RIKTLINJER FÖR ANVÄNDNING AV ANTIBIOTIKA TILL

RIKTLINJER FÖR ANVÄNDNING AV
ANTIBIOTIKA TILL PRODUKTIONSDJUR
Nötkreatur och gris
Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap
Husdjurssektionen
Mars 2011
1
Inledning ......................................................................................................................... 5
Överväganden före antibiotikabehandling .................................................................... 6
Grundläggande överväganden ...................................................................................... 6
Infektionsämnets känslighet ........................................................................................ 6
Infektionens lokalisering .............................................................................................. 6
Biverkningar.................................................................................................................. 6
Risk för resistensutveckling .......................................................................................... 6
Risk för restsubstanser i livsmedel ............................................................................... 7
Miljöeffekter .................................................................................................................. 7
Ekonomi ........................................................................................................................ 7
Uppföljning av behandlingseffekt ................................................................................ 7
Slutligen ........................................................................................................................ 7
Antibiotika i fodermedel ................................................................................................. 8
Antibiotika godkända för nötkreatur och gris .............................................................. 10
Nötkreatur, vuxna djur ................................................................................................. 12
Juverinfektioner och spenskador ................................................................................. 12
Etiologi ........................................................................................................................ 12
Diagnostik ................................................................................................................... 12
Behandling .................................................................................................................. 12
Akut klinisk mastit .................................................................................................. 12
Exacerbativ och kronisk klinisk mastit ................................................................... 14
Subklinisk mastit ..................................................................................................... 14
Behandling av spenskador ...................................................................................... 14
Sintidsbehandling ....................................................................................................... 15
Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning ...................................................... 15
Infektioner i reproduktionsorganen ..............................................................................15
Inledning ..................................................................................................................... 15
Diagnostik ................................................................................................................... 16
Akut metrit .............................................................................................................. 16
Endometrit och pyometra ....................................................................................... 16
Kvarbliven efterbörd ............................................................................................... 16
Behandling .................................................................................................................. 16
Akut metrit .............................................................................................................. 16
Endometrit och pyometra ....................................................................................... 16
Kvarbliven efterbörd ................................................................................................17
Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning .......................................................17
Infektioner i rörelseapparaten ...................................................................................... 17
Klövspaltflegmon .........................................................................................................17
Inledning ..................................................................................................................17
Behandling .............................................................................................................. 18
Hasledsinfektion ......................................................................................................... 18
Inledning ................................................................................................................. 18
Behandling .............................................................................................................. 18
Polyartrit ..................................................................................................................... 18
Inledning ................................................................................................................. 18
Behandling .............................................................................................................. 18
Sekundärt infekterade skador i klövkapseln .............................................................. 19
2
Inledning ................................................................................................................. 19
Behandling .............................................................................................................. 19
Digital dermatit ........................................................................................................... 19
Inledning ................................................................................................................. 19
Behandling .............................................................................................................. 19
Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning ...................................................... 19
Nötkreatur, kalvar & ungdjur ....................................................................................... 20
Inledning ..................................................................................................................... 20
Behandling .................................................................................................................. 20
Sepsis ............................................................................................................................ 20
Inledning ..................................................................................................................... 20
Behandling .................................................................................................................. 20
Infektioner i tarmkanalen............................................................................................. 20
Inledning ..................................................................................................................... 20
Behandling .................................................................................................................. 21
Infektioner i luftvägarna ............................................................................................... 21
Inledning ..................................................................................................................... 21
Behandling .................................................................................................................. 21
Gruppmedicinering ...................................................................................................... 22
Gris ................................................................................................................................ 22
Infektioner i mag-tarmkanalen .................................................................................... 22
Spädgrisdiarré............................................................................................................... 22
Treveckorsdiarré och avvänjningsdiarré ...................................................................... 23
Diarré under tiden i tillväxt- och slaktgrisstallet ......................................................... 24
Post-weaning multisystemic wasting syndrome, PMWS ............................................. 25
Infektioner i luftvägarna ............................................................................................... 25
Mastit hos sugga ........................................................................................................... 27
Infektioner i rörelseapparaten – ledinflammation ...................................................... 29
Strategier för gruppbehandling .................................................................................... 30
Bilaga 1: Föreskrifter rörande förskrivning av antibiotika .......................................... 32
Inledning ....................................................................................................................... 34
Villkorad antibiotikaanvändning ................................................................................. 34
Kompetenskrav på djurägare...................................................................................... 34
Veterinärens åligganden ............................................................................................. 34
Ansvar ......................................................................................................................... 34
Journalföring .............................................................................................................. 34
Hantering av antibiotikarester ..................................................................................... 34
Karenstid för livsmedel från behandlade djur ............................................................. 34
Bilaga 2: Antibiotika godkända till nötkreatur och gris ............................................... 35
Penicilliner .................................................................................................................. 35
Ampicillin ................................................................................................................ 35
Amoxicillin .............................................................................................................. 36
Bensylpenicillin ....................................................................................................... 36
Cefalosporiner ............................................................................................................. 37
Ceftiofur ................................................................................................................... 37
Aminoglykosider ........................................................................................................... 37
Dihydrostreptomycin ................................................................................................. 38
3
Framycetin (neomycin B) .......................................................................................... 38
Makrolider .................................................................................................................... 39
Spiramycin ................................................................................................................. 39
Tylosin ......................................................................................................................... 39
Tylvalosin (Acetylisovaleryltylosin) .......................................................................... 39
Tulatromycin .............................................................................................................. 39
Gamitromycin ............................................................................................................40
Tetracykliner ................................................................................................................. 40
Oxitetracyklin .............................................................................................................40
Doxycyklin .................................................................................................................. 41
Trimetoprim och sulfonamider .................................................................................... 41
Trimetoprim och sulfadiazin/sulfadoxin .................................................................. 41
Fluorokinoloner ............................................................................................................ 42
Enrofloxacin ............................................................................................................... 42
Danofloxacin ............................................................................................................... 43
Pleuromutiliner............................................................................................................. 43
Tiamulin ...................................................................................................................... 43
Valnemulin.................................................................................................................. 43
Bilaga 3; Kaskaddirektivet och dess tillämpningar……………..…………………………………45
Ledord för föreliggande riktlinjer
Antibiotika skall endast användas då bakteriellt betingade
sjukdomar konstaterats eller starkt kan misstänkas.
Fastställande av etiologisk diagnos med resistensundersökning bör
när så är möjligt föregå behandling.
Användandet av preparat med smalt antibakteriellt spektrum skall
alltid eftersträvas.
Vid gruppbehandling skall etiologisk diagnos ställas och en
behandlingsplan upprättas.
Vid hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning på
besättningsnivå skall behandling alltid kompletteras med
förebyggande insatser.
4
Inledning
Sveriges Veterinärförbund antog 1998 en generell veterinär antibiotikapolicy. Senare
har en specifik antibiotikapolicy för hund och katt tillkommit. På uppdrag av Sveriges
Veterinärmedicinska Sällskaps (SVS) kollegium har nu riktlinjer för
antibiotikaanvändning till nötkreatur och gris sammanställts.
Hög och/eller okontrollerad användning av antibiotika ökar risken för utveckling och
spridning av antibiotikaresistens. SVS övergripande ambition är därför att nå en låg
och kontrollerad användning av antibiotika inom animalieproduktionen. Föreliggande
riktlinjer är tänkt som en vägledning vid val av behandling för vanligt förekommande
hälsostörningar, vilket ibland kan innebära att avstå från behandling eller att välja
annan behandling än antibiotika.
Syftet med riktlinjerna är att optimera behandlingen med antibiotika så att risken för
resistensspridning och andra oönskade sidoeffekter minimeras. Riktlinjerna avses
dessutom ge fördjupade insikter om viktiga begrepp, indikationer, risker för
resistensutveckling samt hantering av antibiotika i samband med behandling av
nötkreatur och gris.
Förebyggande djurhälsovård blir allt viktigare för att minska förekomsten av klinisk
och subklinisk sjuklighet och utgör därigenom den viktig framtida arbetsuppgift för
veterinärkåren. Om ett djur blir sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt beteende
visar tecken på ohälsa, skall dock djuret snarast ges nödvändig vård lege artis, om inte
sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas. Hög behandlingsincidens
skall dock alltid bli föremål för utredning om bakomliggande orsaker. Förskrivande
veterinär skall utifrån slutsatserna i denna utredning snarast föreslå åtgärder.
I besättningar med hög och/eller avvikande förbrukning av antibiotika skall därför
läkemedelsterapi alltid kompletteras med ett strukturerat åtgärdsprogram
innefattande relevanta förebyggande insatser.
För en säkrad och uthållig användning av antimikrobiella medel är det viktigt att
klinisk forskning utförs för att optimera behandlingsrutiner, inte minst för att
besättningarna blir större och infektionsproblematiken därmed förändras. Denna
forskning bör inriktas på att utveckla och utvärdera nya strategier för profylax,
behandling och bekämpning av infektionssjukdomar.
Förutom författarna till de enskilda kapitlen har många personer bidragit med stor
kunskap, engagemang och flit till slutförandet av dessa riktlinjer vars förarbeten
startade redan tidigt på 2000-talet. Som regel har detta arbete skett utan någon form
av ersättning. SVS Husdjurssektion utsträcker härmed sitt varmt kända tack till alla
berörda personer.
För SVS Husdjurssektion
Thomas Manske, Ordförande 2007-2009
Håkan Landin, Ordförande 2010-2011
Sven-Ove Olsson, Redaktör för föreliggande riktlinjer
5
Överväganden före antibiotikabehandling
Ylva Persson, leg vet VMD
Per Wallgren, leg vet VMD Dipl. ECPHM
Grundläggande överväganden
En av de viktigaste skillnaderna mellan antibiotika och andra läkemedel är att
antibiotika kan selektera fram resistens hos bakterier. För att säkerställa möjligheten
att kunna behandla bakteriella infektioner på både djur och människor även i
framtiden är det därför viktigt att antibiotika används på ett restriktivt och
ansvarsfullt sätt. Behandling med antibiotika är endast indicerad vid konstaterad
(eller starkt misstänkt) bakteriell infektion, då man bedömer att patientens
immunförsvar inte kan hantera situationen och då en god prognos kan förväntas vid
behandling, samt i enstaka fall då påtaglig risk föreligger att en sådan infektion ska
utvecklas. En korrekt diagnos är alltså av fundamental betydelse för behandling med
antibiotika. Även djurskyddet måste vägas in innan man påbörjar en behandling samt
vid val av antibiotika. I vissa fall kanske man inte bör behandla ett enskilt sjukt djur;
hänsyn till smittryck och resistensspridning i besättningen kan göra det mer lämpligt
att avliva djuret. Å andra sidan kan det ibland vara indikerat att behandla hela
djurgruppen, inte bara det enskilda djuret. Antibiotika ska dock aldrig användas som
rutinbehandling eller i generellt förebyggande syfte. Se även SJVFS 2009:84 ändrad
enligt 2010:17 (D9).
Infektionsämnets känslighet
Den sjukdomsalstrande bakteriens känslighet för antibiotika har stor betydelse för val
av preparat. Vissa bakterier har en naturlig, inbyggd resistens mot (vissa) antibiotika,
medan andra har en förvärvad resistens. Den kliniska diagnosen bör därför stödjas
med en bakteriologisk diagnos. En resistensbestämning kan vara vägledande för
korrekt val av antibiotika. Det bakteriologiska provsvaret måste bedömas noggrant och
kritiskt före val av behandling.
Infektionens lokalisering
Att den sjukdomsalstrande mikroben är känslig vid en resistensbestämning in vitro är
i sig ingen garanti för att behandling ska ge klinisk effekt - läkemedlet måste också nå
infektionsplatsen. Läkemedels farmakokinetiska egenskaper är därför lika
betydelsefulla som resistensbestämningen. Tyvärr är farmakokinetiken ofta dåligt
dokumenterad för äldre substanser.
Biverkningar
Ett antibiotikum avses i allmänhet bara ha effekt mot den sjukdomsorsakande
bakterien. Andra eventuella effekter på djuret är att betrakta som biverkningar. Risken
för biverkningar måste ställas mot nyttan av behandlingen.
Risk för resistensutveckling
Såväl behandlingsstrategi (individuell- kontra gruppbehandling, dos, behandlingstid
mm) som val av antibiotika påverkar risken för resistensutveckling. Olika antibiotika
skiljer sig åt avseende risken för resistensutveckling. Konsekvensen av resistens skiljer
sig också, till exempel betraktas fluorokinoloner, cefalosporiner och makrolider som
kritiskt viktiga för humanmedicinen av WHO och användning av dessa antibiotika ska
därför begränsas.
6
Det är av stor betydelse att inte bara målbakterien (dvs. infektionsagens) riskerar att
utveckla resistens. Även normalfloran (hudbakterier, tarmflora, etc.) påverkas.
Eftersom bredspektrumantibiotika påverkar selektion av resistens hos fler
bakteriearter än smalspektriga substanser ska antibiotika med så smalt antibakteriellt
spektrum som möjligt väljas. I Sverige är många sjukdomsframkallande bakterier
känsliga för bensylpenicillin, varför denna substans är förstahandsval vid många
infektioner. Det aktuella nationella resistensläget (redovisas i SVARM-rapporter,
www.sva.se) och resistenssituationen i den aktuella besättningen ska beaktas vid
preparatval.
Antibiotika med betydelse för behandling av allvarliga och livshotande infektioner hos
människa, såsom cefalosporiner och fluorokinoloner, ska ges uttalat restriktiv
användning inom veterinärmedicinen. Dessa substanser är att betrakta som andraoch tredjehandsalternativ och kan bara användas då inga andra substanser finns
tillgängliga.
Risk för restsubstanser i livsmedel
Läkemedelsrester i livsmedelsprodukter kan innebära risker för människan som
konsument (toxiska effekter eller allergiska reaktioner). För att minska risken för
skadliga restsubstanser har EU fastställt gränsvärden, MRL (högsta tillåtna resthalt)
för olika substanser i livsmedel. Karenstid är den tid efter en behandling som bedömts
nödvändig för att säkerställa att halterna i produkten inte överskrider MRL. Den
rekommenderade karenstiden fastställs av Läkemedelsverket baserat på genomförda
försök och utgör en miniminivå. Karenstiden ska förlängas om behandlande veterinär
gör den bedömningen. De rekommenderade karenstiderna gäller för de
behandlingsregimer som anges i FASS; vid annan dosering, annat doseringsintervall
eller samtidig behandling med annat läkemedel kan karenstiden behöva justeras.
Miljöeffekter
Många antibakteriella substanser och/eller deras metaboliter är verksamma även då
de utsöndras från djuret och kan därmed påverka den omgivande miljön. Detta bör
beaktas och motiverar ytterligare en generellt restriktiv användning av antibiotika.
Ekonomi
Ekonomiska aspekter i form av medicinkostnad, behandlingslängd, karenstid,
produktionsnedsättning, ökade arbetskostnader mm bör vägas in i behandlingsvalet.
Däremot får ett rent ekonomiskt övervägande (exempelvis kort karenstid) aldrig vara
avgörande för val av preparat. Även preparatens ”användarvänlighet”
(administrationssätt, behandlingslängd, säkerhet) bör beaktas vid preparatval.
Uppföljning av behandlingseffekt
För att optimera framtida behandlingar bör alla genomförda antibiotikabehandlingar
följas upp på individ-, grupp- och/eller gårdsnivå av den behandlande veterinären. En
förutsättning för detta är en fungerande och noggrann journalföring.
Slutligen
Sammanfattningsvis bör man först förvissa sig om att djuret verkligen behöver
behandlas med antibiotika. Måttfull antibiotikaanvändning bör alltid eftersträvas,
varför slentrianmässigt bruk av antibiotika ska undvikas. Smalspektrumantibiotika
ska väljas i första hand och över- respektive underdosering ska undvikas, liksom
otillräcklig eller överdriven behandlingslängd.
7
Antibiotika i fodermedel
Per Wallgren, leg vet VMD Dipl. ECPHM
Allmänt
Gruppmedicinering kan effektivt men kortsiktigt kompensera ett högt infektionstryck
och därmed nedbringa sjuklighet och dödlighet i en besättning. Även om långsiktig
eliminering av bakteriella smittämnen enbart via medicinering uppnås mycket sällan
kan antibiotikaterapi utgöra en del av ett saneringsprogram på besättningsnivå.
Tillsammans med miljö/skötselåtgärder kan temporär antibiotikabehandling vara helt
nödvändig för att en besättning skall bringas till hälsa.
För att nå avsedd effekt av antibiotika vid inblandning i fodermedel är det av
fundamental betydelse att preparatet ifråga doseras rätt till samtliga djur i den
behandlade populationen. Därför måste gruppbehandlingen följas upp med kliniska
observationer. I situationer där enskilda djur uppvisar varierande grad av anorexi kan
vattenmedicinering vara att föredra. Observera dock att akut sjuka djur som inte äter
även har en minskad vätskekonsumtion och det är viktigt att sådana djur ges
individuell behandling på annat sätt. I andra fall är inblandning i färdigfoder eller
koncentrat lämplig. Koncentrat blandas/färdigställs till ett helfoder på gården. I de fall
blötutfodring tillämpas tillsätts antibiotikan i den tank i vilken blötfodret framställs på
gården. Observera att det kan vara besvärligt att beräkna exakt vilka djur det är som
kommer att få den blandning som innehåller antibiotika och att det är av stor
betydelse att inga djur som ska gå till slakt medicineras. För vuxna nötkreatur finns i
Sverige idag (2011) inga antibiotika för foderinblandning registrerade. För kalv finns
oxitetracyklin för inblandning i mjölk eller vatten, främst för bruk till enskilda kalvar.
Före förskrivning
Före förskrivning av antibiotika till gruppbehandling skall en problemanalys utföras.
Analysen skall omfatta en problemdefiniering och retrospektiv undersökning/analys,
kartläggning av provocerande faktorer i besättningen och helst en etiologisk diagnos.
Följande ”checklista” är lämplig att följa för att dokumentera den kliniska situationen
och försöka lokalisera eventuella provocerande faktorer innan behandling sätts in
(listan baseras på grisbesättningar men kan tillämpas även på nötkreatur).
1) Dokumentation av den kliniska situationen
2) Är erforderliga diagnostiska åtgärder vidtagna?
3) Studera uppfödnings- och produktionsplaner, inklusive djurflöde i besättningen
4) Avvänjningsålder ska stå i relation till besättningens förutsättningar
5) Förekommer blandning av djur från olika kullar, och i så fall när?
6) Kontrollera flyttningsrutiner
7) Kontrollera boxmiljö och behovet av värmetillskott
8) Stallhygien - boxhygien – utgödslingsrutiner
9) Ventilation och drag
10) Foder och utfodringsrutiner
11) Vattenteknik
8
Först efter sådan genomgång kan ställning tas till eventuell gruppbehandling. Inför
förskrivningen skall eventuella väsentliga miljö- och skötselfel rättas till. Förskrivning
skall förknippas med profylaktiska åtgärder som skall påbörjas/genomföras under
medicineringsperioden. Dessa krav skall dokumenteras skriftligen och lämnas till
djurägaren. I de fall problemen är av sådan art och/eller omfattning att en
besättningsutredning behövs bör besättningen remitteras till djurhälsoveterinär. Detta
gäller även vid övriga tveksamheter i fråga om profylaktiska åtgärder eller
förskrivning. I de fall identifierade miljö- och skötselfel ej åtgärdas under
medicineringsperioden skall förskrivningen upphöra.
Författningar
Foder innehållande antibiotika får försäljas eller användas endast efter förskrivning av
veterinär i varje enskilt fall (SFS2006:805). Användande av antibiotika i rent
tillväxtbefrämjande syfte är inte tillåten (SFS 2006:805). Vid förskrivning av
antibiotika för inblandning i fodermedel är veterinären ansvarig för att receptet
utfärdas på ett korrekt sätt, samt att noggranna instruktioner lämnas till djurägaren
beträffande läkemedlens karenstider.
Förskrivning
All förskrivning av antibiotika för inblandning i fodermedel skall ske via apotek.
Recept skall inkludera en blandningsinstruktion till foderfabrik eller till blandning
hemma i foder eller vatten med en för ändamålet godkänd utrustning. Vid förskrivning
av antibiotika för inblandning i foder bör receptet märkas med ”OBS!”.
Vid förskrivning för foderinblandning skall en beräkning av förväntad foderåtgång
göras. Som tumregel vid behandling av gris kan nämnas att en smågris som utfodras
med torrfoder förbrukar ca 7 kg foder fram till två veckor efter avvänjning och ca 30 kg
fram till försäljning till slaktgrisuppfödning. För slaktgris utgår beräkningarna för
inblandning lämpligen från den foderkurva som besättningen tillämpar.
Medicinering via vatten (eller mjölk) kräver antingen individuell medicinering eller
kunskap om vätskeförbrukningen. Vid behandling av kalvar via mjölk eller vatten
rekommenderas därför behandling av enskilda djur i hink. Grisar som utfodras med
torrfoder konsumerar ungefär 2,5 liter vatten per kg foder de erbjuds. Observera att
grisar som utfodras med blötfoder får en stor del av sitt vattenbehov via fodret och
därför är vattenmedicinering mindre lämpligt vid detta utfodringssystem.
Följande punkter bör särskilt uppmärksammas vid receptskrivandet:
Mängd foder och fodersort som skall tillsättas antibiotika skall anges.
Uppgift om foderleverantör är enligt författningar och andra meddelanden inte
obligatorisk, men bör av praktiska skäl alltid anges.
Läkemedlets styrka bör uttryckas i g aktiv substans per 100 g vara (procent)
Inom foderindustrin arbetar man med enheten ppm (parts per million). Därför bör
blandningsinstruktionen av praktiska skäl förtydligas genom att även uttrycka
antibiotikakoncentrationen i den färdiga varan i ppm.
9
Antibiotika godkända för nötkreatur och gris
Thomas Manske, leg vet VMD
För ett optimalt val av antibiotika i en behandlingssituation där man bedömer att
antibiotikabehandling är nödvändig krävs kunskap om tillgängliga substanser. Valet
görs utifrån substansernas aktivitet mot olika typer av mikroorganismer, risk för
sidoeffekter, farmakokinetik, interaktioner, förekomst av (eller risk för) resistens, om
effekten på bakterien är baktericid eller bakteriostatisk, samt karenstid och kostnad.
För effektiv behandling med antibiotika krävs grundläggande insikt i olika preparats
absorption, distribution och utsöndring (farmakokinetik) samt verkningsmekanism
(farmakodynamik). I samband med val av preparat och doseringsregim bör dessutom
kännedom om exempelvis djurets ålder, funktionen hos metaboliserande och
utsöndrande organ, annan sjuklighet, etc. vägas in.
För vissa antibiotika (ex. betalaktamer och makrolider), är det den tid som
koncentrationen antibiotika på infektionsplatsen överstiger MIC som är avgörande för
effekten (”tidsberoende antibiotika”). Hur mycket koncentrationen överstiger MIC är
för dessa antibiotika generellt sett av mindre betydelse; det viktiga är att doseringen
anpassas så att dosen hålls över MIC under tillräckligt stor del av tiden. För andra
(”koncentrationsberoende”) antibiotika, såsom fluorokinoloner och aminoglykosider,
är det den högsta koncentrationen som uppnås, samt storleken på arean under
koncentrationskurvan i förhållande till MIC, som är avgörande.
De variabler som avgör optimal behandlingslängd har ännu inte klart definierats.
Klinisk erfarenhet av hur olika infektioner svarar på behandling är därför väsentlig för
att bedöma hur lång tids behandling som krävs. Kroniska, och speciellt intracellulära,
infektioner kräver dock i allmänhet väsentligt längre behandlingstid än akuta
infektioner.
Antibiotika som verkar på olika sätt kan tillsammans få en ökad effekt, synergism.
Exempel på det är den fasta kombinationen trimetoprim-sulfa, där de två
substanserna verkar synergistiskt. Andra kombinationer kan ha antagonistisk effekt.
Bakteriostatiska antibiotika uppges i vissa tillfällen begränsa effekten av baktericida
antibiotika.
Vid lokalbehandling uppnås ofta högre koncentrationer än vid systembehandling.
Principerna för val av substans är i allmänhet desamma som vid systemisk behandling.
Särskild vikt ska dock läggas på att medlet, eller bärarsubstanserna, inte är
vävnadsirriterande.
Nedan följer en sammanställning av antibiotika med indikation för användning på
nötkreatur och/eller gris som var införda i veterinära delen av FASS.se, februari 2011
(för vissa preparat/produkter angavs dock att dessa för tillfället ej tillhandahölls). För
en fördjupad genomgång av de olika preparaten se Bilaga 2.
10
Antibiotika godkända för användning på nötkreatur och/eller gris
ANTIBIOTIKUM
DJURSLAG
NötGris
kreatur
ADMINISTRATIONSSÄTT
1. Betalaktamantibiotika
1a. Penicilliner
1ai. Ampicillin
X
X
Per os
1aii. Amoxicillin
X
X
Inj.
1aii. Amoxicillin och klavulansyra
X
1aiii. Bensylpenicillin
X
Inj.
X
Inj., Intramamm.
X
Inj.
X
Per os,
Intramamm.
X
Intramamm.
X
Inj.
X
Inj., Per os(gris)
1b. Cefalosporiner
1bi. Ceftiofur
2. Aminoglykosider
2a. Dihydrostreptomycin
X
2b. Neomycin B (Framycetin)
3. Makrolider
3a. Spiramycin
3b. Tylosin
X
3c. Tylvalosin (acetylisovaleryltylosin)
X
3d. Tulatromycin
X
3e. Gamitromycin
PO
X
Inj.
X
Inj.
X
Inj., Intra uterint,
Per os
4. Tetracykliner
4a. Oxitetracyklin
X
4b. Doxycyklin
X
Per os
5. Trimetoprim och sulfonamider
5a. Trimetoprim och
sulfadiazin/sulfadoxin
X
X
Inj.
X
X
Inj.
X
Inj.
6. Fluorokinoloner
6a. Enrofloxacin
6b. Danofloxacin
7. Pleuromutiliner
7a. Tiamulin
X
Inj., Per os
7b. Valnemulin
X
Per os
11
Nötkreatur, vuxna djur
Juverinfektioner och spenskador
Ylva Persson, leg vet VMD
Håkan Landin, leg vet Specialist i nötkreaturens sjukdomar
Karin Persson Waller, leg vet VMD
Etiologi
Mastit är en multifaktoriell sjukdom. Åtskilliga faktorer hos kon samt i kons skötsel
och omgivning kan leda till en ökad risk för juverinfektion med mikroorganismer
(vanligen bakterier) och uppkomst av mastit. Kartläggningar i Sverige har fastslagit att
penicillinkänsliga bakterier dominerar som etiologiskt agens. Vid de flesta fall av akut
klinisk och subklinisk mastit isoleras grampositiva bakterier (framför allt
stafylokocker och streptokocker), medan gramnegativa bakterier utgör en mindre del.
Diagnostik
Mastitdiagnostik baseras på noggrann anamnes, klinisk undersökning av juver och ko
samt bakteriologisk undersökning av mjölkprov. I anamnesen bör en genomgång av
kons celltalshistorik ingå. På grundval av diagnosen (klinisk eller subklinisk samt akut,
kronisk eller exacerbativ) bedöms prognosen, vilken sedan är avgörande för
behandlingsvalet. Praxis är att regelmässigt ta mjölkprov för bakterieodling vid fall av
klinisk mastit. Dessa odlingar är mycket värdefulla för att avläsa trender på
besättningsnivå samtidigt som eventuell terapisvikt vid enskilda fall kan hanteras
rationellt. Vid subklinisk mastit rekommenderas att proverna sänds till ackrediterat
laboratorium för bedömning. Vid bedömning av odlingsplattor görs en preliminär
avläsning efter 16-24 timmars inkubation i 37°C medan slutavläsning görs efter 36-48
timmars inkubation. Vid växt av stafylokocker görs penicillinastest vid första
avläsningen. Vid terapisvikt kan prov skickas till laboratorium för
resistensbestämning.
Behandling
Antibiotikabehandling under laktation bör i normalfallet enbart övervägas vid akut
klinisk mastit. Rådgivning avseende mjölkningshygien, mjölkningsordning och
gruppering samt stall- och foderhygien för att förhindra att ytterligare fall tillstöter i
besättningen är däremot mycket viktig vid alla typer av mastit.
Akut klinisk mastit
Akut klinisk mastit ska åtgärdas så fort som möjligt. Vissa individer kan av
djurskyddsskäl behöva avlivas omgående (ex. höggradig klinisk mastit med toxinemi
eller gangrän). Om antibiotika ska sättas in nås i allmänhet bäst behandlingsresultat
under bakteriernas snabba tillväxtfas. Djurägare bör därför informeras om vikten av
tidigt insatta åtgärder. Eventuell antibiotikaterapi ska alltid kompletteras med
understödjande behandling. Vilka understödjande åtgärder som vidtas bestäms för
varje fall utifrån symtomens allvarlighet och förmodat inflammationsförlopp.
Understödjande behandling kan exempelvis bestå av urmjölkning, juvermassage,
behandling med oxytocin, vätska och NSAID* samt isolering och optimering av
övervakning, liggkomfort, liggplats- och foderhygien samt näringsförsörjning.
*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX enzymerna i inflammationskaskaden
12
Antibiotikaval
Om besättningsstatus rörande olika infektionsagens är okänd, eller om infektioner
med grampositiva penicillinkänsliga bakterier dominerar i besättningen behandlas
initialt med bensylpenicillin. Vid god besättningskännedom och dokumenterade
problem med koliforma bakterier kan bensylpenicillin frångås som förstahandsval till
förmån för nedanstående.
Rekommendation vid grampositiva mikroorganismer (ej penicillinasbildande)
Förstahandsval
bensylpenicillin*
Andrahandsval
enbart understödjande (ej antibiotika)
Rekommendation vid grampositiva mikroorganismer (penicillinasbildande)
Förstahandsval
enbart understödjande (ej antibiotika)
Andrahandsval
antibiotikum verksamt mot penicillinasbildande bakterier*
Rekommendation vid gramnegativa mikroorganismer (E. coli)**
Förstahandsval
enbart understödjande (ej antibiotika)
Andrahandsval
fluorokinolon*
Rekommendation vid gramnegativa mikroorganismer (Klebsiella spp.)
Förstahandsval
fluorokinolon*
* Understödjande behandling tillkommer. Vanligen rekommenderas parenteral
antibiotikabehandling.
** Antibiotika endast vid höggradiga fall runt kalvning
Behandlingsvalet ska alltid utvärderas och vid behov korrigeras vid avläsningen av den
bakteriologiska odlingen.
Preliminäravläsning efter 16-24 timmar:
Utebliven bakterieväxt
Fortsätt inledd behandling om bensylpenicillin använts;
om antibiotikabehandling mot gramnegativa agens
inletts sätts denna behandling ut
Förväntad bakterieväxt
Fortsätt inledd behandling
Oväntad bakterieväxt
Byt eventuellt preparat om djuret fortfarande har
kliniska symtom
Slutavläsning efter 36-48 timmar:
Utebliven bakterieväxt
Sätt ut inledd behandling
Förväntad bakterieväxt
Fortsätt inledd behandling
Oväntad bakterieväxt
Byt eventuellt preparat om djuret fortfarande har
kliniska symtom
Behandlingstider (i de fall antibiotika ges):
S. aureus
5 dagar (kan vid behov förlängas en till två dagar
om de kliniska symtomen i juvret förbättrats men
ännu inte är helt tillfredställande)
S. uberis
5 dagar
Övriga grampositiva agens
3 - 5 dagar utifrån klinik och besättning
Gramnegativa agens
3 dagar
13
Om djuret inte svarar på antibiotikabehandling trots till synes rätt antibiotikaval,
korrekt dos och korrekt utförd behandling ska den bakteriella diagnosen verifieras på
ett ackrediterat laboratorium. Den isolerade bakteriestammen bör dessutom testas för
känslighet för antibiotika. Behandlingsresultat avseende celltal och klinik bör alltid
följas upp efter en månad. Vid denna uppföljning avgörs preliminärt långsiktig
prognos för det aktuella djuret. Resultatet ingår även i bedömningsunderlaget för
behandlingsbarheten vid framtida recidiv för djuret ifråga och vid fall av mastit hos
andra djur i samma besättning.
Exacerbativ och kronisk klinisk mastit
Kor med exacerbativ eller kronisk klinisk mastit har i allmänhet tveksam prognos med
låg behandlingseffekt av antibiotika. Djur som är så sjuka att behandling med
antibiotika av djurskyddsskäl bedöms indicerat för att eliminera tillstånd med
höggradig allmänpåverkan och kraftig smärta ska dock skyndsamt behandlas med de
läkemedel som finns att tillgå. I de flesta av dessa fall kan dock önskad lindring nås
enbart med hjälp av understödjande behandling. Anvisningar för vidare hantering av
djuret ges till djurägaren. Utslagning rekommenderas på kort eller medellång sikt.
Subklinisk mastit
Om möjligt bör kor med kronisk subklinisk mastit slås ut. Detta bör göras skyndsamt
vid penicillinasproducerande S. aureus, och snarast möjligt vid penicillinkänslig S.
aureus eller S. agalactiae. I väntan på utslagning ska djur med kronisk subklinisk
mastit grupperas för sig. Det kan vara aktuellt att sinlägga angripen juverdel.
Antibiotikabehandling av subklinisk mastit bör utföras under sintiden (se nedan).
Behandling av spenskador
En skadad spenspets bör ges möjlighet att ”vila”. Om inte mjölkningen upphör direkt
när skadan skett är sannolikheten för mastit inom några dagar hög. Vid spenskador
bör mjölken CMT-undersökas och mjölkprov för bakteriologisk undersökning tas.
Skadans omfattning avgör val av behandlingsmetod; mycket kraftiga skador kan
behöva antibiotikabehandlas oavsett CMT och bakteriologi. Följande riktlinjer för
CMT-undersökning och odlingssvar kan ligga till grund för behandlingsval:
CMT 1-2 utan växt av bakterier eller med växt av lågpatogent agens: I besättningar
med god juverhälsa får spenen vila under 7-10 dagar utan vare sig lokal eller allmän
antibiotika.
CMT 3 utan växt av bakterier: I besättningar med god juverhälsa får spenen vila under
7-10 dagar med lokal eller allmän antibiotikabehandling
CMT 4-5 med ingen eller lindrig växt av bakterier: Spenen måste mjölkas under
läkningstiden och behov av antibiotikabehandling avgörs utifrån det enskilda fallet
Riklig växt av bakterier oavsett CMT: Spenen kan inte vila utan måste mjölkas,
åtminstone under läknings- och behandlingstiden för spenskadan. Eventuell
antibiotikabehandling avgörs utifrån det enskilda fallet
14
Sintidsbehandling
Sintidsbehandling med intramammär antibiotika ges direkt efter den sista
urmjölkningen och efter noggrann rengöring av spenspetsen. Användning av
långtidsverkande preparat rekommenderas om kalvning beräknas ske efter mer än sex
veckor. Alla fyra juverdelar ska alltid behandlas. Även under sintiden är det viktigt att
gruppera korna efter juverhälsoklass (JHKL). Effekten av behandling ska följas upp
vid kalvning och under kommande laktation. Följande riktlinjer kan utgöra grund för
rationell sintidsbehandling:
Kor i JHKL 0-2 ges ingen sintidsbehandling
Kor i JHKL 3-4 eventuell sintidsbehandling (celltal och odlingsfynd avgör)
Kor i JHKL 5-8 sintidsbehandling oavsett celltal och odlingsfynd
Kor i JHKL 9 sintidsbehandlas inte på grund av dålig prognos
Förstahandsval
Långtidsverkande preparat innehållande bensylpenicillin i
kombination med en aminoglykosid
Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning
En årlig antibiotikabehandlingsincidens för mastit på besättningsnivå överstigande 25
procent är hög. I förekommande fall ska en juverhälsoutredning genomföras och
lämpliga profylaktiska åtgärder för att varaktigt minska sjuklighet och
antibiotikaförbrukning på gården ska föreslås. Om andelen antibiotikabehandlingar
med bensylpenicillin vid mastit är lägre än 70 procent och dokumentation till stöd för
preparatvalet saknas, avviker antibiotikavalet från rådande praxis. Ansvarig veterinär
skall då föreslå lämpliga åtgärder som skyndsamt och varaktigt medför att
preparatvalet vid mastitbehandling följer grundprinciperna i dessa riktlinjer.
Infektioner i reproduktionsorganen
Hans Gustafsson, leg vet VMD
Inledning
Bakterier invaderar livmodern i samband med kalvning i varierande grad. De flesta
infektioner i födslovägarna har dock eliminerats inom 4-5 veckor efter kalvning, för
kor med kvarbliven efterbörd efter ytterligare någon vecka. I stort sett alla djur med
kvarbliven efterbörd har bakterier i livmodern första tiden post partum. Vanliga
bakterier är Fusobacterium necrophorum, Arcanobacterium pyogenes, Escherichia
coli och Streptococcus spp. Kvarstående infektioner i livmodern utöver denna period
är tillstånd där effekten av behandling i allmänhet är dålig, varför profylax är särskilt
viktig. Åtgärder för att främja en god immunstatus hos kon runt kalvningen är därmed
centrala. Viktiga förebyggande åtgärder är att undvika svåra kalvningar (välja tjur med
goda kalvningsegenskaper – särskilt viktigt för kvigor), ha god foderstyrning och
tillvänjning av det dräktiga djuret inför kalvning, ha god hygien på kalvningsplatsen
samt övervaka kalvningen (utan att ge överdriven kalvningshjälp, som kan öka
införandet av skadliga bakterier i livmodern).
15
Diagnostik
Det är viktigt att skilja mellan kontaminering av livmodern med bakterier, som i viss
mån får anses vara ”normalt” och som orsakar orena flytningar den första tiden efter
kalvning, och en kvarstående infektion efter det att den normala
självläkningsprocessen kan antas vara avslutad.
Akut metrit
Akut metrit är en allvarlig infektion som omfattar endometrium, submucosa,
muscularis och serosa dvs. djupare lager i livmodern. Sjukdomen uppträder första
veckan efter kalvning och djuret har feber (>39,5°), stört allmäntillstånd och ofta
rödrosa illaluktande flytningar. Infektionens förlopp är beroende av bakterieflora som
i sin tur är beroende av besättningens hygien och smittryck.
Endometrit och pyometra
Endometrit är en ytligare infektion i endometriet som kännetecknas av katarralpurulent-mukopurulent flytning som inte upphört ca 4 veckor efter kalvning.
Palpatoriskt är livmodern normal (grad 1) eller slapp och förstorad med förtjockad
vägg (grad 2). Djuren har normalt allmäntillstånd och normal (ibland oregelbunden)
brunst. Endometrit grad 3 (pyometra) kännetecknas av varansamling i livmodern,
vanligen i samband med en sluten cervix. Kor med pyometra har i allmänhet ostört
allmäntillstånd, men är dock anöstrala med kvarstående gulkropp.
Kvarbliven efterbörd
Kvarbliven efterbörd innebär att fosterhinnor inte avgår spontant inom 8-12 timmar
efter kalvning. Kvarbliven efterbörd utgör en riskfaktor för livmoderinflammation, en
orsak till nedsatt välbefinnande för många kor, och har omgivningshygieniska
aspekter. Majoriteten av publicerade studier tyder dock på att kvarbliven efterbörd,
om den avlossas eller inte, generellt inte påverkar den efterföljande fruktsamheten.
Behandling
Akut metrit
Vid akut metrit behandlas djuret allmänt med antibiotika, i kombination med
vätsketerapi och eventuellt NSAID*. Trots att såväl grampositiva som gramnegativa
bakterier kan isoleras från akut metrit utgör bensylpenicillin förstahandsval av
antibiotikum. Andrahandsval är antibiotika med bredare spektrum (ex. tetracyklin).
Antibiotika med annat spektrum än bensylpenicillin kan behöva utgöra förstahandsval
i besättningar där behandling med penicillin på grund av rådande bakterieflora
tidigare visats ha otillräcklig klinisk effekt. Behandlingstiden är 5-7 dagar men
förloppet kan vara mycket snabbt, varför kontinuerlig uppföljning av
behandlingsresultatet är viktigt för en eventuell utsträckning av behandlingstid
och/eller byte av preparat.
Endometrit och pyometra
Antibiotika har mycket begränsad effekt vid behandling av endometrit hos nötkreatur
med opåverkat allmäntillstånd, varför sådan behandling bör undvikas. Kroppens
självläkande processer bör i stället stimuleras genom god omvårdnad. Brunst är
gynnsamt för läkningsprocessen och hormonellt framkallande av brunst genom
behandling med prostaglandin kan vara ett gott behandlingsalternativ. Om tecken på
endometrit i form av orena flytningar påvisas mer än fyra veckor efter kalvning
behandlas djuret således med prostaglandin (vid behov upprepat efter 10-14 dagar).
*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX enzymerna i inflammationskaskaden
16
Prostaglandinbehandling rekommenderas även vid pyometra för att åstadkomma
tömning av livmodern; läkningsfrekvensen med denna behandling är mycket hög.
Kvarbliven efterbörd
Den vanligaste behandlingsregimen i dag är konservativ behandling med samtidig
daglig kontroll av kroppstemperatur, aptit och allmäntillstånd. Vid kroppstemperatur
överstigande 39,5° och påverkat allmäntillstånd allmänbehandlas med
bensylpenicillin under 3-5 dagar. Lokal antibiotikabehandling har begränsat positiv
effekt och kan ha en negativ, etsande effekt på livmoderslemhinnan. Manuell
avlossning av efterbörd är inte påkallat utan tvärtom kontraindicerat i de fall
fosterhinnorna sitter fast.
Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning
En årlig behandlingsincidens med antibiotika för livmoderinfektioner på
besättningsnivå på 4 procent eller mer anses med dagens kunskapsnivå vara hög och
utgör därmed ”larmgräns”. Cefalosporiner ska inte användas, och en alltför stor andel
behandlingar med tetracyklinpreparat (mer än 50 procent) bör bli föremål för
uppföljning av besättningsveterinären i samråd med specialist.
Infektioner i rörelseapparaten
Christer Bergsten, leg vet VMD
Klövspaltflegmon
Inledning
Klövspaltflegmon debuterar akut med hälta, vanligen begränsad till ett ben, feber och
nedsatt allmäntillstånd. I klövspalten ses svullnad och rodnad som senare övergår i
fissurer med illaluktande var. Sjukdomen uppträder vanligen sporadiskt, ibland dock
endemiskt eller som utbrott i djurgrupper, då troligen beroende på samverkan av
predisponerande faktorer. Införande av ny smitta till en grupp djur är en viktig
riskfaktor, liksom bristande hygien och skador i klövspalten (traumatiska såväl som
infektiösa). Inköp av djur från andra besättningar innebär en stor risk för införande av
ny smitta. Primärt bakteriellt agens är Fusobacterium necrophorum, en allmänt
förekommande opportunistisk patogen; flera andra bakterier påvisas dock ofta.
Bakteriologisk provtagning kan vara relevant vid utbrott för att fastställa biotyp av F.
necrophorum. Vid utbrott skall predisponerande faktorer åtgärdas. För att hindra
vidare smittspridning bör drabbade djur isoleras under läkningstiden. Drabbade djur
utvecklar immunitet varför ett visst smittryck också minskar risk för utbrott inom
besättningen. I mjölkbesättningar kan det således vara bra om ungdjur exponeras för
befintlig smitta hos de äldre djuren och därmed immuniseras passivt.
17
Behandling
Förstahandsval vid behandling är allmänbehandling med bensylpenicillin under 3-5
dagar. För att kunna följa sjukdomsförloppet, underlätta behandlandet och minimera
kontaminering av omgivningen bör sjuka djur hållas avskiljda. Om svårtillgängliga
djur insjuknar kan det vara indicerat att använda preparat med långtidsverkan (ex.
långtidsverkande oxitetracyklin). Vid lindriga fall kan konservativ behandling
(sårtoalett) vara nog. Vid sådan behandling bör försiktighet vidtas för att inte
infektionen ska kvarstå alternativt spridas. Inadekvat eller för sent insatt behandling
kan resultera i spridning till klövleden. Infektion i klövleden kan vara svår att
behandla med enbart allmän antibiotika; leden kan behöva spolas eller dräneras,
alternativt kan berörd klöv amputeras förutsatt att den andra klövhalvan är frisk.
Hasledsinfektion
Inledning
Hasskador orsakas primärt av bristfälliga liggplatser och den initiala skadan är
traumatisk. Området kring leden svullnar därpå utan att själva leden behöver vara
infekterad. Svullnaden kan vara mycket kraftig utan att allmäntillståndet nedsätts. Om
processen infekteras blir kon halt och får feber. Vanliga infektionsagens är
Arcanobacterium pyogenes och Staphylococcus spp.
Behandling
Infektioner som ger hälta och feber med lymfangit behandlas allmänt med antibiotika;
bensylpenicillin är förstahandsval. En inkapslad infektion, kan vara opåverkbar för
allmän antibiotikabehandling och behöva dräneras. Dålig prognos för tillfrisknande
om inte liggplatsen förbättras radikalt och tillgång till djupströ eller betesmark
erbjuds.
Polyartrit
Inledning
Polyartrit hos unga kalvar är i allmänhet sekundär till navelinfektioner eller sepsis.
Polyartrit efter navelinfektion orsakas ofta av A. pyogenes, stafylokocker eller
streptokocker, medan E. coli dominerar när ledinfektionen är en följd av sepsis.
Behandling
Tidigt insatt allmän antibiotikabehandling under lång tid (14 dagar) är nödvändigt för
terapisvar. Val av antibiotikum görs med utgångspunkt i relevant infektiöst agens,
hänsyn måste också tas till förmågan att nå infekterade leder vid allmänbehandling.
Dock är behandlingsresultatet är ofta nedslående, sannolikt beroende på att
behandling sätts in för sent. Vid misstanke om infektion med gramnegativa bakterier
kan trimetoprim/sulfa användas. Som komplement till antibiotika rekommenderas
behandling med NSAID* för att lindra de kliniska symtomen och dämpa den
inflammatoriska reaktionen. Vid infektion i enstaka ledavdelningar kan urspolning av
inflammatoriskt exsudat ur ledavdelningen övervägas.
*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX-enzymerna i inflammationskaskaden
18
Sekundärt infekterade skador i klövkapseln
Inledning
Skador i klövkapseln såsom sår i klövsulan, vita linjen eller tån orsakas primärt inte av
infektiösa processer. Dessa skador läker utan antibiotikabehandling om de upptäcks i
tid, friläggs/dräneras och avlastas med klots på den friska klövhalvan. Underlåten, för
sent insatt eller inadekvat behandling av dessa skador kan leda till mer komplicerade,
nekrotiska, sekundärt infekterade inflammatoriska processer som kan bli djupgående
och involvera djupa böjsenan, strålbensbursan och/eller klövleden, och även ge en
kraftig cellulit i fotens nedre delar.
Behandling
Generellt gäller att komplicerade, sekundärt infekterade klövhornsskador läker
långsamt och prognos för tillfrisknande är dålig. Utöver ovanstående primära
behandling förbättras prognosen endast marginellt genom allmän
antibiotikabehandling. Om behandling ändå är aktuell, förhöjd kroppstemperatur, är
bensylpenicillin förstahandsval. Vid infekterad strålbensbursa/klövled kan denna
dräneras genom radikal resektion. Ett vanligare alternativ är att amputera berörd
klövhalva förutsatt att den korresponderande klövhalvan är frisk.
Digital dermatit
Inledning
Digital dermatit (DD)är ett sårigt, blödande eksem som ömmar vid beröring och kan
ge hälta. DD ses på en eller flera klövar samtidigt men är vanligast på bakklövarna,
skadorna ses oftast i karleden i anslutning till klövspaltens bakre del men även i
klövspalten, runt kronranden, på ballarna, och i sällsynta fall upp till lättklövarna.
Sjukdomen utgör ett besättningsproblem. Etiologin är inte fullt klarlagd även om det
förefaller som att spiroketer spelar en central roll. Ohygienisk klövmiljö förefaller vara
en förutsättning för infektion och skadorna kan självläka med förbättrad hygien.
Behandling
Spiroketer som isolerats vid DD är känsliga för alla i laboratoriestade antibiotika men i
kliniken används framförallt oxi- eller klortetracyklin som lokal, individuell
behandling i för ändamålet tillgänglig sprayberedning. Behandling är viktig av
djurskyddsskäl för det enskilda djuret samt för att sänka smittrycket eftersom inte
immunitet utvecklas. Lokal antibiotikabehandling av hela besättningen eller isolerad
grupp av djur bör endast vidtas i samband med sanering av stallsektion eller
besättning och samtidigt med att man vidtar omfattande hygieniska åtgärder för att
erhålla smittfrihet på lång sikt.
Hög och/eller avvikande antibiotikaförbrukning
En årlig behandlingsincidens med antibiotika för infektioner i rörelseapparaten på
besättningsnivå överstigande 5 % får med dagens kunskap anses hög och kan tills
vidare tjäna som larmgräns. Svenska undersökningar har inte påvisat
penicillinresistens hos bakterier som orsakar infektioner i rörelseapparaten hos vuxna
nötkreatur. Därför finns ingen medicinsk indikation för behandling med
bredspektrumantibiotika. Besättningar där tetracykliner eller cefalosporiner används
bör således bli föremål för uppföljning av besättningsveterinären.
19
Nötkreatur, kalvar & ungdjur
Anita Jonasson, leg vet
Navelinfektioner
Inledning
Infektioner via naveln sker hos unga kalvar. Infektionens förlopp varierar och symtom
kan ibland ses först när kalven blir något äldre. Hos nyfödda kalvar kan dessa
infektioner även ge upphov till sepsis och spridning till andra delar som leder eller
lungor. Vanliga agens är opportunistiska patogener såsom Staphylococcus spp. eller A.
pyogenes, eventuellt som blandinfektioner. Vid besättningsproblem bör kalvar
obduceras för att klarlägga orsaken. Bakteriologisk diagnostik är då av värde.
Behandling
Då flera agens är tänkbara och etiologisk diagnostik knappast är möjlig in vivo bör
allmänbehandling i första hand ske med penicillin och i andra hand med till exempel
trimetoprim/sulfonamid,
Sepsis
Inledning
Hos nyfödda kalvar kan infektioner via navlen ge upphov till sepsis med akuta
dödsfall. Sepsis kan även följa peroral infektion, särskilt om denna sker före intag av
råmjölk. Bakteriemi kan ge sekundära infektioner i till exempel leder eller lungor.
Vanliga agens är opportunistiska patogener såsom E. coli, Staphylococcus spp. eller A.
pyogenes, eventuellt som blandinfektioner. Vid besättningsproblem med akuta
dödsfall hos späda kalvar bör dessa obduceras för att klarlägga orsaken. Bakteriologisk
diagnostik är då av värde.
Behandling
Det är av stor vikt att behandling sätts in tidigt. Då flera agens, såväl grampositiva som
-negativa, är tänkbara och etiologisk diagnostik knappast är möjlig in vivo bör
allmänbehandling i första hand ske med trimetoprim/sulfonamid, i andra hand
kinoloner. Understödjande behandling med vätska och mjölk/mjölkersättning skall
ges.
Infektioner i tarmkanalen
Inledning
De vanligast förekommande infektionsorsakerna vid kalvdiarré är rotavirus och
kryptosporidier. Bakteriella infektioner, som E. coli F5 påvisas endast i en liten andel
av fallen. Koccidios kan i vissa besättningar orsaka diarré på stall och bete. Vid diarré
hos kalvar med hög morbiditet eller mortalitet bör orsaken fastställas genom
utredning av faktorer i miljö, skötsel, utfodring samt genom påvisande av eventuellt
etiologiskt agens (obduktion, träckundersökningar, serologi). Diagnostik är särskilt
påkallat vid misstänkt terapisvikt. Profylaktiska åtgärder baseras på etiologin. Vid
besättningsproblem med diarré hos kalvar under mjölkperioden riktas profylaktiska
åtgärder i allmänhet mot att tillförsäkra en adekvat råmjölksgiva och utfodring samt
hygieniska åtgärder och skötsel. Vaccination har endast provats i ett fåtal svenska
besättningar; effekten är inte utvärderad. Salmonella är en viktig orsak till kalvdiarré i
20
många länder, och förekommer även i Sverige. Vid misstanke skall veterinär enligt
zoonoslagen vidta åtgärd för att utreda orsaken.
Behandling
Rutinmässig antibiotikabehandling av okomplicerade kalvdiarréer ska inte ske.
Peroral dihydrostreptomycinbehandling bör användas restriktivt. Allmänbehandling
med antibiotika bör förbehållas konstaterade bakteriella infektioner samt fall med risk
för sekundärinfektion eller sepsis. Preparat med effekt mot gramnegativa infektioner
bör användas: Förstahandsval är trimetoprim/sulfonamid och andrahandsval
kinoloner. Behandlingstiden bör vara minst 3 dagar. Sjuka kalvar bör isoleras för att
minska smittspridning samt för att kunna ge kalven en anpassad miljö (dragfritt och
gärna uppvärmt). Mjölkgivan ska bibehållas för att undvika energibrist hos kalven. I
samtliga fall av diarré ska djuret tillförsäkras fullgod vätsketillförsel - peroral
elektrolyt-/näringslösning i tillräcklig mängd eller, i allvarliga fall, parenteral tillförsel
av balanserad infusionslösning. Understödjande behandling med NSAID* kan bidra
till att reducera kliniska symtom.
Infektioner i luftvägarna
Inledning
Lunginflammationer är i de flesta fall orsakade av infektioner, primärt virus. I Sverige
är parainfluensa-3 virus, bovint respiratoriskt syncytialt virus (BRSV), samt bovint
coronavirus vanligast. Med undantag för BRSV förlöper viroserna i allmänhet
subkliniskt eller med lindriga kliniska symtom. Viroserna kan bana väg för bakterier
såsom Mannheimia haemolytica, Pasteurella multocida, Histophilus somnus och
Arcanobacterium pyogenes. I en svensk fältundersökning var Pasteurella spp. helt
dominerande bakteriella agens. Lungmask kan orsaka pneumoni hos betesdjur och
sekundärinfektion med opportunistiska bakterier kan ge grava akuta pneumonier.
Etiologisk diagnostik är av värde vid utredning av besättningsproblematik. Döda
kalvar bör obduceras och eventuella isolerade bakteriers känslighet för antibiotika
undersökas. Virus som orsak till pneumoni kan undersökas genom serologisk
undersökning av parade blodprov. BRSV kan även undersökas med PCR-diagnostik på
nässvabbsprover. Förekomst av bakteriella infektioner kan göras med hjälp av
nässvabbprover eller sköljprover från de nedre luftvägarna. Det är av särskild vikt att
diagnostiska undersökningar företas vid misstanke om terapisvikt. Vaccination mot
pneumoni görs i stor utsträckning utomlands, men effekten av det vaccin som finns
registrerat är inte dokumenterad för svenska förhållanden. Användning av antibiotika
i profylaktiskt syfte innebär stor risk för utveckling av resistens hos bakterier och ska
inte utföras.
Behandling
Sjuka djur bör om möjligt isoleras och ges understödjande behandling (vätsketillskott
och tillskottsvärme) vid behov. Att behandling sätts in tidigt är avgörande för
prognosen. Pneumoni hos kalv behandlas med antibiotika under 5-7 dagar och
inflammationshämmare (NSAID). Förstahandsval är bensylpenicillin; Andrahandsval
är antibiotikum med bredare spektrum som tetracyklin, amoxicillin, kinoloner eller
trimetoprim/sulfonamid. Om djur som är svårtillgängliga för behandling insjuknar
kan preparat med långtidsverkan vara indikerade och bensylpenicillin är
förstahandsval även då.
*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX-enzymerna i inflammationskaskaden
21
Gruppmedicinering
Vid ett häftigt sjukdomsförlopp då många djur i en besättning insjuknar under kort tid
(en tumregel är om mer än 25-30 procent av djuren insjuknar under tre dagar), som
kan ses vid utbrott av BRSV, kan så kallad metafylax tillgripas. Detta innebär att alla
djur i en grupp behandlas samtidigt oavsett kliniskt tillstånd. Strategisk metafylax
leder sannolikt inte till någon ökning av den totala förbrukningen av antibiotika i
samband med ett utbrott av luftvägsinfektion. Tillämpningen är dock inte
invändningsfri och får inte användas som en rutinmässig åtgärd. För metafylaktisk
behandling av kalvar under mjölkperioden kan tetracyklin för inblandning i mjölk
eller mjölkersättning användas. För äldre djur kan långtidsverkande
injektionspreparat användas. Vid denna typ av utbrott kan behandling med substanser
där bara en behandling krävs (tulatromycin och gamitromycin) vara berättigat.
Gris
Maria Lindberg, leg vet Specialist i grismedicin
Per Wallgren, leg vet VMD Dipl. ECPHM
Infektioner i mag-tarmkanalen
Inledning
Under den första levnadsveckan orsakas diarréer oftast av en enskild mikrob och kan
därmed förebyggas genom vaccination av suggor. Från och med två till tre veckors
ålder kompliceras bilden av andra infektioner och att dessa smittämnen samverkar.
Avvänjningsdiarréer utgör ett sådant syndrom, även om de oftast associeras med E.
coli. Diarré förekommer även hos tillväxtgrisar och slaktgrisar, då ofta associerade
med Brachyspira spp eller Lawsonia intracellularis. Även dysenteri, orsakat av
Brachyspira hyodysenteriae, och parasitärt betingade diarréer, liksom diarréer med
multifaktoriell bakgrund kan förekomma. Infektion med salmonella är ovanligt i
Sverige, men skall inte uteslutas som orsak. Nationella övervakningssystem finns
gällande salmonella, E. coli och Brachyspira spp.
Subkliniska mag-tarmstörningar orsakar tillväxtdepression och ojämn tillväxt inom
kullarna. Prevalensen ”pellar1” ökar efter avvänjning och ibland kan sekundära
effekter ses i form av respirationssjukdomar. I samband med besättningsproblem bör
etiologin fastställas genom laboratorieanalyser.
Spädgrisdiarré
Diagnos
Spädgrisdiarré uppträder under grisens första levnadsdygn. Dominerande agens är E.
coli eller Clostridium perfringens typ A. Grisarna uppvisar tidigt tecken på nedsatt
allmäntillstånd och avmagring. Ryggraden blir framträdande och vid tryck över buken
rinner den tunna avföringen ut. Ofta drabbas större delen av kullen och dödligheten är
1
Gris med kronisk infektion som inte växer normalt
22
hög. Bakteriologisk diagnos rekommenderas för att dokumentera infektionen, gärna
kompletterad med resistensundersökning.
Behandling
En omedelbar insatt behandling är avgörande. Erbjud grisarna en elektrolytlösning för
att motverka dehydrering. Trimetoprimsulfa parenteralt bör väljas i första hand. Vid
terapisvikt kan andra verksamma substanser sättas in efter utförd
resistensundersökning. Enrofloxacin skall aldrig användas utan föregående
resistensundersökning. I de fall diarrén kan antas vara orsakad av clostridier kan
bensylpenicillin vara ett lämpligt val. Då mer än 10 % av kullarna behandlas med
antibiotika bör orsaken utredas. Kontrollera även suggans hälsa. Dålig digivning med
bristande råmjölksupptag som följd av grisningsfeber påverkar grisens magtarmstatus.
Förebyggande åtgärder
Smågrisarna skyddas mot spädgrisdiarré genom att suggan vaccineras inför varje
grisning och det är viktigt att suggan har en fungerande digivning så att alla smågrisar
får tillgång till råmjölk.
Tillräcklig tomtid i stallet med tvätt desinfektion och upptorkning är viktig för att
hindra smittspridning mellan grisningsomgångarna. Bra klimat i boxen med en varm
och dragfri smågrisgömma gör att de nyfödda grisarna inte utsätts för onödiga
energiförluster.
Treveckorsdiarré och avvänjningsdiarré
Diagnos
Treveckorsdiarré kan associeras till förekomst av bakterier (främst E. coli),
parasiter (främst Isospora suis) eller virus (exempelvis rotavirus), men även andra
infektionsämnen kan noteras. I. suis och rotavirus kan förekomma även utan att
kliniska problem ses.
Avvänjningsdiarré uppträder oftast 5 till 14 dagar efter att smågrisen avvants från
suggan och associeras ofta med fynd av E. coli. Sjukdomsförloppet kan variera, allt
från ett subkliniskt till ett perakut förlopp med fatal utgång. Ödemsjuka är en perakut
form av infektion under samma period med verotoxinproducerande E. coli. Den är
ofta fatal och döden kan inträffa utan föregående kliniska symptom på sjukdom.
Bakteriologisk diagnos rekommenderas för att dokumentera infektionen, gärna
kompletterad med resistensundersökning. Om ödemsjuka misstänks skall detta anges
på remissen.
Behandling
Treveckorsdiarré För E. coli-relaterade diarréer, se spädgrisdiarréer. För diarréer
orsakade av virus finns idag inga effektiva läkemedel. Besättningsproblem orsakade av
I. suis behandlas förebyggande. Se förebyggande åtgärder.
Avvänjningsdiarré Den initiala åtgärden vid diarré i boxen hos nyavvanda grisar är
borttagande av foder eller kraftigt minskad fodergiva under ett dygn. Givan ska
23
därefter försiktigt ökas till önskad nivå. Den minskade fodergivan kompletteras med
vätskeersättning i form av elektrolytlösning. Strötilldelningen kan kompletteras med
torv för en normaliserad tarmperistaltik och förbättrad hygien i boxen. Om diarrén
inte kan hävas med dessa åtgärder behandlas individuella grisar i första hand med
trimetoprimsulfa parenteralt. Enrofloxacin skall aldrig användas utan föregående
resistensundersökning. Då mer än 10 % av kullarna behandlas med antibiotika bör
orsaken utredas. Vid allvarliga fall kan gruppbehandling med antibiotika övervägas. Se
strategier för gruppbehandling.
Förebyggande åtgärder
Avvänjningen innebär en stor belastning för den unga och outvecklade grisen. Grisens
ålder och vikt har betydelse. En förlängning av diperioden kan vara positiv för de
kullar som föds sent i en grisningsomgång. Andra faktorer är god hygien, värme och
foderkvalité. Även fodrets sammansättning är viktigt. Omgångsuppfödning med tvätt,
desinfektion och påföljande upptorkning av boxen minskar smittrycket och ger goda
förutsättningar för ett bra klimat i boxen. Vid återkommande problem med
avvänjningsdiarré kan zinkoxid blandas i fodret i förebyggande syfte. Se strategier för
gruppbehandling.
Generella förebyggande insatser inklusive fodersammansättning och fodertilldelning
är särskilt viktigt vid ödemsjuka. Förloppet kan vara så snabbt att behandling inte
hinner sättas in och prognosen när behandling hinner sättas in är dålig. Vaccinering
mot ödemsjuka har prövats med begränsad framgång. Det saknas för närvarande
registrerade vaccin mot ödemsjuka i Sverige.
Diarré under tiden i tillväxt- och slaktgrisstallet
Diagnos
Diarré under senare delen av tillväxttiden och under slaktgristiden kan ha olika
orsaker. Provtagning bör ske av grisar med diarré, dock inte ”pellar”.
Grisar med blodiga diarréer ska alltid provtas bakteriologiskt med frågeställning
grisdysenteri. Brachyspira spp. och Lawsonia intracellularis kan orsaka kliniska
problem var för sig men förekommer ofta som blandinfektioner. För rätt diagnos och
behandling bör den kliniska bilden kompletteras med obduktion med bakteriologisk
odling eller PCR-diagnostik på träck. Diarré orsakad av E. coli kan också medföra
tarmstörningar, ofta som följd av hastiga foderbyten.
Parasitärt orsakade diarréer associeras med grovtarmsparasiter.
Behandling
I samtliga fall av diarré skall djuret tillförsäkras en fullgod vätsketillförsel.
Vid grovtarmsinfektioner orsakade av Brachyspira spp. utgör i dagsläget
pleuromutiliner eller eventuellt tylosin de enda verksamma substanserna. Vid
påvisande av B. hyodysenteriae skall målsättningen vara att sanera besättningen.
Vid infektioner med Lawsonia intracellularis utgör förstahandsvalet tylosin.
Klortetracyklin utgör andrahandsval men bör inte användas utan fastställande av
agens. L. intracellularis är känslig för tiamulin. Användningen av tiamulin bör dock
24
begränsas till behandling mot Brachyspira spp. efter bakteriologisk diagnos och
resistensundersökning. Tiamulin ska bara användas när andra alternativ saknas. En
alltför okritisk användning ökar risken för resistensutveckling och kan leda till en
situation där det inte finns några verksamma substanser, vilket skett i flera länder i
Europa. Vid E. coli-associerade diarréer utgör trimetoprimsulfa förstahandsval.
Enrofloxacin skall aldrig användas utan föregående resistensundersökning.
Förebyggande åtgärder
God hygien, värme och foderkvalité är viktigt vid insättning. Omgångsuppfödning med
tvätt, desinfektion och påföljande upptorkning av boxen minskar smittrycket och
förbättrar förutsättningarna för ett gott boxklimat. Ju äldre grisen blir desto mer
oberoende av värme blir den. Sommartid kan värmen till och med leda till försämrad
boxhygien av grisar som söker kyla.
Påvisas Brachyspira hyodysenteriae i en besättning skall detta föranleda sanering. En
sanering innefattar tömning, tvättning och desinficering av samtliga stallar, och
medicinering med tiamulin av samtliga livdjur innan de sätts in i de rena stallarna
igen. Djur som skall gå till slakt eller förmedlas skall aldrig sättas tillbaka i de
rengjorda stallarna. Saneringen skall planeras noggrant och helst genomföras
sommartid. Den bör samordnas med en intensifierad bekämpning av gnagare.
Sanering mot Lawsonia intracellularis och Brachyspira pilosicoli kan övervägas, men
är svåra och kostsamma att genomföra. Risken är stor att besättningen återinfekteras
genom ofullständig sanering eller återsmitta från inköpta djur. Det finns ett levande
vaccin mot Lawsonia.
Post-weaning multisystemic wasting syndrome, PMWS
PMWS associeras till porcint circovirus typ 2 (PCV2). Vid problem kan infektionen
förebyggas med vaccination av suggor och/eller den unga grisen. Det är inte indicerat
att behandla kliniskt sjuka grisar med antibiotika om inte andra sjukdomar
diagnostiserats. En eventuell antibiotikabehandling av grisar i besättningar med
PMWS riktar sig därmed mot andra diagnostiserade infektioner.
Infektioner i luftvägarna
Inledning
Luftvägsinfektioner hos gris är ofta bakteriellt orsakade men kan föregås eller
kompliceras av virusinfektioner. De främsta primärpatogena bakterierna är
Mycoplasma hyopneumoniae respektive Actinobacillus pleuropneumoniae.
Luftvägsinfektioner förekommer främst under slaktgrisperioden men kan även drabba
yngre grisar. Sekundärinfektioner är vanliga, framförallt med Pasteurella multocida.
Toxinproducerande P. multocida ingår även i etiologin bakom nyssjuka.
25
Diagnos
Diagnostiken vid bakteriella luftvägsinfektioner baseras på obduktion eller serologisk
undersökning av olika åldersgrupper av djur. Odling av M. hyopneumoniae är svår och
tidskrävande. Isolering av A. pleuropneumoniae kan endast göras från affekterad
lungvävnad i ett akut skede av infektionen. Då P. multocida är en vanlig orsak till
sekundärinfektion även vid andra sjukdomar är serologi en olämplig som diagnostisk
metod för denna bakterie. Bakterien bör istället odlas fram och eventuellt
resistensbestämmas. För diagnosen nyssjuka måste toxinproducerande P. multocida
påvisas, vilket sker genom odling från trynsvabbprov. Slakteriernas besiktningsfynd
kan bidra med viktig information om hälsoläget i besättningen.
Behandling
Preparatvalet är inte enkelt; bakteriell diagnostik med resistensundersökning skall
alltid övervägas där så är möjligt. Arbetet med luftvägsinfektioner i besättningar
kräver ständig uppföljning. Vid allvarliga och utbredda symptom i avdelningen kan
gruppbehandling med antibiotika övervägas. Se strategier för gruppbehandling.
M. hyopneumoniae
Infektioner med M. hyopneumoniae förlöper ofta med svag hosta i avdelningar med
slaktgrisar. Andra kliniska tecken är mindre vanliga även om naiva djur kan insjukna i
akut lunginflammation som kliniskt kan likna akut A. pleuropneumoniae-infektion.
Infektioner orsakade av M. hyopneumoniae har vanligen ett kroniskt förlopp och
behandlas endast undantagsvis med antibiotika. Infektionen sprids långsamt i
besättningen och når ofta sin kulmen först vid tiden för slakt. Grisarna är oftast utan
allmänpåverkan och förändringar i lungorna ses först vid slakt.
Tillväxtgrisar kan infekteras och utveckla en torr hosta. Vid påverkat allmäntillstånd
eller utbredda problem bör behandling inledas. Bensylpenicillin är inte verksamt mot
mykoplasma. Även tylosin har dålig klinisk effekt. Förstahandsvalet är tetracyklin. M.
hyopneumoniae är även känslig för pleuromutiliner. Substansen bör reserveras för
behandling av Brachyspira hyodysenteriae infektioner, men kan användas strategiskt,
t ex vid saneringar. Även enrofloxacin är verksamt mot M. hyopneumoniae.
Användningen av enrofloxacin skall dock aldrig användas utan föregående
resistensundersökning.
A. pleuropneumoniae
De kliniska symptomen vid infektion orsakad av A. pleuropneumoniae uppvisar stor
variation, allt från avsaknad av kliniska symtom där lungförändringar i form av
pleuriter ses först vid slakt till att grisarna insjuknar akut med hög rektaltemperatur
>40, inapetens och hög dödlighet. Ofta ses då omfattande blödningar och
fibrinutsvettningar på hjärtlungorganen vid slakt. Vid lindriga kliniska fall ses enstaka
grisar med hosta, feber och inapetens. Dessa grisar kan med fördel behandlas
individuellt med penicillininjektion. Möjligen kan dosen angiven av tillverkaren
behöva höjas till 300 mg per 10 kg med en proportionell förlängning av karenstiden.
Svårare fall då infektionen har stor spridning i en djurgrupp kan en gruppbehandling
med tetracyklin vara indicerat. Den kan kompletteras med en NSAID behandling. Vid
direkt livshotande fall kan behandling med enrofloxacin övervägas efter
resistensundersökning .
26
Pasteurella multocida
Eftersom Pasteurella multocida utgör en vanlig sekundärpatogen riktas lämpligen
behandlingen vid okomplicerade fall av lunginflammation in mot denna bakterie.
Bensylpenicillin utgör därför förstahandsvalet.
Även om de ovan nämnda bakterierna är de vanligaste orsakerna till
lunginflammationer kan även andra agens förekomma. Behandling styrs av vilken
bakterie som diagnostiseras och dess resistensmönster.
Förebyggande åtgärder
För att förebygga luftvägsinfektioner rekommenderas strikt omgångsuppfödning i
ålderssektionerade avdelningar enligt principen allt in, allt ut. Restgrisar från äldre
grupper ska aldrig flyttas in i en avdelning med yngre djur. Miljöfaktorer som värme
och luftkvalitet, ska vara optimala för såväl den nyinsatta grisen som den slaktfärdiga
grisen i slaktgrisavdelningen. Temperaturen i stallet vid insättning bör vara 22°C.
Efter halva uppfödningstiden bör temperaturen successivt sänkas till 15°C. Målet är att
luftbytet ska ske i tillräcklig grad för att upprätthålla en god luftkvalitet. Tvätt,
desinfektion, upptorkning och tomtid på minst 3 dygn utgör grunden för att en
bibehållen god hälsa på besättningsnivå.
Vaccin mot såväl M. hyopneumoniae som A. pleuropneumoniae finns tillgängliga.
Därutöver finns modeller för att utrota infektioner (främst M. hyopneumoniae) på
besättningsnivå. Målet med förebyggande åtgärder är att sänka smittrycket till ett
minimum på besättningsnivå.
Mastit hos sugga
Inledning
Det finns i huvudsak tre typer av inflammation hos suggor associerade till juvret.
Grisningsfeber är en komplex sjukdom med multifaktoriell etiologi, som ofta drabbar
juvervävnaden. Akut juverinflammation under digivningen drabbar enstaka
juverdelar. Under sintiden förekommer en kronisk form av juverinflammation oftast i
form av juverbölder. Alla tre typerna är bakteriellt orsakade men den medicinska
behandlingen skiljer sig åt.
Diagnos
Grisningsfeber, även kallat difeber, är ett syndrom som går under beteckningen
PHS (periparturient hypogalactia syndrome), eller MMA när det avser mastit, metrit
och agalakti. Tidiga symptom är inapetens hos suggan och hungriga oroliga
spädgrisar. Suggan har ofta en kraftigt förhöjd kroppstemperatur, >39,5°C, påverkat
allmäntillstånd och ofta är båda juverraderna svullna och varma. Flytningar är en del
av syndromet och förekommer då metrit är med i infektionsbilden.
När det är fråga om mastit brukar den vanligtvis relateras till E. coli-bakterier.
Omgivningsfloran antas infektera juvret via spenkanalerna och ge upphov till en akut
lokalt och systemisk inflammatorisk reaktion. Även andra bakterier som streptokocker
och stafylokocker har isolerats i samband med grisningsfeber.
27
Mastit senare under digivningstiden och efter sinläggning drabbar ofta enstaka
juverdelar utan systemiska tecken på infektion. Det bakteriella ursprunget till lidandet
är ofta streptokocker och stafylokocker. Diagnos ställs genom palpation av suggans
juver, vilket kan följas upp med bakteriell undersökning.
En juverböld (juveraktinos) är en kronisk mastit. Diagnos ställs enklast genom
palpation av ett urmjölkat eller sinlagt juver. Bölderna förekommer som
böldomvandlade hela juverdelar eller som vindruvsliknande förhårdnader i klasar
inbäddade i normal juvervävnad. Juverbölder innehåller en rik blandflora ur vilken
anaeroba bakterier har isolerats, bland annat Arcanobacterium pyogenes.
Behandling
Vid grisningsfeber är en tidig diagnos och tidigt insatt behandling viktig.
Ett första steg är att injicera suggan med oxytocin som stimulerar till mjölknedsläpp så
att smågrisarna kan mjölka ur juvret. Oxytocinbehandlingen kan vid behov upprepas
ett flertal gånger för att medverka till täta urmjölkningar. En högre dos än
tillverkarens rekommendationer kan ge motsatt verkan.
Ett andra steg är att lindra smärtan och minska svullnaden i juvret hos suggan genom
behandling med ett NSAID* preparat som är registrerat för gris. Kortisonpreparat är
vanskliga att använda utan samtidig antibiotikabehandling.
Behandling med antibiotika kan ofta uteslutas vid lindriga former av grisningsfeber.
Om suggans allmäntillstånd blir kraftigt påverkat och om rektaltemperaturen
fortsätter att stiga trots insatt behandling med oxytocin och NSAID-preparat bör dock
antibiotikabehandling sättas in. Förstahandsval av antibiotika vid grisningsfeber är
trimetoprimsulfa. Vid behandlingssvikt i en besättning väljs lämplig antibakteriell
substans efter utförd bakteriologisk odling av mjölkprover med
resistensundersökning.
En mastit under den senare delen av digivningen och efter sinläggning
drabbar ofta enstaka juverdelar och påverkar sällan suggans allmäntillstånd.
Svårigheten ligger i att kunna påvisa infektionen och behandla i tidigt skede. De
aktuella bakterierna är som regel känsliga för bensylpenicillin.
Suggor med juverbölder ska inte behandlas med antibiotika. Bakterierna i en redan
utvecklad böld förblir opåverkade av en antibiotikakur på grund av att bakteriehärden
är inkapslad och avskuren från blodförsörjning. Suggor med juverbölder ska därför
slaktas. Om detta är omöjligt bör de isoleras under tiden fram till nästa grisning.
Suggorna ska då skötas i sådan ordning att smitta hindras att spridas till suggor med
friska juver.
Förebyggande åtgärder
Grisningsfeber förekommer med en normal behandlingsfrekvens på runt 10 % av
grisningarna. Hygienrutiner i grisningsboxen såväl som aspekter på foderhygien och
vattenkvalité är faktorer som kan påverka frekvensen av grisningsfeber. En ökad
frekvens av spädgrisdiarré och spädgrisdödlighet kan tyda på subklinisk
grisningsfeber. Vid sådana tillstånd bör en kontroll av vatten liksom sinsugg- och
digivningsfodrets innehåll och kvalité göras. Även utfodringsnormen bör ses över.
*Non Steroid Antiinflammatoric Drugs; verkar genom att hämma det s.k. COX-enzymerna i inflammationskaskaden
28
Besättningsveterinären bör vara medveten om att en ökad behandlingsfrekvens kan
vara en indikation på ett behov av genomgång av kriterier för insättande av
medicinska behandlingar i besättningen.
Mastit under den senare delen av digivningen och efter sinläggning förebyggs
genom att suggor med allvarliga skador på spenar och juverdelar behandlas tidigt med
antibiotika innan de utvecklats till kroniska skador. Dålig mjölkproduktion som följd
av subkliniska mastiter kan leda till att de diande grisarna sargar spenar och juver i sin
iver att stimulera till mjölknedsläpp.
Hygienrutiner och smittskyddstänkande har en avgörande betydelse i arbetet att
bekämpa juverbölder. Efter avvänjningen är suggorna känsliga då icke urmjölkade
mjölkförande vävnader kan smittas via spenkanalen. Eftersom suggorna blandas vid
avvänjningen bör en rutinpalpation av juvren innan avvänjningen utföras och suggor
med juverbölder bör inte blandas med andra djur. Kompletterande juverpalpation kan
utföras under seminering och brunstkontroll då den omgivande juvervävnaden är
mjuk och bölder lättare kan palperas fram. Suggor med juverböld ska isoleras från
friska suggor. Slakt rekommenderas i första hand. I annat fall bör suggan isoleras inför
nästa grisning.
Lång digivning (över 48 dagar) utgör en risk. Tänk därför på digivningslängdens hos
den enskilda suggan istället för medellängden. Det är viktigt att behålla hullet på
suggorna. Unga suggor kan skyddas genom att begränsa antalet diande grisar.
Slipning av spädgrisars tänder kan vara befogat om suggan visar tecken på smärta i
juvret, men ett flertal studier har visat att tandslipning kan vara kontraindicerat i
arbetet att förhindra uppkomst av juverbölder.
Infektioner i rörelseapparaten – ledinflammation
Inledning
Hälta är den vanligaste orsaken till behandling med antibiotika till diande grisar. Sett
ur svenskt perspektiv så behandlas cirka var 10:e diande gris för hälta. De infektiösa
artriterna hos diande smågrisar är som regel förknippade med infektion med
streptokocker, stafylokocker eller E. coli men även Arcanobacterium pyogenes kan
orsaka problem.
Man bör i första hand inrikta hälsoarbetet i de smågrisproducerande besättningarna
på att förebygga uppkomsten av skador på ben och andra orsaker till utvecklande av
hälta. I både äldre och nyare studier har det visats att trots att grisar har behandlats
med antibiotika mot ledinflammation så har de vuxit betydligt sämre än de friska
obehandlade grisarna.
Ledinflammationer hos äldre grisar (slaktgrisar) associeras oftast med grampositiva
bakterier men Mycoplasma hyosynoviae kan förekomma som ett besättningsproblem.
Rödsjuka, infektion med Erysipelothrix rhusiopathiae, kan i besättningar med
utomhusproduktion vara ett hälsoproblem och i sådana besättningar bör vaccination
övervägas.
Diagnos
75 % av alla grisar som behandlas mot hälta under smågrisperioden behandlades
under de tre första levnadsveckorna. Symptom på ledinflammation är framför allt
29
hälta, svullna och smärtande leder samt ibland förhöjd rektaltemperatur. I allvarliga
fall med septikemi kan de visa tecken på slöhet och få en raggig hårrem. Det är viktigt
att hitta de halta grisarna i ett så tidigt skede som möjligt för att insatt terapi skall vara
så effektiv som möjligt och kroniska skador inte skall utvecklas.
Hälta kan även bero på traumatiskt orsakade skador samt smärta beroende på att
underlaget, golvytan, orsakar skador på klövens undersida som ömmar. En
undersökning av grisarnas ben och klövar samt en mätning av rektaltemperaturen kan
ge en uppfattning om vari problemet består.
Behandling
Den senaste genomförda studien av diande grisar med ledinflammation visade att
Streptococcus dysgalctiae subsp. equisimilis är den vanligaste förekommande
bakterien som isoleras från septiska artriter i Sverige. Bensylpenicillin är därför det
självklara förstahandsvalet vid behandling av ledinflammation hos diande grisar. Då
mer än 10 % av smågrisarna behandlas med antibiotika bör orsaken utredas.
Eftersom Staphylococcus hyicus, där fler än hälften av isolaten är
penicillinasbildare också är vanligt förekommande, bör andrahandsvalet vid
behandlingar av ledinflammationer hos diande smågrisar vara trimetoprimsulfa.
Trimetoprimsulfa är också verksamt mot de isolat av E. coli som isolerats hos grisar
med ledinflammation.
Streptococcus suis som ger allvarliga infektioner såsom meningit och svåra
ledinflammationer har i en svensk undersökning isolerats i högre frekvens än
förväntat. Samtliga isolat har varit känsliga för bensylpenicillin.
För slaktgrisar med hälta eller andra tecken på ledinfektion är förstahandsvalet
bensylpenicillin. Terapisvikt kan förklaras med infektioner orsakade av
penicillinasbildande stafylokocker varför trimetoprimsulfa bör utgöra
andrahandsvalet även för septiska artriter hos slaktgrisar. Vid påvisad förekomst av
Mycoplasma hyosynoviae som orsak till ledinflammationer hos slaktgrisar kan
behandling ske med tetracyklin.
Om en besättning drabbas av terapisvikt bör man överväga att skicka in grisar för
obduktion för att fastställande av etiologisk diagnos.
Förebyggande åtgärder
Alla former av sår och skador i slemhinnor kan medföra ökad risk för infektioner som
kan ge upphov till ledinflammation. Sår i ansiktet som följd av hård konkurrens om
spenar förekommer i kullar efter suggor med bristande digivning och/eller mastit.
Skrubbsår på carpus kan ses hos så gott som samtliga grisar vid tre dagars ålder. Som
regel har dessa läkt av efter tre veckor, men allvarligare skador kräver längre tid för
läkning. Ju skrovligare och grövre strukturen är på golvytan desto vanligare är det
med skrubbsår över carpus och ju gravare dessa skador är desto vanligare blir
ledinflammationerna. Golvbeläggningens ytstruktur har betydelse. Ytan ska tåla
frekvent tvättning har suggor och smågrisar olika krav. En yta som är bra för
smågrisarna kan exempelvis orsaka problem för suggorna som följd av halkning. Ett
framgångsrikt koncept att minska skavsårs- och ledinflammationsfrekvensen är öka
strömängden betydligt under de nyfödda grisarnas första levnadsdygn.
Strategier för gruppbehandling
Vid allvarliga och utbredda hälsostörningar som följd av bakteriella infektioner inom
en avdelning eller besättning kan gruppbehandling med antibiotika övervägas.
30
Läkemedlet kan tillsättas via vatten- eller fodersystemet. De praktiska förhållandena
ute i besättningen är ofta avgörande för vilka preparat som bör väljas. Det finns ett
begränsat antal tillgängliga läkemedel för inblandning i foder och vatten. Det medför
att man kan bli hänvisad till licenspreparat. Svårt sjuka grisar som inte förväntas att
äta eller dricka tillräckligt mycket för att uppnå tillräcklig dos läkemedel bör
behandlas parenteralt.
Infektioner i mag-tarmkanalen
Mag-tarmstörningar i samband med avvänjning är en vanlig indikation för
gruppbehandling av gris med antibiotika. I besättningar där stora delar av de avvanda
grisarna drabbas av avvänjningsdiarré kan det vara indicerat att behandla hela
grupper peroralt med antibiotika. Läkemedel innehållande verksam substans mot
avvänjningsdiarré finns inte registrerat i Sverige.
Vid återkommande problem i en besättning kan zinkoxid inblandat i fodret sättas in
redan från starten av avvänjningsperioden för att förebygga mag-tarmstörningar
under en begränsad period. Zinkoxid med en koncentration av 2500 ppm kan blandas
i fodret och ges till de nyavvanda grisarna under högst 14 dagar. En period längre än
14 dagar kan ge intoxikationssymptom.
Infektioner i luftvägarna
Vid utbredda luftvägssymptom i en avdelning eller besättning kan gruppbehandling
med antibiotika vara motiverat. Etiologiskt agens avgör valet av behandlingsstrategi
och verksam substans. Förstahandsvalet för M. hyopneumoniae och A.
pleuropneumoniae är tetracyklin. Vid terapisvikt kan andra verksamma substanser
mot M. hyopneumoniae och A. pleuropneumoniae vara aktuella.
31
Bilaga 1: Föreskrifter rörande förskrivning av
antibiotika
Kinfe Girma, DVM, PhD
Inledning
För att motverka antibiotikaresistens krävs ett veterinärt ansvarstagande när det gäller
förskrivningen. Det viktigt att preparat med kort ekoskugga (nedbrytningstid) väljs i
första hand. Vissa antibiotika bryts ned i kroppen, andra utsöndras som aktiva
substans och har en lång nedbrytningstid; dessa kan eventuellt påverka den yttre
miljön. Detta bör veterinären beakta vid val av preparat. Veterinären ska vara
uppmärksam på att kunskap om ekologiska effekter blir allt större efterhand, och ha
god kunskap om nya behandlingsstrategier. Finns det preparat med större säkerhet för
djurskötaren och som har liknande effekt bör detta väljas i första hand.
Huvudregeln om förskrivning av antibiotika till djur finns i Statens jordbruksverks
föreskrifter (SJVFS 2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Generellt får
en veterinär förskriva eller tillhandahålla antibiotika för behandling av djur först efter
undersökning av det aktuella djuret eller djurgruppen. Föreskrifterna innehåller också
en rad undantag från huvudregeln. Allt som inte är nämnt som undantag i
föreskrifterna är alltså förbjudet. Jordbruksverket kan vid särskilda skäl efter ansökan
bevilja undantag från det generella förbudet.
Det är veterinärens ansvar att utfärda ett korrekt recept på antibiotika och känna till
vilka antibiotika som kan förskrivas samt lämna noggranna instruktioner till
djurägaren beträffande karenstider och att resterande antibiotika ska återlämnas till
Apotek. Djurägaren bör vid utlämnande av antibiotika informeras om hållbarhet för
öppnad antibiotikaförpackning, desinfektion av kork, anteckning om brytningsdatum
och påverkan av yttre miljö (temperatur, sol och fuktighet). Det är viktigt att
antibiotika förvaras i låsbart skåp.
Vid förskrivning av antibiotika bör bredspektrumantibiotika undvikas. Risken för
antibiotikaresistens ska beaktas särskilt vid val och dosering av antibiotika - vissa
preparat kan vara särskilt olämpliga på grund av resistensrisker. Veterinär ska välja
antibiotika strategiskt och hålla sig informerad om ny vetenskap, nya bestämmelser
och om aktuell policy.
Villkorad läkemedelsanvändning
Förskrivning för villkorad läkemedelsanvändning är reglerad i Statens jordbruksverks
föreskrifter (SJVFS 2009:84) om läkemedel och läkemedelsanvändning. Förskrivning
av antibiotika för villkorad läkemedelsanvändning kan således endast ske till
djurägaren för besättning där veterinären väl känner till djurhållningen och efter
sjukdomsutredning på plats, samt om utbildningskrav enligt (SJVFS 2009:84)
uppfylls. Om veterinären inte har varit verksam i besättningen kan en grundlig
genomgång av besättningen naturligtvis leda till god kännedom om djurhållningen.
Villkorad antibiotikaanvändningen får inte ske till djur som hålls för mjölkproduktion.
I dessa besättningar kan förskrivning ske för uppföljande behandling vid behov av
32
enskilda djur eller djurgrupper. Det åligger veterinären att årligen anmäla villkorad
antibiotikaanvändning till Länsstyrelsen. Om djurhållaren/djurskötaren inte följer
veterinärens instruktioner ska villkorad antibiotikaanvändningen omedelbart avbrytas
och avanmälan skickas till länsstyrelsen.
Kompetenskrav på djurägare
Vid förskrivning av antibiotika för villkorad antibiotikaanvändning ska veterinären
kontrollera att djurägaren har ett intyg om särskild utbildning för villkorad
läkemedelsanvändning enligt 4 kap. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS
2009:84) som godkänts av Jordbruksverket, samt tillräckliga kunskaper och
färdigheter för att kunna känna igen aktuella sjukdomssymptom (diagnoser) på de
djur som villkorad läkemedelsanvändningen avser.
Veterinärens skyldigheter
Veterinären ska informera djurägaren om vad som gäller vid det akuta sjukdomsfallet
t.ex. isolering av sjuka djur diet, ombonad miljö (tjock ströbädd, värmelampa).
Veterinären ska till djurägaren ge allmän information om hur antibiotika ska användas
och förvaras (t.ex. dosering, kombination av antibiotika och sanitära problem) samt
hantering av problem som kan uppstå vid förväxling av antibiotika och biverkning av
antibiotika vid vanlig användning. Information bör även ges om riskerna för
resistensutveckling vid behandling med antibiotika och vid behandling utan att ha
några sjukdomsdiagnoser.
Ansvar
Det är alltid veterinären som ansvarar för villkorad antibiotikaanvändning, därför kan
veterinären vägra skriva ett avtal med djurägaren om veterinären inser att djurägaren
inte har kunskaper om antibiotikahantering även när djurägaren har intyg om särskild
utbildning för villkorad läkemedelsanvändning. Veterinären kan också avsluta avtalet
om villkorad antibiotikaanvändning om djurägaren missköter veterinärens instruktion
villkorad antibiotikaanvändning.
Journalföring
Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 2009:85) om operativa ingrepp
samt skyldigheter för djurhållare och för personal inom djurens hälso- och sjukvård,
ska all antibiotikaanvändning på djur journalföras. Vid behandling av ett djur ska
veterinären ha kännedom om det enskilda djuret baserat på journaluppgifter,
kokontrolluppgifter samt tidigare diskussioner med djurhållaren/djurskötaren och om
bakteriologiska undersökningar i besättningen. En vikarie kan erhålla god kännedom
genom bra dokumentation (journalföring) i aktuell besättning av andra veterinärer
och genomgång av besättningen. Veterinären ska vid villkorad antibiotikaanvändning
eller tillhandahållande av antibiotika informera djurägaren om att all
antibiotikaanvändning ska journalföras och sparas på gården i fem år.
33
Hantering av läkemedelsrester
Enligt Lantbruksstyrelsens allmänna råd (1986:4) om läkemedelshantering inom
veterinärmedicinsk verksamhet (D 42), ska utgallrade antibiotika återlämnas till
apotek för destruktion. Eftersom det inte finns några enhetliga riktlinjer för
destruktion av begagnade sprutor och kanyler ska veterinären ta kontakt med
respektive kommun (miljö- och hälsoskyddsnämnd) för lokal överenskommelse om
destruktion. Informationen bör ges till djurägaren.
Karenstid för livsmedel från behandlade djur
Det är viktigt att personer som hanterar livsmedelsproducerande djur är väl medvetna
om risken att behandla djur med antibiotika som inte har fastställda karenstider.
Riskerna med antibiotikarester i livsmedel kan vara stora, t.ex. kan antibiotika i
livsmedel medföra livsfara för allergiker. Information om skadliga antibiotikarester
från antibiotika i mjölk ska förmedlas samt skillnaden mellan gränsvärde och
karenstid.
Vid utlämnande av läkemedel för uppföljande behandling ska veterinären informera
djurhållaren om att en felaktig dosering eller tillförselteknik av ett eller flera
antibiotika till ett enskilt djur eller en grupp av djur påverkar karenstiden. En dosering
som är högre i förhållande till djurets vikt, än den som det aktuella djuret ska ha, ger
en betydligt längre karenstid i de allra flesta fall. Å andra sidan så kan en för låg
dosering i förhållande till djurets vikt minska chanserna för önskad effekt av
behandlingen.
Vid osäkerhet beträffande restsubstanser och karenstider kan ett särskilt intyg (kopia
av den antibiotikajournal som har använts på gården) skickas med djuret till slakteriet
där det anges vad djuret har behandlats med och att en felaktig dos har använts, som
kan ha påverkat karenstiden. Detta intyg används också om djur ska skickas till slakt
innan karenstidens utgång (berört slakteri måste dock först kontaktas i det senare
fallet). Slakteriet undersöker då förekomst av restsubstansen. Veterinären ska följa
information om karenstider i Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVFS 2009:3) om
karenstider (H 65) samt information om tillåtna antibiotika för behandling av djur i
Kommissionens förordning (EU) nr 37/2010 av den 22 december 2009 om
farmakologiskt aktiva substanser och deras klassificering med avseende på MRLvärden i animaliska livsmedel. Denna information ska förmedlas till djurägaren.
34
Bilaga 2: Antibiotika godkända till nötkreatur och
gris
Thomas Manske, leg vet VMD
Björn Bengtsson, leg vet VMD
Nedan redogörs för några aspekter av de antibiotiska preparat som ingår i produkter i
FASS VET (fass.se; februari, 2011) och som är godkända till bruk på nötkreatur och
gris. Hänsyn har inte tagits till huruvida produkten tillhandahålles eller ej. Texten
baseras i stora delar på utdrag ur respektive produkters SPC (Summary of Product
Characteristics) såsom dessa återges i FASS, men har utökats och fördjupats
Betalaktamantibiotika
Betalaktamantibiotika verkar genom att binda till ett protein i bakteriens cellvägg och
därigenom hindra dess cellväggssyntes. Effekten är baktericid för bakterier i tillväxt.
Den antibakteriella effekten är i första hand korrelerad till hur lång tid som
koncentrationen överstiger MIC. Produktion av betalaktamas (enzym som bryter ned
betalaktamringen) är den vanligaste mekanismen vid resistens mot denna typ av
antibiotika. Egenskapen är vanligen överförbar. Hos stafylokocker förekommer även
resistens orsakad av att det protein som betalaktamer binder till förändras, så kallad
meticillinresistens. Denna mekanism medför korsresistens mot samtliga
betalaktamantibiotika (inklusive cefalosporiner). Meticillinresistens har i Sverige
påvisats hos koagulasnegativa stafylokocker (KNS) från mjölkkor och vid ett tillfälle
även hos Staphylococcus aureus från gris.
Penicilliner
De olika penicillinerna skiljer sig strukturellt med avseende på en sidokedja.
Sidokedjans sammansättning är avgörande för molekylens antibakteriella aktivitet och
spektrum samt hur känslig substansen är för bakteriellt betalaktamas. En speciell typ
av betalaktamas, ”penicillinas”, förekommer hos Staphylococcus aureus och
koagulasnegativa stafylokocker, medan andra betalaktamaser produceras av t.ex.
Escherichia coli. Resistens mot penicilliner hos betahemolyserande streptokocker har
inte beskrivits.
Penicilliner är vattenlösliga molekyler med låg fettlöslighet. Vid fysiologiskt pH är stor
andel av molekylerna joniserade. Sammantaget ger det en begränsad förmåga att
passera biologiska membran och därmed risk för terapisvikt vid svåråtkomliga
infektioner (såsom abscesser) eller vid intracellulära infektioner. Inflammatoriska
reaktioner ökar tillträdet till annars svåråtkomliga vävnader, såsom mjölkgångar,
leder, etc. Tidigare eller samtidig användning av bakteriostatiska antibiotika (ex
makrolider och tetracykliner) anses kunna motverka effekten av penicilliner.
Behandling med penicilliner är förknippat med liten risk för biverkningar, bland annat
för att substanserna saknar direkt effekt på det infekterade djurets celler.
Överkänslighetsreaktioner förekommer dock.
Ampicillin
Ampicillin (QJ01C A01) är ett semisyntetiskt penicillin med utvidgat antibakteriellt
spektrum. I Sverige är ampicillin för oralt bruk godkänt för behandling av
gastrointestinala infektioner hos kalv och smågris. Ampicillin ger efter peroral
35
behandling i allmänhet otillräckliga serumnivåer för att nå terapeutisk effekt på annan
plats än i gastrointestinalkanalen.
Ampicillin har god aktivitet mot många grampositiva och flertalet anaeroba bakterier
samt mot gramnegativa stavar som Pasteurella spp. Effekten mot Escherichia coli är
måttlig; resistens är vanlig hos isolat från svenska gris och kalvar. Ampicillin bryts ned
av det betalaktamas som produceras av Staphylococcus aureus och KNS
(”penicillinas”).
Amoxicillin
Amoxicillin (QJ01C A04) tillhör samma substansgrupp som ampicillin. I Sverige är
amoxicillin godkänt för parenteralt bruk vid bakteriella luftvägsinfektioner hos
nötkreatur och bakteriella infektioner hos gris såsom led- och luftvägsinfektioner.
Amoxicillin i kombination med klavulansyra (QJ01C R02) är godkänt för behandling
av respirationssjukdomar hos gris. Klavulansyra inhiberar betalaktamas och gör därför
att amoxicillin kan verka även mot bakterier som producerar detta enzym.
Amoxicillin uppvisar samma antibakteriella spektrum och aktivitet mot känsliga
bakterier som ampicillin (se ovan). Även resistensläget är detsamma då fullständig
korsresistens mellan de båda preparaten föreligger.
Bensylpenicillin
Bensylpenicillin är i Sverige godkänt i form av salt med natrium (QJ01C E01) och
prokain (QJ01C E09; QJ51R C23). Penetamatvätejodid (QJ01C E90; QJ51R C25) är en
prodrug till bensylpenicillin och hydrolyseras till denna substans i vävnaderna. Vidare
är bensylpenicillinbenzatin (QJ51R C24) godkänt för intramammär sintidsbehandling
av mjölkkor.
Injektion av bensylpenicillinnatrium ger snabbt en hög plasmakoncentration av
penicillin. Koncentrationen faller dock snabbt varför behandling bör ske med 12h
intervall. Bensylpenicillin och prokain bildar ett svårlösligt salt. Efter intramuskulär
injektion av penicillinprokain frigörs bensylpenicillin långsamt och absorberas
därefter till blodet. Detta innebär avsevärt förlängd halveringstid och duration men
även mycket lägre maximal plasmakoncentration jämfört med
bensylpenicillinnatrium. Penetamatvätejodid är intermediärt i båda avseenden, med
en lägre maximal koncentration än penicillinnatrium (men högre än
penicillinprokain), samt med en längre duration än penicillinnatrium.
Bensylpenicillin fördelar sig främst i det extracellulära rummet och passerar
biologiska membran dåligt p.g.a. hög joniseringsgrad och låg grad av fettlöslighet.
Penetemat, en penicillinester, är svagt basisk och till viss del lipofil vilket underlättar
passagen över biologiska membran. Bensylpenicillin elimineras i aktiv form
huvudsakligen via njurarna genom filtration och tubulär sekretion vilket innebär att
mycket höga koncentrationer i urinen uppnås i förhållande till
plasmakoncentrationen.
Bensylpenicillin har god aktivitet mot grampositiva kocker och stavar, och anaeroba
bakterier. Aktiviteten är lägre, men dock god mot små gramnegativa stavar som
Pasteurella spp. och Moraxella spp. Aktiviteten är otillräcklig mot bland annat
Enterobacteriaceae och Bordetella spp. Olika former av resistens förekommer.
Förvärvad resistens genom bildning av betalaktamas är relativt vanligt och kan utgöra
ett kliniskt problem hos stafylokocker (främst koagulasnegativa).
Prokain hämmar effekten av sulfonamider genom att PABA (en sulfaantagonist)
frigörs i plasma från prokain. Även om den kliniska effekten ännu är något oklar, så
36
bör penicillinprokain inte ges samtidigt som sulfonamider. Prokain kan även ge
upphov till kraftiga reaktioner (speciellt vid accidentell intravenös behandling).
Cefalosporiner
Cefalosporiner har generellt sett god affinitet till penicillinbindande proteiner, samt
penetrerar lätt bakteriecellväggar (även på gramnegativa bakterier). Cefalosporiner är
stabila mot många typer av betalaktamas och har därför ett brett spektrum.
Cefalosporinerna är indelade i fyra så kallade ”generationer” med olika egenskaper,
bland annat antibakteriell aktivitet. I Sverige finns endast en tredje generationens
cefalosporin (ceftiofur) godkänd för bruk på produktionsdjur.
Hos stafylokocker kan en förändring av det protein som normalt binder betalaktamer
leda till resistens mot samtliga betalaktamantibiotika (meticillinresistens), således
även cefalosporiner. Resistens mot cefalosporiner hos gramnegativa bakterier
uppkommer vid bildning av betalaktamaser med affinitet för olika cefalosporiner
(cefalosporinaser). Resistens kan även orsakas av hög produktion av andra
betalaktamaser. Resistens mot ceftiofur hos salmonella och Escherichia coli (via
produktion av så kallade Extended Spectrum Beta-Lactamases, ESBL, inklusive
enzym av AmpC typ) medför korsresistens mot cefotaxim, cefatzidim och
närbesläktade cefalosporiner som i Sverige används i kritiska situationer inom
humanmedicinen.
Ceftiofur
Ceftiofur (QJ01D D90) är en så kallad tredje generationens cefalosporin avsedd för
parenteralt bruk och är i Sverige godkänt för luftvägs- och klövinfektioner hos
nötkreatur. Distributionen liknar den för övriga betalaktamantibiotika. Substansen
fördelar sig i det extracellulära rummet i de flesta vävnader men transporten över
biologiska membran är dålig.
Ceftiofur har god aktivitet mot Enterobacteriaceae, t.ex. Escherichia coli och Proteus
spp., samt Pasteurella spp., streptokocker och anaeroba bakterier. Aktiviteten är något
mindre mot stafylokocker och otillräcklig mot Pseudomonas spp. och enterokocker.
De potentiellt sett grava riskerna för humansjukvården i samband med eventuell
resistensutveckling (se ovan) bör beaktas innan förskrivning.
Aminoglykosider
Aminoglykosider hämmar bakteriers tillväxt genom ribosompåverkan. Den
antimikrobiella effekten är koncentrationsberoende baktericid, och bäst korrelerad till
förhållandet mellan maximal plasmakoncentration och MIC-värde. Många aeroba
gramnegativa samt vissa aeroba grampositiva bakterier är känsliga för
aminoglykosider. Aminoglykosider transporteras aktivt över cellmembran i en
syrekrävande process, varför anaeroba bakterier är okänsliga. Även aktiviteten mot
övriga bakterier är nedsatt vid anaeroba förhållanden. Aktiviteten påverkas starkt av
pH och är bäst i alkalisk miljö.
Resistens beror oftast på produktion av plasmidmedierade enzymer som inaktiverar
aminoglykosiderna. Ett stort antal olika sådana enzymer har beskrivits och deras
angreppsställen varierar. Vissa av dessa enzymer kan endast verka med en specifik
aminoglykosid som substrat, och korsresistens mot andra aminoglykosider uppstår då
37
inte; andra enzymer är mindre specifika varvid varierande mönster av korsresistens
ses.
För systemiskt bruk finns parenterala beredningar (i kombinationer med
bensylpenicillin), för lokalt bruk intramammarier (i kombination med
bensylpenicillin). Vid parenteral behandling ansamlas aminoglykosider i njurvävnad
samt i innerörat där de även har toxiska effekter. De toxiska effekterna gör att den
systemiska användningen bör begränsas till behandling av allvarliga infektioner med
gramnegativa bakterier. Detta gäller situationer där andra mindre toxiska antibiotika
inte är verksamma, samt om den kliniska situationen kräver omedelbar behandling.
Aminoglykosider metaboliseras inte i kroppen, utan utsöndras i oförändrad form.
Dihydrostreptomycin
Dihydrostreptomycin (DHS) är en aminoglykosid som i Sverige är godkänd för oral
administration (QA07A A90) avsedd för lokal behandlig av mag-tarmkanalen, för
parenteralt och lokalt bruk i kombination med olika penicilliner (QJ01R A01) samt för
intramammärt bruk (QJ51R C24, QJ51R C23) i kombination med olika penicilliner.
DHS passerar inte biologiska membran och absorberas normalt inte från magtarmkanalen eller intakt hud och slemhinna.
DHS har god aktivitet mot aeroba gramnegativa stavar samt stafylokocker. Aktiviteten
försämras kraftigt vid anaeroba förhållanden. Anaeroba bakterier är okänsliga.
Aktiviteten är otillräcklig mot Pseudomonas spp. samt streptokocker och många andra
grampositiva bakterier. Resistens mot dihydrostreptomycin är utbredd hos
gramnegativa bakterier (t.ex. Escherichia coli) i Sverige.
DHS har ansetts ha en synergistisk effekt tillsammans med penicillin mot bakterier
som är känsliga eller måttligt känsliga för de två medlen. Detta skulle kunna vara av
värde vid behandling av infektioner orsakade av bakterier som är måttligt känsliga för
båda substanserna. I praktiken har dock synergismen ett begränsat värde då flertalet
gramnegativa bakterier är relativt okänsliga, och betalaktmasbildande stafylokocker
helt okänsliga, för penicillin. Det är tveksamt om dosen DHS som ges vid användning
av de kombinationspreparat som är godkända för parenteralt bruk är tillräcklig för att
substansen ska ha effekt mot gramnegativa bakterier som Escherichia coli.
Behandling med dihydrostreptomycin är förknippat med en risk för toxiska
biverkningar (i första hand skador på njurar samt hörsel- och balansorgan) vid
användning.
Framycetin (neomycin B)
Framycetin (neomycin B) förekommer i kombination med penicilliner i
intramammarier avsedda för sintidsbehandling av nötkreatur. Framycetin passerar
biologiska membran i begränsad utsträckning och penetrerar ej intakt hud eller
slemhinna. Resistensutveckling mot framycetin kan förekomma.
Aktiviteten är god mot aeroba gramnegativa stavar samt stafylokocker samt måttlig
mot Pseudomonas spp. Aktiviteten är mycket lägre vid anaeroba förhållanden.
Anaeroba bakterier är okänsliga. Aktiviteten är otillräcklig mot streptokocker och
många andra grampositiva bakterier.
38
Makrolider
Makrolider hämmar bakteriers proteinsyntes genom bindning till ribosomer. Effekten
är i terapeutiska koncentrationer bakteriostatisk även om höga koncentrationer kan ge
baktericid effekt, i synnerhet mot grampositiva aeroba bakterier. Spektrum för olika
makrolider är likartat men aktiviteten mot specifika bakteriespecies varierar mellan
substanserna. Generellt är aktiviteten god mot många aeroba grampositiva och
anaeroba bakterier. Makrolider har även god aktivitet mot klamydier och
mykoplasmer. Mot de flesta aeroba gramnegativa bakterier är aktiviteten otillräcklig.
Makrolider är basiska och fettlösliga. De anrikas i mjölk och vävnader – även
intracellulärt i exempelvis makrofager.
Makrolider är lipofila och svaga baser och därmed i stor utsträckning icke-joniserade
vid fysiologiskt pH varför de relativt lätt passerar biologiska membran. Detta innebär
bland annat en högre koncentration i mjölk än i plasma, samt att den intracellulära
koncentrationen blir relativt hög. Passagen till CNS är dock obetydlig vid intakta
meninger.
Tendens till snabb resistensutveckling föreligger och korsresistens förekommer mellan
olika typer av makrolider.
Spiramycin
Spiramycin (QJ01F A02) är godkänt för parenteralt bruk på nötkreatur med
infektioner orsakade av känsliga mikroorganismer, t ex mastit, pneumoni och
klövspaltsflegmon. Preparatet kan vara vävnadsretande.
Spiramycin har god effekt mot grampositiva kocker och stavar. Substansen är verksam
mot Staphylococcus aureus oavsett betalaktamasproduktion. Gramnegativa
tarmbakterier är resistenta.
Tylosin
Tylosin (QJ01F A90) är i Sverige godkänt för parenteralt bruk till nötkreatur och gris
och för oralt bruk till gris. Indikationer för behandling av nötkreatur är pneumoni,
panaritium, metrit och för gris akut dysenteri, artrit och pneumoni. Tylosin utsöndras
huvudsakligen från levern via gallan i faeces och mindre än 15 % utsöndras via
njurarna i urinen. Tylosin utsöndras även i mjölk.
Tylosin har god aktivitet mot grampositiva bakterier inklusive stafylokocker
(oberoende av penicillinasproduktion) och streptokocker, grampositiva anaerober,
klamydia och mykoplasma. Vissa stammar av Brachyspira spp. är känsliga men
resistens är utbredd. Aktiviteten är otillräcklig mot Pasteurella spp. och gramnegativa
bakterier som Enterobacteriaceae.
Tylvalosin (Acetylisovaleryltylosin)
Tylvalosin (QJ01F A92) är en makrolid som är godkänd för oralt bruk till gris med
enzootisk pneumoni, proliferativ enteropati (ileit) och grisdysenteri. Substansen har
god aktivitet mot Mycoplasma hyopneumoniae och Lawsonia intracellularis.
Tulatromycin
Tulatromycin (QJ01F A94) är godkänt för parenteral behandling och förebyggande
behandling av luftvägsinfektioner hos nötkreatur och gris, samt för behandling av
infektiös keratokonjunktivit hos nötkreatur.
39
Tulatromycin har lång halveringstid i plasma med utdragen koncentrationskurva och
lång verkningstid. I vad mån den långa halveringstiden ökar riken för
resistensutveckling är oklart, men möjligheten bör beaktas innan förskrivande.
Tulatromycin har god effekt in vitro mot Mannheimia haemolytica, Pasteurella
multocida, Histophilus somni och Mycoplasma bovis samt Actinobacillus
pleuropneumoniae, och Mycoplasma hyopneumoniae. Tulatromycin har in vitro även
effekt mot Moraxella bovis.
Tulatromycin är inte godkänt för användning till lakterande djur som producerar
mjölk för humankonsumtion. Preparatet skall heller inte ges inom två månader före
förväntad nedkomst till dräktiga djur som skall producera mjölk för
humankonsumtion.
Gamitromycin
Gamitromycin (QJ01F A95) är ett semisyntetiskt makrolidantibiotikum som ansamlas
i lungvävnad och kvarstår i upp till 10 dagar. Preparatet är godkänt för terapeutisk och
profylaktisk behandling av luftvägsinfektioner hos nötkreatur orsakade av
Mannheimia haemolytica, Pasteurella multocida och Histophilus somni.
Gamitromycin är inte godkänt för användning till lakterande djur som producerar
mjölk för humankonsumtion eller till dräktiga djur som skall producera mjölk för
humankonsumtion inom två månader före förväntad nedkomst. Säkerheten har inte
prövats på dräktiga djur. Dosberoende lokala vävnadsreaktioner på injektionsplatsen
kan uppkomma och kvarstå i upp till 35 dagar.
Tetracykliner
Tetracykliner hämmar bakteriens proteinsyntes och har en bakteriostatisk effekt.
Tetracykliner har ett brett spektrum med god eller måttligt god aktivitet mot
gramnegativa och grampositiva aeroba och anaeroba bakterier. Även klamydier,
rickettsier och flertalet mykoplasmer är känsliga. Pseudomonas spp. är däremot
resistenta.
Tetracykliner distribueras väl till de flesta vävnader i kroppen frånsett centrala
nervsystemet, prostata och ögon. Doxycyklin som är mer fettlösligt passerar dock även
in i dessa vävnader.
Resistens förvärvas vanligen genom upptag av överförbara gener. Vid resistens
föreligger korsresistens mellan olika tetracykliner. Förvärvad resistens hos
Escherichia coli är utbredd men är i Sverige ännu ovanlig hos t.ex. Pasteurella spp.
Tetracykliner komplexbinder olika joner (såsom Ca2+, Mg2+, Al3+, Fe2+ och Fe3+).
Bindning till Ca2+ gör att substansen lagras i tänder och skelett vilket kan orsaka
emaljhypoplasi och missfärgning av tänderna samt tillväxtrubbningar. Tetracykliner
bör därför ej ges till unga eller dräktiga djur. Tetracykliner kan orsaka njurskador men
även leverskador vid höga plasmakoncentrationer.
Oxitetracyklin
Oxitetracyklin är ett tetracyklinderivat som är godkänt för parenteralt och oralt
(QJ01A A06) samt intrauterint (QG01A A07) bruk. Dessutom förekommer en
beredning för injektion med förlångsammat upptag från injektionsplatsen, vilken
uppges ge terapeutiska nivåer i plasma under 2-3 dygn. Preparaten är vävnadsretande.
40
Utsöndring sker huvudsakligen genom filtration av aktiv substans i njuren vilket leder
till höga koncentrationer i urinen och att risk för ackumulering av substansen
föreligger vid nedsatt njurfunktion. Oxitetracyklin utsöndras i aktiv form även i faeces
och mjölk, varför det föreligger risk för störning av tarmfloran.
Aktiviteten är god mot många grampositiva och gramnegativa bakterier (inklusive
Pasteurella spp). och Bordetella bronchiseptica), flertalet anaeroba bakterier samt
Borrelia spp., rickettsier, klamydier och vissa mykoplasmer. Aktiviteten är måttlig mot
vissa gramnegativa tarmbakterier som Klebsiella spp. och Enterobacter spp. och
otillräcklig mot Pseudomonas och Proteus spp. Förvärvad resistens hos naturligt
känsliga arter är vanlig hos Escherichia coli (se i övrigt ovan).
Doxycyklin
Doxycyklin (QJ01A A02) är ett tetracyklinderivat som är godkänt för oralt bruk vid
behandling av klinisk luftvägssjukdom hos gris efter avvänjning. Distributionen till
vävnader är god. Doxycyklin passerar lätt biologiska membran och ackumuleras därför
i exempelvis lungvävnad och nasal slemhinna. Utsöndring sker huvudsakligen till
tarmen (ej via gallan) i en inaktiv form.
Trimetoprim och sulfonamider
Trimetoprim och sulfonamid blockerar bakteriers folsyrasyntes i två på varandra
följande steg. Effekten av substanserna var för sig är bakteriostatisk men
kombinationen verkar synergistiskt och effekten blir vid optimala förhållanden
baktericid. Effekten av trimetoprim på känsliga bakterier motverkas av nukleinsyran
tymidin. På motsvarande sätt hämmar förekomst av para-aminobensoesyra (PABA)
effekten av sulfonamider. Både tymidin och PABA kan förekomma i ökad halt i skadad
vävnad, speciellt i samband med varbildning. Effekten av trimetoprim-sulfa kan därför
vara sämre än förväntat i vissa situationer, speciellt vid anaeroba purulenta processer
som abscesser. Penicillinprokain kan hämma effekten av sulfonamider genom att
PABA frigörs i plasma från prokain (prokain är en ester där PABA ingår). Den kliniska
effekten av detta är dock oklar.
Resistensutveckling förekommer och är aktuell för bl. a. Escherichia coli isolerade från
såväl kalvar som gris. Resistens förvärvas mot trimetoprim och sulfonamid var för sig.
Förvärvad, överförbar resistens mot sulfonamider är utbredd och beror antingen på
försämrat upptag till bakterien av medlet eller på att ett enzym i folsyrasyntesen
förändras så att det blir okänsligt mot sulfonamider. Även resistens mot trimetoprim
är vanligen överförbar och beror liksom för sulfonamider i allmänhet på bildning av
ett okänsligt enzym.
Kombinationen trimetoprim och sulfonamider har ett brett antibakteriellt spektrum
med effekt mot såväl gramnegativa som grampositiva bakterier. Aktivitet föreligger
även mot vissa protozoer såsom Toxoplasma och koccidier.
Trimetoprim och sulfadiazin/sulfadoxin
Kombinationspreparat med trimetoprim och sulfadiazin (QJ01E W10) respektive
sulfadoxin (QJ01E W13) är godkända för parenteralt bruk till nötkreatur och gris.
Förhållandet mellan trimetoprim och sulfadiazin/sulfadoxin i produkterna är 1:5.
Sulfadiazin är en sulfonamid med kort utsöndringstid medan sulfadoxin har
medellång utsöndringstid. Trimetoprim och sulfadiazin metaboliseras till en del i
levern men utsöndras även i aktiv form i urinen. Farmakokinetiska studier antyder att
det för att uppehålla effektiv koncentration i blod och vävnader i allmänhet krävs
41
behandling två gånger dagligen. Lokal vävnadsreaktion kan förekomma. Intravenös
behandling ska ske långsamt och med kroppsvarm lösning.
Aktiviteten är god mot många gramnegativa bakterier som Enterobacteriaceae och
Pasteurella spp. samt god till måttlig mot grampositiva bakterier som stafylokocker
och streptokocker. Även mot anaeroba bakterier kan aktiviteten vara god till måttlig in
vitro men anses otillräcklig in vivo. Aktiviteten mot Pseudomonas sp samt
mykoplasmer är otillräcklig.
Fluorokinoloner
Fluorokinoloner utövar sin effekt genom att hämma bakteriers förmåga till duplicering
av DNA. Effekten är baktericid. Den antibakteriella effekten är
koncentrationsberoende och bäst korrelerad till förhållandet mellan maximal
plasmakoncentration och MIC för den infekterande bakterien.
Fluorokinoloner har mycket god aktivitet mot aeroba gramnegativa bakterier. Även
vissa mykoplasmer och rickettsier är känsliga. Effekten mot grampositiva bakterier är i
allmänhet sämre men kan för enrofloxacin vara tillräcklig för effektiv behandling.
Anaeroba bakterier är relativt okänsliga.
Resistens (och då korsresistens mot samtliga kinoloner) orsakas vanligen genom
stegvis mutation vilket medför en gradvis höjning av MIC-värden. Resistens kan
selekteras fram under pågående behandling, speciellt hos stafylokocker och
Pseudomonas spp. I Sverige ses även resistens hos Enterobacteriaceae. Resistens mot
fluorokinoloner hos t.ex. Escherichia coli förekommer hos såväl kalv som gris i
Sverige.
Eftersom fluorokinoloner är fettlösliga samt i stor utsträckning icke-joniserade vid
fysiologiskt pH passerar substanserna relativt lätt biologiska membran. Detta innebär
ofta höga intracellulära koncentrationer. Passagen till centrala nervsystemet varierar
med olika kinoloner men anses vara tillräcklig för terapeutiskt syfte.
En biverkning som på senare tid blivit uppmärksammad under och efter behandling
med kinoloner på människa och hund är en ökad risk för sen- och broskskador. Det är
ännu oklart om detta även utgör ett problem vid veterinärmedicinskt bruk.
Försiktighet bör dock iakttagas, främst vid behandling av unga djur.
Enrofloxacin
Enrofloxacin (QJ01M A90) är godkänt för parenteralt bruk vid infektioner känsliga för
enrofloxacin hos nötkreatur och gris, där smalspektrumantibiotika av något skäl inte
är lämpliga. Enrofloxacin passerar lätt biologiska membran. Enrofloxacin passerar
blod-hjärnbarriären in i centrala nervsystemet men där är koncentrationen lägre än i
plasma. Enrofloxacin har rapporteras ge kramptillstånd på sällskapsdjur och även om
relevansen av detta är oklar bör man därför undvika att behandla djur med
kramper/ökad krampbenägenhet.
Aktivitet in vitro är mycket god mot gramnegativa bakterier som Enterobacteriaceae
och Pasteurella spp., god till måttlig mot grampositiva kocker som stafylokocker och
streptokocker, samt måttlig mot Pseudomonas spp. Enrofloxacin har otillräcklig
aktivitet mot flertalet anaeroba bakterier.
42
Danofloxacin
Danofloxacin (QJ01M A92) är i Sverige godkänt för parenteralt bruk vid behandling av
luftvägsinfektioner orsakade av Mannheimia hæmolytica, Pasteurella multocida och
Hæmophilus somnus, samt vid mastit hos kor och enterit hos neonatala kalvar
orsakade av Escherichia coli-infektioner känsliga för danofloxacin.
Danofloxacin koncentreras i tarm- och lungvävnad till en koncentration som är fyrafem gånger högre än i plasma. Den antibiotiska effekten av danofloxacin är tydligt
koncentrationsberoende. Angiven dos (6mg/kg) som engångsbehandling har visats ha
effekt vid akut klinisk pneumoni. Djurförsök har visat fosterpåverkan; användning på
dräktiga djur rekommenderas därför ej. Lokala vävnadsreaktioner på
injektionsplatsen kan uppkomma och kvarstå i upp till 30 dagar.
Aktiviteten in vitro är mycket god mot gramnegativa bakterier som Mannheimia
haemolytica, Pasteurella multocida, Haemophilus somnus och Escherichia coli, god
till måttlig mot grampositiva kocker som stafylokocker och streptokocker, samt
måttlig mot Pseudomonas spp. Danofloxacin har otillräcklig aktivitet mot flertalet
anaeroba bakterier.
Pleuromutiliner
Pleuromutiliner utövar en bakteriostatisk effekt genom att hämma bakteriernas
proteinsyntes. Samtidig behandling med foder innehållande coccidiostatika av
jonofortyp såsom monensin, narasin, salinomycin eller lasalocid, eftersom samtidig
behandling kan orsaka akuta letala förgiftningar. Resistens (ofta korsresistens mot
tiamulin och valnemulin) orsakas vanligen genom stegvis mutation vilket medför en
gradvis höjning av MIC-värden.
Tiamulin
Tiamulin (QJ01X Q01) är godkänt till parenteral och oral behandling av infektioner
hos gris orsakade av mikroorganismer känsliga för tiamulin, exempelvis enteriter
såsom grisdysenteri, enzootisk pneumoni, och artriter orsakade av Mycoplasma
hyosynoviae. Tiamulin är i allmänhet verksamt mot Brachyspira hyodysenteriae och
Mycoplasma spp. samt mot vissa obligat anaeroba mikroorganismer (Bacteroides
spp., Fusobacterium spp., Clostridium spp., Campylobacter spp., Lawsonia
intracellularis, Brachyspira pilosicoli). Resistens mot tiamulin har dock påvisats hos
Brachyspira pilosicoli hos svenska grisar. Dessutom är tiamulin verksamt mot
Pasteurella multocida.
Tiamulin absorberas snabbt från injektionsstället alternativt mag-tarmkanalen och
utsöndras i metaboliserad form via primärt faeces och njurar. Metaboliternas aktivitet
är mycket begränsad.
Preparatet får ej ges till dräktiga suggor med undantag för de sista fyra
dräktighetsveckorna.
Valnemulin
Valnemulin (QJ01X Q02) är godkänt för oral behandling och förebyggande
behandling (inblandning i foder) av grisdysenteri, behandling av kliniska tecken på
porcin proliferativ enteropati (ileit), förebyggande av kliniska tecken på porcin
kolonspiroketos (kolit), när denna sjukdom har diagnostiserats i besättningen samt
behandling och förebyggande av enzootisk grispneumoni.
43
Valnemulin har hög aktivitet mot Mycoplasma spp. samt spiroketer såsom
Brachyspira hyodysenteriae och Brachyspira pilosicoli men låg aktivitet mot
Enterobacteriaceae, såsom Salmonella spp. och Escherichia coli. I gris metaboliseras
valnemulin i hög utsträckning, och modersubstansen och metaboliter utsöndras
huvudsakligen via gallan.
Biverkningar i form av feber, anorexi, och i allvarliga fall rörelsestörningar, ataxi
förekommer. Vissa av dessa grisar kan också lida av ödem eller erytem (på bakdelen),
och ögonlocksödem. På berörda gårdar rapporteras att en tredjedel av grisarna
drabbats, med en dödlighet på 1 %. Om biverkningar uppstår, bör medicineringen
upphöra omedelbart. Allvarligt påverkade grisar skall flyttas till rena torra boxar och
ges symtomatisk behandling, inklusive behandling av samtidig sjukdom. Känsligheten
för biverkningar har sannolikt en genetisk komponent; risken är högre för dansk och
svensk lantras och korsningar av dessa, speciellt för unga grisar.
44
Bilaga 3: Kaskaddirektivet och dess tillämpning
Förutom läkemedel som är godkända för enskilda djurslag får veterinär i
undantagsfall förskriva även andra läkemedel enligt den s.k. kaskadprincipen, vilket
framgår av SJVFS 2010:17 samt 2011:13, D 9. Kaskadprincipen för läkemedel till djur
bygger på en EU-förordning, som måste följas av alla länder i unionen. Den europeiska
veterinärfederationen, FVE, har därför tagit fram ett flödesschema som ska hjälpa alla
kliniskt verksamma veterinärer i EU att följa gällande regelverk för användning av
mediciner till djur. Flödesschemat återfinns i pdf-format på SVS hemsida.
45