå (red.), Civilsamhället – Några forskningsfrågor (s. 74–100). Stockholm:
Riksbankens jubileumsfond & Gidlunds förlag.
Wijström, F., & Einarsson, T. (2006). Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet, Handelshögskolan.
Filmer
Mitt liv i rosa (Ma vie en rose, Frankrike/Belgien/Storbritannien, 1997, Alain Berliner).
Skruva den som Beckham (Bend it Like Beckham, Storbritannien/Tyskland, 2002, Gurinder
Chadha).
43