Sällskapet av den 18 februari 1862, Concordia
Sammankomst den 22 januari 2015
Till terminens första sammankomst å Stora Hotellet hade 34 bröder infunnit sig. Elias
ben Salem medförde Christer Rydergård, Karl Erik Garlöv medförde Martin
Dyfverman, Einar Lyth hade Manne Wängborg, Christer Robson och Erik-Johan
Hjelm som gäster, och ständige sekreteraren hade inbjudit Stig Erik Nerman.
Kvällens föredragshållare var idunesen, historikern och publicisten Anders Björnsson
som talade om: Joseph Roth – författaren till den bästa roman som någonsin skrivits,
ett ämne som onekligen väckte förväntan. Titeln på hans anförande syftade på ett
uttalande av Jan-Olof Olsson, Jolo, som fälldes för ett femtiotal år sedan. Jolo
utnämnde då Radetzkymarschen – av många ansedd som Roths mästerverk – till
”den bästa roman som någonsin skrivits”, ett omdöme som faktiskt upprepades
nyligen av Torgny Lindgren i ett av radions sommarpratarprogram.
Den österrikiske författaren Joseph Roth verkade mellan två världskrig, en
övergångstid från ett gammalt, aristokratiskt monarkistiskt, samhälle till ett i någon
mening demokratiskt.
Han föddes 1894 nära den lilla staden Brody i Galizien, nära gränsen till Ryssland,
med judisk befolkning till 80% och med en mängd språk och kulturer representerade.
Roths femte språk var tyska, som blev hans författarspråk. Vid Polens första delning
tillfördes östra Galizien, med Lemberg (eller Lvvóvv) som centralort, den österrikiskungerska monarkin. Efter första världskriget återfördes denna den fattigaste av
kejsarrikets provinser till det återupprättade Polen. Med utgången av andra
världskriget införlivades Östgalizien i den ukrainska sovjetrepubliken; Lemberg heter
idag Lviv.
Denna dramatik – för att inte säga traumatik – avspeglar sig i Joseph Roths
författarskap. Han hade deltagit i första världskriget som frivillig. Redan då, under
kriget, började han publicera små texter: segerbulletiner, rapporter från fronten och
skildringar av soldatlivet.
Han blev övertygad pacifist, vänsterman, socialist, men utan att vara partiansluten.
Först i Wien och sedan i Berlinpressen gjorde han snabb karriär som journalist; han
skrev för socialistiska, liberala, tidvis också för nationellt konservativa tidningar. Det
sägs att han under 20-talet var Tysklands bäst betalda journalist. Feuilletonen
(kultrjournalistiken) gjorde han till sin speciella genre.
Reportageresor företog han till Italien, Albanien, Ryssland; ett år var han stationerad
som Frankfurter Zeitungs korrespondent i Paris. Under denna tid började han även
skriva romaner, i mellanformatet: den första, Spindelnätet (1923), kom ut ett par
veckor efter den så kallade Ölkällarkuppen i München, och i den omnämns den
historiske personen Adolf Hitler för första gången i ett skönlitterärt arbete.
Omedelbart efter Hitlers makttillträde 1933 lämnade Roth, av judisk börd, Tyskland
för att tillbringa de resterande sex åren av sitt liv i exil. Till hela sitt väsen var han en
nomadperson, fast han älskade Prag och gärna återvände dit. Sällan bodde han
längre än tre månader på något ställe. Sådana är även hans roman- och
novellfigurer. Rotlösheten är en konsekvens av de dramatiska
samhällsförändringarna, uppbrottet från det förgågna mot en oviss framtid.
Då, 1933, hade han redan hunnit utge sina två stora romaner – Job, om en from jude
som drabbas av stora olyckor, förlorar sin tro, hamnar i Amerika och där får uppleva
ett mirakel, samt Radetzkymarschen (1932), berättelsen om Habsburg-rikets
svanesång, skildrat genom den kejsartrogna familjen von Trottas uppgång och fall.
Hans sista roman, Kapuzinerkryptan (1938, Kapuzinergruft, Wiens kejserliga
begravningskrypta) ej översatt till svenska, handlar om den gamla aristokratins
sällsamma och smärtsamma öden i den österrikiska republiken.
Joseph Roth blev efter tjugotalet alltmer övertygad om att kejsarriket –
dubbelmonarkin Österrike-Ungern – hade varit ett gott styressätt och att
nationalismen som grasserade under mellankrigstiden var Europas olycka. Han såg
vad som skulle komma att hända och han befarade Europas undergång. Han
propagerade, trots sina vänstersympatier, livligt för kejsardömets återupprättande
och gjorde ett patetiskt försök att sätta in den siste österrikiske kronprinsen, Otto av
Habsburg, på en icke-existerande tron i Wien. Under hela sitt yrkesliv hade han en
olycklig kärlek till spriten. Han dog i maj 1939, söndersupen på ett fattigsjukhus i
Paris, några månader innan andra världskriget bröt ut.
Följetongen tog bland annat upp frågor om Roth och Europa. Skulle han varit
entusiastisk för EU? Är EU ett försök att, likt kejsardömet, möjliggöra en samexistens
för olika folkslag och kulturer i ett georgrafiskt rum. Den auktoritära regimen (se
paralleller med det forna Jugoslavien) gjorde samexistensen möjlig. Nationalismen är
dess motsats.
Kjell Kallenberg
Ständig sekreterare
