Mars 2014
Fem faktorer som påverkar utfallet i hjärtsviktsprocessen
1. Korrekt ställd diagnos
För att ställa diagnos krävs att patienten har symtom eller fynd som är förenliga med hjärtsvikt
(andfåddhet, trötthet, svullna ben) i kombination med en objektivt påvisad nedsättning av den
systoliska eller diastoliska hjärtfunktionen. Det vanligaste sättet att bestämma hjärtfunktionen är med
hjälp av ett ultraljud.
Tillsammans med en klinisk bedömning är de natriuretiska peptiderna och EKG första steget vid
diagnostik av hjärtsvikt. Vid misstanke på akut eller kronisk hjärtsvikt kan helt normalt EKG och
normalvärden av BNP/NT pro-BNP i stort utesluta hjärtsvikt.
2. Rekommenderad basbehandling
Baserat på resultaten från stora kontrollerade studier vet man hur man skall behandla patienter med
hjärtsvikt av olika svårighetsgrad.
Rekommenderad basbehandling som gäller alla patienter med hjärtsvikt är behandling med ACEhämmare/Angiotensin II receptor blockerare i kombination med beta-receptorblockerare. Om denna
behandling inte är tillräcklig, vilket innebär att patienten fortfarande har symptom så kan man med
fördel addera en mineralokorticoid receptor antagonist.
Enbart om patienten har tecken på vätskeretention (pittingödem, staslever, vätska på lungorna) skall
behandling med diuretika användas.
Utvalda patienter kan ha nytta av implantation av olika typer av device såsom biventrikulär pacemaker
(CRT-behandling med eller utan ICD, bäst resultat hos patienter med vänstersidigt skänkelblock),
automatisk defibrillator (ICD framför allt hos patienter med risk att utveckla allvarliga dödliga
rytmrubbningar, mekaniskt hjälp hjärta (LVAD för att stabilisera cirkulationen i väntan på en
hjärttransplantation eller som alternativ till en hjärttransplantation).
Färre och färre patienter erhåller behandling med digitalis men studier har visat att de hos patienter
med svår hjärtsvikt kan hjälpa till att avlasta hjärtat och på så sätt kan man förhindra hospitalisering.
3. Strukturerad uppföljning – Hjärtsviktmottagning
Hjärtsviktsmottagningar är rekommenderat för patienter med hjärtsvikt vilka nyligen har varit inlagda
på sjukhus eller andra högriskpatienter (Class of recommendation I Level of evidence A).
Studier har här visat att man framför allt på patienter med s.k. sjukhusbaserad hjärtsvikt kan minska
behovet av sjukhusvård, förbättra överlevnaden och förbättra livskvaliteten. Tyvärr får inte alla
patienter med hjärtsvikt möjlighet till uppföljning på denna typ av hjärtsviktmottagningar där de
viktigaste komponenterna i behandlingen är att se till att patienten har en korrekt diagnos, att de har
en så optimal behandling som möjligt enligt riktlinjerna och att de slutligen har information och
kunskap om sitt tillstånd hjärtsvikt så de i tid kan känna igen tecken på försämring och i tid kontakta
sin doktor/sköterska och på sätt undvika att hospitaliseras.
Den icke farmakologiska behandlingen är den del i behandlingen som patienten själv kan påverka
mest. Det ger patienten en starkare känsla av delaktighet.
4. Samarbete primärvård – slutenvård
Eftersom många patienter med hjärtsvikt först kommer i kontakt med primärvården och många även
huvudsakligen kommer att skötas inom primärvården i synnerhet de med mild-måttlig hjärtsvikt så är
det oerhört viktigt att det finns bra kontaktvägar mellan primärvården och slutenvården så att
patienterna diagnosticeras på korrekt sätt och att deras behandling optimeras enligt riktlinjerna samt
att de får information och utbildning om hjärtsvikt. Vi rekommenderar att man har en kontaktperson
inom varje vårdcentral för patienter med hjärtsvikt
5. Kvalitetsuppföljning med hjälp av RiksSvikt
Genom att registrera sina patienter i RiksSvikt så visualiserar man för vårdenheten
vårdcentralen/sjukhuset hur patienter diagnosticeras/behandlas för sin hjärtsvikt. Detta innebär att
man kan tidigt få en uppfattning om det är möjligt att starta olika förbättringsprojekt i syfte att ytterligare
förbättra handläggningen av de lokala patienterna på hemmaplan. Varje år redovisas öppet i
RiksSvikts årsrapport hur diagnostisk och behandling sker på olika sjukhus i landet och hur stor del av
patienterna per sjukhus som är registrerade och omfattas av den årliga statistiken.
