1
FÖREBYGGANDE AV SEXUELLA ÖVERGREPP
MOT BARN
BOSÖ-utbildningen
Linköping
Juni 2000
Karin Torhall
1
1 (17)
Innehållsförteckning
I
Inledning
II
Definition
III
Varför förebygga?
2
2
3
1 Övergreppens omfattning och skadeverkningar
2 Mörkertal 4
IV
Förutsättningar för övergrepp
V
Möjliga motåtgärder
1
2
3
4
VI
3
4
5
Minska antalet personer med driften att förgripa sig 5
Öka förövares och presumtiva förövares inre spärrar 6
Öka de yttre hindren att få tag i barn 9
Öka barnets eget motstånd 10
4.1 Möjligheter och hinder 10
4.2 Svenska projekt för att stärka barn 12
4.3 ”Barns rätt att värja sig” Sammanfattning 13
4.4 Utvärderingar 15
Några rekommenderade strategier
1 Chicago 16
2 Canada 16
3 Nationell handlingsplan, Sverige
VII Avslutning
16
16
17
Bilaga: Barns rätt att värja sig.
Ett sätt att förebygga sexuella och andra övergrepp.
Projekt i Leksands och Faluns skolor.
2
I Inledning
I Dalarna finns sedan 1985 i varje kommun en samrådsgrupp kring barnmisshandel och
sexuella övergrepp. De består av en kontaktperson från vardera socialförvaltning, polis, barnoch ungdomspsykiatrisk mottagning och vuxenpsykiatrisk mottagning. Samrådens uppgift är
att planlägga och samordna de olika myndigheternas arbete vid fall av misstänkta övergrepp
av olika slag. Deras uppgift är också att sprida information till dem som arbetar med barn i
kommunen, så att dessa lär sig att uppmärksamma barns signaler och att bemöta barnen bra
och agera rätt vid misstanke om eller avslöjande av övergrepp.
Likaledes finns sedan 1985 Länsgruppen i Dalarna kring barnmisshandel och sexuella
övergrepp. Länsgruppens uppgift är att stödja samrådsgrupperna genom att följa
utvecklingen, förmedla nyheter, tipsa om litteratur, ordna studiedagar för olika
yrkeskategorier, ordna träffar för samrådsgrupperna i länet, bistå med rådgivning, agera
påtryckning på myndigheter, ordna statistikinsamling mm.
Efter att sedan starten ha varit verksam såväl i samrådsgrupper som i Länsgruppen och i dessa
under flera år ha arbetat med att dels förbättra omhändertagandet av anmälda fall och dels öka
upptäckten av skedda övergrepp, var jag inte nöjd med att vi i våra professioner bara sprang
efter och sopade hop skärvorna av det som inträffat. Jag ville förhindra att övergrepp alls
skedde.
Detta var anledningen till att jag påbörjade ett projekt i Leksand och Falun för att förebygga
sexuella och andra övergrepp mot barn.
Detta är också anledningen till att jag valt förebyggande arbete som ämne för uppsats i
BOSÖ-utbildningen (Barnmisshandel och sexuella övergrepp 20 p), Linköping.
II Definition
Med ”förebygga” menar jag helt enkelt att vidta åtgärder för att förhindra att något sker, innan
det skett. Uppsatsen handlar alltså om primärförebyggning.
Jag vill utifrån de faktorer som gör sexuella övergrepp mot barn möjliga fundera över vilka
motåtgärder som kan sättas in, vare sig det gäller åtgärder på samhällsnivå, åtgärder riktade
mot förövare och presumtiva förövare eller åtgärder riktade mot barn. I det senare
sammanhanget vill jag presentera det projekt jag utfört. Jag vill också undersöka om
utvärderingar av sådana åtgärder gjorts.
3
III Varför förebygga?
III 1 Övergreppens omfattning och skadeverkningar
Behovet att förebygga är stort. De undersökningar som gjorts i Sverige och i andra länder
över förekomsten av sexuella övergrepp visar mycket varierande resultat. Siffrorna som fås
fram hänger på hur undersökningen utförts och hur sexuella övergrepp definierats för dem
som skulle svara. Emellertid har jag inte läst någon undersökning som angivit lägre tal än att
1à 2% av befolkningen skulle varit utsatt för sexuella övergrepp och vanligare är att det rör
sig om ca 5% (Edgardh 1992).
Även om kanske hälften av de barn som utnyttjas går oskadda igenom händelsen, vet vi
genom egen och andras kliniska verksamhet och genom litteratur att övergreppen kan
upplevas oerhört traumatiska. Förutom de plågor barnen upplever och de symtom dessa visar
i barndom och ungdom kan övergreppen ge upphov till livslångt lidande och kvarstående
symtom av olika slag. Seidel (1991) redovisar följande forskningsresultat, publicerade i
Norge i ”Sinnets Helse” 1984:
”- I New Jersey har man visat att tre av fyra våldtäktsförbrytare själva har varit utsatta för
sexuella övergrepp som barn.
- I San Quentin-fängelset i Kalifornien hade 66% av de dödsdömda varit offer för sexuella
övergrepp som barn.
- I Boston hade 70% av alla ungdomar som stått inför rätta varit sexuellt misshandlade.
- I San José hade 70% av alla tungt missbrukande tonåringar varit utsatta för sexuell
misshandel.
- I Santa Barbara hade under en 20-årsperiod 2/3 av de kvinnliga patienterna på en
psykiatrisk klinik blivit sexuellt utnyttjade som barn.
- I San José hade tre av fyra prostituerade tonåringar misshandlats sexuellt när de var
mindre.”
Två svenska undersökningar har visat att 85-90% av alla prostituerade har varit sexuellt
utnyttjade som barn. Karin Trulsson (2000) har funnit att hälften av kvinnorna vid ett
behandlingshem för alkoholmissbrukare varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Hon
uppger också att tre fjärdedelar av alla alkohol- och narkotikamissbrukande kvinnor ska ha
varit sexuellt utnyttjade i barndomen. Av de kvinnliga patienterna i psykiatrins öppenvård är
det 1/3 och av de kvinnliga patienterna i psykiatrins slutenvård är det 2/3 som varit sexuellt
utnyttjade (Persson 1998).
För varje enskild drabbad individ skulle ett förhindrande ha varit oerhört angeläget. För
samhället skulle stora vinster gjorts både ekonomiskt pga lägre sjukvårdskostnader och
humant pga bättre fungerade människor.
I FNs konvention om Barnets rättigheter säger artikel 34 att barn har rätt att skyddas mot
sexuella övergrepp samt mot att utnyttjas i prostitution och pornografi. Sverige har ratificerat
konventionen och har därmed åtagit sig att tillämpa den.
4
III 2 Mörkertal
Behovet att förbättra uppdagandet av skedda övergrepp är också stort. Somliga hävdar att
bara vart tionde fall av övergrepp avslöjas. Hur man då kommit fram till det är för mig oklart.
I en kartläggning av alla anmälda fall av misstänkta sexuella övergrepp i Dalarna åren 19911994 (Torhall 1996) fann vi genom teoretisk beräkning (grundat på antalet anmälda fall och
antalet barn i olika åldersgrupper i länet) att 1,6 % av alla barn i Dalarna någon gång under sin
uppväxt 0-18 år blir föremål för utredning av misstänkt sexuellt övergrepp. Det betyder att om
ca 5% av barnen beräknas vara utnyttjade före 18 års ålder, så blir 2/3 av övergreppen aldrig
uppdagade.
Detta vet vi också genom vår kliniska verksamhet. På BUP-mottagningen möter vi
exempelvis tonåringar som sent vågat berätta om övergrepp som pågått sedan flera år och som
under den tiden alltså varit dolda. Till vuxenpsykmottagningar kommer vuxna människor,
mestadels kvinnor, som först efter ett halvt eller ett helt liv avslöjar övergrepp i barndomen.
Om avslöjanden skedde i större utsträckning skulle övergreppen upphöra tidigare (varför
avslöjanden i sig är en förebyggande åtgärd) och de utsatta skulle få hjälp att bearbeta traumat
och lättare komma igenom det utan kvarstående men.
IV Förutsättningar för övergrepp
Vad man än vill förebygga är det klokt att först göra klart för sig vad som krävs för att
företeelsen ska bli möjlig. När man identifierat förutsättningarna, kan man sätta in
motåtgärder mot just dessa.
David Finkelhor (1984) har angivit fyra kriterier som alla måste vara förhanden om ett
sexuellt övergrepp ska kunna äga rum (fri översättning);
1
2
3
4
Det måste finnas en person som har lusten, driften att sexuellt utnyttja ett barn.
Personen måste komma över sina egna inre spärrar mot att begå övergreppet.
Personen måste komma förbi yttre hinder och komma åt ett barn.
Personen måste komma över barnets eget eventuella motstånd.
Jag finner dessa förutsättningar såväl nödvändiga som tillsammans tillräckliga för att ett
övergrepp ska kunna bli begånget. Därför har jag utgått från dem i sökandet efter
motåtgärder.
Sätt att angripa dessa förutsättningar skulle kunna vara:
1 Minska antalet personer med driften att förgripa sig mot barn eller minska den driften.
2 Öka dessa personers inre spärrar
3 Öka de yttre hindren att få tag i barn
4 Öka barnens eget motstånd
5
V Möjliga motåtgärder
V 1 Minska antalet personer med driften att förgripa sig
Fängelse för förövare
En gärningsman som sitter i fängelse kan inte begå övergrepp under den tiden.
Om vi lärde oss bemöta utnyttjade barn bättre, ökade barnkunskapen inom rättsväsendet och
förbättrade förhörsmetoderna och om hela rättsprocessen anpassades bättre till barn, skulle
fler gärningsmän bli dömda. Då skulle färre gärningsmän finnas ute i samhället, utgörande
en fara för barn. Utveckling av förhörsmetoderna hos polisen, förhör utförda endast av
speciellt lämpade och utbildade poliser, särskilda åklagare som fått utbildning om barn skulle
öka barnens rättssäkerhet.
Tidig upptäckt
Ju fortare ett övergrepp blir uppdagat och känt av myndigheterna, dess större är möjligheten
att förhindra att ytterligare övergrepp begås mot samma barn eller mot andra barn.
Barn som blir sexuellt utnyttjade riskerar i högre utsträckning än andra barn att i sin tur
förgripa sig mot barn eller att växa upp till nya förövare – även om riskökningen är liten
(Långström 2000) - eller till föräldrar ur stånd att skydda sina egna barn. Vid tidig upptäckt
och adekvat behandling kan detta undvikas. Därför är det oerhört angeläget att vuxna runt
barn lär sig uppmärksamma barnens många gånger diffusa signaler och att vidta adekvata
åtgärder, så att övergrepp verkligen blir avslöjade.
Ökad kunskap hos barnpersonal
Härför krävs utbildning. Ännu ingår inte undervisning om barnmisshandel och sexuella
övergrepp självklart i förskollärar- och lärarutbildning. Det hänger på enskilda initiativ vid
högskolorna om sådan utbildning ska komma till stånd.
Övergreppskunskap borde enligt min mening obligatoriskt ingå i all utbildning till lärare,
förskollärare, barnskötare, fritidspedagog etc. Även all hälso- och sjukvårdspersonal borde
erhålla utbildning. Undervisningen skulle innefatta tecken på att barn är utnyttjade, riskbarn
att ha särskild uppmärksamhet mot, barns många gånger otydliga sätt att förmedla vad som
hänt, rätt bemötande, anmälningsplikt och samhällets hjälpapparat. Det skulle öka
personalens uppmärksamhet på barnens antydningar och symtom och deras trygghet i
agerandet och även undanröja risk för helt egna försök från personalens sida till hanterande av
missförhållanden. (Se bilagan sid 15-16 om erfarenhet av effekten av sådan.) Kanske skulle
personal som arbetar med funktionshindrade barn behöva extra mycket kunskap, emedan
dessa barn kan ha svårare både att värja sig och att förmedla till någon om övergrepp skett
(Svedin 2000). Om skol-, fritids- och barnomsorgspersonal vore kunniga och trygga i hur
man talar med barn om svåra saker, skulle fler utnyttjade barn också våga anförtro sig åt dem.
Övergrepp skulle bli avslöjade och ytterligare utnyttjande skulle förhindras.
Behandling
Sedan måste det finnas resurser att ta hand om de drabbade barnen. Landets BUPmottagningar har det senaste decenniet fått en oftast hundraprocentig ökning i tillströmningen
av patienter (Carlberg 2000) och är samtliga överbelastade. Även om misshandlade och
sexuellt utnyttjade barn många gånger tas emot med förtur, konkurrerar de om resurserna med
6
alltför många andra patienter och riskerar att inte få tillräcklig hjälp. Ett inte genomarbetat
trauma fortsätter att störa barnet. Barnet försöker lösa spänningarna på olika sätt, vilket visar
sig i symtom av olika slag. Ett sätt kan vara att själv begå övergrepp mot andra barn.
På senare år har man alltmer uppmärksammat unga förövare av övergrepp. Enligt Abel &
Rouleau (1990) har 50% av förövare av sexuella övergrepp mot pojkar börjat förgripa sig mot
barn före 16 års ålder. I USA har 20% och i Holland 17% av alla sexualbrott begåtts av
ungdomar under 18 år. I England begås 32% av alla sexualbrott av ungdomar under 21 år.
(Kjellgren 1994) Av de unga förövarna hade i olika undersökningar 1/3 till hälften själva
varit utsatta för sexuella övergrepp, medan 1/3 hade blivit fysiskt misshandlade och många
gånger dessutom blivit psykiskt misshandlade eller försummade. (Kjellgren 1998) Enligt
socialstyrelsen (2000) begås 1/3 av alla sexualbrott i Sverige av ungdomar.
”The committee of enquiry into children and young people who sexually abuse other
children” i England anser att det faktum att barn och ungdomar exponeras för sexualitet i
massmedia och via Internet och telefonlinjer och dessutom själva sexualiseras i reklam och
påprackas sexiga underkläder redan i småbarnsåldern gör att barn får ta itu med en sexualitet
de inte alls är mogna för. Kommittén anser att denna exponering är en grundläggande orsak
till utvecklandet av sexuella övergrepp hos barn och ungdomar. (Taylor 1993) Min åsikt är
att stora ansträngningar måste göras för att hindra spridning av barnpornografi via Internet,
eftersom sådan ibland används av pedofiler för att lura ett barn att handlandet är normalt.
Hade dessa ungdomar uppmärksammats tidigare i sin barndom och genom olika sociala
åtgärder fått en bättre uppväxtmiljö alternativt fått behandling efter övergrepp, skulle de
kanske inte behövt utveckla sina egna sätt att handskas med sina traumatiska erfarenheter, dvs
att begå övergrepp själva. Övergrepp mot nya barn skulle alltså blivit förebyggda.
Att ta sig an behandling av dess unga förövare är en ytterligt angelägen uppgift för BUPmottagningarna. Eftersom de utgör en relativt ny grupp patienter, krävs utbildning av BUPpersonal. För BUP-mottagningarna är det exempelvis något helt nytt att ge terapi till
ungdomar som socialtjänsten tvingar till behandling, vilket kan bli fallet om dessa inte från
början inser sitt behov av terapi.
V 2 Öka förövares och presumtiva förövares inre spärrar
Hjälp innan något händer
Alla förövare överrumplas inte plötsligt av behovet att sexuellt utnyttja ett barn. Hos många
föregås övergrepp ofta av ångest och även planerande av handlingarna. Andra kommer i mer
normal kroppslig kontakt med ett barn, vilken övergår i ofredande som sedan accelererar mot
grövre övergrepp.
Om det funnes hjälptelefoner, dit dessa personer kunde ringa när de känner vart ångesten eller
drifterna håller på att driva dem, skulle de kunna stoppas för stunden och hänvisas till
professionell hjälp. Vuxenpsykmottagningarna behöver mer utbildning för att kunna ta emot
dessa presumtiva förövare av sexualbrott. Alternativet till hjälptelefoner skulle vara att det
vore allmänt känt att psykmottagningarna har denna kompetens, så att den som behövde hjälp
kunde vända sig direkt dit. Om det inte går att sprida kunskap till landets alla psykmottagningar, kunde det i stället finnas centra där denna hjälpmöjlighet skulle finnas, och detta
skulle med massmedias hjälp spridas till allmänheten.
7
Behandling av förövare av övergrepp
Enbart fängelseförvaring av en förövare räcker inte, emedan en person som begår övergrepp
mot barn inte av egen kraft kan bryta sitt beteende utan med stor sannolikhet fortsätter med
övergrepp efter frisläppandet. Emellertid kan i fängelse behandling erhållas.
Elisabeth Kwarnmark (1998) har med sin gedigna erfarenhet av förövarbehandling vid
Skogomeanstalten funnit att det knappast är möjligt att behandla bort behovet att förgripa sig
mot barn. Tidigare utgick man från att förövarens egna erfarenheter av att i tidiga år ha blivit
sexuellt eller fysiskt misshandlad måste bearbetas först. Numera är det primära i behandlingen att förövare ska lära sig hejda impulserna att själv begå övergrepp. En förövare kan
göras medveten om att han tillfogat barnet skada och med framgång lära sig hantera
perversionen, känna igen sina ångestsignaler och risksituationer, stärka sina spärrar och
undvika att i praktiken förgripa sig mot barn. Om fler förövare bleve dömda till fängelsestraff
(se ovan V 1) och behandling utgjorde en obligatorisk del i straffet, skulle färre komma ut
från fängelserna med samma oförmåga som tidigare att tygla driften att begå övergrepp.
Behandling i frihet
I USA kan man bli dömd till behandling. Om behandlingen avbryts eller nya övergrepp
begås, inträder det fängelsestraff som redan utmätts. Om detta vore möjligt i Sverige också,
skulle gärningsmän kunna behandlas i frihet och de barn eller ungdomar som annars skulle
känt sig skyldiga till att ha satt sin far, farfar el dyl i fängelse skulle slippa skuldkänslor. Förmodligen skulle det även få till följd att barn som nu håller tyst just för att rädda förövaren
från fängelse skulle våga avslöja. På så sätt skulle ytterligare övergrepp bli förhindrade.
Striktare användning av straffsatser
Det kan knappast ha undgått någon, utom möjligen gravt förståndshandikappade, att sexuella
övergrepp och barnmisshandel är förbjudet enligt lag. Organiserade pedofiler hävdar
visserligen att sexuella handlingar med barn inte är övergrepp utan att barnen deltar frivilligt
och har utbyte av aktiviteterna. De vet ändå att samhället betraktar sexuellt umgänge med
barn som brottsliga handlingar. Samhället visar genom utdömandet av olika stränga straff hur
allvarligt det ser på olika brott. Lagstiftningen beträffande sexualbrott har skärpts något på
senare år och även innehav av barnpornografi har kriminaliserats, men av dagspressen har
framgått att det förekommer att domstolarna utdömer mildare straff när förövaren tillhör
barnets familj än när han/hon är en utomstående samt att kvinnor döms till mildare straff än
män för samma handlingar. Detta ger intrycket att domstolarna skulle anse det något mer
tillåtet att utnyttja egna barn än att förgripa sig mot främmande barn. Det ger också upphov
till misstanken att domstolarna knappt förmår föreställa sig att kvinnor kan begå sexuella
övergrepp egentligen. Sådana inställningar från samhällets sida ger fel budskap till förövare
eller presumtiva gärningsmän. Samhället måste vara helt tydligt i sitt fördömande av
övergrepp och fullständigt klart markera barns rätt att skyddas från alla slag av fysiska eller
sexuella övergrepp.
Jag tror nämligen – utan att ha belägg för det eftersom jag inte funnit någon forskning kring
det – att rädsla för upptäckt och straff kan avhålla åtminstone några presumtiva gärningsmän
från att utföra övergrepp. Även om risken för upptäckt och straff givetvis inte kan få alla
förövare att avhålla sig och även om strängare straff inte har avskräckande effekt på alla,
skulle en striktare användning av straffsatser kunna förebygga en del övergrepp.
8
Familjepolitiska åtgärder
Många familjer lever idag under stark press. Arbetslivet har hårdnat, föräldrarna slits. Många
barnfamiljer har ekonomiska svårigheter. Arbetslöshet tär på självkänslan. Skilsmässor är
vanliga. Det finns förövare som reagerat med att begå övergrepp som inte skulle ha inträffat
om förövaren utsatts för mindre stress. Minskad arbetslöshet, bättre ekonomi för de sämst
ställda, ett lugnare arbetsliv och ökad tillgång till familjerådgivning skulle kunna förhindra de
stressutlösta övergreppen.
Svedin (2000) anför att det genomgående i en rad undersökningar framkommer ett starkt
samband mellan familjedysfunktion och risk för övergrepp, där risken skulle hänga ihop med
otillräcklig föräldraomsorg och bristfällig övervakning och skydd av barnen. Ett ökat stöd till
dysfunktionella familjer skulle minska riskerna för barnen att bli utsatta för övergrepp såväl
inom som utom familjen.
Drogpolitiska åtgärder
Åtgärder på det drogpolitiska området skulle kunna minska de alkohol- eller drogutlösta
övergreppen. I litteraturen finns motsägelsefulla uppgifter kring i hur stor utsträckning
övergrepp skett under alkoholpåverkan, men i någon mån förekommer det ändå. Jag finner
det dock tveksamt om en ökad nykterhet hos befolkningen i stort skulle minska övergreppen i
särskilt hög grad.
Samlevnadsundervisning
Ökad undervisning och diskussion i skolorna kring sex och samlevnad, könsroller, jämställdhet, respekt, normalt/onormalt sexuellt beteende, rätten till självbestämmande samt
barnkunskap skulle kunna öka respekten, empatin och hänsynsfullheten ungdomar emellan,
vilket skulle kunna förhindra vissa övergrepp. Det skulle också kunna göra ungdomarna mer
förberedda på sin föräldraroll. Unga förstagångsföräldrar saknar nuförtiden ofta förebilder och
erfarenheter av barn. Undervisningen skulle också innehålla kunskap om avvikelser och om
samhällets hjälpmöjligheter
Föräldrautbildning
Hur stor andel av övergreppen som begåtts av barnens föräldrar eller syskon varierar mycket
mellan olika undersökningar. I Seidels bok (1991) redovisas siffror som 28% och 60%, medan
Klara Gumpert (1996), som undersökt tingsrättsdomar 1985, 1989 och 1992, fann att
förövaren var en föräldragestalt i 40% av fallen. I inventeringen i Dalarna (Torhall 1996) var
25% av de misstänkta personerna barnets biologiska föräldrar. Om styvföräldrar också
räknades in, utgjorde föräldrarna nästan 40%.
Kanske kunde föräldrautbildning med klart angivande av hjälpmöjligheterna kunna förmå
någon förälder med drift riktad mot barn att söka vård innan övergrepp skett.
Föräldrautbildningen skulle bl a innehålla upplysning om normal och hälsosam resp onormal
och skadlig kroppskontakt. Seidel (1991) påpekar i sin bok vikten av en attitydförändring i
samhället: ”… måste man också bedriva upplysningsverksamhet för att sprida kunskaper och
ändra attityder hos gemene man så att den hatiska och fördömande inställningen till förövarna
ersätts av förståelse och medkänsla Utan en sådan ändring av förhållningssätt kan vi inte
vänta oss att förövaren själv ska söka hjälp för sina problem…”
9
V 3 Öka de yttre hindren att få tag i barn
Fler vuxna kring barn
Vissa insatser på samhällsnivå skulle kunna begränsa möjligheten att få tag i offer.
Att införa kortare arbetstid så att föräldrar kommer hem tidigare och barn inte behöver springa
ute utan tillsyn skulle kunna minska möjligheten för okända gärningsmän att bekanta sig med
barn på lekplatser exempelvis. Den ovan nämnda föräldrautbildningen skulle också kunna
leda till att antalet barn med otillfredsställda behov av närhet och kärlek skulle minska genom
att föräldrarna fick stöd att ge barnen mer av detta. Då skulle det finnas färre barn som
pedofiler kunde locka till sig genom att erbjuda den värme barnen behöver men inte fått.
Beträffande det faktum att inte alla barn är skyddade i hemmen heller utan utnyttjas av de
egna föräldrarna, se sista stycket i kap V 2.
En ökad rätt för barn att vara kvar fler år på fritidshem skulle också kunna minska de
obekanta förövarnas möjligheter.
Emellertid begås övergrepp även av fritidshems- eller daghemspersonal. Att införa regler om
att manlig personal inte ska få vara ensamma med barn, så som förekommit på senare tid i
anslutning till aktuella fall på daghem, vore synnerligen olyckligt. Dels förbiser man då
möjligheten att kvinnor kan göra övergrepp, dels och framförallt får inte en hel personalgrupp
kränkas med ett sådant misstänkliggörande. Manlig personal på daghem och fritidshem är
mycket värdefull eftersom könsfördelningen inom barnomsorgen är sned och många barn bara
träffar kvinnor.
Noggrant anställningsförfarande
Att i stället införa noggrannare granskning av personligheten vid anställning av lärare,
fritidshems-, barnomsorgs-, institutions- och sjukvårdspersonal skulle kanske kunna rädda
några barn från risken att utnyttjas. Undvikande av presumtiva eller etablerade pedofiler vid
anställning måste bygga på kunskap om sådanas personligheter. Mc Cormach and Selvaggio
(1989) utformade ett frågeformulär som anställningsredskap baserat på forskning kring
pedofiler av Kenneth Lannning: Child Molesters, a behavioral analysis 1986. Det gjordes för
användning i den kommunala Big Brother /Big Sister Organization of Greater Lowell,
Massachusetts, som förser fattiga ensamföräldrars barn med vuxenkamrater. Dessa utgörs av
frivilligarbetande. Författarna identifierade indikatorer som kunde mäta förekomsten av
pedofila personlighetsdrag hos en blivande vuxenkamrat. Varje enskilt sådant drag ansågs
inte tillräckligt för att misstänka en kandidat, men flera drag funna tillsammans skulle öka
misstanken för pedofili och alltså indikera att personen inte var lämplig som vuxenkamrat.
Indikatorerna var huruvida personen 1)föredrog barn i viss ålder, 2)föredrog barn som utsatts
för vanvård och övergrepp, 3)själv varit sexuellt utnyttjad som barn, 4)hade haft få sociala
kontakter som tonåring, 5)ofta hade flyttat, 6)hade varit överdrivet aktiv i frivilligarbete med
barn, )hade vänner som var betydligt yngre, 8)betraktade barn som oskuldsfulla och rena,
9)hade många hobbies och intressen som attraherar barn och 10)ville bli vuxenkamrat till ett
andra eller tredje osv barn. Frågor kring dessa faktorer fanns bland inalles 225 frågor i
anställningsenkäten.
10
Huruvida användande av enkäten resulterat i att färre pedofiler anställts framgår inte av
artikeln. Sedan dess har emellertid mer erfarenheter gjorts och mer kunskap om förövares
personlighet vunnits, varför förbättrade sådana formulär skulle kunna framställas som
sållningsinstrument vid anställning av all slags barnpersonal och ungdomsledare.
Kunskap hos barnpersonal
Ökad kunskap hos barnpersonal skulle inte endast ge tidigare upptäckt och ökad möjlighet för
barnen att tidigt få vård (se V 1). Medvetenhet om personalens kunskap skulle kanske också
göra att någon gärningsman inte vågade begå övergrepp. Dessa personalkategorier skulle
också kunna lära sig se försummade, ömhetstörstande barn som lättare dras till pedofiler.
Pedofiler letar ju just efter sådana barn och ger dem ömhet och bygger upp tillit hos barnen
innan de utnyttjar dem. Om dessa barn upptäcktes tidigt, kunde socialtjänsten se till att de
fick den ömhet och uppmärksamhet de behövde av andra människor i stället för av pedofiler
genom föräldrastöd, kontaktpersoner, familjehem, etc.
Noggrannare urval av familjehem samt kontroll på institutioner
Enligt Kjellgren (1998) fanns i Gruf-projektet 10% av offren för de unga förövarna i samma
familjehem som förövarna och ca 6% på samma institution som förövarna. Att komma som
ett psykiskt, fysiskt eller sexuellt misshandlat barn till familjehem eller institution och där bli
utsatt för sexuella övergrepp måste av de utsatta barnen upplevas som ytterligare ett bevis på
världens ondska. Försöken att öka dessa barns tillit till livet och människorna måste i hög
grad försvåras. Sådana övergrepp skulle kunna undvikas om unga förövare aldrig placerades i
samma familjehem som andra barn eller i barnfamiljer. Det krävs också en mycket stor
vakenhet och kontroll på institutioner, och åtgärder borde vidtas för att skydda andra barn vid
placering av unga förövare på institution.
Upplysning till allmänheten
Om objektiv information gavs till gemene man på bred massmedial front, skulle även
allmänheten kunna bli både mer observant och mer benägen att ingripa samt medveten om
vart man vänder sig. Samtidigt skulle breddad kunskap kunna öka medkänslan även med
förövarna utan att allvaret i beteendet och skadeverkningarna för offren skulle förringas.
V 4 Öka barnens eget motstånd
V 4.1 Möjligheter och hinder
Det finns barn som räddat sig genom att göra motstånd själva. I dokumentära tv-program, i
litteratur och i min egen kliniska erfarenhet har funnits barn som flytt undan, lyckats värja sig
eller i varje fall berättat för någon efter ett övergrepp. Intressant skulle vara att systematiskt
undersöka vad som stärkt dessa barn och vilka omständigheter som inverkat.
Vad hindrar barn från att värja sig eller från att berätta?
Vad som i andra fall hindrar barn från att freda sig eller från att avslöja övergrepp finns dock
kunskap om. Från litteratur och framför allt från egen klinisk verksamhet har jag samlat
följande faktorer som hindrat barnen:
11
Övergreppen börjar ofta med vanlig ömsinthet, som barn behöver. Det är svårt för barnet
att avgöra var gränsen till det skadliga och otillåtna går.
* Det är svårt för ett barn att säga nej till en för tillfället öm och snäll människa som det är
beroende av, även om barnet förstår att handlingen är fel.
Ensamma barn söker ömhet och tar den där det går att få.
Små barn tror att alla föräldrar gör likadant.
Barn är små och svaga och dessutom vana vid att vuxna bestämmer.
Barn vill vara sina föräldrar till lags.
Barn vill trösta och vill hålla ihop familjen.
Gärningsmannen visar på olika sätt att handlingen är hemlig, ibland outtalat, ofta uttalat,
ofta följt av hot om skilsmässa, barnhem, moderns reaktion, stryk, dödshot.
Frimodiga barn har lättare att säga ifrån, men tilltryckta barn kan det inte.
Barn kan vara mutade och lockade av belöningar.
De kan bli skräckslagna och paralyserade.
Gärningsmannen kan inbilla barnet att det var barnet själv som ville
Äldre barn vet att det är skamligt och tycker det är äckligt och de känner egen skuld.
Skuldkänslan är större om övergreppen pågått en tid.
Skuldkänslan är större om barnen fått belöningar eller känt egen lust.
Gärningsmannen kan låtsas som om det inte hänt. Barnen tror inte sina sinnen och vet
inte säkert om något hänt. Allt är obegripligt.
Barnen har inte ord att berätta.
Små barn tror att modern vet allt. Äldre tycker att de antytt eller sagt. En del har
verkligen gjort det men vuxna har inte förstått eller gjort något.
Barnen kan tro att de inte ska bli trodda om de berättar.
Barnen kan tro att föräldrarna ska bli arga på dem själva.
Barn är inte vana att vända sig till utomstående för hjälp.
12
Att stärka barnens motstånd
Grunden för att våga säga ifrån ligger i en känsla av eget värde. Ett barn med stabilt
självförtroende låter sig inte behandlas illa lika lätt som ett barn med känsla av värdelöshet.
Självförtroendet skapas i första hand i hemmet. Barnet speglar sig från första stund i
föräldrarnas ögon, deras röst, deras sätt att ta i barnet. Mängden ömhet, uppskattning,
uppmuntran, intresse är avgörande.
Stöd till föräldrar med problem kan stärka föräldrar till att ge barnen mer av detta goda.
Svedin (2000) framhåller, baserat på olika studier, att de barn som riskerar att bli utsatta för
sexuella övergrepp, framför allt utanför hemmet, är bl a de barn som inte tror eller vet att de
kan säga nej till vuxna.
Information och övningar direkt riktade till barn, som undanröjer eller övervinner de hinder
som listats ovan skulle kunna stärka barnen till att våga värna sin kropp och våga berätta ifall
övergrepp ändå sker.
Många program har utarbetats, speciellt i USA, som syftar till att lära barnen deras rättighet
att säga nej och stärka deras mod att göra det samt att övertyga dem om att avslöja skedda
övergrepp.
V 4.2 Svenska projekt för att stärka barn
I försök att få en överblick över vilka svenska projekt som vidtagits med nämnda syfte har jag
kontaktat olika personer på Socialstyrelsen, Skolverket, Folkhälsoinstitutet samt Bris och
Rädda Barnen, men ingen av dessa institutioner hade kännedom om sådana projekt. Själv har
jag sänt in flera rapporter om mitt eget projekt i Falun och Leksand (se nedan V 4.3), men
uppenbarligen finns inget centralt register där sådant samlas.
Harrow-modellen
Solveig Sandström-Taylor beskriver i sin bok ”Den största hemligheten” (1993) hur hon
arbetade förebyggande i England med skolbarn i alla åldrar. Rollspel och diskussioner
användes. I boken ger hon många konkreta råd om hur såväl föräldrar som all sorts
barnpersonal kan stärka barn och ungdomar i olika åldrar genom sitt eget beteende och genom
övningar, sagor, rollspel och diskussioner.
Känn själv
Yvonne Sjöblom (1993) beskriver hur förskole- och lågstadiepersonal kan arbeta med att
stärka barns självkänsla och lära dem skilja mellan goda och obehagliga beröringar och lära
barnen deras rätt att själva bestämma vad de vill vara med om. Rekommendationerna bygger
på Projekt Charlie från Minnesota, USA.
Teatergruppen TURteatern spelade i början av 1990-talet mellanstadiepjäsen ”Känn själv” i
skolor i Stockholm. Metoden är hämtad från ”Feeling yes, feeling no”, se nedan. TURteatern gjorde också en filmatiserad version av pjäsen som finns som videofilm med
lärarhandledning, tänkt för mellanstadieklasser.
13
Skidikantti
Skidikantti-programmet (Reed 1997), utfört i Eskilstuna kommun, behandlar genom
diskussioner och övningar följande av barns risksituationer: gå vilse, brand, mobbning och
sexuella övergrepp. Ordet är finska och betyder ”modigt barn”. De olika temana övas på
olika sätt så att kropp, känslor och tänkande berörs. ”Kroppen behärskas genom avslappning,
andning och balans och kroppsspråk. Förmågan att kunna känna igen sina känslor övas, man
lär sig sitt revir och hur man kan försvara det. Man lär sig att se skillnaden mellan god och
dålig beröring samt skillnaden mellan muta och gåva, hemlighet och överraskning.
Övningarna hjälper barnet att upptäcka sin inre kraft, identifiera risksituationer och lär barnet
handlingsberedskap.”
Känna ja, känna nej
Genom personliga kontakter känner jag till att Borlänge BUP-mottagning genomfört ett
projekt liknande mitt (se V 4.3) i skolor i Borlänge, Gagnef och Säter. Skillnaden mot FaluLeksandsprojektet var att lärarförberedelsen och lärarkontakten inte var lika intensiv och
ingen från BUP deltog i klassföreställningarna utan de genomfördes av tre dramapedagoger
och dessa kom på två längre besök i varje klass. I övrigt var metoden densamma som i FalunLeksand fast scenerna givetvis var andra.
Övrigt
Andra program kan ha utarbetats i Sverige och projekt kan ha genomförts som endast de
berörda har vetskap om. Därutöver känner jag till att information i mindre skala har givits i
en del skolor av skolsköterskor, skolkuratorer, socialsekreterare eller lärare.
Den tidigare nämnda föräldrautbildningen skulle också kunna stödja föräldrars förmåga att
själva informera sina barn om det som ovan nämnts. Man kan dock absolut inte förlita sig på
enbart föräldrar i detta avseende, eftersom det ändå alltid kommer att finnas föräldrar som inte
förmår stärka sina barn, allrahelst inte i familjer där övergrepp sker.
V 4.3 Barns rätt att värja sig. Falun och Leksand. Sammanfattning
I önskan att själv verka för att de sexuella övergreppen skulle minska hade jag tidigare som
BUP-kurator endast kunnat bidra delvis med motåtgärden V 1, behandling av utnyttjade barn
och deras föräldrar samt med undervisning av olika slags barnpersonal (V 1, V 3).
Samhällsförändringar, rättsliga insatser och insatser riktade till förövare låg utanför mitt
arbete. Jag fann småningom att jag även skulle kunna bidra med motåtgärden att informera
och stärka barnen. Därför startade jag projektet Barns rätt att värja sig.
Under åren 1992–1997 (sex läsår) genomfördes i Leksand och åren 1993-1996 (tre läsår) i
Falun detta projekt för att förebygga sexuella och andra övergrepp mot barn. Verksamheten
nådde samtliga lågstadieklasser, ca 200 st, i de två kommunerna samt ett mindre antal
mellanstadieklasser. Sammanlagt deltog 4120 barn (i Leksand 1880, i Falun 2240) och ca
350 lärare och annan skolpersonal. Projektet initierades och leddes av mig, kurator vid BUPmottagningen, Falu-Leksandsteamet. I lärarförberedelser deltog jämte mig i viss mån resp
samrådsgrupp de första åren. Lärarkontakterna stod jag för. Arbetet i klasserna utfördes av
två skådespelare/dramapedagoger och mig.
14
Målen var att hjälpa barn försvara sig och avvärja övergrepp, att hjälpa barn att omedelbart
avslöja övergrepp, både de som ägt rum tidigare och de som framöver skulle komma att
inträffa samt att göra skolpersonal uppmärksam på tecken och mottaglig för avslöjanden.
Lärare och övrig skolpersonal förbereddes genom dels en föreläsning som gav allmän
kunskap om sexuella övergrepp och information om resurser för handläggning, dels visning
av den teaterföreställning med dialog som sen skulle ske i klasserna och dels
introduktionsträff vid varje skola för sig där skolpersonal fick information om projektets olika
delar och diskussioner skedde. Noggrann förberedelse av lärare och annan skolpersonal såg
jag som väsentlig.
Föräldrarna var informerade om att insatsen skulle ske men inte om tidpunkten.
Alla klasser besöktes sedan två gånger vardera. Klassläraren och några ur skolpersonalen var
med. Vid första besöket på ca 25 min spelades en scen och diskussion hölls med barnen.
Mellan besöken fick barnen i uppgift att känna efter vad de ville resp inte ville att någon
skulle göra med dem. Vid det andra besöket i klassen om 1½ timme ca en vecka senare
spelades sju scener av två skådespelare om problemsituationer som barn kan råka in i. Barnen
engagerades i diskussioner med BUP-kuratorn mitt i och mellan scenerna. Responsen från
barnen var mycket god. De tycks ha uppfattat budskapen att de själva kan avgöra vad de vill
vara med om, att de har rätt att vägra, att de inte ska följa med främlingar, att övergrepp aldrig
är barnets fel och att de ska berätta för att få hjälp. Efter föreställningarna diskuterades med
lärarna hur barnen reagerat och hur lärarna skulle arbeta vidare.
På lärarna låg att följa upp klassbesöken med diskussioner med barnen kombinerat med
ritande eller med att barnen själva fick spela upp scenerna. Lärarna ringdes upp både före
huvudbesöket för förberedelse och en vecka efter detta för samtal om hur efteraarbetet gått
samt för råd och stöd kring elever som det fanns funderingar om.
Ett par veckor efter huvudbesöket fick barnen besvara en mycket enkel enkät kring om de
hade någon att anförtro sig åt vid behov.
Föräldrarna fick fram emot terminsslut se samma klassföreställning som barnen varit med om
men då sammandraget till ett tillfälle. De föräldrar som kom visade mycket positivt intresse.
Mot terminens slut skedde åter träffar med lärarna skolvis för uppföljning och utvärdering.
Lärarna var överlag mycket positiva till insatsen, då de inte ansett sig kunna ta upp ämnet på
egen hand men däremot ofta kunnat prata bra med barnen om det efter klassbesöken. De
kände sig också tryggare inför att ta emot avslöjanden från barn.
Huruvida några barn till följd av verksamheten lyckats avvärja övergrepp vet vi inte.
Däremot vet vi att flera barn avslöjade sexuella övergrepp eller misshandel som de utsatts för,
i direkt anslutning till klassbesöken, medan andra direkt efteråt berättade för lärare,
skolsköterska eller förälder. Flera av dessa uppdagade brott gick till åtal och barnen fick hjälp
från BUP.
En mer omfattande redovisning av projektet ges i bilagan ”Barns rätt att värja sig”.
15
V 4.4 Utvärderingar
Någon vetenskaplig utvärdering av projektet i Falun och Leksand är inte gjord (se dock
bilagan sid 16, Måluppfyllelse). Utvärdering av något annat förebyggande arbete i Sverige
har jag inte lyckats finna.
Förland och Mossige (1993) gjorde på uppdrag av Norges forskningsråd en metaanalys av
utvärderingar som gjorts av förebyggande program riktade till barn, mestadels i England och
USA. Ingen av studierna visade att programmen reducerade antalet övergrepp mot barn eller
att de åstadkom ökning av avslöjanden. Detta förvånar givetvis mig som såg vissa
omedelbara resultat. Det framgår emellertid att man i utvärderingarna egentligen aldrig mätt
om övergreppen reducerats eller anmälningarna ökat. Det man mätt har varit om barnen fått
ökad kunskap och om de i rollspel kunnat visa hur man ska handla för att värja sig och
berätta. Den positiva effekt som utvärderingarna kunnat påvisa var just detta att barns
kunskaper ökat påtagligt och att barnen vet hur de ska handla samt att barnens känsla av
säkerhet ökat. I mycket liten grad hade programmen haft oavsiktliga negativa effekter i form
av ängslan hos en del barn.
Kreyberg (1995) anser att det finns en risk att barn som utsatts för övergrepp och sedan deltar
i förebyggande program ska känna att de borde ha kunnat skydda sig och därför får större
skuldkänslor när de inte lyckats med det. Jag tror att det är mycket viktigt att i programmen
tydligt och upprepat uttrycka förståelse för hur svårt det är att försvara sig själv. Jag tror att
tonvikten måste ligga på att förmedla själva vetskapen att barnet ha rätt att vägra, att barnet
inte ska behöva vara med om övergrepp och att det gäller att berätta för någon vuxen.
Mossige (1997) ställer sig tveksam till förebyggande program för barn och tycker att vi
överlåter ansvaret till barnen. Han efterlyser program som riktar sig mot dem som gör
övergrepp och mot samhällsföreteelser som gör övergrepp möjliga, arbete som vid den tiden
tydligen var obefintliga i Norge. Om inget annat görs än att försöka lära barnen försvara sig,
håller jag helt med Mossige.
Själv tycker jag inte att man kan utesluta någon metod att förhindra övergrepp, samhällelig,
riktad mot förövare eller riktad mot barn. Att stärka barnen tycker jag inte är att lägga
ansvaret på dem, såvida arbete direkt med barnen inte är den enda insatsen. Barnen kan inte
vänta tills samhället gjort omgivningen fri från faror. Jämför med hur vi lär barn bete sig rätt i
trafiken för att skydda sig själva från att bli överkörda. Där måste vi lära dem att själva undgå
faror så länge samhället inte lyckats få bilarna ofarliga eller bilförarna säkra. Föräldrar eller
lärare som inte lärde barnen akta sig för bilar skulle betraktas som försumliga. Kommuner
som inte lär barn värja sig mot övergrepp som en del i förebyggande kan likaledes betraktas
som försumliga.
16
VI Några rekommenderade strategier
VI 1 Chicago
I Chicago (Cohn 1986) utgick the National Committee for prevention of child abuse 1986 från
att förebyggande kräver flera samverkande strategier, att ingen myndighet ensam kan klara
problemen, att det inte finns någon entydig bild av förövare och alltså ingen möjlighet att rikta
prevention mot högriskpersoner, att prevention måste riktas mot unga presumtiva förövare, att
barn inte vet hur de ska värja sig, att barn ibland finns i riskfyllda miljöer, att samhället inte
starkt nog betonar förbudet och att samhället måste stödja förebyggande program.
En förebyggande strategi utformades innefattande 1) sexualupplysning för barn och ungdom
inklusive kunskap om vad som är normalt och onormalt, 2) utbildning av all sorts
barnpersonal, 3) föräldrautbildning, 4) träning i självbevarelse och självförsvar för barn och
ungdom och 5) klara budskap genom massmedia om att övergrepp är förbjudet och skadligt
och att hjälp finns att få.
Om strategin genomförts och hur framgångsrik den i så fall blev är för mig okänt, men jag
tycker att den stärker de tankegångar jag lagt fram i denna uppsats.
VI 2 Canada
Även Laws (1999) vid Ministry of health, British Columbia, Canada menar att även om
tyngdpunkten måste ligga på åtgärder riktade mot förövare och presumtiva sådana så ska
program riktade mot barn och andra sårbara grupper fortsätta.
Han förespråkar forskning om riskfaktorer, forskning om och utveckling av
behandlingsmetoder, upplysning om vilken behandling av förövare som fungerar, upplysning
till allmänheten, snabba insatser, möjligheter till frivillig behandling och självstärkande
program för barn.
VI 3 Nationell handlingsplan, Sverige (1998)
I samband med Världskongressen mot kommersiell exploatering av barn som hölls i
Stockholm 1996 beslöt de deltagande staterna att upprätta nationella handlingsplaner för att
motverka kommersiell sexuell exploatering av barn. Regeringen tillsatte en
interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att upprätta ett förslag till en sådan plan.
Arbetsgruppen föreslog åtgärder som syftar till att motverka även sådana övergrepp mot barn
som inte kan definieras som kommersiell sexuell exploatering. Planen fastställdes av
regeringen 1998.
Planen innehåller, förutom åtgärder för att hindra kommersiell exploatering av barn i andra
länder, följande mål och åtgärder:
17
Samlevnads- och sexualundervisning i skolan inklusive träning av förmågan att sätta gränser.
Utveckling i skolorna av beredskap att agera när barn signalerar att de inte mår bra.
Handläggningsrutiner för agerande vid misstanke om övergrepp.
Föräldrautbildning i grupp och individuellt. Information från socialtjänsten om
anmälningsskyldighet. Handläggningsrutiner för ärenden som rör övergrepp mot barn,
inklusive arbete i samrådsgrupper.
Kunskapsökning hos sjukvårdspersonal om sexuella övergrepp. Utbildning av personal som
arbetar med funktionshindrade. Spridning av kunskap om FNs konvention om barnets
rättigheter bland förtroendevalda och tjänstemän i kommuner och landsting.
Forskning kring behandlingsmetoder. Seminarium för journalister kring barnkonventionen
och kommersiell sexuell exploatering av barn. Mer upplysning om övergrepp genom
massmedia.
Eventuellt ytterligare skärpningar i lagstiftningen. Åtgärder för att förhindra att personer som
dömts för sexuella övergrepp ska kunna arbeta inom barnomsorg och skola.
Planen har kritiserats för att vara alltför vag och otillräcklig. Framför allt innehåller den
mycket lite nya åtgärder.
VII Avslutning
Jag har i denna uppsats enbart uppehållit mig vid förebyggande av sexuella övergrepp mot
barn. Jag har utgått från de av Finkelhor definierade fyra förutsättningarna för att sexuella
övergrepp mot barn ska bli möjliga.
Jag har sedan försökt att systematiskt undersöka möjliga motåtgärder mot dessa olika
förutsättningar. En del av motåtgärderna kan ha effekt mot flera förutsättningar. Exempelvis
kan upplysning till allmänheten (V 3) både göra människor mer observanta och
handlingskraftiga (öka de yttre hindren) och ge förövare och presumtiva förövare mod att
begära hjälp (öka inre spärrar). Föräldrautbildning (V 2) skulle både kunna göra barns
hemmiljö tryggare och mer behovsuppfyllande (öka yttre hinder) och förmå riskföräldrar att
söka hjälp (öka inre spärrar) samt hjälpa dem att själva undervisa sina barn (öka barnens
motstånd). Kunskapsökning hos personal (V 1, V 3) skulle såväl försvåra övergrepp av annan
personal (öka yttre hinder) som att öka deras uppmärksamhet på barn som far illa (öka yttre
hinder) och trygga dem i hanterandet samt underlätta för barn att berätta och därmed
åstadkomma tidig upptäckt (minska antalet förövare).
Åtgärder på det samhälleliga planet, åtgärder riktade till allmänheten, åtgärder riktade mot
förövare och de personer som riskerar att bli förövare och åtgärder riktade till barn är alla
nödvändiga för att tillsammans åstadkomma en minskning av sexuella övergrepp mot barn.
I århundraden led barn i tysthet och många fick sina liv förstörda. De senaste decennierna har
problemet börjat komma fram i ljuset och vi har försökt förbättra vårt omhändertagande av
både offren och förövarna. Vi måste nu öka våra ansträngningar att förhindra att övergrepp
överhuvudtaget sker. Samtidigt som man måste rädda dem som redan fallit i vattnet från en
kaj, måste man sätta upp räcken så att inte fler faller i.
18
Referenser
Carlberg, Margareta, 2000: Personlig kommunikation 2000 05 18, Stockholm
Cohn, Anne H., 1986: Preventing adults from becoming sexual molesters. Child Abuse &
Neglect, Vol. 10, USA
Edgardh, Karin, 1992: Tonåringar, sex och samlevnad. I: Att våga se framåt, Rädda Barnen,
Stockholm
Finkelhor, David, 1984: Child sexual abuse. New theory and research. New York
Förland, Marte & Mossige Svein, 1993: Forebygging av seksuelle overgrep mot barn. Oslo
Gumpert, Klara, 1996 Föreläsning 1996 10 17, Linköping
Kjellgren, Cecilia, 1994: Unga förövare av sexuella övergrepp + Gruf 2. Expertrapport,
Socialstyrelsen, Stockholm
Kjellgren, Cecilia, 2000: Ungdomar som förgriper sig sexuellt. Expertrapport,
Socialstyrelsen, Stockholm
Kreyberg Normann, Erik, 1995: Barn och sexuella övergrepp. Stockholm
Kwarnmark, Elisabeth, 1998: Föreläsning 1998 10 22, Linköping
Laws, D.Richard, 1999: Sexual offending as a public health problem. Ministry of health,
British Columbia
Långström, Niklas, 2000: Unga som begår sexualbrott, en forskningsöversikt. Expertrapport,
Socialstyrelsen, Stockholm
Martens, Peter, 1989: Sexualbrott mot barn. BRÅ 1989:1, Stockholm
Mc Cormach, A. + Selvaggio, M., 1989: Screening for pedophiles in youth-oriented
community agencies. Social casework Jan 1989 sid 37-42.
Mossige, Svein, 1997: Primärforebygging av seksuelle overgrep mot barn. En historie om
hvorfor vi overlater ansvaret till barnet. Artikel. Norge
Nationell handlingsplan mot kommersiell sexuell exploatering av barn. 1998. Ds 1997:54,
Stockholm
Persson, Karin, 1998: Relation och trauma. Stockholm
Reed, Ritva, 1997: Genom öppen dörr kommer inget spöke! Puff-projekt. Eskilstuna
19
Sandström – Taylor, Solveig, 1993: Den största hemligheten. Södertälje
Seidel, Jan, 1991: Övergrepp mot barn. Lund
Sjöblom, Yvonne, 1993: Känn själv. Stockholm
Sexuella övergrepp mot barn, en kunskapsöversikt. 2000 Socialstyrelsen, Stockholm
Torhall, Karin, 1996: Sexuella övergrepp mot barn i Dalarna. De anmälda fallens
utbredning och karaktär. Inventering 1991-1994. Falun
Trulsson, Karin, 2000: Personlig kommunikation 2000 06 15. Kvinnoforum, Stockholm
