Att vara metodist
av John Wesley
i översättning av Tomas Söderhjelm
Förord av biskop Hans Växby
”Tro inte att jag redan
har nått detta.” Fil.3:12
2
Förord
Vilket ljus och vilken glädje det vilar över denna lilla skrift!
Det var inte utan spänning jag åter tog det i min hand, och flera gånger under
genomläsningen kände jag mig både betraktad och avslöjad.
Men jag lägger den ifrån mig med en känsla av trygghet och förväntan.
Det märks att den är skriven av en man som mest av allt unnar människor
rikedomen i Gud.
Det är befriande att i början läsa om vad det inte är att vara metodist.
Vi är så vana vid att bygga vår identitet på historiska och teologiska
inmutningar. John Wesley menar att både särmeningar och särbeteenden är
oväsentliga. Och i stället för att leta efter ”minsta gemensamma nämnaren”,
visar han på den breda och trygga grunden för all kristen tro och allt kristet liv.
Lite generande är det sedan att läsa vilka självklara grundelement i ett kristet
liv John Wesley anser vara utmärkande för en metodist.
Generande därför att de självklara sakerna inte lika självklart fungerar i mitt
eget liv. Och min metodistiska självkänsla vacklar när han så tydligt säger att
det är i kristenlivets innerlighet, djup och kvalitet vi finner det som är så typiskt
metodistiskt.
När han sedan börjar använda så absoluta ord som ”alltid” och ”fullständigt”,
är jag beredd att komma med mina invändningar och reservationer.
Men så märker jag sinnelaget och avsikten med skriften.
Den har inte kommit till för att skriva upp ”inträdeskraven” eller rensa upp
bland dem som känner sig otillräckliga. Dess avsikt är att visa på den oerhörda
rikedom det är att vara en kristen.
Författaren är driven av en innerlig önskan att varje metodist och varje annan
människa skall förstå allt Gud erbjuder var och en som tror. Jag förstår varför
metodistpredikanterna brukade erbjuda full (d.v.s. odelad och begränsad), fri
(d.v.s. vilande enbart på Guds verk och inte prestation) och närvarande
(d.v.s. ”present”, som betyder både när-varande och nu-varande) frälsning.
Visst är den här skriften utmanande. En utmaning mot den andliga fattigdomen
och upprop mot torftigheten. Vilken aktuell text!
Hans Växby, biskop
3
I
Det är inte åsikterna som karaktäriserar en metodist. Att följa någon speciell
ordning för sitt gudsliv är inte det viktiga för honom. Inte heller att hysa den
eller den uppfattningen eller ha samma synsätt som den eller den.
Tror man att det är åsikterna som kännetecknar en metodist så tar man miste.
Det handlar inte om det. Vi tror förvisso att varje bok i skriften är inspirerad av
Gud (2 Tim. 3:16) och det skiljer oss från alla som inte tror det.
Vi tror att Guds skrivna ord är den enda och tillräckliga regeln för en kristens
tro och liv. Det skiljer oss från dem som inte ser Bibeln som tillräcklig i sig.
Vi tror att Kristus är den evige och högste Guden. Det skiljer oss från dem som
har en annan uppfattning om Kristus.
Men när det gäller åsikter eller trosuppfattningar som inte rör vid den kristna
trons grundsanningar så tänker vi och låter andra tänka.
Det spelar ingen roll om dessa åsikter eller trosuppfattningar är sanna eller ej.
Det är inte detta som utgör kännetecknet på en metodist.
II
Vi håller oss inte heller med några speciella uttryck. Vår tro ha inget att göra
med något särskilt sätt att tala. Vi är inte beroende av några udda eller ovanliga
formuleringar. I vanligt tal liksom när vi talar om det som rör Gud väljer vi de
ord som känns naturliga-enkla, vanliga ord som kan förmedlar vad vi vill ha
sagt.
Vi överger därför inte vardagens enkla språk. Det är en annan sak när vi med
bibelord vill belysa Bibelns sanningar- men vilken troende kan anmärka på det?
Det finns inga bibelord som vi använder med större förkärlek än andra, om det
inte är så att bibelförfattaren själv brukar ett ord oftare än annat.
Att tro att det är en metodists ord som karakteriserar honom är alltså ett lika
stort misstag som att tro att det är så hans åsikter som är speciella.
4
III
Vi vill inte heller särskilja oss genom några speciella handlingar, seder eller bruk
när det rör oväsentligheter.
Vår tro går inte ut på att göra sådant som Gud inte har sagt åt oss att göra, eller
att avstå från sådant som Gud inte har förbjudit.
Tron för oss är inte en fråga om hur man är klädd, hur man står och går eller
om man ska huvudet täckt eller ej. Det handlar för oss inte heller om att avstå
från äktenskap eller från någon mat eller dryck. ”Allt är bra om det tas emot
med tacksägelse” (1 Tim. 4:4). Den som vet vad han talar om förstår därför att
det inte är här man finner vad som kännetecknar en metodist. Det rör sig bara
om handlingar, seder och bruk som Guds ord inte säger något avgörande om.
IV
En metodist betonar inte någon del av sin tro mer än någon annan.
Visst kan man invända att en metodist särskilt trycker på att vi är frälsta
enbart genom tron.
Men då måste man rätt fatta de uttryck vi använder oss av. Med frälsning
menar en metodist hjärtats och livets helighet.
Och denna helighet kan bara ha sitt ursprung i en sann tro och i tron enbart.
Detta kan inte ens namnkristen förneka. Vi lägger alltså inte större vikt vid
någon del av tron än vid någon annan. ”Upphäver vi då lagen genom tron?
Inte alls! Vi befäster lagen” (Rom.3:31).
Vi menar inte- som (Gud vet) alltför många gör – att vår tro går ut på att inte
göra något ont, att göra gott och att bruka Guds nådemedel. Allt det är ju inte
alls tillräckligt. Vi vet av egen erfarenhet att en människa under många år kan
sträva på det sättet bara för att till slut inte ha mer tro än hon hade när hon
började.
Än mindre hjälper det att stryka något av detta eller att kanske hänga upp sig
vid någon liten detalj. Då blir vi som kvinnan som tror att hon är dygden själv
bara för att hon inte är prostituerad. Eller vi liknar mannen som ser sig själv
som genomärlig bara för att han varken rånar eller stjäl.
Måtte mina fäders Herre och Gud bespara mig en så fattig och eländig tro.
5
Vore detta vad som kännetecknar en metodist så skulle jag hellre vara en ärlig
och uppriktig hedning.
V
”Men”, frågar du, ”vad är det då som karaktäriserar en metodist?
Vem är en metodist enligt vad du anser?” Mitt svar är följande: En metodist är
en människa som har Guds kärlek ingjuten i sitt hjärta genom att Gud har gett
henne sin helige Ande (Rom.5:5).
En metodist älskar Herren sin Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ, av hela sitt
förstånd och av hela sin kraft (Mark.12:30).
Gud är hans hjärtas glädje och hans själs längtan (Jes.26:8). Därför ropar hans
själ alltid: ”Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, så frågar jag
efter intet på jorden.” Min Gud och mitt allt! Du är ”mitt hjärtas klippa och min
del evinnerligen” (Ps.73:25f.)
VI
En metodist är lycklig i Gud. Ja, han är alltid lycklig. Han bär inom sig en källa
med ett flöde som ger evigt liv (Joh.4.14).
Det fyller hans själ med frid och med glädje. Han är alltid glad nu när den
fullkomliga kärleken har drivit bort rädslan (1Thess.5:16; 1 Joh.4:18).
Han gläder sig alltid i Herren (Fil.4:4). Ja, han jublar över Gud, sin frälsare
(Luk.1:47) och han jublar i Fadern ”tack vare vår herre Jesus Kristus, genom
vilken vi nu har vunnit försoningen” (Rom.5:11). Han kan inte vara annat än
glad när han nu blivit friköpt genom Kristi blod och fått sina överträdelser
förlåtna (Ef. 1:7). Han gläds när han ser tillbaka på den fruktansvärda avgrund
han blivit befriad ur och när han upplever hur alla hans överträdelser utplånats
som ett moln och alla hans synder som en sky (Jes. 44:22).
Han kan inte låta bli att vara glad när han tänker på var han nu befinner sig,
nu när han gjorts rättfärdig genom tron och fått frid med Gud genom vår herre
Jesus Kristus (Rom. 5:1).
”Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre” om att han
nu genom tron är ett Guds barn (1 Joh.5:10).
6
Eftersom han är ett Guds barn har Gud sänt sin sons ande i hans hjärta, och den
ropar ”Abba! Fader!” Och Anden själv vittnar tillsammans med hans ande om
att han är Guds barn (Gal.4:6; Rom. 8:16). Han blir glad när han ser framemot i
hoppet att få del av Guds härlighet (Rom.5.2), den härlighet som skall
uppenbaras och bli vår (Rom.8:18).
Ja, hans glädje är fullkomlig och hela hans inre ropar: ”Välsignad är vår herre
Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött mig på nytt till
ett levande hopp – till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och
som väntar på mig i himlen!” (1 Petr.1:3ff).
VII
Den som har detta hopp, han är uppfylld av odödlighet och han tackar ständigt
Gud (1 Thess.5:18). Han vet att detta – vad det än är – är Guds vilja i Kristus
Jesus för honom.
Han tar med glädje emot allt från Gud och säger ”Guds vilja är god”.
Vare sig Herren ger eller tar lovar han Herrens namn (Job 1:21).
Han har nämligen lärt sig att klara sig med det han har. Han har lärt sig att leva
fattigt och att leva i överflöd. Han har erfarenhet av allt: att vara mätt och att
hungra, att leva i överflöd och att lida brist (Fil.4:11ff).
Vare sig han har det bra eller lider nöd, vare sig han är sjuk eller frisk, i liv som i
död tackar han från djupet av sitt hjärta honom som ger honom detta för hans
eget bästa.
Han är viss om att varje fullkomlig gåva kommer från ovan och på samma sätt
kommer inget annat än det som är gott från himlaljusens fader (Jak.1:17).
I hans händer har han helt och hållet överlämnat själv, i sin trofaste Skapares
händer.
Därför gör han sig inga bekymmer (Fil.4:6). Han oroar sig inte, ängslas inte.
Han har kastat alla sina bekymmer på Gud, som sörjer för honom (1 Petr. 5:7).
Han tackar Gud, låter honom få veta alla sina önskningar och förtröstar så i allt
på honom (Fil. 4:6).
7
VIII
En metodist ber ständigt (1 Thess 5:17). Det är honom förunnat att alltid be och
inte ge upp (Luk.18:1).
Det innebär inte att han alltid är i kyrkan, även om han inte försummar något
tillfälle att vara där. Det innebär inte heller att han alltid ligger på sina knän
även om han ofta gör det eller ligger på sitt ansikte inför Herren sin Gud.
Han ropar inte alltid högt till Gud eller åkallar honom med ord.
Många gånger vädjar Anden för honom med rop utan ord (Rom.8:26).
Men hans hjärta säger alltid: ”Till dig står mitt hjärtas längtan, du ljus av evig
härlighet. Min tystnad talar inför dig utan att jag säger ett ord.”
Detta och bara detta är verklig bön.
Hans hjärta är alltid upplyft till Gud, alltid och överallt. Han låter varken något
eller någon avbryta eller hindra honom. Hans hjärta är alltid hos Herren vare sig
han är ensam eller i sällskap med andra, vare sig han kopplar av eller arbetar
eller samtalar. När han lägger sig och han stiger upp är Gud i alla hans tankar.
Han vandrar ständigt med Gud. Han älskar honom av hela sitt hjärta och
överallt ser han den Osynlige (Hebr.11:27).
IX
På detta sätt visar en metodist sin kärlek till Gud. Han ber hela tiden. Han är
alltid glad. Han tackar ständigt Gud. I hans hjärta står detta budord skrivet:
”Den som älskar Gud skall också älska sin broder” (1 Joh.4.21).
Därför älskar en metodist sin nästa som sig själv (Mark.12:31).
Han älskar varje människa som sin egen själ. Hans hjärta är fullt av kärlek till
alla människor, till vart barn av andarnas fader (Hebr. 12:9).
Han hindras inte i sin kärlek av att han inte känner en människa personligen.
Det gör ingen skillnad för honom om han vet att en människa ägnar sig åt
sådant som han själv inte kan acceptera eller om hon möter hans kärlek med
hat. Han älskar sina fiender och han älskar Guds fiender, ”de otacksamma och
onda” (Matt.5:44; Luk. 6:35).
Om det inte är möjligt för honom att göra gott mot dem som hatar honom, så
fortsätter han ändå att be för dem (Luk.6:27), även om de avvisar hans kärlek
och förföljer honom.
8
X
En metodist är renhjärtad (Matt. 5:8). Guds kärlek har renat hans hjärta från
all hämndlystnad, från avund, elakhet och vrede, från all slags ovänlighet och
illvilja.
Guds kärlek har renat honom från stolthet och högmod, som bara orsakar
stridigheter.
Han har klätt sig i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och
tålamod.
Han har fördrag med andra och är överseende om han har något att förebrå
någon. Liksom Herren har förlåtit honom förlåter han andra (Kol. 3:12ff).
För hans egen del finns inte längre någon orsak till stridigheter. Ingen kan
längre ta ifrån honom det han lever för.
Han älskar inte världen och det som finns i världen (1 Joh.2.15).
Världen är korsfäst och död för honom och han för världen (Gal. 6:14).
Han är död för allt som är i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad
högfärden skryter med (1 Joh. 2:16). Hans själs längtan står endast till Gud och
hans namn (Jes. 26:8).
XI
Denna längtan medför att han inte vill göra vad han själv vill med sitt liv.
Han vill göra hans vilja som har sänt honom (Joh.6:38). Det han alltid och i alla
sammanhang strävar efter är att leva till hans behag, som hans själ älskar, och
inte till sitt eget (Joh.8:29).
Hans öga är ogrumlat och därför får hela hans kropp ljus (Luk. 11:34).
Ja, där själens öga i kärlek alltid betraktar Gud, där kan det inte finnas något
mörker. Allt blir ljust, som när en lampa låter sitt ljus falla på dig (Luk. 11:36).
Gud är den som ensam råder. Allt som själen rymmer är Herrens heliga
egendom. Hjärtats alla önskningar är i enlighet med hans vilja.
Varje tanke som föds har honom som mål och stämmer överens med Kristi lag.
9
XII
På frukten känner man trädet (Matt. 12:33).
En metodist älskar Gud och håller hans bud (Joh. 14:21).
Han håller inte bara några av dem eller de flesta utan alla från de minsta till de
största. Han är inte nöjd med att hålla hela lagen men överträda ett enda bud
(Jak. 2:10). I allt har han ett gott samvete gentemot Gud och människor (Apg.
24:16).
Det som Gud har förbjudit undviker han. Det som Gud har påbjudit gör han,
vare sig det är litet eller stort, svårt eller lätt, till glädje eller tungt för köttet.
När nu Gud har befriat hans hjärta löper han på Guds buds väg (Ps. 119:32).
Han sätter sin ära i att göra detta. Hans högsta glädje är att varje dag göra Guds
vilja på jorden så som den sker i himlen (Matt. 6:10). Han vet att Guds änglars
största förmån, dessa Guds starka hjältar, är att uträtta hans befallning så snart
de hör ljudet av hans befallning (Ps. 103:20).
XIII
En metodist håller alltså med all sin kraft alla Guds bud.
Hans lydnad är lika stor som hans kärlek – den källa ur vilken lydnaden flyter.
Han älskar Gud av hela sitt hjärta och tjänar honom därför av hela sin kraft
(Mark. 12:30).
Han frambär sig själv som ett levande och heligt offer som behagar Gud
(Rom. 12:1). Utan förbehåll överlämnar han sig själv, allt han är och har,
till Guds ära. De pund han fått förvalta använder han alltid i enlighet med sin
Mästares vilja (Luk. 19:11ff). Det kan gälla själens krafter eller kroppens alla
lemmar. En gång lät han synden och djävulen bruka dem som redskap för
orättfärdigheten. Nu när han har återvänt till livet från döden, låter han Gud
bruka dem alla som redskap för rättfärdigheten (Rom. 6:13).
10
XIV
En följd av detta är att han gör allt till Guds ära (1 Kor.10:31).
Vad han än sysslar med är detta hans mål (det är betydelsen av att ha ett
ogrumlat öga) och han lyckas också. Allt arbete, all fritid, alla böner – allt har
Guds ära som mål. Hans livs enda mål och mening är detta – vare sig han sitter
i sitt hus eller går på vägen, vare sig han lägger sig eller stiger upp, i allt han
säger och gör.
Tar han på sig fina kläder, arbetar han, äter och dricker han eller kopplar han av
från ett slitsamt jobb – allt har som mål att ge Gud äran och på jorden fred
bland dem han har utvalt (Luk.2:14). Hans enda rättesnöre, som han aldrig
ruckar på, är detta: ”Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu
namn och tacka Gud fadern genom honom” (Kol. 3:17)
XV
En metodist låter inte heller världens seder och bruk hindra honom i det lopp
han har framför sig (Hebr. 12:1).
Han vet att omoralen inte blir moral bara för att den blir modern.
Han minns att var och er av oss skall avlägga räkenskaper inför Gud
(Rom.12:12).
Därför kan han inte följa mängden i vad som är ont (2 Mos. 23:2).
Han kan inte leva fest och glans varje dag och ha så mycket omsorg om det
jordiska att begären väcks (Luk. 16:19; Rom.12:14).
Han kan lika litet samla skatter på jorden som han kan bära eld i sina kläder
( Matt. 6:19; Ords.6:27).
Inte av någon anledning kan han pryda sig själv med guld eller dyrbara kläder (1
Tim. 2:9).
Han kan inte delta i eller uppmuntra sådana nöjen som kan leda till omoraliska
handlingar.
Han kan inte förtala sin nästa. Han kan lika lite ljuga vare sig inför Gud eller
människor. Han kan inte säga ett ovänligt ord om någon enda eftersom
kärleken håller vakt vid hans läppars dörr.
Han använder inga onyttiga ord (Matt. 12:36).
11
Han öppnar inte munnen för ofruktbart prat utan säger bara sådant som tjänar
till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör
på (Ef.4:29).
Han tänker på allt som är rent och talar om det, allt som är värt att älska och
akta (Fil. 4:8). I allt han gör är han en prydnad för vår herres Jesu Kristi
evangelium (Tit.2:10).
XVI
Till sist.
Så länge det finns tid gör han gott mot alla människor (Gal. 6:10).
Han gör gott mot grannar och främlingar, mot vänner och fiender.
Han gör det på alla sätt som är möjliga. Det gäller inte bara deras kroppsliga
behov som att ge den hungriga mat, de nakna kläder och besöka de som är
sjuka och i fängelse (Matt. 25:35ff).
I ännu högre grad strävar han efter att göra gott mot deras själar och han gör
det med den styrka Gud ger (1 Petr. 4:11). Han söker att väcka dem som sover
en dödens sömn.
De som har vaknat vill han leda till försoningsblodet. Så kan de få frid med Gud
då de blivit rättfärdiga genom tron (Rom. 5:1).
De som fått frid med Gud sporrar han att överflöda ännu mer i kärlek och goda
gärningar (Hebr. 10:24). Han är villig att offra allt, ja, att offra sig själv i detta
arbete. Även om hans blod skulle utgjutas när han bär fram deras tro som ett
offer, så gör han det (Fil. 4:17). Han gör det för att de alla skall nå en mognad
som svarar mot Kristi fullhet (Ef. 4:13).
XVII
Så ser vår rörelses principer och praxis ut. Det är detta som kännetecknar en
verklig metodist. Bara genom det som jag har beskrivit här vill en metodist
skilja sig från andra.
Om någon påpekar att det här ju bara är gemensamma och grundläggande
drag för all kristen tro så ha de alldeles rätt. Det är min övertygelse och
sanningen vad gäller dessa kännetecken.
12
Jag önskar inför Gud att du och alla människor skulle förstå detta: jag och de
som följer mig vill inte på något vis skilja oss från andra annat än när det gäller
dessa gemensamma och grundläggande drag för kristen tro.
Detta är den gamla enkla kristna tro som jag lär ut till andra.
Några andra kännetecken vill jag inte veta av och de tilltalar mig inte alls.
Den som nu är vad jag predikar – sedan må han kallas vad han vill, ett namn
förändrar inget – han är en kristen, inte bara till namnet men till hjärta och liv.
Hans inre såväl som hans yttre är format efter Guds vilja så som den
uppenbaras i Bibelns ord.
Han tänker, talar och lever i enlighet med den metod som Guds uppenbarelse
lägger fram.
Hans själ är förnyad efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet
som hör sanningen till (Ef. 4: 23f.)
Han har det sinnelag som fanns hos Jesus Kristus (Fil. 2:5). Därför lever han själv
så som Kristus levde (1 Joh.2:6).
XVIII
Det är genom dessa kännetecken, dessa frukter av en levande tro som vi önskar
att skilja oss från den otroende världen, från alla dem vars hjärtan och liv inte
är i enlighet med Kristi evangelium.
Men från sanna, verkliga kristna – vilket samfund de än tillhör – vill vi inte
särskilja oss. Nej, inte från någon som ärligt söker att gripa det som han ännu
inte har i sin hand (Fil. 3:12f). ”Den som gör min himmelske faders vilja är min
bror och syster och mor” (Matt. 12:50). Därför ber jag er, bröder, vid Guds
barmhärtighet, att vi inte skall dela upp oss i olika läger (Rom. 12:1;
1 Kor. 1:10).
Min enda fråga är denna: är du lika redligt sinnad mot mig som jag mot dig?
Är det så, så räck mig din hand (2 Kon. 10:15).
Låt oss inte fördärva Guds verk på grund av våra åsikter eller formuleringar.
Älskar du Gud och tjänar honom?
Det räcker. Jag ger dig min hand till tecken på vår samhörighet (Gal. 2:9).
13
Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och
gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla (Fil. 2:1) – låt oss
då kämpa tillsammans för evangelium.
Låt oss leva värdigt vår kallelse, alltid ödmjuka och milda.
Låt oss ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Låt oss sträva efter att
med friden som band bevara den andliga enheten: en enda kropp och en enda
ande, liksom vi en gång kallades till ett och samma hopp.
En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står
över allting, verkar genom allt och finns i allt (Ef. 4:1-6).
