1
Sören Olsson
2012
Social hållbarhet i ett planeringsperspektiv
Det här är en text som berör en av nutidens stora frågor, kanske den största därför att
den handlar om överlevnad, nämligen hållbarhet. Hållbarhet som sedan det
berömda Riomötet brukas omtalas med tre delar eller sidor av begreppet:
miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet. Tanken med denna tredelning är att
lösningen på miljöproblematiken - som var utgångspunkten med jordens
uppvärmning, klimatkatastrofer och nedsmutsning – aldrig kan fungera om inte
ekonomiska och sociala villkor blir acceptabla. Förhållandena hänger ihop och är
beroende av varandra. Inte desto mindre handlar den här texten främst om social
hållbarhet därför att begreppet bör utvecklas och ges ett innehåll som syftar framåt.
Texten har också en annan utgångspunkt, den är skriven för att ingå i ett
planeringstänkande
Att närma sig hållbarhetsbegreppet
Det finns ingen allmänt etablerad definition på hållbarhet. Inte minst gäller det, som
Christer Sanne säger (2006), den sociala hållbarheten. För den som söker i litteratur
eller går in via nätet för att hitta texter finns ett överflöd, flera hundra tusen via
Google. Mängden och variationen kan lätt skapa förvirring och uppfattningar om ett
oklart begrepp som inte är särskilt användbart. Det är inte sällan som sådana
uppfattningar torgförs. Hur ska man orientera sig i detta virrvarr?
Poängen med hållbarhetsbegreppet är att det i stället för att vara ett begrepp som i
sig kan omsättas i exakta formuleringar eller mätbara variabler är ett orienterande
begrepp som anger en riktning, och att det finns en idévärld knuten till det. Man
skulle också kunna beskriva det som att begreppet visar på ett perspektiv som
handlar om en möjlig framtid. Vilket innehåll detta perspektiv kommer att ha i en
given situation är beroende av existerande värderingar – där det kan finnas olika
uppfattningar - och normer om det önskvärda. Och det förändras när samhället
förändras. Idag har trygghet i stadsmiljön en helt annan betydelse och tyngd i
samband med planering än vad som var fallet för 20-30 år sedan. Och det är svårt att
säga annat än att trygghet har betydelse för en miljös fungerande och hållbarhet.
Att se hållbarhet som ett orienteringsbegrepp eller ett perspektiv innebär att vi kan
vara öppna för föränderlighet och utveckling när vi utgår från det. Den specifika
situationen vi analyserar kan få spela med. Öppenheten innebär också en frihet att
delta i tankeutvecklingen, att bidra med de insikter, kunskaper som vi kan ha och
som ligger i begreppets riktning.
2
Det ovanstående kan ju låta som att begreppet hållbarhet skulle kunna användas i
stort sett godtyckligt utifrån egna värderingar. Det finns nog sådana texter. Men ser
vi till det som finns skrivet finns några tydliga riktningar som ger begreppet innehåll
och användning. Det finns också en hel del kunskaper från forskning och beprövad
erfarenhet som kan användas.
Hållbarhet – en generell innebörd
Det finns vanligen två utgångspunkter för att bedöma hållbarhet. Det första handlar
om systems förmåga att fungera. Hållbara system handlar då om att miljön inte
överutnyttjas, inte förstörs, att produktion av varor och tjänster som är viktiga för oss
kan upprätthållas och att folk har hyggliga inkomster och levnadsmiljöer. Den andra
utgångspunkten handlar om relationen mellan olika enheter. När den enes framgång
eller välfärd bygger på andras utnyttjande brukar omdömet bli att det inte är
hållbart. Det ekologiska fotavtrycket är ett sådant begrepp som handlar om hur tex.
ett stort fotavtryck anger att en stad eller nation utnyttjar naturresurser som
undergräver andra områdens (och jordens) möjligheter att fungera.
Det går i många fall att utveckla kriterier för bedömning av hållbarhet, men just
bedömning ingår i stor utsträckning också när det finns gränsvärden eller andra mått.
Inte sällan kan det vara rimligt att tala om hållbarhet som något mer eller mindre
hållbart – även om det uppenbart tex. kring miljöfrågor finns utvecklingar som är
klart ohållbara när systemen inte längre fungerar. Också ekonomier liksom sociala
system kan upphöra att fungera.
Det finns helt klart en tidsaspekt förknippad med hållbarhetsbegreppet. Ofta rör det
sig om bedömningar av framtida situationer, vad som händer om 10, 20 eller femtio
år. Uthållighet är ett begrepp som ibland används. Men självklart kan också
bedömningarna handla om en historisk process, något som fungerat bra eller dåligt i
många år. Då är det lätt att hamna in i ett tänkande där stabilitet uppskattas – det som
varade kort tid var ju knappast hållbart. Men här är det också rimligt att tänka sig att
flexibilitet, förmågan att anpassa sig till nya villkor och förändringar är en viktig del
av hållbarheten. Ibland uppnås stabilitet genom flexibilitet. Spänningen och
relationen mellan begreppen stabilitet och flexibilitet är en viktig del när hållbarhet
ska bedömas.
I en del sammanhang används begreppet hållbar utveckling. Det anger att något ska
bli bättre, kanske att ett högre stadium som mänskligheten tidigare inte sett ska
uppnås. Möjligen har begreppet skapats utifrån den tillväxtideologi som behärskar
tankestrukturen kring ekonomiska förhållanden. I förhållande både till ekologi och
sociala villkor är utvecklingsbegreppet mera problematiskt. Går vi verkligen mot
högre sociala nivåer – eller miljömässiga sådana, annat än i begränsade avseenden?
Social hållbarhet
Stor del av det som skrivits och tänkts kring sociala aspekter på hållbarhet har sysslat
med frågan hur människor med sina attityder och handlingar påverkar den
miljömässiga hållbarheten. Det hänger ihop med att miljöfrågorna var utgångspunkten
3
för hållbarhetsdiskursen. Normativt har det inneburit att man efterfrågat ett socialt
liv som i största möjliga mån undviker miljöbelastning i form av transporter eller
nersmutsning. Olika informationsstrategier brukar i sammanhanget rekommenderas.
Det är ingen tvekan om att detta är en viktig aspekt av hållbarhet. Om vi inte ser till
jordens ändliga resurser närmar sig inom en nära framtid obehagliga för att inte säga
katastrofala situationer.
Men social hållbarhet är också i sig ett centralt värde, att miljöer, stadsdelar och städer
fungerar tillfredsställande, att livet är gott, för de människor som lever där. Ser vi till
litteratur om social hållbarhet beskrivs den i stort sett på två olika – men inte
motsatta, snarast kompletterande – sätt. Det första skulle man kunna kalla för att
man utgår från ett välfärdsperspektiv. Det handlar om att folk ska ha en hygglig
standard och leva i en trivsam miljö samt att fördelningen av livets goda ska vara
någorlunda rättvis. Det andra sättet handlar om sociala systems förmåga att lösa
problem och hantera intressen – problemlösningskapaciteten med ett ord. Eftersom
problem uppstår i alla miljöer är det en central hållbarhetsaspekt att det finns en
kapacitet att lösa problemen.
Kanske är det möjligt att utifrån dessa två perspektiv beskriva en idealt hållbar
situation där välfärden är god och rättvist fördelad och där man kan hantera
problem och intressen på ett konstruktivt sätt. Ett ideal som är värt att sträva efter
även om det till fullo aldrig blir uppnått.
Social hållbarhet som välfärd
Välfärd handlar i dess bredaste mening om att människor ska ha det bra, leva gott,
känna glädje och tillhörighet och mening i tillvaron. Ofta när vi talar om välfärd
handlar det i vårt samhälle om att människor har behov av att ha hyggliga
möjligheter i en rad avseenden: arbete, inkomst, utbildningsmöjligheter, bostad,
äldreomsorg osv. Möjligheter som innebär att det går att leva ett gott liv och som ofta
kan kopplas till politiska åtaganden. Listan kan göras relativt lång. Men också
fördelningen av de goda villkoren i ett samhälle är viktig. Rättvisa eller åtminstone
någorlunda hygglig rättvisa har som många pekat på en central betydelse i
människors liv. God välfärd och välfärdens fördelning är förutsättningar för det vi brukar
kalla ett välfärdssamhälle.
Skälet till att välfärd är en viktig hållbarhetsaspekt är rätt självklart. Vi vill alla leva
ett gott liv utan oro för vad som ska hända med jobben, att inte kunna behålla vår
bostad osv. Fördelningen har också betydelse för frågan om delaktighet och
utestängning i samhället. Om välfärden hotas, viktiga värden inte längre
tillfredsställs är det en källa till samhällelig oro, konflikter, upplopp, bråk och ytterst
kanske i revolution. Stora genomgångar visar på att samhällen där ojämnlikheten är
begränsad fungerar bättre i olika avseenden än starkt ojämnlika sådan. I boken
Jämlikhetsanden (2010) gör Wilkinsson och Pickett grundliga analyser fr.a. av många
nationers statistik. De pekar bl.a. på att stora inkomstolikheter har ett starkt samband
med människors hälsa, välbefinnande, livslängd, psykisk ohälsa samt ett antal andra
mått på välfärd.
4
Inte minst kan uppfattade orättvisor leda till starka reaktioner. Reaktionerna kan vi
uppfatta som befogade eller inte beroende på våra värderingar och på den situation
de inträffar i. Poängen här ligger i att det finns ett starkt samband mellan välfärd och
samhällsoro och att en god välfärd som är någorlunda rättvist fördelad har en stark
koppling till social hållbarhet.
Välfärd som statistik
Mätningar av olika slag av välfärdsaspekter ingår i det moderna västerländska
samhällets självbild. Ständigt publiceras data över hur många som förvärvsarbetar,
hur många bostäder som byggs, utbildningssystemets resultat osv. I Sverige har
denna statistikproduktion gamla anor. Redan 1749 startade Tabellverket (som var en
föregångare till Statistiska centralbyrån) sin statistikproduktion och den har stadigt
ökat i omfång. I början av 1900-talet kommer de så kallade folkräkningarna som var
totalräkningar av hur många som arbetade, var och hur man bodde, vilken
utbildning man hade m.m. Efter andra världskriget kommer, med amerikanska
förebilder som Gallupinstitutet, opinionsmätningar i många frågor. På 1960-talet
startar de så kallade välfärdsmätningarna i Sverige och internationellt. I Sverige bröts
isen genom Låginkomstutredningen (1970) och har sedan följts av regelbundna
mätningar av det mesta av det som kallas välfärd.
Välfärdsstudierna startade en diskussion om vilken typ av variabler som skulle ingå
i mätningarna. I början fanns en tveksamhet gentemot subjektiva data, dvs.
människors upplevelser och värderingar, det var för beroende av människors
anspråk och värderingar menade utredarna. Men det ändrade sig och idag möts den
så kallade lyckoforskningen med stort intresse. Här kan man notera att människors
tillfredsställelse med sin situation i de flesta västliga länder i stort sett följde den
ekonomiska tillväxtkurvan fram till mitten av 1970-talet för att sedan inte öka trots
en ökad tillväxt (Sanne 2003).
Mycket av välfärdsstatistiken finns tillgänglig lokalt. Göteborgs stad publicerar
regelbundet i Göteborgsbladet uppgifter om arbete, inkomster, utbildning, bostäder
m.m. Servicemätningar genomförs kring de flesta kommunala verksamheter,
utbildningsresultat publiceras, de kommunala bostadsbolagen genomför mätningar
av hyresgästernas tillfredsställelse med skötsel och olika faciliteter, SOM-institutetet
genomför varje år en rad mätningar som rör erfarenheter och åsikter om olika
förhållanden – för att nämna några statistiska källor. Allt är inte nedbrutet till den
lokala nivån, men mycket är det och en hel del går att beställa för den nivån. För den
lokala planeringen är detta viktiga underlag att använda när delar eller hela
stadsdelsområdet beskrivs.
Välfärd som rättvisa
Rättvisefrågorna är som nämnts en viktig sida av välfärden. Susan Fainsteins bok
The Just City (2010) har blivit uppmärksammad för sitt sätt att ta upp frågorna och
genom att relatera dem till stadsutveckling och planering. I boken finns en bred
kritik av utvecklingen sedan mitten av 1970-talet. Då blev tillväxt en ledstjärna i hela
5
västvärlden och övertog den position som mera sociala mål tidigare haft säger
Fainstein.
Fainstein diskuterar rättvisa utifrån tre begrepp: equity – som närmast betyder rimlig
rättvisa samt demokrati och blandning. Hon går igenom ett antal övergripande
perspektiv på likhet och rättvisa och det intressantaste är kanske The Capability
Approach som beskriver vad människor har möjligheter att göra. Det politiken kan
göra är att skapa eller påverka möjligheter eller kapaciteter för människor – som
själva måste ta ansvar för hur möjligheterna används. Hon menar med en referens
till Martha Nussbaum och Amartaya Sen att många av dessa capabilities inte är
utbytbara: liv, hälsa, kroppslig integritet, tillgång till utbildning, kontroll av den
närmaste miljön. I detta ligger en kritik mot så kallade cost-benefitanalyser
(samhällsekonomiska analyser har ofta den karaktären) där olika värden mäts efter
samma ekonomiska mall.
En stor del av boken handlar om en genomgång utifrån rättvisekriterier av den
stadspolitik som förts i New York, London och Amsterdam. N.Y faller här sämst ut
och Amsterdam bäst inte minst utifrån hur men hanterat tillgång till bostäder för
låginkomstgrupper. Hon ger därefter råd till planering för en rättvisare
stadsutveckling där hon bl.a framhåller:
1. Alla nya bostadsbygganden bör innehålla enheter för hushåll med inkomster
under medianen. Men inte för storskaligt.
2. De bostäderna ska inte med tiden tillåtas försvinna ur kvoten för affordable
housing.
3. Hushåll eller verksamheter får inte förflyttas tvångsmässigt.
4. Utvecklingsprogram ska prioritera anställda och småföretag.
5. Megaprojekt ska granskas extra, krävas på fördelar för låginkomsttagare.
6. Kostnader för kollektivtrafikbiljetter ska vara låga
7. Planerare ska ta till sig principerna och arbeta utifrån dem
Fainsteins bok handlar i stor utsträckning om segregation och vad städer kan göra åt
detta både beträffande boendesegregationen och tillgången till offentliga arenor som
gator och torg. Det har stora likheter med ett annat begreppspar som på senare tid
blivit allt mer använt. Som en del av den sociala hållbarhetens rättviseperspektiv
framhåller Manzi m.fl. (2010) att ett hållbart samhälle måste vara inkluderande, inte
stänga ute grupper från viktiga livsområden eller arenor.
Begreppen exklusion och inklusion kommer från det franska samhället och har tagits
upp som centrala begrepp inom EU. Inte minst har utestängningen av människor
från arbetslivet och från vårdinsatser starka kopplingar till begreppet. Men som
nämns här ovan kan också begreppen relateras stadens bostadsområden – vem har
möjlighet att flytta in? – och dess gator och torg – vem kan vistas där? I båda dessa
avseenden finns en omfattande forskning och debatt. Slutna bostadsområden med
egen service – så kallade gated communities – har sedan lång tid funnits i USA men
uppenbarligen ökat under senare tid. Beroende på hur begreppet definieras finns
siffror som anger att av totala befolkningen mellan 10 och 20 procent bor i sådana
6
områden. Privatisering och övervakning av tidigare offentlig mark för att
upprätthålla ordning har också expanderat kraftigt på senare tid. Anna Minton
(2009) gör en stor genomgång av motsvarande tendenser i brittisk kontext. Hon
menar att i stort sett alla större nya bostadskomplex är gated communities och att
byggandet av nya områden där industri och hamnverksamhet dragit sig bort
utestängt stora grupper som bor i områden med en fattigare befolkning.
I Sverige är uppenbart utestängningsfenomenet svagare även om det finns. Men
segregationsproblematiken har blivit allt mer framträdande. Vi har fått en stad där
inkomstskillnader och segregation blivit allt tydligare och nu utgör ett av de stora
samhällsproblemen.
Ett samhälle som kan lösa sina problem
I alla samhällen och i delar därav uppstår problem. Det gäller allt ifrån miljöproblem,
företagsnedläggningar till sociala problem som ungdomsoroligheter och
utanförskap. Människor har också behov av att hitta andra för att tillsammans utöva
intressen som körsång, spela boule, umgås i religiösa gemenskaper osv. Hur allt detta
kan lösas i ett samhälle är fundamentalt för samhällets och människors sätt att
fungera och i en mera övergripande mening för den sociala hållbarheten. Samhällets
problemlösningskapacitet är det andra benet – vid sidan av välfärden och dess fördelning –
som den sociala hållbarheten vilar på. Begreppet ligger nära begreppet socialt
kapacitetsbyggande som ju anger att det är möjligt att bygga ut förmågan eller
kapaciteten. Det anknyter också till begrepp som Den lärande staden där det handlar
om att föra över kunskap, stimulera till kunskapsutveckling från forskning till
underförsörjda områden. Problemlösningskapaciteten är central för alla sociala
system – familjer, grupper, städer och stadsdelar, nationer – och visar på det ansvar
som vi alla har inför det vi är del av.
Samhällets problemlösningskapacitet är beroende av enskilda människors initiativ
men i hög grad också av kulturella värden och styrningsmekanismer inom politik
och andra samhällsorganisationer. Åtminstone tidigare har Sverige ofta beskrivits
som ett samhälle med hög förmåga att lösa problem – många har pekat på
kompromissviljan, öppenheten och det pragmatiska draget i den svenska kulturen.
Sverige representerade det som sociologen Amitai Etzioni (1968) beskrev som Det
aktiva samhället. Aktivt i att ta itu med sina problem. För andra har detta varit en
överskylande beskrivning där viktiga problem inte vare sig beskrivs eller får
uppmärksamhet. Säkert är i varje fall att inget samhälle och inget socialt system
saknar problematiska inslag och att insatser för att lösa problem är en ständigt
återkommande verksamhet.
Fyra samhällssektorer
Översiktligt och med en viss förenkling kan man påstå att samhället kan beskrivas
som bestående av fyra sektorer eller sfärer:
Det offentliga systemet med politiken och administrationen
Näringslivet
7
Civilsamhället
Familje- och vänkretsen
Skälen till att göra en uppdelning som den ovanstående är att det finns starka
traditioner som handlar både om arbetsfördelning och problemlösning mellan och
inom sektorerna. Och inte minst vilken logik de bygger på. Det offentliga systemet är
i huvudsak skattebaserat, förutsätter offentliga beslut, omfördelar resurser och är
inriktat på att ge service utan vinstintresse. Näringslivet producerar varor och
tjänster för en marknad och har vinstintresset som drivkraft. Civilsamhället med
formella och informella organisationer kanaliserar intressen till lösningar inom sig
och i förhållande till det politiska systemet. Familj- och vänkrets skapar en intimsfär
som idealt tillfredsställer våra behov av avskärmat privatliv och närhet i relationer
och spelar en viktig roll för reproduktionen.
Sektorernas roll i samhället bygger inte på någon naturlag utan på kulturella
traditioner och institutioner som växt fram under lång tid – ibland med starka
konflikter kring gränsdragningar eftersom dess roller i olika utsträckning framhävs
av skilda ideologier. Det innebär att sektorerna sett olika ut över tid och att de ser
olika ut inom olika nationer. I Sovjetsystemet fanns inget näringsliv i vår mening och
ett mycket marginaliserat civilsamhälle eftersom i stort sett alla organisationer knöts
till staten eller reglerades av staten. I södra Italien baserades maffiasystemet med
dess sociala kontroll och ansvarigheter (Lappalainen 1999) på en i stort sett
frånvarande eller svag stat – för att nu peka på några tydliga variationer.
En del av förenklingen i beskrivningen ovan handlar om att både organisationer och
enskilda inte sällan rör sig över sektorsgränserna även om dessa fortfarande finns
som normgivande strukturer och gränsdragningar. Kommunala bolag finns tex. både
på näringslivssidan och inom det offentliga systemet, privatägda företag sköter idag
många verksamheter som kommunerna har skyldighet att upprätthålla, ideella
verksamheter gör samma sak.
I förskjutningarna av gränsdragningarna kan vi se en av de stora
samhällsförändringarna efter andra världskriget. Fram till slutet av 1970-talet fanns i
Sverige liksom stor del av västvärlden en stor tilltro till en stark och ansvarig stat.
Välfärdsstaten som riktgivande idé var central. Planeringsoptimismen var påtaglig
och näringslivet var viktigt men stat och näringsliv skulle inte annat än undantagsvis
blandas ihop. Från 1980-talet har tilltron till näringsliv och marknadsmekanismer i
stället ökat och marknaden har på många sätt överskridit sina gamla gränser. Staten
med sina lokala företrädare tar allt oftare betalt för sina tjänster, allt fler tjänster läggs
ut till företagskonkurrens, statliga och kommunala bolag har stort utrymme och
kommun eller kommunala bolag ingår inte sällan i partnerskap eller konsortier med
privata företag.
Tendensen till marknadisering – inom media, utbildning, järnvägar, energi, vård osv.
för att nämna några stora exempel på samhällsfunktioner där förändringar skett gäller på i stort sett alla områden i samhället och har kraftigt understötts av EU:s
8
regelsystem som ju utgår från ett frihandelsperspektiv. Sett i ett planeringsperspektiv
ökar de allt vanligare kombinationerna mellan kommun (och kommunala företag),
privata företag och ideella organisationer möjligheterna för nya flexibla lösningar.
Samtidigt blir det svårare för medborgarna att förstå hur makt och ansvarighet i
realiteten är fördelade i dessa komplexa organisationer. Och för människor med små
ekonomiska resurser har det sällan varit en fördel.
Civilsamhället
Civilsamhället – det mönster av formella och informella relationer som människor
ingår i – har en central roll för planering och de miljöer som skapas i samband
därmed. Planeringen skapar viktiga förutsättningar för det sociala livet, berörda
människor ska ha rätt till insyn och att reagera på planeringsförslag, och människors
användning och känslomässiga koppling till en miljö har stor betydelse för
ansvarstagande och identitet. Inte minst ansvarsfrågan är central, att människor bryr
sig, är beredda att stå upp för miljöer som är viktiga för dem.
Civilsamhällesbegreppet är ett gammalt begrepp men användningen i svensk debatt
och forskning startar inte förrän i början av 1990-talet (Antman m.fl. 1993). Det
sammanhängde då med omvälvningarna inom öststaterna. Några stater som
Tjeckoslovakien, Ungern och Polen hade starka civilsamhälleliga traditioner som
spelade en avgörande roll för revolutionen och livet därefter. Andra som
Sovjetunionen saknade i stort ett livskraftigt civilsamhälle vilket fick stora
konsekvenser efter omvandlingen.
Om begreppet i svensk kontext är relativt nytt så är naturligtvis inte de företeelser
det försöker täcka det. Före den starka staten skapades fanns organisationer som
begravningskassor, sjukförsäkringskassor, kassor för husbyggande, fackföreningar
liksom politiska, religiösa och nykterhetsföreningar. Folkhemmet som politisk idé
drevs fram av organisationer på vänstersidan och staten övertog många av de
funktioner som tidigare legat hos civilsamhällets organisationer, från sjukvård till
bostadsbyggande.
Statens övertagande av civilsamhällets funktioner har varit ett politiskt hett
debattämne under perioder. Den kanske mest kända ståndpunkten i internationell
diskussion företräds av Habermas (1984) som hävdade att systemvärlden invaderat
livsvärlden, dvs. att staten övertagit det som människor själva skulle kunna sköta.
Och att livsvärlden – där civilsamhällets ingår - därmed försvagats. En viss logik
ligger i detta. När Åke Daun (1973) på 1970-talet studerar en modern
stockholmsförort och jämför med ett förortsliv på trettio- och förtiotalet ser han att
många gemensamma uppgifter som exempelvis tvätt och vedhuggning förde
samman människor i det senare men inte i den förra. Uppgiftslösheten skapade
enligt Daun ett svagt civilsamhälle (även om han inte använde begreppet) där folk i
de nya förorterna hade lite kontakt med varandra därför att de inte behövde varann
för det praktiska livet.
9
Men många har trätt fram som försvarare av det moderna välfärdssamhällets roll.
Inte minst har man pekat på att civilsamhället historiskt inte klarat av att lösa de
fattigas situation, de har hamnat utanför. Gruppintressen och särintressen kan växa
sig mycket starka där statens försvar för rättvisa är svagt. Och det har varit lätt att
peka på det rika USA där sjukvård och omsorg till stor del legat just på enskilda och
civilsamhällets organisationer och där mycket stora grupper – trots mycket stora
samhällskostnader - hamnat utanför välfärden därför. När forskning om den så
kallade tredje sektorn (den ideella, den föreningsdrivna) kom igång under 1990-talet
visade den också att där det fanns en stark och aktiv stat (och kommun) som var
villig att samspela och ge stöd till tredje sektorn ledde det till en betydligt starkare
sektor än där staten var svag.
Sverige har utan tvekan internationellt framstått som ett föreningstätt och
föreningsaktivt land. Inte minst brukar folkrörelsetraditionen med politiska partier,
fackförening och hyresgästförening, religiösa och nykterhetsföreningar framhållas.
Denna föreningsverksamhet som spelat stor roll för välfärdssveriges framväxt. Dessa
delar av samhället är fortfarande betydelsefulla och aktiva, ses av många som själva
kärnan i civilsamhället. Inte minst för den stabilitet och det ansvarstagande som
ligger i dessa organisationer. Traditionen bygger på en generaliserad idé om att när
problem eller intressen uppstår så är lösningen en organisation som tar hand om
problemet.
Men de senaste årtiondena har också sett en annan utveckling. De traditionella
organisationsformerna verkar förlora i kraft och medlemmar. Utvecklingen av
valmöjligheter, individualism och nya kommunikationsformer har inneburit att
kontakter alltmer skapas i nätverk. Ett nätverkssamhälle har, som Castells (1998)
beskriver det, växt fram. Det innebär inte att människors samhällsintresse försvunnit
men kanske förändrats. Nätverken kan ofta snabbt aktiveras för att försvara eller
driva frågor men har ibland svårigheter med långsiktiga och breda åtaganden.
Ansvarigheten och transparansen kan också både för medlemmar och utomstående
bereda problem.
Civilsamhället har många organisationsformer och har utan tvivel förändrats i
många avseenden. Ett starkt och kapabelt civilsamhälle har stor betydelse för hela
samhällets kapacitet att hantera problem och kanalisera intressen. Människors
kontakter med varandra är då förutsättningen. De senaste åren forskning har
intresserat sig för begrepp som socialt kapital, tillit och civilitet eller medborgaranda.
De senare begreppen anger en kvalitet i människors kontakter som överskrider den
enskildes egenintresse. Att från statens och kommunens sida stödja och möta ett
civilsamhälle med sådana kvalitéer är utan tvekan att bygga kapacitet för hållbarhet.
Civilsamhället och planeringen
När förortsproblematiken i början på 1970-talet blev framträdande med ett stort
mediaintresse kring ungdomsoroligheter, ökande socialhjälpsutgifter och tomma
lägenheter startade detta ett antal ansatser där brukares eller medborgares åsikter
och intresse efterfrågades (Olsson 2010). Grannskapsarbete, kontaktkommittéer,
10
boinflytande, inflytande i planering var några av dessa former. Intresset ebbade ut
under 1980-talet men sedan slutet av 1990-talet finns återigen ett intresse av
medborgarnas medverkan i planprocesser. I Plan- och Bygglagen har kraven på att
planförslag ska visas fram i samråd stärkts och i många kommuner har det gjorts
omfattande insatser för att ta reda på människors åsikter och idéer i olika stadier av
planprocesser. Dialogens roll, inte bara i samhällsplanering, har alltmer utvidgats
både i Sverige och övriga västvärlden. Jag ska här inte gå närmare in på dess
förutsättningar och innebörd utan bara peka på några enkla samband som berör
olika typer av planering.
Kommunerna är idag skyldiga att ha översiktsplaner som pekar ut strategiska mål för
kommunen. Det är ett viktigt dokument som också visas fram för medborgarna både
som förslag och i färdig form. Intresset brukar vara rätt begränsat. Det kan
sammanhänga med att planen inte är juridiskt bindande för kommunen och att det
bl.a. därför kan vara svårt att veta vilken betydelse den kommer att ha. De
strategiska förslagens förverkligande ligger också i många fall långt fram i tiden och
dess roll för de områden där människor lever kan kännas diffus. I varje fall är
reaktionerna från civilsamhället vanligen begränsade.
I översiktsplanen har det på senare tid ingått lokala delar som utgått från
stadsdelsförvaltningarnas områden. I detta finns en potential för vad som kan kallas
Lokala Utvecklingsprogram där stadsdelsförvaltningen går igenom strategiska
frågor och förslag för sitt område. I detta kan civilsamhällets organisationer både ta
och ges en aktiv roll, förslag och idéer kan ges offentlighet i möten och via media.
Sådana program kan också vara en viktig utgångspunkt när det kommer förslag och
önskemål om byggande i stadsdelen.
En annan typ av situation gäller när planering sker för mindre delar av kommunen.
Då finns planformer som program och detaljplaner. I kraft av det kommunala
planmonopolet beslutas dessa i kommunala nämnder efter framställningar från
kommunala tjänstemän som bereder ärendena. Ofta sker planering utifrån ett
intresse från företag som vill bygga (vilket ibland i ett kritiskt perspektiv kallas
reaktiv planering). Större delen av kostnaderna för planarbetet och ofta delar av
detta står då företaget för som ju också i slutändan, efter kommunens planbeslut,
bestämmer om man vill bygga eller ej.
Lokala program och planer möts ofta av stort intresse från enskilda och
organisationer. Tjänstemän organiserar utställningar och/eller samrådsmöten som
när ny bebyggelse ligger nära existerande kan innebära att många har åsikter om
förslagen. Det är civilsamhällets möjligheter att reagera på förhållanden som
påverkar den näraliggande livsmiljön. Stadsdelsförvaltningar har här möjligheter att
stödja dessa möjligheter genom sina kontakter med föreningar och enskilda. Tyvärr
möter i dessa samråd sällan medborgarna vare sig företagsrepresentanter eller
ansvariga politiker vilket innebär att möjligheter till dialog och information
begränsas. Här finns stora möjligheter för utveckling i processer där olika parter kan
mötas.
11
Avslutningsvis
Här ovan har förts en argumentering som går ut på att hållbarhet är ett viktigt
begrepp, inte minst för planerare – men orienterande, riktningsgivande snarare än
underlag för exakta mätningar. Social hållbarhet kan ses utifrån två olika
tankeramar. Den första handlar om välfärd, att folk har en hygglig tillvaro och att
välfärden fördelas någorlunda rättvist. Det knyter till begrepp och företeelser som
segregation och exkludering. Det andra handlar om samhällets förmåga att lösa sina
problem, problemlösningskapaciteten. Den kapaciteten vilar både på enskilda och på
samhällets organisation. Inte minst viktigt i ett planeringssammanhang är samspelet
mellan myndigheter och civilsamhället.
Litteratur
Antman P m.fl. (1993) systemskifte. Carlssons Stockholm.
Castells M (1998) nätverssamhällets framväxt. Daidalos Göteborg.
Daun Å (1973) Förortsliv. Prisma Stockholm.
Etzioni A (1968) The Active Society. Free Press New York.
Fainstein S (2010) The Just City. Cornell University Press Ithaka och London.
Habermas J (1984) Borgerlig offentlighet. Arkiv förlag lund.
Låginkomstutredningen (1970) Allmänna förlaget Stockholm.
Lappalainen T (1999) Maffia. Fisher Stockholm.
Manzi m.fl. (ed.)(2010) Social Sustainability in Urban Areas. Earthscan London.
Minton A (2009) Ground Control. Penguin Books London.
Olsson S (2010) Bostaden som poliskt objekt och vara. Melica Göteborg.
Sanne C (2003) Att mäta det goda livet. I Projekt Göteborg 2050.
Sanne C (2006) Social hållbarhet – ett användbart begrepp? KTH Stockholm.
Wilkinsson R och Pickett K (2010) Jämlikhetsanden. Karneval förlag Stockholm.
