Linköpings universitet
Lärarprogrammet
Vilken makt ligger bakom
sexualbrottslagen 2005
En feministisk studie
Jeanette Bolin
0
Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling
581 83 LINKÖPING
Språk
Svenska/Swedish
Rapporttyp
Examensarbete avancerad nivå
Seminariedatum
4 oktober 2012
ISRN-nummer
Titel: Vilken makt ligger bakom sexualbrottslagen 2005 – en feministisk studie
Handledare: Linnea Hjalmarsson
Författare: Jeanette Bolin
Sammanfattning
Denna dokumentstudie har gjorts för att se vilken makt som kan ha legat bakom den nya
sexualbrottslagen 2005. Feminismen står för maktteorin då de under en längre period har arbetat mot
människor som inte kan komma till uttryck själva. I dokumentstudien har olika remissvar och
regeringens proposition studerats. Resultatet som har setts är att tre olika maktteorier har utspela sig.
Den första maktteorin är den heterosexuella institutionaliseringen, en maktteori om hur vi agerar i ett
förhållande. Den heterosexuella institutionaliseringen skapar stereotypa roller om i sexuella sammanhang. Denna teori lägger vikt vid ”den heterosexuella goda viljan” där ungdomars roller är att vara
sexuellt tillgängliga. Den ser även en stereotyp roll kring förövaren. De studerade remissvaren visar
genom sin text att de utgår från den stereotypa förövarrollen när de lägger fram sina svar. Både
remissinstanserna och regeringen visar även vikten av den heterosexuella goda viljan när de inte på ett
lyckat sätt vill sätta gränser för när en svensk ungdom ska bli sexuellt myndig.
Den andra maktaspekten som har setts är den om media och sexuell exploatering. Denna maktteori
är med mest tydlig i dokumentstudien då, enligt feminismen, tystnaden är vapnet som möjliggör det för
pornografiindustrin. Denna tystnad redovisas oavbrutet i uppsatsen både från regeringen men
framförallt remissinstansernas sida. Någonting som resulterar i en enorm osäkerhet inför lagen för
svenska ungdomar. Samma teori och resultat går att se gällande svenska ungdomar och prostitution.
Den tredje, och sista, maktteorin är staten som maktmedel. Här kan staten först och främst sätta
gränser för vad som ska klassas som våld eller övervåld. Denna maktaspekt går att se både från
remissinstansernas som hos regeringens förslag. Framför allt kan vi se statens makt när det kommer till
förslaget att fortsätta lägga fokus på offret under en rättegång. Staten har även makt genom utbildning
av de institutioner som arbetar med offer, en lösning till problemet enligt feminismen. Denna makt är
märkbar framförallt i regeringens proposition då de väljer att uttrycka att ingen utbildning kommer att
ske. Dokumentstudien har dock kunnat utläsa viss utbildning från statens sida, vilket gör att en
förbättring är på väg.
1
Innehåll
Inledning ....................................................................................................................................................... 3
Syfte och frågeställning ................................................................................................................................ 3
Metod och urval ........................................................................................................................................... 4
Metoddiskussion ...................................................................................................................................... 5
Begrepp .................................................................................................................................................... 5
Disposition ................................................................................................................................................ 5
Teori.............................................................................................................................................................. 6
Resultat ....................................................................................................................................................... 10
Den heterosexuella institutionaliseringen ............................................................................................. 10
Betänkandet ....................................................................................................................................... 10
Remissvar............................................................................................................................................ 11
Proposition ......................................................................................................................................... 12
Media och sexuell exploatering.............................................................................................................. 14
Betänkandet ................................................................................................................................... 14
Remissvar........................................................................................................................................ 14
Proposition ..................................................................................................................................... 15
Staten som maktmedel .......................................................................................................................... 16
Betänkandet ....................................................................................................................................... 16
Remissvar............................................................................................................................................ 16
Proposition ......................................................................................................................................... 16
Diskussion ................................................................................................................................................... 17
Slutsats ....................................................................................................................................................... 23
Vidare forskning ......................................................................................................................................... 27
Källförteckning ............................................................................................................................................ 28
Rapporter................................................................................................................................................ 28
Ej tryckt litteratur ................................................................................................................................... 29
2
Inledning
Sedan slutet av 1800-talet har grova sexuella brott i Sverige ansetts vara ett brott mot offrets
frihet, och inte mot mannen eller föräldrarnas ära. Men det var inte förrän 1965 som grova
sexuella brott blev straffbara, detta gällde framförallt sexuella brott mot barn och ungdomar. Ny
lagändring skedde igen 1984, då man tog bort det heteronormativa perspektivet på ett sexuellt
brott. För att vidare stärka ungdomars sexuella skydd gjordes flera ändringar mellan åren 19911998 och efter den sista ändringen stod det klart att sexualbrottslagen hade blivit otydlig och
motsägelsefull (proposition 2004:19f). Därmed tillsatte regeringen Sexualbrottskommittén för att
göra förslag på en ny sexualbrottslag, och 2005 stod den klar i lagtexten.
Ungdomar i Sverige har idag en sexuell myndighetsålder vid 15 år, men de är inte myndiga för
att rösta, skriva avtal eller dylikt förrän vid 18 års ålder. Dessa tre år skapar en gråzon för
ungdomarna där de för det första inte anses vara tillräckligt myndiga för att ansvara för sitt liv,
men för det andra är så pass myndiga att de kan ansvara över sitt sexuella liv. Den nya
sexuallagen 2005 gör alltmer för att skydda ungdomars sexualitet, men det är inte ungdomarna
som får komma till uttryck om vilka lagar som ska finnas till för dem när sexualbrottslagen
skrivs.
Därmed anser jag att är det intressant att titta på vilken makt som är bakomliggande den nya
sexualbrottslagen, där ungdomars sexuella rättigheter uttrycks genom andra aktörers iakttagelser
och uppfattningar. Jag har valt att studera maktfenomenet ur en feministisk synvinkel då denna
maktteori under en lång tid har kämpat för människors, framför allt kvinnors, rätt att få uttrycka
sina egna erfarenheter, och inte få sina livsöden förklarade genom andras uppfattningar (Ljung
2007:221). I detta examensarbete kommer jag att studera remissvar från de institutioner och
organisationer som är förankrade med tonåringar för att se vilken makt som ligger bakom enligt
feminismen. Samma sak kommer att studeras från regeringens propositionsförslag, samt en
jämförelse om vilken skillnad som finns mellan dessa två grupper som arbetar mot ett och
samma mål – att ge barn och ungdomar rättigheter i deras sexualliv.
Syfte och frågeställning
Syftet med detta examensarbete är att analysera makten som är bakomliggande den nya
sexualbrottslagen 2005 för tonåringar genom en feministisk maktteori. Meningen är att studera
om svenska ungdomarna idag genomgår samma form av maktutövande som kvinnor länge har
kämpat för att undgå. För att studera detta har jag valt att utgå ifrån följande frågeställning:
Vad ger remissvaren för uttryck enligt feministisk maktteori?
Vad ger regeringens proposition för uttryck enligt feministisk maktteori?
Vilken likhet eller skillnad finns mellan remissvaren och propositionen, enligt feministisk
maktteori?
3
Metod och urval
Jag har valt att göra en dokumentstudie där jag studerar remissvar från 2001, samt regeringens
proposition från 2004. Remissvaren och propositionen kommer att jämföras mot varandra för att
se om de arbetar utifrån samma maktaspekt, eller om de skiljer sig åt, utifrån en feministisk
maktteori. Därmed har denna dokumentstudie en kvalitativ innehållsanalys där jag kommer, som
Bryman nämner (2002:368), leta efter bakomliggande teman i remissvaren och propositionen för
olika maktaspekter inom sexuella brott mot tonåringar.
Insamlingen av remissvaren sker genom regeringens proposition för den nya sexualbrottslagstiftningen (proposition 2004:45). I denna proposition nämns de remissvar som
Sexualbrottskommittén har fått in. Urvalet har skett utifrån kriterierna att remissinstanserna
arbetar mot ungdomar i en svensk förankring, samt att de har blivit tillbedda att ge remissvar.
Det fanns remissinstanser som skickade in remissvar trots att de inte blivit tillfrågade, och om
jag skulle använda detta material anser jag att det skapar en helt annan maktaspekt. Jag måste då
även analysera varför dessa instanser inte har blivit tillfrågade, och vilken skillnad deras svar har
gett enligt den feministiska maktteorin. Därför fokuserar jag enbart på de remissinstanser som
blivit tillfrågade att ge remissvar.
För att få tillgång till de relevanta remissvaren har jag först varit inne på remissinstansernas
hemsida och laddat ner svaren. I de fall där remissvaret inte har funnits publicerat har jag
kontaktat respektive institution eller organisation för att få remissvaret skickat till mig. I sista fall
där remissvaren inte har funnits tillgängliga har jag använt mig av Justitiedepartementets
sammanfattning. För att se trovärdigheten i Justitiedepartementets sammanfattning har jag
jämfört de remissvar som jag har fått från institutionerna med Justitiedepartementets
sammanfattning. Min slutsats där är att Justitiedepartementet har sammanfattat
remissinstansernas remissvar på ett bra sätt, ord för ord, och därmed är deras remisssammanfattning användbar.
De remissinstanser som blev aktuella för denna dokumentstudie är följande:
Barnombudsmannen, som har som uppgift att bevaka hur Sverige uppfyller barnkonventionen.
Därmed föreslår de Sveriges riksdag och regering lämpliga lagar och förordningar (barnombudsmannen.se). BRIS, som arbetar med ungdomar upp till 18 år. Där de via telefon ger barn
och ungdomar en möjlighet att ringa in och prata om sina problem (bris.se). Brottsoffermyndigheten, som har som mål att främja brottsoffers rättigheter, oavsett ålder, och observera
brottsoffrets behov och intressen (brottsoffermyndigheten.se). RFSU, som arbetar för att öka den
sexuella hälsan genom utbildning och opinionsbildning. De anser att den sexuella hälsan kan
främjas genom utbildning och genom att ta bort fördomar (rfsu.se). Rädda Barnen, som arbetar
utifrån barnkonventionen och att konventionens rättigheter ska respekteras (räddabarnen.se).
Skolverket, som arbetar för en bättre skola för ungdomar. Deras mål är att stärka skolans kvalitet
och stärka ungdomars samhällsförankring (skolverket.se). Ungdomsstyrelsen, som arbetar för att
öka ungdomsverksamheten, men arbetar framförallt mot ökad integration och jämställdhet
(ungdomsstyrelsen.se).
4
Metoddiskussion
För att skriva min forskningskonsumtion så anser jag att en dokumentstudie är det bästa
tillvägagångssättet för mig. För att se vilken makt som kan ha inverkan i ny lagsättning i Sverige
skulle jag även ha kunnat använda mig av diskurs som metod, och därmed analysera ordval och
ordföljer. Men jag har valt att inte fokusera på denna språklära då jag anser att språket inte är det
bästa sättet att se vilken bakomliggande makt som finns.
Diskursanalys som metod erbjuder en statsvetenskaplig vinkel där man söker efter maktaspekter
och sedan bryter ner dessa maktaspekter till olika företeelser (Bergström & Boréus 2005:305ff).
Jag har valt att inte ta till mig diskursanalys i min dokumentstudie då jag har valt att fokusera på
remissvarens och propositionens innehåll och kommer därmed inte att bryta deras innehåll i olika
maktaspekter.
Jag har även valt bort litteraturstudie som metod. Även om en litteraturstudie har hjälpt mig i
fråga om feminismens maktteori, så hade jag inte kunnat använda eller analysera remissvaren
och propositionen på samma sätt.
Begrepp
Det bör redan här klargöras att uttrycket barn eller minderåring är mellan åldrarna 0-15 medan
ungdom eller sexuellt myndig är mellan åldrarna 15-18. Ingenting som tas upp i denna
dokumentstudie är riktat mot vuxna över 18 år.
Disposition
Denna dokumentstudie börjar med att redovisa och förklara feminismens maktteorier under
rubriken teori.
I resultatet redovisas sedan feminismens maktteorier som underrubriker. De rubriker som
presenteras är: ”Den heterosexuella institutionaliseringen”, ”Media och sexuell exploatering”
samt ”Staten som maktmedel”. Var underrubrik har ett upplägg med utdrag av
Sexualbrottskommitténs betänkande för att läsaren ska kunna sätta sig in bättre i ämnet. Därefter
redovisas remissinstansernas synpunkter och kritik, och slutligen vad regeringen har beslutat att
lägga fram i sitt propositionsförslag.
Jag har även med statistik i underrubrikerna ”Den heterosexuella institutionaliseringen” och
”Media och sexuell exploatering” för att ge läsaren extra information om hur situationen idag ser
ut för svenska ungdomar.
Därefter följer ”Diskussion”, ”Slutsats” och ”Vidare forskning”.
5
Teori
Inom feministisk maktteori finns det flera olika inriktningar, och de tre vanligaste är marxistisk
feminism, liberal feminism och radikalfeminism. Alla dessa inriktningar anser att det finns en
makt som underordnar människor, men de är oeniga om hur denna makt har uppkommit.
Marxistiska feminister anser att underordning har uppkommit då det kapitalistiska systemet har
skapat underordning genom lågavlönade eller gratis utförda arbeten, så som hemarbete eller
prostitution (Ljung, 2007:225). Liberala feminister anser att underordningen har framkommit
genom att de underordnade inte har ansetts vara jämlika inför lagen och därmed har de inte haft
samma rättigheter som andra medborgare genom tiderna (Gemzöe, 2008:31). Sist, och med störst
influens under senare tid, anser radikalfemisterna att underordning har framkommit på grund av
att de överordnade har tagit makten genom att utnyttja sin fysik. Med andra ord har den
överordnade genom våld, så som misshandel och sexuella övergrepp, kunnat etablera de
maktförhållanderna som finns i samhället idag (Ljung, 2007:227).
Radikalfeminismen öppnade även upp forskningsområdet om könsrollsforskning, idag även
uttryckt som genusforskning (Ljung 2007:222). Denna forskning har lett till många olika synsätt
på hur våra egna normer och värderingar gör så att vi agerar på ett sätt som är passande för vårt
kön. I kölvattnet av genusforskningen har en feministisk maktteori vuxit fram som kallas den
heterosexuella institutionaliseringen.
Den heterosexuella institutionaliseringen kommer från människornas heterosexuella förhållande
och handlar om de roller som vi påtvingas för att passa in i ett heterosexuellt förhållande. Dessa
påtvingade roller har sedan normaliserats och institutionaliserats, och därmed heter det: den
heterosexuella institutionaliseringen. Skillnaden mellan genus och den heterosexuella
institutionaliseringen är att rollerna som skapas baseras på hur det motsatta könet vill att vi ska
agera. Den underordnade personen ser helt enkelt sig själv, och agerar, utifrån hur dess parter vill
att den ska vara (Ljung 2007:229). I feminismens maktteori kring den heterosexuella
institutionaliseringen har forskningen framförallt utgått från kvinnan som den underordnade
personen, därmed tar jag kvinnas rolls som exempel för vidare förklaring av denna teori.
Att se sig själv utifrån en mans ögon skapar vissa generaliserande roller om hur kvinnan ska
agera och handla i samhället. Den goda kvinnan ska vara moderlig, omsorgsfull gentemot barn
och man, och samtidigt ska hon ha den ”heterosexuella goda viljan”, det vill säga: att alltid förbli
sexuellt tillgänglig till mannen (Westerstrand, 2008:55).
Feministen MacKinnon går närmare in på den stereotypa kvinnorollen som alltid är sexuellt
tillgänglig för mannen, d.v.s. den heterosexuella goda viljan. MacKinnon menar att
maktstrukturen inom den heterosexuella institutionaliseringen både uppfyller vad som är manligt
och kvinnligt, men att kvinnor ses som andra klassens medborgare. Detta gör att kvinnan måste
underordna sig de saker som mannen anser är sexuellt, oavsett om det handlar om att göra sig
vacker eller vara mottaglig för våldsbetingad sexuell handling. MacKinnon fortsätter att förklara
att den underordnades handlingar är baserad på den kulturen som denne är uppfostrad i, och
därmed är handlingarna inte desamma över hela världen. Gemensamt över världen är dock att det
inte nödvändigtvis är ett handlande som kvinnan själv anser är sexuellt – utan det är mannens
bild av vad som är sexuellt som blir sexuellt för kvinnan. Att kvinnor genomgår handlingar för
att anpassa sig till mannen gör att kvinnan underordnas mannen och därmed gör det även henne
6
till ett objekt istället för en jämlik människa. I vår västerländska kultur har den heterosexuella
institutionen skapat ett samhälle där kvinnor själva anser att de måste göra sig vackra för män,
där de även kan anse att det är skönt med en förnedrande sexuell handling, och där de lever i
förhållanden utefter de förutsättningar som mannen har skapat (MacKinnon 1989:130f).
Kitzinger & Frith (1999) talar om den heterosexuella institutionaliseringen ur ett ungdomligt
perspektiv, där de visar på flickors problematik att säga nej till en sexuell handling som de inte
vill genomföra (Kitzinger & Frith 1999:295). Den heterosexuella institutionaliseringen har gjort
att flickor tränas till att vara undergivna pojkarna och då de ska ha den heterosexuella goda
viljan. Så när en handling har gått tillräckligt lång, som t.ex. att ha legat och gosat väldigt länge,
eller haft ett långt förspel, så anser flickan inte att hon har rätt att neka pojken sex. Vidare menar
Kitzinger & Frith att genom den heterosexuella institutionaliseringen tränas även flickor till att
inte samtala om sex, då de endast behöver veta vad som är sexuellt i mannens ögon. Detta gör att
unga kvinnor oftast har svårt att uttrycka vad de vill ha ut av den sexuella händelsen, om de bara
vill ha ett långt förspel och sedan avsluta, eller om de vill genomföra hela förloppet (Kitzinger &
Frith 1999:297).
Eliasson redovisar en annan aspekt av den heterosexuella institutionaliseringen, som handlar om
det sexuella våld som kan uppkomma. Eliasson menar att vi idag har en skev bild av vilka de
sexuella förövarna är på grund av våra generaliserande roller. Vi anser oftast att en förövare
begår ett sexuellt våldsbrott på grund av att denne har en sexuell drivkraft som inte går att reglera
(Eliasson 2003:44f), eller att förövaren är mentalt sjuk eller socialt missanpassad (Abbott &
Wallace 1997:179). Dessa stereotypa bilder utesluter därmed mannen som du har äktat eller
pojkvännen som du har ett långt förspel med som möjlig förövare.
Men det finns fler maktteorier inom feminismen än den heterosexuella institutionaliseringen. En
teori är en helt ny maktordning som regerar idag. Feministen Dworkin förklarar att det alltid har
funnits större maktanordningar som har möjliggjort för underordning. Det har exempelvis funnits
kyrkans värderingar och regelsättning som visade hur människor skulle behandlas och skiljas åt,
därefter polisen genom lagordning förklarat att alla inte ska ha samma rättigheter. Idag när
kyrkan inte har samma makt, och när lagarna börjar bli alltmer jämlika så är det media, och
framför allt pornografiindustrin, som är den moderna maktanordningen för möjliggörandet av
underordning. Pornografiindustrin är idag en bransch som tjänar över 10 miljarder dollar per år
och som hjälper det sexuella exploaterandet (Dworkin 1997:110f).
Pornografiindustrin förstärker våra könsroller och ger oss material och lektioner i hur man kan
kontrollera eller skada en underordnad person (Dworkin 1997:111). Dworkin menar att
pornografiindustrin har öppnat upp för en ny typ av domstolsfall i modern tid som kallas för
”rough-sex defence”, där våldet under en sexuell handling kan försvaras i domstol med ”offret
ville att det skulle vara hårt/förnedrande/göra ont etc.” (Dworkin 1997:117).
Prostitution är slutligen den fullkomliga underordningen och äganderätten av en person. Den
prostituerade är en människa som har vandrat så långt från den stereotypa heterosexuella rollen
som det går att göra (Green 1999:125). Överordningen är fullkomlig då den prostituerade trycks
ner i sin situation så att dennes liv blir tomt, värdelöst och hopplöst. Den prostituerade tvingas
kvar i situationen då denne inte heller får ta emot sina egna pengar utan tvingas kvar i fattigdom
7
och fortsatt prostitution. Det enda som fortfarande räknas enligt omvärlden är den prostituerades
kropp (Dworkin 1997:142f).
Dworkin går även in på en annan form av makt som möjliggör för överordningens existens politiken. Det är fortfarande de överordnade som styr medlen och politiken för att stoppa
prostitution, samma grupp av människor som vill ha prostitution i första hand, och här kan man
tydligt se de överordnades makt och styrning. Dworkin menar att prostituerade blir offer för de
sexuella handlingarna genom att denne blir nervärderad av köparen, hallicken, och det statliga
rättsystemet (Dworkin 1997:149).
Det är många feminister som anser att staten idag är den yttersta formen av makt, och även om
det finns klyftor inom feminismen om staten håller den största formen av makt eller om det är
media så är alla feminister eniga om att staten är maktfull och att de är involverade i allting som
händer i samhället.
Ett exempel på statens makt inom den heterosexuella institutionaliseringen är när ett offer ska
anmäla ett sexuellt våldsbrott. Deras utsaga ifrågasätts och därmed tas inte handlingen av brottet
på allvar. Dworkin menar att om ett offer säger till en domare att denne har blivit våldtagen så
ifrågasätter domaren genast om offret inte bara har haft sex. Det går även bra om lite våld har
åstadkommits under den sexuella handlingen, och Dworkin menar att detta synsätt inte har
förändrats i världen (Dworkin 1997:121).
Vidare menar Eliasson att det våld som offren utsätts för under en sexuell händelse inte alltid går
att polisanmäla. Det är staten som skriver lagarna och det är därför också staten som styr vad
som ska klassas som våld eller inte. Detta gäller även det våld som kan förekomma under
sexuella sammanhang. Män får exempelvis använda visst form av stereotypiskt våld för att våra
generaliseringar säger att män ska få brusa upp och reagera manligt (Eliasson 2003:23). Detta
går inte att anmäla – utan det som går att anmäla är någonting som Eliasson refererar till som
”övervåld”. Normen för att stereotypiskt våld accepteras medan övervåld är straffbart gör att det
finns en stor gråzon där man inte riktigt kan avgöra om det är våldtäkt eller inte i många fall.
Eliasson menar därför att det är viktigt att vidare forskning sker om vad våld är och det är också
av vikt att staten få vara den som sätter gränser om våldet ska kunna upphöra (Eliasson
2003:24f).
När det kommer till maktmedlet av media och sexuell exploatering så anser Dworkin att det
politiska agerandet möjliggör för media att fortsätta regera då politiken kan underordnar de
prostituerade genom att inte göra någonting. Det politiska systemet och maktutövarna behöver
inte slå eller våldta utan de kan enbart låta underordningen av kvinnor fortlöpa genom att i
tysthet möjliggöra för exempelvis pornografiindustrin (Dworkin 1997:110f).
Samtidigt som de flesta anser att staten har makt i alla händelser så finns det feminister som har
gjort studier på staten som ett överordnande maktmedel i sig. Green är en feministisk forskare
som har tittat in på de statliga institutioner som arbetar med sexualoffer, så som polis och
rättsväsende.
8
Green menar att det fortfarande är av största vikt att utbilda polis- och juridiska institutioner.
Green gjorde studier på polisväsendet och juridikväsendet i afrikanska länder, för att se vilka
förändringar som har förbättrat det för offer under anmälningsprocessen. (Green 1999:126). Ett
resultat var att antalet anmälningar ökade när polisväsendet ändrade på attityder och utbildades i
sitt bemötande, samt förbättrade förhörslokaler. Men det finns även en vikt i hur offret bemöts i
domstolen, hon fann nämligen att offret blir utfrågat på ett ovärdigt sätt under rättegången. I
många fall liknar det mer ett brott att anmäla någon för våldtäkt, och offrets agerande ifrågasätts,
dvs. om offret har levt upp till den heterosexuella rollen (Green 1999:131f).
När det gäller ungdomar har Lundgren gjort svensk forskning inom området där hon har kommit
fram till att det sätts för stort fokus på offren när de anmäler ett brott. Detta gör att fokuset riktas
bort från våldet, vad ungdomen har utsatts för och vem som har utsatt dem. Detta kallar
Lundgren för att ”osynliggöra våldet”. Lundgren menar vidare att man enbart kan synliggöra
våldet kring ungdomar man låter forskning råda som är baserad från både ett köns- och
åldersperspektiv och att man inte bara forskar kring ungdomar och våld (Lundgren 2004:41).
9
Resultat
”... många affärer har skyltar om att ”Allt snatteri beivras” eller ”Vi kopplar alltid in polisen vid
snatteri”. Det står inte motsvarande skyltar på skolor och arbetsplatser: ”Alla sexuella trakasserier
beivras”. En kille som trakasserar en tjej i skolan, verbalt eller fysisk, vet idag att risken att han ska
straffas är betydligt mindre än vid exempelvis snattning.” (Kvinnofronten 2001:12)
Den heterosexuella institutionaliseringen
När det kommer till förövare så börjar det bli alltmer omtalat om unga förövare. 24 % av
förövarna för sexuella övergrepp är under 18 år gamla, med en snittålder på 14 år. Det som har
uppmärksammats mest hos dessa förövare är att de använder mer våld under övergreppet, än en
vuxen förövare (SOU 2001:105).
När det kommer till offret så är det vanligast att det är flickor som utsätts för sexuella övergrepp.
Flickorna utsätts oftast för övergreppen mellan hemmets fyra väggar, medan pojkar utsätts
utanför hemmet. Vanligaste förövaren för pojkarna är vuxna som arbetar inom professionella
eller ideella föreningar, och för flickor är den vanligaste förövaren den biologiska pappan
(Sexualbrottskommittén 2001:105).
2011 kom Brottsförebyggande rådet ut med statistik att antalet anmälda våldtäkter hade ökat i
Sverige med 10 % från föregående år. Anmälda våldsbrott som anmäldes 2011 var 17 100
stycken. De skriver även att sexualbrott har det största mörkertalet av alla anmälda brott där man
uppskattar att endast 23 % av sexualbrotten anmäls (Brå.se). Brå redovisar även att 29 % av
våldtäktsoffren är ungdomar och 15 % är barn (Brå 2008:18).
Betänkandet
Samtidigt som Sexualbrottskommittén redovisar ovanstående statistik skriver de även att när det
kommer till att ställa den skyldiga inför rätta så:
”I det enskilda fallet är det dock mer ointressant varför någon har gjort
sig skyldig till ett sexuellt övergrepp” (Sexualbrottskommittén 2001:101)
Vidare redovisar Sexualbrottskommittén varför våld uppstår och deras resultat grundar sig på 3
huvudperspektiv.
1) Individualpsykologiska, där man har växt upp i en miljö där våldsbrott har accepterats.
2) Socialpsykologiska, där våld är ett resultat av en uppgivenhet p.g.a. kommunikationssvårigheter, arbetslöshet eller förlust av sociala kontakter. Även här anses pornografi
kunna vara en bidragande orsak till mäns våld mot kvinnor.
3) Strukturellt perspektiv, där våld uppstår för att män ska kunna överordna sig kvinnorna.
Ett annat uttryck för detta är en patriarkal struktur (Sexualbrottskommittén 2001:101f).
När det kommer till barns situation så redovisar Sexualbrottskommittén att ett barn aldrig kan
samtycka till ett sexuellt umgänge (Justitiedepartementet 2002:54), förutom vid ”pubertetsförseelser” som sker när två minderåriga genomför sexuella handlingar med varandras
samtycke. Att göra denna förseelse till ett brott skulle kunna vara skadligt för den unga pojken i
händelsen (Sexualbrottskommittén 2001:65). Sexualbrottskommittén föreslår att barn får en egen
straffbestämmelse i lagen som utgår ifrån att det inte bör finnas något krav på tvång, våld eller
hot för att det ska anses vara våldtäkt mot barn (Sexualbrottskommittén 2001:263). Straffskalan
10
för våldtäkt mot barn bör vara lägst två år och högst sex år, samt grov våldtäkt mot barn bör vara
lägst fyra år och högst 10 år (Sexualbrottskommittén 2001:276).
Den nya sexualbrottslagen för ungdomar ska skapa en allmän rådande uppfattning i Sverige att
sexuella övergrepp är oacceptabla och att ett nej ska respekteras, samtidigt som ungdomarna
själva ska kunna bestämma hur deras sexualliv ska genomföras (Justitiedepartementet 2002:54).
Detta scenario mellan självbestämmanderätten och sexuellt tvång gör att det måste finnas ett
mått för att kunna mäta om den sexuella handlingen har varit frivillig eller inte.
Sexualbrottskommittén redovisar i sitt betänkande att det finns tydliga problem i hur man ska
avgöra om offret har varit frivilligt eller inte. För att domstolen ska kunna förtydliga offrets
frivillighet måste det till någonting konkret som kan bevisa det. Sexualbrottskommittén föreslår
att man ska kunna mäta våldet i händelsen men då ska man inrätta en lägre grad av tvång för
sexuella övergrepp. Med detta menar de att det inte måste begås ett så kallat ”råntvång” 1 för att
det ska anses vara sexuellt tvång, utan det kan vara tvång under mildare förhållanden
(Sexualbrottskommittén 2001:14).
En annan form för att mäta samtycket är att se om offret sade nej eller inte. Antingen kan man
fråga om offret sade ”nej” eller så kan man utgå ifrån att offret inte sade ”ja” till den sexuella
handlingen. I det första fallet, om offret sade nej, så fokuseras det negativt på offret och i det
andra fallet så betyder det att de flesta sexuella handlingar blir olagliga då få sexuella handlingar
påbörjas efter att paret har frågat varandra om de är villiga till akten (Sexualbrottskommittén
2001:133f).
Sexualbrottskommittén förhåller sig även frågande till att tidigare sexualbrottslagar utgått ifrån
”samlag som jämförelsenorm”. De ifrågasätter att ett heteronormativt samlag representerar den
mest kränkande sexuella handlingen och därmed anser de att andra sexuella handlingar kan bli
svåra att bedöma. Ett påtvingat samlag bör ses som kränkande, men de anser även att det bör
vara kränkande att använda främmande föremål istället för ett heterosexuellt samlag under
handlingen (Sexualbrottskommittén 2001:157f).
Remissvar
Remissvaret från Brottsoffermyndigheten ifrågasätter uttalandet om att man inte behöver känna
till bakgrunden till varför ett sexuellt brott begås, då de menar att det är av största vikt att ta reda
på varför en person gör sig skyldig till ett sexuellt övergrepp. Detta är viktigt för att vi i
framtiden både ska förstå och därmed också kunna förebygga brottets art. Brottsoffermyndigheten menar även att det är enbart när man förstår inom vilken ram och miljö som brottet
begås som man kan möjliggöra för rättsväsendet att koppla rätt lag till rätt brott (Brottsoffermyndigheten 2001:2). Vidare menar Brottsoffermyndigheten att Sexualbrottskommittén borde ha
skrivit någonting om varför sexuellt våld uppkommer och inte enbart varför våld uppkommer.
Åter igen uttrycker de att det är av vikt att känna till varför sexualvåld uppstår för att i framtiden
kunna arbeta bort problemet (Brottsoffermyndigheten 2001:6).
1
Sexualbrottskommittén redovisar inte vad de menar med ”råntvång”. Men i detta sammanhang har jag
analyserat det som sexuellt tvång med våld, med andra ord: eventuell fasthållning, misshandel.
11
Barnombudsmannen, liksom BRIS, förhåller sig mycket positiv till att barn under 15 år ska få en
egen straffbestämmelse. De anser att det är mycket bra att Sexualbrottskommittén föreslår att ta
bort krav på våld, hot och tvång då en vuxen person kan använda mutor, övertalan och sin
auktoritet över barnet. Att Sexualbrottskommittén även väljer att kalla det för ”våldtäkt mot
barn” visar det svenska samhället den icke-tolerans som staten har till brottet (Barnombudsmannen 2001:2, Justitiedepartementet 2002:161ff, Justitiedepartementet 2002:167).
Även Rädda Barnens remissvar är positivt till detta förslag på förändring, då det ligger annan
makt bakom ett övergrepp på ett barn än enbart fysiskt makt. De menar att det främsta våld som
används mot barn, och som skadar barn, är det psykiska våldet. Valet att kalla det för ”våldtäkt
mot barn” sätter även en tydlig gräns för att det är det allvarligaste sexualbrott som kan begås,
vilket stämmer bra då det är en allvarlig kränkning av barnets integritet och personliga
utveckling. De håller även med Sexualbrottskommittén om den nya förslaget på den högre
straffskalan om maxstraff på 10 år, men vidhåller att det inte ska finnas ”grov våldtäkt” när det
kommer till barn. Deras förslag är istället att det endast ska finnas ”våldtäkt mot barn” och att
den högre straffskalan mellan fyra till 10 år bör råda. (Justitiedepartementet 2002:157ff).
När det kommer till problematiken om att kunna mäta en ungdoms frivillighet till handlingen
anser Brottsoffermyndigheten att Sexualbrottskommittén bör föreslå att domstolarna ska utgå
från att fråga den anklagade förövaren om han fick samtycke eller inte, för att ta bort fokuset från
offret. Brottsoffermyndigheten betonar också att även om förövaren inte är kapabel till att läsa de
signaler som ges så ska detta inte ligga som ett skydd för honom, brottet måste ändå dömas för
de brott och de handlingar som har utförts. Brottsoffermyndigheten menar slutligen att
undersökningar av rättsfall visar på att domstolarna fokuserar för mycket på att ifrågasätta
samtycket, vilket gör att man fokuserar på offret i en negativ mening (Brottsoffermyndigheten
2001:11).
RFSU ser istället att det är positivt att det måste föreligga viss del av tvång under den sexuella
handlingen för att det ska ses som våldtäkt. Detta löser problematiken med samtycke över huvud
taget, och inget krav på vare sig ja eller nej behöver då läggas på offret. RFSU anser även att en
sexuell handling tappar sitt syfte om lagen utgår från samlag som jämförelsenorm som står tryckt
sedan innan. Dock menar RFSU att domstolar måste har en klar bild av vad som är ”sexuell
handling” och att de därmed kan döma förövarens handling, och inte offrets upplevelse (rfsu.se).
Rädda barnen anser att lösningen i problematiken med samlag som jämförelsenorm kan finnas
om man utgår ifrån kränkningsgraden av offret (till skillnad från RFSU:s åsikter), och inte
händelsen under det sexuella brottet (Justitiedepartementet 2002:98).
Ungdomsstyrelsen anser att Sexualbrottskommittén har observerat att det finns ett gränsdragningsproblem när två 14-åringar har sexuellt umgänge med samtycke (pubertetsförseelse)
och med det förhåller sig ungdomsstyrelsen nöjda över Sexualbrottskommitténs arbete
(Justitiedepartementet 2001:21).
Proposition
Gällande barnens situation i regeringens proposition så föreslår de att barn kan utsättas för
”våldtäkt mot barn”, eller ”grov våldtäkt mot barn” – med ett maxstraff på 10 år (Proposition
2004:10).
12
Vidare skriver regeringen att ett barn aldrig ska kunna ge sitt samtycke till en sexuell händelse,
men när det kommer till ungdomar så hänvisas samtyckesregeln till att ett bristande samtycke
(alltså ett nej) ska vara tillräckligt genom omständigheterna (Proposition 2004:207).
Regeringen har i sitt förslag kvar uttrycket om samlag som jämförelsenorm. Regeringen menar
på att de tidigare lagarna har krävt en viss del av våld, hot eller rörelsefrihet för att det ska kunna
dömas till våldtäkt. Anledningar till att de inte tar bort samlag som norm är för att de istället
anser att det bör finnas ett sänkt krav på tvång, och olaga tvång bör nu även tilläggas. Det vill
säga att det ska kunna dömas till våldtäkt om en person ”tvingar en annan person att göra, tåla
eller underlåta någonting” (Proposition 2004:43ff), och våldtäktsbrott kommer nu även att
omfatta ”utnyttjandefallen”. Utnyttjandefallen är de fall som har observerats på senare tid där
våldtäkt har skett då offret varit sovandes, kraftigt berusad eller på annat sätt försvarslös. Dessa
brottshändelser har tidigare straffats med sexuellt utnyttjande, men föreslås idag istället straffas
som ett våldtäktsbrott (Proposition 2004:47).
Regeringen skriver vidare att samlagsnormen i tidigare lagstadga har hänvisat till att man ska ta
hänsyn till offrets kränkning då händelsen har liknat ett samlag. Här vidhåller regeringen att det
är rätt att se till kränkningens grad, och att i ett sådant scenario ska det även inkludera när
främmande föremål har använts istället för könsorgan. Det ska inte heller spela någon roll vart
dessa föremål har använts, det behöver alltså inte införas vaginalt utan kan även införas oralt
eller analt för att det ska anses vara nära ett samlag (proposition 2004:135f). Handlingen ska
istället inkludera om förövaren har haft som utgångspunkt att kränka offret, eller om förövaren
har fått sexuell njutning av händelsen trots att det inte liknar ett samlag. Regeringen separerar på
händelser där förövaren har berört offret i ett sexuellt syfte för att få utlösning, som då räknas in i
samlagsnormen, och lätt beröring eller blottning, som istället anses vara sexuellt ofredande
(proposition 2004:33f).
Regeringen har i sin proposition även skrivit att samtyckeskravet ska tas bort om en person är i
utnyttjandefallen. Det krävs alltså vare sig ett ja eller nej för att kunna döma förövaren om offret
har varit i ett hjälplöst tillstånd (Proposition 2004:51).
Gällande pubertetsförseelser så skriver regeringen att de har varit emot straff mot ungdomar i ett
sådant scenario sedan det föreslogs in i lagen 1997. De ser att om en 15-åring pojke har
samtyckligt samlag med en 14-åring flicka så finns det för stora konsekvenser om pojken skulle
straffas för detta i en sådan tidig ålder. De skriver att Sexualbrottskommittén har tagit upp detta
då regeringen har förespråkat det (proposition 2004:68). Därmed förhåller de sig positiva till att
en sådan gärning inte ska kunna vara straffbart.
13
Media och sexuell exploatering
Forskning visar på att prostitution idag är en verklighet för Sveriges barn och ungdomar, detta
visar en undersökning gjord av Göteborgs stad. Deras undersökning beskriver att 9.1% av
ungdomarna i Göteborgsregionen har någon gång tagit emot ersättning för sexuella handlingar
(Abelsson & Hulusjö 2008:32). Sexualbrottskommittén upplyser även i sitt betänkande att
UNICEF har rapporterat att 20-30 % av alla prostituerade uppskattas vara under 18 år
(Sexualbrottskommittén 2001:422).
Betänkandet
När det kommer till pornografiska brott anser inte Sexualbrottskommittén att barn själva kan se
den långvariga konsekvensen som kan ske vid pornografisk framställning. Deras förslag är
därmed att barn under 15 år som framställs ur en pornografisk vinkel alltid är offer. Händelsen
ska alltid vara straffbelagd då ett barn inte ska kunna ge ett samtycke till sexuell posering
(Sexualbrottskommittén 2001:234).
Ungdomar mellan 15-18 år kan framställas med ett pornografiskt syfte, när de själva är villiga.
Om ungdomen har fotograferats eller filmats med pornografisk framställning utan dess tillåtelse
eller samtycke ska detta betraktas som ett brott. När en ungdom inte har gett sitt samtycke gäller
samma straffbestämmelse som vid barn under 15 år (Sexualbrottskommittén 2001:234), där
förslaget till minimistraffet är böter och maxstraffet är 2 års fängelse (Sexualbrottskommittén
2001: 558).
När det kommer till prostitution skriver Sexualbrottskommittén att det alltid är straffbart att ge
ungdom ersättning för en sexuell tjänst, även om parterna inte har infunnit sig i en prostituerad
situation eller miljö, detta för att ungdomar inte ska dras in i prostitutionen. Att erbjuda
ungdomen pengar, men inte genomföra handlingen anses som anstiftan till prostitution och är
även det straffbart (Sexualbrottskommittén 2001:549). Straffskalan för sexuellt köp av ungdom
ska vara högre än den om sexuellt köp av vuxen. Därmed föreslår Sexualbrottskommittén att
ministraffet ska vara kvar med böter, men att maxstraffet ska öka från sex månaders fängelse,
som för köp av vuxen, till max 2 år för köp av ungdom (Proposition 2004:92f).
Sexualbrottskommittén beskriver dock vissa undantag. Exempelvis om förövaren hävdar att
ungdomen är förälskad i honom, och om detta inte kan motbevisas, så är handlingen inte
straffbar – även om förövaren har betalat för handlingen. I ett sådant scenario kan köparen av
den sexuella händelsen betala den ekonomiska ersättningen till en annan person än ungdomen
utan att det blir straffbart (Sexualbrottskommittén 2001:548f).
Det är inte heller straffbart om det finns en stadigvarande förbindelse mellan köparen och den
prostituerade. Sexualbrottskommittén påpekar att detta inte ska förväxlas med stadigvarande
kund eller stamkund, men hänvisar till att domstolarna får avgöra avgränsningen (Sexualbrottskommittén 2001:311).
Remissvar
Inga remissvar från remissinstanserna har valt att kommentera sexuell posering av barn eller
ungdom. Den enda som kommer in på området är Brottsoffermyndigheten som skriver att
Sexualbrottskommittén inte har gått tillräckligt djupt in på vad de menar med pornografisk
framställning (Brottsoffermyndigheten 2001:4).
14
Gällande ungdomar och prostitution anser Brottsoffermyndigheten att Sexualbrottskommittén
har fokuserat för mycket på att individer prostituerar sig frivilligt, vilket gör att det i framtiden
kan vara svårt för domstolar att döma i ärendet, om det har varit samtycke eller inte. De anser
istället att man ska lägga mer fokus på förövaren som har utnyttjat tjänsten, eller den som är
ansvarig för den ekonomiska betalningen (Brottsoffermyndigheten 2001:9).
RFSU gillar inte att man har föreslagit ett godkännande sexuella köp vid stadigvarande
förbindelse. De menar att det är väldigt vanligt att offer och förövare ingår partnerskap för att
kringgå lagen och polisen. Detta kan man se från länder som Thailand och Ryssland som har
samma lag. RFSU menar att en sådan lag snarare förtrycker offret i dess situation ännu mer än
hjälper den. Det är väldigt vanligt förekommande med samboavtal eller partnerskap framför allt
vid människohandel. Vidare anser de att definitionen mellan stadigvarande förbindelse och
stamkund är allt för otydlig (Justitiedepartementet 2001: 184).
Proposition
Regeringen tar upp pornografi som ett brott mot barn och ungdomar. När det gäller
barnpornografi ska det alltid vara förbjudet och regeringen yrkar på att öka maxstraffet till sex
års fängelse. Här gäller även samma förbud på samtycke, ett barn kan aldrig ge samtycke till att
exploateras sexuellt (Proposition 2004:118).
Regeringen föreslår vidare att sexuell posering av ungdom på en sexklubb alltid ska vara
straffbart, någonting som även finns i EU:s rambeslut. (Proposition 2004:97). Regeringen menar
att sexuell posering på en sexklubb alltid bör förbjudas för ungdomar under 18 år, även om
denne har valt att posera frivilligt. Samtidigt anser de även att det ska finnas utrymme för att
ungdomar ska kunna posera sexuellt framför sina pojk- eller flickvänner, och vid sådana ärenden
ska det inte vara straffbart (Proposition 2004:100f).
Gällande sexuell posering via fotografi och filmning skriver regeringens proposition att
fotografera en tonåring utan dess vilja ska ha rättsliga påföljder, oavsett om mannen är i hennes
ålder eller inte (Proposition 2004:115). Däremot står ingenting om rättsligt skydd för ungdomar
mellan 15-18 som har gett sitt samtycke till fotografering eller filmning.
När det kommer till prostitution tar regeringen fram förslaget i sin proposition att förbjuda
sexuella köp av ungdomar upp till 18 år gamla och att maxstraffet höjs till 2 års fängelse
(Proposition 2004:93). Regeringen har inte nämnt någonting i sin proposition om förälskelse,
däremot föreslår de att prostitutionslagarna inte ska inkludera de människor som har ingått i ett
samboförhållande (Proposition 2004:105).
15
Staten som maktmedel
Betänkandet
Sexualbrottskommittén betonar att vidareutbildning måste ske av den personal som arbetar med
offer för sexuella brott. I Sexualbrottskommitténs betänkande säger de att de har gett forskare i
uppdrag att arbeta tillsammans med Rikspolisstyrelsen. Meningen med detta samarbete är att ge
polisen utvecklade förhörsmetoder och vidare hjälp att förkorta sina handläggningstider.
Rikspolisstyrelsen ges även förslaget att investera i barnmiljövänliga förhörslokaler
(Sexualbrottskommittén 2001:334)
Vidare menar Sexualbrottskommittén att utbildning ska ske om sexuella trakasserier i skolan.
Det ingår i arbetsmiljölagen och jämställdhetslagen att man ska arbeta mot mobbing, våld och
sexuella trakasserier på arbetsplatsen. De betonar också att denna utbildning berör de som är
anställda inom skolan och inte elever eller studenter (Sexualbrotts- kommittén 2001:218).
Remissvar
Barnombudsmannen är till synes inte nöjd med denna åtgärd i sitt remissvar. De ifrågasätter och
kritiserar varför så få polisanmälda sexualbrott leder till åtal. Barnombudsmannen anser att staten
måste göra en översyn inom den polisiära institutionen. De är även starkt ifrågasättande till att
det idag är en oenighet mellan Sveriges åklagardistrikt, hur det kommer sig att vissa distrikt
oftare ger fällande domar medan andra distrikt gör det mer sällan (Barnombudsmannen 2001:1)
RFSU har även de förtydligat vikten av utbildning i samhället och vill att det ska täcka alla
områden i staten, inte bara polis och domstol utan även institutioner som t.ex. socialtjänst,
förskola, skola, öppenvård etc. RFSU anser att man bekämpar sexuella brott så som sexuell
handel genom utbildning och upplysning (RFSU.se).
Skolverket säger i sitt remissvar att området om ungdomars sexuella rättigheter inte faller inom
ramen av deras verksamhetsområde. De anser att allting som Sexualbrottskommittén har
föreslagit har förstärkt ungdomarnas rättsliga ställning, och därmed har de inget mer att invända.
De påpekar dock att de arbetar för att förebygga brott genom att ändra attityder och värderingar,
samt att de gärna ser mer samarbete mellan skolan och de myndigheter som hjälper ungdomar
som fallit offer för sexuellt utnyttjande eller sexuell exploatering (Skolverket 2001:1).
Proposition
Regeringen skriver att någon ekonomisk ersättning inte kommer att gå ut till berörda institutioner
som kan förväntas behandla fler anmälningar efter lagförändringen, utan de får klara sig inom
den ekonomiska ramen som de har idag (Proposition 2004:131).
Men Sexualbrottskommittén skriver i sitt betänkande att regeringen redan under utredningen
hade anslagit 6,5 miljoner kronor för att utbilda rättsväsendet, varav 1.5 miljoner kronor
oavkortat ska gå till utbildning av domare och nämndemän (Sexualbrottskommittén 2001:605).
16
Diskussion
För att knyta ihop säcken under denna rubrik så väljer jag att starta med att resonera kring den
heterosexuella institutionaliseringen. Eliassons feministiska teori är att de roller som vi spelar i
den heterosexuella institutionaliseringen gör så att vi tänker stereotypiskt kring människor, och
framför allt förövare. Förövaren ska vara socialt missanpassad eller psykiskt sjuk, någonting som
gör att vi bortser från många förövare och deras handlingar (Eliasson 2003:44f). När det kommer
till de stereotypa förhållandena som finns om förövare och offer så har regeringen inte nämnt
någonting om bakgrund i sin proposition. Därmed blir det svårt att diskutera deras åsikter eller
vilken makt som kan ligga bakom deras beslut gällande stereotypa bilder. Däremot kan man se
att regeringen inte har valt att skjuta till pengar till de institutioner som skulle kunna hjälpa till att
motverka de generaliseringar som finns om förövare och offer idag (Proposition 2004:131).
Brottsoffermyndigheten har även kritiserat Sexualbrottskommittén för att de inte har fokuserat
tillräckligt på bakgrunden till varför brott begås, och då framförallt inte de sexuella våldsbrotten
(Brottsoffermyndigheten 2001:2ff).
Jag anser dock att även Brottsoffermyndigheten redovisar en viss generalisering i sitt remissvar
när de hänvisar till att förövare ändå ska dömas till sina brott oavsett om de har förstått den
sexuella inviten eller inte (Brottsoffermyndigheten 2001:11). Detta är en indikation på att
Brottsoffermyndigheten ser på förövaren som socialt missanpassad eller psykiskt sjuk, vi kan
genom detta utlåtande om förövaren ifrågasätta vilka stereotypa bilder Brottsoffermyndigheten
utgår ifrån när de svarar på betänkandet.
Sexualbrottskommittén menar också att det inte är intressant att se till bakgrunden i de enskilda
fallen som tas upp i domstol (Sexualbrottskommittén 2001:101). Även här har de fått kritik då de
enskilda fallen kan vara svaren till varför brottet uppkommer. Ur en feministiskt maktteoretisk
synvinkel kan jag hålla med om att de enskilda fallen vore mer intressant då detta kan klargöra
att fler roller, eller olika människor, kan begå sexualbrott. Om vi ser till de enskilda fallen så
menar jag att vi kanske kan förtydliga att förövaren inte alltid är missanpassad eller psykiskt
sjuk.
Men Sexualbrottskommittén har en liten poäng i det de säger. Om vi vill ta reda på bakgrunden
till brott, eller öka vårt medvetande av de roller som kan begå sexualbrott, så kanske inte
domstolen är det bästa forumet för att skapa vidare kunskap om detta. Ett förslag till denna
diskussion är att Skolverket istället kan vara en institution som arbetar för att bryta
generaliseringar både om förövarens och om offrets handlingar. Skolverket säger i sitt remissvar
att det är deras agenda, trots att de har valt att inte kommentera, ge förslag eller kritik inom detta
område. Sexualbrottskommittén har inte kommit fram till att Skolverket bör verka för att arbeta
mot att radera generaliseringar. Med detta kan man se att det forum (Skolverket) som skulle
kunna ha hjälpt diskussionen om generalisering som sker runt förövare och offer inte har satt sig
in i situationen, samtidigt som det inte har krävts av dem. Naturligtvis har Skolverket redan
väldigt många ansvarsuppgifter, och en fråga kan väckas om detta område ska ansvaras av dem
eller inte. Det finns helt klart många organisationer som engagerar sig i frågan som skulle kunna
vara till hjälp för Skolverket och dess utbildning.
17
En annan sida av myntet på den heterosexuella institutionaliseringen är ”den heterosexuella goda
viljan”. Enligt svensk lag får ungdomar vara sexuellt aktiva efter 15 års ålder, med undantag för
två barn som har samtyckligt samlag. Ett barn kan med andra ord visa upp den ”heterosexuella
goda viljan” innan laglig ålder utan att det straffas. Remissinstanser och regeringen har förhållit
sig positiva till detta då faktumet är att en sådan händelse inte är straffbar för vuxna, och därmed
kan vi ha svårt att motivera en straffskala för barn i en sådan händelse.
Jag hade låtit detta bero i min diskussion om det inte samtidigt visade sig i dokumentstudien att
genomsnittsåldern för ungdomliga förövare är 14 år, en ålder under den lagliga självbestämmanderätten. Dessa förövare är samtidigt kända för att vara de som använder mest våld
under sexualbrottet (Sexualbrottskommittén 2001:105). Om man ackumulerar vad diskussionen
hitintills har handlat om så pratar vi alltså nu om att ett barn har rätt (eller skyldighet) att ställa
upp sexuellt för ett annat barn eller en ungdom. Denna åldersgrupp börjar allt oftare bli förövare
av våldsförande sexualbrott samtidigt som den stereotypa bilden av en sjuk förövare fortfarande
har fotfäste i remissinstansernas sätt att tänka. De remissinstanser som arbetar för att förbättra det
för barn tänker inte på partnern som barnet ligger och gosar länge med och som kanske har fått
sexuella uppslag från porrindustrin. Samtidigt väljer staten att inte satsa på utbildning för att
förändra den stereotypa bilden, utan den rådande heterosexuella goda viljan får fortsätta att lära
barn att de ska ställa upp sexuellt och inte prata om det. Det är alltså en grupp icke-stereotypa
förövare som fritt kan utnyttja ett barns ”heterosexuella goda vilja” och även låta barnet ställa
upp på våldsamma sexuella lekar. MacKinnon menar att det inte bara är under sexualbrotten som
våld kan förkomma, utan att det är vanligt förkommande i en samtycklig sexualakt (MacKinnon
1989:130f). I denna situation ses barnet som fullt utvecklat att avgöra om den vill tacka nej till
dessa sexuella händelser eller om denne vill vara delaktig.
Samtidigt kan vi även se att det fortfarande finns överordnande makt inom valet att ha kvar
uttrycket ”grov våldtäkt mot barn”, som antyder att den sexuella händelsen kan bli grövre om det
tilläggs visst våld, någonting som Rädda Barnen har ifrågasatt i sitt remissvar (Justitiedepartementet 2001:157ff). Feministen Dworkin menar att en viss form av våld förväntas
användas under ett sexuellt övergrepp (Dworkin 1997:121) och Eliasson menar att det är staten
som sätter ribban för vilket våld som får användas – så kallat övervåld. Detta kan ha framkallats
på grund av att den stereotypa mannen anses behöva använda lite form av våld (Eliasson
2003:24f). Det är svårt att avläsa i dokumentstudien att ett visst våld får förekomma under
sexuella övergrepp så som Dworkin menar, då staten har motsatt sig allt våld och tvång. Men
genom Eliassons sätt att beskriva övervåld kan vi se att det finns en makt mellan våldtäkt (våld)
och grov våldtäkt (övervåld). Därmed ser vi den överordnande makten där visst form av våld är
mer accepterat mot barn än en annan ”grövre” typ av våld.
Gällande tonåringar mellan 15-18 år gamla så har de full rätt att utöva ett sexuellt liv, och där har
diskussionen istället landat på hur man ska kunna döma ifall tonåringen har haft samtycke till
den sexuella handlingen eller inte. Detta är en diskussion som har fått många remissinstanser att
engagera sig, och frågan om hur man ska avgöra om det har varit en villig handling eller inte har
väckt många motsägelsefulla idéer. Ett av förslagen som ges för att kunna döma aktens
frivillighet är om offret tydligt har sagt nej.
18
Inget av remissvaren som har undersökts för denna dokumentstudie har gett sitt gillande till
denna idé då det läggs alltför stort fokus på offrets agerande. RFSU ville istället se att man mäter
våldet som skett under den sexuella händelsen, ett förslag som inte enbart skulle resultera i att
staten blir tvungen att sätta gränser för våld och övervåld utan även ett förslag som får oss att
ifrågasätta om det alltid används våld under våldtäkter. Vilket våld är det RFSU anser att man
ska mäta, det fysiska eller psykiska våldet – och hur mäter vi i sådant fall det psykiska våldet?
Kitzinger & Frith (1999) har skrivit att den heterosexuella institutionaliseringen skapar flickor
till att vilja behaga pojkar och vara sexuellt tillgängliga. Så när de kommer in i ungdomslivet
menar författarna att det kan vara svårt att skilja på gränsen mellan vad som är samlag och vad
som är våldtäkt. Som jag tidigare har nämnt så skriver de att ungdomar idag har svårt att stoppa
en handling om de anses ha bjudit till (Kitzinger & Frith 1999:295). I dessa fall där inget våld
har brukats eller ingen har sagt nej blir det svårt att styrka att en våldtäkt har skett. Men detta gör
gråzonen för ungdomar så mycket större, för de kan fortfarande gå ifrån händelsen med starka
skuld- och skamkänslor.
Men RFSU:s idé om att ”mäta” våldet skulle kunna vara till fördel för de domstolsfall där
förövaren hävdar ”rough-sex defence”. I dessa fall skulle det inte spela någon roll hur mycket det
än hävdades att offret ville att det skulle göra ont under handlingen, det skulle ändå kunna bli
straffbart, och därmed en hjälp för de offer som har svårt att försvara dessa ”rough-sex” mål. Vi
skulle även kunna se en framtid där en skärpning av våldet i sexuella händelser skulle kunna
minska sexuellt våld då man inte vågar använda sig av för mycket våld, det vill säga vad någon
måste ställa upp på p.g.a. den ”heterosexuella goda viljan”. Luckorna i detta resonemang är dock
att någon kan dömas trots att denne är oskyldig, personer som villa ha våldsam sex skulle
diskrimineras, och en förövare skulle kunna kringgå lagen genom att inte bruka våld mot sitt
offer. Den sista problematiken här är att det är fortfarande staten som bestämmer vad som är våld
eller inte, och därmed kan till och med vissa sexualbrott godkännas för att förövaren inte
använde det korrekta, eller tillräckligt mycket våld.
Rädda barnen anser att det ska vara helt tvärt om. De menar att man ska ta bort våldet och även
kravet på att offret ska säga nej och istället fokusera på självaste gärningen som förövaren begår.
Gärningen ska baseras på vad förövaren har gjort och inte utifrån ett ”normalt samlag”. Detta
förslag är det som ligger närmast till hands med feminismens lösning om hur vi får bort våldet
från sexuella händelser, och får bort fokuset på offret. Att ta bort samlagsnormen från gärningen
skulle underlätta för många sexuella brott då våldtäkt med främmande föremål skulle kunna
dömas under samma princip som våldtäkt genom samlag. Men kan man döma någon utan en
samlagsnorm och hur ska då detta ske? Ska domstolarna utgå ifrån vad offret själv hade föreställt
sig om hur händelsen skulle ske? Detta skulle kunna råda bot på den rådande heterosexuella
institutionaliseringen där offret mot/villigt går med på saker som förövaren föreslagit. Men
samtidigt blir det svårt att döma någon för att de inte har utfört en osagd fantasi om hur
händelsen ska gå till.
Regeringen i sin tur valde att föreslå i att offret skulle säga nej under händelsen (proposition
2004:32) och därmed är man tillbaka på det spår där offret ifrågasätts, som feminismen
kritiserar. Lundgren menar att fokuset på offret osynliggör det brott som förövaren har begått
(Lundgren 2004:41). Green i sin tur menar att våldtäktsfall är det yttersta beviset på
maktförordningen i samhället. Där offret ifrågasätts om sanningen i dennes utsaga och om
19
dennes agerande under händelsen. Rättegångarna är skapade så att offret är förövaren och de
ställs inför rätta för att se hur långt ifrån den stereotypa könsrollen denne är (Green 1999:131).
Även Andrea Dworkin skriver att hon genom sitt arbete har sett att offret utfrågas om
frivilligheten i händelsen då våld blir alltmer förekommande i samlag. Detta resulterar i ”roughsex defence” (Dworkin 1997:121). MacKinnon menar slutligen detta handlande är det grövsta
maktmedlet inom den heterosexuella institutionaliseringen. Maktmedlet används för att det är så
viktigt att offret, eller flickan, ska behaga förövaren, eller pojken, och det blir en balansgång
mellan att behöva behaga pojken eller om pojken har gått för långt i sin handling. Hon menar att
detta skapar flickor till ”andra klassens medborgare” (MacKinnon 189:130f).
I denna diskussion har jag nu varit inne och snuddat vi staten som maktmedel flera gånger, och
därmed vill jag nu gå in på det mer på djupet. För enkelheten i denna diskussion symboliserar jag
regeringens proposition med staten, någonting som jag anser inte är alltför långsökt. Regeringen
har beslutat att behålla reglerna om att offret ska säga nej (proposition 2004:32) trots att det inte
gillades av någon remissinstans. Som vi har sett är denna fråga väldigt komplex, men flera
förslag har lagts fram för att förhindra fokuset på offret. Dessa förslag har staten inte besvarat då
de anser att det fanns ytterligare en väg att gå, nämligen att sänka kravet på våld och vad som ska
inräknas i samlagsnormen.
När det kommer till statens maktmedel att visa på hur våld ska straffas så har vi redan varit inne
på detta tidigare med våldtäkt mot barn och grov våldtäkt mot barn. Trots förslag i att våldtäkt
mot barn ska klassas som grovt, då det hindrar barnets personliga utveckling, så har regeringen
ändå valt att använda en straffskala för grov våldtäkt. Det yttersta beviset på statens maktmedel
gällande våld.
Samtidigt har regeringen visat att de tänkt igenom detta framför allt genom samlagsnormen, som
nu inkluderar fler händelser än enbart samlag. Ett av deras föreslag, att onanera och vidröra det
sovande offret (proposition 2004:33), ligger så långt från tidigare samlagsnorm och detta visar på
att det inte krävs något våld alls för att det ska kunna klassas som våldtäkt.
Det är positivt att staten, som Eliasson (2003:24f) föreslår, har sänkt gränsen för vad som anses
vara övervåld. Men samtidigt ser vi makten inom våldsbenämning då dessa två förslag skapar en
paradox. En sexuellt myndig ungdom kan med andra ord bli våldtagen genom att bli berörd i
sovande tillstånd, medan ett omyndigt barn också kan bli våldtagen via könsorganet utan att det
kan ses som grövre. Jag inser här i mitt resonemang att det inte är samma straffskala på dessa två
händelser, men ordet våldtäkt är fortfarande detsamma även om händelserna skiljer sig betydligt
åt. Någonting som visar att staten har haft mer engagemang i frågan om samlagsnorm än om
våldtäkt mot barn.
Vi har även talat om statens utbildning som maktmedel som är feminismens förslag på lösning
av maktordning. Barnombudsmannen är till negativ till varför så få anmälda sexualbrott leder till
fälland domar och anser att resurser behövs läggas här (Barnombudsmannen 2001:1). RFSU vill
sträcka sig längre och utbilda institutioner som arbetar med att motverka generaliseringar
(RFSU.se). Skolverket är förslag på en sådan institution men har valt att inte engagera sig i
frågan. Det har även skrivits tydligt från Sexualbrottskommittén att detta inte krävs av
Skolverkets utbildningsområde.
20
Feminismen anser att staten bör ha utbildning inom sina institutioner både för att stereotypa
beteenden ska försvinna (Eliasson 2003:24f) och för att tillgodose offrens behov vid sexualbrott
(Green 1999:126ff). Detta är någonting som några av de remissvar som jag har tittat in på håller
med om, och därmed ser vi att de flesta remissinstanserna följer feminismens spår och ser en vikt
vid utbildning. Men samtidigt är det ingen som ifrågasätter varför det bestämts att Skolverket
inte ska utbilda nästa generation om de generaliseringar och normer som finns idag.
Barnombudsmannen är den som är mest i linje med feministiska idéer när det gäller att utbilda
den personal som handskas med sexualbrottsoffer. Trots att hjälp har skett till poliskåren genom
att uppdatera lokaler och system så som feministerna förespråkar (Green 1999:131) kritiserar
barnombudsmannen att hjälpen inte har nått ut till hela ledet av rättsprocessen, vilket resulterar i
att få fall av sexualbrott får en fällande dom. Någonting som feministerna hävdar är väsentligt
för att offer ska orka anmäla brottet (Green 1999:131f).
Regeringen, som då symboliserar staten i dess helhet, vänder sig emot den feministiska teorin
om hur man löser under- och överordningen i samhället. Regeringen visar att de inte kommer att
fortsätta att utbilda eller ge hjälp till institutioner som handskas med sexualbrottsoffer när de
skriver att de inte kommer att ge någon ekonomisk ersättning (Proposition 2004:131). Därmed
hade det varit lätt att se hur staten är överordnare, men jag anser att genom Sexualbrottskommitténs skrift att regeringen redan har lagt ner pengar till utbildning av rättsväsendet så kan
vi se en viss förändring.
Gällande diskussionen om media och sexuell exploatering är det intressant att inget av mina
studerade remissvar har valt att engagera sig i frågan om pornografibrott mot barn och
ungdomar. Endast Brottsoffermyndigheten skriver att det ligger för lite arbete bakom denna
fråga och att Sexualbrottskommittén inte har utrett området tillräckligt (Brottsoffermyndigheten
2001:4). Detta skulle kunna vara en förklaring till varför så få remissvar har tagit upp ämnet.
En feministisk teori är att media är den moderna maktkällan och inräknat i media är även
pornografiindustrin. De menar att pornografiindustrin inte bara underordnar människor utan
statliga instanser möjliggör även för pornografiindustrin, då ingen säger ifrån. Det är alltså inte
statens institutioner som är maktkällan, men de möjliggör för makkällan att existera (Dworkin
1997:110f). Denna feministiska maktteori blir tydlig när man ser till att inga remissinstanser har
valt att engagera sig i frågan. Feministernas teori är att det är de överordnande som sätter
gränserna och lagarna, samma grupp av människor som vill ha kvar den sexuella exploateringen
(Dworkin 1997:149).
För diskussionens skull kan vi jämföra remissvaren med engagemang i tidigare frågor. De flesta
instanser har funnit det positivt att man har höjt straffet på exempelvis våldtäkt mot barn. Där har
de, som tidigare redovisats, skrivit att Sverige tydligt visar att de inte accepterar dessa former av
brott då de både via ordval och via straffskala visar på allvaret i brottet. Vad säger då detta när
endast Brottsoffermyndigheten har åsikter om den otydliga formuleringen av pornografisk
framställning (Brottsoffermyndigheten 2001:4), och ingen har påpekat minimistraffet böter? Åter
igen ser vi en tystnad i detta område.
Regeringen har dock stramat åt tyglarna när det kommer till barn och ungdomar som poseras
sexuellt på nattklubbar. Detta kan aldrig ske mot en ungdom under 18 år – oavsett samtycke eller
21
inte. Det enda som inte är straffbart här är när tonåringen poserar sexuellt framför sin partner.
Regeringen har också, även om ingen annan har gett förslagen, angett att fotografering av
ungdom utan dess vilja ska vara straffbart oavsett hur gammal förövaren är (Proposition
2004:115).
Vidare har regeringen valt att öka maxstraffet till sex års fängelse när det kommer till
pornografibrott mot barn, dock har de inte föreslagit förändring på den låga straffskalan böter vid
pornografibrott mot barn. Oavsett regeringens arbete så ser vi tyvärr även en tystnad då de endast
skriver om sexuell posering på sexklubb, och inte sexuell posering framför en kamera. Det enda
de skriver är att tonåringen måste ge samtycke till händelsen, och sedan tar diskussionen slut.
Detta tysta förslag har jag tolkat som att en 15-åring fortfarande får filmas eller fotograferas så
länge den är villig till händelsen. All denna tystnad är vad feministen Dworkin menar är statens
maktmedel för att hjälpa pornografiindustrin – att inte säga någonting alls gör ungdomar
fortfarande kan utnyttjas av pornografiindustrin utan att straffas (Dworkin 1997:110f).
När det kommer till köp av prostitution, som feministerna anser är den mest underordnade
handlingen i dagens makthierarki, kan vi se att två remissinstanser har haft åsikter på Sexualbrottskommitténs förslag. Brottsoffermyndigheten anser att Sexualbrottskommittén har lagt för
stort fokus på att den prostituerade gör detta av egen vilja, och att ingen fokus läggs på förövaren
eller hallickens handlingar (Brottsoffermyndigheten 2001:9). Deras åsikter delas även av RFSU
som reagerar på att om man har en stadigvarande förbindelse så kan man inte stå för svars för att
man köper sex av denna person.
Åter igen ser vi till hur få remissinstanser som har engagerat sig i frågan gällande ungdomar och
prostitution. Samt är det endast RFSU som har satt sig emot att det ska vara lagligt vid en
stadigvarande förbindelse. Om en flicka och en pojke har en stadigvarande förbindelse så kan jag
inte vara den enda som antar att det inte behövs ekonomisk ersättning för ett samlag. Detta leder
till frågan om lagen verkligen är till för offret som utför de sexuella handlingarna, eller om det är
ett kryphål för köparen. Feminismens maktteori menar här att anledningen till varför prostitution
inte tas mer på allvar kan enbart bero på att de beslutsfattande fortfarande vill att prostitution
kvarstår. Så det prostituerade offret blir nedtryckt till sin situation av både den närmaste
förövaren, men även av rättssystemet och staten (Dworkin 1997:149).
Oavsett vad man anser om feministernas maktteori under denna rubrik så anser jag att det är
kritiserbart att så få remissinstanser har valt att engagera sig i frågorna om pornografi och
prostitution. Varför tystnaden råder kan ha flera orsaker än att beslutsfattarna vill ta del av
prostitutionen, men oavsett så visar tystnaden att någon form av överordnande makt är i spel.
Ytterligare en maktfaktor ligger åter igen i straffskalan. Maxstraffet föreslås och höjas till 2 års
fängelse, men minimistraffet kvarstår med böter (proposition 2004:93). Ingen har haft åsikter,
och därmed förhållit sig tysta, gällande straffskalan. Regeringen förhåller sig tysta gällande att
den prostituerade ska vara förälskad i köparen. Då det inte läggs fram som förslag i deras
proposition så har jag tolkat det som att de inte föreslår att det ska finnas ett kryphål för
”kärleken”. Däremot föreslår även regeringen att prostitution ska vara lagligt vid stadigvarande
förbindelse, och därmed kvarstår en del av remissvarens kritik i propositionsförslaget - att offret
får för lite hjälp av staten då denne anses vara frivillig till sin livssituation.
22
Slutsats
I denna dokumentstudie har jag sett tre feministiska maktteorier gestalta sig. Dessa tre
maktteorier är den heterosexuella institutionaliseringen, media och sexuell exploatering samt
staten som maktmedel.
Den heterosexuella institutionaliseringen handlar om de generaliserande roller vi har i samhället,
någonting som har skapats utifrån det heterosexuella förhållandet. Det är alltså ingen
våldtäktsteori, men i och med att jag studerar lagförslag kring sexuella brott så har denna
dokumentstudie fokuserat utifrån denna aspekt av den heterosexuella institutionaliseringen. Det
finns många roller som kan skapas men i sexuella sammanhang handlar det om att ha ”den
heterosexuella goda viljan” att alltid ställa upp sexuellt, även om det i vissa fall är
nedvärderande. I ungdomars fall har forskning visat på att de har svårt att säga nej under en
sexuell handling om de anser att de har bjudit ut sig, eller låtit handlingen gå för långt. Men
förutom detta så skapar den heterosexuella institutionaliseringen även generaliserande roller om
den sexuella förövaren, som ska vara sexuellt okontrollerbar, socialt missanpassad eller psykiskt
sjuk.
I remissvaren kan vi direkt se att det finns generaliserande åsikter då en remissinstans beskriver
att förövare ska dömas till brott även om de inte förstår sina handlingar, det vill säga: även om de
är socialt missanpassade eller psykiskt sjuka. Men i dokumentstudien kan vi även se att
remissinstanserna påpekar att det har skett för lite utredning till varför sexuellt våld uppkommer.
Därmed kan vi se att det ligger en kritik till att man utgår från de generaliserande bilder som
finns om offer och förövare idag.
Tittar vi närmare in på ungdomarnas situation så har ”den heterosexuella goda viljan” visats
tydligt. Det har godkänts att exempelvis två minderåriga (under 15 år) kan ha samtyckligt samlag
utan att det ska straffas, vilket gillas av både remissinstanser och regeringen. Här är det alltså
viktigare att barnet ska kunna starta en sexuell vilja istället för att skydda barnet upp till en
specifik ålder där den kan ha mognat i sitt beslutsfattande. Samtidigt som det gillas av
remissinstans och regering att barnet ska kunna uttrycka sin sexuella vilja så redovisar
kommitténs utredning att den genomsnittliga åldern hos ungdomliga förövare är minderåriga.
Remissinstanserna och regeringen skiljs dock i sina åsikter när det kommer till hur man ska
kunna mäta en ungdoms frivillighet till akten. Feminismens heterosexuella institutionalisering ur
ett ungdomligt perspektiv visar att ungdomar fostras till att inte kunna samtala om sex, och den
heterosexuella goda viljan gör att många ungdomar inte kan säga nej till en fullbordad händelse.
Remissinstanserna ser att en ungdom som har anmält en händelse inte ska behöva stå till svars
för sin frivillighet, det vill säga om ungdomen sa nej eller inte. Flera förslag ges på hur man ska
agera för att ta bort fokuset på offret. Här har dock regeringen valt att ha kvar kravet på att offret
ska ha sagt nej under händelsen, och därmed föreslagit ett fortsatt fokus på offret.
I detta skede kommer vi in på en feministisk maktteori om staten som maktmedel. Feminismen
menar här att fokus på offret under anmälningsprocessen är statens grövsta överordning. När det
kommer till statens makt i denna fråga så är dock min slutsats att det inte är så svart eller vitt
som feminismens maktteori vill utgå från att det är. Remissinstanserna olika förslag på att ta bort
fokuset från offret är det yttersta beviset på detta.
23
Förslag från remissinstanserna är bland annat att man istället ska lägga fokuset på förövaren och
om denne fick ett ja eller inte, någonting som kan skapa många anmälningar då få sexuella
händelser startar med ett muntligt samtycke. Ett annat förslag är att man ska utgå ifrån
förövarens gärning, men i detta fall ges inget förslag på vad gärningen ska jämföras med. Staten
måste då i sin tur sätta upp en rad gärningar som inte kan accepteras under en händelse, oavsett
om det har skett frivilligt eller inte – någonting som för makten tillbaka till staten. Ett sista
förslag är att man ska mäta våldet under händelsen, någonting som skulle framkalla att offer inte
kan anmäla icke-våldsamma sexuella händelser där annan makt än fysisk makt har dominerat.
Feminismen uttrycker även här att staten har det yttersta makmedlet i och med att det är staten
som sätter gränsen för vilket våld som kan anses vara våld, och detta visade sig när staten
beslutade att skilja på våldtäkt och grov våldtäkt mot barn, någonting som inte uppskattades av
remissinstanserna.
Slutsatsen är därmed att den feministiska maktteorin om staten som maktmedel har visats tydligt
från regeringens förslag men även i remissinstanserna förslag då flera förslag utgick ifrån att
staten skulle vara maktavgörande i vad som ska anses som våld. Med den nådda slutsatsen
kvarstår dock frågan om det går att undvika statens som maktmedel i det fall där lagar skrivs.
Men den feministiska maktteorin har även ett förslag på att utbildning kan generera en förståelse
av våra generaliseringar. En sådan förståelse skulle underlätta för oss att känna igen både offer,
men framför allt förövare. Staten är även här det yttersta maktmedlet då det är staten som har
resurser till att utbilda institutioner och befolkningen. När det kommer till staten som maktmedel
inom detta område så kan man se en liten skillnad mellan remissinstanserna och regeringen.
Olika remissinstanser har olika förslag på vad resurserna ska läggas på för att ge bästa
utbildningsresultat. Det handlar om allt från utbildning av polisämbete, domstolar, tjänstemän
som arbetar med offer och att utbildningsväsendet ska ta större ansvar för att undvika vidare
generaliseringar. Men det är många remissinstanser som har uttryckt sin vilja i att ha någon form
av utbildning inom institutioner.
Regeringen i sin tur har valt att lägga in lite resurser för att utbilda domstolsämbetet redan innan
utredningen var klar. Därtill har det skett en förändring hos polisämbetet och deras
arbetsförhållande. Men skillnaden är att regeringen har skrivit att de inte kommer att ge mer
resurser för utbildning eller för underlättning för tjänstemän. Inget krav eller underlättnad har
heller skett för den utbildande institutionen för att bryta generaliseringar.
Därtill kan vi se att remissinstanserna är inne på feminismens maktteoretiska spår att utbildning
måste ske, men regeringen har inte tagit steget fullt ut och därmed kan man åter igen se den
makten som feminismen hävdar finns hos staten.
Den sistnämnda feministiska maktteorin som har gått att utröna i denna dokumentstudie är den
om media och sexuell exploatering. Media är enligt feminismen en ny stor maktkälla som kan
jämföras med tidigare maktkällor så som kyrkans ojämlikhet mellan könen eller statens
ojämlikhet inför lagen. Media är en källa som idag ger oss generaliserade roller om hur vi ska
handla och agera. Media är även ett område som ger ungdomar värderingar om hur de ska handla
under en sexuell händelse, och därmed kommer vi in på pornografiindustrin. Feminismen skiljer
naturligtvis mellan sexuell exploatering via media och prostitution, men samtidigt förnekar de
24
inte att de går hand i hand. Genom studier av medias exploatering kommer feminismens
författare även in på prostitution. Detta gör även remissinstanserna och regeringen i deras förslag
till den nya sexualbrottslagen 2005, och därmed är prostitution inräknad i media och sexuell
exploatering.
Feminismens teori är här, som tidigare nämnt, att pornografiindustrin hjälper den heterosexuella
institutionaliseringen att skapa generaliserande roller. Framför allt hjälper de till att underordna
ungdomar vid sexuella händelser. De anser att denna industri får hjälp via staten och dess
lagsättning genom att ingenting görs för att stoppa den. Detsamma gäller för prostitution enligt
feminismens maktteori.
Vi kan se denna makt om vi blickar mot pornografiindustrin och remissinstanserna förslag, eller
snarare bristen på remissinstanserna förslag. Det är endast en remissinstans som har uttalat sig
inom detta område och då är det enbart för att kritisera att ett ordval från kommittén är otydligt
formulerat. Därefter har ingen remissinstans uttalat sig om den låga strafföljden om böter vid
pornografibrott mot minderåriga. Ingen har heller uttalat sig om att en sexuellt myndig ungdom
(15 år) kan enligt kommitténs förslag poseras, fotograferas eller filmas sexuellt.
Regeringens förslag är dock aningens mer tydliga. Deras förslag är att ingen ungdom under 18 år
ska kunna poseras sexuellt. Ungdomen ska dock kunna fotograferas eller filmas med dess
samtycke, men till skillnad från remissinstanserna föreslår de att det ska bli straffbart om
ungdomen inte har gett sitt gillande till händelsen. De har föreslagit att öka maxstraffet till sex
års fängelse, dock kravstår böter som lägsta straff för brott mot både barn och tonåringar.
Gällande prostitution anser vissa remissintanser att utredningen är baserad på att ungdomen
prostituerar sig frivilligt. Detta baseras på kommitténs utredning att ungdomen kan vara kär, vara
i förhållande eller vara sambo med köparen utan att det bör blir straffbart. Ytterligare förslag
eller kritik ges inte på straffskalan om böter eller max två års fängelse.
Regeringen har i sin proposition inte nämnt ett förslag om förälskelse, men dock hänvisar de till
att det inte kan anses vara prostitution om parterna är tillsammans, oavsett ekonomisk ersättning.
Vidare förslag på ändring av straffskalan ges inte.
Slutsatsen blir härmed att vi kan se makt från remissinstanser gällande existerandet av stereotypa
bilder inom den heterosexuella institutionen, även om de har visat kunskap om dess existens.
Dock har det inte gått att utröna från regeringens proposition. Den heterosexuella goda viljan
väger dock tungt hos både remissinstanser och regering då barn fortfarande ska kunna utöva sin
vilja trots att de inte uppnått myndig ålder.
Gällande staten som maktmedel så går även detta att se från remissinstansernas och regeringens
förslag. Dock lutar frågan åt om det går att undvika då staten är en maktavgörande instans, för
vad som än har föreslagits som åtgärder i lagtexten så blir staten fortfarande maktfull.
Gällande statens makt inom utbildning så är det dock inte synligt från remissinstanser då de
frågar mycket efter detta. Därmed är min slutsats att remissinstanserna inte låter makten av
utbildning bero, utan att de kräver ansvar från staten. Men gällande makten i regeringens
proposition är min slutsats inte enig, då regeringen har uppgett viss utbildning av vissa
institutioner – men även fullkomligt nekat utbildning av andra institutioner.
25
Sist, men inte minst, är min slutsats att det gå att se en stor makt inom media och sexuell
exploatering. Feminismen pratar om att tystnaden blir vapnet som möjliggör och underlättar för
pornografiindustrin och den sexuella exploateringen – en tystnad som är påtaglig från
regeringen, men framför allt från remissinstanserna.
26
Vidare forskning
I denna dokumentstudie har det oavbrutet varit ett problem att för lite forskning finns mellan
feminism och barn och ungdomar. Det finns ytterst lite forskning som har hittats, och
presenterats i denna dokumentstudie, kring detta område. Någonting som jag har ansett varit
önskvärt för denna studie är forskning kring exempelvis föräldrars makt över sina barn,
grupprocesser, grupptryck etc. Litteratur som hittade kring området kom från Lundgren (2004)
och även hon önskade att mer forskning skulle göras från ett ålders- och könsperspektiv. Jag
håller med om att forskning kring ungdomar måste ske mera, men samtidigt måste man se till
skillnader hon ungdomar på grund av könet, om det finns annan makt som underordnar flickor
än pojkar.
Vidare var det en stor saknad av feministisk forskning kring incest. En stor del av
Sexualbrottskommitténs betänkande och remissinstansernas svar var fokuserat kring frågan om
incest – ett utbrett brott i Sverige. Dock fanns jag ingen specifik forskning på området inom
feministisk maktteori. Även där kan man se efter om vidare forskning.
Intressant vore även forskning kring vilken effekt Skolverkets utbildning har för att motverka
normer och värderingar under ett långt perspektiv. Att ingen har begärt deras involvering i denna
fråga, samt att de har bestämt att inte involvera sig, bygger på att de redan arbetar mot att ändra
elevernas normer och värderingar för att förebygga brott i framtiden. En studie för att se hur
detta görs eller om det ger resultat är därmed önskvärt.
27
Källförteckning
Abbott, Pamela & Wallace, Claire (1997). Introduktion till sociologi – feministiska perspektiv.
Lund: Studentlitteratur.
Abelsson, Johanna & Hulusjö, Anna (2008). I sexualitetens gränstrakter – en studie av
ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster. Göteborg:
Göteborgs stad, Social Resursförvaltning.
Bryman, Alan (2001). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB.
Dworkin, Andrea (1997). Life and death. Unapologetic Writings on the Continuing War Against
Women. London: Virago Press.
Eliasson, Mona (2003). Mäns våld mot kvinnor. 2 uppl. Stockholm: Natur och Kultur.
Gemzöe, Lena (2008). Bildas ismer. Feminism. Stockholm: Bilda förlag.
Green, December (1999). Gender Violence in Africa. African Women’s responses. Basingstoke:
MacMillan Press Ltd.
Ljung, Margareta (2007). Feministisk teori. I Per Månsson (red.). Moderna samhällsteorier –
Traditioner, riktningar, teoretiker (s.220-260). Stockholm: Norstedts.
Lundgren, Silje (2004). You’re a Useless Person. Utsatt i förbifarten. Hur fokus förskjuts i
svensk forskning om våld mot unga kvinnor. Uppsala: Uppsala Universitet.
MacKinnon, Catharine A. (1998). Toward a Feminist Theory of the State. London: Harvard
University.
Westerstrand, Jenny (2008). Mellan mäns händer. Kvinnors rättsubjektivitet, internationell rätt
och diskurser om prostitution och trafficking. Uppsala: Uppsala Universitet.
Rapporter
Barnombudsmannen (2001). Betänkandet (SOU 2001:14) Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den
sexuella integriteten och angränsande frågor. Stockholm: Barnombudsmannen (Diarienr:
Ju2001/1805).
Brottsoffermyndigheten (2001). SOU 2001:14 Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den sexuella
integriteten och angränsande frågor. Umeå: Brottsoffermyndigheten (Remissvar)
Brå (2008). Våldtäkt mot personer 15 år eller äldre. Utvecklingen under åren 1995-2006.
Stockholm: Brottsförebyggande rådet (Rapport 2008:13).
Justitiedepartementet (2002). Sexualbrotten. Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och
angränsande frågor. Betänkande av 1998 års Sexualbrottskommitté (SOU 2001:14).
Sammanställning av remissyttranden. Stockholm: Justitiedepartementet (Ju2001/18005).
Kvinnofronten (2001). Yttrande 2001.09.26. Betänkandet SOU 2001:14 – Sexualbrotten.
Skarpnäck: Kvinnofronten.
28
Proposition (2004). Regeringens proposition 2004/05:45. Stockholm: Regeringskansliet
(proposition 2004/05:45).
Sexualbrottskommitténs (2001). Sexualbrotten – Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och
angränsande frågor. Stockholm: Justitiedepartementet (SOU 2001:14).
Skolverket (2001). Betänkandet sexualbrotten (SOU 2001:14). Stockholm: Skolverket (Yttrande
2001-09-24).
Ej tryckt litteratur
Barnombudsmannen (senast uppdaterad 2012). Officiellt namn: Barnombudsmannen.
[Elektronisk] Tillgänglig vid: http://www.barnombudsmannen.se/om-oss/uppdragorganisation-och-arbetssatt/ [Hämtad 2012-06-05].
BRIS (senast uppdaterad 2012). Officiellt namn: Barnens Rätt i Samhället. [Elektronisk]
Tillgänglig vid: http://bris.se/ [Hämtad 2012-06-25].
Brottoffermyndigheten (2012). Officiellt namn: Brottsoffermyndigheten. [Elektronisk]
Tillgänglig vid: http://www.brottsoffermyndigheten.se/om-oss [Hämtad 2012-06-05].
Rädda Barnen (senast uppdaterad 2011). Officiellt namn: Rädda barnen. [Elektronisk]
Tillgänglig vid: http://raddabarnen.se/omraddabarnen/Pages/default.aspx [Hämtad 2012-0625].
RFSU (senast uppdaterad 2012). Officiellt namn: Riksförbundet för sexuell upplysning.
[Elektronisk] Tillgänglig vid: http://www.rfsu.se/sv/Om-RFSU/ [Hämtad 2012-05-07].
BRÅ (senast uppdaterad 2012). Officiellt namn: Brottsförebyggande rådet. [Elektronisk]
Tillgänglig vid: http://www.bra.se/bra/brott--statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html [Hämtad
2012-06-17].
Skolverket (senast uppdaterad 2011). Officiellt namn: Skolverket. [Elektronisk] Tillgänglig vid:
http://www.skolverket.se/2.3894/2.3901 [Hämtad 2012-06-05].
Ungdomsstyrelsen (senast uppdaterad 2010). Officiellt namn: Ungdomsstyrelsen. [Elektronisk]
Tillgänglig vid: http://www.ungdomsstyrelsen.se/kat/0,2070,4,00.html ]Hämtad 2012-0605].
29
