Utrikesdepartementet
Denna rapport är en översiktlig sammanställning över
hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på
den svenska ambassadens bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information
bör sökas också från andra källor.
Mänskliga rättigheter i Turkmenistan 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Framtiden får utvisa om Nijazovs frånfälle i december 2006 och valet av en ny
president, Gurbanguly Berdymuchammedov, i februari 2007 kommer att ha
en positiv inverkan på respekten av de mänskliga rättigheterna.
Läget för de mänskliga rättigheterna i Turkmenistan har länge varit svårt, och
förvärrades markant under perioden som följde efter ett påstått attentat mot
president Nijazov i november 2002. Ett 70-tal personer dömdes i rättegångar
som närmast kan liknas vid Stalintidens processer. I många fall förefaller
erkännanden ha framtvingats genom tortyr.
Hundratals släktingar till de dömda har tagits in för förhör och utsatts för
hotelser och i vissa fall tortyr. De har blivit av med sina arbeten, vräkts från
sina bostäder och belagts med förbud att bo i huvudstaden Asjchabat. Det
förekommer också fall där personer sätts i husarrest i landsorten, stryks ur
befolkningsregistren och därigenom ”försvinner”.
Landet är en enpartistat där president Nijazovs makt var total, fram till dennes
död i december 2006. Såväl parlament som regering saknar reellt inflytande.
Istället intar en fjärde maktgren, Folkets råd, med presidenten som ordförande,
positionen som landets högsta maktorgan.
Personkulten kring presidenten har traditionellt genomsyrat hela samhället.
Framtiden får utvisa om detta kommer att avta efter Nijazovs frånfälle. Politisk
opposition saknas helt. Såväl enskilda individer som det civila samhället
kontrolleras hårt av säkerhetstjänsten.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Turkmenistan har tillträtt:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
samt de fakultativa tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och
avskaffandet av dödsstraffet
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
(ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering
(CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor (CEDAW) men inte det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt (som inte heller har undertecknats)
Konventionen mot tortyr (CAT) men inte det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr (som inte heller har undertecknats)
Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt de två tillhörande
protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn
Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från 1967.
Turkmenistan har inte undertecknat eller tillträtt romstadgan för den
internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Enligt uppgift från FN rapporterar Turkmenistan till berörda FN-kommittéer
vad gäller tillämpningen av konventionerna om avskaffandet av alla former av
rasdiskriminering, mot diskriminering av kvinnor samt om barnets rättigheter,
men däremot inte vad gäller konventionen mot tortyr eller konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Under 2006 har det förekommit uppgifter om dödsfall under mystiska former,
bl a vad gäller journalister som kritiserat regimen. Dessutom rapporteras
regelbundet om användning av tortyr i häkten och fängelser, ofta som ett sätt
att tvinga fram bekännelser. Fallen av tortyr och misshandel ökade markant i
samband med utredningarna av det påstådda attentatet mot dåvarande
president Nijazov i november 2002. Även släktingar till dem som anklagades
3
för inblandning i attentatet rapporteras ha utsatts för hotelser och i vissa fall
tortyr.
Förhållandena på landets fängelser är mycket bristfälliga. Fängelserna är
överfulla och de sanitära förhållandena undermåliga. Sjukdomar som
tuberkulos sprids snabbt och det råder brist på mat och mediciner. Många
interner måste förlita sig på att släktingar och vänner levererar mat för att
överleva. De fångar som är dömda enligt lagen om ”fosterlandsförrädare” får
inte ta emot matpaket utifrån. Flera dödsfall i fängelser har inträffat med
anledning av ohälsosamma förhållanden.
Presidentens årliga amnestier, som numera synes ha blivit något av en tradition,
föranleds, enligt flera MR-organisationer, främst av att fängelsesystemet inte
fysiskt klarar av att hantera alla fångar. Det bör också noteras att politiskt
misshagliga fångar tidigare inte har omfattats av amnestin, som främst synes
omfatta personer dömda för stöld eller narkotikabrott. Men 2006 släpptes även
ett antal personer dömda för inblandning i attentatsförsöket mot presidenten
2002.
4. Dödsstraff
Turkmenistan avskaffade dödsstraffet 1999.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Säkerhetstjänstens uppgift har varit att kontrollera medborgarna.
Organisationen antas vara effektiv och ha mycket god kännedom om vad som
sker i samhället. Såväl den egna befolkningen som utländska besökare och
diplomater övervakas genom personlig bevakning, telefonavlyssning och
kontroll av e-post. Det saknas lagliga begränsningar vad gäller avlyssning och
övervakning.
Godtyckliga frihetsberövanden förekommer i stor omfattning. Särskilt utsatta
är personer, som utpekas som kritiska mot regeringen. Vanligtvis arresteras
dessa efter anklagelser, som inte är relaterade till politisk verksamhet. I
samband med attentatet mot presidenten arresterades inte bara direkt
misstänkta personer utan även deras släktingar och vänner.
Efter det påstådda attentatet mot dåvarande presidenten Nijazov återinfördes
kravet på utresevisum. Släktingar till dem som arresterats och dömts för
attentatet uppgavs inte kunna få utresevisum på flera år. Även om kravet på
utresevisum avskaffades i januari 2004, har myndigheterna stora möjligheter att
godtyckligt avgöra vem som kan få utrikespass och resa utomlands.
4
Ett vanligt förekommande problem är att myndigheterna konfiskerar
privatbostäder. Detta sker ofta i samband med att fastigheter rivs för att lämna
plats för lyxbostäder eller monument till presidentens ära. De personer som
drabbas får ringa eller ingen ersättning.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättssystemet har i stort sett inte förändrats sedan sovjettiden. I praktiken är
rättsväsendet underställt presidenten, som har makt att tillsätta och avsätta alla
domare. Det finns lokala och regionala domstolar samt en Högsta domstol.
Enligt lagen skall rättegångar vara offentliga och åtalade, som inte har råd med
försvarsadvokat, skall förses med en försvarsadvokat genom statens försorg.
Dessa rättigheter respekteras dock inte alltid i praktiken och få advokater är
verkligt oberoende.
Rättegångarna efter det påstådda attentatet mot presidenten har av flera
organisationer, som verkar för de mänskliga rättigheterna, liknats vid
Stalintidens processer. Vid tiden för attentatet var lagens strängaste straff 20
års fängelse. Folkets råd antog i samband med rättegångarna en särskild ny lag
om ”fosterlandsförrädare” som stipulerar livstidsstraff eller intern förvisning.
Flera av de huvudanklagade dömdes sedan till livstids fängelse.
Säkerhetsministeriet rapporteras hålla öppet några timmar i veckan för att ta
emot medborgarnas eventuella klagomål om brott mot de mänskliga
rättigheterna. Det finns inga uppgifter om hur detta fungerar i praktiken. Det
finns även en särskild kommission för mänskliga rättigheter, som enligt uppgift
regelbundet tar emot klagomål men kommissionen verkar inte ha någon reell
makt att ta itu med problemen.
Det bör i sammanhanget generellt påminnas om att myndighetsutövningen
från polisen och säkerhetsorganens sida ofta kännetecknas av godtycke, vilket
sätter rättssäkerheten ur spel.
7. Straffrihet
Straffrihet, det vill säga underlåtenhet från statens sida att beivra och bestraffa
brott och särskilt brott begångna av representanter för staten, är ett problem.
Visserligen förekommer med jämna mellanrum att polis och säkerhetstjänst
undersöks, enligt uppgift för att utreda anmälningar om tortyr och misshandel.
Det finns dock anledning att misstänka att detta är ett sätt att göra sig av med
5
misshagliga tjänstemän snarare än en process för att värna de mänskliga
rättigheterna.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen men i praktiken är dessa
rättigheter kraftigt beskurna. All media kontrolleras av staten. Såväl tidningar
som etermedia domineras av hyllningar av presidenten. Kritik mot presidenten
och regeringen är otänkbar, förutom då presidenten själv offentligt förolämpar
och avskedar ministrar och tjänstemän i direktsänd TV.
Staten finansierar nästan alla tryckta media och censurerar dagstidningar.
Endast en dagstidning utges på ryska (en närmast ordagrann översättning av en
motsvarande turkmenskspråkig). Det är mycket svårt, närmast omöjligt, att få
tag på tidningar från utlandet. Prenumerationen på utländsk press motarbetas
och förhindras. Alla tryckpressar och kopieringsmaskiner i landet måste
registreras, varvid en person måste anges som ansvarig för det som trycks och
kopieras.
I den rankning av pressfriheten som organisationen ”Reportrar utan gränser”
gjorde år 2005 i 167 länder, hamnar Turkmenistan på plats 165. Inget tyder på
att situationen förbättrats under 2006.
De som har råd att köpa en egen parabol kan se kabel-TV med vissa utländska
kanaler. Kanaler, som sänt inslag som är kritiska till Turkmenistan och dess
styre, går dock inte att få in ens med parabol.
Den enda internetleverantören är statlig och det finns tecken på att
e-postkommunikation övervakas. Allt tyder också på att besöken på
oppositionella hemsidor, som etablerats utomlands, registreras av
myndigheterna. De flesta invånare har dock inte råd med internet.
Konstitutionen föreskriver förenings- och församlingsfrihet, men i praktiken är
dessa rättigheter begränsade. Det enda registrerade politiska partiet är
Demokratiska partiet – det före detta Kommunistpartiet. Inga andra politiska
partier har enligt myndigheterna uppfyllt kraven för att bli registrerade. Det är
inte förbjudet att tillhöra något annat parti än Demokratiska partiet, men de
som öppet gör det, uppges ha utsatts för trakasserier och i vissa fall blivit av
med sina arbeten.
Även enskilda organisationer uppger att det är mycket komplicerat att bli
registrerad. Endast ett fåtal, cirka 30, ”verkligt oberoende” organisationer
6
finns. Ingen av dessa är dock verksam inom MR-området utan främst inom
andra mindre utsatta områden.
Det krävs tillstånd för att anordna offentliga möten och demonstrationer och
sådana utfärdas sällan. Organisationer, som inte är registrerade, tillåts inte hålla
demonstrationer.
Konstitutionen påbjuder religionsfrihet men denna är i praktiken begränsad.
Alla religiösa samfund måste registrera sig och för att göra det krävs minst 500
medlemmar på varje ort där registrering önskas. I början av 2004 avskaffades
de tidigare bestämmelserna om straff gentemot icke-registrerade religiösa
samfund. Samtidigt gjordes vissa ändringar i bestämmelserna, vilket lett till att
förutom de tidigare registrerade sunnimuslimska och ryskortodoxa
grupperingarna ytterligare ett tiotal samfund har registrerats. Även om ett
samfund fått officiell registrering kan deras möten och sammankomster
utsättas för trakasserier från myndigheterna.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Turkmenistan är inte bara en enpartistat utan i praktiken även en stat där all
makt koncentrerats till presidenten. Personkulten kring presidenten tilltog
under Nijazovs sista år. Till hans officiella titel "Türkmenbaşy" – alla
turkmeners fader – tillfogades "den store". Samtliga större byggnader i
huvudstaden Asjchabat pryddes med presidentens porträtt och ett stort antal
statyer restes till hans ära.
Det senaste parlamentsvalet, som hölls i december 2004, resulterade i att alla
50 invalda representerar presidentens parti. Samtliga kandidater var utvalda och
godkända i förhand av regeringen. Parlamentet stöder rutinmässigt
presidentens dekret och kan inte betraktas som oberoende. Inga
oppositionspartier tillåts verka. Även regeringen har kontrolleras helt av
Nijazov, som ofta avskedade sina ministrar, gärna i direktsända TV-program.
Vid presidentvalet i februari 2007, som följde efter Nijazovs död, ställde sex
kandidater upp, alla representerande samma parti. Gurbanguly
Berdymuchammedov valdes till ny president. Röstdeltagandet uppgavs vara
98,6 procent. Företrädare för oppositionen tilläts inte delta i valet, som
kritiserades för att inte ha varit fritt och rättvist.
I Turkmenistan finns även en fjärde maktgren, det så kallade Folkets råd.
Sommaren 2003 utarbetades flera nya tillägg till grundlagen, vilka bland annat
medförde att Folkets råd blev landets högsta maktorgan. Rådet består av
presidenten, parlamentsledamöter, regeringen, riksåklagaren, guvernörerna,
7
representanter för äldreråd, ungdomsorganisationer, fackföreningar etc.
Presidenten är ordförande för Folkets råd, som har till uppgift att godkänna
grundlagen och ändringar av denna, besluta om datum och förutsättningar för
val och folkomröstningar och godkänna program för landets politiska,
ekonomiska och sociala utveckling.
Kvinnorna är underrepresenterade i det politiska livet. 14 av 50
parlamentsledamöter är kvinnor.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering inom arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion eller politisk
åsikt är förbjuden men förekommer i viss utsträckning, i synnerhet gentemot
etniska minoriteter.
Den normala arbetsveckan är 40 timmar. Enligt uppgift skall minimilönen ha
fastställts till 75 US-dollar i månaden men det är oklart om denna bestämmelse
tillämpas på alla arbetsplatser. Det finns inga fastställda hälso- och
säkerhetsnormer för arbetsplatserna. Lagen nämner inte uttryckligen något om
fackföreningar. De fackföreningar som existerar kontrolleras av regeringen.
Tvångsarbete är förbjudet men lär förekomma i viss utsträckning.
Turkmenistan har tillträtt ILO:s (International Labour Organization)
konventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i
arbetslivet och förbud mot tvångsarbete men som framkommit ovan är
tillämpningen i många fall bristfällig. Turkmenistan har inte tillträtt ILOkonventionerna om förbud mot barnarbete (jfr punkt 15 nedan).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det är svårt att få tillgång till tillförlitliga uppgifter om hälsosektorns
finansiering. Många bedömare hävdar att korruption och mutor är ofta
förekommande inom hälso- och sjukvården. Det finns även uppgifter om att
regimen, uppenbarligen i syfte att minska kostnaderna, ersatt sjuksköterskor
och annan utbildad personal med outbildade värnpliktiga. Den tidigare
presidenten Nijazov förklarade att sjukvård i landsorten inte längre behövs och
myndigheterna har på vissa håll även börjat stänga sjukhus och andra
vårdinrättningar ute i landet. Detta har lett till att friställda läkare och
sjuksköterskor söker sig till Uzbekistan för att där kunna arbeta inom sitt gebit.
Även många patienter söker sig – om de har råd - till grannlandet för vård.
8
Det är i sammanhanget värt att notera att den senaste statistiken över läkare
och annan sjukvårdspersonal som WHO kan redovisa härrör från år 2002.
12. Rätten till utbildning
Bristerna i utbildningssektorn utgör ett allvarligt problem i Turkmenistan. Flera
år av nedskärningar har medfört att standarden för såväl grundskola som högre
utbildning kraftigt försämrats. Grundutbildningen har förkortats och det råder
stor brist på lärare och undervisningsmaterial. Ryskspråkigt undervisningsmaterial får inte längre användas, trots att det många gånger helt saknas
motsvarande material på turkmenska. Den förkortade skolgången innebär att
studenter från Turkmenistan endast i undantagsfall betraktas som behöriga för
studier vid universitet utomlands. Samtidigt erkänner inte de turkmenska
myndigheterna utländska diplom och examina.
Grundskoleutbildningen är obligatorisk och utbildning är officiellt avgiftsfri.
Det är dock vanligt förekommande med mutor för att erhålla en av landets få
universitetsplatser.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
I ett så slutet land som Turkmenistan är det svårt att få en uppfattning om de
allmänna livsvillkoren. Inte minst gäller detta för landsbygden och mindre
städer, dit utlänningar ofta hindras att resa. Flera utomstående bedömare talar
dock om utomordentligt svåra levnadsvillkor på många håll, inte minst i de
regioner där arbetslösheten uppskattas vara över 50 procent.
I UNDP:s Human Development Report 2005 (FN:s fattigdomsindex) hamnar
Turkmenistan på plats 97 med ett HD Index på 0,738 (således i paritet med
länder som Maldiverna och Jamaica). Index uppvisar en svagt uppåtgående
trend. Vissa bedömare ifrågasätter dock det bakomliggande officiella statistiska
underlaget.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Lagen förbjuder diskriminering på grund av kön men i praktiken görs inte
tillräckligt för att motverka sådan diskriminering. Kvinnorna är underrepresenterade på högre tjänster inom statlig förvaltning och företag. De flesta
kvinnor arbetar inom lågavlönade sektorer såsom hälsovård och utbildning.
Kvinnor på landsbygden har generellt sämre utbildning än kvinnor i städerna
och de tar mer sällan arbete utanför hemmen.
9
Våld mot kvinnor i hemmen är utbrett. Många brott av detta slag anmäls aldrig
och problemet diskuteras inte i samhället. Handel med kvinnor för prostitution
är ett problem och det finns ingen lagstiftning mot människohandel.
15. Barnets rättigheter
Regeringen har inte avsatt tillräckliga resurser för att säkra barnens
grundläggande behov. Särskilt hälsosituationen är dålig med hög
barnadödlighet.
Minimiåldern för att få arbeta är 16 år. Visserligen har Turkmenistan, som enda
land i Centralasien, en lag som förbjuder barnarbete men tillämpningen och
efterlevnaden brister många gånger. Det är inte ovanligt att barn så unga som
10 år hjälper till att arbeta med bomullsskörden.
Värnplikt inträder vid 18 års ålder, men det finns en möjlighet för den som så
önskar att påbörja värnpliktsutbildningen redan från 17 års ålder.
Några uppgifter om förekomst av barnsoldater eller fängslande av barn har inte
kunnat konstateras.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Som en följd av presidentens program för att främja det turkmenska
nationsbyggandet upplever många minoritetsgrupper, varav ryssar och uzbeker
utgör de största, att de diskrimineras. Turkmenskan är det enda officiella
språket och har kommit att ersätta ryskan på många områden. Antalet skolor
med undervisning på ryska har minskat kraftigt de senaste åren och all
universitetsutbildning sker på turkmenska. Ingen undervisning i turkmenska
erbjuds för vuxna, vilket innebär att den som behöver lära sig turkmenska för
att få tillgång till högre utbildning måste ha råd att anlita en privatlärare. Icketurkmener uppger även att de diskrimineras på arbetsmarknaden, särskilt vad
gäller högre tjänster.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexuella handlingar mellan män är förbjudet enligt lag men åtal enligt
denna paragraf är enligt uppgift ovanliga. Homosexualitet mellan kvinnor har
inte reglerats i lagstiftningen.
10
Traditionella värderingar gör att homo- och bisexuella och transpersoner
knappast är socialt accepterade. Personer som väljer att öppet visa sin
homosexualitet riskerar att utsättas för trakasserier av omgivningen. Det verkar
däremot inte förkomma någon systematisk förföljelse av homosexuella från
myndighetshåll.
18 Flyktingars rättigheter
Regeringen samarbetar med UNHCR för att bedöma flyktingars status och för
att bistå dem med hjälp. Landets flyktingar kommer framför allt från
Afghanistan men även från Tadzjikistan. I övrigt torde få välja att söka sin
tillflykt i Turkmenistan.
Värt att uppmärksamma är att myndigheterna under sommaren 2005 gav
medborgarskap åt cirka 13 000 flyktingar från Tadzjikistan (etniska turkmener).
Ytterligare cirka 3 000 flyktingar beviljades permanent uppehållstillstånd.
Turkmenistan har även samarbetat aktivt med det internationella samfundet
avseende leveranser av humanitär hjälp till flyktingar i Afghanistan.
19. Funktionshindrades rättigheter
Diskriminering av funktionshindrade förekommer i viss utsträckning på
arbetsmarknaden och inom utbildningssektorn. Från statens sida har mycket
lite gjorts för att komma till rätta med dessa problem. Funktionshindrade får
vissa statliga bidrag men dessa är inte tillräckliga för att klara en dräglig
levnadsstandard. Barn med funktionshinder går i särskilda internatskolor.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det civila samhället är synnerligen begränsat och övervakas av
säkerhetstjänsten. Inga lokala eller internationella organisationer för mänskliga
rättigheter kan verka i Turkmenistan.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Organisationen för fred och säkerhet i Europa, OSSE, som har ett kontor i
Asjchabad, har på grund av det politiska klimatet i landet ytterst begränsade
möjligheter att genomföra några insatser på området mänskliga rättigheter.
Sverige bedriver inget utvecklingssamarbete i Turkmenistan.
