Exegetiksidan
130305
Rev 2
PA
Bibelord om Jesus – några verser i noggrannare belysning
När enbart en översättning inte räcker till
Sidan om Klassisk kristen kristologi består till största delen av bibelcitat. Det fungerar att göra
så, så länge den bibliska grundtexten inte har så stort innehåll, att den inte går att översätta till
svenska utan att allför mycket av betydelsen går förlorad.
Är en vers mycket innehållrik får man istället berätta om vad den ursprungliga texten säger.
Därför hänvisar kristologisidan till den här genomgången. Här ska vi 'läsa ut' vad grekiskan i
några verser innehåller. På fackspråk kallas detta exegetik.
Kolosserbrevet 1:15
[Han] är skapelsens förstfödde
Olika betydelser av genitiv
På svenska använder vi nästan alltid genitiv för att beteckna ägare. Vi säger Farbror Blås nya
båt,1 och menar då att båten tillhör Farbror Blå. Det kallas possesiv genitiv och används på
grekiska också.
Grekiskan använder genitiv på fler sätt – och även på svenska använder vi ibland genitiv i
flera betydeler. Titta på meningen ”Pappas present”. Vad kan det tänkas betyda?
Om det är pappas födelsedag kan det menas att barnen köpt en present till sin pappa som de
ger honom. Då skulle vi läsa ut betydelsen ”presenten till pappa”. Pappa blir mottagare av
presenten och därmed dativobjekt i meningen. Detta kallas därför objektiv genitiv.
Är det däremot julafton kanske pappa har köpt presenten, för att han tänker ge den till någon.
Vi läser ut betydelsen ”presenten från pappa”, eller med ett tillagt verb för att det ska låta
bättre på svenska ”pappa [ger] presenten”. Här blir det tydligt att det är pappa som gör något.
Han är meningens subjekt. Läser vi meningen på det här sättet, utgår vi ifrån att det handlar
om subjektiv genitiv – som i det här fallet utrycket att pappa är presentens upphov, ursprung.
Låt oss nu titta på två olika möjliga översättningar av genitiven i Kol 1:15. Först NT81:
Han är ... den förstfödde i hela skapelsen
Den nya bibelöversättningen har valt att läsa ut en possesiv genitiv ur Paulus grekiska. Jesus
beskrivs då som en del av skapelsen, men inte vilken del som helst, utan vad som uttrycks av
ordet förstfödd: den förste i rang, den främste, den viktigaste människan i historien.
Vad står det då i 1917 års bibel?
I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder, i honom som är den osynlige
Gudens avbild och förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himmelen och
på jorden, synligt såväl som osynligt,
Den gamla bibelöversättningen läser Paulus som en subjektiv genitiv. Jesus ses som alltings
ursprung, vilket stämmer väldigt bra med sammanhanget. Ett sätt att uttrycka att Jesus är
hela skapelsens ursprung är att översätta att han är till före allt skapat.
En genomgång av andra tillgängliga översättningar till olika sptåk visar att båda sätten att läsa
ut innehållet i grundtexten används flitigt.
1
Elsa Beskow, Stockholm: Bonnier, 1942 – med många utgåvor sedan dess och flera översättningar.
Lägg märke till möjligheten att gå vidare från exegetiken och göra en tolkning av vad texten
kan betyda för oss.2 Då ger de båda formerna av genitiv oss utgångspunkt för att se två sidor
av Jesu liv. Dels är han som i NT 1981 den viktigaste människan i hela skapelsen; dels är han
som i 1917 års bibel både pre-existent före skapelsen och hela skapelsens upphovsman. Från
det är steget inte långt3 till den klassiska kristendomens bekännese att Jesus Kristus har två
naturer, en mänsklig och en gudomlig, förenade i en enda person.4
Johannesevangeliets första vers
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Verb som uttrycket olika aspekter
På svenska uttrycker ett verb olika tidsformer. Vi har presens som säger att det händer nu,
imperfekt berättar att det har hänt tidigare osv.
Grekiskan har verb med många fler uttrycksmöjligheter än svenskan. Bland annat går det att
med olika aspekter beskriva om en handling sker kontinuerligt eller bara någon enstaka gång
(punktuellt).5
Verbet i första satsen (I begynnelsen fanns Ordet) uttrycker både förfluten tid och kontinerlig
aspekt. Begynnelsen är ju annars en specifik tidpunkt och man kunde vänta sig att Johannes
borde ha valt en punktuell aspekt för att förklara vad som skedde just då, i det ögonblicket.
Istället väljer han den kontinuerliga verbform som generellt innebär en bakgrundsinformation
till själva händelsen; något som pågick både före och efter, likt en tidslinje som en punktuell
händelsen kan ritas in på.
Verbet uttrycker alltså att skapelseögonblicket är kontinuerligt omgivet av Ordets existens.
Ordet fanns redan innan skapelsen – och fortsätter att finnas efter skapelseögonblicket.
Den naturliga tolkningen är att Ordet är pre-existent. Det finns före skapelsen, läste vi ut ur
Johannes text. En lämplig tolkning är att Ordet finns 'före' all tid6.
Det dynamiska ackusativet
På grekiska kan olika kasus själva uttrycka vad som kräver flera ord på svenska. Med dativ
kan grekiskan beskriva var något är placerat och säger då dessutom att det är stilla. Ackusativ
uttrycker istället vart något är påväg och förutsätter en rörelse.7
Johannes skriver i versens andra sats om var Ordet befinner sig (och Ordet fanns hos Gud).
Det handlar om Ordets lokalisering och på grekiska uttrycks det, om det ska göras korrekt,
med dativ.
Johannes använder överraskande nog ackusativ. Grammatiskt är det fel. På en tentamen i
nytestamentlig grekiska skulle Johannes få en lång uppsträckning skriven med rödpenna. Vad
är det han vill uttrycka? Vad är så viktigt att det kräver att han struntar i språkreglerna?
Den naturliga tolkningen är att Ordets närvaro hos Gud inte är statisk och stilla (dativen), utan
dymanisk och levande. Det ger oss en antydan om en pågående gemenskap mellan dessa två.
2
3
4
5
6
7
Den delen av teologernas arbete heter, för den som samlar på roliga ord, hermeneutik.
Processen att gå detta korta steg kallas systematisk teologi.
Kristallklart formulerat på grekiska av det ekumeniska konciliet i Chalcedon år 451.
Johannes skriver att om någon syndar (punktuellt) så är Jesus försoningen (1 Joh 2:1-2) – men också att den
som förblir i Jesus inte syndar (kontinuerligt). På grekiska blir de två löftena tillsammans själavårdande.
Fast här räcker ju inte våra ord till; det går ju egentligen inte att säga 'före tiden'.
Den som har läst tyska känner igen hur ackusativ uttrycker rörelse och dativ läge tillsammans med någon av
prepositionerna i den långa listan an, auf, hinter, in neben, unter, vor und zwischen.
Predikatsfyllnad beskriver egenskaper
Den tredje satsen i Joh 1:1 (och Ordet var Gud) är den del av versen som på grekiska bär mest
information. Den är också svårast att förklara, och nästan omöjlig att översätta bra. Det är inte
längre något enskilt ord som avslöjar Johannes tankar. Istället är det helheten i satsen; i dess
grammatiska uppbyggnad, som bär betydelsen.8
Johannes skriver (om vi använder våra9 bokstäver för hans grekiska i en s k transkription):
kai theos hän ho logos
Vad kan vi läsa ut ur grammatiken i denna korta mening? Vi får titta på de enskilda orden och
framför allt se efter vilka satsdelar de är.
Hän är en verbform. Mitt i meningen står alltså satsens predikat. Verbformen ingår i det s k
presenssystemet, med en aspekt som betecknar något kontinuerligt. Meningen beskriver något
som i princip gäller längs hela tidslinjen, alltid. En naturlig tolkning blir att vad Johannes vill
uttrycka är att det var inte bara en tillfällig gång Ordet var Gud. Ordet är Gud hela tiden.
Ho logos är meningens subjekt, eftersom det har artikel10. Det är alltså Ordet som verbet i den
här meningen syftar på; Ordet är någonting.
Theos, som saknar artikel, talar om vad Ordet är. Satsdelen kallas predikatsfyllnad. I Johannes
grekiska11 beskriver predikatsfyllnad egenskaper. Att predikatsfyllnaden står först är inte
nödvändigt, det kan stå var som helst i meningen. Att det står först innebär att det betonas.
Johannes vill alltså understryka att alla de egenskaper Gud har, det har också Ordet.
Att översätta det till svenska är inte så enkelt; men den bästa tolkningen av den grekiska
Johannes har valt att använda är att Ordet och Gud är åtskilda, men ändå likadana.
Lägg märke till att Johannes kunde ha satt en bestämd artikel före theos. Det skulle ha betytt
att Gud och Ordet är samma person.12 Ett försök att beskriva vad det skulle ha betytt finns i en
felaktig lära som dök upp under främst det andra århundradet. Den kallas modalismen och
innebär att Fadern, Sonen och Anden bara var olika roller spelade av en och samme, ende
Gud. Johannes däremot tror på Gud Fadern, som redan när tiden börjar har hos sig Ordet, ett
Ord som har alla de egenskaper Gud Fadern själv har.
Logoskristologin
Något kort bör vi beröra själva ordet Logos, som Johannes använder för att beskriva Jesus.
Det visade sig nämligen fungera väldigt bra i förkunnelsen av evangelium. Dels tänkte sig
judarna och filosofen Philon i Alexandria att Guds vilja, uttryckt i lagen, alltid funnits hos
Gud som ett (halvt) självständigt väsen. Till judarna kunde de första kristna säga att Jesus,
Ordet, inte lagen, är vad Gud vill säga oss (jämför Rom 10:4).
Grekerna använde Logos för universums sammanhållande och bärande princip. De kristna
kunde anknyta till det och säga att orsaken till att skapelsen är som den är inte beror på bara
en princip, utan på en levande person, som intresserar sig för människors väl och som kommit
till jorden för människors frälsning (jämför Hebr 1:3).
8
Det går alltså inte att göra en s k ordagrann översättning av den här versen; i varje fall inte genom att
överflytta ett ord i taget till svenska. Något sådant är inte ens en halv lögn, utan helt fel.
9 Latinska 800-talsgemener.
10 Som i de flesta främmande språk är bestämd artikel ett eget ord som sätts före ett substantiv. Helt
annorlunda än i svenskan, där artikeln är en ändelse. Logos betyder ord, ho logos betyder ordet.
11 En mängd papyrusfynd gjorda i Egypten i början av 1900-talet gjorde klart för oss att Nya testamentet inte är
skrivet på en dålig klassisk grekiska, utan på en särskild dialekt, som kallas Koiné och var det vanliga folkets
språk i östra delen av romarriket när Jesus och apostlarna levde.
12 I varje fall på Koiné – Paulus använder det så om Anden och Herren i 2 Kor 3:17.
Fil 2:5 - 9
Den stora kristushymnen
Tre saker skriver Paulus om Jesus i Filipperbrevet13:
- Jesus har alla Guds egenskaper,
- Jesus är jämlik med Gud, och
- Jesus bär det namn som är över alla andra namn.
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt
men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt … Därför har Gud
upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn,
Folkbibeln översätter ”han var till i Gudsgestalt”. Grekiskan har två ord, Guds form; morphä
theou. Ordet morphä har en särskild betydelse i grekisk kultur- och begreppsvärld, nämligen
alla de egenskaper som gör något till vad det är. Så vad Paulus uttrycker med sitt ordval är att
Jesus har alla de egenskaper som gör Gud till Gud.
Folkbibeln översätter ”tillvaron som Gud” i slutet av v6. 1917 och NT81 har ”jämlikheten
med Gud” och utan att försöka reda ut vilken översättning som är bäst, pekar alla på samma
sak som ordet morphä; det finns en väsenslikhet mellan Fadern och Sonen. Till alla sina
Gudomliga egenskaper (även rang) beskrivs de som helt lika.
Paulus avslutar sin lovsång till Jesus med att påpeka att han fått det namn som är över alla
andra namn. En naturlig tolkning är att detta namn är Guds eget. Eftersom ett namn i både
hebreiskan och grekiskan betecknar uppenbarade egenskaper, så har Jesus alla de egenskaper
som Fadern skulle ha uppenbarat sig med om vi inte fallit i synd, så vi inte kan se Honom.
Kol 2:9
Gudomens hela fullhet
I Kristus bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt (Kol 2:9).
Paulus betonar att gudomens hela fullhet, inte delar av den, finns i och ägs av Jesus.
Kol 1:15 och Hebr 1:3
Före kopieringsmaskinerna – under sigillstamparnas tid
Sonen är den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15); och
den som utstrålar Guds härlighet och uppenbarar Hans väsen (Hebr 1:3).
De grekiska ord som används här betecknar en tavla eller en skulptur respektive det avtryck
ett sigill ger i vaxet.
En rimlig tolkning är att författarna med sina ordval försöker komma så nära vårt begrepp
”exakt kopia” det går när Nya testamentet skrivs.
Samma synsätt tycks förutsättas av Johannes:
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har
förklarat honom för oss (Joh 1:18).
Jesus svarade: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte,
Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?
(Joh 14:8 – 9).
13 Det är inte omöjligt att Paulus använder en urkristen lovsång som förebild. Lovsången har i så fall använts i
gudstjänsten. En liknande lovsång, men med andra ord, finns i 1 Tim 3:16. Att Paulus citerar sådant han lärt
sig tidigt i sitt kristna liv går att utläsa ur 1 Kor 11:23, 15:3 m.fl.
Rom 9:5
Han som är över allting
[Israeliterna] har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över
allting, gud, välsignad i evighet, amen.
I NT81 låter översättarna hela versen syfta på Jesus, så att han kommer att beskrivas som både
människa och den Gud som är över allting och välsignad i evighet.
Särskilt den svenska översättningen tycks inbjuda till att sätta punkt efter människa, så att
versen slutar ”Gud som är över allting, vare välsignad i evighet, amen.”
Originalmanuskripten saknar skiljetecken och de äldsta har heller inte uppehåll mellan orden.
Det verkar som om man skulle kunna sätta punkt efter Kristi härkomst och låta resten av
versen vara en självständig lovsång till Gud. Frågan är bara om det är vad Paulus menar?
Låt oss först titta på vad vi rent språkligt kan läsa ut ur texten.
I grekiskan följer direkt efter ordet människa de två små orden ho on. De betyder precis ”han
som är”. Grekiskan tillåter att de används som ett självständigt uttryck i just den betydelsen.
De kan också finnas i slutet av en mening med samma bokstavliga betydelse.14 Mitt i en
mening, däremot, binder de ihop två satser. Betydelsen är att den andra sasten syftar bakåt på
och ska förtydliga något i den första.15
Det grekiska ordval Paulus använder talar alltså emot att dela versen. Istället betyder det han
skrivit att avslutningen av versen ska förtydliga för oss vem Kristus är.
Det finns ytterligare argument för att versen inte bör delas och syfta på två olika personer.
När man tittar på andra ställen där Paulus lovsjunger Gud ser man att ordföljden är väldigt
annorlunda än den i Rom 9:5. Han börjar nämligen med orden "Lovad vare" (i 2 Kor 2:5, Ef
1:3,) precis så som Pauli kollega gör i 1 Petr 1:3.
Detta är naturligt för Apostlarna, eftersom de böner de lärt sig som (judiska) pojkar börjar
med de lovprisande orden. "Välsignad vare Du, Herre, världsalltets Gud, universums
Konung," (och sedan följer en tacksägelse).
Så kunde Paulus ha skrivit här, men han gjorde inte det. Han tycks inte ha en särskild lovsång
till Gud som syfte med sina ord i andra halvan av versen, utan vill säga något annat än det.
I första kapitlet har han i verserna 3-4 talat om Jesus:
som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt
och genom sin andes helighet [bevisades16] som Guds son i makt och välde vid sin
uppståndelse från de döda.
Det är rimligt att läsa båda texterna som parallella; Paulus nämner två sidor av Jesu person;
en mänsklig och en gudomlig.17
Den naturliga tolkningen blir att se Jesus som en person med både mänsklig och gudomlig
natur.18
14 Den grekisk-ortodoxa kristendomen använder ho on självständigt som en titel inskriven i Kristi korsgloria på
sina ikoner. I slutet av en mening används det i det mest berömda av alla grekiska citat ur GT; taget ur LXX
(septuagintaöversättningen av) 2 Mos 3:14 Ego eimi ho on.
15 Ett tydligt, men bombastiskt och konstruerat exempel vore Kejsaren, han som är kosmos herre: Kaisaros ho
on kyrios tou kosmou.
16 Ordet är inlånat från 1917 års översättning.
17 Inom parentes kan vi fråga om Paulus sett denna dubbelhet i löftet givet i Jes 9:6.
18 Precis som texten som avslutas med fotnot 4 ovan.
Hebr 1:8
När det inte går att läsa ut en enda betydelse ur texten
Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.
Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet;
därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder”
Din tron, o Gud, består i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira.
Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten.
Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.
Din tron är Gud i evigheters evighet, och rättens spira är din kungaspira.
Du har älskat rättfärdigheten och hatat orätten.
Därför har Gud, din Gud, smort dig med glädjens olja mer än dina likar.
Tre versioner av vad Fadern säger till Sonen i Hebr 1: 8; 1917 respektive 1981 års
översättningar samt en hypotetisk version som är mer ordagrann precis i början.
Den inledande satsen har inte något verb vare sig i hebréerbrevets grekiska text eller i det
hebreiska originalet i Ps 45:7-8. Det innebär att vi genom att läsa grundtext inte kan se vilken
av de tre versionerna ovan som är mest korrekt.
Det betyder att exegetiken som metod inte räcker till, en entydig betydelse kan inte läsas ut ur
texten själv.
Det betyder inte att vi saknar möjlighet att välja vilken version som är bäst. Det betyder att
valet kommer att avgöras av hur vi läser skriften som helhet, snarare än hur vi läser just den
här versen i sitt eget sammanhang. Teologiskt arbete är det – men inte exegetik, vilket innebär
att på just den här sidan om exegetik får frågan lämnas utan svar.19
19 Svaret finns istället efter arbete med hermeneutik och systenmatisk teologi att läsa på
Hermeneutiksidan!
