Predikan i S:t Hans kyrka Jungfru Marie bebådelses dag den 22 mars 2015
Jesaja 7:10-14* Romarbrevet 8:1-4 * Lukas 1:26-38
K
an man begära ett tecken från Gud, ett under
eller något annat som fungerar som en signal
från Gud om något?
Ja, enligt berättelsen i dagens gammaltestamentliga text idag kan man det. Profeten Jesaja
verkar närmast irriterad när kung Ahas inte ville
begära ett tecken, när han inte ville ”sätta Herren
på prov”. ”Misstror du Guds förmåga?” frågade
Jesaja; det låter som om han fräser.
Fast man kan inte alltid begära tecken från
Gud. ”Detta släkte begär ett tecken, men det skall
inte få något annat tecken än Jona-tecknet" sade
Jesus, till exempel, en gång (Matteus 16:4).
Det är helt enkelt lite komplicerat det där med
tecken och under; jag tänker inte reda ut det nu,
utan bara uppmärksamma just det som Jesaja
sade till Ahas: misstro inte Guds möjligheter att
göra under eller att ge märkliga och tydliga tecken.
Han kan. Och Han gör och ger. Vi kan räkna med
att tecken och under händer och, om inte annat,
vara uppmärksamma och öppna för dem. De torde
vara långt fler än vi tror. Vi torde missa en del.
Jungfrufödelsen var ett under och ett tecken.
Den unga kvinnan Maria blev gravid utan att ha
någon man. Och det var alldeles på riktigt. Hur det
gick till om man frågar medicinskt eller biologiskt,
får vi inte veta; detta har dessutom hänt bara en
gång och kommer aldrig att hända igen, så vitt jag
kan förstå. Men på riktigt var det. Gud ingrep och
ett människobarn blev till i Marias moderliv, växte
och levde där i nio helt vanliga månader. Det är
ingen saga eller någon filosofisk tankekonstruktion
utan enkelt historiskt faktum. Maria var gravid som
alla andra mammor; det vara bara starten på graviditeten som var unik, ett unikt under. Misstror vi
Guds förmåga att göra det undret?
Barnet har Maria som mor och är därmed rakt
igenom mänsklig. Barnet har Gud som far och är
därmed rakt igenom gudomlig. Barnet är sann Gud
av sann Gud, född av Fadern före all tid. Barnet är
Guds Son som blev mänskligt kött och blod genom
den Helige Ande av jungfru Maria.
Maria fick reda på undret, som skulle hända, av
ängeln Gabriel. Att ängeln kom var i sig ett tecken,
en signal från Gud; Maria undrade mycket riktigt
vad hälsningen från Gud skulle betyda. Ängeln
berättade det för henne och gav henne också en
kort, koncis och effektiv lektion i kristologi, läran
om Jesus. Maria fick ett tecken till: att hennes
gamla släkting Elisabeth mot alla odds blivit gravid.
Det kollade inte Maria innan hon sagt ja till ängeln,
men därefter skyndade hon till Elisabeth. Och det
ängeln sagt om Elisabeth stämde. Förstås.
Inget hände förrän Maria sagt att det som ängeln hade sagt skulle få ske med henne. Där kung
Ahas sade ”nej, jag vill inte sätta Herren på prov”,
sade Maria: ”ja, må Guds vilja ske.” Vad Maria
tänkte och hur hon resonerade står inte. Men vad
hon sade vet vi. Det var det som gällde.
Och så som ängeln hade sagt blev det: undret
skedde, tecknet föddes.
Tänk om Gud kommer till oss någon gång, vem
vet när, och säger till oss som enskilda eller till oss
som församling: ”Du är i hög grad föremål för Guds
nåd. Du ska bära Jesus i ditt liv. Han är stor och
den Högstes son; Han är världens Frälsare och
hela jordens och himlens herre.”
Och vi säger – ja, vad då? Som kung Ahas?
Eller som jungfru Maria?
Ja, jag vet inte vad ni svarar. Ni vet, förhoppningsvis.
Jag säger inte att Maria fick det lätt. Pojken
Jesus var lydig mot sin mor och sin styvfar Josef,
men Han beredde dem också bekymmer. Maria
kunde till exempel inte tolka varför Jesus, till synes
olydigt, stannade kvar i templet i Jerusalem, tolv år
gammal, och gjorde Maria och Josef oroliga. Hon
blev bekymrad när Jesus började bota sjuka,
samla lärjungar och predika Guds rike med makt
och myndighet. Hon fanns i Jerusalem när Jesus
greps och torterades; hon stod vid Hans kors. Vad
hon tänkte vet vi inte, men vi kan inte säkert säga
att hon hade det lätt. Hon kallas salig mer än
någon annan, men hur saligt det kändes för henne
vet vi inte. Det är i alla fall inte ofarligt att låta det
ske som Gud har sagt, att låta det bli som Han vill.
Ahas misstrodde Guds förmåga. Tror vi på
Guds förmåga kan vi bäva för vad Han hittar på.
Tänk om Gud faktiskt säger att Han vill att vi
som Maria ska vara kanaler för Hans nåd och bärare av Hans frälsning in i Hans skapade värld, för
att ge alla Guds skapade människor frälsning,
syndernas förlåtelse, hopp, salighet och evigt liv?!
Utan vårt Ja blir det ingen frälsning eller evigt liv
för vår omvärld.
Gud sände Jesus, stod det i episteln, för att
döma den eländiga synden till döden, och göra oss
dödliga fria från dödens lag, den som binder oss,
bekymrar oss och gör oss dystra till mods och
elaka och dumma. Gud lät sin Son bli människa för
att rädda oss – och det kunde ske och började ske
när Maria sade Ja till undret. Om Jesus får bo i
våra hjärtan, på ett sätt lika verkligt som Han
bodde i Marias moderliv, är synden i oss dömd,
och mörkret, djävulen och ondskan har inte makten. I den meningen är vi saliga. Men det är inte
säkert att livet är lätt eller känns så saligt. Å andra
sidan håller det att leva och dö på.
Får Jesus bo i oss och i vår församling väntar
oss så småningom en andra förlossning, den nya
födelsen till salighetens liv i himlen. De små tecknen och undren här berättar egentligen om livet
som kommer då, det nya livet i den andra halvleken, den andra tillvaron, menar jag.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
