retorik och h...i rockyNY

Retorik och humor i
Rocky
Matti Månsson
Lunds universitet
MKVA21
Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap
HT10
Handledare: Veselinka Möllerström
Examinator: Fredrik Schoug
1
Sammanfattning
”Retorik och humor i Rocky” är en uppsats skriven vid enheten för medie- och
kommunikationsvetenskap vid Lunds Universitet. Uppsatsen är en textanalys av semiotiken,
retoriken och, i synnerhet, dialogen i den populära tecknade svenska serien Rocky. Syftet med
analysen har varit att kartlägga på vilka sätt argumentationen, retoriken och författarens
framställning av olika karaktärer i serien har bidragit till att skapa humorn. Vad är det
specifika i det retoriska spelet som gör serien rolig? Vardagsdiskussioner har en så pass
tongivande del i seriens att argumentationen i allra högsta grad spelar in i humorskapandet.
Materialet till analysen består av tre korta rockyserier som alla innefattar diskussioner, vilka
dekonstrueras genom Jörgensen & Onsbergs (2008) metoder om grund, garant och påstående
(se s.14), för att sedan analyseras i fråga om bra eller dålig argumentation samt den klassiska
retorikens etos, logos och patos. Ett semiotiskt perspektiv används för att avkoda
meddelanden som ligger utanför karaktärernas repliker i serien, t.ex. de bakomliggande
orsakerna till olika karaktärers olika djurskepnader och frisyrer.
Resultatet påvisar att tecknarens intentioner är att skapa underhållande, autentiska situationer
genom vardagliga diskussioner och han gör därför, medvetet, argumenten karaktärerna
emellan vardagligt ogenomtänkta, märkliga och svaga. Dessutom finner han komik i
irrationellt och oslipat beteende hos människor. Dock är det Rockys motdebattörer som oftast
framstår som mest bristande i logik och trovärdighet då Kellerman framställer dem med såväl
passande negativa utseendemässiga attribut som mindre intelligenta kommentarer.
Av: Matti Månsson
2
Nyckelord
 Retorik
 Argumentationsanalys
 Semiotik
 Tecknad serie
 Klassisk talarstrategi
 Konnotation
 Argumentmodellen
3
Innehållsförteckning
1 Inledning.................................................................................................................. 5
1.1 Syfte ...................................................................................................................... 6
1.2 Frågeställningar .................................................................................................... 6
1.3 Metod .................................................................................................................... 6
2 Teori .........................................................................................................................9
3 Analys......................................................................................................................11
3.1 Tecken, konnotationer och representationer..........................................................11
3.1.1 Serie 1 ................................................................................................................11
3.1.2 Serie 2............................................................................................................... .13
3.1.3 Serie 3............................................................................................................... .14
3.2 Argumentmodellen samt bra och dålig argumentation..........................................15
3.2.1 Serie 1.............................................................................................................. ..15
3.2.1 Serie 2.................... ......................................................................................... ..18
3.3.1 Serie 3............................................................................................................... .20
3.4 De klassiska talarstrategierna................................................................................22
3.4.1 Etos.....................................................................................................................22
3.4.2 Logos..................................................................................................................22
3.4.3 Patos...................................................................................................................24
4. Språket.....................................................................................................................26
5. Slutdiskussion.........................................................................................................27
6.Referenser................................................................................................................29
4
1. Inledning
Den numera riskkända och enormt populära tecknade serien Rocky såg dagens ljus för första
gången 1998 och har sedan dess varit en självbiografisk historia, baserad på tecknaren Martin
Kellermans eget liv. Serien handlar huvudsakligen om diskussioner i Rockys vardag om
sedvanligt vardagliga problem mellan diverse personer som kan tänkas dyka upp, och
skaparen räds inte att återge talet i dess till synes autentiska utformning (hur vulgärt det än
kan te sig). Då dessa diskussioner är förhållandevis omfattande i proportion till seriemediets
normala utformning är det inte svårt att dra paralleller till att argumentationen och det
retoriska innehållet i allmänhet skvallrar mycket om vad hemligheterna till den kommersiella
framgången är. Vad är det som gör att diskussionerna i Rocky sticker ut på ett retoriskt plan?
Hur använder sig författaren av retorik för att skapa komik? Även om humor är ett högst
subjektivt fenomen är det förhållandevis enkelt att ringa in vad som är specifikt för
Kellermans hurmorskapande genom att peka på de säregna ständigt återkommande retoriska
elementen i Rocky. Det är dessa säregna element från tre utvalda serier som ska ligga till
grund för att lösa problemet som uppstår när man försöker sätta fingret på vad som gör en
serie som Rocky speciellt lyckad. Då huvudkaraktären i serien baseras på Kellerman själv
ställer man frågan hur gärna han vill vinkla debatterna till ”sin egen” fördel genom att
porträttera Rocky i godare dager än de personer han argumenterar med.
Att genom en retorik- och semiotikanalys luska ut de bakomliggande grunderna till en
framgångsrik humorserie är av intresse för såväl de retorik- och semiotikintresserade såsom
de vanliga människor som konsumerar serien. Även de som själva tecknar och förlägger torde
se ett värde i att veta vad som utmärker en kommersiellt framgångsrik artist. Man kan
givetvis inte tala för alla människor när man säger att någonting specifikt får oss att skratta,
men en analys av en så pass framgångsrik serie som Rocky kan ge en bra bild om vad en stor
del av befolkningen skrattar åt i fråga om språk och bildspråk. Att sedan avgöra vilka dessa
människor är, är någonting för Kellermans PR-avdelning att sysselsätta sig med.
5
1.1
Syfte
Genom att analysera argumentationen, retoriken och karaktärernas utseende och attribut i tre
utvalda rockyserier avser jag att identifiera de karaktäristiska dragen för dessa nämnda
faktorer. Syftet är att förstå Kellermans sätt att använda sig av retorik och bildtext i Rocky,
och genom det skapa förståelse för hur humorn i serien uppstår. Ingen vet inte säkert hur
komik uppstår, men genom en retorikanalys av en framgångsrik humorserie kan slutsatser
dras av åtminstone ett sätt att göra det på.
1.2
Frågeställningar
-
Vad är specifikt talande för Kellermans retorikiska och semiotiska upplägg i ”Rocky”?
-
Vilken funktion har karaktärernas argumentationsteknik i fråga om humoristisk poäng,
d.v.s. hur ser ett argument ut och vilken roll har det i att skapa humorn?
-
I vilken utsträckning använder Kellerman bilder och text för att vinkla diskussioner i
syfte att uppnå komik?
1.3
Metod
Med syfte att tillgodogöra mig förståelse för argumentationen och diskussionerna i ”Rocky”
har jag valt att genomföra en textanalys med fokus på retorik och semiotik, då jag är
övertygad om att ett kvalitativt närmade av problemet är det mest effektiva sättet att utvinna
den information jag vill åt. Ett kvantitativt närmande hade inte kunnat ge svar på
frågeställningarna i samma utsträckning som en textanalys då en omfattande redogörelse för
en specifik series tecken och koder sker genom en retorikanalys (Östbye et al 2003, s.84). Att
gå på djupet kvalitativt är nödvändigt för att en analys av den retoriskt förankrade komiken
6
ska kunna ske samvetsgrant, även om det begränsar antalet serier som granskas. Då det är just
retoriken som står i centrum vore det svårt att inte använda sig av en retorikanalys som
tillvägagångssätt.
Genom en retorikanalys möjliggörs en indentifikation av vad som är speciellt för Martin
Kellermans sätt att skriva dialoger och porträttera karaktärer, något som otvivelaktligen spelar
en central roll i humorskapandet i en så pass dialogbaserad serie som Rocky. Vad som utgör
humor finns det inget klart vetenskapligt svar på, men genom analyser av populära
mediatexter med inriktning på komedi kan generella slutsatser dras om vad som får många att
skratta. Detta ligger inom intresset för många forskningsfält inom ramen för mänskligt
beteende och psyke.
Insamlingen av data till analysen var mycket simpelt och bestod av serieläsning i ett
omfattande samlingsverk innehållande alla rockeyserier från starten 1998 och tio år framåt.
Urvalet skedde genom att jag valde ut tre seriestycken som alla innehåller utmärkta exempel
på just den sorts omfattande debatter jag ämnar undersöka, d.v.s så mycket diskussion som
möjligt. Med andra ord, ju mer och agressiv debatt, desto bättre. Urvalet hade knappast
kunnat ske på annat sätt än att jag själv läste igenom alla serier i ett samlingsverk och sedan
plockade ut några med mycket analysmaterial. Hade urvalet av serier skett på måfå hade en
serie med osedvanligt lite dialog kunnat undergräva analysen av språket, samtidigt som den
knappast hade förbättrat semiotikanalysen.
Närmare tre tusen serier figurerar i samlingsverket, vilket givetvis väcker frågan huruvida de
tre utvalda serierna är representativa för resten. Generellt sett är serierna mycket lika varandra
till utformningen och språket, vilket egentligen hade kunnat visas med endast en väl utvald
serie. Dock förekommer dialoger till större och mindre utsträckning, vilket inte syns i mitt
urval där diskussionerna i alla tre serier är omfattande. Detta är för att få bättre balans mellan
analysen av skrivet text och analysen av bilder, vilken hade vägt över till bildanalysen del om
uppsatsen hade fokuserat på fler serier med mindre text i varje. Det är texten och bilden
tillsammans som utgör humorn i serien. Dessutom måste analysen av var och en av serierna
vara grundlig för att information om både klassisk retorik såväl som argumentationsanalys
och semiotiska aspekter kunnat utvinnas. Jag anser även att tre serier räcker för att kunna
fastställa att det inte rör sig om unika fall.
Analysmetoderna som använts är, som tidigare nämnt, en retorikanalys och en semiotisk
analys. Karaktärernas utseende i synnerhet har legat till grund för den semiotiska analysen.
7
Detta för att utvinna information om varför en viss karaktär är porträtterad som ett visst djur
och med vissa övriga attribut, såsom kläder. I Rocky framställs alla karaktärer i djurskepnad
och analysen ämnar att, till att börja med, peka varför ett visst fall ser ut på ett visst sätt och
sedan dra slutsatser om vilken funktion detta har i skapandet av humor. Om en person
framställs i form av t.ex. en noshörning, vad vill då författaren säga med det? Att förstå
författarens sätt att arbeta med figurer och attribut är en viktig del i arbetet att nå en slutsats
om varför produkten av så många uppfattas som rolig. Hade Kellerman valt djur på måfå hade
resultatet troligtvis inte blivit detsamma.
Retorikanalysens uppgift är att slå fast hur pass duktiga debattörer karaktärerna egentligen är,
samt vad som är det utmärkande i deras tal. Detta sker genom en dekonstruktion av en stor del
av alla argument som läggs fram i de tre serierna genom applicering av
argumentationsmodellen. Denna modell bryter ner ett argument i tre delar, varpå man kan se
om argumentet är hållbart eller inte. En analys av argumentens styrka och hållbarhet ger insyn
i hur Kellerman arbetar med sitt dialogskrivande. Försöker han exempelvis skapa komik
genom att skriva smarta, retoriskt slipade argumentationer eller genom att låta karaktärerna
vara ”vardagsdumma” och förse dem med ett mindre utvecklat retoriskt intellekt. I strävan
efter att fortsatt kartlägga retoriken i Rocky analyseras karaktärernas användning av de tre
klassiska talarstrategierna, etos, logos och patos, i deras sätt att argumentera. Det här sättet
syftar till att se t.ex. hur ämnade karaktärerna är att använda sig av rent logisk argumentation
(logos) i relation till hur gärna de rör sig med substanslösa känsloargument (patos). Även den
språkliga biten, d.v.s. ordval och meningsbyggnad, tas upp i analysen för att vidare belysa
Kellermans retoriska tillvägagångssätt. Man bör dock ha i åtanke att de valda metoderna inte
på något sätt till fullo redogör för vad som är humor i en serie, utan endast för hur en viss
tecknare använder retorik och semiotik som verktyg på vägen mot lyckad humor.
Genom denna sortens analys går det givetvis inte att forma en gyllene regel för hur man
skapar komik, men man får upplysningar om hur det kan gå till. Det går att fastställa att
Kellermans retoriska närmande av sin uppgift mynnade ut i framgång, och många av de
retoriska aspekterna går att läsa om i detta arbete. Dock kan man inte lita på att alla retoriska
aspekter är täckta, utan resultatet ska snarare ses som en stark fingervisning.
8
2. Teori
Som beskrivet i metoddelen innefattar retorikanalysen en argumentationsteknisk analys och
dekonstruktion av argumenten i studiematerialet såväl som tillämpning av litteratur om
klassisk retorik. Dekonstruktionen av argument sker enligt argumentmodellen som presenteras
av Jörgensen & Onsbergs teorier (2008, s.16). Där förklaras hur varje argument består av tre
delar, nämligen påståendet, grunden och garanten. Påståendet är sändarens synpunkt som han
eller hon försöker få mottagaren att tillgodose sig. Grunden är faktorn som utgör stödet för
påståendet och garanten är vad som sammanlänkar påståendet och grunden. Genom
applicering av dessa teorier på studiematerialet kan naturen av Kellermans argument utrönas i
fråga om de är starka eller svaga. Är Rockys argument exempelvis baserade på rimliga
grunder, och är kanske garanten ologisk och långsökt? Informationen som framkommer av
den här analysen används sedan för att dra slutsatser om den generella kvalitén på argumenten
i serien, och på så vis kan det konstateras huruvida det är viktigt eller inte att använda sig av
god argumentation för att skapa humor.
Teorin om den klassiska retoriken sker enligt Johannesson (1998) och Persson (2002), och
involverar framför allt de tre byggstenarna etos, logos och patos, som används till att beskriva
huruvida ett argument är logiskt underbyggt, bygger på debattörens karaktär eller anspelar på
lyssnarens känslor (Johannesson 1998, s.18-19). Användningen av detta syftar till att uppnå
ett mer nyanserat närmande av materialet, någon som en ren dekonstruktion av argument inte
förmår. På vilket sätt argumenterar alltså figurerna i framgångsrik serie såsom Rocky i störst
utsträckning? Med hjälp av yviga känsloargument, sunda förklaringar eller använder man sig
kanske mycket av personliga attribut, d.v.s. karaktär, för att vinna debatter?
Gilbert (1996) avhandlar även han kvalitet i argument, men inte genom användning av
argumentmodellen utan genom ett mer generell förhållande till vad som utgör goda argument,
hur man vinner en argumentation samt ”principernas” betydelse när man argumenterar (1996,
s.29-34). Detta är ett ytterligare steg i kartläggningen av den retoriska kvalitén i dialgen i
Rocky. Håller sig debattörerna till sina principer som man bör eller pratar de bara på oavsett?
Semiotiken avhandlas enligt läran om bildspråk och associationer i Lindgren (2009). Här
beskrivs hur symboler används för att förmedla specifika känslor och värden hos personerna
9
som bär dem samt hur associationer och konnotationer får oss att relatera till specifika saker
genom att något eller någon beläggs med fysiska eller mentala egenskaper och attribut (2009,
s.60-90). Dessa teorier är av stor tyngd i undersökningen om hur författaren tecknar upp
personer i syfte att nå ett specifikt mål. Då Kellerman tecknar en uttalad humorserie tas det för
givet att målet är att skapa humor. Denna humor konstrueras alltså delvis genom att
Kellerman framställer vissa karaktärer på vissa sätt, t.ex. som stereotyper eller andra fenomen
som läsaren kan relatera till. Därigenom gör Kellerman även ett viktigt inlägg i karaktärernas
etos (karaktär), vilket kan vara en mycket viktig del i en argumentation. På samma vis som
ovan kommer analysen av semiotiken användas till att förstå Kellermans generella
tillvägagångssätt och utforming av serien, och därmed även hans utformning av humorn i sig.
10
3. Analys
3.1
Tecken, konnotationer och representationer
Serien som populärkulturell text är uppbyggd av tecken och symboler, såväl tecknade som
skrivna. Dessa tolkas konstant av läsaren som drar paralleller till sina egna erfarenheter och
genom detta skapa en mening av innehållet. Vi har lagrade föreställningar om hur saker och
ting representeras och symboliseras i våra hjärnor med hjälp av vilka vi tolkar olika texter.
Dessa föreställningar är sammankopplade med känslor som avgör på vilket sätt vi uppfattar
saker och ting (Lindgren 2009, s.63, 85). För att skapa förståelse för vad som formar komik i
en humorserie som Rocky är det därför av stor vikt att undersöka hur tecknaren går till väga i
sin framställning av debattörer och situationer där diskussioner förekommer, med andra ord,
hur tecknaren vill få oss att associera.
3.1.1 Serie 1
I den första serien sitter Rocky vid en bardisk och dricker öl när hans bordsgranne inleder en
diskussion rörande ämnet cannabis- och alkoholkultur. Bordsgrannen framställs
utseendemässigt som en råtta i rastaflätor, och utgör något av den stereotypa svenska nyfrälsta
rastafarianhängaren med en förkärlek till Jamaica i allmänhet och cannabis i synnerhet, samt
en avsky för den svenska alkoholkonsumtionskulturen.
Som ett givet steg i seriemediets natur väljer Kellerman i stort sätt alltid att porträttera Rockys
motdebattörer på ett ofta till synes extremt vinklat sätt för att förmedla och hävda en viss
poäng, t.ex. personen i frågas inskränkthet eller ignorans. För att kunna tolka och beskriva
tecken inom populärkultur, såsom detta tecken för en svensk rastafaridyrkare, har Lindgren
(2009, s.66) beskrivit ett antal teckenfunktioner med hjälp av vilka denna avkodning
möjliggörs. För det första ser vi, i detta fall, en tecknad råtta med kläder, 20 till 30 år, med
rastaflätor, dimmig blick och diverse åsikter om droger som han mer än gärna vädrar i Rockys
sällskap. Då vi vet att det är en serie vi läser kan vi genom vår erfarenhet av mediet
omedelbart koppla att t.ex. råttan egentligen symboliserar en människa och ingen fortsatt vikt
11
läggs vid att begrunda det, utan en kedja av associationer och teckenavkodningar initieras i
vår hjärna för att tolka vad denna råttskepnad egentligen symboliserar (Lindgren 2009, s.84).
Personens frisyr och hudfärg i synnerhet i symbios med pratbubblorna binder paralleller till
våra erfarenheter och öppnar upp konnotationer hos läsaren som menar på att denna tecknade
mänskliga råtta symboliserar en, i verkliga livet, enerverande, ”nerrökt”, i viss mån infantil,
aktivist som ”trott sig se ljuset” i form av att tillgodo se sig ett rus via rökning av cannabis,
och nu vill sprida vidare sin ”visdom” till resten av befolkningen som han anser vara för
bakom ljuset. Med alla attribut inräknade kan det konstateras att Kellerman har framställt en
klar stereotyp av den sociala typen ”cannabisrökaren”. Att personen har blivit nertecknad i
form av just en råtta är naturligtvis ingen slump då råttor associeras till idel negativa
egenskaper, såsom dålig hygien, parasitism, fattigdom och sjukdomar. Kellermans personliga
nedstigning i serievärlden i form av hund kan på samma vis tillskrivas faktumet att Rocky
framställs som en person för läsaren att identifiera sig med; en hund är både rumsren, vanlig
och står nära människan. Ett ytterligare exempel på en karaktäristisk djurskepnad som
förekommer innehas av dörrvakterna, som är ständigt återkommande inslag i Rockys
festfyllda vardag (dock inte i någon av de tre serierna i fokus). Dessa karaktärer är ständigt
vresiga och hårdhudade med en surmulen uppsyn och porträtteras följaktligen uteslutande i
form av noshörningar. (Kellerman 2008).
Kellerman har genom den ovan beskrivna uppbyggnaden av Rockys motståndare omedelbart
placerat Rocky själv i ett retoriskt överläge inför läsaren rent förtroendemässigt (se avsnittet
”etos”) då våra erfarenheter och associationer får oss att känna irritation över motståndaren i
fråga redan från början, och därmed i stor utsträckning omöjliggör en objektiv läsning av
diskussionen för den verkliga mottagaren. Kellerman använder sig av nidbilder för att på
förhand få Rockys motdebattörer att verka humoristiskt ointelligenta.
Epitetet ”den talande personen”, som diskuteras av Lindgren (2008, s.66), innehas av både
Rocky och hans motdebattör, då det är de som för samtalet på pappret, inuti själva serien.
Tillika representerar de båda även ”den tilltalade personen” då de sitter och för samtal med
varandra. Den verkliga sändaren, å andra sidan, är självfallet tecknaren och författaren Martin
Kellerman själv, medan vi läsare utgör de verkliga mottagarna. Givetvis är Kellerman själv
författare till alla parters pratbubblor och har format hela serien för att läsaren ska skratta åt
t.ex. en dum debattör snarare än att debatten ska verka ovinklad. För att Kellermans
(avsändarens) budskap ska kunna framföras med största möjliga komik bör seriemediets
diskursramar och tillåtna gränser utnyttjas till fullo i utformningen av diskussionerna. Med
12
andra ord har Kellerman absolut ingen moralisk skyldighet att porträttera någonting objektivt
om humorn skulle bli lidande och han tar således heller ingen hänsyn till vinkling när han
framställer Rockys bordsgranne i form av en överdrivet utstuderad nidbild. Seriemediets natur
accepterar denna oborstade partiskhet då serier i allmänhet hyser en arena för underhållning
snarare än seriös politisk debatt (Lindgren 2009, s.131).
Vad betträffar Rocky själv framställs han på ett klart neutralt sätt som den gemene läsaren
mycket lättare kan identifiera sig med; hans berusningsvanor innefattar endast den allmänt
accepterade drogen alkohol, och hans yttre attribut (frisyr, klädsel) saknar fullkomligt vare sig
positiva eller negativa konnotationer och betydelser. Rocky axlar det vanliga folkets mantel i
debatten mot den irriterande knarkaren och står med andra ord på plus minus noll samtidigt
som bordsgrannen från början ligger på minus. På så vis kan den läsare som känner igen sig i
Rockys situation direkt koppla motdebattörens irriterande utstrålning och humor skapas
genom igenkänning.
3.1.2 Serie 2
På samma vis som ovan kan serie nr två analyseras utifrån semiotikens principer. Här
återfinns Rocky återigen i en barmiljö, klädd i palestinasjal, när en bordsgranne med israelisk
familj ställer honom mot väggen angående sjalen. Bordsgrannen framställs i form av en fågel.
I serie två är det således snarare Rocky än motståndaren som har tilldelats ett attribut av tyngd
som, av rätt grupp människor, skulle kunna tolkas som negativa genom konnotationer och
associationer. Motdebattören förefaller här förhållandevis neutral till utseendet (om vi tar för
givet att faktumet att han har näbb och fjädrar vid det här laget obemärkt glider förbi). I detta
fall märks, till skillnad från serie ett, tydligt att Kellerman har mer av en politisk poäng att
framföra då han här väljer att inte måla upp en fördomsfull kliché av sin meningsmotståndare
utan istället fokuserar på sin egen (Rockys) dialog. På detta sätt skänks argumentationen mer
politisk legitimitet då den är närmre att falla in under ett seriöst debattforums diskurs, även
om den fortfarande har en lång väg att gå i form av ordval, formuleringar och språklig
formaila.
Precis som i den förra serien är det Kellerman som med sitt humoristiska syfte i åtanke banar
väg för Rockys retoriska seger genom att skräddarsy motpartens argument efter eget val. I
egenskap av självbiografisk serie är det troligt att ett liknande scenario som det i serien har
13
inträffat Kellerman själv, men att konversationen fortlöpte likt pratbubblorna föreslår är föga
troligt.
På det verbala planet framställs motdebattören som tämligen ointelligent med ett par märkliga
utspel angående Rockys påstådda försvarande av terrorism och våldtäkt (se
argumentanalysavsnittet för vidare utveckling). Liksom författaren (avsändaren) inför läsaren
(mottagaren) dumförklarar den importerade rastafarikulturen i serie ett med hjälp av en
schablonbild av en anhängare dumförklarar han i serie två alla motståndare till Palestina
genom att porträttera en representant och symbol för just den politiska sidan med en
överväldigande oförmåga att tillhandahålla och bemöta argument på ett intelligent sätt.
3.1.3 Serie 3
I serie tre har Rocky en verbal batalj med en expedit på varuhuset NK i Stockholm. På
bilderna får läsaren vittna en helt svartklädd, rakryggad glasögonbeprydd kvinna i fågelform
som knappt rör en min under hela seriens gång argumentera med vår hjälte, Rocky. Fåglar
med stora näbbar betecknar allmänt auktoritet och i samklang med kvinnans minspel dras
associationerna omedelbart åt högdragenhet och oförmåga att ”släppa loss”. Lokalen de
befinner sig i är extremt prydligt inrett med endast tre utvalda klädesplagg hängda på väggen
bredvid varandra. Redan vid detta stadium är det rimligt att misstänka att det är en stel typ i en
stel miljö vi har att göra med, vilket vidare förtydligas när man läser pratbubblorna. I texten
framkommer det att försöken till att få en expedit på NK att rubba på principerna är som att
tala till en vägg. Rockys vädjan om medmänsklighet avfärdas instinktivt på ett robotliknande
manér. Läsaren avkodar genast attributen och associerar till egna likartade olustiga
upplevelser med högdragna ”robotar” och tar kvickt parti med det självdistanserade,
mänskliga, felbara offret. De faktiska argument som expediten lägger fram dränks av
avsmaken för hennes synnerligen stela och sura framtoning. Våra associationer till tecknen
och attributen gör det omöjligt att parti med någon annan än Rocky i det här fallet. Bildspelet
gör det enkelt för läsaren att känna igen sig och finna humor i expeditens bisarrt stela
uppträde. Likt i serie ett framställs motdebattören på ett sådant sätt att hela situationen ses
som otroligt skrattretande. Rocky själv må också uppträda osedvanligt, men skämten sker hela
tiden på den andres bekostnad.
14
3.2
Argumentmodellen samt bra och dålig
argumentation
Efter följande underrubriker dekonstrueras de tre seriestyckenas argument utefter Jörgensen &
Onsbergs argumentmodell.
3.2.1 Serie 1
I den första pratbubblan försöker motdebattören övertyga Rocky om att åka till Jamaica med
argumentet att det är en ”skön lunk” i landet samt att ”alla bara chillar på ett helt annat sätt än
hemma”. Med argumentmodellen applicerad radas de tre elementen i argumentmodellen upp
som följande:
 (Påstående): Du borde åka till Jamaica.
 (Grund): Det är så jävla skön lunk där.
 (Garant): Skön lunk är värd att upplevas.
Eftersom skön lunk, enligt motdebattören, är värd att upplevas borde därmed Rocky åka till
Jamaica. Vad exakt ”lunk” betyder, eller varför det borde upplevas går inte att utläsa av
pratbubblan. Det till synes interna och högst informella språket lämnar hela argumentet i ett
vagt skimmer. I den miljö samtalet framställs äga rum, d.v.s. en barlokal en sen kväll, kräver
inte språkkoden att ordvalet eller uttrycksformerna håller någon hög nivå, enligt Lindgrens
diskussion om diskurser (2009, s.131). I enighet med seriens strävan att återge vardagliga
situationer (Kellerman 2008, s.743) dalar således språket ner till en mycket informell ton
innehållandes argument med svaga grunder och garanter då motdebattören i en situation som
den i fråga förväntas kunna förstå internt vokabulär och utläsa implicit information, som t.ex.
varför skön lunk är värd att eftersträva, utan att det behövs klarläggas som t.ex. en TV-sänd
debatt hade krävt. Garanten är dock ofta underförstådd och uttrycks inte alltid explicit även i
15
formella sammanhang (Jörgensen, Onsberg 2008, s.18), men i dessa fall är det p.g.a. att det,
bortom all tvekan, är uppenbart vad garanten innebär, vilket inte är fallet här.
I den andra rutan i serien kontrar Rocky med att fråga varför han borde åka till Jamaica då han
varken ”knarkar eller lyssnar på Shaggy”. Denna fråga har egentligen ingenting att göra med
motdebattörens argument då den sistnämndes argumentet syftade på att lunken var skön, inte
att man måste lyssna på Shaggy eller knarka. Rocky hade således ingen speciellt bra
motreplik. En bra replik hade ställt argumentets element (grunden, garanten och påståendet)
mot väggen istället och ifrågasatt deras legitimitet (Jörgensen, Onsberg 2008, s.16-23).
Genom att begrunda argumentmodellens beståndsdelar kan en bra debattör utröna vilken
princip motståndaren stödjer sitt argument på. Principen är den huvudpoäng med grundar sitt
argument på, som t.ex. varför man tycker någonting ska vara förbjudet (Gilbert 1996, s 2934). I motdebattörens första utspel lyder principen ”all skön lunk är värd att upplevas”. Den är
med andra ord ofta lik garanten i argumentmodellen. Att kunna identifiera och angripa sin
motståndares princip är en mycket viktig egenskap inom argumentation då det är genom att få
sin motståndare att ge upp sin princip och erkänna sina skäl som ohållbara, man, på ett
rättrådigt sätt, vinner en debatt. Hursomhelst är det dock mycket svårt att få någon att göra
detta då det för motståndaren innebär omedelbar förlust. Ett bättre tips är således att alltid stå
fast vid sin princip även om den visar sig vara motsägelsefull (Gilbert 1996, s.23). Således
kan slutsatser dras huruvida de komiska debattörerna i Rocky håller hög klass argumentativt.
Rockys påstående i uttalandet är att det inte finns någonting att göra på Jamaica förutom att
knarka och lyssna på Shaggy, och vilar på den givna garanten att om det inte finns något annat
att göra än att knarka och lyssna på Shaggy är det inte värt för honom att åka dit. Detta är
provokativt inte minst för en eldsjäl såsom motdebattören. Enligt Gilbert (1996, s.19-23) bör
man överhuvudtaget inte ge sig in i debatter mot eldsjälar av det här slaget då det oftast inte
leder någon vart samtidigt att man riskerar att såra personen i fråga. Detta är något som Rocky
knappast tar hänsyn till).
I den nästkommande pratbubblan hävdar motdebattören att Rocky dricker alkohol istället för
att röka cannabis ”bara för att samhället säger att det är bättre”. Att anklaga människor som
följer samhällets regler för att vara blinda för sannigen är ett klassiskt intetsägande
rebellargument som för tankarna till bångstyriga ynglingar som tror sig insett någonting som
alla andra missat. Vad som gör argumentet intetsägande är faktumet att garanten som kopplar
16
samman påståendet med grunden är arbiträrt och taget ur luften. De tre elementen lyder
nämligen:
 (Påstående): Du beter dig bara som samhället säger att du ska bete dig.
 (Grund): Du dricker alkohol istället för att röka cannabis.
 (Garant): Om man dricker alkohol istället för att röka cannabis är det för att man bara
gör vad samhället säger.
Att dessutom just hävda att ”det är fel att göra någonting bara för att någon annan säger det”
är ett bedrägligt sätt att försöka avskräcka någon från en ståndpunkt (Gilbert 1996, s.82).
Motdebattören fortsätter i ruta tre med att gå till angrepp mot Rocky, stödd av sina principer
angående de olika drogernas effekter och resultat, och på så sätt försätta honom i
försvarsposition. Sammanställt som ett argument ter sig summan av pratbubblan i ruta tre i
form av argumentmodellselement som följer nedan:
 (Påstående): Alkohol borde ses som sämre än cannabis.
 (Grund): Man kräks, blir våldsam och kan dö av alkohol. Under ett cannabisrus
”softar” man bara.
 (Garant): Det är dåligt att kräkas, bli våldsam och riskera att dö. Att ”softa” är positivt.
Här gör motdebattören ett försök till att peka ut varför cannabis borde vara den allmänt
accepterade drogen i alkoholens ställe. Han skördar valida argumentpoäng när han frågar
Rocky varför alkoholen ska få en speciell behandling då den har bevisliga laster. Dock är
grunden för att främja en legalisering av cannabis aningen diffus då den endast fokuserar på
att man ”softar” under ett rus. Detta är ännu en informell term med högst inexakt betydelse
som inte hade fungerat att använda i ett seriöst forum. Hursomhelst har motdebattören tagit
för givet att Rocky tror sig se en relevant skillnad mellan alkohol och cannabis, vilken han
försöker få honom att stå till svars för genom att introducera den praktiska principen om
liknande företeelser som tvingar honom att påvisa en relevant skillnad mellan alkohol och
cannabis för att kunna styrka den juridiska skillnaden.
17
Rocky replikerar till synes huvudlöst genom att direkt avancera på offensiven med en
motfråga angående motdebattörens räknekunskaper. Visserligen skulle han med hjälp av
kunskapen om detta kunna påvisa att cannabis är skadligare för hjärnan än alkohol, men
frågan ställs på ett sådant vis att den skulle kunna bli avstyrd som irrelevant. Här blottar sig
alltså Rocky genom att nonchalera motdebattörens instick då han inte angriper skälen för
dennes argument, och riskerar att bli anklagad för att försöka ducka frågan och få den slängd i
ansiktet igen. Serien är dock regisserad på det praktiska viset att motdebattören istället, på ett
mindre skickligt vis, försöker sig på att besvara Rockys motattack. Även detta svar går ut på
att grundlöst beskylla samhället för existensen av en vedertagen norm. Han lyder, visserligen,
den gyllene regeln om att aldrig erkänna ett nederlag, (Gilbert 1996, s.23), men för läsaren har
Kellerman redan visat att Rocky står som vinnare i argumentationen. Argumentationen slätas
drastiskt ut i en humoristisk slutkläm som uppenbarligen fyller en viktigare funktion för
tecknaren än ett sista ordentligt retoriskt utspel.
Enligt Gilbert (1996 s.12-19) kan samtliga argumentationer i Rocky klassas som s.k.
”affektiva argumentationer”, vilket betyder att debattörerna argumenterar för att, retoriskt sett,
vinna debatten till varje pris snarare än att låta sig övertygas ifall motståndaren har en bättre
lösning. Det är i synnerhet i sådana fall man inte bör erkänna ett nederlag då man inte har
något som helst att vinna på det själv. De offensiva debattörerna besitter endast en intention –
att övertyga sin motståndare (Gilbert 1996 s.15-16). Rocky sållas ofta till den skaran och låter
därmed också bli att göra några onödiga eftergivanden i de utvalda serierna, strategiskt nog.
Men Rocky framställs samtidigt som den moraliska segraren då motdebattörerna fallerar i att
möta hans argument på ett önskvärt sätt.
3.2.2 Serie 2
Vi är tillbaka i gruffet om palestinasjalen. Motdebattören börjar i det här fallet med att direkt
snappa upp ett politiskt laddat attribut och inleder en offensiv genom att förhöra Rocky om
hans intentioner angående plagget. Rocky försöker visserligen avdramatisera det hela genom
att påpeka att han fick sjalen på köpet med ett par skor (samt att Kellerman plockar
humoristiska poäng genom påståendets absurditet), men erkänner också att han bär den av
politiska skäl. Motdebattörens nästa utspel följer:
 (Påstående): Det är lätt för dig att vara för Palestina.
18
 (Grund): Du behöver inte vara livrädd varje gång du går utanför dörren.
 (Garant): Om man inte behöver vara livrädd när man går ut är det lätt att vara för
Palestina.
Motdebattören har angivit att han har familj i Israel och kan därmed tänkas vara extra känslig
att diskutera ärendet med. Rocky fortsätter dock, intelligent nog, med att angripa det faktiska
skälet (grunden) till motdebattörens påstående i sitt gensvar i samma ruta:
 (Påstående): Jag har rätt att kritisera Israel.
 (Grund): Sverige förtrycker inget folk.
 (Garant): Om ens eget lands regim inte förtrycker något folk har man rätt att kritisera
länder vars regim gör det.
Rocky uttrycker sig aningen svårförståeligt genom att inte uttryckligen framföra sitt
påstående, men det framgår i det implicita. Hursomhelst har han pekat ut det orimliga i
motdebattörens referens till att man ska behöva uppleva samma sak som israelerna själva för
att få lov att ha en kritisk åsikt angående deras regim. Det är snarare ifall Rocky hade bott i
och slutit upp bakom ett land vars regim ägnade sig åt att förtrycka en specifik etnisk grupp
som han hade kunnat pekas ut som en hycklare, d.v.s. en person som inte lever som han lär.
Att konsekvent hålla fast vid sina principer angående ens anspråk är en nödvändighet för att
bibehålla sin retoriska trovärdighet och således vinnande position i en diskussion (Gilbert
1996).
Motdebattören besvarar Rockys defensiv med en direkt motattack. Han tycker sig ha
identifierat Rockys arguments princip och menar att den även innefattar tolerans mot
dödandet av oskyldiga kvinnor och barn, och vill få Rocky att stå till svars för det. Rocky
börjar med att dra en parallell mellan Israel och USA:s beteende, och ger, enligt
argumentmodellen, sedan detta svar (minus obsceniteterna):
 (Påstående): USA får skylla sig själva.
 (Grund): USA ger sig på andra länder hela tiden.
 (Garant): Ger man sig på andra får man räkna med att förr eller senare få någonting
tillbaka.
19
Rocky försvarar sig direkt mot motdebattörens anspråk genom att ange ett legitimt skäl till
varför han sympatiserar med palestinierna genom att åberopa principen ”som man behandlar
andra får man räkna med att bli behandlad själv”. Motdebattören i det här fallet gör ett försök
att gå till ytterligare angrepp genom att fråga Rocky om han ”försvarar terrorism”. Detta är
retoriskt sett ingen bra fråga att ställa. Den syftar på att få Rocky att vackla i sin principiella
övertygelse genom att plocka fram det negativt laddade order ”terrorism”, vilket i själva
verket inte har någonting med sakfrågan att göra. För att kunna avancera i argumentationen
med detta begrepp måste motdebattören, enligt Gilbert (1996) först ge skäl till varför den
specifika krigsföringen, som av ett visst antal länder är stämplad som ”terrorism”, är sämre
och mer förkastlig än annan krigsföring, såsom den Rocky hävdar att USA och Israel står för.
Men istället för att påpeka detta för motdebattören fortsätter Rocky in på en helt ny linje som
fullkomligt avviker från tidigare anspråk och principer och istället mynnar ut i ett
personangrepp på den amerikanska artisten Moby. Även i denna serie försvinner seriositeten i
argumentationen framåt finalrutan och istället för att fullfölja Rockys retoriska segern nöjer
sig Kellerman med att avbryta serien genom att ge motdebattören ett par mindre begåvade
repliker som Rocky vänder till skämt på hans bekostnad. Den humoristiska slutklämmen som
avslutar serien i den sista rutan figurerar i så gott som varenda rockyserie (Kellerman 2008).
För att de ska fungera som önskat använder sig Kellerman hellre av repliker och händelser
som ter sig mer klassiskt humoristiskt författade. Den tillsynes mer realistiska dialogen som
används i den tidigare argumentationen lämnas då åt sidan.
3.2.3 Serie 3
I serie tre vill Rocky ha tillbaka pengar från varuhuset NK, då han yrkar på att de tog för
mycket betalt när han handlade där förra våren. Expediten motsätter sig honom på följande
sätt:
 (Påstående): Du kan inte få pengarna tillbaka.
 (Grund): Du reklamerade inte felet inom 45 dagar.
 (Garant): Reklamerar man inte felet inom 45 dagar kan man inte få pengarna tillbaka.
20
Enligt förnuftighetens princip får man ta för givet att personer alltid har ett skäl till varför de
argumenterar som de gör (Gilbert 1996, s.34). Men faktumet att expediten inte anger skälet
till varuhusets 45-dagarsspärr gör hennes argumentation till extra irriterande. Rocky brusar
följaktligen upp i samma ruta och radar upp följande två argument:
 (Påstående): Ni har begått ett brott.
 (Grund): Ni tog pengar från mitt konto som inte var era.
 (Garant): Tar man pengar som inte tillhör en själv begår man ett brott.
 (Påstående): Ni är skyldiga att ge mig pengar.
 (Grund): Preskriptionstiden för brott är 75 år.
 (Garant): Anmäler man ett brott innan preskriptionstiden rinner ut ska man få sina
pengar tillbaka.
Eftersom inte skälet till 45-dagarsspärren anges i serien är det mycket enkelt att ta parti med
Rocky. Är man inte insatt i regelverket och ignorerar det osannolika i att hon står och ljuger
verkar expeditens upprepande om att ”det inte går” som enerverande och misslyckade som
svar. Humorn i expeditens beteende hade inte uppkommigt om Kellerman inte hade framställt
henne i dålig dager attributmässigt då Rocky i det här fallet egentligen är den med svagast
argument. Hade Rocky läst varuhusets villkor för transaktioner med betalkort hade han med
största sannolikhet fått veta att det är kundens ansvar, och inte varuhusets, att försöka sig om
att rätt mängd pengar dragits från kontot. Kellermans förkärlek till att framställa Rocky som
”offret” gör dock att han utelämnar den informationen i det här fallet. Den som söker en
objektiv bild av NK:s expediter bör därmed inte förlita sig på rockyserier, men att framställa
objektiva porträtt är självfallet inte heller Kellermans syfte eller uppgift. Rocky har fel i att
NK har begått ett brott och han har dessutom fel i att preskriptionstiden i Sverige skulle vara
75 år. Hans retoriska trovärdighet har inte en hög prioritering hos sändaren i det här fallet.
Nedan visas fortsättningsvis Rockys argument från ruta två:
 (Påstående): Ni kan visst sätta in mina pengar.
 (Grund): NK kan göra banköverföringar till privatpersoner.
21
 (Garant): Om NK kan göra banköverföringar kan de sätta in pengar på mitt konto.
Själva dekonstruktionen av det här argumentet kan te sig onödigt petig, men påvisar hur dum
en diskussion blir i en situation där den ena parten inte ger skäl för sina argument och den
andra parten inte litar på att henne när han har alla skäl att göra det.
En bättre närmande från Rockys sida hade varit att tvinga expediten att stå till svars för
eventuella moraliska brister i 45-dagarsspärren. Den argumentationen hade han haft god
chans att vinna, om hans syfte nu låg i att vinna en argumentation. I ruta fem pekar han t.ex.
ut det tvivelaktiga i att en affär av NK:s kaliber inte kan sköta den här sortens misstag på ett
bättre sätt, utan stjälper över allt ansvar på kunden.
Liksom i de andra serierna får vi även här bevittna den vardagliga diskussionen kapas till
förmån för en påtvingad slutkläm med brist på förankring i seriens tidigare innehåll.
3.3
De klassiska talarstrategierna
Aristoteles tre klassiska talarstrategier är ett grundläggande moment inom retorikanalysen och
utmärkta som utgångspunkter vid retoriska kartläggningar av texter (Persson 2002,
Johannesson 1998, s.18-19). När man fokuserar på Rocky bör man ha i åtanke att det finns två
nivåer av retoriska avsändare att handskas med (Lindgren 2009, s.66); karaktärerna med
pratbubblor i själva serien, samt den verkliga författaren Martin Kellerman. När de tre utvalda
serierna studeras i syfte att kartlägga etos, logos och patos nedan kommer både den verkliga
författaren och den talande att uppmärksammas.
3.3.1 Etos
I uppsatsens första del, ”Tecken, konnotationer och representationer”, avhandlades hur
karaktärernas framställning och attribut påverkar läsarens uppfattning om dem och deras
argumentation. Etos handlar om just detta, att vinna läsaren eller lyssnarens respekt och
förtroende genom att framställa sin personlighet och karaktär på så sätt att man vinner deras
förtroende (Johannesson 1998, s.18). Till skillnad från patos, som syftar till uppbringandet av
22
plötsliga känslor, handlar etos om att påtvinga varaktiga känslor om sig själv hos publiken
(Persson 2002).
I den första serien framställs inte motdebattören i särskilt god dager. Hans tidigare nämnda
klichéartade utseende för en svensk rastafarianhängare i kombination med hans trötta blick
gör honom svår att ta på allvar, oberoende av vilka argument han lägger fram. Liksom många
andra narkotikabrukare sitter han inklämd i ett cirkelresonemang angående trovärdigheten
kring sina argument då han som förespråkare av en legalisering för ett narkotikaklassat
preparat lätt kan avhysas som en ”dum knarkare” av sina meningsmotståndare oavsett vad han
säger. Rocky ser vid en första anblick inte särskilt förtroendeingivande ut där han sitter
bredvid och dricker öl, men som läsare har vi lärt känna honom under en längre tid och vet att
han är en ”vanlig kille”. Meningsmotståndaren, däremot, har inte synts tidigare i serien och
bär därmed inte med sig några positiva känslor från början. Argumentationen är således mer
eller mindre avgjort från början, tack vare karaktärsframställningarna. Karaktären Rocky har
vid det här laget etablerats som en normal, fullt mänsklig, person, med såväl brister som
styrkor, för läsaren att identifiera sig med. Kellerman har genom Rockys alldagliga beteende
och humor, som till stor del kretsar kring att läsaren känner igen sig i Rockys predikament,
gjutit in en ”vi-känsla” hos läsarna. En sådan ”vi-känsla” attraherar mycket effektivt
förtroendekänslor hos mottagaren (Persson 2002). Vi sympatiserar med Rocky eftersom vi vet
var vi har honom; vi kan se oss själva i hans kläder. Faktumet att Kellerman ofta påträffar
människor som gärna vill berätta hur mycket de identifierar sig med Rocky (Kellerman, 2008,
s.743) styrker detta.
För att projektera en klarare bild av karaktärsdragen hos Rocky följer här en jämförelse
mellan honom och en lista karaktäriserande egenskaper, lånad från Persson (2002): Rocky är
man/kvinna, fattig/rik (Rocky blir, likt Kellerman, rik efter en tid), många vänner/få vänner,
ung/gammal, utbildad/outbildad, storstadsbo/småstadsbo, hög social status/låg social
status, svensk/invandrare, från ”fin” familj/från arbetarfamilj, kostym/vardagskläder, bra
självförtroende/dåligt självförtroende. En ung, svensk man i storstaden med bra
självförtroende, många vänner och hög social status som genom eget artistiskt arbete gör en
klassresa och höjer sin redan höga status samtidigt som han behåller fötterna på jorden och är
”samma gamla vanliga kille” är tveklöst en stark grund att stå på i fråga om god etos i
vardagliga debatter, då det är enkelt att sympatisera med en sådan person. Har man vunnit
sympati har man högre förtroende (Johannesson 1998, s.19). Det, från listan, som talar emot
Rockys trovärdighet är hans uttalade brist på utbildning.
23
Den andra serien innehåller, som tidigare nämnt, mindre fysiska attribut. Hade vi inte sen
tidigare vetat att Rocky är ”en av oss” hade palestinasjalen haft potential att ställa till det för
honom då den symbolen medför många kopplingar och associationer. Genom samtalets
fortskridande kan vi dock snart konstatera att motdebattören förefaller kverulantisk och
uppjagad med sin stirrande blick, ettriga kommentarer och växlande humör. Ett instabilt psyke
är inget som inger karaktäristisk trovärdighet.
Vad beträffar kvinnan i serie tre har vi kunnat konstatera att hennes egenskap som fågel
belägger henne med en extra dos högfärdighet, i synnerhet i symbios med den lätt uttråkade
minen. Hon är stelt klädd (täckande svart klänning), har ett stelt jobb (stillastående expedit) i
en stel affär (påvisat av de tre noggrant upphängda plaggen) och en till synes stel hållning. En
”paragrafryttare” som inte kan visa någon medmänsklighet har ingen respektingivande
personlighet, även om den må inge seriositet. Rockys retoriska försprång in i en debatt, sett
från läsaren, är återigen iögonfallande.
Den verkliga skaparen och avsändaren är onekligen personligen förankrad i Rocky, då serien
är uttalat självbiografisk. Vad den konventionella läsaren vet om Martin Kellerman är således
rimligen ungefär vad han eller hon vet om Rocky. Kellerman har således möjligheten att
personligen påverka sitt etos genom att framställa Rocky på ett specifikt sätt. I diskussioner i
serien tenderar han t.ex. att framställa Rocky i bättre dager än sina meningsmotståndare. Att
mycket av humorn återfinns i Rockys överlägsenhet går inte att förneka.
3.3.2 Logos
Logos är den traditionella benämningen på logisk argumentation, d.v.s. själva argumenten i
sig (Persson 2002). Detta ansågs i den klassiska retoriken vara den viktigaste beståndsdelen
av de tre talarstrategierna eftersom att utan argument är det omöjligt att övertyga någon
(Johannesson 1998, s.19).
De uppgifter som finns att beskåda under rubriken ”Argumentmodellen samt bra och dålig
argumentation” talar om för oss att även om Kellerman tycker mycket om att väva in
diskussioner i sin serie prioriterar han inte kvaliteten på själva argumenten (enligt Gilbert)
särskilt högt. Snarare skräddarsys seriernas argument efter sändarens känsla för komik, då
humorfaktorn allt som oftast är högre än standarden på argumenteringen. Baserat på de
24
tidigare analyserna, tolkade med hjälp av Gilbert (1996) samt Jörgensen & Onsberg (2008),
kan inte någon av de tre serierna till hands sägas innehålla en diskussion med två dugliga
debattörer, även ifall man väljer att blunda för slutklämmen. Sändaren är för upptagen med att
fånga det faktiskt humoristiska som en debattör med medioker retorisk förmåga och
övervällande känslor kan medföra.
Inom den klassiska retoriken ansågs det moraliskt tvivelaktigt att egentligen åberopa någon
annan talarstrategi då logos ansågs vara den enda rättrådiga (Johannesson 1998, s.19). Den
verkliga sändaren, såväl som de talande karaktärerna är, utifrån detta, synnerligen moraliskt
tvivelaktiga. I synnerhet Kellerman själv använder sig till mycket hög grad etos i sina försök
att framställa Rocky som moralisk segrare i seriens debatter.
3.3.3 Patos
Patos, den tredje formen, är en sändares åberopan av det emotionella hos sina mottagare
(Johannesson, 1998, s.18-19). Det går ut på att på ett så effektivt sätt som möjligt riva upp
plötsliga känslor hos publiken i syfte att övertyga dem (Persson 2002).
När man applicerar ett patosperspektiv på en humoristisk series kan man inte förvänta sig att
finna särskilt mycket mer av den verkliga sändaren än att han använder sig av patos i syfte att
väcka glädje, och på så vis, helt enkelt underhålla mottagaren (läsaren). Det uttalade syftet
med Rocky är att underhålla och det lyckas Kellerman utmärkt med genom sina serier, om
man ser till försäljningssiffrorna (Kellerman 2008).
Karaktärerna i de tre seriestyckena används patos i stor utsträckning i sina argument.
Rastafarianhängaren i serie ett försöker få Rocky att längta efter Jamaica genom att berätta
om dess förträfflighet på ett förskönande vis, följt av ett försök att införliva oro hos Rocky
angående hans alkoholvanor genom att berätta att alkohol är livsfarligt. Dess försök lyckas,
som bekant, ej.
Även i de andra två serierna tar debattörerna till drastiska medel för att få motståndaren dit de
vill. Rocky själv försöker odla skuldkänslor hos expediten på NK genom att likna företaget
vid tjetjenska cigarettsmugglare samt påstå att deras varor är tillverkade av barnarbetare.
25
Budskapet för läsaren må vara att dessa verbala tilltag är aningen oseriösa, men mellan den
talande och den tilltalade är de högst seriösa. Den hysteriska israelen är dock, enligt de gamla
grekernas kod, den värsta patosskurken. Han försöker gång efter gång få Rocky att känna sig
som en mördare genom att slänga begrepp som terrorism, våldtäkt samt ”kvinnor och barn” i
ansiktet på honom.
3.4
Språket
Vad som sticker ut språkmässigt när man läser Rocky torde först och främst vara det ostädade
ordvalet. Den vardagliga talspråksjargongen finns att finna på många andra håll i serievärlden,
men få andra humorserier matchar Rocky i antalet svordomar och könsord (se ruta tre i serie
två som exempel). Klassisk retorik tar avstånd från obsceniteter och strävar alltid efter ett
vårdat språk (Johannesson 1998, s.145), men vid det här stadiet i analysen har det kunnat
konstateras att diskussionerna karaktärerna emellan inte hålligt någon hög kvalitativ nivå, och
således är förlusten inte stor. Snarare finns det mycket att vinna i att använda sig av en
autentisk mängd svordomar. När serien är utformad som den är vore det snarare märkligt om
sex, droger och våld förekom, men inte svordomar och könsord. Språket är en viktig del av
textens stil och bör spegla den i övrigt (Lindgren 2009, s.72). Rockys roll som en ”vanlig
kille” för läsaren att identifiera sig och sympatisera med går hand i hand med ett regelbundet
användande av svordomar.
De flitigt använda liknelserna är en ytterligare språklig, utstickande faktor. De kännetecknas
av sin extravaganta, uppseendeväckande, natur, komiska anspelningar och förekommer ofta
när Rocky brusar upp, som t.ex. i ruta fem i serie tre. Johannesson (1998, s.153-154)
understryker visserligen det övertalningsmässiga värdet i en lyckad liknelse, men i Rocky
används liknelserna snarare som komiskt artilleri. Det faktum, att han, genom seriens natur,
ger skenet av att Rocky kommer på sina repliker i givna situationer skänker dem extra retorisk
tyngd (Johannesson 1998, s.184).
26
4. Slutdiskussion
Med stöd av analysen ter sig argumentationens roll i Rocky att till allra största del vara ett
talspråkligt verktyg som ska används för att uppnå Kellermans visioner om bra komik. Den
retoriska kvalitén är långt ifrån hög nog för att ge upphov till misstankar om att Kellerman
lägger ner någon större vikt vid den i syfte att försöka framställa sig själv som intelligent
genom en retoriskt slipad Rocky. Rocky står visserligen väldigt ofta som segrare i debatterna,
men detta är snarare ett sätt att ge publiken vad den vill ha då en huvudanledning till seriens
popularitet är mängden läsare som identifierar sig med honom. Det retoriska upplägget
handlar således enormt mycket om att genom svordomar och häftiga diskussioner med
enerverande, stereotypa personer maximera igenkänningsfaktorn, vilket i sin tur genererar
humor. Serien ska föreställa mer eller mindre verklighetsbaserad, och i vardagen ägnar sig
människor sällan åt fläckfri, perfekt retorik. Hade Kellerman önskat, hade han kunnat låta
Rocky ta död på många diskussioner kvickt med tanke på vilka repliker han förser
motdebattörerna med, men han låter bli och låter debatten gå vidare i syfte att låta det bisarra i
situationen eskalera. Argumenten är allt som oftast märkliga och dåligt underbyggda, men
komiken går knappast förlorad genom det utan den humana bristen på perfektion bland
debattörerna gör situationerna än mer humoristiskt slipad då mycket handlar om att skratta på
Rockys dumma motdebattörers bekostnad. De porträtteras i regel som extrema nidbilder av
trångsynta människor i vardagen med åsikter som gemene man kan ha lätt att irritera sig på.
Det semiotiska upplägget är en utstuderad kavalkad av värde- och känsloladdade attribut som
karaktärerna kläds i för att komplettera replikerna.
Man ska även se upp med att ta diskussionerna på för stort allvar. Oftast är Kellermans
oseriösa argument genomskinliga, men i mer seriösa diskussioner, såsom den i serie två, kan
en oinformerad person lätt svälja Kellermans åsiktspropaganda. Kellerman kommer aldrig
kunna klandras eftersom seriens diskurs tillåter honom att använda vilka medel som helst för
att göra humoristiska poänger, men då han uppenbarligen använder sin serie till att då och då
vädra sina politiska idéer bör man se upp med vad man, medvetet eller omedvetet, faktiskt tar
till sig. Porträtteringen av debattörerna är alltså så oerhört vinklad att argumentationerna ofta
mer eller mindre är avgjorda på förhand. Vinklingar, som t.ex. att måla upp alla
27
cannabisbrukare som totala idioter genom språk och frisyrer, bör dock allt som oftast ses som
en ren strävan efter att skapa en underhållande serie.
28
5. Referenser
Gilbert, Michael A. (1996). Handbok i argumentation. WS Bookwell, Finland.
Johannesson, Kurt (1998). Retorik. Nordsteds förlag, Stockholm.
Jörgensen, Charlotte & Onsberg, Merete (2008). Praktisk Argumentation. Författarna &
Retorikförlaget AB.
Kellerman, Martin (2008). Rocky 10 År. Kartago förlag, Stockholm.
Lindgren, Simon (2009). Populärkultur –teorier, metoder och analyser. Liber AB, Malmö.
Persson, Mikael (2002). Övertyga – en handbok i retorik. Nordsteds förlag, Stockholm.
Østbye, H., Knapskog, K. & Helland, K. & Larsen, Leif Ove. (2004): Metodbok för
medievetenskap. Malmö: Liber ek
29