Regalecus glesne
Sillkung
NE
NA
LC
Fiskar
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Ej tillämplig (NA)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar), Ordning: Lampriformes (glansfiskartade fiskar), Familj: Regalecidae
(sillkungfiskar), Släkte: Regalecus, Art: Regalecus glesne - sillkung Ascanius, 1772 Synonymer:
Kännetecken
En spektakulär och omisskännlig art som påträffats vid ett par tillfällen i Sverige och närmast kan beskrivas som
ett långt, silvrigt band med röd kant. Den kan bli upp till åtta meter lång och är därmed världens längsta strålfeniga
fisk.
Totallängd 800 cm, men uppgifter om upp till 11 meter långa individer förekommer, och observationer har gjorts där
man skattat längden till 15 m. Kroppen är extremt långsträckt och sammanpressad från sidorna. Baktill smalnar den
av till en trubbig spets. Huvudet är från sidan sett mycket kort och högt. Munnen är liten och utskjutbar med svart
insida och mycket små tänder. Ryggfenan börjar ovanför ögonen och sträcker sig utmed hela kroppen. De första 8-10
ryggfenstrålarna är långa; de fem första förenade av fenhud långt ut, de följande med fenhud endast vid basen.
Därefter följer ungefär 400 korta fenstrålar med fenhud ända ut till spetsen. Analfena saknas. Stjärtfena saknas som
regel helt hos vuxna individer, men hos mycket små exemplar finns spår av en stjärtfena i form av några fria
fenstrålar. Bröstfenorna sitter nära huvudet och är mycket korta och rundade. Bukfenorna sitter strax bakom
bröstfenorna och utgörs av en kort, basal fenstråle samt en mycket lång fenstråle som har en förtjockning försedd
med kemoreceptorer vid spetsen. Fjäll saknas utom längs sidolinjen, som löper nedtill på kroppssidan i en lång rad
med löst sittande fjäll.
Kroppen är silverglänsande med anstrykning av blått samt med talrika mörkgrå eller svarta fläckar alternativt tunna,
mörka tvärstreck. Hos fiskar är färgen på ryggen vanligen mörk, men inte hos sillkung, vilket tycks hänga ihop med
fiskens vana att stå lodrätt med huvudet uppåt. Detta förklarar varför sillkungens ansikte, istället för ryggen, är svart.
Kroppsytan är täckt av små, vårtliknande upphöjningar som sitter i längsgående band med stråk av slät hud
däremellan. Längs bukkanten finns små toppiga knölar. Rygg- och bukfenorna är djupröda, medan bröstfenorna är
gulaktiga eller opigmenterade.
Fenstrålar och fjäll: D ca 400, A saknas, P 12, V 1. Fjäll saknas utom i sidolinjen, där de är svårräknade.
Utbredning och status
Endast två exemplar - 380 cm respektive 365 cm långa - har påträffats i Sverige, båda i Bohuslän. Det första
exemplaret strandade på Burholmen, ungefär 5 km väster om Kosteröarna, i mars 1879. Det andra exemplaret
strandade vid Bovallstrand i maj 2010. Arten har en vidsträckt utbredning i tropiska och tempererade hav och kan
påträffas i Nordatlanten norrut till Island och norra Norge.
Ekologi
Sillkung är en solitär, mesopelagisk art som uppehåller sig på ned till 1 000 meters djup, och den finns följaktligen
huvudsakligen utanför kontinentalsockeln. Födan utgörs av små fiskar, kräftdjur, bläckfiskar och maneter, som den
suger i sig. Mycket litet är känt om artens biologi, även om den inte verkar vara särskilt sällsynt i sin naturliga miljö.
Den simmar snett i vattnet och har även setts hänga vertikalt vid vattenytan med huvudet riktat uppåt.
Kemoreceptorerna i knölarna på bukfenorna tjänar förmodligen som smakorgan. Äggen, som är röda och 2,5 mm i
diameter, driver fritt.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Övrigt
Namngivning: Regalecus glesne Ascanius, 1772. Icones rerum naturalium 2: 5, Pl. 11.
Etymologi: glesne = latinisering av typlokalen Glesnaes, belägen nära Bergen i Norge.
Uttal: [Regalékus glésne]
Litteratur
Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Strålfeniga fiskar. Actinopterygii. 2012. ArtDatabanken, SLU, Uppsala.
Författare
Sven O. Kullander & Bo Delling 2012 (bearbetad av Tomas Carlberg och Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
2
