Utrikesdepartementet - Mänskliga rättigheter

advertisement
Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Turkmenistan 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Efter det oväntade regimskiftet i Turkmenistan i december 2006 – februari
2007 befinner sig landet i något av ett övergångsskede. I detta skede kan vissa
små förbättringar även noteras inom området mänskliga rättigheter. Den nye
presidenten, Gurbanguly Berdimuhamedow, har gjort uttalanden om behovet
av respekt för mänskliga rättigheter och vikten av ett förbättrat samarbete med
de internationella organisationer som arbetar inom detta område. Att
förverkliga dessa avsikter i ett samhälle som länge varit totalitärt kommer dock
att ta avsevärd tid. Likväl förefaller många internationella bedömare vara
beredda att ta fasta på de utfästelser om förbättringar som landets nye
president givit
Landet är dock fortfarande en enpartistat. Såväl parlament som regering saknar
reellt inflytande. Istället intar en fjärde maktgren, Folkets råd, med presidenten
som ordförande, positionen som landets högsta maktorgan.
Personkulten kring den förre presidenten Nijazov har tidigare genomsyrat hela
samhället. Under den tid som gått efter hans död har denna kult i viss mån
avtagit. Han omtalas inte längre som den ”Store Türkmenbaşi” (”alla
turkmeners fader”) utan rätt och slätt som ”den förste presidenten”. Hans
efterträdares strävan att framhäva sin egen person synes vara betydligt mera
begränsad. Fortfarande saknas politisk opposition helt och hållet. Såväl
enskilda individer som det civila samhället kontrolleras hårt av
säkerhetstjänsten.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
2
Turkmenistan har tillträtt:
 Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
samt de fakultativa tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och
avskaffandet av dödsstraffet
 Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR)
 Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD)
 Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor (CEDAW) men inte det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt (som inte heller har undertecknats)
 Konventionen mot tortyr (CAT) men inte det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr (som inte heller har undertecknats)
 Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt de två tillhörande
protokollen om barn i väpnade konflikter och handel med barn,
barnprostitution och barnpornografi.
 Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967.
Turkmenistan har dock inte undertecknat eller tillträtt:
 Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder
 Konventionen mot påtvingade försvinnanden
 Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Turkmenistan har hittills endast i mycket begränsad utsträckning rapporterat
till berörda FN-kommittéer om konventionernas tillämpning (konventionen
om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering respektive konventionen
om barnens rättigheter) och då med flera års försening. Det är värt att notera
att Turkmenistan under 2007 förklarat sig berett att ta emot ett antal FNrapportörer som tidigare vägrats inresa. Dessutom har på presidentens initiativ
tillsatts en interdepartemental kommission som, med UNDP:s bistånd, skall
förbättra landets möjligheter att uppfylla de rapporteringskrav till FN-systemet
som följer av konventionsundertecknandena.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Till skillnad från 2006 har det under 2007 inte förekommit uppgifter om
dödsfall under mystiska former, till exempel av journalister som kritiserat
regimen. Däremot rapporterar fortfarande ett flertal internationella
organisationer om användning av tortyr i häkten och fängelser, ofta som ett
3
sätt att tvinga fram bekännelser. Fallen av tortyr och misshandel ökade
markant i samband med utredningarna av det påstådda attentatet mot
dåvarande president Nijazov i november 2002. Även släktingar till dem som
anklagades för inblandning i attentatet rapporteras ha utsatts för hotelser och i
vissa fall tortyr. Ett antal av dem har dock under det gångna året frisläppts.
Förhållandena på landets fängelser är mycket bristfälliga. Fängelserna är
överfulla och de sanitära villkoren undermåliga. Sjukdomar som tuberkulos
sprids snabbt och det råder brist på mat och mediciner. Många interner måste
för att överleva förlita sig på att släktingar och vänner levererar mat. De fångar
som är dömda enligt lagen om ”fosterlandsförrädare” får inte ta emot matpaket
utifrån. Flera dödsfall i fängelser har inträffat till följd av ohälsosamma
förhållanden. Internationella rödakorsetkommitténs, ICRC, strävan att få
tillträde till fängelser möter fortfarande på visst motstånd från myndigheternas
sida.
Presidentens årliga amnestier, som numera synes ha blivit något av en tradition,
föranleds, enligt flera organisationer för mänskliga rättigheter, främst av att
fängelsesystemet inte fysiskt klarar av att hantera alla fångar. Det bör också
noteras att politiskt misshagliga fångar tidigare inte har omfattats av amnestin,
som främst tycks omfatta personer dömda för stöld eller narkotikabrott. Men
2007 släpptes även ett tiotal politiska fångar, bland annat landets tidigare Mufti
(rättslärd uttolkare av den islamska religiösa lagen).
4. Dödsstraff
Turkmenistan avskaffade dödsstraffet 1999.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Säkerhetstjänstens uppgift har varit att kontrollera medborgarna.
Organisationen antas vara effektiv och ha mycket god kännedom om vad som
sker i samhället. Såväl den egna befolkningen som utländska besökare och
diplomater övervakas genom personlig bevakning, telefonavlyssning och
kontroll av e-post. Det saknas lagliga begränsningar vad gäller avlyssning och
övervakning.
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer i stor omfattning. Särskilt utsatta
är personer, som utpekas som kritiska mot regeringen. Vanligtvis grips dessa
efter anklagelser, som inte är relaterade till politisk verksamhet.
Även om kravet på utresevisum formellt avskaffades i januari 2004 har
myndigheterna stora möjligheter att godtyckligt avgöra vem som i praktiken
4
kan resa utomlands. Värt att notera är dock att under 2007 tilläts ett litet antal
personer som tidigare varit politiskt förföljda att lämna landet (bland annat ett
utdraget och internationellt uppmärksammat fall med direkt anknytning till
Sverige). De tidigare begränsningarna för befolkningen att röra sig inom rikets
gränser har tagits bort under 2007.
Ett vanligt förekommande problem är att myndigheterna konfiskerar
privatbostäder. Detta sker ofta i samband med att fastigheter rivs för att lämna
plats för lyxbostäder eller offentliga byggnader. De personer som drabbas får
ringa eller ingen ersättning.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättssystemet har i stort sett inte förändrats sedan sovjettiden. I praktiken är
rättsväsendet underställt presidenten, som har makt att tillsätta och avsätta alla
domare. Det finns lokala och regionala domstolar samt en Högsta domstol.
Enligt lagen skall rättegångar vara offentliga och åtalade, som inte har råd med
försvarsadvokat, skall förses med en försvarsadvokat genom statens försorg.
Dessa rättigheter respekteras dock inte alltid i praktiken och få advokater är
verkligt oberoende.
Säkerhetsministeriet rapporteras hålla öppet några timmar i veckan för att ta
emot medborgarnas eventuella klagomål om brott mot de mänskliga en det är
oklart hur detta fungerar i praktiken. Det finns även en särskild kommission
för mänskliga rättigheter, som enligt uppgift regelbundet tar emot klagomål.
Men kommissionen verkar inte ha någon reell makt att ta itu med problemen.
Det bör i sammanhanget generellt påminnas om att myndighetsutövningen
från polisen och säkerhetsorganens sida ofta kännetecknas av godtycke, vilket
sätter rättssäkerheten ur spel.
7. Straffrihet
Straffrihet, det vill säga underlåtenhet från statens sida att beivra och bestraffa
brott och särskilt brott begångna av representanter för staten, är ett problem.
Visserligen förekommer med jämna mellanrum att polis och säkerhetstjänst
undersöks, enligt uppgift för att utreda anmälningar om tortyr och misshandel.
Det finns dock anledning att misstänka att detta är ett sätt att göra sig av med
illa omtyckta tjänstemän snarare än en process för att värna de mänskliga
rättigheterna.
5
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen men i praktiken är dessa
rättigheter kraftigt beskurna. Alla media kontrolleras av staten. Kritik mot
presidenten och regeringen är närmast otänkbar.
Staten finansierar nästan alla tryckta media och censurerar dagstidningar.
Endast en dagstidning utges på ryska (en närmast ordagrann översättning av en
motsvarande turkmenskspråkig). Det är mycket svårt, närmast omöjligt, att få
tag på tidningar från utlandet. Prenumerationen på utländsk press motarbetas
och förhindras. Alla tryckpressar och kopieringsmaskiner i landet måste
registreras, varvid en person måste anges som ansvarig för det som trycks och
kopieras.
I den rankning av pressfriheten som organisationen ”Reportrar utan gränser”
gjorde år 2006 i 169 länder, hamnar Turkmenistan på plats 167. Organisationen
ansåg att läget för media var oförändrat jämfört med 2005.
De som har råd att köpa en egen parabol kan se satellit-TV med flera utländska
kanaler.
Den enda internetleverantören är statlig och det finns tecken på att
e-postkommunikation övervakas. Allt tyder också på att besöken på
oppositionella hemsidor, som etablerats på servrar utomlands, registreras av
myndigheterna. Andra sidor är helt blockerade. Presidenten har visserligen
pläderat för en stark utbyggnad av Internet-tillgången, inte minst inom
skolsystemet och på landsbygden, men detta verkar ännu inte ha omsatts i
praktiken i någon större utsträckning. De flesta invånare har inte heller råd
med internet.
Konstitutionen föreskriver förenings- och församlingsfrihet, men i praktiken är
dessa rättigheter begränsade. Det enda registrerade politiska partiet är
Demokratiska partiet – det före detta Kommunistpartiet. Inga andra politiska
partier har enligt myndigheterna uppfyllt kraven för att bli registrerade. Det är
inte förbjudet att tillhöra något annat parti än Demokratiska partiet, men de
som öppet gör det, uppges ha utsatts för trakasserier och i vissa fall blivit av
med sina arbeten.
Även enskilda organisationer uppger att det är mycket komplicerat att bli
registrerad. Endast ett fåtal, cirka 30, ”verkligt oberoende” organisationer
finns. Ingen av dessa sysslar dock med mänskliga rättigheter utan är
verksamma främst inom andra, mindre utsatta eller känsliga områden.
6
Det krävs tillstånd för att ordna offentliga möten och demonstrationer och
sådana utfärdas sällan. Organisationer, som inte är registrerade, tillåts inte hålla
demonstrationer.
Konstitutionen påbjuder religionsfrihet men denna är i praktiken begränsad.
Alla religiösa samfund måste registrera sig och för att göra det krävs minst 500
medlemmar på varje ort där registrering önskas. I början av 2004 avskaffades
de tidigare bestämmelserna om straff gentemot icke-registrerade religiösa
samfund. Samtidigt gjordes vissa ändringar i bestämmelserna, vilket lett till att
förutom de tidigare registrerade sunnimuslimska och ryskortodoxa
grupperingarna, ytterligare ett tiotal samfund har registrerats. Även om ett
samfund fått officiell registrering kan deras möten och sammankomster
utsättas för trakasserier från myndigheterna.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Det senaste parlamentsvalet, som hölls i december 2004, resulterade i att alla
50 invalda representerar presidentens parti. Samtliga kandidater var utvalda och
godkända i förhand av regeringen. Parlamentet stöder rutinmässigt
presidentens förordningar och kan inte betraktas som oberoende. Inga
oppositionspartier tillåts verka.
Vid presidentvalet i februari 2007, som följde efter Nijazovs död, ställde sex
kandidater upp, alla representerande samma parti. Gurbanguly
Berdymuhamedow valdes till ny president. Röstdeltagandet uppgavs vara 98,6
procent. Företrädare för oppositionen tilläts inte delta i valet, som kritiserades
för att inte ha varit fritt och rättvist.
I Turkmenistan finns även en fjärde maktgren, det så kallade Folkets råd.
Sommaren 2003 utarbetades flera nya tillägg till grundlagen, vilka bland annat
medförde att Folkets råd blev landets högsta maktorgan. Rådet består av
presidenten, parlamentsledamöter, regeringen, riksåklagaren, guvernörerna,
representanter för äldreråd, ungdomsorganisationer, fackföreningar etc.
Presidenten är ordförande för Folkets råd, som har till uppgift att godkänna
grundlagen och ändringar av denna, besluta om datum och förutsättningar för
val och folkomröstningar och godkänna program för landets politiska,
ekonomiska och sociala utveckling.
Kvinnorna är underrepresenterade i det politiska livet. 14 av 50
parlamentsledamöter är kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
7
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering inom arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion eller politisk
åsikt är förbjuden men förekommer i viss utsträckning, i synnerhet gentemot
etniska minoriteter.
Den normala arbetsveckan är 40 timmar. Enligt uppgift skall minimilönen ha
fastställts till 75 US-dollar i månaden men det är oklart om denna bestämmelse
tillämpas på alla arbetsplatser. Det finns inga fastställda hälso- och
säkerhetsnormer för arbetsplatserna. Lagen nämner inte uttryckligen något om
fackföreningar. De fackföreningar som existerar kontrolleras av regeringen.
Tvångsarbete är förbjudet men lär, enligt bland annat internationella
organisationer för mänskliga rättigheter, förekomma i viss utsträckning.
Turkmenistan har tillträtt Internationella arbetsorganisationens, ILO,
konventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i
arbetslivet och förbud mot tvångsarbete men som nämnts ovan är
tillämpningen i många fall bristfällig. Turkmenistan har inte tillträtt ILOkonventionerna om förbud mot barnarbete (jämför punkt 15 nedan).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det är svårt att få tillgång till tillförlitliga uppgifter om hälsosektorns
finansiering. Många bedömare hävdar att korruption och mutor är ofta
förekommande inom hälso- och sjukvården. Som en av sina första
ämbetsåtgärder förklarade den nye presidenten sin avsikt att satsa på en
uppbyggnad av landets sjukvård, inte minst för att motverka den delvisa
nedmontering av sjukvården som hans företrädare genomförde. Att uppnå en
godtagbar sjukvårdsstandard i hela landet torde dock inte bara kräva avsevärda
finansiella och mänskliga resurser utan även avsevärd tid. Det tilltagande
narkotikamissbruket i landet och därav ökande förekomst av hiv synes ännu
inte ha fått tillräcklig uppmärksamhet från myndigheternas sida.
Det är i sammanhanget värt att notera att mycket av den senaste statistiken
inom hälsovårdsområdet som WHO kan redovisa härrör från år 2002 (i vissa
fall från 1998).
12. Rätten till utbildning
Bristerna i utbildningssektorn utgör ett allvarligt problem i Turkmenistan. Flera
år av nedskärningar har medfört att standarden för såväl grundskola som högre
utbildning kraftigt försämrats. Grundutbildningen förkortades under den förre
presidents tid då det också rådde stor brist på lärare och undervisningsmaterial.
8
Ryskspråkigt undervisningsmaterial fick inte användas, trots att det många
gånger helt saknades motsvarande material på turkmenska. Den förkortade
skolgången innebar att studenter från Turkmenistan endast i undantagsfall
betraktades som behöriga för studier vid universitet utomlands. Samtidigt
erkände inte de turkmenska myndigheterna utländska diplom och examina.
Även på detta område har dock den nuvarande presidenten tillkännagivit
förändringar: skolgången har åter förlängts och ett samarbete och utbyte med
utländska läroinstitutioner (främst i Ryssland) har inletts.
Grundskoleutbildningen är obligatorisk och utbildning är officiellt avgiftsfri.
Det är dock vanligt förekommande med mutor för att få en av landets få
universitetsplatser.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
I ett fortfarande så slutet land som Turkmenistan är det svårt att få en
uppfattning om de allmänna livsvillkoren. Inte minst gäller detta för
landsbygden och mindre städer, dit utlänningar ofta har hindrats att resa. Flera
utomstående bedömare talar dock om utomordentligt svåra levnadsvillkor på
många håll, inte minst i de regioner där arbetslösheten uppskattas vara över 50
procent.
I UNDP:s Human Development Report 2006 (FN:s fattigdomsindex) hamnar
Turkmenistan på plats 109 med ett Index på 0,713 (således i ungefärlig nivå
med länder som Syrien, Nicaragua och Moldavien). Index uppvisar en svagt
neråtgående trend.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Lagen förbjuder diskriminering på grund av kön men i praktiken görs inte
tillräckligt för att motverka sådan diskriminering. Kvinnorna är underrepresenterade på högre tjänster inom statlig förvaltning och företag. De flesta
kvinnor arbetar inom lågavlönade sektorer såsom hälsovård och utbildning.
Kvinnor på landsbygden har generellt sämre utbildning än kvinnor i städerna
och de tar mer sällan arbete utanför hemmen.
Våld mot kvinnor i hemmen är utbrett. Många brott av detta slag anmäls aldrig
och problemet diskuteras inte i samhället. Handel med kvinnor för prostitution
är ett problem och det finns ingen lagstiftning mot människohandel.
9
15. Barnets rättigheter
Regeringen har inte avsatt tillräckliga resurser för att säkra barnens
grundläggande behov. Särskilt hälsosituationen är dålig med hög
barnadödlighet.
Minimiåldern för att få arbeta är 16 år. Visserligen har Turkmenistan, som enda
land i Centralasien, en lag som förbjuder barnarbete men tillämpningen och
efterlevnaden brister många gånger. Det är inte ovanligt att barn så unga som
tio år hjälper till att arbeta med bomullsskörden.
Värnplikt inträder vid 18 års ålder, men det finns en möjlighet för den som så
önskar att börja värnpliktsutbildningen redan från 17 års ålder.
Några uppgifter om förekomst av barnsoldater eller fängslande av barn har inte
kunnat konstateras.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Som en följd av den förre presidentens program för att främja det turkmenska
nationsbyggandet upplever många minoritetsgrupper, varav ryssar och uzbeker
utgör de största, fortfarande att de diskrimineras. Turkmeniskan är det enda
officiella språket och har kommit att i ökande omfattning ersätta ryskan på
många områden. Antalet skolor med undervisning på ryska har minskat kraftigt
de senaste åren. All universitetsutbildning skedde under den förra regimen
endast på turkmenska, men troligtvis kommer den nya ledningen att åter ge
större utrymme för utbildning på ryska. Ingen undervisning i turkmenska
erbjuds för vuxna, vilket innebär att den som behöver lära sig turkmenska för
att få tillgång till högre utbildning måste ha råd att anlita privatlärare. Icketurkmener uppger även att de diskrimineras på arbetsmarknaden, särskilt vad
gäller högre tjänster.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexuella handlingar mellan män är förbjudet enligt lag men åtal enligt
denna paragraf är enligt uppgift ovanliga. Homosexualitet mellan kvinnor har
aldrig reglerats i lag.
Traditionella värderingar gör att HBT-personer knappast är socialt accepterade.
Personer som väljer att öppet visa sin homosexualitet riskerar att utsättas för
10
trakasserier av omgivningen. Det verkar däremot inte förkomma någon
systematisk förföljelse av homosexuella från myndighetshåll.
18 Flyktingars rättigheter
Regeringen samarbetar med FN:s flyktingorgan UNHCR för att bedöma
flyktingars status och för att bistå dem med hjälp. Landets flyktingar kommer
framför allt från Afghanistan men även från Tadzjikistan. I övrigt söker få sin
tillflykt i Turkmenistan.
Värt att uppmärksamma är att myndigheterna under sommaren 2005 gav
medborgarskap åt cirka 13 000 flyktingar från Tadzjikistan (etniska turkmener).
Ytterligare cirka 3 000 flyktingar beviljades permanent uppehållstillstånd.
Turkmenistan har även samarbetat aktivt med det internationella samfundet
avseende leveranser av humanitär hjälp till flyktingar i Afghanistan.
19. Funktionshindrades rättigheter
Diskriminering av funktionshindrade förekommer i viss utsträckning på
arbetsmarknaden och inom utbildningssektorn. Från statens sida har mycket
lite gjorts för att komma till rätta med dessa problem. Funktionshindrade får
vissa statliga bidrag men dessa är inte tillräckliga för att klara en dräglig
levnadsstandard. Barn med funktionshinder går i särskilda internatskolor.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det civila samhället är fortfarande synnerligen begränsat och övervakas av
säkerhetstjänsten. Inga lokala eller internationella frivilligorganisationer för
mänskliga rättigheter kan verka i Turkmenistan.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, liksom även flera
FN-organ har tidigare haft ytterst begränsade möjligheter att genomföra några
insatser på området mänskliga rättigheter i landet. Från såväl OSSE som FN
rapporteras dock numera om en begynnande attitydförändring hos
myndigheterna, varigenom dessa organisationers möjligheter att verka även för
mänskliga rättigheter ökar.
Sverige bedriver inget bilateralt utvecklingssamarbete i Turkmenistan.
Download
Random flashcards
organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards