MEDBORGARENS SYNVINKEL
LEVANDE TVÅSPRÅKIGHET – ELÄVÄ KAKSIKIELISYYS -jubileumsseminarium
i riksdagen 5.2.2007
Justitieombudsman Riitta-Leena Paunio
Finland håller på att utvecklas till ett mångkulturellt land, i en ny bemärkelse. Det syns och
hörs varje dag. Man hör tiotals språk talas som modersmål. Men vårt land har också tidigare i sin historia genomgått både mångkulturella och mångspråkiga skeden. Landet har i
hundratals år bebotts av människor med olika modersmål. Tack vare de internationella
konventionerna har vi bättre insett minoritetsspråkens betydelse och kulturbärande roll för
de människor som talar dem.
Finskan och svenskan är nu våra nationalspråk. Vårt land har i cirka 5 000 år varit bebott
av finsk-ugriska folkslag och i närmare 1 000 år har vi haft en svenskspråkig befolkning.
Svenskan var landets förvalt nings- och domstolsspråk i många hundra år, också under den
ryska tiden. Finskan befäste sin ställning först under den senare hälften av 1800-talet och
har sedan början av 1900-talet varit landets officiella språk, jämsides med svenskan.
Knappt 5 miljoner finländare talar finska som sitt modersmål och ca 300 000 svenska.
Även om den sve nskspråkiga befolkningen i vårt land numerärt sett inte är så stor har den
genom sin kultur producerat ett rikhaltigt andligt och materiellt kapital. Språket är en oskiljaktig del av kulturen. Den svenskspråkiga kulturen förknippas ofta inte bara med ekonomiskt välstånd utan också med högklassig vetenskap, konst och kultur. Svenskspråkigheten har underlättat det nordiska samarbetet och över huvud taget vårt lands internationella
relationer. De nära sociala relationerna och nätverken har i sin tur gynnat den sociala välfärden och livskvaliteten. Detta har gynnat den svenskspråkiga befolkningen och utgjort en
tillgång för hela samhä llet.
Det är vårt gemensamma mål att bibehålla svenskan som ett levande nationa lspråk.
Det finns naturligtvis många faktorer som har betydelse för hur levande det svenska språket och den svenskspråkiga kulturen kan bevaras i Finland, då endast en liten minoritet
talar svenska som sitt modersmål. Ett sätt att bidra till detta är att värna om de språkliga
rättigheterna som tryggas av vår grundlag. Medborgarnas rätt att delta i samhällslivet på
sitt modersmål och att använda det i offe ntligheten och hos myndigheterna, utgör en garanti för att det svenska språket och den svenskspråkiga kulturen kan bevaras. Detta har vi
förbundit oss till.
De språkliga rättigheterna i ett nötskal
Finskans och svenskans ställning som nationalspråk är grundlagsfäst. Enligt grundlagen
har var och en rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget
språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk. I lag föreskrivs närmare om denna rättighet. Det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och
svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Grundlagen förutsätter också att det allmänna ser till att de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. I grundlagens jämlikhetsbestämmelse ingår
2
dessutom ett förbud mot särbehandling bl.a. på grund av språk. Också lagen om likabehandling förbjuder diskriminering på denna grund.
I språklagen preciseras rättigheterna och myndigheternas skyldigheter. En viktig princip är
att myndigheterna självmant ska fullgöra sina språkliga förpliktelser, utan att medborgarna
behöver insistera på detta. Syftet med lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt
anställda är att säkerställa att de anställda har ti llräckliga språkkunskaper.
Språklagen förutsätter bl.a. att var och en i kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommuner har rätt att använda finska eller svenska. Hos enspråkiga kommunala
myndigheter används i regel kommunens språk. Som handläggningsspråk i förvaltningsärenden används hos tvåspråkiga myndigheter partens språk. I brottmål används i tvåspråkiga domstolar svarandens språk som handläggningsspråk. I enspråkiga domstolar
används som handläggningsspråk språket i domstolens ämbetsdistrikt. Språklagen innehåller flera bestämmelser om handläggningsspråket samt om språket i expeditioner och
andra handlingar. Vidare innehåller språklagen detaljerade bestämmelser om vilka språk
som ska användas i lagstiftning och allmän information. Information som statliga och
kommunala myndigheter riktar till allmänheten ska ges på finska och svenska i tvåspråkiga
kommuner. Men information som är väsentlig för individens liv, hälsa och säkerhet samt för
egendom och miljön ska i hela landet ges på båda nationalspråken.
Möjligheten att använda sitt modersmål och få service på detta språk hos kommunala
myndigheter är beroende av om kommunen är en- eller tvåspråkig. Ett stort ansvar vilar
alltså i detta avseende på kommunerna. Ca 1,5 miljoner finländare bor i tvåspråkiga kommuner och en tiondel av Finlands över 400 kommuner är tvåspråkiga. I dessa kommuner
är finska majoritetsspråket i ca hälften och svenska i den andra hälften. Sammanlagt ca
37 000 finskspråkiga bor i kommuner med svensk majoritet och ca 140 000 svenskspråkiga bor i kommuner med finsk majoritet.
Landskapet Åland är enspråkigt svenskt i enlighet med självstyrelselagen för Åland. Av
landets enspråkigt svenska kommuner finns 16 i landskapet.
Problem med att förverkliga de språkliga rättigheterna
Har dessa språkliga rättigheter förverkligats? Kan vi då anse att vårt lands svenskspråkiga
befolknings rättigheter tillgodoses? Hur är det med det allmännas förpliktelser?
Riksdagens justitieombudsman ska övervaka lagligheten i myndigheternas och tjänstemännens verksamhet och särskilt värna om de grundläggande och mänskliga rättigheterna, som tryggas i grundlagen och i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Övervakningen omfattar alla myndigheter och dessutom enskilda aktörer som enligt
lag eller avtal sköter offentliga uppdrag.
JO prövar klagomål från medborgarna (t.ex. 2006 fick JO drygt 3 500 klagomål) men gör
också inspektioner i ämbetsverk och inrättningar. JO lägger stor vikt vid att inspektera slutna anstalter och samtala med de intagna, för att övervaka deras rättssäkerhet och behandlingen av dem.
JOs laglighetskontroll omfattar också de språkliga rättigheterna även om det årliga antalet
s.k. språkklagomål visserligen är relativt litet.
3
Under 2000-talet har JO årligen fått några tiotal klagomål som gäller språkfrågor. Antalet är
relativt litet i förhållande till det totala antalet klagomål. En klar ökning skedde år 2004 då
antalet språkklagomål steg till 38. Ökningen kan förklaras med publiciteten kring den nya
språklagen och den debatt som lagen gav upphov till. Ett 60-tal klagomål har avgjorts med
stöd av den nya språklagen. Utifrån det material som föreligger är det inte möjligt att dra
några långtgående slutsatser om lagens funktion eller verkningar. Under det år då språklagen trädde i kraft kunde en viss ökning av de kritiska tongångarna bland den finskspråkiga befolkningen noteras, men denna tendens syns inte längre i klagomålen.
Språkklagomålen gäller oftast det svenska språkets ställning, mera sällan är det frågan om
finskan. Sporadiskt förekommer också klagomål om användning av samiska, romani, teckenspråk och vissa andra språk.
Språkklagomålen behand las i ett särskilt avsnitt i JOs berättelse. Berättelsen finns på
webbadressen www.ombudsman.fi.
Medborgarnas erfarenheter av en fungerande tvåspråkig myndighetsservice har i och för
sig inte varit föremål för någon heltäckande utredning och inte heller har t.ex. kommunernas basservice ur den språkliga servicens synvinkel varit föremål för länsvisa utvärderingar. Det finns sålunda inga exakta siffror att tillgå i detta avseende. Däremot finns det
många källor att hämta erfarenheter ur.
Vid sidan av justitieombudsmannens och justitiekanslerns avgörandepraxis bl.a. statsrådets berättelse till riksdagen om tillämpningen av språklagstiftningen är en sådan källa.
Berättelsen innehåller en översikt av bl.a. förverkligandet av de språkliga rättigheterna och
språkförhållandena. Information om saken finns att hämta också i de utvärderingar och
rekommendationer som görs enligt internationella överenskommelser. Här kan nämnas
landrapporten enligt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk samt rapporterna om genomförandet av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Också Kommunförbundet och Svenska Finla nds Folkting har bedömt genomförandet av de
språkliga rättigheterna.
Ett påstående som man ofta hör är att svenskspråkiga personer inte alltid får så god betjäning på sitt modersmål som lagen förutsätter. Enligt Kommunförbundets enkät råder det en
klar obalans mellan utbud och efterfrågan på tvåspråkig service. Detta gäller framförallt på
orter där svenskan är minoritetsspråk. Det förefaller som om svårigheten att få service på
sitt modersmål är särskilt påtaglig inom social- och hälsovården. Detta framgår också av
utredningen ”Vård på två språk” som gjordes på uppdrag av social- och hälsovårdsministeriet och publicerades år 1999.
Språkfrågorna konkretiseras i justitieombudsmannens laglighetskontroll. Även om språkklagomålen är få till antalet, är det sannolikt att de rätt väl återspeglar verkliga missförhållanden.
Den klart största gruppen av språkklagomål gäller svårigheter i att få betjäning på svenska.
Dessa klagomål kommer från personer som fått finskspråkiga svar på svenskspråkiga förfrågningar eller som efterlyser svenskspråkiga blanketter och annan information, såsom
annonser, broschyrer och webbsidor. Som exempel kan nämnas ett fall där ett patientombud i en tvåspråkig stad inte kunde ge fullgod betjäning på svenska samt ett par fall där en
polisinrättning inte gav telefonservice på svenska och Banförvaltningen inte informerade
om tillfälliga trafikarrangemang på båda språken. Vidare har påtalats brister i en nödcen-
4
trals svenskspråkiga telefonservice och ett ministerium har kritiserat för att inte ha publicerat anvisningar på båda nationalspråken osv.
Upprepade klagomål handlar om språket på gatu- och vägskyltar samt på informationsoch varningsskyltar av olika slag. Det är då antingen fråga om enspråkiga skyltar på tvåspråkiga områden eller om otillfredsställande översättningar av skylttexter.
En stor del av språkklagomålen gäller myndigheternas användning av svenska i olika
sammanhang. Det kan vara fråga om delgivningen av stämningar, rättegångar, trafikövervakning, domares praktiska språkkunskaper, handläggningstiderna för ärenden som behandlas på svenska osv. I ett fall konstaterades t.ex. att handläggningstiderna vid Vasa
hovrätt i svenskspråkiga mål var längre än i finskspråkiga mål. Iakttagelsen ledde till att
också läget vid Helsingfors och Åbo hovrätter undersöktes. Behandlingen av dessa ärenden är ännu ofullbordad. Det har visat sig vara problematiskt att tillgodose de språkliga
rättigheter vid förundersökning för den som misstänkt för brott. Förhöraren har i vissa fall,
mot alla regler, styrt valet av förhörsspråk utifrån sina egna språkliga preferenser. JO Lauri
Lehtimaja gjorde för några år sedan en omfattande utredning av domstolarnas beredskap
att behandla svensk-språkiga brottmål, och konstaterade en del uppenbara brister. Hans
iakttagelser ledde bl.a. till att justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp för att utreda den
språkliga jämlikheten i brottmålsrättegångar. JO framhöll också behovet av att snabbt revidera den föråldrade språklagstiftningen.
Också jämlikheten mellan de olika språkgrupperna har granskats. Frågan om poängsättningen i högskolornas inträdesförhör har diskuterats under de senaste åren, i allmänhet
med utgångspunkt i klagomål som gällt kvoter för svenskspråkiga studerande. Detta var
särskilt problematiskt innan lagen ändrades så att språkkvoter numera är tillåtna.
Rundradiobolaget YLEs programverksamhet har också kritiserats i lagomålen. Kritiken
gäller beslutet att upphöra med de svenskspråkiga morgonnyheterna och flyttningen av ett
svenskspråkigt magasinprogram till en digitalkanal. I ett intressant fall sände Rundradion
den svenskspråkiga valvakan i samband med 2004 års Europarlamentsval över det digitala FST-nätet och inte över analoga TV2. Det analoga utbudet av YLEs valresultatprogram
var övervägande finskspråkigt. Biträdande justitieombudsman Ilkka Rautio gjorde bedömningen att den svenskspråkiga befolkningen inte behandlades jämlikt med den finskspråkiga, med beaktande av de faktiska möjligheterna att följa valprogrammen. De digitala sändningarna kunde då ses av betydligt färre än de analoga. Enligt Rautios åsikt var YLEs beslut emellertid inte klart lagstridigt men utifrån de språkliga rättigheterna skulle också ett
annat slutresultat ha kunnat motiveras. I oklara fall ska den som utövar offentlig makt eller
sköter ett offentligt uppdrag nämligen tillämpa lagarna på ett sätt som beaktar de grundläggande rättigheterna.
I ett fall konstaterades det att Patientförsäkringscentralen anlitat advokatbyråer som rättegångsombud i svenskspråkiga mål, vilket ledde till högre rättegångskostnader för den förlorande parten än i finskspråkiga mål. De sistnämnda sköttes nämligen av Patientförsäkringscentralens egna jurister på tjänstens vägnar.
Den omständigheten att handlingar inte alltid översätts i tillräcklig omfattning har försvårat
den svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att påverka bl.a. utformningen av
strategiska utvecklingsprogram och miljökonsekvensbedömningar, trots att var och en enligt grundlagen ska ha möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön.
5
Inom social- och hälsovården är det särskilt viktigt att tillgodose klienternas och patienternas rätt att använda sitt modersmål. Detta måste ständigt påpekas, framförallt under inspektionerna. Brister i detta avseende har framkommit också i samband med klagomål.
Det har i flera fall konstaterats att social- och hälsovårdsstationers mottagningsbiträden
och de som svarar i kristelefoner inte behärskar svenska samt att anvisningarna om hur
man anmäler sig till mottagningen och använder kristelefonen finns endast på finska. Vidare har läkarna skrivit ut recept endast på finska. För att nu nämna några exempel.
Under förra höstens inspektioner i landskapet Åland framgick det att de statliga myndigheterna inte givit de åländska myndighe terna fullgod service på svenska. Det framkom att
rikets myndigheter hade använt finska i sina kontakter med landskapsregeringen. Dessutom konstaterades det bl.a. att Folkpensionsanstaltens anvisningar inte fanns att få på
svenska. JOs kansli undersöker båda ärendena.
Efter uppräkningen av alla dessa brister i myndigheternas förfarande vill jag berätta om en
gång då jag upplevde tvåspråkighet i ordets bästa bemärkelse när jag som biträdande justitieombudsman i slutet av 1990-talet inspekterade Närpes härads polisinrättning i Kristinestad. En positiv erfarenhet som jag sent ska glömma var den levande tvåspråkigheten
på polisinrättningen. Under mina diskussioner med personalen talade var och en tydligen
enligt inrättningens traditioner det språk som han eller hon trivdes bäst med. Diskussionen
fördes i en trivsam och konstruktiv anda på svenska och finska och ingen behövde känna
sig besvärad över att inte kunna uttrycka sig på sitt modersmål. Den typen av leva nde tvåspråkighet skulle jag gärna se mera av hos myndigheterna i detta land.
Bedömning
Kan man utifrån dessa iakttagelser bedöma hur medborgarnas språkliga rättigheter genomförts?
Har vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget
språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk tryggats på
det sätt som lagen förutsätter? Har det allmänna tillgodosett landets finskspråkiga och
svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder? I beslysning av det som jag nyss anfört förefaller detta inte vara fallet.
Enligt min åsikt har vi emellertid all anledning att trygga de språkliga rättighete rna så som
lagen förutsätter. För det första är detta viktigt för att det svenska språket och den svenskspråkiga kulturen ska hållas levande i vårt land. Rättsstatsprincipen, som är en hörnsten
för vår statsordning, förutsätter att lag noga iakttas i all offentlig verksamhet.
Att de språkliga rättigheterna tillgodoses är även en viktig förutsättning också för att de
övriga grundläggande rättigheterna ska kunna tryggas.
Som exempel kan nämnas vars och ens rätt till rättssäkerhet, som innebär att var och en
på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål ska få sin sak behandlad av en domstol eller
någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt ska få ett beslut som gäller hans
eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.
Om t.ex. en person som misstänks för brott redan vid förundersökningen blir förhörd på ett
språk som antingen den misstänkte eller förhöraren inte behärskar fullständigt, är det klart
6
att förutsättningarna för en rättvis rättegång redan från början är dåliga. Men detsamma
gäller också förvaltningen och administrativa beslut som gäller enskilda personer.
Risken för att det inom förvaltningen och rättskipningen sker kränkningar av rättssäkerheten kan minskas genom att rättsbiträden och tolkar anlitas samt genom att relevanta handlingar översätts. Inom social- och hälsovården förekommer det däremot situationer där det
är absolut nödvändigt att klienterna och patienterna blir betjänade på sitt modersmål. Vi vet
alla att när vi och våra närmaste blir gamla, sjuka och svaga vill vi helst tala vårt modersmål. För dem som vårdas på sjukhus eller bor på servicecenter och vårdhem har det egna
språket en avgörande betydelse för den verbala kommunikationen. Dessutom har var och
en enligt grundlagen rätt till tillräckliga hälsovårdstjänster.
Inom dagens social- och hälsovård har alla inte alltid möjlighet att använda sitt eget språk.
Ofta går det bra, men i vissa situationer och under vissa tider på dygnet kan vårdenheterna
och inrättningarna på grund av jour- och andra personalarrangemang ha brist på språkkunnig personal.
Här kan det i och för sig vara intressant att konstatera att också den finskspråkiga befolkningen numera också ställs inför liknande språkproblem, men ännu inte i samma omfattning. Allt flera invandrare arbetar inom social- och hälsovården och har ibland svårigheter
med att kommunicera på något av nationalspråken. Inom social- och hälsovården räcker
empati och god vilja långt, men i många arbetsuppgifter är det nödvändigt att behärska
landets nationalspråk.
Också Nödcentralsverket är en myndighet som under alla dygnets tider måste betjäna hela
landets befolkning på bägge nationalspråken. Som jag redan konstaterat har det i samband med justitieombudsmannens laglighetskontroll framkommit att Nödcentralsverket har
haft problem med att rekrytera personal som behärskar svenska tillräckligt väl. Lagen föreskriver inte om språkkrav för jourhavande vid nödcentralerna. Biträdande justitieombudsman Jukka Lindstedt, som enligt JO-kansliets arbetsfördelning sköter språkärendena, konstaterade under en inspektion i Nödcentralsverket att det förekommit problem med den
svenskspråkiga servicen framförallt i Egentliga Finland.
Många av de brister och problem som jag nämner ovan kan avhjälpas. Det är en fråga om
vilja, attityder och kompetens. Först och främst måste man inse att myndigheterna måste
bedöma sina tjänster också på språkliga grunder. Deras information, webbsidor, protokoll,
blanketter och telefonservice måste fungera också på svenska. T.ex. i statsrådets berättelse om tillämpning av språklagstiftningen, i finansministeriets rapport om stödprojektet för
genomförande av den nya språklagen och i Kommunförbundets publikation ”God service
på två språk, Språkförbindelser i praktiken” föreslås ett antal små men effektiva åtgärder
som kommunerna och statsförvaltningen kan vidta för att genomföra språklagen och de
språkliga rättigheterna också i praktiken.
Service på två språk kostar naturligtvis, men det allmänna har förbundit sig att trygga tvåspråkigheten i vårt la nd. Jag har ofta framhållit att förverkligandet av de grundläggande
rättigheterna kräver ekonomiska resurser – och att det allmännas åtagande består av just
detta.
Det mest krävande åtagandet i sammanhanget verkar vara att inom ramen för de nuvarande systemen trygga en tvåspråkig service inom social- och hälsovården. Jag tror att
genomförandet av de språkliga rättigheterna inom just den sektorn kräver betydligt större
7
ansträngningar än hittills. Utgångspunkten bör vara att också servicen inom social- och
hälsovården bedöms på språkliga grunder. Den bedömningen har gjorts och motsvarande
arrangemang har vidtagits t.ex. inom Helsingfors primärvård. Jag kan inte bedöma hur väl
arrangemanget fungerar. Men det som jag vill ha sagt är att möjligheterna att genomföra
de språkliga rättigheterna t.ex. just inom hälsovården kan och bör undersökas. Detta gäller
också den specialiserade sjukvården och t.ex. äldreomsorgen.
En levande tvåspråkighet förutsätter bl.a. att de lagstadgade språkliga rättigheterna tillgodoses. Både utifrån de erfarenheter som laglighetskontrollen gett och från medborgarnas
synpunkt innebär detta en stor utmaning. Enligt min åsikt är utmaningen inte orimlig. Vi
finländare har av tradition respekterat lagen och i och med vår nya grundlag som är från
detta årtusende har vi åtagit oss att följa lagen och rättsstatsprincipen.
