Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 1 maj 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Bön
Sid. 1(4)
Har du tid att inte be?
Inledning
En liten pojke ropar med all kraft han har ut sin bön: - Gud, ge mig en chokladkartong när jag
fyller år om några dagar. Hans mamma skyndar sig in i rummet och säger: - Men lille vän. Du
behöver inte skrika så. Gud är inte döv! Varpå pojken svarar: Nej, inte Gud men morfar och
han sitter inne i vardagsrummet.
Temat för gudstjänsten idag lyder: Har du tid att inte be?
Kanske har vi ibland känt att vi nog borde ta sådan tid – men inte hittat den. Vi kanske t.o.m.
har beklagat oss med orden: - Jag har inte tid att be.
Så blir bönen lätt en del av vårt dåliga samvete. Ännu något vi lagt i den stora högen av
projekt och idéer som vi borde ta tag i men inte hinner.
Fast tänk om man kan vända på allt. Tänk om bönen spar tid. Luther lär en gång ha sagt att
han hade så mycket att göra att han måste be minst tre timmar för att hinna med det. Tänk om
bönen hjälper oss att klara av allt det där andra på ett både bättre och mer effektivt sätt. Då
skulle man ju faktiskt kunna ställa frågan så där baklänges: Har du tid att inte be?
Jag vet att många brottas med sitt böneliv och både känner och beskriver sig som dåliga
bedjare. Det är tråkigt. Bönen är en fantastisk gåva. Att få be är en enorm styrka. Hur kan vi
finna ut ur känslor av kramp och misslyckanden. Kanske borde vi börja med den fråga som
pojken i berättelsen borde ställt sig: - Vem är det egentligen vi ber till.
Så här har jag tänkt: jag ska göra fem enkla påstående om bönen så får vi se vart det tar oss.
Vi behöver förstås också en bibeltext.
En rolig sak hände i torsdagskväll. Äldste Böhm säger till ordförande Stendahl: - Jag slår vad
om, 100 kr, att du inte kan hela Fader vår utantill! OK svarar ordförande Stendahl och läser
tveklöst och utan darr på rösten: - Det går en ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda
ljus. Förgrymmad tar äldste Böhm fram sin hundralapp och muttrar: - Jag trodde aldrig att du
skulle klara det.
Så här lyder Herrens bön: ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli
helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt
bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i
skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.”, Matt 6:9-13.
Fem påståenden om bön alltså:
Först: Bön är att vända sig till Gud
Är inte det så självklart att det inte behöver sägas.
Visst är det självklart. Ändå händer det nog att vi glömmer det. Att vi ber inlärda böner mer
eller mindre automatiskt. Att vi har tanken någon annanstans när vi ber vår aftonbön.
Jesus lär sina lärjungar att be: - Fader vår.
Det är alltså första lektion i bönen skola. Tänk på att bön är att träda nära Gud. Det får inte
ske slarvigt eller obetänksamt. Tänk dig att portarna slås upp till Guds tronsal. Du har fått
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 1 maj 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Bön
Sid. 2(4)
audiens hos världarnas Konung och Skapare. Nu träder du fram inför honom. Nu kan du tala.
Du tilltalar Gud.
Den 20 augusti 1977 skickades rymdsonden Voyager II ut i yttre rymden för att göra
observationer. Den lämnade jorden med en hastighet av 150 000 km i timmen. Den 28 augusti
1989 kom den fram till planeten Neptunus som ligger fyra miljarder km från jorden. Det
kommer att dröja 958 000 år till dess den nästa gång kommer inom ett ljusårs avstånd till en
stjärna. I vår galax finns hundra miljoner stjärnor, sådana som vår sol. Vår galax är en av
hundra miljoner galaxer. Och detta är bara skapelsen. Nu träder du fram inför Skaparen.
Men det är inte allt. Han är också din Far. I hans närhet finns både svindel och intimitet. Guds
mäktiga hand och Guds varma leende.
Författaren Andrew Murray skrev: ”Bönens makt är nästan helt beroende av vår uppfattning
om vem vi talar till.” Vi kanske är nybörjare på bönens område. Vi kanske är tafatta och
ängsliga bedjare. Men bön handlar inte om oss. Bön handlar om Gud. Som båten vänder in i
lä och trygghet i hamnen undan stormen på öppet hav kommer du nu in i Guds famn. Inget du
säger kommer att förvåna honom. Ingenting du brottas med är för svårt för honom. Inget du
kämpar med är likgiltigt för honom.
Mitt andra påstående ligger nära det första: Bön är att ställa sig inför Gud
Bön är att låta sig avslöjas. Den som ber kan inte ljuga och bedra. Gud känner varje tanke,
varje handling, alla mina motiv. Han vet också hur mitt liv varit och varför jag är den jag är.
Därför kan den uppriktige bedjaren aldrig ha någon egentlig distans till sin bön.
Är du beredd att träda fram inför Gud?
Ylva Eggehorn uttrycker det oändligt vackert: ”När jag var barn brukade jag springa ut i
hallen på morgonen och sätta mina fötter på den första solfläcken som reflekterades mot
golvet snett genom köksfönstret. Att bara stå stilla i ljuset och sakta låta värmen stiga in i
gryningskalla fötter var härligt… Att komma hem till farmor var också att få stå i en
värmande solfläck: hennes blick. De bruna, glada ekorrögonen under det vita håret såg på
mig, hennes hand som nästan alltid var i rörelse med mat eller handarbeten lades varsamt
över min på bordet. `Du lilla´, sade hon, och det låg en hel värld av accepterande och ömhet i
de orden. Bedrövelser, skräck, skam och nederlag fick plats där. Och min märkvärdighet, att
jag var någon värd att förundras över. Hela min spinkiga barnakropp och –själ stod som ett
råddjur i skogsbrynet och kände vittringen av kärlek. Det går en rak linje från dessa
erfarenheter till den klangbotten som den aronitiska välsignelsen väcker i mig: `Herren låte
sitt ansikte lysa över dig…´ Jag har varit med om det.”
Att träda fram inför Gud är att få stå i ljuset.
Vår frimodighet kommer påverkas av hur vi uppfattar situationen. Att träda fram i en domstol
och inför en domares skarpa blick är hotande. Att komma hem, att få vara den man är och att
veta att man inte alltid behöver bevisa något för att vara accepterad är värmande, bekräftande
och befriande. När Jesus lär oss att be med orden ”Fader vår” ställer han oss där, mitt i
solljuset och värmen. När du kommer till Gud kommer du hem. Du är välkommen,
efterlängtad och älskad.
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 1 maj 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Bön
Sid. 3(4)
Påstående tre: Bön förändrar!
Pastor Warren J. Keating sa en gång att den bästa bön han någonsin hört löd så här: - Gud,
gör mig till den människa min hund tror att jag är!
Bön är inte bara inre terapi. Bön är ett mäktigt redskap till förändring. Bön förändrar bedjaren men
också förhållanden.
Skandinaviens mest växande församling just nu är en pingstförsamling i den lilla finländska
staden Seinäjoki, på 30-40 000 medlemmar. - Det finns inga specialknep till väckelse. Bönen
är vår enda nyckel till tillväxt, säger pastor Martti Kallionpää, i ett besök i Sverige för några
veckor sedan.
Varje onsdagskväll samlar församlingen omkring 900 människor till bön. Detta har förändrat
församlingen och många människors liv.
Vad tror du skulle kunna ske om 1000 människor samlades till bön varje vecka i Borås.
Vet du vad jag tror? Jag tror att bön förändrar!
Jag tror att bön förändrar enskilda människors liv. Familjer, församlingar, städer och länder.
Därför lär Jesus oss att be, för vårt dagliga bröd, för vår ekonomi, om förlåtelse och om hjälpa
att förlåta, om beskydd och ledning. Jesus lär oss att lyfta in våra liv i bönens förvandlande
kraftfält.
Påstående fyra: Bön är en utsiktspunkt
Jesus lär oss att be att Guds vilja ska ske. Paulus, en annan av Bibelns författare, uppmanar
oss att försöka förstå Guds vilja. Men det är inte alltid lätt.
I min gamla hembygd finns en fantastisk utsiktsplats. Om du kommer och hälsar på oss i vår
sommarstuga uppe i Värmland ska jag ta med dig dit. Där ser man långt. Hela vackra
Fryksdalen ligger för dina fötter. En klar dag ser du förmodligen ända in i Norge. Jag tycker
om den platsen.
Bönen är en sådan plats. Bönen hjälper oss med översikten. I bönens värld är luften klarare
och högre. Där ser man längre och förstår lite till. Det är gott att ta sina frågor till Gud. I
bönen klarnar blicken.
Bönen hjälper oss att pröva vem Gud är.
Bönen hjälper oss att pröva våra egna motiv.
Bönen hjälper oss att pröva våra vägval.
För bedjaren finns löftet: den som söker ska finna.
Sist av allt: I bönen lär vi känna Gud
Bönen kan vara ett nödsamtal, ett s.o.s. till Gud. – Hjälp, jag sjunker! Den goda och mogna
bönen blir ett samtal. Författaren och teologen John Stott hjälper oss med formuleringarna:
”De dolda belöningar som bönen ger är alltför många för att räknas upp. När vi, som
aposteln Paulus säger, ropar: ”Abba Fader”, vittnar den helige Ande med vår ande att vi
verkligen är Guds barn, och vi får som gåva en fast förvissning om att han är vår far som
älskar oss. Han låter sitt ansikte lysa över oss och ger oss sin frid. Han vederkvicker vår själ,
stillar vår hunger, släcker vår törst. Vi vet att vi inte längre är faderlösa, för Fadern har tagit
oss till sig; vi är inte längre förlorade, för vi har blivit förlåtna; vi är inte längre främlingar,
för vi har kommit hem.”
När Jesu mor och far letat efter honom, för att de tappat bort honom vid en vistelse i
Jerusalem, frågar han dem: Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
Predikan, Korskyrkan Borås, söndagen den 1 maj 2005,
Micael Nilsson.
Tema: Andliga discipliner - Bön
Sid. 4(4)
Det är en vacker beskrivning av bön.
”Bön är att vandra tillsammans med Gud", säger Clemens av Alexandria (en av de första
kyrkofäderna).
Det är nog det viktigaste man kan säga om bön. Bön är att vara med sin far. Det största som
sker i bönen är att den hjälper dig att lära känna Gud.
Inbjudan
På den skotska ostkusten finns en liten ö som heter Iona. Där har det funnits ett kloster sedan
mer än tusen år tillbaka. Varje onsdag kan den som vill delta i en liten pilgrimsvandring runt
ön där man stannar till vid vissa viktiga platser. Fram emot eftermiddagen kommer man ut till
stranden vid öns östra sida. Där samlar en av munkarna ihop besökarna. Han talar om att inte
bara klostret utan varje människa har sin historia. Han förklarar att vi alla bär på sådant som
tynger oss, smärtsamma minnen och svåra händelser. Sedan pekar han på de hundratusentals
stenar som ligger vid stranden. Gå runt bland stenarna och leta upp någon av dem, säger han.
Välj någon som symboliserar något du vill lämna. Är det ett stort bekymmer väljer du en stor
sten. Är det ett mindre bekymmer tar du en mindre sten. Är det något smärtsamt tar du en vas
sten osv. När du funnit din sten ska du ta din tid med Gud. När du är beredd ska du kasta den i
havet… till Gud.
Var och en söker sin sten och blir stående i bön. Efter några minuter plumsar det i vattnet och
den förste går. Så fortsätter det. Den ene efter den andre kastar sin sten och går. Timmarna
går. Mörkret faller. Människor står kvar. Tårar rinner nedför kinder. Till slut fattas beslut och
den sista stora stenen landar i havet med ett dovt plums. En människa går befriad vidare.
Ingen går genom livet oskadd. . Alla bär vi omkring på bördor vi borde få lämnade. Trasighet,
sorger, besvikelser. Bönen är ett sådant hav dit vi får komma, stanna upp och där vi kan få
kasta det som tynger i glömskans hav. (Ur en andaktsbok, Under ytan, Torgny Wirén.)
Så låt oss då be.
© Micael Nilsson 2005. Detta material är hämtat på http://www.korskyrkan.org.
Materialet är upphovsrättsskyddat. Det innebär att du fritt kan ta del av det i sin helhet. Det är tillåtet att citera så länge källan anges. Du får däremot
inte ändra i texterna eller använda dem, helt eller delvis, i något kommersiellt syfte utan att först erhållit skriftligt tillstånd. Mer information kan fås på
http://www.korskyrkan.org.
