Den transatlantiska länken i förändring

FORBE 2016
Den transatlantiska
länken i förändring
Mot ett ökat europeiskt ansvarstagande?
Arita Holmberg, Aron Vrieler och Alexandra
Alerius
Sammanfattning
Vilka är förutsättningarna för transatlantiska relationer efter det amerikanska
presidentvalet, och kommer de tre stora europeiska staterna att ta ett större ansvar för
säkerhet och försvar? Detta är huvudfrågorna i rapporten som koncentreras på
Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016. Med
utgångspunkt i de nationella kontexterna görs jämförelser och analyser rörande
förutsättningarna för både europeiskt och transatlantiskt samarbete.
Under 2015 konstaterades att det under de senaste åren hänt mycket lite ifråga om
europeiskt ansvarstagande inom Nato – trots amerikanska påtryckningar. Ett år senare
tar européerna på olika sätt mer ansvar, men det är osäkert om förutsättningarna finns
att upprätthålla och utveckla detta ansvarstagande.
Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt
annorlunda än för några år sedan. Försvarspolitiken är idag högt på agendan och de
ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har till stor del lösts upp,
åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte per automatik en
europeisk enighet. Storbritannien, Tyskland och Frankrike är begränsade av
inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska presidentvalet
märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.
I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för
gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det
multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och
multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste
åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabilitet som
institutioner kan tas för given. Det finns inga uppenbara tecken på att denna delvis nya
trend skulle vändas tillbaka till det förhållande som rått tidigare.
Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde
innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk. Den tillträdande amerikanska
presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar nu till ytterligare polarisering bland de
allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för
en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om
republikanerna eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike.
En annan potentiell källa till fragmentering av Nato är Trumps fokus på terrorism.
Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon
större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta
syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle
1
däremot marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Centraloch Östeuropeiska medlemsstaterna öka.
Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte
god. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters
utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt
ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk,
ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig
i ett riskabelt vakuum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap
mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och
ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet
av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt
ledarskap är närvarande i den tyska politiska eliten. Storbritannien är angeläget om att
bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla
sig i bakgrunden.
Men egentligen är alla de tre stora präglade av hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga
om något militärt ledarskap då våldsanvändning ifrågasätts, Storbritannien måste
ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet, Frankrike har
svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som troligen innebär ett steg i
riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien.
Inrikespolitikens starka begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny trend i
säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen eliten utan blir en mer
och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt
sätt och via nya kanaler.
Det har hävdats att EU blir viktigare för européerna i den situation som uppstått.
Argumenten för detta är dock inte särskilt starka. EU kan förvisso utveckla det
grundläggande militära kapacitetsarbetet och fortsätta agera inom ramen för sin
lågprofilerade utrikespolitik. Tyskland kan fortsätta använda EU som politisk plattform
inom säkerhetspolitiken, men organisationen tappar en hel del kraft när Storbritannien
lämnar. Vad gäller legitimitetsbasen finns ett utrymme, som Frankrikes militära
agerande efter Paris attackerna visat. När det kommer till militärt agerande är det dock
osannolikt att EU som institution skulle agera, utan detta skulle bli fråga om koalitioner
likt vi sett i Syrien och Irak. EU:s utveckling är dock i detta läge beroende av Frankrikes
välvilja.
Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en
bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan gå i olika
riktningar. I bästa fall förmår de tre europeiska stormakterna att upprätthålla någon
form av delat ledarskap i denna ”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall splittras
de ytterligare under kommande år. Inrikespolitikens ökade inflytande över utrikes- och
säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder, ökar risken för
fragementering. Men också splittringen ifråga om hotbildsuppfattning har betydelse för
2
samarbetsmöjligheterna. USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid,
men även utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina beror till stor del av USA:s
och Rysslands ageranden. En destabiliserande utveckling i dessa regioner kan få mycket
negativa konsekvenser i Europa under kommande år.
För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i
Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka,
etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato. Givet
att de europeiska länderna är splittrade vad gäller hotbilder och hotens hantering finns
en risk med att Sverige fokuserar snävt på Ryssland och närområdet; relationer med
exempelvis Frankrike kan som en följd av detta bli eftersatta.
3
Innehållsförteckning
Sammanfattning .................................................................................................................................. 1
Förord .................................................................................................................................................. 6
Transatlantisk och europeisk säkerhetspolitisk utveckling (Forskning för regeringens behov) ..... 6
Inledning: Den transatlantiska länken i förändring ............................................................................. 7
USA:s förhållande till Nato och dess europeiska allierade .................................................................. 8
Ominriktning och valet av Trump .................................................................................................... 8
Reaktioner och perspektiv: Transatlantiska relationer efter valet av Trump ............................... 10
Slutord: Vart går USA? ................................................................................................................... 12
Ett större europeiskt ansvarstagande? Perspektiv på utvecklingen i Storbritannien under 2016 ... 14
Översynen av säkerhets- och försvarspolitiken 2015 ................................................................... 14
Perspektiv på militära insatser ...................................................................................................... 17
Storbritannien efter Brexit ............................................................................................................ 19
Slutord Storbritannien: Engagemang utan kontext?..................................................................... 20
Ett större europeiskt ansvarstagande? Perspektiv på utvecklingen i Frankrike under 2016 ............ 22
Inledning ........................................................................................................................................ 22
Frankrike i krig för europeiska värderingar – diskurs och praktik ................................................. 22
Säkerhetspolitiskt samarbete – stärkt relation till USA................................................................. 24
Inrikespolitisk debatt ..................................................................................................................... 25
Slutord Frankrike: Framtid med eller utan Europa? ...................................................................... 27
Ett större europeiskt ansvarstagande? Perspektiv på utvecklingen i Tyskland under 2016 ............. 28
Vitboken 2016 ............................................................................................................................... 28
Tyskland och Nato ......................................................................................................................... 29
Internationella insatser ................................................................................................................. 30
Utrikespolitisk debatt – inrikespolitiska begränsningar ................................................................ 31
Slutord Tyskland: Vilket ledarskap kommer att utövas? ............................................................... 33
Likheter och skillnader mellan de europeiska stormakterna ............................................................ 35
Försvarsutgifter ............................................................................................................................. 35
Användning av militära maktmedel .............................................................................................. 36
Säkerhets- och försvarssamarbete i Nato och EU ......................................................................... 38
Osäker framtid för den transatlantiska länken ................................................................................. 40
Konsekvenser för Sverige? ................................................................................................................ 43
4
Slutsatser ........................................................................................................................................... 44
Referenser ......................................................................................................................................... 45
5
Förord
Transatlantisk och europeisk säkerhetspolitisk utveckling (Forskning för regeringens
behov)
Under 2016 har Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap i uppdrag att leverera
rapporter i tre delprojekt till Försvarsdepartementet inom ramen för ”Transatlantisk
och europeisk säkerhetspolitisk utveckling”, som i sin tur ingår i Forskning för
regeringens behov (FORBE). Denna skrift utgör en delmängd av rapporteringen inom
delprojekt 2 tillägnat den europeiska dimensionen av den transatlantiska länken, och
framför allt ”de tre stora” inom den europeiska pelaren av denna länk. Tidigare har en
kort rapport av briefing-karaktär levererats i juni med anledning av den då förestående
brittiska omröstningen om fortsatt EU-medlemskap.
FORBE-forskargruppen vid Försvarshögskolan har bidragit i kvalitetsgranskningen av
rapporten. Ett särskilt tack riktas till universitetslektor Malena Britz, professorerna, Jan
Hallenberg, Ronnie Hjorth och Charlotte Wagnsson. Forskningsassistenterna Alexandra
Alerius och Aron Vrieler har genom väl utfört arbete bidragit till rapportens
färdigställande.
Stockholm den 15:e december 2016
Kjell Engelbrekt
Professor i statsvetenskap med inriktning på säkerhetspolitik/Projektledare
6
Inledning: Den transatlantiska länken i förändring
Föreliggande rapport utgör delprojekt 2 av 2016 års FORBE-projekt ”Aktuella
transatlantiska säkerhetspolitiska frågor”. Delprojektet ska analysera utvecklingen av
den transatlantiska länken i ljuset av USA:s säkerhetspolitiska inriktning, vilken sedan
ett antal år ställer krav på ett större europeiskt säkerhetspolitiskt engagemang.
Rapporten behandlar kort hur USA ser på Nato och dess europeiska allierade, på ett
större europeiskt ansvarstagande och hur eventuella förändringar påverkar den
transatlantiska länken på längre sikt. Analysen koncentreras dock på Storbritanniens,
Frankrikes och Tysklands inställningar och åtaganden under 2016, och vilka likheter
och skillnader det finns i dessa staters förhållningssätt till ett ökat europeiskt
ansvarstagande inom framförallt Nato. Med utgångspunkt i de nationella kontexterna
görs jämförelser och analyser rörande förutsättningarna för både europeiskt och
transatlantiskt samarbete. Då tidsperspektiven skattas avses med kort sikt de närmaste
3-5 åren; med medellång sikt avses kommande 5-10 år. Avslutningsvis diskuteras
konsekvenser för svensk säkerhets- och försvarspolitik.
Sommaren 2015 levererades en rapport till försvarsdepartementet som analyserade de
europeiska stormakternas kapacitetsutveckling i mer kvantitativa termer (Blomstrand
& Britz 2015). Föreliggande rapport tar sitt avstamp i den säkerhetspolitiska
utvecklingen från hösten 2015 fram till och med hösten 2016 (november). Inriktningen
är denna gång mer kvalitativ än kvantitativ. Då rapporten sträcker sig över ett stort
antal länder och områden har ambitionen varit att identifiera de stora dragen i
utvecklingen och de centrala frågorna, snarare än detaljerna. Helt naturligt blir fokus i
rapporten något olika för de olika länderna.
Rapporten baseras på öppet material, både primärmaterial tillgängligt via de studerade
ländernas egna hemsidor, och sekundärmaterial som utgörs av nationell och
internationell press samt analyser från forskningsinstitut och tankekedjor.
Tyngdpunkten vad gäller den politiska retoriken ligger på ländernas centrala politiska
företrädare; stats- och regeringschefer samt relevanta ministrar.
7
USA:s förhållande till Nato och dess europeiska allierade
Ominriktning och valet av Trump
Den amerikanska ominriktningen mot Asien deklarerades 2011. Inför Nato-toppmötet i
Wales 2014 argumenterade amerikanska företrädare, trots krisen i Ukraina, för behovet
av ett ökat europeiskt ansvarstagande inom alliansen. USA bekräftade sitt engagemang
för europeisk säkerhet, men förväntade sig mer av européerna (White house 2014a;
White house 2014b; US Department of State 2014a). En förändring av den
transatlantiska relationen var förestående. Forskning visar att den amerikanska
strategin var reell. Petersson har analyserat den amerikanska Nato-debatten mellan
2011 och 2014, och finner att trenden är att Nato betraktas som mindre viktig, särskilt
av administrationen - jämfört med hur organisationen betraktades under 1990-talet och
föregående årtionden. Delar av kongressen och den säkerhetspolitiska eliten
argumenterar för en starkare roll för Nato, men inte ens Ukrainakrisen föranledde en
tydlig förändring av administrationens reserverade attityd till Nato. Man förefaller från
amerikansk sida vilja ha både ett tydligare europeiskt ledarskap och ett starkare
ekonomiskt ansvarstagande (Petersson 2015, s 155, 164).
Frågan är då vad USA vill använda Nato till? Under det kalla kriget var Nato en
huvudstrategi för att hantera Sovjetunionen. I kriget mot terrorismen i Afghanistan kom
Nato att bli ett ramverk för att under över ett decennium samla de många
”underleverantörer” av säkerhet som deltog. Nato kan också sägas ha bidragit till att
både förändra och institutionalisera strategi och taktik bland deltagarna. USA tog här en
tydlig ledarroll, samtidigt som man agerade unilateralt parallellt.
Under den period då Nato engagerade sig i Afghanistan fanns inget större fokus på det
territoriella försvaret i Europa. Detta återupptogs dock som en konsekvens av Rysslands
agerande på Krim. Under toppmötet i Wales 2014 förstärkte alliansen insatserna för det
territoriella försvaret av framförallt östra Europa. USA visade då att man fortsatt avsåg
närvara på kontinenten. I relation till de senaste årens förkroppsligande av terrorhotet,
IS, har dock de militära insatserna organiserats mycket mer lösligt än under
Afghanistankriget, på bilateral basis och inom ramen för en koalition.
Hur ställer sig då Trump till Nato och vad Nato skall användas till? Ett intryck av den
amerikanska presidentvalskampanjen är att Trumps utrikespolitiska resonemang
utvecklas som en konsekvens av inrikespolitiska problem. Inrikespolitiken sätter
därmed också nya gränser för utrikespolitiken. Erfarenheten visar dock att presidenter
tvingats engagera sig i utrikespolitiken på sätt som de inte föreställt sig. Detta kan
komma att gälla även Trump (se vidare FORBE-rapport av Hallenberg 2016). Möjligen
kommer den tillträdande presidenten att överlåta inriktningen av utrikes- och
säkerhetspolitiken åt andra personer i regeringen.
8
Det Trump emellertid ofta återkommer till är kostnader, att USA inte har råd att föra en
aktiv utrikespolitik. Detta gäller mycket tydligt i Trumps resonemang kring Nato. I en
längre intervju med Washington Post i mars 2016 säger han:
Look, I see NATO as a good thing to have – I look at the Ukraine situation
and I say, so Ukraine is a country that affects us far less than it affects other
countries in NATO, and yet we are doing all of the lifting, they’re not doing
anything. And I say, why is it that Germany is not dealing with NATO on
Ukraine? Why is it that other countries that are in the vicinity of the
Ukraine are not dealing with – why are we always the one that’s leading,
potentially the third world war, okay, with Russia? […] And I think the
concept of NATO is good, but I do think the United States has to have some
help. We are not helped. I’ll give you a better example than that. I mean, we
pay billions – hundreds of billions of dollars to supporting other countries
that are in theory wealthier than we are. (Washington Post 2016)
Rörande frågan om USA skulle lämna Nato, vilket några av Trumps uttalanden har
tolkats som, modifierar han sin syn:
No, I don’t want to pull it out. NATO was set up at a different time. NATO
was set up when we were a richer country. We’re not a rich country. […]
NATO is costing us a fortune and yes, we’re protecting Europe but we’re
spending a lot of money. Number 1, I think the distribution of costs has to
be changed. I think NATO as a concept is good, but it is not as good as it was
when it first evolved. […] I don’t think we’re treated fair […] (Washington
Post 2016)
Det förefaller ännu inte finnas mycket av substantiell strategi avseende Nato i den
tillträdande administrationen. Uttolkare av Trumps åsikter menar att en central punkt i
hans föreställningsvärld är att allierade inte skall kunna åka snålskjuts på USA; antingen
skall de betala för det skydd USA erbjuder, eller så skall de inte behöva skydd i samma
utsträckning som idag (Shapiro 2016b; Atlantic Council 2016).
Trump har även uttryckt att han anser att Nato bör ägna sig mer åt att bekämpa
terrorism, men han menar samtidigt att organisationen inte är anpassad för detta (New
York Times 2016). En utvecklad amerikansk inriktning mot att använda Nato i kampen
mot terrorismen skulle, om den realiseras, innebära en ominriktning av den senaste
tidens amerikanska linje avseende Nato. Det territoriella försvaret är dock grunden i
Nato, och det som för närvarande upptar majoriteten av de europeiska Natoländernas
engagemang. Här finns en potentiell framtida konfliktlinje i den transatlantiska
relationen, särskilt som Trump inte förefaller dela européernas syn på Putin, inte vill
skuldbelägga Ryssland och därmed skulle kunna lätta på sanktionerna gentemot landet
(Brown 2016; Engelbrekt 2016, s 12).
9
Om Trumps val av James Mattis till försvarsminister går igenom kongressen innebär det
sannolikt ett fortsatt amerikanskt fokus på att bekämpa islamisk fundamentalism. Mattis
beskrivs som en hårdför strateg (Lamothe 2016). Han skulle därmed kanske kunna
balansera Trumps nyckfullhet. Mattis har uttalat att han ser Iran och dess kärnvapen
som det största hotet i Mellanöstern, och att han anser att avtalet med landet är positivt,
men otillräckligt. Ifråga om betydelsen av allierade förefaller Mattis ha en syn som är
mer lik traditionell amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik (Lamothe 2016). Även här
kan han komma att bidra till stabilitet genom att lugna ner allierade och partners. För en
mer utvecklad analys, se FORBE-rapporten av Hallenberg (2016).
Reaktioner och perspektiv: Transatlantiska relationer efter valet av Trump
De europeiska reaktionerna på resultatet i det amerikanska presidentvalet den 8
november 2016 har varit starka och skapat debatt i Europa. De frågor som framförallt
diskuterats är Nato framtid och den transatlantiska länken, högerpopulismens framfart,
framtiden för global handel och amerikanskt globalt ledarskap.
Tysklands förbundskansler Merkel underströk i sin gratulation de gemensamma värden
som förenar Tyskland och USA. Merkel bjöd in Trump till ett nära samarbete på basis av
värdena demokrati, frihet och respekt för individuella rättigheter, oberoende av
ursprung, hudfärg, religion, kön, sexuell orientering och politisk åsikt (Merkel 2016a).
Merkel sade också att USA är Tysklands viktigaste partner utanför EU.
[US] is and remains a cornerstone of German foreign policy, so that we can
fight the challenges of our time: striving for economic and social welfare, a
future-oriented climate policy, the fight against terrorism, poverty, hunger,
disease and peace and security (Merkel 2016b).
Tyske utrikesministern Steinmeier menar i en intervju direkt efter valet att resultatet
inte skall underskattas. Trump har enligt Steinmeier flera gånger uttryckt sig kritiskt
mot Europa och Tyskland, och den närmaste tiden är osäker. USA kommer sannolikt inte
att söka gemensamma beslut, men Tyskland måste fortsätta stå för sin politik och den
transatlantiska relationen måste värnas (Steinmeier 2016). Tyska försvarsministern von
der Leyen talar om att man är beredd på att USA vill att européerna skall bidra mer,
vilket också redan skett, men i gengäld kräver européerna att få den nya
administrationens syn på Nato klargjord (von der Leyen 2016). Mer generellt menar von
der Leyen att Trump är beroende av en stabil ekonomi för att kunna genomföra sina
reformer, varför osäkerhet måste undvikas både politiskt och ekonomiskt. Detta ligger
även i Europas intresse (von der Leyen 2016).
Franske presidenten François Hollande lät liksom Merkel sin kritik mot Trump
genomsyra sin gratulation. Han menade att valet skapar osäkerhet och att han kommer
att ta upp en dialog med den nya administrationen inom de områden där Frankrike och
USA har haft ett starkt samarbete; såsom i kampen mot terrorismen. Hollande menar att
10
det nu ställs krav på Frankrike att ta ansvar och visa ledarskap och på Europa att visa
enighet (Hollande 2016). Marine Le Pen, taleskvinna för Nationella fronten, kallar
valresultatet
[…] good news for our country: […] opposition to increasing globalization,
pacifications of the relations with Russia, disengagement from military
expeditions that cause migration waves that victimize us … Such
engagements, if lived up to, are beneficial for France (Le Monde 2016).
Brittiska premiärministern Theresa May betonade det “pågående speciella förhållandet”
mellan Storbritannien och USA i sin gratulation (May 2016d). Hon sade att hon såg fram
emot att samarbeta och noterade de gemensamma värden som länderna delar (May
2016d). Utrikesminister Boris Johnsons uttalande var mycket likt Mays, men
poängterade: ”I want to reinforce the point that the political relationship between the US
and the UK is probably the single most important geopolitical fact of decades and will
continue to be so” (Johnson 2016). Defence secretary Michael Fallon uttalade sig inte
direkt, men ett uttalande från departementet påtalade ambitionen att samarbeta med
allierade i olika regioner (Storbritanniens regering 2016).
Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg har vänt sig mot beskrivningen att Nato inte
gör något i kampen mot terrorismen (Barnes 2016). I sitt gratulationstal betonade
Stoltenberg behovet av en stark transatlantisk relation och ett amerikanskt ledarskap.
Han argumenterade också för att Nato har tjänat sina medlemsstater väl och fortsätter
att göra så (Stoltenberg 2016a). Stoltenberg påtalar att de europeiska allierade redan
har ökat sina försvarsutgifter. Vad gäller inställningen till Ryssland menar Stoltenberg
att dialog och avskräckning kan kombineras (Stoltenberg 2016b). Ett par dagar efter det
amerikanska presidentvalet publicerade Stoltenberg en debattartikel i The Guardian.
Där argumenterar han, till synes riktat både till amerikaner och européer, för
gemenskap inom Nato och emot splittring av den transatlantiska relationen (Stoltenberg
2016c).
Europeiska rådets president och EU kommissionens ordförande tryckte även de i sina
gratulationer på behovet av att stärka de transatlantiska relationerna, på basis av
gemensamma värden:
Today, it is more important than ever to strengthen transatlantic relations.
Only by cooperating closely can the EU and the US continue to make a
difference when dealing with unprecedented challenges such as Da'esh, the
threats to Ukraine's sovereignty and territorial integrity, climate change
and migration (Juncker & Tusk 2016)
De bjöd även in Trump till ett toppmöte mellan EU och USA.
Det kan konstateras att länder som Tyskland och Frankrike uttrycker skepsis och
betonar att demokratiska värden är en förutsättning för fortsatt samarbete mellan
Europa och USA, medan Storbritannien förefaller mest angeläget om ett fortsatt
11
samarbete, oavsett formerna. Ledarna för Frankrike och Tyskland uttrycker en
beredskap för att axla ett europeiskt ledarskap. Företrädare för EU och Nato betonar
betydelsen av gemensamma värden och ett fortsatt samarbete, i fallet Nato så varnar
Stoltenberg för ”isolerat” agerande.
Nato:s framtid är en av de säkerhetspolitiska frågor som har debatterats mest i Europa
sedan Trump blivit presidentkandidat. Tongångarna har varit negativa. Men även i den
amerikanska debatten har frågan varit uppe. Demokrater uppges vara oroade över vad
som ska hända med den transatlantiska relationen under Trump (Michalopoulos 2016).
Även republikanska företrädare har gett uttryck för oro vad gäller Trumps
utrikespolitiska uttalanden. Den politiska effekten av uttalanden som att artikel 5 inom
Nato inte skall upprätthållas, har redan påverkat förtroendet i alliansen. Vidare har det
uppstått osäkerhet kring den transatlantiska värdegemenskapen (Deutche Welle 2016).
Wallace menar att det som skiljer USA och Europa är inte värderingar, utan
prioriteringar och intressen. Därmed finns en risk att varken politiker eller allmänhet är
beredd att investera i att försvara värderingarna (Wallace 2016). Andra menar att det
fortfarande finns gemensamma värderingar och intressen som USA och Europa delar i
högre utsträckning än andra aktörer. Detta gör att alliansen kommer att bestå
(Goldgeier 2016).
Pew research center rapporterar att en majoritet av amerikanerna föredrar att landet
fokuserar på sina egna problem. Det finns en skepsis inför en aktivistisk utrikespolitik,
även om specifika frågor rörande Nato ändå ger vid handen att 53% stödjer alliansen
(Stokes 2016). Liknande data finns förvisso även för europeiska länder.
Bedömare menar att Trumps åsikter om att européerna får lösa ”europeiska” problem
som flyktingkriser och Ryssland själva, mycket väl kan realiseras. Samtidigt finns här en
möjlighet att börja presentera europeiska lösningar till vilka USA kan bidra, och inte
tvärtom (Shapiro 2016a). I en sådan situation skulle Europa börja agera mer utifrån de
strategier som kan generera konsensus inom Europa. Trumps presidentskap skulle
kunna leda Putin att provocera Europa – vilket då måste bestämma sig för att agera,
alternativt acceptera att den europeiska säkerhetsgemenskapens gränser urholkas,
menar Shapiro (2016a).
Slutord: Vart går USA?
Den tillträdande presidenten Trump innebär att det råder stor osäkerhet om den
amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken framöver. Kommer USA fortsätta vara en
stark aktör globalt, eller kommer landet att engagera sig mer selektivt? Vilken relation
kommer USA etablera med Ryssland, och vad innebär denna för den transatlantiska
relationen? Ett fortsatt fokus på kampen mot terrorismen är att vänta, liksom utvecklade
relationer med Ryssland. En konsekvens av detta är att USA inte behöver sina
12
europeiska allierade för politisk legitimitet och som underleverantörer av säkerhet i
samma utsträckning som tidigare.
Vad gäller Nato finns en osäkerhet avseende det amerikanska intresset för både
traditionella alliansåtaganden och alliansens globala roll i kampen mot terrorismen.
Trump kan bidra till polariseringen inom Nato, både genom sitt förhållningssätt till
Ryssland och genom sitt fokus på terrorismen. Detta kan leda till att Nato minskar i
betydelse som instrument för att möta ett uppfattat hot från Ryssland. De Central- och
Östeuropeiska allierade kan då förlora förtroende för organisationen och välja att
organisera sina försvar mer nationellt. Frankrike och Storbritannien skulle dock kunna
stödja en utveckling där Nato används mer som instrument i kampen mot terrorismen –
vilket i dessa länder även uppfattas som en fråga om territorialförsvar.
Risken finns således att Nato fragmenteras. Transatlantiska relationer kan komma att
utvecklas till i huvudsak instrumentella relationer mellan USA och Storbritannien samt
Frankrike, med fokus på kampen mot terrorismen. Tyskland och övriga europeiska
länder riskerar i denna situation att marginaliseras.
13
Ett större europeiskt ansvarstagande? Perspektiv på utvecklingen i
Storbritannien under 2016
Översynen av säkerhets- och försvarspolitiken 2015
Hösten 2015 publicerades National Security Strategy and Strategic Defence and Security
Review 2015 samt Joint Doctrine Note 1/15 Defence Engagement – två dokument vilka
beskriver Storbritanniens övergripande mål och satsningar på området. Den
sammanfattande slutsatsen är att Storbritannien satsar på försvaret och vill visa
omvärlden, speciellt sina allierade, att landet skall tas på allvar och är redo att stå upp
för sina värderingar och intressen. I första hand politiskt men även militärt.
Dominerande är den brittiska satsningen på cybersäkerhet och på att stoppa den
växande extremismen både inom Storbritannien och i omvärlden (Storbritanniens
regering 2015, s. 5). Det framgår tydligt att mjukt makt är ett centralt verktyg i
sammanhanget.
Our democratic and inclusive values are the foundation of our security and
prosperity. We will continue to uphold these values against those who are
intent on undermining them. We will prevent those who seek to spread
extremist ideologies through our communities from doing so. (Storbritanniens
regering 2015, s. 10)
Landets internationella position skall användas för att sprida värderingar och visioner,
upprätthålla den internationella ordningen och skapa en stabil global omgivning.
Through strong diplomacy we will stay at the heart of the international system,
playing a full and active role in the world’s leading decision-making bodies….
We will continue to shape the global agenda, and to develop and adapt
international standards and laws, and the rules-based international order to
meet the challenges of the future. (Storbritanniens regering 2015, s. 47)
Satsningen på cybersäkerhet beskrivs i detalj i ”Counter-extremism Strategy” samt
”National Cyber Security Strategy” (Storbritanniens regering 2015, s. 37 och 40). Dessa
strategier förespråkar satsning på ökade kunskaper, ökade resurser inom det polisiära
arbetet samt på att utnyttja kontakter och kommunikationsmedel. Samtidigt betonas
vikten och behovet av att ibland använda militära medel för att upprätthålla
Storbritanniens rykte, maktposition och trovärdighet (Storbritanniens
försvarsdepartement 2015, s. 15).
Samarbeten är ett centralt tema i den strategiska inriktningen. Starka och välfungerande
samarbeten är nödvändiga då hoten och möjligheterna är globala. De yngre
relationerna, med länder i Mellanöstern, Asien och Afrika, anses vara av stor betydelse
14
för Storbritanniens framtida säkerhet samt politiska makt (Storbritanniens regering
2015, s. 50). Störst fokus läggs dock på de existerande relationerna till USA, Frankrike,
Tyskland och Nato som inte bara skall bibehållas utan även stärkas. Nato beskrivs som
den starkaste och mest effektiva militära alliansen i världen, vilken utgör hjärtat i den
brittiska försvarspolitiken. Storbritannien ska visa att man är en viktig aktör i Nato
genom att både spendera 2 % av BNP på försvaret och ta ett större ansvar för olika
operationer (Storbritanniens regering 2015, s. 51).
Relationen till USA beskrivs som både ekonomisk och militär. Med USA kommer
Storbritannien att samarbeta i frågor som kärnvapen, diplomati, teknik, och militära
kapaciteter. Överlag sägs samarbetet syfta till att sprida global stabilitet, med fokus på
att stoppa extremismen och terrorismen, att arbeta mot klimatförändring och stötta den
existerande globala rättsordningen (Storbritanniens regering 2015, s. 52). Relationerna
till Frankrike och Tyskland beskrivs som fokuserade på de extremistiska hoten.
Storbritannien och Frankrike kommer att samarbeta för att skapa stabilitet och säkerhet
i Mellanöstern och norra Afrika. Utöver detta skall de också arbeta med kärntekniska
anläggningar. Tyskland och Storbritannien avses samarbeta med utbyte av
underrättelser, energisäkerhet, cyber, i gemensamma insatser för att hantera terror hot
samt i humanitära insatser inom och utanför Europas gränser (Storbritanniens regering
2015, s. 52).
Storbritannien aviserar en ekonomisk och materiell satsning för att möta Natos mål att
spendera 2 % av BNP på försvaret. Detta för att kunna bibehålla ett starkt samarbete
med allierade och kunna svara snabbare och starkare på hot mot dessa stater
(Storbritanniens regering 2015, s. 11). En ökad försvarsbudget skall riktas mot
specialstyrkorna, speciellt med fokus på terrorism, cyber och globala hot, bibehållandet
av soldatstyrkan i armén på 82,000 och ökad numerär i marinen och flygvapnet med
totalt 700 samt reserven upp till 35,000. Vidare kommer man att spendera 178
miljarder pund de närmsta 10 åren på militär utrustning (Storbritanniens regering
2015, s. 24-7). Storbritannien planerar även att investera i nya stora krigsfartyg,
helikoptrar, bepansrade stridsfordon samt missiler och andra precisionsvapen
(Storbritanniens regering 2015, s. 33).
Kärnvapenförmågan skall bestå på grund av omvärldsläget, speciellt Ryssland och
specifika länder i Mellanöstern, är för instabila för att Storbritannien ska kunna avstå
den. Samarbetet med USA och Frankrike gör det möjligt att köpa missiler från USA till ett
rabatterat pris och utveckla ett säkert förvaringsprogram för kärnvapen tillsammans
med Frankrike samt byta ut den nuvarande kärnvapenbeväpnade ubåten mot en ny
inom 20 år (Storbritanniens regering 2015, s. 35-6).
Försvarsminister Michael Fallon lade ut texten om Storbritanniens tänkande inom
försvarsområdet i januari 2016. Med utgångspunkt i den strategiska översynen och den
nya nationella säkerhetsstrategin, konstaterar han att landet står inför ett antal
utmaningar; bland annat terrorism och hot från stater som Ryssland. Dessa hot anses
15
destabilisera säkerheten, välfärden och de system som den demokratiska staten vilar på.
Responsen är till stora delar traditionell, med stort fokus på höjda försvarsutgifter och
ny materiel. Men, menar Fallon, det handlar också om aktivt agerande, framförallt inom
Nato. Vidare ska insatserna på nationell nivå koordineras bättre genom införandet av ett
”National Security Council”. Centralt i bemötandet av hoten är kampen om diskursen.
Arbetet med säkerhet och försvar sker internationellt, i flera olika fora (Fallon 2016h).
I februari utvecklade Fallon synen på Natos framtida utveckling. Han menade att Nato
behöver kunna möta alla centrala hot; mot territoriet, från terrorism och kopplat till
migration. Alliansen behöver kunna agera snabbare, vara bättre rustad, både
kapacitetsmässigt och ekonomiskt (Fallon 2016l).
Storbritannien har förnyat sin nationella ambition att upprätthålla en
kärnvapenförmåga, genom beslutet att färdigställa en ny generation av Tridentubåten.
Satsningen offentliggjordes i mars 2016, då Fallon slog fast att kärnvapenförmågan
utgör den ultimata försäkringen i Storbritanniens säkerhets- och försvarspolitik. Totalt
investeras 642 miljoner pund i programmet (Fallon 2016i). Under 2017 kommer även
hangarfartyget HMS Queen Elisabeth att tas i bruk, samt efterföljas av ett systerfartyg.
Hangarfartygen kommer tillsammans med stridsflygplanen F35B Joint Strike Fighter att
uppbåda en förmåga som tidigare endast förbehållits USA (Jones 2016a).
Kärnvapenförmågan är något som man anser gynnar europeisk säkerhet som helhet.
Fallon citerar Warzsawa-deklarationen:
The independent strategic nuclear forces of the United Kingdom and France
have a deterrent role of their own and contribute to the overall security of
the alliance. These allies’ separate centres of decision-making contribute to
deterrence by complicating the calculations of potential adversaries
(återgivet i Fallon 2016a)
Här framstår det som att den skepsis som märkts hos USA gentemot Nato som
multilateral strategisk aktör också delas av Storbritannien. Storbritannien utvecklar
även sina bilaterala relationer; framförallt med Frankrike, men även med Tyskland och
”The Northern Group” (Fallon 2016a). Fallon poängterar slutligen försvaret av det
internationella regelsystemet. Storbritannien har stärkt samarbetet med Tyskland på
försvarsområdet, särskilt samarbetar man kring Nato-närvaron i Östeuropa. Fallon sade:
Our defence review elevated Germany to a top tier ally, alongside France
and the United States. We are already working closely together within
NATO and in the fight against Daesh. Now I want to see more collaboration
on operations, missions and training and deeper industrial cooperation.
(Fallon 2016d)
I april beslutades de budgetökningar för försvaret som annonserats under 2015. Detta
innebär en reell ökning av försvarsutgifterna med 5 miljarder pund till och med
2020/21. Beslutet innebär en ökning av personalen inom marinen och flyget, och armén
16
skall inte reduceras under 82 000. Tillgängliga expeditionära resurser skall öka med
sikte på 50 000 man 2025. Vidare skall 178 miljarder pund användas till
försvarsmateriel (Storbritanniens försvarsdepartement 2016a). En satsning på
deltagande i Natos marina del offentliggjordes också, vilka enligt försvarsdepartementet
kommer att fördubbla Storbritanniens engagemang i denna del av Nato (Fallon 2016k).
Perspektiv på militära insatser
Storbritannien är hösten 2016 involverad i fler än 20 operationer i mer än 25 länder.
Den mest högprofilerade insatsen vid denna tidpunkt är deltagandet i koalitionen mot
Daesh/IS, där det brittiska flygvapnet i slutet av augusti uppgavs ha flugit över 3000
uppdrag och genomfört nästan 1000 bombningar. Runt 1350 personer är involverade i
denna insats (Storbritanniens försvarsdepartement 2016b, s 8, 13) Vidare finns
fortfarande 450 soldater i Afghanistan, 100 soldater är avsatta för att träna ukrainska
styrkor, 500 respektive 150 är avsatta för att närvara i Estland respektive Polen, 300 är
planerade att sättas in i Sudan samt runt 800 är involverade i olika insatser runt
Medelhavet (Storbritanniens försvarsdepartement 2016b, s 13).
Brittisk strategisk kultur vad gäller militär våldsansvändning och internationella
insatser kan enligt en färsk analys indelas i tre faser (Britz 2016). Perioden från kalla
kriget fram till 2001 benämns den traditionella fasen. Här togs Storbritanniens militära
aktörsskap ganska mycket för givet som en följd av stormaktspositionen politiskt,
ekonomiskt och militärt. Premiärministerns roll var stark, liksom kontakterna mellan
politiken och militären. Första decenniet av 2000-talet karaktäriseras som Labour-fasen.
Under denna period breddades legitimeringen av militär våldsanvändning mot R2P och
parlamentets roll ökade. Denna period följs av vad som kallas effektivitetsfasen. Denna
pågående fas karaktäriseras av en kombination av R2P och ett rationalitetstänkande vad
gäller militära insatser. Kopplingen till USA och Frankrike, liksom Nato är fortsatt stark.
Beslutsprocessen har normaliserats i meningen att den har blivit mer civil och
transparent, med en stark roll för parlamentet (Britz 2016 s. 171).
Vilken typ av agerande kan vi då förvänta oss av Storbritannien? Joint Doctrine Note
nämner en prioriteringslista med länder att involvera sig i, där prioriteringen avgörs av
tre faktorer: betydelse för nationellt intresse, möjligheter till påverkan och sannolikhet
att lyckas (Storbritanniens försvarsdepartement 2015, s. 30). Andra faktorer som
påverkar är relationen till allierade och geografiska implikationer. Detta förefaller
spegla effektivitetsfasen väl. Insatser är dock beroende av stöd i parlamentet.
Storbritannien slits onekligen mellan en form av minimalistisk strategi och en önskan att
behålla sin position som militär stormakt i Europa.
FORBE-projektet 2015, vilket analyserade USA, Storbritannien, Frankrikes och
Tysklands ageranden i flera internationella insatser (Britz, Pankovski & Öhman
2016a,b,c) konstaterade att Storbritannien reagerade mycket snabbt på Rysslands
agerade i Krim, även om man inte såg det som ett direkt hot mot sitt eget territorium så
17
var reaktionen okontroversiell inrikespolitiskt. Landet agerade också omgående inom
FN och Nato för att markera mot agerandet och sätta in kapaciteter (Britz, Pankoski &
Öhman 2016b, s 44-5). Storbritannien förefaller ha försökt involvera Nato även i Irak,
mer än övriga europeiska allierade. Nato har dock inte givits någon framträdande roll i
dessa ”out of area”-insatser. Brittiskt deltagande har från ett inrikespolitiskt perspektiv
ändå befunnits legitimt, med undantag av marktrupp (Britz, Pankovski & Öhman 2016c,
s 26, 34-5). Storbritanniens regering har dock även begränsats i sin militära
maktutövning av inrikespolitiken, ett tydligt exempel är fallet Syrien. Även om
insatsmönstret varit fortsatt avinstitutionaliserat i meningen att insatser skett i form av
koalitioner snarare än inom ramen för organisationer, så bidrog Frankrikes aktivering
av Lissabonfördraget till ökad legitimitet (Britz, Pankovski & Öhman 2016a, s 37).
Nato fortsätter dock att vara viktigt i Storbritanniens säkerhets- och försvarspolitiska
praktik. Minister Earl Howe har poängterat Storbritanniens ledande roll i Nato, genom
att lyfta fram försvarsutgifterna; bidragen till NRF och VJTF, air policing-missionen samt
den marina missionen i Östersjön (Howe 2016). En konsekvens av det bilaterala
samarbetet med Frankrike är den gemensamma expeditionära styrkan om 5000
personal som nu är tillgänglig för insatser upp till 90 dagar. Tanken är att den skall
kunna användas som förtrupp till exempelvis en större Nato insats (Fallon 2016g).
Vad gäller den militära nivån utvecklade ministern för flottan, Jones i ett tal i maj 2016
sin syn på Storbritanniens maritima ledarskap, vilket även ger en god bild av landets syn
på militärt ledarskap generellt. Jones menar att Storbritanniens flotta redan har en
framträdande position inom Nato. Vidare utvecklar landet också en separat militär
ledarroll tillsammans med Frankrike – framförallt genom skapandet av ”Anglo-French
Combined Joint Expeditionary Force”.
[it] brings together deployable forces from both countries under a properly
integrated staff with common procedures, so that we may better contribute
to and lead coalition operations together in future. In the same vein, the UK
Joint Expeditionary Force will provide the framework and critical military
mass around which 6 Baltic and Nordic nations can contribute forces at
short notice. Beyond our own backyard, the UK holds permanent leadership
of the European Union Naval Force Somalia and we provide the deputy
commander for the US-led 31 nation Combined Maritime Forces in the
Persian Gulf. […] So while our presence in Asia-Pacific is inevitably
selective, the Royal Navy can, on occasion, still project credible forces into
the region with greater speed and effect than some regional navies who are,
on paper, better placed to respond. (Jones 2016b)
Storbritannien vill dock inte helt ge upp bilden av landet som en europeisk stormakt
med förmåga att agera globalt. Frågan om vilken roll Storbritannien tar i detta avseende
efter president Trumps tillträde återstår att analysera. En hypotes är att transnationella
hot som terrorismen bemöts i ett utvecklat militärt samarbete med USA och Frankrike
18
medan Nato förblir den arena där landet konsoliderar sina insatser för territoriellt
försvar.
Storbritannien efter Brexit
Resultatet i folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU ledde till en lång rad
av försäkranden från regeringsföreträdare om att landet skall förbli en fortsatt aktiv
aktör. Fallon lade i ett tal i juli 2016 ut texten om Storbritanniens globala roll. Han
hävdade att landet prioriterar att försvara värden, i likhet med USA. Nato lyftes fram
som ett centralt verktyg, och han menade att i Nato har Storbritannien ”led by example”
och införlivat sina löften från Wales-toppmötet. Vidare kopplade han landets
kärnvapenförmåga till alliansen, och hävdade att den utgör en ytterligare
säkerhetsgaranti. Han poängterade även relationen till USA och konstaterade att även
om man lämnar EU, så vänder man inte ryggen mot Europa (Fallon 2016m).
Vid Nato-toppmötet i Warzawa sommaren 2016 offentliggjorde Fallon ett stödpaket till
de Östeuropeiska allierade. Detta innehåller:
500 troops to Estonia to provide reassurance and to react immediately toa
ny crisis or incident. Thousands of troops on standby to deploy within days,
wherever needed, as the UK leads NATO’s quick reaction spearhead force.
Around 150 personnel with equipment to deploy to Poland to operate and
train alongside each other to improve interoperability. A target to train
4000 Ukrainian soldiers by the end of March 2017. (Fallon 2016j)
Detta innebär att Storbritannien befäster sin ledande roll i Natos europeiska ben. Landet
kommer att utveckla engagemenaget i Östeuropa. Man har utfäst deltagande i den
polskledda VHR JTF med en battle-group (ca 1000 personer) 2020 (Fallon 2016e). En
ytterligare indikation på engagemanget i Nato är att DSACEUR sedan sommaren 2016 är
britt.
I sitt tal i FN kort efter sitt tillträde påtalade premiärminister Theresa May att Brexit inte
innebär att Storbritannien vänder sig inåt. Hon lyfte fram relationerna till FN, samväldet
och Nato, samt påpekade att Storbritannien kommer att hålla fast vid tvåprocentmålet i
Nato och fortsätta arbeta för att lösa konfliker i världen (May 2016a). Samma
huvudbudskap fördes fram under ett möte med Merkel i juli. Här nämnde dock May
överhuvudtaget inte Nato, fokus låg mycket på ekonomi (May 2016b). Vid sitt första
besök i Paris som premiärminister fokuserade det gemensamma uttalandet av May och
Hollande mycket på säkerhetsfrågor och det nyligen annonserade beslutet om
kärnvapenförmågan. I övrigt dominerade de bilaterala säkerhetsrelationerna dialogen
(May 2016c).
Storbritannien har även försäkrat sina olika allierade att det fortfarande är en trovärdig
partner.
19
During his first visit to Washington since the EU referendum Mr Fallon
emphasized that the UK would increase its global commitment, ranging
from NATO troop deployments in Eastern Europe to equipment investment
in Maritime Patrol Aircraft, Apache attack helicopters and the Continuous
At Sea Deterrent. (Fallon 2016c)
Försvarsminister Fallon höll ett tal i Paris i september 2016, där han utvecklar
resonemangen om Storbritanniens säkerhets- och försvarspolitik. Liksom May, betygar
han att Storbritannien inte skall vända sig inåt på grund av Brexit utan fortsätta
samarbeta med parters och allierade. Fallon visar på det ökade engagemanget inom
Nato; ambitionen att vidmakthålla försvarsutgifter på 2 %; ledarskapet i Natos ”Very
High-Readiness Joint Task Force”; närvaron i Baltikum och Polen samt olika utbildningsoch kapacitetsutvecklings initiativ (bland annat Ukraina) (Fallon 2016a). Det förefaller
som om betydelsen av Nato ökar i och med Brexit. Men det finns även en ickeinstitutionell sida av Storbritanniens engagemang, där bilaterala överenskommelser
spelar stor roll.
Storbritanniens starka säkerhets- och försvarspolitiska roll i världen lyfts generellt fram,
och det påtalas att medlemskap i EU inte är nödvändigt för att fortsätta vara en stark
aktör (Fallon 2016a). Ett visst oberoende från internationella samarbeten poägteras
dock. Insatsen i koalitionen gentemot Daesh lyfts fram som exempel på ett
Storbritannien inte minskar sitt engagemang (Fallon 2016b).
Storbritanniens roll i EU kan komma att likna Norges, med ett tredjelandsavtal som
ramverk och implementering av olika former av pragmatiska samarbeten inom olika
områden. Biscop föreslår att landet skulle kunna få en speciell position som ständig
innehavare av DSACEUR - för att få inflytande under Berlin plus (Biscop 2016, s 14)
Enligt en analys kommer Storbritannien efter de två folkomröstningarna att tvingas
fokusera mer inrikespolitiskt, mindre på internationellt engagemang (Biscop 2016)
Detta påverkar rimligtvis inte bara EU, utan även Nato.
Slutord Storbritannien: Engagemang utan kontext?
Under 2016 har flera försvarspolitiska beslut fattats, som en konsekvens av den
strategiska översyn som skedde 2015. Storbritannien kommer att satsa mer resurser på
försvaret, behålla sin kärnvapenförmåga och prioritera ansvarstagande inom Nato, både
i termer av att nå tvåprocentmålet och i termer av aktivt arbete med skydd av alliansens
östra delar. Det faktum att Storbritannien uppfattar båda de hotbilder som i övrigt
delvis delar Europa - Ryssland och terrorismen - utgör en god grund för ett brett
samarbete både med USA och Europa, Brexit till trots.
Vad gäller militära engagemang utanför Nato slits landet mellan en minimalistisk
strategi och önskan om att förbli en engagerad europeisk militär stormakt. Resultatet av
folkomröstningen föranledde brittiska politiska företrädare att unisont försäkra sina
20
partners och allierade om att Storbritannien kommer att fortsätta vara engagerad i
europeiska och globala frågor, inklusive säkerhet. Det är troligt att det brittiska
internationella engagemanget ökar för att ”kompensera” för Brexit – om det accepteras
inrikespolitiskt. Inrikespolitiken som begränsande faktor kan inte uteslutas, även
kommande år.
Valet av Trump har skapat oro kring fortsättningen på den speciella relation som
Storbritannien haft med USA. Landet befinner sig således i ett känsligt läge och kan
förväntas agera aktivt – så långt inrikespolitiska hänsyn räcker – för att visa sitt
engagemang i global säkerhetspolitik. Som konstaterades tidigare i avsnittet om USA,
kan detta innebära krav från USA på ett ökat fokus på kampen mot terrorismen. Detta
kan bidra till fragmentering inom Nato. Storbritannien tvingas då, om man vill behålla
sin starka position inom Nato, att arbeta på två fronter; dels i östra Europa, dels i
Mellanöstern.
21
Ett större europeiskt ansvarstagande? Perspektiv på utvecklingen i Frankrike
under 2016
Inledning
När det gäller Frankrike är det naturligtvis av intresse att framförallt analysera vilken
påverkan det ökade terrorhotet haft på fransk politik, samt vilka implikationer detta får
för europeisk säkerhetspolitik som helhet. Här granskas de ekonomiska och militära
åtgärder som kan anses kopplade till de två terrorattentaten som skedde under 2015.
Händelserna sommaren 2016 förstärker den övergripande bilden av ett land som är
mycket utsatt.
Frankrike har i flera år genomfört nedskärningar i den militära budgeten och försvarets
personalstyrka, vilket även var planerat för perioden 2015-2019. I budgeten för 2017,
vilken publicerades i september 2016, rankas säkerheten som den högst prioriterade
frågan, och det hävdas att regeringen förbättrar instrumenten för att bekämpa
terrorismen väsentligt. Totalt får försvarsdepartementet 32.7 miljarder euro, vilket är
400 miljoner mer än i den justerade ’loi de programmation militaire’, LPM. Ambitionen
innebär även mer pengar till justitie- och inrikesdepartementet (Frankrikes regering
2016a, s. 28). En stor del av budgetökningen går till säkerhetsstyrkor stationerade i
Frankrike, som del av operation “Sentinelle”. Presidenten har även deklarerat att
nedskärningarna av personal skall stoppas. Istället påstås att 2300 jobb skapas med
anledning av åtgärderna som vidtas (Frankrikes försvarsdepartement 2016, s. 4)
Frankrike i krig för europeiska värderingar – diskurs och praktik
De omfattande förändringarna i försvarspolitiken som blev följden av terrorattackerna
2015 rättfärdigas i president Hollandes tal den 16 november, det första efter
terrorattentatet. Hollande beskriver attacken som fruktansvärd, skamlig samt
välplanerad. Han argumenterarar för att den skall ses som en krigshandling som
Frankrike inte bara har rätt, utan även en skyldighet att besvara (Hollande 2015b).
Hollande säger att han kommer att göra allt som står i hans makt för att skydda de
franska invånarna samt bekämpa IS som hotar allt Frankrike står för. Han beskriver den
militära insatsen som det enda sättet att försvara de franska invånarnas liv och sätt att
leva.
Hollande menar att Frankrike gör resten av världen en tjänst, då det är varje stats plikt
och skyldighet att försvara sina och hela världens gemensamma värderingar såsom
frihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Han använder sig av det internationella
stödet och internationell rätt, i kombination med hotet som IS utgör för alla
västerländska stater, för att rättfärdiga användandet av mer militär än diplomatisk kraft
i bemötandet av IS (Hollande 2015c). Eftersom IS är en internationell grupp med
22
sympatisörer och stöd från hela världen måste hela det internationella samhället gå ihop
och samarbeta i kampen mot IS, menar Hollande.
[…] Article 42 (7) of the Treaty of the European Union, the solidarity clause,
which states that when one State is attacked all Member States shall have the
obligation to provide aid and assistance because the enemy is not just France’s
enemy, it is Europe’s enemy. (Hollande 2016d)
EU kan enligt Hollande inte endast förlita sig på diplomatiska medel, utan måste
använda ”hard power” för att förgöra hela terrorgruppen. Aktiveringen av artikel 42(7)
kan ses som en ny rättslig grund för internationella militära operationer, och visade sig
också betydelsefull för flera europeiska länders möjlighet att legitimera sitt deltagande i
kampen mot terrorismen tillsammans med Frankrike (Britz, Pankovski & Öhman 2016a,
s. 37).
Hollande prioriterar säkerhet framför ekonomisk stabilitet, vilket han anser kommer att
gynna Frankrikes anti-terrorarbete och generera de nödvändiga verktygen för att
bekämpa terrorismen. Den franska synen är att kriget mot terrorismen inte endast är
Frankrikes krig utan att det involverar alla länder som delar de franska värderingarna.
Kriget mot terrorismen handlar dock inte bara om självförsvar, utan är även ett sätt att
visa att Frankrike är en ledande aktör på den internationella arenan.
Vad gäller praktiken ifråga om insatser generellt har Frankrike traditionellt ett starkt
intresse i Afrika. Den största internationella insatsen 2016 är Barkhane med 3500 man,
följt av Chammal med 1000 man och Daman i Libanon med 900. Vidare finns totalt runt
900 personer i andra mindre insatser i och runt Afrika. Därtill har landet runt 11 000
personal permanent stationerade runt om i världen (Frankrikes försvarsdepartement
2015, s. 19-20).
Barkhane startades den första augusti 2014 då den fransk-amerikanska alliansen
inledde ett starkt samarbete med de tidigare franska kolonierna; Mali, Niger, Tchad,
Burkina Faso och Mauretanien för att hjälpa dem att anordna ett regionalt samarbete i
kampen mot terrorismen. I denna operation användes de franska politiska relationerna
tillsammans med ett ekonomiskt stöd från USA (Tinti 2014).
Den franska militären involverades ytterligare i kampen mot IS när de, tillsammans med
USA, i augusti 2014, efter förfrågan från den irakiska presidenten (AIRheads/MB 2015),
utförde flygstöd till de irakiska marktrupperna i Irak. Efter den första terrorattacken i
Frankrike beslutades att nedskärningen av militär personal skulle skjutas upp då en ny
operation startades; Sentinelle, vilken involverade 7 000 man på fransk mark i syfte att
beskydda invånarna (Hollande 2015a). I september 2015 beslutades även att den
tidigare överenskommelsen att endast erbjuda flygstöd till den irakiska armen på
irakiskt territorium skulle utvidgas till att även inkludera syriskt territorium (Fabius
2015; Britz, Pankovski & Öhman 2016a).
23
Efter den andra terrorattacken i Paris vidtog Frankrike ytterligare åtgärder. Man ökade
styrkan i Sentinelle till 10 000 man samt satte in Charles de Gaulle i operation Chammal i
hopp om att återta territorium från terrorgruppen IS (Mackenzie 2016). Operation
Sentinelle är exceptionell i och med att militär personal är insatt nationellt på ett
medvetet synligt sätt. Den franska regeringen förklarar på sin hemsida att operationen
syftar till att säkra turistattraktioner, stränder och händelser som drar stora
folksamlingar (Frankrikes regering 2016b). Militären genomför huvudsakligen
observationsinsatser. Det enda liknande exemplet i Västeuropa är Belgien, där militär
har använts inrikes i syfte att assistera polisen. Operation Vigilant Guardian har
förlängts och utökats med operation Spring Guardian efter terroristattackerna i Bryssel i
mars 2016 (Belgiens försvarsdepartement, odaterat).
Dessa karaktäristika har lett till stark kritik bland försvarsdebattörer vad gäller
operationens storlek och praktik. Två idéer förefaller dominera: för det första anses inte
militären ha rätt kompetens för att säkra nationellt territorium. Få menar att polisen och
gendarmeriet inte behöver stöd, många påstår att samarbetet skapar byråkratiska
problem. För det andra, antalet militär personal involverade i operationen ökade till 10
000 efter attackerna sommaren 2016. Det påtalas ofta att detta begränsar militären i
dess övriga uppgifter, som internationella operationer. Detta gäller både i termer av
kapaciteter och finansiella resurser – operationen sysselsätter 15 % av den operativa
personalen och 10 % av den totala personalen, inklusive reserver (Tenenbaum 2016 s.
9). Kritiker menar att operationen till största del är symbolisk och inte effektiv i
bekämpningen av islamistisk terrorism. Regeringen hävdar att Sentinelle är effektiv som
avskräckning och att den ger den franska befolkningen en känsla av säkerhet
(Frankrikes regering 2016b).
Säkerhetspolitiskt samarbete – stärkt relation till USA
Frankrike betonar vikten av att ha en nära relation till sina allierade, både i de offentliga
talen och i rapporterna om de olika operationerna. Ett tydligt samarbete med USA och
allierade afrikanska stater har utvecklats i kriget mot terrorismen. Men trots likheter
skiljer sig de två operationerna åt vad gäller arbetsfördelning. I Barkhane fungerar både
USA och Frankrike enbart som ett stöd i framtagandet av ett afrikanskt samarbete för att
bekämpa den regionala terrorismen. Detta var även fallet till en början i Chammal, men
efter terrorattentaten har den förvandlats till en militär operation. I operation Chammal
har USA haft en mer drivande position där de franska trupperna först sågs som ett stöd
åt de amerikanska trupperna, men successivt fått ett allt större anseende (Longeray
2015a). I Barkhane har arbetsfördelningen varit tydlig då man använt sig av Frankrikes
diplomatiska relationer till sina före detta kolonier och USA istället har fått stå för den
ekonomiska delen (Tinti 2014). Frankrike och USA skall även ha ingått i ett utökat
underrättelsesamarbete för att underlätta och effektivisera sin kamp mot IS och
Frankrike uppges ha beställt övervakningsmaterial från USA (Buncombe 2015). Utöver
24
dessa partners vill Frankrike ha stöd och hjälp från resterande delar av världen speciellt
av medlemmarna i EU, NATO och G20 (Franska senaten 2016).
Enligt försvarsminister Le Drian är det huvudsakliga hotet mot Frankrike IS/Daesh, som
bekämpas militärt, inrikespolitiskt och ekonomiskt. Han betonar att IS måste bekämpas i
Syrien och Irak, eftersom man därifrån planerar och organiserar attacker (Le Drian
2016). Försvarsministern beskriver USA och Frankrike som IS primära mål, eftersom de
är symboler för det terrororganisationerna försöker angripa. Han hyllar Frankrikes
oöverträffade samarbete med USA och det goda förhållandet mellan staterna, där båda
har anpassat sig på olika sätt, och uttrycker en önskan om att det skall fortsätta och
fördjupas (Le Drian 2016).
Le Drian påtalar även Frankrikes åtaganden gentemot Nato, vilka gjordes under
Warszawatoppmötet. Frankrike placerar trupp i Estland på rotationsbasis. Inom EU
arbetar landet nära Tyskland. Le Drian menar att säkerhetsarbete är en fråga om
överlevnad för EU. EU:s disintegration skulle skada även Nato (Le Drian 2016). Till
skillnad från det militära samarbetet med USA vill Frankrike ha ett mer politiskt och
tekniskt samarbete med Tyskland. Man kan hitta ett fåtal meningar om samarbetet med
Tyskland i statsbudgeten, i Hollandes tal och i nyhetsartiklar. Enligt dessa kommer
denna allians att gälla den rådande flyktigkrisen i Europa samt att de tillsammans skall
lansera en tredje satellit på Mars för militär övervakning (Longeray 2015b).
Inrikespolitisk debatt
Enligt dagstidningen Le Figaro är försvarsminister Le Drian nöjd med den extra
finansiering som erhållits, vilken motsvarat äskningarna. Det noteras i artikeln att
försvarsutgifterna (inklusive pensioner) nu uppgår till 1,77 % av BNP, men regeringen
siktar på 2 % år 2025 (Guillermard 2016).
François Fillon, tidigare premiärminister i Sarkozys regering, valdes i slutet av
november 2016 till republikanernas kandidat inför presidentvalet. Hans position i
utrikes- och försvarsfrågor kan kallas pragmatisk, med stort fokus på vad han kallar
hotet från “Islamic totalitarianism” (John, 2016). Fillon har försäkrat att han inte
ifrågasätter Frankrikes nuvarande försvarsrelationer, mellan länder med delade
värderingar. Han har dock tonat ned att Ryssland är ett hot mot Europa och sagt att han
vill återskapa relationerna med landet. Detta gäller även hanteringen av konflikten i
Syrien och Irak (Fillon, 2016a). Fillon har uttalat att han anser att det franska åtagandet
att stationera trupp i Baltikum som gjordes vid NATO toppmötet i Warsawa är en
provokation (Fillon, 2016b). Till följd av Brexit har Fillon uttalat att han anser att EU bör
omorganisera in säkerhets- och försvarspolitik, i syfte att minska beroendet av USA
(Fillon, 2016c). Han har bland annat föreslagit att EU skall bidra till finansieringen av
Frankrikes internationella interventioner (Fillon 2017, 2016). Franska nationella
intressen förefaller i Fillons vision ligga till grund för stärkandet av den europeiska
säkerhets- och försvarspolitiken.
25
Philippe Meunier är republikanernas representant i parlamentets försvarsutskott
(motsvarande) och en av de mer framträdande personerna i dessa frågor inom partiet.
Sedan i juli har Meunier kritiserat försvaret för brister i organisatorisk och materiell
förmåga, vilket han menar beror på den sittande regeringens undermåliga finansiering
de senaste åren. Han kritiserar även regeringens ambition att öka attackerna mot IS,
givet briser i förmågan (Frankrikes nationalförsamling 2016a).
Meunier har även senare, i oktober 2016, kritiserat pågående internationella
operationers organisering och planering. Han menar att presidenten har brustit i
analysen av insatserna i Mali, Centralafrika, Syrien och Irak och inte finansierat försvaret
tillräckligt. Den förmåga som försvaret besitter idag menar han bygger på finansiering
som bestämdes under Sarkozys ledning medan nuvarande regering är ansvarslös och
inte ser till att försvaret får rätt materiel. Meunier anser att försvarets budget bör öka till
1,85 % av BNP år 2022 och 2 % år 2025 (exklusive pensioner) (Frankrikes
nationalförsamling 2016b). Pierre Lelouche, en annan republikansk ledamot av
nationalförsamlingen, kritiserar Hollande för att vara för transparent i sin
försvarspolitik – fler uppgifter borde hemligstämplas av hänsyn till militären. Han anser
också att regeringen styrs för mycket av USA i Syrien och Irak, snarare än att styras av
sitt eget intresse. Lelouche påtalar också att militären aldrig har varit så efterfrågad av
en regering som tidigare skurit så mycket i dess budget (Frankrikes nationalförsamling
2016b).
Gilbert Collard, företrädare för nationella fronten, håller med om att presidenten är för
öppen med information. Hans huvudkritik handlar dock om att regeringen följer USA
och sitt samvete för mycket, och istället borde agera mer pragmatiskt – särskilt vad
gäller de ryska och syriska regeringarna (Frankrikes nationalförsamling 2016b).
Nationella Fronten, ett litet parti i parlamentet, överlag ansett som ett parti på uppgång
inför presidentsvalet 2017, skriver i sitt manifest att det siktar på en försvarsbudget på
2 % av BNP. Partiet vill också att Frankrike ska lämna Nato eftersom landet kan stå på
egna ben inom detta område (Nationella fronten, odaterat). Partiets presidentkandidat,
Marine Le Pen, menar att Frankrike bör agera helt enligt sina nationella intressen och
har lovat en folkomröstning om utträde ur EU om hon blir president.
Kritiken mot operation Sentinelle har varit omfattande. En framträdande tidigare
militär, Vincent Desportes, menar att operationen inte har utvärderats ordentligt och att
det är svårt att avgöra vilken betydelse den har haft – nya attacker tyder på brister
(refererad i Boughezala 2016). Desportes anser inte att militären är anpassad för att
utföra polisiära uppgifter och att användningen av militären inom landet är slöseri med
ekonomiska resurser och minskar förmågan att genomföra internationella insatser
(Boughezala 2016). Givet de höga kostnaderna för operationen (uppskattade till ca 1
miljon euro per dag (McAuley 2016) är detta en stark kritik. Vidare menar Desportes att
den franska insatsen i Syrien och Irak inte är tillräckligt kraftfull (i och med att
marktrupper saknas) eller självständig från USA (Boughezala 2016).
26
Vissa media antyder att operation Sentinelles primära syfte är att skapa en känsla av
säkerhet så att Frankrike inte förlorar ekonomiskt på en (ytterligare) turistnedgång
(McAuley 2016). Franska institutet för internationella relationer har publicerat en
rapport som utvärderar operation Sentinelle (Tenenbaum 2016). I rapporten hävdas att
insatsen på fransk mark begränsar de internationella operationerna och därmed landets
förmåga att agera strategiskt. Det framförs också kritik mot militärens förmåga att
genomföra insatsen tillsammans med polisen. Dessa brister anses inte ha hanterats
(Tenenbaum 2016, s. 55). Militärens roll principiellt diskuteras också i rapporten.
Militären anses vara en institution som skall användas i sista hand, och att använda den
till vardags riskerar därför att skapa osäkerhet om att denna back-up finns tillgänglig.
Därför föreslås en återgång till en balans där militären har en primärt utrikespolitisk roll
(Tenenbaum 2016, s. 55). För att åstadkomma detta föreslås dels en bättre koordinering
av polisen och gendarmeriet, dels en starkare roll för militären inom det förebyggande
underrättelsearbetet (Tenenbaum 2016, s. 56).
Slutord Frankrike: Framtid med eller utan Europa?
Frankrike präglas starkt av de senaste årens upprepade terrorattacker på sitt
territorium. Terrorhotet ses som det dominerande hotet och säkerhet har prioriterats
före ekonomisk stabilitet. Det förefaller finnas ett relativt starkt inrikespolitiskt stöd för
detta. Den tidigare aviserade nedskärningen inom försvarssektorn har ändrats, och
resurser har skjutits till försvaret, även om de inte når upp till 2 % målet. Frågan om
resursfördelning lär bli stor i presidentvalet 2017 eftersom det finns behov av sociala
satsningar som kan tänkas konkurrera med säkerheten.
Frankrike har byggt upp en omfattande militär insats nationellt, vilken ifrågasätts ur
olika aspekter, men verkar bestå. Parallellt med detta engagerar man sig i kampen mot
IS i Syrien och Irak, samt behåller engagemanget i Afrika. Landet kan sägas vara kraftigt
säkerhetiserat. President Hollande anser att Frankrike genom sitt agerande står upp för
europeiska värderingar och att kampen därmed är av bredare intresse.
Samarbetet med USA har utvecklats i och med kampen mot terrorismen. Samtidigt finns
i Frankrike strömningar som ifrågasätter relationen till USA och önskar ett tydligare
genomslag av franska intressen. Nato och alliansens territorialförsvar har inte en
särskilt framträdande roll i den aktuella retoriken, men Frankrike har ändå utfäst
deltagande i försvaret av östra Europa.
Terrorattackerna har onekligen blivit en vändpunkt som legitimerar en omfattande
satsning på säkerhet och försvar. Responsen sker dock inom ramen för en institutionell
och multilateral ram, genom aktiveringen av EU:s klausul. Utgången av valet 2017 är
avgörande för om Frankrike kommer att fortsätta på den inslagna vägen, eller om man
kommer att bli mer nationalistiskt och vända sig från de europeiska säkerhetspolitiska
strukturerna.
27
Ett större europeiskt ansvarstagande? Perspektiv på utvecklingen i Tyskland
under 2016
Vitboken 2016
Sommaren 2016 kom en vitbok rörande det tyska försvarets utveckling. Vitboken
signalerar kontinuitet vad gäller Tysklands prioriteringar av de transatlantiska
relationerna inom försvarsområdet, liksom en gemensam europeisk säkerhetspolitik.
Den tyska regeringen uttalar explicit en ambition att ta en tydligare ledarroll i detta
hänseende, även om konkreta förslag på agerande utelämnas. Regeringen noterar att
[…] tidigare år har USA uppmanat sina partners, även i Europa, att ta mer ansvar.
Denna trend kommer sannolikt att fortsätta givet den ekonomiska och politiska
utvecklingen i USA. (Tyska förbundsregeringen 2016a, s. 31).
Den tyska regeringens syn på sin roll inom europeiskt försvar sammanfattas bäst av
följande citat:
Partnerskapet inom transatlantisk säkerhet kommer att stärkas och bli mer
produktivt ju mer vi européer är beredda att axla en större del av den
gemensamma bördan, och ju mer våra amerikanska partners engagerar sig i
gemensamt beslutsfattande. Tyskland anammar det gemensamma ansvar som
följer av det gemensamma transatlantiska värdesystemet (Tyska
förbundsregeringen 2016a, s. 31).
Tyskland vill ta detta ansvar tillsammans med andra, snarare än ensamt, och poängterar
därför betydelsen av de multilaterala institutionerna “[s]tärkandet av
sammanhållningen och förmågan att agera inom Nato och EU är av fundamental
betydelse för Tyskland” (Tyska förbundsregeringen 2016a, s. 49). Det finns en stark
övertygelse om att samarbete med andra stater, antingen bi- eller multilateralt, är både
nödvändigt och ekonomiskt effektivt för att skapa de militära kapaciteter som krävs.
Vitboken nämner explicit betydelsen av ett antal bilaterala relationer, och de tyskfranska relationerna sägs vara centrala för att driva integrationen på försvarsområdet
vidare. Frankrike nämns även i relation till Weimartriangeln, som ett nytt
samarbetsformat (Tyska förbundsregeringen 2016a, s. 81). I oktober 2016 träffades de
tyska och franska försvarsministrarna för en överenskommelse om att utveckla en
fransk-tysk flotta av taktiska transportflygplan som skall vara klar 2021. Man kom även
överens om utveckling av samarbetet inom EU likväl som Nato (Tyska
försvarsdepartementet 2016b).
På motsvarande sätt nämns Storbritannien som en särskild partner inom
säkerhetssamarbete. Detta samarbete avser Tyskland att utveckla inom alla områden
28
som är av gemensamt intresse (Tyska förbundsregeringen 2016a, s. 80). Utfallet i
Brexitomröstningen kan ha gjort att den bilaterala delen av relationerna med
Storbritannien betonades extra starkt. I övrigt trycker, som noterats ovan, Tyskland i
första hand på det multilaterala samarbetet:
I ljuset av geopolitiska och demografiska förändringar framstår en högre grad av
gemenskap [inom Europa] som det enda sättet att säkra politiskt inflytande och
europeiska säkerhetsintressen på lång sikt […] Vi söker därför partners för att
höja den europeiska förmågan, och vi kommer att fortsätta att fortsätta täppa till
förmågeglapp genom multilaterala lösningar och projekt genom den europeiska
försvarsbyrån (Tyska förbundsregeringen 2016a, s. 73).
Tyska media spekulerar en hel del i de nya möjligheter att utveckla europeiskt
försvarssamarbete som kan tänkas följa av Brexit (se Brössler 2016). Förbundsdagens
anaysenhet konstaterar att Brexit innebär att EU förlorar en stor andel av “sina” militära
kapaciteter, men kan vinna på möjligheten att framöver agera mer sammanhållet (Tyska
förbundsdagen 2016g s. 16). Tyska försvarsministern indikerade under Bratislavamötet hösten 2016 att förslag finns som handlar om skapandet av ett mobilt sjukhus,
strategisk transportkapacitet och ett nytt högkvarter inom ramen för Eurokorps (Tyska
försvarsdepartementet 2016a).
Vad gäller ekonomi meddelade förbundskansler Merkel sommaren 2016 att avsikten är
att höja den tyska försvarsbudgeten, med sikte mot tvåprocentmålet. Detta innebär en
ökning från dagens ca 40 miljarder euro till runt 65 miljarder euro (Chase 2016).
Närmare uppgifter om hur detta skall gå till och inom vilket tidsperspektiv finns dock
ännu inte.
Tyskland och Nato
Tyskland introducerade framework nations-konceptet i Nato, som antog det 2014. Detta
kan ses som ett försök av Tyskland att stärka Natos europeiska ben genom utvecklat
multilateralt samarbete. Utöver Tyskland har Italien och Storbritannien anmält sig som
‘framework nations’ i de nya grupper som skapats för att arbeta med specifik
kapacitetsutveckling. Den tyskledda gruppen har 16 andra partners, vilket har ansetts
vara en stor bedrift (Ruiz Palmer 2016, s. 13-4). Hittills har grupperna organiserat sig
och deltagande länders försvarsministrar har träffats.
Tyskland har också vidgat konceptet till att inkludera styrkegenerering, exempelvis de
så kallade efterföljarstyrkor som blivit en effekt av den Readiness Action Plan (RAP) som
Nato antog vid Walestoppmötet 2014 (Nato 2016b). Dessa syftar till att sättas in efter,
och som stöd till Very High Readiness Joint Task Force (VJTF) styrkor (SHAPE, date
unknown). Ruiz Palmer menar att detta är ett bevis för att Tyskland tar den förändrade
säkerhetssituationen i Europa på allvar (Ruiz Palmer 2016 s. 14). Även om en insats
29
med efterföljarstyrkor skulle kräva en mycket dramatisk kris, är dess existens av
betydelse givet att Tyskland traditionellt hållit en så låg profil i dessa sammanhang.
I ett officiellt uttalande från deltagande stater vid Natos toppmöte i Warszawa
sommaren 2016 hyllas initiativet (Nato 2016a).
Tysklands mest framträdande bidrag till Nato är aviseringen om deltagandet i den så
kallade framskjutna närvaron i Baltikum och Polen. Tyskland har tagit på sig att agera
ramnation för en Natobataljon om 1000 man, på rotationsbasis. Denna kommer att vara
stationerad i Litauen (Nato 2016). Insatsen skall starta 2017 och Tyskland kommer att
bidra med 450 man till styrkan (Steinlein 2016). Enligt Natos generalsekreterare
Stoltenberg, är karaktären av roterande styrkor nödvändig för att Nato inte skall bryta
mot NATO-Russia Founding Act, vilken anger att ingendera part får stationera trupper
av ”substantiell storlek” i gränsområdena. Stoltenberg menar att det ryska agerandet
motiverar den storlek som nu placeras ut (Leithäuser 2016). Denna fråga har blivit
politisk i Tyskland. Utrikesministern delar dock Stoltenbergs slutsats och kallar
styrkorna i Litauen för avskräckningsåtgärder (Tyska utrikesdepartementet 2016).
Det skall dock noteras, att hittills (17 oktober, 2016) har inte Förbundsdagen godkänt
insatsen. Planerna aviserades dock av regeringen redan i april 2016 (Tyska
förbundsregeringen 2016b). Det enda tillfället som frågan har diskuterats i
förbundsdagen är när en företrädare för oppositionspartiet Die Linke sökte avstyra
planerna med hänvisning till att de utgjorde ett brott mot NATO-Russia Founding Act
och därför skulle verka eskalerande (Tyska förbundsdagen 2016c). Förslaget röstades
ner av övriga partier i förbundsdagen, vilka hänvisade till allianssolidariteten och
legitima säkerhetsproblem hos allierade som skäl för insatsen (Tyska förbundsdagen
2016d).
Internationella insatser
En framträdande insats är den tyska försvarsmaktens deltagande i den operation som
bekämpar IS/Daesh i Irak och Syrien. Regeringen ökade sitt stöd markant efter
terrorattacken i Paris i november 2015, vilken föranledde Frankrike att aktivera artikel
42 (7) i Lissabonfördraget. Den tyska regeringen baserar sitt mandat på
Lissabonfördraget och FN stadgan, liksom FN SR resolutionerna 2170, 2199 och 2249
(Tyska förbundsdagen 2015). Upp till 1200 man kan sättas in i insatsen. Tyskland deltar
med övervakningsflyg, lufttankningsflyg och fregatter för att stötta den franska
militären. Regeringen benämner insatsen direkt engagemang (‘direkte Beteiligung’).
Vidare hävdar man att Tyskland stödjer Frankrike genom övertagande av delar av
insatsen i Mali samt förberedelser för snabb medicinskt stöd i händelse av en
terrorattack på franskt territorium (Tyska förbundsdagen 2015b).
Beslutet föregicks av en debatt i förbundsdagen (Tyska förbundsdagen 2015c, s. 14110).
Splittringen var stor inom alla partier utom Die Linke. De som röstade emot ansåg ofta
30
att den militära lösningen inte är den rätta för att hantera hotet från IS/Daesh och att
civila liv riskeras. De Gröna och SPD röstade mestadels för, de som röstade emot
ifrågasatte framförallt den föreslagna operationens effektivitet (Tyska förbundsdagen
2015c, s. 14131).
Utrikesminister Steinmeier rättfärdigade beslutet på följande sätt:
We promised support, and I believe it were to be a bad signal from the
German side if we would not do so credibly. And credibility means that we
dispose what we can and what we can justify politically (Tyska
försvarsdepartementet 2015).
Steinmeiers betoning av begreppet trovärdighet och hänvisning till Lissabonfördraget
antyder att solidaritet med en medlemsstat är minst lika viktigt som försvaret av det
tyska territoriet när det kommer till denna insats. Deltagandet i insatserna i Irak och
Syrien anses allmänt som en stor förändring i tysk utrikes- och säkerhetspolitik, och har
analyserats mer i detalj i tidigare FORBE-rapporter. Bland annat konstaterades att det
tyska ledarskapet utvidgas successivt från att ha varit ekonomiskt och politiskt till att
även inkludera militära inslag (Britz, Pankovski & Öhman 2016a, c). Det kan också
konstateras att det tyska ledarskapet och deltagandet inte kräver samma institutionella
ramverk som tidigare.
Ukrainakrisen är ett exempel på en situation där Tyskland tog ett politiskt ledarskap,
men begränsades av den inrikespolitiska debatten ifråga om militära åtgärder. Här kom
dock arbetet att fokuseras inom EU och OSCE, som blev viktiga diplomatiska verktyg vid
sidan av bilaterala kontakter. Tyskland försökte först engagera Nato, men misslyckades.
Landets respons framstod överlag som något fördröjd (Britz, Pankovski & Öhman
2016b, s 44-6).
Vidare deltar Tyskland i Natos operation “Sea Guardian” i Medelhavet med 650 man
fram till slutet av 2017. Regeringen anger att syftet är att hindra eskalation av konflikt i
en osäker region; arbeta för övervakning samt kontrollera misstänkta båtar (Tyska
förbundsdagen 2016e). Både Die Linke och Die Grünen röstade emot insatsen. De Gröna
menar att syftet är för oklart och förberedelserna för dåliga – FN har också kritiserats
för ett oklart mandat och genomförande (Tyska förbundsdagen 2016f, s. 18871-2).
Slutligen meddelade regeringen i oktober 2016 att man vill utöka och förlänga den
militära närvaron i Incirlik, Turkiet. Syftet skulle vara att förbereda för deltagandet i
Natos Awacs-insats (Süddeutsche Zeitung 2016a).
Utrikespolitisk debatt – inrikespolitiska begränsningar
Tysklands agerande inom Nato bör ses i ljuset av dess utrikespolitiska mål. Riecke
(2016) menar att Tysklands politik gentemot Ryssland, med ambitionen att hålla öppna
kommunikationskanaler, underminerar dess säkerhetsgarantier gentemot Natos central och östeuropeiska medlemsstater (i dessa länders ögon). Andra menar att Tyskland
31
måste acceptera en större roll för sina grannars säkerhet, i den händelse denna hotas
(Fucks 2016). Likt denna debatt handlar debatten bland de tyska partierna om huruvida
avskräckning är ett effektivt verktyg mot Ryssland. Merkel menar att avskräckning är en
defensiv strategi, och använder detta som argument för den tyska stationeringen av
trupp i Litauen (Tyska förbundsdagen 2016b, s. 17980). Den tyska regeringen förefaller
slitas mellan att visa ett ökat engagemang gentemot sina allierade och problemen
kopplade till att försvara detta inrikespolitiskt. Skillnaden mellan att vara avskräckande
och defensiv är en känslig fråga i de flesta tyska partier. Frågan om hur mycket våld
Tyskland är berett att använda militärt är central för bedömningen av landets aktörskap
och berörs mer utförligt i FORBE-rapporten av Engelbrekt och Vrieler (2016).
Försvarsfrågan har blivit viktigare även i Tyskland. Merkels CDU är det parti som
starkast förordar Natoengagemang, särskilt genom försvarsutgifter, materielanskaffning
och militär stationering eller insatser. CDU har till och med indikerat att trovärdigheten
som partner inom försvar är en av de nyckelfrågor som ska drivas fram till valet 2017
(Süddeutsche Zeitung 2016c). Merkel har argumenterat för att Tyskland skall söka nå
Natos tvåprocentsmål (Schmidt 2016). Försvarsminister von der Leyen, från samma
parti, är dock försiktig med att argumentera för nödvändigheten av kraftfullt militärt
agerande. Den förändring av den strategiska kulturen som öppnat för deltagande i
internationella operationer sträcker sig inte nödvändigtvis till nationellt/alliansförsvar,
där processen med att legitimera användningen av militärt våld kan behöva starta på
nytt. Frågan är om denna debatt kommer att kunna nå de breda folklagren, eller om det
blir en debatt som stannar i den politiska eliten – och därmed bidrar till ett
legitimitetsglapp (se tex Hyde-Price 2015, s. 612-3). En bred förankring är sannolikt
nödvändig också för de omfattande ekonomiska satsningar som kan bli aktuella inom
försvarsområdet.
Utrikesminister Steinmeier (SPD) har indikerat skepsis gentemot att försöka nå 2 %
målet, som han menar riskerar provocera Ryssland (Schmidt 2016). Samtidigt är SPD
tydliga med att förpliktelsen gentemot Nato inte är förhandlingsbar, utan ett krav för att
SPD ska skapa en regering i samarbete med ett annat parti (apropå spekulationer om en
SPD-Die Linke regering) (Süddeutsche Zeitung 2016d). Oppositionspartierna till vänster
(Die Linke och Die Grüne) är kritiska, och menar att utgiftsökningar och
försvarsmaterielanskaffning påminner om en kalla-krigsmentalitet som borde undvikas
(Schmidt 2016).
Hyde-Price (2015) menar att de inrikespolitiska oenigheterna förstärks av den tyska
konstitutionen i kombination med förvaltningsmodellen och koalitionsregeringarna
med ministrar från olika partier som chefer för departement. Idag är både försvars- och
utrikesministrarna hängivna en starkare roll för Tyskland i europeiskt försvar (HydePrice 2015 s. 603-607). Men detta kan komma att ändras efter nästa federala val hösten
2017. Som noterades ovan är SPD inte lika hängivna försvarsutgifter och militär
våldsanvändning, och partiet har ett starkt fokus på dialog med Ryssland. Övriga
oppositionspartier är ännu mer kritiska till Nato-åtagandena.
32
De Grönas representant i Förbundsdagens försvarsutskott, Agnieszka Brugger,
förespråkar en ökad debatt och samhälleligt engagemang i säkerhetsfrågor, men
kritiserar samtidigt en ökad roll för den tyska försvarsmakten. Centrala begrepp i tysk
försvarsdoktrin, såsom Innere Führung och Bürger in Uniform är inte förhandlingsbara
för henne: “[…] in particular, in operations, soldiers of the Bundeswehr have to act
responsibly and according to values and above all mind human rights and international
law” (Bündnis 90/Die Grünen, datum okänt).
Vidare kan det vara av betydelse att notera den ställning det nya partiet Alternative für
Deutschland (AfD) har tagit i försvarsrelaterade frågor. Detta parti har ännu inte deltagit
i något förbundsdagsval men har representanter i delstatsförsamlingar och i
Europaparlamentet. Mätningar i oktober 2016 visar att partiet skulle få mellan 12 och
14 % om det vore val idag (Sonntagsfrage Bundestagswahl, datum okänt). Det senaste
partiprogrammet talar om en sammansatt strategi för att återfå makt i relation till andra
stater. Samarbete skall dock förbli en hörnsten i utrikespolitiken. Partiet stödjer också
ett stärkt europeiskt ben i Nato, och ökade satsningar på förbättrade kapaciteter.
Internationella insatser skall ha FN-mandat och endast företas om tyska
säkerhetsintressen kräver det (Alternative für Deutschland 2016, s. 29-30). Andra
uppseendeväckande ställningstaganden är att partiet vill att alla allierade trupper
lämnar tyskt territorium och att värnplikten återinförs. Man avfärdar strävan efter ett
gemensamt europeiskt försvar och försöken att integrera europeisk försvarsindustri.
Partiet säger sig söka fredlig konfliktlösning i alla parters intresse (Alternative für
Deutschland 2016, s. 31-32).
Slutord Tyskland: Vilket ledarskap kommer att utövas?
Den tyska vitboken från sommaren 2016 indikerar kontinuitet vad gäller den tyska
preferensen för den transatlantiska länken och multilaterala sammanhang vad gäller
säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Politiska företrädare talar även om
ekonomiska resursförstärkningar av stora mått.
Oavsett resurser befinner sig dock Tyskland fortfarande i ett dilemma vad gäller det
politiska utrymmet att använda militärmakt. På den internationella arenan har man de
senaste åren tagit flera steg mot ett mer aktivt agerande, men fortfarande finns stora
inrikespolitiska begränsningar när det kommer till det territoriella försvaret och
alliansförpliktelserna. Successivt har dock landet blivit mer engagerad i Natos
uppbyggnad av försvaret i östra Europa.
Kraven på ett utvecklat tyskt ledarskap i Europa stärks alltmer efter presidentvalet i
USA. Politiskt och ekonomiskt är landet sannolikt berett att axla denna roll, men vad
gäller militärt agerade finns begränsningar. Detta kan innebära att Tysklands roll blir
mindre, om samarbetet i Nato och EU fragmenteras och Storbritannien och Frankrike
associerar sig med USA i kampen mot terrorismen.
33
Liksom i Frankrike blir valet i Tyskland 2017 avgörande för vilken inriktning säkerhetsoch försvarspolitiken kommer att få. Försvarsfrågorna är högt på agendan, och de
politiska åsikterna går vitt isär. Störst skillnad finns i frågan om militär
våldsanvändning, vad gäller fokus på multilateralism är samsynen större. De största
partierna står dock i huvudsak för kontinuitet.
34
Likheter och skillnader mellan de europeiska stormakterna
I detta avsnitt analyseras likheter och skillnader mellan de europeiska stormakterna
med avseende på försvarsutgifter, användning av militära maktmedel och
säkerhetssamarbete inom framförallt Nato. Inrikespolitiska begränsningar behandlas
övergripande i relation till de olika frågorna. Konsekvenserna av det amerikanska
presidentvalet analyseras främst i kommande avsnitt, vilket fokuserar på framtiden för
den transatlantiska länken.
Tyskland, Storbritannien och Frankrike har under de senaste åren visat vilja att ta ett
något större ansvar för både sin egen och europeisk säkerhets- och försvarspolitik.
Detta är tydligt, exempelvis ifråga om ökade försvarsutgifter, ökat samarbete inom Nato
och potentiellt även EU. Det gäller också det aktiva användandet av militärmakt
internationellt. Här är det fråga om kontinuitet för Frankrike och Storbritannien, samt
viss utveckling vad gäller Tyskland.
De olika länderna har dock olika fokus, och begränsas på olika sätt av inrikespolitiska
hänsyn. Mest samarbetsvilligt är Tyskland, följt av Storbritannien ifråga om Nato och
Frankrike ifråga om EU. Brexitomröstningen sommaren 2016 visar dock att
inrikespolitiken begränsar även utrikes- och säkerhetspolitiken. Graden av samarbete är
fortfarande relativt låg, även om den är försiktigt ökande inom framförallt Natos
traditionella del.
Det inrikespolitiska landskapet kan förändras snabbt under 2017, med val av president i
Frankrike, och därefter av förbundskansler i Tyskland. Säkerhet och försvar kan
förväntas bli stora valfrågor i båda länderna, och risken för fragmentering och mindre
europeiskt samarbete är stor, särskilt om republikanerna eller nationella frontens
kandidater vinner det franska presidentvalet.
Det återstår att se vilken press valet av Trump kommer att sätta på de tre europeiska
stormakterna. Förväntningarna på ett amerikanskt ledarskap liknande det som
karaktäriserat de senaste två decennierna är små, och krismedvetenheten hos sittande
regeringar i alla studerade länderna förefaller vara stor.
Försvarsutgifter
Storbritannien möter efter en svängning ifråga om försvarsutgifter Natos utgiftsmål,
medan Frankrike och Tyskland aviserar ökningar för att nå målet inom tio år. I de
senare fallen är dock utgången mycket osäker, dels till följd av den stora utgiftspost det
handlar om, dels till följd av den inrikespolitiska situationen. Ökade försvarsutgifter är
mest kontroversiella i Tyskland, där oppositionen består av vänsterpartier som hellre
spenderar på sociala frågor.
35
Vidare finns i Tyskland en inneboende oklarhet kring vad ökade försvarsutgifter skall
användas till, eftersom det finns en osäkerhet kring om landet överhuvudtaget är berett
att använda militära medel. Detta har skapat den paradoxala situationen där Tyskland
för första gången spenderar marginellt mer än Frankrike på försvaret, trots att
Frankrike har mer än tio gånger fler soldater i internationella insatser. Det tyska
försvarsdepartementet förefaller se sin försvarsmakt mer som en stödjande institution
än en aktiv sådan. Satsningarna handlar om att stötta samarbete med allierade och
därmed finns en stark koppling mellan tyska intressen och allierades intressen.
I Frankrike är en resursförstärkning till försvaret mindre kontroversiell. Delar av
oppositionen har krävt högre försvarsbudget, och de flesta partier verkar rikta in sig på
att nå 2 % målet, även om det är oklart hur detta skall ske. Även om socialistregeringen
riktade in sig på nedskärningar före terroristattackerna under 2015, så var de snabba
ifråga om att svara på dessa. I budgeten för 2017 har regeringen gjort klart att säkerhet
går före ekonomi. Detta illustrerar den känsla av överhängande hot mot nationen som
finns i Frankrike.
Operationerna som syftar till att bekämpa terrorismen, både nationellt och
internationellt, har dock fått utstå en hel del kritik; dels för att vara underfinansierade,
dels för att vara ineffektiva. Trots allt står de franska väljarna inför ett svårare val än de
tyska, då Frankrike dras med en sämre ekonomi generellt. Det är inte orimligt att ökade
försvarsutgifter tillsammans med neddragningar i offentlig ekonomi ställs mot
populistiska löften om satsningar både vad gäller säkerhet och social trygghet under det
franska presidentvalet 2017.
Storbritanniens försvarsutgifter är liksom i Frankrike inte särskilt kontroversiella, givet
den starka ställning som försvaret har inom den brittiska utrikespolitiken. Nato spelar
också en central roll i brittisk utrikes- och säkerhetspolitik. Satsningarna på försvaret är
en viktig statusmarkör i Nato, och ger landet legitimitet i tider då Brexit rubbat
förtroendet för Storbritannien som aktör i Europa. Sommaren 2016 lovade landet ökad
närvaro i olika Natoinsatser i östra Europa, och det verkar finnas en vilja att fortsatt
kombinera både en traditionell och en global roll för Nato. För att nå framgång i denna
senare fråga är egna ekonomiska satsningar viktiga.
Användning av militära maktmedel
De europeiska stormakterna uppvisar till största delen kontinuitet ifråga om
användning av militära maktmedel. Agerandet på den globala arenan sker mer inom
ramen för koalitioner än institutioner, medan agerandet på eget eller allierades
territorium i huvudsak sker inom ramen för Nato. Undantaget här är Frankrike, som i
princip förefaller agera på ”egen hand” både nationellt och internationellt – med
legitimitet framförallt via aktiveringen av artikel 42.
36
De europeiska stormakterna delar synen på terrorismen som ett allvarligt hot.
Storbritannien och Frankrike deltar båda i den internationella koalitionen mot
terrorismen i Syrien och Irak och trenden av distanskrigföring håller i sig, i alla fall vad
gäller den hårda militära maktutövningen. Marknärvaron begränsar sig till
specialstyrkor och träningsinsatser av de lokala styrkorna. Tyskland har fortsatt att
utveckla sitt deltagande i internationella insatser, och som följd av terrorattentaten i
Frankrike deltar man nu i koalitionen på inbjudan av den irakiska staten. Det förefaller
finnas ett stort stöd för deltagande i internationella insatser i Tyskland bland de större
partierna.
Det finns dock skillnader i hotbildsuppfattningar. Frankrike sticker ut i kampen mot
terrorismen. Frågan har kommit att överskugga de flesta andra hotbilder, inklusive
Ryssland. Landet anser sig nödda att agera både nationellt och internationellt, och kan
nästan sägas ”isolera sig” i ifråga om europeisk säkerhetspolitik. Undantagstillstånd
råder fortfarande hösten 2016, och samhället är kraftigt säkerhetiserat till följd av
militärens roll i operation Sentinelle.
Tyskland och Storbritannien ser i olika utsträckning Ryssland som ett hot.
Storbritanniens agerande i Nato är en tydlig signal till allierade att landet tar
alliansåtagandena på allvar, liksom valet att behålla och utveckla kärnvapenförmågan.
Tyskland satsar också på Nato, men i Tyskland är militär maktutövning i termer av
territorialförsvar mer kontroversiellt än internationella insatser. Det finns en stark
önskan att vara en ”balanserande” makt, som inte provocerar Ryssland.
Det är tydligt att slitningar mellan olika sätt att se på säkerhet och försvar, vad som är
offensivt och defensivt agerande, vad som är internt och externt samt nationellt och
internationellt präglar många av länderna. Ibland är det fråga om genuint olika
övertygelser om vad som är ”rätt strategi”. Det förekommer också att en gryende
nationalism får genomslag i försvarspolitiken, vilket är tydligt i Frankrike. Frankrike är
mer isolerat med sina problem, tar inte en lika stor roll i Nato och ser sannolikt inte
organisationen som ett verktyg i lika stor utsträckning som Tyskland och Storbritannien.
Försvarsfrågan är viktigare i alla de studerade länderna, fast på olika sätt. USA har fram
till och med hösten 2016 behållit ett starkt samarbete med alla europeiska stormakter,
med Tyskland och Storbritannien i Nato och med Frankrike i Syrien, Irak och Afrika. I
Frankrike har försvaret också fått en förnyad och i vissa fall breddad roll inrikespolitiskt
– vilken nästan påminner om uppgifterna i vissa internationella operationer
(observationer, övervakning, specialstyrkor).
Den tyska balansgången är en potentiell osäkerhetsfaktor för övriga Europa. Den tyska
vitboken är dock tydlig med att landet vill bidra till Nato och stärka transatlantiska
relationer. Då det kommer till konkret militärt agerande finns dock risken att landet inte
förmår fatta beslut.
37
Säkerhets- och försvarssamarbete i Nato och EU
Som noterats ovan finns en del skillnader i förhållningssätt till Nato och EU. Tyskland
betonar fortsatt multilateralismen och håller både Nato och EU högt, men har accepterat
visst agerande inom ramen för mer lösliga samarbeten, exempelvis i Syrien och Irak, i
sympati med Frankrike.
Frankrike har visat begränsat engagemang inom Nato. Traditionellt har Frankrike
stöttat EU-linjen, men denna strategi har tappat kraft de senaste åren. Dock så valde
Frankrike att aktivera EU:s försvarsklausul efter Parisattentaten – något som stärkt EU:s
funktion som legitimitetsbas för militärt agerande.
Storbritannien är Europas främste aktör i Nato, och har visat stort engagemang i
åtgärderna riktade mot den ryska hotbilden. EU väljer landet dock att lämna, vilket vissa
bedömare tror kan bidra till en revitalisering av EU. Förlusten av Storbritannien innebär
dock att en väsentlig del av EU:s militära förmåga försvinner, vilket kan komma att
påverka unionens politiska tyngd på den globala arenan.
Trots ländernas skillnader i förhållningssätt gentemot EU och Nato finns knappast den
gamla konkurrensen mellan organisationerna kvar. Organisationerna ses alltmer som
instrumentella och komplementära snarare än ideologiska. Parallellt med
engagemangen i Nato och EU fortsätter framförallt Storbritannien och Frankrike att
samarbeta nära bilateralt. Det förefaller finnas en önskan att engagera Tyskland i nya
starka bilaterala samarbeten.
De europeiska Nato-länderna visade stor enighet under Warszawa-toppmötet i juli
2016. Den mest konkreta åtgärden var åtagandet att stationera trupper i Polen och
Baltikum med syfte att avskräcka Ryssland. Alla stormakterna som studerats här bidrar
till detta åtgärdspaket, vilket måste betraktas som en tydlig signal från Natos europeiska
ben om ansvarstagande och om betydelsen av artikel 5. Länderna har också fortsatt
arbeta med kapacitetsutveckling i olika konstellationer.
Inom EU har länderna stöttat Frankrikes anti-terrorinsats och förefaller fortsatt samlas
för politiska diskussioner i tider av kris, såsom efter Brexit-omröstningen och valet av
Trump. Vidare finns i vissa läger en förhoppning om att utveckla det säkerhets- och
försvarspolitiska samarbetet inom EU som följd av dessa händelser. Särskilt Tyskland
driver detta och kan se det som en möjlighet att bidra. Aktiveringen av artikel 42(7) har
vidare öppnat upp möjligheten att använda EU som en legitimerande bas för militär
våldsanvändning, vilket förefaller accepteras av allmän opinion.
Utvecklingen av den transatlantiska relationen och EU samt Nato som
säkerhetsorganisationer beror de kommande åren till stor del av vilken politik USA:s
president Trump väljer att föra, liksom utfallen i de europeiska valen 2017. De tre
europeiska stormakterna är ännu så länge villiga att ta ansvar, men de institutionella
ramverken har inte samma ideologiska betydelse som för ett tiotal år sedan. Skillnader i
hotuppfattning och ett ökat fokus på instrumentalitet ifråga om säkerhetslösningar
38
riskerar att fragmentera både relationer och institutioner som länge betraktats som
stabila.
39
Osäker framtid för den transatlantiska länken
I detta avsnitt analyseras de vidare konsekvenserna av rapportens resultat för den
transatlantiska länken på kort och lång sikt. Valet av Trump till amerikansk president
sätter resultaten i en ny kontext. Kunskapen om vilken riktning USA kommer att ta är
dock osäker, och därför skisseras olika utfall. Betydelsen för Sverige mer specifikt
diskuteras i efterföljande avsnitt.
Det säkerhetspolitiska landskapet inom den euro-atlantiska sfären 2016 är radikalt
annorlunda än för 3 år sedan (jmf Holmberg & Britz 2014). Försvarspolitiken är idag
högt på agendan och de ekonomiska restriktioner som den tidigare omfattades av har
till stor del lösts upp, åtminstone i den politiska retorik som förs. Detta innebär dock inte
per automatik en europeisk enighet, eftersom Storbritannien, Tyskland och Frankrike är
begränsade av inrikespolitiska debatter. Den inåtvändhet som präglat det amerikanska
presidentvalet märks även i det politiska klimatet i Storbritannien och Frankrike.
I denna kontext har både Nato och EU blivit mer av instrument än symboler för
gemensamma värden. Endast Tyskland betonar på samma sätt som tidigare det
multilaterala samarbetets egenvärde. Nato och EU är valmöjligheter bland andra bi- och
multilaterala konstellationer för samarbete. Brexit, händelserna i Turkiet de senaste
åren och valet av Trump innebär att varken EU:s eller NATO:s stabilitet som
institutioner kan tas för given. Osäkerheten om innebörden av USA:s förändrade utrikesoch säkerhetspolitik har således breddats till att även gälla det transatlantiska
samarbetet. Det finns inga uppenbara tecken på att denna delvis nya trend skulle vändas
tillbaka till det förhållande som rått tidigare.
Valet av Trump innebär troligen en urholkning av den strategi som styrt USA:s utrikesoch säkerhetspolitik under efterkrigstiden till förmån för ett mer selektivt engagemang
eller rent av isolationism (jmf Hallenberg 2009). Det skulle från ett liberalistiskt
perspektiv betyda minskat internationellt samarbete och aktiv hantering av
globaliseringen och mer fokus på det nationella. Konsekvensen skulle bli minskad makt
för västvärlden globalt och framförallt för USA. Den liberala interventionismen, som
präglat tiden efter det kalla krigets slut, skulle slutligen vara över. I denna situation kan
européerna endast göra begränsade militära insatser själva och förlorar naturligtvis
också inflytande globalt.
Trumps uttalanden om Nato har redan underminerat alliansen och hans tillträde
innebär oundvikligen en försvagad transatlantisk länk. Den tillträdande amerikanska
presidentens syn på Ryssland och Putin bidrar nu till ytterligare polarisering bland de
allierade i frågan om Ryssland utgör ett hot eller inte. Det finns därför en ökad risk för
en polarisering kring Ryssland som hot inom Nato – en ökad fragmentering – särskilt om
republikanerna eller nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike.
40
En annan potentiell källa till fragmentering av Nato är Trumps fokus på terrorism.
Frågan är dock om den nya amerikanska administrationen kommer att fästa någon
större vikt vid Nato i sin kamp mot terrorismen. Om USA väljer att använda Nato i detta
syfte, kommer sannolikt Storbritannien och Frankrike att bejaka detta. Tyskland skulle
däremot marginaliseras och osäkerheten kring alliansåtagandena gentemot de Centraloch Östeuropeiska medlemsstaterna öka.
Förutsättningarna för att stärka den europeiska enigheten i nuvarande situation är inte
god. För kanske första gången finns inga ”begränsningar” vad gäller europeiska staters
utrymme för ansvarstagande. För gemensamt ansvarstagande krävs dock europeiskt
ledarskap och politisk vilja, men det finns ingen given kandidat som har både politisk,
ekonomisk och militär makt att agera. 2017 riskerar att bli ett år då Europa befinner sig
i ett riskabelt vaacum. En pragmatisk, informell lösning är en form av delat ledarskap
mellan Tyskland och Storbritannien, där Tyskland drar det tunga lasset politiskt och
ekonomiskt medan Storbritannien hanterar det militärt. De tyska reaktionerna på valet
av Trump har varit starka, vilket tyder på att medvetenheten om kraven på ett tyskt
ledarskap är närvarande i den tyska politiska eliten. Storbritannien är angelägna om att
bevisa sitt engagemang efter Brexit, men skulle kunna vinna inrikespolitiskt på att hålla
sig i bakgrunden.
Men egentligen är alla de tre stora präglade av hinder: i Tyskland kan det inte bli fråga
om något militärt ledarskap då våldsanvändning ifrågasätts, Storbritannien måste
ständigt balansera mot de inrikespolitiska kraven på självständighet, Frankrike har
svåra interna ekonomiska problem och ett val i antågande som troligen innebär ett steg i
riktning mot motsvarande isolationism som vi ser i USA och Storbritannien.
Inrikespolitikens starka begränsande betydelse, både i Europa och USA, är en ny trend i
säkerhets- och försvarspolitiken. Den är inte längre förbehållen eliten utan blir en mer
och mer en angelägenhet för den breda allmänheten som framför sina åsikter på ett nytt
sätt och via nya kanaler.
Det har hävdats att EU blir viktigare för européerna i den situation som uppstått.
Argumenten för detta är dock inte särskilt starka. EU kan förvisso utveckla det
grundläggande militära kapacitetsarbetet och fortsätta agera inom ramen för sin
lågprofilerade utrikespolitik. Tyskland kan fortsätta använda EU som politisk plattform
inom säkerhetspolitiken, men organisationen tappar en hel del kraft när Storbritannien
lämnar. Vad gäller legitimitetsbasen finns ett utrymme, som Frankrikes militära
agerande efter Paris attackerna visat. När det kommer till militärt agerande är det dock
osannolikt att EU som institution skulle agera, utan detta skulle bli fråga om koalitioner
likt vi sett i Syrien och Irak. EU:s utveckling är dock i detta läge beroende av Frankrikes
välvilja.
Utvecklingen de kommande åren är således mycket osäker, och förutsättningarna för en
bibehållen transatlantisk relation och europeiskt säkerhetssamarbete kan gå i olika
riktningar. Nedan skisseras två möjliga utvecklingslinjer, med komponenter som hänger
41
samman i olika grad. Båda innebär stora förändringar, men de säkerhetspolitiska
konsekvenserna är olika omfattande.
Utvecklingslinje 1:
-
-
-
-
President Trump lever inte upp till sin deklarerade isolationistiska inriktning för
säkerhetspolitiken generellt, men hans ledarskap inverkar på olika sätt negativt
på Nato och den transatlantiska länken.
USA engagerar sig selektivt, men på sina egna villkor, utan ett större mått av
samverkan med sina europeiska allierade. USA fjärmar sig från den
transatlantiska värdegemenskapen.
Fler europeiska regeringar ominriktar likt USA emot en nationalistisk hållning,
med isolationism och ett fragmenterat europeiskt säkerhetssamarbete som följd.
Angela Merkel återväljs som förbundskansler i Tyskland och förmår upprätthålla
stabilitet i landet och närområdet.
En europeisk säkerhets- och försvarspolitik inom EU och Nato består, men
fragmenteras alltmer. Fokus ligger på kapacitetsuppbyggnad snarare än militärt
agerande.
De tre europeiska stormakterna samarbetar med övriga europeiska länder
multilateralt i kluster/koalitioner, beroende på intresse i varje specifik situation.
Utvecklingslinje 2:
-
-
-
-
USA underminerar Nato genom att nonchalera alliansen, dra tillbaka trupp från
Europa eller underlåta att agera i händelse av en rysk provokation. Nato faller
antingen sönder helt eller disintegrerar i en europeisk del.
USA agerar på ett sådant sätt i Mellanöstern att terroristhotet och
flyktingströmmarna ökar i Europa, med kraftig militarisering och försämrad
social välfärd som följd, vilket leder till ytterligare ökad nationalism i de
europeiska stormakterna.
Nationella frontens kandidat vinner presidentvalet i Frankrike och förmår landet
att lämna EU och Nato, alienerar en stor del av befolkningen med utländsk
härkomst och ökar på så sätt terrorhotet. EU disintegrerar som följd av
utvecklingen i Frankrike.
Ukraina destabiliseras till följd av utvecklade relationer mellan Ryssland och USA,
och såväl amerikanska som europeiska statsbyggande insatser i området avtar.
Turkiet destabiliseras ytterligare. Kraftiga migrationsströmmar till Europa
polariserar samhällen, och särskilt utsatt blir Tyskland med en stor befolkning
med turkisk anknytning.
42
Konsekvenser för Sverige?
Osäkerheten kring de transatlantiska relationerna och Trumpadministrationens
förhållningssätt till omvärlden gör att Europa blir än viktigare för Sverige. Stabila
institutioner och att Sverige stödjer och får stöd tillbaka av de europeiska stormakterna
blir väsentligt. Ett splittrat Europa innebär en stor risk för Sverige. Som konstaterats i
föregående avsnitt går det inte att förutsätta att de tre stora europeiska länderna förblir
vad de är idag. Natos och EU:s stabilitetet kan inte heller tas för given. Det nordiska
samarbetet kan bli viktigare som back-up – alla nordiska länder befinner sig i samma
osäkra situation.
Mindre fokus på institutioner hos de tre stormakterna kräver mer följsamhet vad gäller
dessa länders säkerhetspolitiska utveckling, Sverige kan inte luta sig tillbaka mot de
institutionella sammanhangen, utan måste arbeta aktivt med de bilaterala och
multilaterala relationerna. Även inom Nato och EU sker mycket av det praktiska arbetet
och organiserandet i olika löst sammansatta formationer.
Stormakterna delar sin uppmärksamhet mellan terrorhotet och försvaret av territoriet
mot traditionella hot. I och med osäkerheten kring de europeiska staternas framtida
agerande blir det svårare för Sverige att investera i säkerhet genom att stötta
stormakterna och agera underleverantör på det sätt man gjort under de senaste två
decennierna. I olika kritiska ad hoc situationer är det inte säkert att tidigare samarbeten
har någon betydelse, utan det är vad som kan åstadkommas där och då som räknas.
Givet att hotbilden i Europa är tudelad, det vill säga det handlar inte bara om Ryssland
utan till stor del om terrorhot, kan det ställas krav på Sverige att kunna agera militärt
även utanför närområdet. Det är därför viktigt att inte fokusera alltför ensidigt på
försvaret av Sverige i Sverige och avskriva möjligheten att investeringar i säkerheten
genom militärt agerande kan behöva ske i eller utanför Europa. De svenska relationerna
till Frankrike kan annars komma att försvagas i och med att landets hotbilder, intressen
och lösningar ligger längre ifrån de svenska än Tysklands och Storbritanniens.
Tysklands förmåga till kraftfullt militärt agerande är en osäkerhetsfaktor i Nato, i och
med att regeringen är beroende av inrikespolitiskt stöd för agerande. Sverige kan hamna
i en liknande situation rörande beslut om ett eventuellt stöd till en insats i
Östersjöområdet. Detta kan skapa osäkerhet i nordöstra Europa och ställa större krav på
svenskt agerande i den händelse Tyskland tvekar. Skulle Angela Merkel vinna valet
hösten 2017 minimeras dock denna risk.
43
Slutsatser
Slutsatsen är att alla de tre europeiska stormakterna under 2016 genomfört eller
aviserar kommande säkerhets- och försvarspolitiska omställningar. Det gäller både
budgetinriktning och praktik. Européerna tar mer ansvar, dels i Nato, dels i
internationella koalitioner, dels nationellt.
2016 var ett omvälvande år för europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Fortsatt
terrorhot, migrationskris, omröstning om brittiskt utträde ur EU, en negativ utveckling i
Turkiet och valet av president Trump har skakat de europeiska säkerhetsinstitutionerna
i grunden. Det är tydligt att varken Nato eller EU räcker till för att lösa de europeiska
stormakternas problem, vilket innebär en stor risk för framtida fragmentering.
Storbritannien och Tyskland kan bidra till att stötta Nato, medan Frankrike riskerar att
under 2017 följa Storbritannien i degraderingen av EU. I bästa fall förmår de tre
stormakterna att upprätthålla någon form av delat ledarskap i denna
”avinstitutionaliserade” situation, i värsta fall fragmenteras de ytterligare under de
kommande åren.
En bidragande orsak till utvecklingen är inrikespolitikens ökade inflytande över utrikesoch säkerhetspolitiken, vilken märks tydligt i alla europeiska länder. Utvecklingen i
Frankrike våren 2017 blir avgörande för den europeiska säkerhetsgemenskapens
framtid. Situationen i Tyskland framstår ännu inte som lika oroande, men
osäkerhetsfaktorn är stor.
USA:s politik har stor påverkan på framförallt Natos framtid. Trumps politik kan bidra
till polariseringen mellan de allierade som fokuserar på Ryssland och de som fokuserar
på terrorismen. Transatlantiska relationer kan komma att utvecklas till i huvudsak
instrumentella relationer mellan USA och Storbritannien samt Frankrike, med fokus på
kampen mot terrorismen. Tyskland och övriga europeiska länder riskerar i denna
situation att marginaliseras. USA:s och Rysslands ageranden har även stor påverkan på
utvecklingen i Mellanöstern, Turkiet och Ukraina. En destabiliserande utveckling i dessa
regioner kan få mycket negativa konsekvenser i Europa, vilket i sin tur kan förstärka den
nationalistiska dynamiken.
För Sveriges vidkommande innebär den säkerhets- och försvarspolitiska situationen i
Europa och det transatlantiska området att mer energi måste läggas på att bevaka,
etablera och upprätthålla bi- och multilaterala relationer vid sidan av EU och Nato.
Svenska investeringar i säkerhet riskerar att bli mer ad hoc-artade och därmed mer
komplexa i termer av krav på flexibilitet och politisk legitimitet. Det finns en risk med att
Sverige fokuserar alltför snävt på Ryssland och närområdet och relationer med
exempelvis Frankrike, som har en annan hotbild, därför blir eftersatta.
44
Referenser
AIRheads/MB (2015) “French Keep up Force Fighting ISIS”. Airheadsfly.com, 31 januari.
Tillgänglig online: http://airheadsfly.com/2015/01/31/french-keep-up-force-fightingisis/ Besökt 2016-11-21
Alternative für Deutschland (2016). Programm für Deutschland: Das
Grundsatzprogramm der Alternative für Deutschland, 1 maj. Tillgänglig online:
https://www.alternativefuer.de/wp-content/uploads/sites/7/2016/05/2016-0627_afd-grundsatzprogramm_web-version.pdf Besökt 2016-11-21
Atlantic Council (2016) “Trump Believes NATO Allies Owe Money to the US” Excerpt
from Donald Trump interview with Chuck Todd on Meet the Press, 24 juli. Tillgänglig
online: http://www.atlanticcouncil.org/blogs/natosource/trump-believes-nato-alliesowe-money-to-the-us Besökt 2016-11-21
Barnes J (2016) “NATO Secretary-General Jens Stoltenberg Responds to Trump Criticism
at Presidential Debate”. The Wall Street Journal, 27 september. Tillgänglig online:
http://www.wsj.com/articles/nato-secretary-general-jens-stoltenberg-responds-totrump-criticism-at-presidential-debate-1474981179 Besökt 2016-11-09
Belgiens försvarsdepartement (odaterat). Operaties in België. Tillgänglig online:
http://www.mil.be/nl/operaties-belgie Besökt 2016-11-21
Biscop S (2016) “All or Nothing? European and British Strategic Autonomy After the
Brexit” Egmont Paper 87, 5 september. Tillgänglig online:
http://www.egmontinstitute.be/publication_article/european-british-strategicautonomy-after-brexit/ Besökt 2016-11-21
Blomstrand R & M Britz (2015) “Resurs- och kapacitetsutveckling hos
Frankrike, Tyskland och Storbritannien i ljuset av den transatlantiska länken och
ansvarsfördelningen inom Nato” FORBE delprojekt 3 – Förmågor och trender i
europeiskt försvar, Försvarshögskolan, 5 juni.
Boughezala D (2016). “Entretien avec le général Vincent Desportes” Liberté
Politique.com, 4 augusti. Tillgänglig online: http://www.libertepolitique.com/Actualite
/Decryptage/Entretien-avec-le-general-Vincent-Desportes Besökt 2016-11-21
Britz, M (2016) “Continuity or Change? British Strategic Culture and International
Military Operations” In: Malena, Britz (ed.) European Participation in International
Operations. Springer International Publishing, pp. 151-175
45
Britz M, M Pankovski & L Öhman (2016a) ”Developments in security policy: European
and US considerations regarding the war in Syria” Rapport från Försvarshögskolan inom
ramen för FORBE 2015
Britz M, M Pankovski & L Öhman (2016b) ”Developments in security policy: European
and US considerations regarding the war in Ukraine” Rapport från Försvarshögskolan
inom ramen för FORBE 2015
Britz M, M Pankovski & L Öhman (2016c) ”Developments in security policy: European
and US considerations regarding the war in Iraq” Rapport från Försvarshögskolan inom
ramen för FORBE 2015
Brown J (2016) ”Making Trans-Atlantic Relations Great Again? A look at US Frontrunners’ Positions on Europe” Bertelsmann Foundation, 21 mars. Tillgänglig online:
http://www.bfna.org/publication/bbrief-making-trans-atlantic-relations-great-again-alook-at-us-front-runners%E2%80%99-positions Besökt 2016-11-21
Brössler D. (2016). ”Allein gegen Europa” Süddeutsche Zeitung, 27 september. Tillgänglig
online: http://www.sueddeutsche.de/politik/verteidigung-allein-gegen-europa1.3181300 Besökt 2016-11-21
Buncombe, A (2015) “US and France to push back Isis by expanding military operations
in Syria and Iraq”. The Independent, 24 november. Tillgänglig online:
http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/us-and-france-to-expandmilitary-operations-in-syria-and-iraq-to-push-back-isis-a6747326.html Besökt 201611-07
Bündnis 90/Die Grünen (odaterat). FRIEDEN UND SICHERHEIT: Bundeswehr. Tillgänglig
online: https://www.agnieszka-brugger.de/hauptmenue/themen/frieden-undsicherheit/bundeswehr/ Besökt 2016-11-21
Chase J (2016) “Merkel: Germany to heavily increase Bundeswehr budget” Deutche
Welle 16 oktober Tillgänglig online: http://www.dw.com/en/merkel-germany-toheavily-increase-bundeswehr-budget/a-36054268 Besökt 2016-11-28
De Galbert S (2015) “After the Paris Attacks, France Turns to Europe in its Time of
Need”, 19 november. Center for Strategic & International Studies. Tillgänglig online:
https://www.csis.org/analysis/after-paris-attacks-france-turns-europe-its-time-need
Besökt 2016-11-21
Deutsche Welle (2016) “Would a Trump America walk away from NATO?”, 15 augusti.
Tillgänglig online: http://www.dw.com/en/would-a-trump-america-walk-away-fromNato/a-19475314 Besökt 2016-11-21
Engelbrekt K (2016) “En kapplöpning utan like: En analytisk PM inför det amerikanska
presidentvalet den 8 november 2016” FORBE rapport 2016, Försvarshögskolan, 10 juni.
Tillgänglig online:
46
https://www.fhs.se/Documents/Externwebben/forskning/Forskningsprojekt/Statsvet
/Forbe/ClintonVsTrump%2020161011.pdf Besökt 2016-11-21
Fabius L (2015). “No miracle formula to combat Daesh, says Foreign Minister”, 29
september. Tillgänglig online: http://www.ambafrance-au.org/No-miracle-formula-tocombat-Daesh-says-Foreign-Minister Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016a) “Defence Secretary speaks at Université d’été. Paris”, 5 september.
Tillgänglig online: http://www.gov.uk/government/speeches/defence-secretaryspeaks-at-universite-dete-paris Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016b) “Defence Secretary praises strikes on Daesh stronghold”, 3 augusti.
Tillgänglig online: http://www.gov.uk/government/news/defence-secretary-praisesstrikes-on-daesh-stronghold Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016c) “Defence Secretary underlines UK commitment on US visit” 20 juli
2016. Tillgänglig online: http://www.gov.uk/government/news/defence-secretaryunderlines-uk-commitment-on-us-visit Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016d) “Defence Secretary welcomes deeper security relationship with
Germany” 25 januari. Tillgänglig online:
https://www.gov.uk/government/news/defence-secretary-welcomes-deeper-securityrelationship-with-germany Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016e) “Defence Secretary announces UK commitment to Poland” 20 januari.
Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/defence-secretaryannounces-uk-commitment-to-poland Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016g) “Defence Secretary welcomes deployable UK-France joint force”, 21
april. Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/defence-secretarywelcomes-deployable-uk-france-joint-force--2 Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016h) “Secretary of State offers an insight into UK defence thinking”, 4
januari. Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/speeches/secretary-ofstate-offers-an-insight-into-uk-defence-thinking Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016i) “Defence Secretary announces £ 642 million investment in next
generation nuclear submarines”, 3 mars. Tillgänglig online:
https://www.gov.uk/governement/news/defence-secretary-announces-642-millioninvestment-in-next-generation-nuclear-submarines Besökt 2016-11-07
Fallon M (2016j) “UK to enhance NATO’s ability to rapidly respond to threats”, 8 juli .
Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/uk-to-enhance-natosability-to-rapidly-respond-to-threats Besökt 2016-11-21
47
Fallon M (2016k) “UK to step up NATO maritime commitment”, 10 februari 2016.
Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/uk-to-step-up-Natomaritime-commitment Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016l) “Between reassurance and reengagement? The future of NATO”, 13
februari. Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/speeches/betweenreassurance-and-reengagement-the-future-of-nato Besökt 2016-11-21
Fallon M (2016m) “Britain’s global role: stepping up” 21 juli. Tillgänglig online:
https://www.gov.uk/government/speeches/britains-global-role-stepping-up Besökt
2016-11-21
Fillon F (2016a) ” Dernier débat - Politique étrangère et défense des intérêts de la
France” [videomaterial] TFI, 24 november. Tillgänglig online:
https://www.youtube.com/watch?v=DtWAQj0AoM0 Besökt 2016-11-28
Fillon F (2016b) ”François Fillon était l'invité du "Grand Jury" [videomateral] RTL, 23
oktober. Tillgänglig online: http://www.rtl.fr/actu/politique/francois-fillon-est-l-invitedu-grand-jury-du-23-octobre-7785410494 Besökt 2016-11-28
Fillon F (2016c) ”Brexit : Intervention de François Fillon à l'Assemblée nationale”
[videomaterial] LCP, 28 juni. Tillgänglig online: https://www.youtube.com/
watch?v=SsoycsSNZNc Besökt 2016-11-28
Fillon 2017 (2016) Défendre nos valeurs exige une armée forte. Tillgänglig online:
https://www.fillon2017.fr/participez/defense/ Besökt 2016-11-28
Frankrikes Försvarsdepartement (2015) Actualisation de la Programmation Militaire
2014/2019. Politiskt uttalande, juli. Tillgänglig online: http://www.defense.gouv.fr
/portail-defense/enjeux2/politique-de-defense/la-loi-de-programmation-militaire-lpm2014-2019/actualisation-de-la-loi-de-programmation-militaire-lpm-2014-2019 Besökt
2016-11-08
Frankrikes Försvarsdepartement (2016) Defence key figures 2016 edition, juli. Tillgänglig
online: http://www.defense.gouv.fr/english Besökt 2016-11-21
Frankrikes Nationalförsamling (2016b). Première séance du mercredi 19 octobre 2016,
19 oktober. Tillgänglig online: http://www.assemblee-nationale.fr/14/cri/20162017/20170016.asp Besökt 2016-11-21
Frankrikes Nationalförsamling (2016a). Séance du mercredi 20 juillet 2016, 20 juli.
Tillgänglig online: http://www.assemblee-nationale.fr/14/cri/2015-2016extra/20161016.asp Besökt 2016-11-21
Frankrikes Regering (2016a). Projet de Loi de Finances pour 2017, 28 september.
Tillgänglig online: http://www.assemblee-nationale.fr/14/pdf/projets/pl4061.pdf
Besökt 2016-11-21
48
Frankrikes Regering (2016b). Opération Sentinelle : 10 000 militaires mobilisés sur le
territoire national, 18 juli. Tillgänglig online: http://www.gouvernement.fr
/argumentaire/operation-sentinelle-10-000-militaires-mobilises-sur-le-territoirenational-5465 Besökt 2016-11-21
Franska Senaten (2016). La commission des lois du Sénat approuve le projet de loi
renforçant la lutte contre le crime organisé, le terrorisme et leur financement, 23 mars.
Tillgänglig online: http://www.senat.fr/presse/cp20160323a.html Besökt 2016-11-07
Fucks R (2016) “Dare to take charge: The EU; Areas of conflict in international politics,
and the case for assuming greater responsibility”. Heinrich Böll Stiftung, 20 juni.
Tillgänglig online: https://www.boell.de/en/2016/06/20/dare-take-charge-eu-areasconflict-international-politics-and-case-assuming-greater Besökt 2016-11-21
Guillermard V (2016). “Plus de crédits et d'effectifs pour la Défense”. Le Figaro, 29
september. Tillgänglig online: http://www.lefigaro.fr/conjoncture/2016/09/29/2000220160929ARTFIG00013-plus-de-credits-et-d-effectifs-pour-la-defense.php Besökt
2016-11-21
Goldgeier J (2016) “The State of the Transatlantic Alliance”, European Foreign Affairs
Review 21:3, 403-414
Hallenberg J (2009) The Quest for Control: USA:s säkerhetspolitik efter 11 september
Malmö, Liber
Hollande F (2016) “For Hollande, Trump’s victory ‘opens a period of incertainty’”. Le
Monde, 9 november. Tillgänglig online: http://www.lemonde.fr/electionsamericaines/article/2016/11/09/avant-meme-les-resultats-officiels-marine-le-penfelicite-trump_5027821_829254.html Besökt: 2016-11-09
Hyde-Price A (2015) The “sleep-walking giant” awakes: resetting German foreign and
security policy. European Security, 24(4), pp. 600-616
Hollande F (2015a) “President Hollande outlines French foreign policy”. Center for
Strategic & International Studies, 25 augusti. Tillgänglig online:
http://www.ambafrance-au.org/President-Hollande-outlines-French-foreign-policy
Besökt 2016-11-07
Hollande F (2015b) “Paris attacks – Statement by M. François Hollande, President of the
Republic, following the meeting of the Defence Council”. 14 november. Tillgänglig online:
http://www.ambafrance-au.org/Paris-attacks-6597 Besökt 2016-11-07 Besökt 201611-07
Hollande F (2015c). ”Statement by M. François Hollande, President of the Republic,
Following the Meeting of the Defence Council (Paris, 14 November)”, 16 november.
Tillgänglig online: http://www.gouvernement.fr/en/parisattacks?55pushSuggestion=Teaser Besökt 2016-11-07
49
Hollande F (2015d). ” Speech by the President of the Republic before a joint session of
Parliament”, 16 november. Tillgänglig online: http://www.diplomatie.gouv.fr
/en/french-foreign-policy/defence-security/parisattacks-paris-terror-attacksnovember-2015/article/speech-by-the-president-of-the-republic-before-a-jointsession-of-parliament Besökt 2016-11-07
Holmberg A & M Britz (2014) ”Europeisk säkerhetspolitik i omdaning: Ökad integration
eller fjärmande från det gemensamma i finanskrisens spår?” Rapport inom ramen för
FORBE 2013, Försvarshögskolan
Howe E (2016) “Defence Minister praises RAF crews on Batic Mission” 18 augusti
Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/defence-minister-praisesraf-crews-on-baltic-mission Besökt 2016-11-21
John T (2016) “Everything to Know About François Fillon, Who Could Be France’s Next
President” Time, 21 november. Tillgänglig online: http://time.com/4578232/francoisfillon-france-republicains-president-election/ Besökt 2016-11-28
Johnson B (2016) “US elections: Boris Johnson reacts to Donald Trump win”. BBC News,
9 november. Tillgänglig online: http://www.bbc.com/news/uk-37930360 Besökt 201611-10
Jones P (2016a) “First Sea Lord’s defence and security lecture to the City of London”, 21
juli. Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/speeches/first-sea-lordsdefence-and-security-lecture-to-the-city-of-london Besökt 2016-11-21
Jones P (2016b) “UK/US naval partnership 2016”, 16 maj. Tillgänglig online:
https://www.gov.uk/government/speeches/ukus-naval-partnership-2016 Besökt
2016-11-21
Juncker J-C & Tusk D (2016) ”Letter from Presidents Tusk and Juncker to congratulate
Donald Trump on his election as the next President of the United States”. Tillgänglig
online: http://dsms.consilium.europa.eu/952/Actions/Newsletter.aspx?messageid
=8687&customerid=29150&password=enc_4531323330343046_enc Besökt 2016-1110
Lamothe D (2016) “Trump picks retired Marine Gen. James Mattis for secretary of
defense” Washington Post 1 december Tillgänglig online:
https://www.washingtonpost.com/world/national-security/trump-has-chosen-retiredmarine-gen-james-mattis-for-secretary-of-defense/2016/12/01/6c6b3b74-aff9-11e6be1c-8cec35b1ad25_story.html?hpid=hp_hp-top-table-main_mattis4pm%3Ahomepage%2Fstory&utm_term=.c0f7651a81f3 Besökt 2016-12-02
Le Drian J-Y (2016) “Speech: ‘Terrorist Attacks in Europe’”, video file. C-SPAN, 20 juli.
Tillgänglig online: https://www.c-span.org/video/?412961-1/french-defense-ministerjeanyves-le-drian-discusses-terrorist-attack-nice Besökt 2016-11-21
50
Le Monde (2016) “For Hollande, Trump’s victory ‘opens a period of incertainty’’, 9
november. Tillgänglig online: http://www.lemonde.fr/electionsamericaines/article/2016/11/09/avant-meme-les-resultats-officiels-marine-le-penfelicite-trump_5027821_829254.html Besökt: 2016-11-09
Leithäuser, J (2016). ”Kein Verstoß gegen Nato-Russland-Akte”. Frankfurter Allgemeine
Zeitung, 2 juni. Tillgänglig online: http://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/Natogeneralsekretaer-fuer-mehr-truppen-im-baltikum-14266373.html Besökt 2016-11-21
Longeray P (2015a). “France’s Largest Warship Has Officially Joined the Fight Against
the Islamic State”. Vice News, 23 februari. Tillgänglig online: https://news.vice.com
/article/frances-largest-warship-has-officially-joined-the-fight-against-the-islamic-state
Besökt 2016-11-07
Longeray P (2015b). ” France Unveils Revised Military Strategy Following Paris Terror
Attacks”. Vice News, 14 mars. Tillgänglig online: https://news.vice.com/article/franceunveils-revised-military-strategy-following-paris-terror-attacks Besökt 2016-11-08
Mackenzie C (2016). “Operation Chammal overview” 12 januari. Forces Operations Blog.
Tillgänglig online: http://forcesoperations.com/en/operation-chammal-overview/
Besökt 2016-11-07
May T (2016a) “Theresa May’s speech to the UN General Assembly” 20 september.
Tillgänglig online: http://www.gov.uk/government/speeches/theresa-mays-speech-tothe-un-general-assembly Besökt 2016-11-21
May T (2016b) “PM and Chancellor Merkel statements in Berlin: 20 July 2016”, 21 juli.
Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/prime-minister-theresamays-statement-in-berlin-20-july-2016 Besökt 2016-11-21
May T (2016c) “PM statement in Paris: 21 July 2016”, 21 juli. Tillgänglig online:
https://www.gov.uk/government/speeches/pm-statement-in-paris-21-july-2016
Besökt 2016-11-21
May T (2016d) “Theresa May leads UK congratulations for Donald Trump”. BBC News, 9
november. Tillgänglig online: http://www.bbc.com/news/uk-politics-37921086 Besökt
2016-11-09
McAuley J (2016). “In France, are soldiers outside the Eiffel Tower and the Louvre really
worth it?” The Washington Post, 4 juni. Tillgänglig online:
https://www.washingtonpost.com/world/europe/in-france-are-soldiers-outside-theeiffel-tower-and-the-louve-really-worth-it/2016/06/04/e542f600-2524-11e6-b94452f7b1793dae_story.html Besökt 2016-11-21
Merkel A (2016a) ”Chancellor Merkel congratulates President-elect Trump of the USA”.
Förbundskanslern, 9 november. Tillgänglig online: https://www.bundeskanzlerin.de/
Content/DE/Pressemitteilungen/BPA/2016/11/2016-11-0951
trump.html;jsessionid=7B07E75F464F2673A3332A6BEF5E26EC.s1t2 Besökt 2016-1110
Merkel A (2016b) ”Press statement by the Chancellor on the results of the US
Presidential elections on November 9”. Förbundskanslern, 9 november. Tillgänglig
online: https://www.bundeskanzlerin.de/Content/DE/Mitschrift/Pressekonferenzen
/2016/11/2016-11-09-statement-merkel-uswahlen.html;jsessionid=7B07E75F464F2673A3332A6BEF5E26EC.s1t2 Besökt 201611-10
Michalopoulos S (2016) “Democrats ‘extremely worried’ about transatlantic ties under
Trump” EurActiv, 9 augusti. Tillgänglig online:
https://www.euractiv.com/section/global-europe/news/democrats-extremelyworried-about-transatlantic-ties-under-trump/ Besökt 2016-11-21
Nationella Fronten (odaterat). Retrouver les moyens de notre indépendance. Tillgänglig
online: http://www.frontnational.com/le-projet-de-marine-le-pen/autorite-deletat/defense/ Besökt 2016-11-21
NATO (2016a). Warsaw Summit Communiqué. Issued by the Heads of State and
Government participating in the meeting of the North Atlantic Council in Warsaw 8-9 July
2016, 9 juli. Tillgänglig online:http://www.Nato.int/cps/en/Natohq/official_texts_
133169.htm?selectedLocale=en Besökt 2016-11-21
NATO (2016b). NATO Response Force, 23 juni. Tillgänglig online: http://www.Nato.int/
cps/en/Natohq/topics_49755.htm# Besökt 2016-11-21
New York Times (2016) “Transcript: Donald Trump Expounds on His Foreign Policy
Views” 26 Mars 2016, http://www.nytimes.com/2016/03/27/us/politics/donaldtrump.transcript.html?_r=1 Besökt 2016-12-12
Petersson M (2015) The US NATO Debate. New York: Bloomsbury
Riecke H (2016). “Bündnissolidarität ist Teil deutscher Staatsräson”. Deutsche
Gesellschaft für Auswärtige Politik, 19 juli. Tillgänglig online: https://dgap.org/de/thinktank/publikationen/weitere-publikationen/buendnissolidaritaet-ist-teil-deutscherstaatsraeson Besökt 2016-11-21
Ruiz Palmer D(2016). “The Framework Nations’ Concept and NATO: Game-Changer for a
New Strategic Era or Missed Opportunity?” NATO Defence College, no. 132
Schmidt M (2016). “Merkel geht in die Offensive” Tagesspiegel, 23 juni. Tillgänglig
online: http://www.tagesspiegel.de/politik/bundeswehr-etat-merkel-geht-in-dieoffensive/13779786.html Besökt 2016-11-21
SHAPE (odaterat). “Fact Sheet NATO, Response Force (NRF)”. Tillgänglig online:
https://www.shape.Nato.int/page349011837 Besökt 2016-11-21
52
Shapiro J (2016a) “Hillary Clinton vs Donald Trump – Europe better be ready”.
International Business Times, 29 juni. Tillgänglig online: http://www.ibtimes.co.uk/
hillary-clinton-vs-donald-trump-what-will-new-us-president-mean-europe-1568129
Besökt 2016-11-21
Shapiro J (2016b) “Donald Trump’s bad deal for Europe” European Council on Foreign
Relations, 18 februari. Tillgänglig online:
http://www.ecfr.eu/article/commentary_donald_trumps_bad_deal_for_europe6004
Besökt 2016-11-21
Sonntagsfrage Bundestagswahl (odaterat). Retrieved from: http://www.wahlrecht.de/
umfragen/ Besökt 2016-11-21
Steinlein E (2016). ”Bundeswehr bereitet Truppenverlegung nach Litauen vor”
Süddeutsche Zeitung, 29 september. Tillgänglig online: http://www.sueddeutsche.de
/politik/Nato-im-baltikum-bundeswehr-bereitet-truppenverlegung-nach-litauen-vor1.3184144 Besökt 2016-11-21
Steinmeier F-W (2016) ”Functioning Transatlantic Relations are the Fundaments of the
West”. Tysklands utrikesministerium, 9 november. Tillgänglig online:
http://www.auswaertiges-amt.de/DE/Startseite_node.html Besökt 2016-11-09
Stokes B (2016) “Don’t listen to Donald Trump, the US still values Europe” POLITICO, 20
maj. Tillgänglig online: http://www.politico.eu/article/dont-listen-to-donald-trumpunited-states-still-value-europe/ Besökt 2016-11-21
Stoltenberg J (2016a) ”NATO-Stoltenberg gratulerte Trump: - Jeg ser fram til å møte Mr.
Trump”. Dagbladet.no, 9 november. Tillgänglig online: http://www.dagbladet.no
/nyheter/nato-stoltenberg-gratulerer-donald-j-trump/64706505 Besökt 2016-11-09
Stoltenberg J (2016b) “NATO chief will talk 'more assertive Russia' with Trump”. CNN, 9
november. Tillgänglig online: http://edition.cnn.com/videos/world/2016/11/09/intvamanpour-jens-stoltenberg-trump-election.cnn Besökt 2016-11-21
Stoltenberg J (2016c) “Now is not the time for the US to abandon Nato – nor should its
European allies go it alone” The Guardian, 12 november. Tillgänglig online:
https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/nov/12/us-must-not-abandonnato-europe-go-alone-jens-stoltenberg Besökt 2016-11-21
Storbritanniens Försvarsdepartement (2015) Joint Doctrine Note 1/15 Defence
Engagement, augusti. Tillgänglig online: https://www.gov.uk/
government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/492557/20160104Defence_engagement_jdn_1_15.pdf Besökt 2016-11-21
Storbritanniens Försvarsdepartement (2016a) Defence budget increases for the first time
in six years, 1 april 2016 http://www.gov.uk/government/news/defence-budgetincreases-for-the-first-time-in-six-years Besökt 2016-11-21
53
Storbritanniens Försvarsdepartement (2016b) UK Defence in Numbers, september.
Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/uploads/system/uploads
/attachment_data/file/561135/UK_Defence_in_Numbers_2016-revised.pdf Besökt
2016-11-21
Storbritanniens Regering (2015) National Security Strategy and Strategic Defence and
Security Review 2015: A Secure and Prosperous United Kingdom, 21 november. Tillgänglig
online: https://www.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data
/file/478936/52309_Cm_9161_NSS_SD_Review_PRINT_only.pdf Besökt 2016-11-07
Storbritanniens Regering (2016) ”UK works with northern allies to tackle threats”, 9
november. Tillgänglig online: https://www.gov.uk/government/news/uk-works-withnorthern-allies-to-tackle-threats Besökt 2016-11-21
Streeck W (2016) “Exploding Europe: Germany, the Refugees and the British Vote to
Leave” Sheffield Political Economy Research Institute, SPERI Paper No.31, september.
Tillgänglig online: https://wolfgangstreeck.files.wordpress.com/2016/09/streeck2016
_speri31_exploding-europe.pdf Besökt 2016-11-21
Süddeutsche Zeitung (2016a). “Nach Incirlik-Besuch wird Bundeswehreinsatz
ausgeweitet”, 10 oktober. Tillgänglig online: http://www.sueddeutsche.de/news/politik
/konflikte-nach-incirlik-besuch-wird-bundeswehreinsatz-ausgeweitet-dpa.urn-newsmldpa-com-20090101-161010-99-760680 Besökt 2016-11-21
Süddeutsche Zeitung (2016c). “Union und SPD gehen ins letzte Koalitionsjahr”, 1
september. Tillgänglig online: http://www.sueddeutsche.de/news/politik/parteienunion-und-spd-gehen-ins-letzte-koalitionsjahr-dpa.urn-newsml-dpa-com-20090101160831-99-288981 Besökt 2016-11-21
Süddeutsche Zeitung (2016d). ”AfD legt bundesweit deutlich zu”, 23 september.
Tillgänglig online: http://www.sueddeutsche.de/news/politik/parteien-afd-legtbundesweit-deutlich-zu-dpa.urn-newsml-dpa-com-20090101-160923-99-561146
Besökt 2016-11-21
Süddeutsche Zeitung (2016e). ”Weimarer Dreieck soll Zusammenhalt Europas stärken”,
28 augusti. Tillgänglig online: http://www.sueddeutsche.de/news/politik/international
-weimarer-dreieck-soll-zusammenhalt-europas-staerken-dpa.urn-newsml-dpa-com20090101-160828-99-249830 Besökt 2016-11-21
Tenenbaum E (2016). “La Sentinelle Égarée? L’armée de Terre face au terrorisme”. Focus
stratégique, June. Tillgänglig online: http://www.ifri.org/fr/publications/etudes-delifri/focus-strategique/sentinelle-egaree-larmee-de-terre-face-terrorisme Besökt 201611-21
Tinti P (2014). “The US and France Are Teaming Up to Fight A Sprawling War on Terror
in Africa”. Vice News, 15 september. Available at: https://news.vice.com/article/the-us54
and-france-are-teaming-up-to-fight-a-sprawling-war-on-terror-in-africa Besökt 201611-07
Tyska Förbundsdagen (2015). 144. Sitzung des Deutschen Bundestages am Freitag,
4.Dezember 2015, 4 december. Tillgänglig online: https://www.bundestag.de/blob
/398414/8f1ca31b00ca2f2cf2985974fa920da8/20151204_1-data.pdf Besökt 2016-1121
Tyska Förbundsdagen (2015b). Drucksache 18/6912, 2 december. Tillgänglig online:
http://dip21.bundestag.de/dip21/btd/18/069/1806912.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2015c). Plenarprotokoll 18/144, 4 december. Tillgänglig online:
http://dip21.bundestag.de/dip21/btp/18/18144.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2016b). Stenografischer Bericht, 183. Sitzung, 7 juli. Tillgänglig
online: http://dip21.bundestag.de/dip21/btp/18/18183.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2016c). Drucksache 18/8608, 31 maj. Tillgänglig online:
http://dip21.bundestag.de/dip21/btd/18/086/1808608.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2016d). Drucksache 18/8733, 8 juni. Tillgänglig online:
http://dip21.bundestag.de/dip21/btd/18/087/1808733.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2016e). Drucksache 18/9793, 27 september. Tillgänglig online:
http://dip21.bundestag.de/dip21/btd/18/097/1809793.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2016f). Plenarprotokoll 18/190, 22 september. Tillgänglig online:
http://dip21.bundestag.de/dip21/btp/18/18190.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsdagen (2016g). Mögliche sicherheits- und verteidigungspolitische
Auswirkungen des sogenannten „Brexit“ auf die Europäische Union und auf Deutschland, 8
juli. Tillgänglig online: http://www.bundestag.de/blob/437604
/20b54421814ed7f586267da40ed9a03f/wd-2-093-16-pdf-data.pdf Besökt 2016-11-21
Tyska Förbundsregeringen (2016a). White Paper on German Security Policy and the
Future of the Bundeswehr. Tillgänglig online:
https://www.bmvg.de/portal/a/bmvg/!ut/p/c4/04_SB8K8xLLM9MSSzPy8xBz9CP3I5E
yrpHK9pNyydL3y1Mzi4qTS5Az9gmxHRQBg2ftX/%20Link%20pr%C3%BCfen Besökt
2016-11-21
Tyska Förbundsregeringen (2016b). Regierungspressekonferenz vom 29. April.
Tillgänglig online: https://www.bundesregierung.de/Content/DE/Mitschrift
/Pressekonferenzen/2016/04/2016-04-29-regpk.html Besökt 2016-11-21
Tyska Försvarsdepartementet (2015). Gemeinsames Statement zur Unterstützung im
Anti-Terror-Kampf, 27 november. Tillgänglig online:
https://www.bmvg.de/portal/a/bmvg/!ut/p/c4/NYvBCsIwEET_aLcBweKtoRcvHgSp9SJ
55
ps4SFJinrtl78eJNDZDB8Bh8YWlyOwennJNb8InjzJfpC1PcA0RO_FES3iJ4kvexQchTwqHePcGcE2mlUlIuDOI0C
6xZdKlmEykG2OPYmN42pjlift3pZofHuW37q73jGmP3B7609-c!/ Besökt 2016-11-21
Tyska Försvarsdepartementet (2016a). GSVP: „Gemeinsam schnell handlungsfähig”, 27
september. Tillgänglig online: https://www.bmvg.de/portal/a/bmvg/
!ut/p/c4/NYu7DsIwEAT_yGeLAonOUVJQQkNC5ziWcCXLpfQ8PHYBbvSFDtaeEJtMgd6w5iTCTDCZPEyf8QcDy9eeae6ig3t6mh1yFvJARnf8GjXx
Qmbk-NGdomx0pPhTKJk4tDMTlSNwAUmqfpOKvmP-urhPOjbScr-2t2hxKh_WiPZow!!/
Besökt 2016-11-21
Tyska Försvarsdepartementet (2016b). Deutschland und Frankreich gehen in der
Sicherheitspolitik voran, 5 oktober. Tillgänglig online: https://www.bmvg.de
/portal/a/bmvg/!ut/p/c4/NYvBCsIwEET_aDfxIOqtpRW8iqD1lrYhrDSbsm7qxY83OTgD
7zCPwSeWstsoOKXEbsEHDhOdxgMcQvwSlnKCpGY3uqFcsR7_cwepsReK9WzUmEQp0lgTaJLNVmkGKAZB2O71ljzj_02fX-HXeHfXdpr7jG2PwA1SjQqg!!/ Besökt 2016-11-21
Tyska Utrikesdepartementet (2016). Der NATO-Gipfel 2016 in Warschau: Fortgesetzte
Anpassung an ein verändertes Sicherheitsumfeld, 9 september. Tillgänglig online:
http://www.auswaertiges-amt.de/DE/Aussenpolitik/Friedenspolitik/NATO
/Nato_Gipfel2016.html?searchArchive=0&searchEngineQueryString=Litauen&path=%2
Fdiplo%2FDE*&searchIssued=0&searchIssuedAfter=27.11.2013 Besökt 2016-11-21
US Department of State (2014a) Press Availability at NATO Headquarters, June 25.
Tillgänglig online: http://www.state.gov/secretary/remarks/2014/06/228444.htm
Besökt 2016-11-21
Von der Leyen U (2016) ”Defense Minister von der Leyen in conversation”.
Tagesschau.de, 9 november. Tillgänglig online: http://www.tagesschau.de/multimedia/
video/video-229527.html Besökt 2016-11-09
Wallace W (2016) “Are values diverging across the Atlantic?” European Foreign Affairs
Review 21, no 3, 355-364
Washington Post (2016) “A transcript of Donald Trump’s meeting with the Washington
Post editorial board”, 21 mars https://www.washingtonpost.com/blogs/postpartisan/wp/2016/03/21/a-transcript-of-donald-trumps-meeting-with-thewashington-post-editorial-board/?utm_term=.2feb273ea5b0 Besökt 2016-11-21
White house (2014a) Remarks by National Security Advisor Susan E. Rice Keynote Address
at the Center for a New American Security Annual Conference, 11 juni. Tillgänglig online:
https://www.whitehouse.gov/the-press-office/2014/06/11/remarks-nationalsecurity-advisor-susan-e-rice-keynote-address-center-ne Besökt 2016-11-21
56
White house (2014b) Remarks by President Obama and President Komorowski of Poland
in a Joint Press Conference, 3 juni https://www.whitehouse.gov/the-pressoffice/2014/06/03/remarks-president-obama-and-president-komorowski-polandjoint-press-conf Besökt 2016-11-21
57