grupp 12 - Internationell Politik grupparbete

Internationell Politik
VT 2012
Omvärldens agerande i frågan om Kosovos självständighet
Adam Linder
Ellen Lürén
Erica Leandersson
Sonja Lindroth
Bakgrund
Detta arbete handlar om erkännandet av Kosovos självständighet. Vi har valt att
utifrån realismen och dess grenar kritisera, analysera samt förklara fallet Kosovo
utifrån ett realistiskt perspektiv.
Under 1998 avskaffades de flesta av Kosovos rättigheter då Serbiens dåvarande
president Slobodan Milosevic inledde en nationalistisk politik. Milosevic politik var för
en centraliserad jugoslavisk stat under Serbisk dominans. Serberna var länge en
minoritet i förhållandet till kosovoalbanerna men hade en ledande ställning i
samhället. Kosovoalbanernas armé UCK började 1996 en beväpnad kamp för
Kosovos självständighet. Både denna armé och den jugoslaviska armén gjorde sig
skyldiga till mord på civila.
Motsättningarna mellan kosovoalbaner och serber blev allt större efter Jugoslaviens
sönderfall och detta kulminerade i den öppna konflikten under 98-99 vilket ledde till
massfördrivningen och NATO-bombningarna som efterföljde samt den jugoslaviska
arméns tillbakadragande.
Det huvudsakliga oroscentrumet är norra Kosovo där det regelbundet rapporteras om
våldsincidenter. Av rättsvårdande myndigheter bedöms att de i första hand beror på
kriminalitet och socialekonomiska förhållanden, förknippat med vapen i samhället.
Situationen har förvärrats sedan juli 2011. KFOR:s närvaro i detta område har en
förstärkt anknytning till oroligheter vid gränsstationerna mot Serbien.
FN öppnade under 1999 en tillfällig administration, UNMIK, som hade i uppdrag att
etablera lokalt självstyre i Kosovo. Det internationella arbetet delades mellan FN,
OSSE, EU och Nato. Under 2007 utarbetades en plan med förslaget att Kosovo
skulle kunna vara en självständig republik, under det internationella samfundets
övervakning och formellt skiljas från Serbien. Detta accepterades inte av Serbien
som hade Ryssland och Kina vid sin sida.
Under 2008 tog Kosovos parlament trots detta en självständighetsförklaring. De
flesta europeiska länderna samt USA var snabba med att godkänna landet, 87 länder
har i dagsläget erkänt Kosovos självständighet. Osäkerheten kring Kosovos
statsrättsliga ställning står kvar, dess konstitution trädde i kraft i juni 2008. Landets
norra delar, där den kosovoserbiska minoriteten finns, har protesterat mot Kosovos
självständighet och behållit sina egna styrelsekulturer vilka är administrerade och
finansierade av Serbien.
Klassisk realism
Applicerar man den klassiska realismens teorier på kosovokonflikten ges en mer
dystopisk syn på konflikten än politikerna vill ge sken av.
Främst skulle man inte anse det legitimt att andra stater och överstatliga institutioner
ska ha rätt att lägga sig i det suveräna landets angelägenheter, vilket ändå varit fallet
i Kosovo. Man skulle till och med hävda att det ej finns något som ovan beskrivet
utan att det i sådana fall är konstruktioner. Utöver den suveräna staten finns bara
anarki, vilket realismen hävdar.
Många realister skulle även hävda att Serbien behöver Kosovo för att kunna
framhäva sig som en stark suverän stat. Man skulle även ta med andra aspekter som
balkanledarnas äregirighet, prestigetänk och egennytta som argument för varför det
ser ut som det gör.
Man skulle också kunna peka på en historia av krig där länderna på Balkan,
däribland Kosovo, slagits om att vinna större landytor. Just Kosovo har i omgångar
(efter olika krig) tillhört olika länder såsom Italien, Albanien, Jugoslavien m.fl., vilket
enligt realister skulle visa på ondskan och äregirigheten som människan och i detta
fall ledarna besuttit genom alla tider.
Även på det sena 90-talet visade sig grymheten då Jugoslavien utförde militära
aktioner riktade mot Kosovoalbaner. Samtidigt som detta skedde, genomförde
Kosovoalbaner olika förföljelser riktade mot den Serbiska delen av Kosovo. Därför
kan realister hävda att även här gjorde de mänskliga egenskaperna sig gällande –
båda sidor (Jugoslavien och Kosovo) agerade utifrån sitt egenintresse och grymma
uppsåt.
I en värld av konkurrerande stater skulle erkännandet av Kosovo, som de facto är en
högst aktuell fråga, enligt en klassisk realist betyda att övriga stater bjuder in ännu en
stat med krigisk historia samt eventuella militära ambitioner. Kosovo skulle med
största sannolikhet agera mot övriga staters intressen och försöka öka sin makt och
skapa större instabilitet i den redan hotande världsanarkin.
Struktur- och Neo-realism
Utgår man från den strukturella realismens teorier skulle många nog anse att frågan
huruvida Kosovos frihetsdeklaration till att börja med är giltig eller ej är upp till den
suveräna staten i fråga. Frågan om överstatligt utövande av jurisdiktion, i form av
Internationella domstolens vägledande utfall i frågan om självständighetens giltighet,
får ses som något som den strukturella realismen inte direkt vidrör. Den skulle i
sådana fall snarare hävda att internationella domstolen egentligen är ett utfall av
transnationella samarbeten, och därav egentligen en myndighet som dömer utifrån
värderingar och lagnormer som representerar den regionala hegemonins ledande
länders praxis, och genom denna myndighet ökar de sitt inflytande och makt.
Samtidigt kan man även med realismen som utgångspunkt hävda att Serbiens
strategiska ställning inom världspolitiken blir allt svagare i och med misslyckandet att
bygga upp en säker nation som står enat att agera i den globala anarkin och driva
igenom ett kollektivt nationellt egenintresse. De stora etniska konflikterna inom
Kosovoregionen och distanseringen från Serbien gör att istället för att eventuellt rusta
för att skydda sig mot andra internationella aktörer och bygga upp en stark stat, får
man rusta för att försöka skydda sig mot inhemsk osäkerhet.
Skulle man se ur ett strukturellrealistiskt perspektiv skulle man även kunna hävda att
det är egenintresset och det rådande säkerhetsläget som gör att många andra stater
valt att inte erkänna Kosovo som en självständig stat.För ser man till vilka länder som
ej godkänt Kosovo som stat, ser vi flera balkanländer eller andra närliggande länder
(ex. Grekland, Georgien, Moldavien, Rumänien osv) som ser till sin egen säkerhet i
denna fråga, och fruktar att ökade konflikter på balkanhalvön skulle kunna hota deras
säkerhet, därmed kan en upprustning hos den ena leda till upprustning hos den
andre och allmän osäkerhet uppstår länderna emellan.
Även en neo-realist skulle hävda att godkännandet av en ny stat som Kosovo skulle
kunna späda på osäkerheten i den globala anarkin och de egna fördelarna man
vinner i och med erkännandet överväger inte nackdelarna. En annan infallsvinkel för
en neo-realist skulle vara att erkännandet i fråga inte ligger i det nationella intresset.
När man talar om hegemoni kan man inte undgå att anta ett stort inflytande från
Ryssland i denna fråga. Ryssland som har haft nära samarbete med Serbien ser
givetvis inget intresse i att godkänna Kosovo som självständig stat, vilket skulle ses
som ett svek mot Serbien. Man kan även förmoda att flera gamla Sovjetrepubliker för
egen säkerhets och egennyttas skull följer Rysslandslinjen i denna fråga för att
undvika konflikt med sina allierade (t.ex. Tadzjikistan, Ukraina, Azerbajdzjan,
Kirgizistan, Kazakstan osv.). Även Kina får förmodats ha på uppmaning av Ryssland
följt dennes linje i frågan.
Som struktur- och Neo-realist skulle man se stora svårigheter i erkännandet av
Kosovo. Dels av anledningen att flera folkrika och inflytelse aktörer inom anarkin valt
att vända sig mot självständigheten, samtidigt som de utövar makt och inflytande
över många länder som av egenintresse ser sig tvungna att följa deras linje, samtidigt
som hegemonierna har makt att hela tiden utöka sin makt och tvinga andra länder att
följa deras agenda. Som tidigare nämnt kan även hävdas att flera länder inte ser det
som någon internationell uppgift att bestämma över ett annat lands framtid om det
inte ligger i det direkta nationella intresset.
Den generella linjen med struktur- och neo-realismens ögon vore att länder ser stora
nackdelar för dem själva i ett erkännande av Kosovo, då de förmodar en ökad global
osäkerhet och anarki som resultat av spänningar i regionen vid ett eventuellt
erkännande. Alltså skulle ett erkännande(om man har detta scenario framför sig) gå
emot det nationella intresset om man sätter säkerhet som prio nummer ett, samt att
fördelarma med erkännandet inte är tillräckligt tydliga och starka för att det egna
landet skall tjäna på ett erkännande.
Kritik av realismen
Vissa av realismens kritiker anser att det synsätt de som förespråkar teorin har gjortr
det helt legitimt för mäktigare stater att dominera mindre mäktigare stater. Detta
eftersom man ger det en naturlig förklaring – att alla stater endast har sin egen
säkerhet som intresse och att mäktigare stater känner behovet av att kontrollera
mindre stater för att minska risken för att förlora sin makt och därmed sin säkerhet.
Andra menar att betydelsen av territorier har minskat i och med upprättanden av
mellan- och överstatliga samarbeten, organisationer och liknande. Gränserna suddas
ut när man skapar samarbeten över dem, och överstatlighet minskar staters egen
möjlighet att utöka sin makt då det i viss mån kräver att de ”ger bort” delar av den de
har. Här kan man fundera om realismen är lite föråldrad, då det är starkt fokus på
stater som territorier, och på konflikter mellan dem snarare än samarbeten.
Enligt den klassiska realismen så läggs skulden delvis på ”statsmäns inneboende
och oföränderliga egenskaper”. Här utgår man från att människan på något sätt är
konstant, att hon inte kan förändras och utvecklas. Men då kan man fråga sig, hur
kan stater förändras om inte statsmännen gör det? För det gör dom ju, och det är
hela tiden en process – både inom staten och inom människan. Detta kan verka
förbisett eller helt enkelt överhoppat det realistiska perspektivet.
Man anser också att de gemensamma principerna(moraliska och etiska) är viktigt för
nationen, för att ”hålla samman staten”. Men hur fungerar det i västerländska
samhällen? Även här kan realismen anses föråldrad och inte särskilt tillämpningsbar
på de allt mer multikulturella staterna. I ett land som Sverige finns det inte längre en
enda väg att gå, och olika syner på etik och moral blandas upp, vilket enligt
realismen isåfall borde ha splittrat landet och man skulle inte klara av att uppnå det
enda nationella intresset, statens säkerhet.
Något som skulle kunna kritiseras är att man inte erkänner några globala värderingar
och moral eftersom stater är så olika, ändå ses strävan mot större makt(för att
försäkra landets säkerhet) som global. Detta är lite motsägelsefullt, då detta mål att
uppnå nationell säkerhet faktiskt borde ses som en global värdering enligt det
realistiska perspektivet, eftersom det är något önskansvärt som vill uppnås.
Realism som förklaring av fallet Kosovo
Realismens grundantagande är att det råder global anarki. Detta medför att staten
ses som huvudaktör på den internationella arenan, att den egna överlevnaden och
säkerheten är alla staters främsta intresse och att stater endast kan räkna med sig
själva för att uppnå detta.
Detta synsätt stämmer väl överens med fallet Kosovo i vissa avseenden. Realismen
fokuserar på internationell snarare än nationell politik, men i och med Kosovos
självständighetsförklaring har den nationella konflikten blivit en internationell fråga.
På så vis kan man se på Serbien och Kosovo som separata statliga aktörer. Serbien
och dess regering vill hålla samman staten, med Kosovo som en del av den, vilket är
förenligt med realismens syn på nationens överlevnad. Kosovos
självständighetsförklaring innebar att alla världens stater blev inblandade i en fråga
som enligt Serbien var en nationell angelägenhet.
Kosovoalbanerna, å andra sidan, vill inte acceptera ett serbiskt styre utan ser den
egna suveräniteten som vägen till säkerhet för sitt folk. Konfliktens natur gör att
gränsen mellan nationell och internationell politik i det här fallet är något suddig, men
om man utgår från att Kosovo är en statlig aktör skulle en realist förmodligen ställa
sig bakom självständighetsförklaringen. Eftersom man inom realismen anser att det
inte finns någon universell moral, utan att varje stat bör göra vad som anses
nödvändigt för att bevara det egna samhället, är Kosovos agerande fullt försvarbart
enligt detta synsätt.
Realismen lämpar sig också i viss mån för att förklara hur världens övriga stater valt
att agera – att erkänna Kosovo som en egen stat eller att ställa sig emot
självständighetsförklaringen – med utgångspunkt i det egna nationella intresset.
Bland de som valt att inte erkänna Kosovos självständighet finns länder med
liknande inhemska konflikter, med regioner som hotar att separera från staten. Det
finns också de med intresse att bevara sin allians med Serbien, eftersom det skulle
kunna innebära en risk mot den egna säkerheten att agera emot en allierad. Bland
de som valt att erkänna Kosovo finns länder som blivit självständiga relativt nyligen
och därför kan ha ett intresse av att stödja regioners möjlighet att göra sig fria från en
stat som man inte ser som sin egen. Det finns kanske också vissa länder som
framför allt vill undvika konflikt för att bevara sin egen säkerhet och suveränitet. Det
enklaste sättet att göra det kan anses vara att låta andra stater sköta sitt utan att
säga emot.
Vad realismen lämpar sig sämre för att förklara när det gäller fallet Kosovo, är det
internationella samarbetet som trots allt spelat en viktig roll i konflikten. Både FN och
EU har haft en betydelsefull närvaro i Kosovo, trots att medlemsländernas
individuella agerande gått isär. T.ex. står två av de fem permanenta medlemmarna i
FN:s säkerhetsråd, Kina och Ryssland, bakom Serbien. Trots detta har FN upprättat
en tillfällig administration som försökt att lösa konflikten och upprätta ett självstyre i
Kosovo. Ur ett liberalistiskt perspektiv skulle man kanske istället betona vikten av
samarbete för fred, då det ligger i alla staters intresse att bevara internationell
säkerhet.