Sphagnum
Vitmossor
NE
NA
LC
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Klass: Sphagnopsida, Ordning: Sphagnales, Familj: Sphagnaceae, Släkte: Sphagnum - vitmossor L.
Synonymer: torvmossor, Sphagnum
Kännetecken
Protonemat är bållikt, dvs. inte trådformigt såsom hos flertalet andra bladmossgrupper. Skotten är mer eller mindre
upprätta och bildar ofta täta, utbredda bestånd i färgnyanser från ljust grönvitt till mörkt brunrött. Stammen har
grenar som hos några arter sitter var och en för sig men som hos flertalet arter sitter i knippen av vardera två till åtta
grenar. Hos de flesta arterna består dessa knippen dels av utåtriktade grenar, som har merparten av de
fotosyntetiska bladen, dels av grenar som hänger ned utmed stammen och som troligen har betydelse för
vattenupptag och vattenhushållning. I toppen av skottet sitter grenarna tätare och bildar tillsammans ett ’huvud’;
ibland finns överst även en tät ansamling av blad som bildar en konisk s.k. toppknopp. Rhizoider finns ej hos
vitmossor. Stammen har ytterst ett till fyra lager av färglösa (hyalina) celler som bildar ett slags barkskikt med
kapillärfunktion, dvs. de kan passivt suga upp och hålla kvar vatten. Även centralt i stammen finns en cylinder av
sådana kapillärceller. Bladen saknar nerv och består av ett cellager med ett nätverk av i huvudsak två typer av celler
– dels smala celler med klorofyll, dels stora klorofyllfria kapillärceller (hyalinceller). Bladen på stammen respektive
grenarna är vanligen tydligt olika; stambladen är mer eller mindre platta och ofta bredast vid basen, medan
grenbladen är kupade och bredast ca en fjärdedel till en tredjedel från basen räknat samt avsmalnande till en
huvformad eller inrullad spets.
Kapillärcellerna i blad och stammar har endast cellväggarna kvar; cellerna dör när de har utvecklats färdigt och har
sedan en rent mekanisk funktion i leda och lagra vatten. Det är också dessa ’tomma’ celler som skymmer och ’späder
ut’ de andra cellernas färg och som, framförallt i torrt tillstånd, ger ljusbrytningar så att färgintrycket hos skottet eller
mossmattan kan få en mer eller mindre tydlig dragning åt vitt.
Skotten är samkönade eller skildkönade. Kapseln är nästan klotrund och saknar peristom. Den saknar också egentligt
skaft (seta) och sitter istället på ett pseudopodium, en del av mossplantan (gametofyten) som förlängs skaftlikt
allteftersom kapseln mognar. Kapseln öppnar sig med ett lock. Sporerna lämnar kapseln på ett explosivt sätt; den
mogna kapseln drar ihop sig vid torr väderlek så att ett kraftigt övertryck byggs upp inuti, vilket gör att locket till slut
släpper med en liten knall och sporerna skjuts upp i luften. Vid vindstilla och i övrigt gynnsamma förhållanden är
knallarna hörbara för blotta örat.
Släktet har troligtvis ca 300 arter i världen (Flatberg 2013). Det brukar indelas taxonomiskt i ett tiotal sektioner.
Utbredning och status
Av släktets totalt omkring 300 arter är ca 60 arter kända från Norden och ett drygt 40-tal från Sverige. Stora delar
av norra halvklotets kalltempererade till arktiska landområden är täckta av vegetation som domineras av vitmossor
Sphagnum spp., men sådan vegetation förekommer även på södra halvklotet och då främst närmare polen och i
bergstrakter. I Sverige finns vitmossarter i hela landet, och kunskapen om arternas utbredning är god inte minst tack
vare den rikstäckande våtmarksinventeringen som pågick mellan 1981 och 2005 (Gunnarsson & Löfroth 2009).
Denna inventering omfattade dock inte fjällnära områden vilket gör att många arter på prickkartor ser ut att ha en
utbredningslucka där även om så inte är fallet. Många arter förekommer över hela landet men det finns arter med
västlig tyngdpunkt i sin utbredning (t.ex. snärjvitmossa Sphagnum austinii, snärjvitmossa S. molle och atlantvitmossa
S. strictum), östlig tyngdpunkt (bollvitmossa S. wulfianum och flaggvitmossa S. balticum), sydlig tyngdpunkt
(flytvitmossa S. cuspidatum och sumpvitmossa S. palustre) och nordlig tyngspunkt (blek vitmossa S. aongstroemi
och björnvitmossa S. lindbergii). I riktigt kalkrika och torra områden, t.ex. på Gotland, är dock de flesta vitmossor
ovanliga (Högström 1999).
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Flertalet arter lever i våta miljöer såsom myrar, sumpskogar, grunda tjärnar, fuktig gräsmark etc., men en del arter
lever i betydligt torrare miljöer såsom tallhedar. Miljön är vanligen mer eller mindre sur med ett pH-värde som sällan
överstiger 6. Underlaget är vanligen organiskt och döda rester av vitmossor bygger ofta allteftersom upp ett ansenligt
lager av torv som skotten växer vidare på. Ett flera meter djupt lager av vitmosstorv är inte ovanligt. Några arter
utgör huvuddelen av högmossarnas biomassa och det ekosystem som de skapar är miljö för många arter av
levermossor, mikroalger, bakterier, diverse smådjur etc.
Övrigt
Hela släktet ingår i EU's Art- och Habitatdirektiv bilaga 5.
Litteratur
Clymo, R.S. & Hayward, P.M. 1982. The Ecology of Sphagnum. - I: Smith (red.), Bryophyte Ecology, 229-289.
Springer Netherlands, Dordrecht.
Daniels, R.E. & Eddy, A. 1985. Handbook of European Sphagna. Institute of Terrestrial Ecology, Abbots Ripton.
Flatberg, K.I. 2013. Norges torvmoser. Akademika forlag, Trondheim.
Gunnarsson, U. & Löfroth, M. 2009. Våtmarksinventeringen - resultat från 25 års inventeringar. Nationell
slutrapport för våtmarksinventeringen (VMI) i Sverige. - Naturvårdsverket rapport 5925.
Högström, S. 1999. Sphagnum på Gotland. Vitmossobservationer 1983-1996. - Länsstyrelsen i Gotlands län
Livsmiljöenheten Rapport 1999:3.
Laine, J., Harju, P., Timonen, T., Laine, A., Tuittila, E.-S., Minkkinen, K. & Vasander, H. 2011. The intricate beauty of
Sphagnum mosses: a Finnish guide to identification. Second ammended edition. - University fo Helsinki Department of
Forest Sciences Publications 2: 1-191.
Malmer, N. 1959. De svenska Sphagnum-arternas systematik och morfologi. Lund.
Michaelis, D. 2011. Die Sphagnum-Arten der Welt. Schweizerbart Science, Stuttgart.
Mossornas Vänner 2010: Vitmossor i Norden. Mossornas Vänner, Uppsala.
Rydin, H., Sjörs, H. & Löfroth, M. 1999. Mires. - Acta Phytogeographica Suecica 84: 91-112.
Författare
Tomas Hallingbäck & Niklas Lönnell 2016
ArtDatabanken - artfaktablad
2
