Golvur med musikverk i Norge – från tidsmarkering till musikunderhållning
Trhm 8 juni 2015 / (c) Mats Krouthén, Ringve Musikkmuseum
Detta är en arbetstext för en kommande artikel om golvur med musikverk i Norge. Textavsnittet om
teknologin och repertoaren kommer att fördjupas genom en analys av föremål samt
ljuddokumentation av repertoaren. Avsnittet om reception är lösare skrivet och innehåller några
frågeställningar som jag önskar att ta upp för vidare bearbetning på seminariet om Sound studies
under Historiedagarna i Stavanger 19 juni 2015.
---------------------------Mekaniska instrument kan vara en unik källa till en försvunnen repertoar. De kan bidra till att
identifiera melodier som var populära på 1700- och 1800-talen inom olika sociala skikt. De ger oss
också idéer för hur den samtida musiken kan tolkas idag då musikaliska ornament, rytmer och tempi
m.m. ligger bevarade, inprogrammerad inne i instrumenten. Dessutom kan rekonstruktoner eller
ljuddokumentationer av de mekaniska automaterna levandegöra en svunnen klangvärld som
upplevelse eller i olikapedagogisk sammanhang. Den cylindriska valsen med stift inslagna är en av de
äldsta och viktigaste typerna av informationsbärare i instrumenten. Via en mekanisk avläsning av
stiftens placering, aktiveras klockor, pipor, eller strängar o.s.v. som framför melodin, monofont eller
med stämmor/ackompanjemang. På norska museer finns det många olika typer av instrument med
stiftvalsar (och lösa stiftvalsar) med – oftast - okänd repertoar. Ringve musikkmuseum arbetar
tillsamans med forskare i Göteborg med en metodutveckling av skonsam avspelning av musiken från
valsarna. I det följande fokuserar jag på en speciell instrumenttyp – golvur med musikverk - främst
klockspel. De bär på en negligerad musikhistoria, då instrumenten oftast hamnar mellan två stolar: å
ena sidan horologin (ur/klockkunskap), som främst intreserar sig för teknik- o stilhistoria hos själva
uren och inte åt repertoaren. Å andra sidan musikvetenskap, där det inom tidigmusikrörelsen länge
har varit ett intresse för de mest avancerade mekaniska instrumenten som källa till
uppförandepraxis. I tilägg önskar jag i texten att lyfta fram argument för att få melodierna ljudande
och synliggjorda som ett komplement till andra källor.
Teknologi
Golvur definieras av sin långa pendel, inbygd i ett möbelskåp. Musikverk var vanligen utstyrda med
orgelpipor eller klockor, samt mekanik och stiftvalsar med inprogrammerade melodier. Golvur med
musikverk hade sin storhetstid i Europa under 17- och 1800-talen med olika centra främst i London,
Amsterdam, Paris och Mirecourt (Frankrike) samt Schwarzwald, Wien och Berlin1. Mot slutet av
1800-talet avtog intresset för de stora och lite otympliga golvuren generelt till förmån för
väggpendyler, bordsur och fickur, som ett resultat av ett nytt mode, nya levnadsmönster och ny
teknologi2. Det måste här,för säkerhets skull, påpekas att musikverk under hela epoken förekom
parallellt också utanför klock-sfären: i speldosor, vevpositiv m.m .
Till Norge kom golvuren i slutet av 1600-talet, genom import och migration. De första exemplen på ur
med musikverk i landet är fyra stycken golvklockor tillverkade av den första norska privligerade
urmakaren Peder Jensen Nøttestad, (1693-1765, med privilegier från 1730)3. Olav Ingstad nämner i
1
Arthur W. J. G.Ord-Hume. Musical Box. A History and Collector’s Guide. George Allen&Unwin 1980:37
“Mechanisches Musikinstrumente”, ur Die Musik in Geschichte und Gegenwart (MGG). Bärenreiter and J. B.
Metzler 2008
3
Olav Ingstad. Urmakerkunst i Norge. Gyldendahl [Oslo] 1980:70
2
sin eminenta översikt Urmakerkunst i Norge inte mindre än 36 (!) urmakare som också skall ägnat sig
åt tillverkning av klockor med olika typer av musikverk, den sista så sent som på 1930-talet. Under
olika tidsperioder fanns norska centra att finna i Christiania/Oslo, Toten, Hedmark och Sør-Trøndelag.
Ingstads bok är inte uttömmande. Minst två ytterligare musikverks-urmakare är identifierade via
signerade klockor. Ingstads bok beskriver inte alltid i detalj teknologin eller repertoaren – det är i
huvudsak en horologisk presentation – ej heller är proveniensen alltid tydlig eller pålitlig, men boken
kan likväl tjäna som sekundärkälla och en ingång i ämnet. En kompletterande analys av föremålen är
nödvändig för att källkritiskt värdera t. ex. originalitet och om- och tillbyggnader av golvuren.
Ingstad opererar genomgående med de norska termerna «musikkverk» och «musikkur» varvat med
samtida källors sanguhr.4 Också termen «spille-uhr» blev brukt på 1700-talet5. Men det är svårt att
utifrån de termerna avgöra vilken teknologi som ligger bakom golvurens musikdel. Dessa kan från
bevarade ur samt bildmaterial typologiskt indelas efter olika teknologier6. Ett musikverk har en
mekanik separerad från (tim)slagverket och spelar flera toner antingen varje hel eller halvtimma eller
med så kallade kvartsslag. Vanligst är mekaniker med skålformade mässingsklockor, tätt placerade i
rad. Ord-Hume skiljer på två typer, «integrerat» eller «tillagt» musikverk efter hur
klockspelsmekanismen är monterad på det övriga klockverket7. De enklaste mekanikerna,
«integrerade», omfattar 5-8 diatoniskt stämda klockor placerade vertikalt mot talskivan. De spelar
valigen en kortare melodi. De mer tekniskt sett intrikata och välutvecklade mekanikerna förmedlar
flera och längre melodier med upp till 16 klockor, placerade parallellt med talskivan, därav namnet
«tillagda».
Men det finns också andra typer av musikinstrument inbyggda i golvuren. Till Christiania kom på
1770-talet Christopher Larsen Lund (1729-1786). I en annons i Intelligenz-Sedler 1772 saluförde han
sitt kunnande i det han beskrev ett ur «at det hver tolvte Timeavspiller en Psalme, ikke med
Klokkespill, men med Piber.» 8 Det Lund beskriver är sannolikt ett flöjtur, med orgelpiper, bälg och
vindsystem, kopplat på samma sätt till en stiftvals och lod-driven mekanik9. På de mer avancerade
flöjturen förflyttas stiftvalsen i sidled under spelets gång, s.k. «stigning». Därmed förlängs speltiden
med upp till åtta gånger! Det är ännu osäkert hur stor spridning dessa instrument fick i Norge. På
landets museer finns det bevarat några enklare schwarzwaldur med orgelverk från 1800-talet. Inga
norskbyggda instrument av denna typ är kända per i dag. Förutom nämnde Lund är endast en
urmakare uttalat flöjtursmakare i Ingstads bok, Lars Olsen Granøien, (efter) 1777-1829 från Støren.
Det är dock känt att flera urmakare också var orgelbyggare så det finns anledning att undersöka en
sådan koppling närmare.
4
Ingstad 1980. Där nämns Lunds annons 1772, Schøning 1773 samt Trondhjemske Blandninger 1804 omtaler
uren med musikverk som «Sang-uhr»
5
Ingstad 1980:81 Ole Larssen Riis, anonserar 1776 «Alle Slags Spille-Uhrer»
6
För noggranhetens skull: alla klockor kan ju sägas ha en rytmisk karaktär i sitt långsamma och jämna tickande.
Till de som dessutom har ett slagverk (vanligen med en hammare som slår på en järn- eller mässingsklocka och
markerar antal timmar) kan läggas till ännu en musikalisk komponent. Om klockan i tillägg slår «kvartsslag», ett
slag vid kvart över, två slag klockan halv osv, ökar variationen o informationen till de som är i, eller i närheten
av, rummet där klockan står.
7
Ord-Hume 1980:71-72
8
Ingstad 1980:76
9
Se Helmut Kovar. Die Wiener Flötenuhr. Technisches Museum, Wien 2001; Johan Norrback & Jan Ling.
Flöjturet och tiden. Kungliga vitterhetsakademins årsbok 2013. [Stockholm]
Övriga typer av golvur med musikverk, internationellt sett, innefattar klockspel med klockor av glas,
mer moderna s.k. «chimes» (hammare som slår på en metallstav), stränginstrument, olika former av
speldosor eller, senare under 1900-talet skivspelare koplade till uren10. Men dessas spridning i Norge
är svårare att belägga utifrån Ingstads beskrivningar, samt på grund av brist på kända bevarade
föremål på norska museer11.
Mera påkostade golvur med musikverk kunde vara utstyrda med mekanismer som visade månens
faser, zodiakens positioner och andra astronomiska och astrologiska fenomen.12 Hänggi har pekat på
den logiska kopplingen mellan musik och astronomi sedan antiken som delar av de fria konsterna13.
Men figurerna och motiven kunde också var av annan art. Ingstad bekriver livfullt en urmakare och
organist från Toten, John Thordsen Braastad (Jo Haagaa) (1799-1875), «Et av hans ur med klokkespill
gikk for å være et rent vidunder, ved timeslagene åpnet en glugge seg og to geitebukker som stanget
hverandre kom frem sammen med en gjetergutt som jaget dem.»14 Till denna kategori hör också
gökuren eller golvur med paraderande/dansande figurer från klockmakarcentret Schwarzwald15, men
de är inte ymnigt förekommande i de norska källorna.
Golvur hade också en estetisk funktion. De var en fröjd för ögat; en vacker möbel med sin graciösa
form. I allmänhet var uren vackert dekorerade med träskäring, intarsia eller annan ytbehandling.
Repertoar
En enklare genomgång av känd repertoar från golvur med musikverk i ett internationellt perspektiv
(England, Holland Tyskland, Sverige) visar några intressanta tendenser. Här krävs dock ett betydligt
större material för att kunna dra några verkliga slutsatser. Ser vi till de integrerade verkar de att spela
imitationer av kända kyrkklockelåtar. Den engelska 1700-talsmakaren Robert Bests klockspel (8
toner) skall vara en imitation av kyrkklockorna i Whittington eller St. Michael16.De större, tillagda
musikverken, verkar att ha en i huvudsak annan repertoar med inslag av operaarior, danssatser eller
folkvisor17. Schwarzwaldur och flöjtur med stigning innehåller främst dansmusik, operautdrag och
specialskriven musik dirket för instrumentet (idiomatisk musik).
Fynden så långt i det norska materialet visar en avvikande trend. Den ovan citerade annonsen från
1772 om Larsen Lunds flöjtur nämner att det var en psalm som ljød från klockan. Psalmer är
omnämnda genomgående för hittills alla norsktillverkade golvur, där repertoaren eller
repertoartypen är noterad; både de som är refererade hos Ingstad (sex urmakare) och de bevarade
10
Cristoph Hänggi. Musik in der Zeit. Uhren mit mechanisches Musikwerkenteilen nden Tag. Museum für
Musikautomaten [Basel] 2000; Ord-Hume 1980; Mechanisches Musikinstrumente, MGG 2008
11
Se www.digitaltmuseum.no
12
Se t.ex Golvur av Amund Pedersen Sannes, Halden (1716-1789) BrM.16220 eller ur av Otto van Meurs,
Amsterdam, (1714-1783) Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum, Trondheim NK 12-1913. Notere også det s.k.
Sørnesuret fra 1900-tallet http://ostfoldmuseene.no/museene/borgarsyssel_museum/s%c3%b8rnesuret/.
(tack till Mona Buckholm och Hege-Beate Lindemark på Borgarsyssel museum)
13
Hänggi 2000:3; se också MGG 2008:1714
14
Ingstad 1980:181
15
Andreas Seim. Flötenuhren. Ein Schwarzwälder Exportschlager ur Deutsches Musikautomaten-Museum im
Schloss Bruchsal. Badisches landsmuseum 2012;17-24
16
https://www.youtube.com/watch?v=XTa7Wf1y1y8 2015.04.30 identifierat av en kommentator på youtube
17
T.ex. en klocka med 14 melodier, från Amsterdam, slutet av 1700-t. se Ture Bergstrøm. «Musikalske
valseværker»ur Meddelelser fra Musikmuseet XI 2007-2009 København 2010
instrument som är analyserade (per i dag tre stycken). Som ett exempel på detta anges av Ingstad en
klocka av Torgeir Hansen Leich (1737-1814) från Nes i Hedmark med sex olika psalmer som växlar var
4:e timme18. De till Norge importerade uren däremot tenderar att inneha repertoar av en annan
karaktär. Rådman Wessels golvklocka av Leekey från London serverade varje heltimme mer världslig
repertoar: danssatser bland annat från barockoperorna Rinaldo och Scipione av G. F. Händel19.
Utifrån detta pilotmaterial är det tydlig att repertoaren hos golvur med musikverk generellt var bred.
Den innehåller allt ifrån enklare signaler (tim- och kvartsslag) via imitationer av klockspel på tornur
och samtida populär musik till specialskriven musik för instrumentet
Reception
Hos de norsktillverkade uren är de flesta nämnda psalmer återgivna i Thomas Kingos psalmbok från
169920, som kom att bli den mest använda psalmboken i Danmark/Norge under hela 1700-talet21.
Kingos sånger var allmänt spridda över Norge. De ingick i de påbjudna husandakterna och var den
repertoaren som de flesta kände igjen. Psalmerna var därmed förankrade i det pietistiska musikaliska
allmängodset som ägarna omgav sig med. Men det återstår att mer exakt identifiera vilka melodier
som gömmer sig bakom psalmnamnen, då det ofta förekom varianter på de mest populära
psalmerna22. I tillägg är det intressant att följa urens sociala hemvist för att undersöka bruksmönster
och att jämföra repertoaren med de importerade urens mer internationella melodier, hämtade från
en gemensam europeisk högreståndskultur. Går det att identifiera geografiska, ekonomiska eller
sociala grupper, alterntivt förändringar över tid, till de två olika referensvärldarna?
Alain Corbin har beskrivit hur viktiga roller ljudet från kyrkklockorna i 17- och 1800talets franska byar
spelade, som ett gemensamt auditivt kitt som ringde till högtider, mässa och begravning men också i
profana sammanhang som till exempel varsel om fara 23. De bidrog å ena sidan till sammanhållnng
inom en by, men det skapades å andra sidan genom klangliga dialekter en konkurrens mellan byar
och klockornas klanger skapade musikaliska koder som bara invånarna förstod. Dessutom låg det
estetiska och ekonomiska värden i klockorna som band människor samman.
Med golvuren flyttade tiden på allvar in i salongen hos borgerskapet, ämbetsmannafamiljerna och de
rikare bönderna. Tiden som ständigt var närvarande med klockans slag blev en ljudsymbol för det
moderna livet. Den tidigare kollektiva, för byn gemensamma klangen delades upp till ett på
familjenivå avgränsat rum: salongen/stuen eller finrummet. Beroendet av kyrktornets
tidsinformation eller eldvaktens utrop till kollektivet blev mindre. Samtidigt skedde detta i en tid då
harmoniseringen av tid växte, med krav på uppmöte på arbete och till offentliga kommunikationer24.
18
Ingstad 1980:132
Se t.ex. Gulvur av Leekey ca 1750 Ringve Musikkmuseum RMT 85/17 www.digitaltmuseum.no
20
Jag har använt utgåvan Thomas Kingo. Den Forordnede Nye Kirke-Psame-Boog. [Bergen] Kongelige Majstes
privilegerede Bogtrykkerie, 1721
21
Harald Herresthal. «Kirkemusikken på 1700-tallet» ur Norges musikkhistorie, Bd I Aschehoug 2001:274-75
22
Dagne Groven Myhren «Religiøse folketoner» ur Norges musikkhistorie, Bd I Aschehoug 2001: 193
23
Alain Corbin . Village Bells. Sound and Meaning in the 19th-Century French Countryside [overs. Martin Thom]
Columbia Univ press 1998 [orig Alain Corbin. Les cloche de la terre. Albin Michel. 1994]
24
Kjønstad, Leif Midttømme, Rolf. Fugit irreparabile tempus : (tiden flyr ugjenkallelig) : klokkemakere og
utbredelsen av gulvklokker i to nord-trønderske kommuner i 1980-årene : en undersøkelse gjort av
19
Vi skall inte gömma att klockan som signalredskap för t.ex. att lokalisera djur har rötter tillbaka till
förantik tid långt innan de togs in i den kristna ritualen. Under romartiden användes slag på klockor
för att ange dygnets timmar25. Gårdsklockor fyllde liknande funktioner som kyrktornets på ett
snävare geografiskt och socialt plan. Modet att lyssna till klockan i en mer estetisk kontekst verkar att
sammanfalla med golvurens historia. Klockor av glas, eolsklokker, som hängdes upp i träden och
klingade i vinden i är kända i världen sedan 1600-talets mitt och ingick i norsk hagearkitektur under
1700-talets andra hälft som s.k. haugeklokker26 . Kjeldsberg ger en rad exempel av bruk av
haugeklokker: «Allerede i 1758 er det ... nevnt haugeklokker på Fossum Verk, Modum, men vi vet
ikke hvordan de ble brukt. Videre hadde stadsmusikant Berg i Kristiansand et ‘klokkespill’ i hagen sin i
1776. I 1789 fortelles det at ‘glass-klockerne ble udhængte i Trærne i N. Stor-Have’ på Aker gård ved
Hamar. Vi vet også at det ble hengt «bjelder i Trærne» på Barbu Hovedgård ved Arendal»27. Klangen
av klockor hade med andra ord många rötter.
Musikverkens automatik är ett annat spännande fält. Vissa modeller bytte som ovan antytt melodier
succesivt automatisk under dygnets gång. Det var en slags Spotifylista som ständigt gick runt. På mer
elaborerade ur byttes melodin manuellt genom att ändra en visare på talskivan. Melodiernas namn
var oftast utskrivna. I det senare tillfället kan vi likna uret med en jukebox. Bägge modellerna tillförde
något nytt i lyssningssituationen för 1700-talsmänniskan: att höra en «inspelad» version av en melodi
i hemmet. Det torde ha varit ett kvantsprång i upplevelse från att tidigare själv ha slått sig ned med
ett sträng- blås- eller klaverinstrument och själv ha valt start-och slutpunkt, uttrycksmedel, tonart,
tempo etc., ofta i dialog med andra medmänniskor som lyssnade. Musiken gick från att ha varit en
process till att mer likna en kristalliserad produkt28. Fenomenet föregick fonografen/grammofonens
intåg. Bidrar denna kristallisering av melodier i tid till ett nytt förhållningssätt hos lyssnaren till
musik? Till tid?
Psalmmelodierna som plötsligt klingade ut i rummet var ordlösa. De blev en påminnelse om en
psalmtext som tröstade, uppmanade, förkunnade osv. Hur uppfattades denna glidning från att man
tidigare fick höra/sjunga själva texten? Golvuret var ju en maskin, med mekanisk dynamik, tempo och
uttryck, därtill ibland defekt i avspelningen? Kan det förmodas att den nya framföringsformen
skapade samma osäkerhet hos lyssnarna som på konserter med självspelande pianon hundra år
senare, där man inte visste om man skulle applådera eller inte29?
Ett välutvecklat golvur med musikverk hade av- och påsättningsknappar för melodierna och också för
timslagen. Ett golvur av Ingebrigt Graboe (1726-1798) från Trondheim, var utrustat med två visare
historielagene i Levanger og Frosta i 1983-86 [Levanger] :Levanger historielag, 2000:11 og 19. Se också SvenEric Liedman. I skuggan av framtiden. Bonnier Alba 1997; Stephen Toulmin & June Goodfield. Människan
upptäcker tiden Utvecklingstankens historia. Stockholm 1965
25
Ord-Hume 1980:33
26
Peter Andreas Kjeldsberg. Klemt og klang. [Utstillingskatalog] Ringve Museum 1977:4-5; Torfinn Skard.
Hagebruk og Gartneri i Norge. En historisk undersøkelse fram til omkring 1850. Oslo 1963.
27
Kjeldsberg 1977:6 (Nøstetangens glasbruks katalog 779)
28
Lydia Goehr. The Imaginary Museum of Musical Works: An Essay in the Philosophy of Music. Clarendon Pr.
1992; Ola Kai Ledang “Musikkteknologi og humaniora” ur Det Kgl. Norske Videnskabers Selskabs Forhandlinger
2000., med flera…. NB! Transitionen kan också jämföras till den muntligt traderade och/eller improviserade
melodin kontra den kristalliserade versionen i ett nedskrivet eller utgivet notblad. [Div referenser.]
29
Trevor Pinch & Karen Bijsterveld. “’Should One Applaud?’ Breaches and Boundaries in the Reception of New
Technology in Music”, Technology and Culture, 44(3) 2003 552.
med val mellan «Stille. Sang», «Slaa. Ikke»30. Mer vanligt var dock att klockan fick slå/spela melodin
tills dess att lodet som sakta rörde sig nedåt nådde botten och klockan måste dras upp igjen. Hur
påverkade detta lysningssituationen: att inte kunna värja sig ifrån melodin som – exakt – vid varje
timma dök upp i rummet?
Många faktorer pekar på golvklockans roll som ett viktig föremål i 1700- och 1800-talens norska
salonger/stuer. Klockan var sannolikt familjens första mekaniska föremål. Det finns många
vittnesbörd om ur som har s.a.s. tillhört själva gården och inte personerna; de har stått på gården i
många generationer (också i fall då de inte har fungerat). På en gård utanför Levanger stod (år 2000)
ett svenskt golvur från 1750 där »Eieren mener klokka kom til gården i 1767»31 Samma klocka har en
inskrift «Fugit irreparabile tempus» (Tiden flyr oåterkalleligen), ett latinskt talesätt, hämtat från
Vergilius Georgica (29 f.kr) och som var en vanlig text på 1700-talsur32. Inte nog med att urets
tickande ständigt påminde de närvarande om tidens gång. I deviset som gick att läsa på talskivan
förstärktes budskapet, som om klockan talade. På ett musikur av Amond Smebyh från Toten (ca
1711-1771) står kort o gott ”Tempus Fugit” ackompanjerat av en bild av liemannen/mannen med ljå
33
; ännu ett sätt att förstärka andemeningen: ta vara på ditt liv. Klockans slag var en påminnelse om
det linjära i tillvaron. Andra eksempel på devis förstärker synen på klockan som ett subjekt, en röst
att lyssna på: »Endskiønt jeg er liden, jeg passer dog Tiden.»34 Eller som på en svensk s.k. moraklocka
från 1850-1880 stående i Nord-Trøndelag «Jeg lefar utan lif og går foruten fötter. Jag arbetar natt
och dag, men blir doch aldrig trötter. Jag visar med min gong at tiden skyndsamt går och lärer andre
det som jag ei silv forstår35. Är det så att dessa devis är en reaktion på den nya metronom-liknande
ljud som ständigt var närvarande i salongen/stuen? Skapades tid just i dessa ögonblick i ett tidigare
cykliskt rum som till största del pulserade med det växelvisa ljuset och mörkret? De ur som i tillägg
till musik, eventuella devis också hadde rörliga element (de ovan nämnda månrörelsena ,
astronomiska mekanismer eller komiska figurer) förstärkte värdet som attraktions- och statussymbol.
Vilket ingrepp in människors liv innebar det ständiga tickandet och den fixerade musiken som
framfördes vid bestämda tider? Kan det jämföras med förlusten av privat sfär, när radion/TVn
introducerades och fick en central placering i rummet? Eller gick ljudet att negligera – på samma sätt
som t.ex. en oslobo relativt snabbt vänjer sig vid att höra spårvagnen, trikken, gnissla i gathörnen?
Tiden kom efterhand att slå fortare än själva golvuret. Från att ha representerat den senaste och
modernaste högteknologien i slutet av 1600-talet, ett statusföremål som pekade framåt,
förändrades uret til att vara ett nostalgiskt ”farfars-klocka” mot slutet av 1800-talet.
30
Golvur med musikverk. Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum NK 351-1899
Kjønstad 2000:29
32
Deviset «Tempus fugit» är i dag att finna på nyare klockor, ex.vis avJunghans- att beteckna som en retrovåg.
33
Golvur med musikverk. Norsk folkemuseum NF.1982-0327
34
Veggur, Børre Langeland i DKNVS
35
Kjønstad 2000:44-45
31
