Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
Utrikesdepartementet
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Turkmenistan 2011
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och trendanalys
Efter att ha tillträtt sitt ämbete i början av 2007 gjorde den nye presidenten
Berdimuchammedov ett antal uttalanden om behovet av politiska, ekonomiska
och sociala reformer, inklusive vikten av ett förbättrat samarbete med de internationella organisationer som arbetar inom exempelvis området mänskliga rättigheter. Frånsett några mindre förbättringar inom sjukvårds- och hälsovårdsområdet har dock inte mycket hänt i praktiken. Organisationen Freedom
House rankar Turkmenistan som ett av världens tio mest förtryckande länder.
Landet är fortfarande en enpartistat. Politisk opposition saknas. Den egentliga
makten är koncentrerad till presidenten och presidentadministrationen.
Respekten för lagar och konventioner är liten. Något egentligt civilt samhälle
existerar i praktiken inte och de ansatser som finns för att skapa ett sådant
kontrolleras noga av säkerhetstjänsten.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Turkmenistan har tillträtt:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) samt de
fakultativa tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR)
- Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD)
2
- Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor
(CEDAW) och det fakultativa protokollet om enskild klagorätt
- Konventionen mot tortyr (CAT) men inte det fakultativa protokollet om
förebyggande av tortyr (som inte heller har undertecknats)
- Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn och
barnpornografi
- Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder (CRPD)
- Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967.
Turkmenistan har dock inte undertecknat eller tillträtt:
- Konventionen mot påtvingade försvinnanden
- Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Turkmenistan har hittills endast i mycket begränsad utsträckning rapporterat
till berörda FN-kommittéer om konventionernas tillämpning (konventionen
om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering respektive konventionen
om barnens rättigheter) och då med flera års försening.
I sammanhanget kan också erinras om att Turkmenistans tillträde till en viss
konvention är en sak och tillämpningen av samma konvention något helt
annat.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Enligt rapporter från internationella organisationer förekommer det fortfarande att tortyr används i häkten och fängelser, ofta som ett sätt att tvinga
fram bekännelser.
Förhållandena på landets fängelser är mycket bristfälliga. Fängelserna är överfulla och de sanitära villkoren undermåliga. Sjukdomar som tuberkulos sprids
snabbt och det råder brist på mat och mediciner. För att överleva måste många
interner förlita sig på att släktingar och vänner levererar mat. De fångar som är
dömda enligt lagen om ”fosterlandsförrädare” får inte ta emot matpaket utifrån. Flera dödsfall i fängelser har inträffat till följd av ohälsosamma förhållanden. Från myndigheternas sida har man förklarat att man är beredd att låta
Internationella rödakorskommittén (ICRC) få besöka fängelser, ”men först
sedan den pågående moderniseringen av fängelserna är genomförd”. Något
datum för detta har inte angetts.
3
Presidentens årliga amnestier, som numera tycks ha blivit något av en tradition,
föranleds, enligt de flesta internationella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter, främst av att fängelsesystemet inte fysiskt klarar av att hantera
alla fångar. Amnestin tycks omfatta personer dömda för stöld eller narkotikabrott snarare än politiska fångar.
4. Dödsstraff
Turkmenistan avskaffade dödsstraffet 1999.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
I Turkmenistan finns en säkerhetstjänst med uppgift att kontrollera medborgarna. Organisationen är effektiv och antas ha mycket god kännedom om vad
som sker i samhället. Såväl den egna befolkningen som utländska besökare och
diplomater övervakas genom personlig bevakning, telefonavlyssning och kontroll av e-post. Det saknas lagliga begränsningar vad gäller avlyssning och övervakning.
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer i stor omfattning. Särskilt utsatta
är personer, som utpekas som kritiska mot regeringen. Vanligtvis grips dessa
efter anklagelser som inte är relaterade till politisk verksamhet.
Även om kravet på utresevisum formellt avskaffades i januari 2004, har myndigheterna stora möjligheter att godtyckligt avgöra vem som i praktiken kan
resa utomlands. Från myndigheternas sida hävdas att det inte förekommer
några ”svartlistningar”, men bevisligen har turkmener med alla utresepapper i
ordning likväl hindrats avresa på flygplatsen. Det finns också uppgifter om att
vissa medborgare förvägras utrikespass. De tidigare begränsningarna för turkmenska medborgare att röra sig inom rikets gränser togs bort 2007.
Ett vanligt förekommande problem är att myndigheterna konfiskerar privatbostäder. Detta sker ofta i samband med att fastigheter rivs för att lämna plats
för lyxbostäder eller offentliga byggnader. De personer som drabbas får ringa
eller ingen ersättning.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättssystemet har i stort sett inte förändrats sedan sovjettiden. I praktiken är
rättsväsendet direkt underställt presidenten, som har makt att tillsätta och avsätta alla domare. Det finns lokala och regionala domstolar samt en Högsta
domstol. Enligt lagen ska rättegångar vara offentliga, och åtalade, som inte har
råd med försvarsadvokat, ska förses med en försvarsadvokat genom statens
4
försorg. Dessa rättigheter respekteras dock inte alltid i praktiken och få advokater är verkligt oberoende.
Säkerhetsministeriet rapporteras hålla öppet några timmar i veckan för att ta
emot medborgarnas eventuella klagomål om brott mot de mänskliga rättigheterna, men det är oklart hur detta fungerar i praktiken. Det finns även en
särskild kommission för mänskliga rättigheter, som enligt uppgift regelbundet
tar emot klagomål. Kommissionen verkar inte ha någon reell makt att ta itu
med problemen. Dessutom finns ett ”institut för demokrati och mänskliga
rättigheter” inom presidentadministrationen, men det ägnar sig mera åt
lagstiftningsfrågor.
Det bör i sammanhanget generellt påminnas om att myndighetsutövningen
från polisen och säkerhetsorganens sida ofta kännetecknas av godtycke och
utbredd korruption, vilket sätter rättssäkerheten ur spel.
7. Straffrihet
Straffrihet, det vill säga underlåtenhet från statens sida att beivra och bestraffa
brott och särskilt brott begångna av representanter för staten, är ett problem.
Det förekommer med jämna mellanrum att polis och säkerhetstjänst undersöks, enligt uppgift för att utreda anmälningar om tortyr och misshandel. Det
finns dock anledning att misstänka att detta är ett sätt att göra sig av med misshagliga tjänstemän, snarare än en process för att värna de mänskliga rättigheterna.
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen, men i praktiken är dessa
rättigheter kraftigt beskurna. Alla medier kontrolleras av staten. Kritik mot
presidenten och regeringen är otänkbar.
Staten finansierar nästan all tryckt media och censurerar dagstidningar. Endast
en dagstidning utges på ryska (en närmast ordagrann översättning av en motsvarande turkmenskspråkig). Det är i praktiken omöjligt att få tag på tidningar
från utlandet. Prenumeration på utländsk press motarbetas och förhindras. Alla
tryckpressar och kopieringsmaskiner i landet måste registreras, varvid en person måste anges som ansvarig för det som trycks och kopieras.
Presidenten har antytt möjligheten att tillåta privat finansierade tidningar, men
enligt uppgift skulle det då bara handla om specialiserade annonsfinansierade
affärs- eller branschtidskrifter.
5
I den rankning av pressfriheten som organisationen Reportrar utan gränser
gjorde år 2011 i 179 länder, hamnar Turkmenistan på plats 177, närmast före
Nordkorea och Eritrea. Organisationen anser att mediesituationen i Turkmenistan varit oförändrad sedan början av 2000-talet.
De som har råd att köpa en egen parabol kan se satellit-TV med flera utländska
kanaler. Tidigare försök av myndigheterna att uppmana befolkningen att ta ner
sina parabolantenner ”av estetiska skäl; de förfular byggnaderna” synes ha avklingat.
Den enda internetleverantören är statlig och det finns tecken på att e-post
kommunikation övervakas. Allt tyder också på att besöken på oppositionella
hemsidor, som etablerats på servrar utomlands, registreras av myndigheterna.
Andra sidor är helt blockerade. Presidenten har visserligen pläderat för en
kraftigt ökad tillgång till internet, inte minst inom skolsystemet och på
landsbygden, men detta tycks ännu inte ha omsatts i praktiken i någon större
utsträckning. De flesta invånarna har inte heller råd med internet. Enligt uppgift finns det cirka 80 000 internetanvändare i Turkmenistan, vars befolkning
uppgår till omkring fem miljoner.
Mobiltelefoni finns i landet men torde också stå under statlig kontroll. En
ryskägd mobiloperatör tvingades av myndigheterna upphöra med sin verksamhet och överlåta den på inhemska ekonomiska intressen, uppenbarligen i syfte
att bättre kunna kontrollera även denna kommunikationsform.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Konstitutionen föreskriver förenings- och församlingsfrihet, inklusive rätten att
bilda olika politiska partier, men i praktiken är dessa rättigheter ytterst begränsade. Det enda registrerade politiska partiet är Demokratiska partiet – det före
detta Kommunistpartiet. Inga andra politiska partier har enligt myndigheterna
uppfyllt kraven för att bli registrerade. Det är visserligen inte förbjudet att tillhöra något annat parti än Demokratiska partiet, men de som öppet gör det,
uppges ha utsatts för trakasserier och i vissa fall blivit av med sina arbeten.
Även enskilda organisationer uppger att det är mycket komplicerat att bli registrerad. Det torde endast finnas några tiotal verkligt oberoende organisationer. Ingen av dessa sysslar dock med mänskliga rättigheter, utan är verksamma främst inom andra, mindre utsatta eller känsliga områden, som sportoch friluftsaktiviteter.
Det krävs tillstånd för att ordna offentliga möten och demonstrationer och sådana utfärdas sällan. Organisationer som inte är registrerade tillåts inte hålla
demonstrationer.
6
10. Religions- och övertygelsefrihet
Konstitutionen påbjuder förvisso religionsfrihet men denna är i praktiken begränsad. Alla religiösa samfund måste registrera sig och för att göra det krävs
minst 500 medlemmar på varje ort där registrering önskas. I början av 2004
avskaffades de tidigare bestämmelserna om straff gentemot icke-registrerade
religiösa samfund. Samtidigt gjordes vissa ändringar i bestämmelserna, vilket
lett till att ytterligare ett tiotal samfund har registrerats, utöver de tidigare registrerade sunnimuslimska och ryskortodoxa grupperingarna. Samfund och
religiösa grupperingar med nära band till utlandet betraktas med stor misstänksamhet från myndigheternas sida.
Även om ett samfund fått officiell registrering kan deras möten och sammankomster utsättas för trakasserier från myndigheterna.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
I september 2008 genomfördes en grundlagsändring varigenom det tidigare
högsta maktorganet, Folkets råd, avskaffades. Rådet, som hade mer än 2 500
medlemmar, bestod av presidenten, parlamentsledamöter, regeringen, riksåklagaren, guvernörerna, representanter för äldreråd, ungdomsorganisationer,
fackföreningar m.fl. Så länge rådet fanns spelade det egentliga parlamentet en
mycket undanskymd roll.
Med den nya grundlagen stärktes parlamentet. Antalet ledamöter utökades från
65 till 125. Parlamentet tog över en del av funktionerna från det avskaffade
Folkets råd (resterande funktioner övergick till presidenten, som för övrigt
också samtidigt är premiärminister).
Vid det första valet till det nya parlamentet, i december 2008, var samtliga invalda medlemmar i det Demokratiska partiet eller dess moderorganisation
Förnyelse. Samtliga kandidater var förhandsgodkända av presidenten. 21 av de
125 ledamöterna är kvinnor (16,8 procent) enligt International Organization of
Parliaments.
Av regeringens 40 medlemmar är fyra kvinnor
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
7
Diskriminering inom arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion eller politisk
åsikt är förbjuden, men förekommer i viss utsträckning, i synnerhet gentemot
etniska minoriteter.
Den normala arbetsveckan är 40 timmar. Det finns inga fastställda hälso- och
säkerhetsnormer för arbetsplatserna. Lagen nämner inte uttryckligen något om
fackföreningar. De fackföreningar som existerar kontrolleras av regeringen.
Tvångsarbete är förbjudet, men lär, enligt bland annat internationella organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, förekomma i viss utsträckning.
Turkmenistan har tillträtt Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i
arbetslivet och förbud mot tvångsarbete. Som nämnts ovan är tillämpningen i
många fall bristfällig. Turkmenistan har inte tillträtt ILO-konventionerna om
förbud mot barnarbete (se punkt 17 nedan).
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det är svårt att få tillgång till tillförlitliga uppgifter om hälsosektorns finansiering. Många bedömare hävdar att korruption och mutor är vanligt förekommande inom hälso- och sjukvården. Som en av sina första ämbetsåtgärder förklarade den nye presidenten sin avsikt att satsa på en uppbyggnad av landets
sjukvård, inte minst för att motverka den delvisa nedmontering av sjukvården
som hans företrädare genomförde. Att uppnå en godtagbar sjukvårdsstandard i
hela landet torde dock inte bara kräva avsevärda finansiella och mänskliga
resurser utan även avsevärd tid. Det tilltagande narkotikamissbruket i landet,
och den ökande förekomsten av hiv, som tidigare närmast förnekades, börjar
man nu tala om även från myndigheternas sida. Ett visst samarbete med FN:s
narkotikabekämpningsorgan, UNODC, har inletts.
14. Rätten till utbildning
Bristerna i utbildningssektorn utgör ett allvarligt problem i Turkmenistan. Flera
år av nedskärningar har medfört att standarden för såväl grundskola som högre
utbildning kraftigt försämrats. Grundutbildningen förkortades under den förre
presidentens tid, då det också rådde stor brist på lärare och undervisningsmaterial. Ryskspråkigt undervisningsmaterial fick inte användas, trots att det
många gånger helt saknades motsvarande material på turkmenska. Den förkortade skolgången innebar att studenter från Turkmenistan endast i undantagsfall betraktades som behöriga för studier vid universitet utomlands. Samtidigt erkände inte de turkmenska myndigheterna utländska diplom och examina.
Även på detta område har dock den nuvarande presidenten tillkännagivit förändringar: skolgången har åter förlängts och ett samarbete och utbyte med utländska läroinstitutioner (främst i Ryssland) har inletts.
8
Grundskoleutbildningen är obligatorisk och utbildning är officiellt avgiftsfri.
Det är dock vanligt förekommande med mutor för att bli antagen till en av
landets få universitetsplatser.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
I ett fortfarande så slutet land som Turkmenistan är det svårt att få en uppfattning om de allmänna livsvillkoren. Inte minst gäller detta för landsbygden och
mindre städer, dit utlänningar ofta har hindrats att resa. Flera utomstående bedömare talar dock om utomordentligt svåra levnadsvillkor på många håll, inte
minst i de regioner där arbetslösheten uppskattas vara över 50 procent. Staten
subventionerar dock i konsumentledet elektricitet, naturgas, vatten och salt.
I FN:s utvecklingsprogram (UNDP) Human Development Index från 2011
hamnar Turkmenistan på plats 102 av 187 – således i ungefärlig nivå med Kina
och Thailand. Index uppvisar en svagt uppåtgående trend.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Lagen förbjuder diskriminering på grund av kön, men i praktiken görs inte tillräckligt för att motverka sådan diskriminering. Kvinnorna är underrepresenterade på högre tjänster inom statlig förvaltning och företag. De flesta kvinnor
arbetar inom lågavlönade sektorer såsom hälsovård och utbildning. Kvinnor på
landsbygden har generellt sämre utbildning än kvinnor i städerna och de tar
mer sällan arbete utanför hemmen.
Våld mot kvinnor i hemmen är utbrett. Många brott av detta slag anmäls aldrig
och problemet diskuteras inte i samhället. Handel med kvinnor för prostitution
är ett problem och det finns ingen lagstiftning mot människohandel.
Kvinnorna är underrepresenterade i det politiska livet.
17. Barnets rättigheter
Regeringen har inte avsatt tillräckliga resurser för att säkra barnens grundläggande behov. Särskilt hälsosituationen är dålig, med hög barnadödlighet.
Minimiåldern för att få arbeta är 16 år. Turkmenistan har en nationell lag som
förbjuder barnarbete, men tillämpningen och efterlevnaden brister många
9
gånger. Det är inte ovanligt att barn så unga som tio år hjälper till att arbeta
med bomullsskörden.
Värnplikt inträder vid 18 års ålder, men det finns en möjlighet för den som
önskar att börja värnpliktsutbildningen redan från 17 års ålder.
Några uppgifter om förekomst av barnsoldater eller fängslande av barn har inte
kunnat konstateras.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Som en följd av den förre presidentens program för att främja det turkmenska
nationsbyggandet upplever många minoritetsgrupper, varav ryssar och uzbeker
utgör de största, fortfarande att de diskrimineras. Turkmenskan är det enda
officiella språket och har kommit att i ökande omfattning ersätta ryskan på
många områden. Antalet skolor med undervisning på ryska har minskat kraftigt
de senaste åren. Särskilt på landsbygden har ryskans ställning försvagats.
Universitetsutbildning, som under den förra regimen endast fick förekomma
på turkmenska, börjar i begränsad utsträckning, åter förekomma även på ryska.
Ingen undervisning i turkmenska erbjuds för vuxna, vilket innebär att den som
behöver lära sig turkmenska för att få tillgång till högre utbildning måste ha råd
att anlita privatlärare. Icke-turkmener uppger även att de diskrimineras på
arbetsmarknaden, särskilt vad gäller högre tjänster.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexuella handlingar mellan män är förbjudet enligt lag och kan bestraffas
med två års fängelse, men åtal enligt denna paragraf är enligt uppgift ovanliga.
Homosexualitet mellan kvinnor har aldrig reglerats i lag. Inga samkönade förhållanden kan registreras eller på annat sätt sanktioneras av myndigheterna.
Traditionella värderingar gör att homosexuella, bisexuella och transpersoner
sällan är socialt accepterade. Personer som väljer att öppet visa sin homosexualitet riskerar att utsättas för trakasserier av omgivningen. Det verkar däremot inte förekomma någon systematisk förföljelse av homosexuella från
myndighetshåll.
20. Flyktingars rättigheter
Regeringen samarbetar med FN:s flyktingorgan UNHCR för att bedöma flyktingars status och för att bistå dem med hjälp. Landets flyktingar kommer
framför allt från Afghanistan men även från Tadzjikistan. De flesta uppges vara
etniska turkmener. I övrigt söker få sin tillflykt i Turkmenistan.
10
Turkmenistan har även samarbetat aktivt med det internationella samfundet
avseende leveranser av humanitär hjälp till flyktingar i Afghanistan.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Diskriminering av personer med funktionsnedsättning förekommer i viss
utsträckning på arbetsmarknaden och inom utbildningssektorn. Från statens
sida har mycket lite gjorts för att komma till rätta med dessa problem.
Funktionshindrade får vissa statliga bidrag men dessa är inte tillräckliga för att
klara en dräglig levnadsstandard. Barn med funktionsnedsättning placeras på
barnhem eller går i särskilda internatskolor.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det civila samhället är fortfarande synnerligen begränsat och övervakas av säkerhetstjänsten. Inga lokala eller internationella frivilligorganisationer för
mänskliga rättigheter kan verka i Turkmenistan.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, liksom flera FNorgan har tidigare haft ytterst begränsade möjligheter att genomföra några insatser på området mänskliga rättigheter i landet. Efter maktskiftet 2007 har en
viss rörelse i positiv riktning kunnat konstateras, men svårigheterna för dessa
organisationer att verka för mänskliga rättigheter är fortfarande mycket stora.
Något större har möjligheterna blivit inom sektorer som sociala eller juridiska
reformer, men även där är svårigheterna stora.
Sverige bedriver inget bilateralt utvecklingssamarbete i Turkmenistan.
