innehållsförteckning

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ............................................................................................2
1.1 Problemformulering........................................................................3
1.2 Syfte och frågeställningar ...............................................................3
1.3 Begreppsdefinitioner.......................................................................3
1.3.1 Jämställdhet ........................................................................4
1.3.2 Genus..................................................................................4
1.3.3 Socialt arbete och makt .......................................................4
2. TIDIGARE FORSKNING ........................................................................5
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER.....................................................10
3.1 Socialkonstruktivistisk teori............................................................10
3.2 Genusteori .....................................................................................12
3.2.1 Genus som maktstruktur......................................................13
3.3 Intersektionalitetsteori ....................................................................14
4. METODDISKUSSION .............................................................................16
4.1 Förstudie ........................................................................................16
4.2 Urval av informanter.......................................................................17
4.3 Planering och genomförande av intervjuer ......................................18
4.4 Tillvägagångssätt i analys ...............................................................19
4.5 Validitet och reliabilitet ..................................................................20
4.6 Förförståelse ...................................................................................20
4.7 Avgränsningar ................................................................................20
5. RESULTAT OCH ANALYS ....................................................................21
5.1 Genus och jämställdhet – vad är det egentligen? .............................21
5.2 Samhällets prägel............................................................................23
5.3 Traditionell socialtjänst...................................................................24
5.4 Vad vill klienterna ha?....................................................................26
5.5 Tankar om könsspecifika skillnader ................................................27
5.6 Jämställdhet på vems villkor? .........................................................31
5.7 Kunskap och diskussion efterlyses ..................................................33
5.8 Det går så långsamt….....................................................................37
6. SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ............................................39
6.1 Sammanfattning..............................................................................39
6.2 Diskussion......................................................................................41
7. REFERENSFÖRTECKNING ...................................................................46
8. BILAGOR.................................................................................................49
1. INLEDNING
En vanlig kommentar när man pratar om jämställdhet idag är hur långt vi i
Sverige kommit i vårt jämställdhetsarbete och hur jämställt vårt samhälle är.
Många jämför Sverige med andra länder och konstaterar att kvinnor har det så
himla bra här. Är det verkligen så? Jo, visst har vi kommit längre än många andra
länder, men att nöja sig med det och finna sig i situationen är egentligen det värsta
som kan hända för Sveriges jämställdhetsarbete eftersom det betyder att
diskussionen och problematiseringen kring genus- och jämställdhetsfrågor i stor
utsträckning upphör. Folk lutar sig mot tanken att vi har det bättre än många andra
och är så gott som nöjda trots att det svart på vitt finns bevis för att det svenska
samhället inte på långa vägar är jämställt.
Bodil Bergman, forskare och docent i psykologi vid Göteborgs universitet, har
forskat om jämställdhet i arbetslivet och hur mäns och kvinnors attityder påverkar
den faktiska jämställdheten. Hon menar att det handlar om inlärda attityder och
sociala strukturer som sitter djupare än man kan tro, vilket blir ett hinder mot
utvecklingen av jämställdheten. Bergman menar dock att detta går att förändra
med medvetandegörande. Många är ofta omedvetna om att de tänker ojämställt,
säger Bergman (Melander, 2006).
Varför måste det då vara jämställt? Det är en reaktion man ofta kan få ute i
samhället. Varför är det så hemskt att kvinnor är kvinnor och män är män? Många
kanske trivs i de roller vi skolats in i och har svårt att se någon fara i det. Ibland
kan det vara svårt att se vad ojämställdhet leder till i långa loppet, och det är
därför viktigt att granska vad som faktiskt sker, både inom hemmets fyra väggar
och på ett mer strukturellt samhällsplan. I grund och botten handlar
jämställdhetsarbete om rättvisa och mänskliga rättigheter. Människor ska oavsett
kön ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, vilket inte är fallet idag.
Vi kan se skillnaderna mellan könen när det gäller löneläget, föräldraledighet,
vem som utför det oavlönade arbetet i hemmet, vilka som dominerar inom
slitsamma och lågavlönade yrken, och vilka som dominerar på chefsposter och
andra toppositioner. Det är fortfarande så att människor har olika förväntningar på
sig beroende på om de är kvinnor eller män och inte beroende vem de egentligen
är. Förväntningarna gör också att vi från barnsben slussas in i någon slags mall för
hur flickor/kvinnor respektive pojkar/män ska vara och bete sig, vilket formar
våra framtidsutsikter olika. Jämställdhetsarbete syftar alltså till att i alla
situationer sträva mot att alla människor ska ha lika villkor och förutsättningar
oavsett kön och att ingen ska bli diskriminerad på grund av sin könstillhörighet.
Frågan är vems ansvar det egentligen är att motverka diskriminering och att hålla
diskussionen om genus och jämställdhet levande. De lagar som idag reglerar
jämställdhet riktar sig främst till jämställdheten i arbetslivet. Hur till exempel
socialtjänsten ska bemöta klienter och behandla medmänniskor ur ett
jämställdhetsperspektiv finns inte reglerat i lagtext annat än i regeringsformen där
det står skrivet att alla ska ha lika rättigheter och ingen får missgynnas på grund
av sitt kön (Socialstyrelsen, 2004). Socialtjänsten arbetar med de mest utsatta i
vårt samhälle och har därmed möjlighet att påverka människor i positiv
bemärkelse. Ändå visar en rapport från Socialstyrelsen att klienter inom
socialtjänsten behandlas olika och diskrimineras utifrån sitt kön. Är det allas
ansvar att arbeta för jämställdhet, är det politikernas ansvar, eller krävs det kanske
2
ytterligare lagstiftning? När det gäller socialt arbete pekar Ingela Kolfjord (1997)
på socialhögskolornas ansvar och menar att avsaknaden av undervisning i till
exempel genusteori i socialt arbete på sociala utbildningar dels beror på bristen av
empiriska undersökningar som fokuserar på könsrelationer och dels på ett
motstånd mot teorier som problematiserar maktförhållanden mellan könen. Hon
påpekar hur viktigt det är att problematisera kring könsfrågor och menar att man
borde införa sådana teorier såväl inom socialtjänsten som på socialhögskolorna.
Könsperspektivet berör oss alla och styr våra handlingar och förhållningssätt,
liksom andra faktorer såsom ålder, etnicitet och grupptillhörighet (Kolfjord,
1997).
1.1 Problemformulering
Trots att vi i Sverige länge har jobbat för jämställdhet och anser oss vara ganska
upplysta i ämnet, så verkar det fortfarande vara de traditionella tankarna kring kön
som styr oss i praktiken. Socialstyrelsens rapport Jämställd socialtjänst? (2004)
visar att socialtjänstens klienter behandlas olika utifrån sitt kön och därmed får
olika insatser när de söker hjälp. Även andra studier på området har påvisat
liknande resultat. Därför är vi nyfikna på hur socialtjänsten tar hänsyn till,
påverkas av och är medvetna om genusaspekten i mötet med sina klienter. Vi har
en föreställning om att det måste finnas en medvetenhet om genus- och
jämställdhetsfrågor för att jämställdhetsutvecklingen ska kunna gå framåt. Det är
möjligt att det förekommer diskussioner om genus och jämställdhet vad gäller de
anställda på socialtjänsten som till exempel hur många av varje kön som finns
representerat på arbetsplatsen och löneläget för kvinnor och män. Vi ska dock inte
alls undersöka denna aspekt utan vi är intresserade av det externa
jämställdhetsarbetet, det vill säga om man arbetar med sina klienter utifrån ett
genus- och jämställdhetsperspektiv och hur medveten man är om dessa frågor i
klientkontakten.
1.2 Syfte och frågeställningar
Vårt huvudsyfte är att undersöka hur socialsekreterares medvetenhet om genus
och jämställdhet ser ut i Malmö stad. Vi vill också undersöka om
socialsekreterarna arbetar med genus- och jämställdhetsfrågor gentemot sina
klienter, och i så fall hur detta arbete ser ut.
Vi avser att besvara följande frågeställningar:
?
Studier visar att socialtjänstens klienter behandlas olika utifrån kön. Vad
tror våra informanter att det beror på?
?
Kan socialsekreterare arbeta utifrån ett jämställdhetsperspektiv med sina
klienter och i så fall hur?
?
Behöver man öka medvetenheten om genus och jämställdhet hos
socialsekreterare, och i så fall hur ska det göras?
1.3 Begreppsdefinitioner
För att förtydliga de begrepp vi använder oss av i vår studie känner vi att det
skulle vara bra att definiera begreppen ordentligt.
3
2.1.3 Jämställdhet
Med begreppet jämställdhet menar vi att kvinnor och män ska ha samma
möjligheter, rättigheter och skyldigheter på alla plan i livet och på alla nivåer i
samhället. Eftersom kvinnor och män ofta har olika förutsättningar till att börja
med handlar jämställdhet inte alltid om att behandla kvinnor och män lika,
eftersom det i så fall skulle leda till fortsatt ojämställdhet. Jämställdhet handlar
snarare om att i alla situationer sträva mot att alla människor ska ha lika villkor
och förutsättningar oavsett kön. I Nationalencyklopedins definition av
jämställdhet görs skillnad mellan kvantitativ och kvalitativ jämställdhet. Den
kvantitativa jämställdheten behandlar rättviseaspekten, vilket till exempel innebär
att kvinnor och män ska ha lika löner, arbetsvillkor och inflytande, samt att jämn
könsfördelning ska eftersträvas. Den kvalitativa jämställdheten eftersträvar
könsneutralitet på alla nivåer i samhället. Detta innebär att man inte ska låta
tillskrivna könsbestämda egenskaper och kompetenser styra villkor, regler,
rutiner, organisation, värderingar, maktförhållanden och så vidare
(Nationalencyklopedin, 2006). Med andra ord är det våra individuella egenskaper
som ska vara av betydelse och inte de egenskaper vi anses ha på grund av vårt
kön. Vi tolkar detta som att könets betydelse blir väldigt viktigt i den kvantitativa
jämställdheten, medan den kvalitativa jämställdheten ser till det individuella hos
människor, varpå könets betydelse försvagas. Bristande jämställdhet leder i
förlängningen till att människor diskrimineras på olika sätt och i olika situationer
vilket kan ge konsekvenser i form av sociala problem och missförhållanden. Vi
vill också klargöra att jämställdhet skiljer sig från begreppet jämlikhet på det sätt
att jämlikhet rör alla människors lika värde medan jämställdhet enbart fokuserar
på förhållandet mellan könen.
2.1.2 Genus
Vi kommer i vår undersökning att skilja på begreppen kön och genus. Kön för oss
är det biologiska könet, att vi som kvinnor och män ser fysiskt olika ut. När vi
talar om genus menar vi istället det socialt konstruerade könet, det vill säga så
som samhället lär oss att vi ska vara och bete oss som män respektive kvinnor.
Genus är resultatet av kulturella och sociala processer där man tillskriver
människor och sedvanor könsspecifika egenskaper och därmed karakteriserar dem
som manliga/maskulina eller kvinnliga/feminina (Nationalencyklopedin, 2006).
Begreppet genus innebär också att man ser på skillnaderna mellan könen ur ett
maktperspektiv. Genusbegreppet visar hur människor på grund av vilket kön man
föds med ges olika förväntningar, möjligheter och olika tillgång till plats,
utrymme och makt i livet. Mannens överordning i samhället möjliggörs av både
kvinnor och män och kan fortsätta existera så länge kvinnor och män hålls isär
och har olika sfärer att röra sig i (Hirdman, 2001). Vi vill också förtydliga att vi
drar paralleller mellan genus och kvalitativ jämställdhet. Vi ser att den kvalitativa
jämställdheten strävar efter samma förståelse av det konstruerade könet som
genus eftersom den eftersträvar könsneutralitet och fokuserar på individualitet.
2.1.3 Socialt arbete och makt
Det går inte att tala om socialt arbete utan att inkludera begreppen makt och
kontroll. Alla människovårdande organisationer såsom socialtjänsten medför ett
maktförhållande där den hjälpsökande klienten automatiskt hamnar i
beroendeposition och därmed befinner sig i underläge gentemot socialarbetaren.
Sociologen Bourdieu ser, enligt Järvinen (2002), välfärdsstaten som en
sammansatt serie av olika självständiga fält där varje fält har sina specifika regler
och strukturer, och där dynamiska maktprocesser pågår både internt och i
4
förhållande till andra fält i syfte att berättiga sin egen existens i samhället. Varje
fält har något som Bourdieu kallar för doxa. Fältets doxa innefattar de regler,
rutiner och föreställningar om vad som är rätt/fel, normalt/onormalt,
naturligt/onaturligt. Doxa inom socialt arbete kan till exempel vara
socialarbetarnas uppfattningar om sin funktion samt deras föreställningar om
klienter. Kort sagt kan man förklara doxa som ett uppfattnings- och
värderingssystem som ses som något naturligt och inte ifrågasätts trots att
systemet i grund och botten skapats av fältet självt. Det som är viktigt att påpeka
är att doxa alltid hänger samman med maktutövning och att alla uppfattningar och
handlingsmönster som fältet och dess doxa kännetecknas av också fungerar som
maktinstrument i den bemärkelsen att den maktutövning som förekommer på det
sociala arbetets olika fält, legitimeras genom välfärdsstatens godkännande och
därmed inte uppfattas som makt i tvingande och våldsam bemärkelse (Järvinen,
2002). Den makt och det inflytande socialarbetare förfogar över är förankrade i
den människovårdande organisation de arbetar i eftersom socialarbetaren tar till
sig och införlivar de rådande strukturerna som finns på fältet. Bourdieu visar att
det som uppfattas som naturligt och berättigat inom socialt arbete egentligen
handlar om en strukturell makt som genomsyrar allt ifrån inställningar och
tankesätt till beteende och agerande inom socialt arbete.
Foucault är en klassisk teoretiker i maktsammanhang och menar att makt
historiskt sett genomgått en förändring från att vara en suverän kraft med
oförbehållsam rätt att bestämma över liv, död och egendom till att vara en modern
makt vars mekanismer mer går ut på att stimulera, kontrollera och organisera
individ och samhälle. Denna moderna makt kallar Foucault för biomakt vilket helt
enkelt innebär de maktprocedurer och funktioner som livet både påverkas och
skapas av. Biomakt fokuserar på livet och hur det levs och upplevs, ordnas och
produceras varpå livet och kroppen blivit viktiga områden där makt, processer och
beslut kan utövas. I detta har också könet fått en större betydelse och blivit ett
föremål varigenom institutioner som politik och ekonomi kan reglera och
disciplinera befolkning och kontrollera samhället. Kön har blivit något praktiskt
och centralt i hur livet förvaltas eftersom kön dominerar våra tankar. Foucault
använder uttrycket allt är kön för att tydliggöra denna åsikt. Inte förrän vi befriat
oss från könets dominans kan vi hävda individers mångfald och möjligheter
(Foucault, 1976)
2. TIDIGARE FORSKNING
År 2004 utkom Socialstyrelsen med en rapport som granskar socialtjänsten ur ett
jämställdhetsperspektiv. Rapporten visar att det finns tydliga skillnader beroende
på kön när det kommer till resurs- och insatsfördelningen från socialtjänsten.
Exempelvis får fler ensamstående män än kvinnor bistånd, men när det kommer
till ensamstående med barn är det fler kvinnor än män som får bistånd. Bland de
äldre är det fler kvinnor än män som beviljas hemtjänst och särskilt boende. Något
fler insatser för barn och unga ges till pojkar än till flickor och rapporten pekar
också på att socialtjänsten ofta fokuserar på olika saker hos pojkar/flickor och
kvinnor/män i sina bedömningar. Självklart finns det många förklaringar till
varför det ser ut som det gör. Samhällsförhållandena, till exempel olikheter mellan
könen i inkomstförhållanden och i situationen på arbetsmarknaden, påverkar
såklart mäns och kvinnors ekonomiska förhållanden vilket i sin tur påverkar deras
behov av socialtjänstens insatser. Kvinnor och män har genom livet lärt sig att
5
bete sig på olika sätt vilket också innebär skillnader i behov mellan könen. Till
exempel är det ofta kvinnor som tar vårdansvaret för barn, make och åldriga
föräldrar. Rapporten pekar också på att unga tjejer och killar med problem ofta
utrycker dessa på olika sätt och därmed blir de heller inte uppmärksammade och
behandlade på samma sätt. Ojämställdheterna i vårt land gör alltså att behoven av
insatser till viss del ser olika ut mellan könen. Det är omöjligt för socialtjänsten att
behandla kvinnor och män likadant då deras individuella förutsättningar ofta är
olika. Att ge samma eller lika mycket till de båda könen blir ju därmed ojämställt.
Häri ligger också socialtjänstens dilemma, påpekas det i rapporten. Genom att
socialtjänsten tar hänsyn till skapade olikheter mellan kvinnor och män och ger
olika insatser beroende på kön synliggörs också de skapade könsskillnaderna
varpå de riskerar att ytterligare konserveras och stereotypifieras. Om man istället
betonar att kvinnor och män är lika riskerar man att förbise eventuella
könsspecifika skillnader i behov och förutsättningar. Vidare visar rapporten att det
kan finnas en motsättning mellan klientens självbestämmande och jämställdhet, då
klient och personal ibland har olika normer gällande jämställdhet. Slutsatsen i
rapporten är att det saknas kunskap om både evidens och kostnadseffektivitet
inom socialtjänsten och att det finns ett stort behov av mer forskning kring
kvinnor och män i socialtjänsten. Socialtjänsten behöver
uppmärksamma och erkänna problematiken med hur man ska bemöta klienterna
jämställt och det måste också skapas en medvetenhet och en diskussion kring
jämställdhet inom socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2004).
Christian Kullbergs avhandling Socialt arbete som kommunikativ praktik (1994)
visar att socialsekreterare påverkas av traditionella föreställningar om manligt och
kvinnligt vilket leder till att klienter ofta behandlas och bedöms utifrån sitt kön
vilket därmed bidrar till att deras ärenden styrs och behandlas på olika sätt.
Kullberg skriver att det är vanligt att anställda inom människovårdande
organisationer, såsom socialtjänsten, ofta utgår ifrån någon slags arbetshypotes1
eller stereotypa föreställningar i sitt arbete med klienter. Kullberg menar att dessa
hypoteser eller föreställningar ofta underlättar för socialsekreterare att
kategorisera klienterna och deras behov till de insatser som kan erbjudas men
också att tänkandet i termer av kategorisering underlättar socialsekreterares
kontroll över ärendet och klientens situation. Genom att skapa typfall kan
socialsekreterare tydligare se ärendets storlek och arbetsbörda och därmed avgöra
om de ska undvika att gå in i ärendet eller inte. Kullberg menar att
socialsekreterarnas traditionella föreställningar om kön präglar synen på manliga
och kvinnliga klienter vad gäller förvärvsarbete och omvårdnad. Ett fortfarande
ganska vanligt synsätt är att kvinnor skulle vara mer lämpade för vårdande
uppgifter. Samtalen mellan socialsekreterare och kvinnliga klienter kretsar därför
oftare kring barn och familj, menar Kullberg, medan socialsekreterarnas samtal
med manliga klienter knappt berör ämnet barn och familj utan handlar mer om
försörjning (Kullberg, 1994).
I boken Åt var och en efter behov (1998) diskuterar Sandquist hur socialtjänsten
ofta bemöter sina klienter olika eftersom de har skilda förväntningar och krav på
klienterna beroende på deras kön. Därmed skyms också klientens egentliga behov
bakom könsstereotypa föreställningar vilket i sin tur kan leda till fel insatser och
stöd. Sandquist menar att det finns forskning som tyder på att män gynnas av
välfärdspolitiska resurser och att kvinnor och män ofta bedöms olika trots att
1
Vi drar här paralleller till Bourdieus teori om doxa som vi beskriver på sidan 4.
6
deras faktiska förutsättningar ser likadana ut. Ojämställda strukturer leder också
till ineffektivitet, menar Sandquist. Människor får inte de resurser de behöver utan
stereotypifieras och ges de resurser de utifrån sitt kön anses behöva. Samhällets
resurser utnyttjas därmed inte på ett effektivt sätt och kvaliteten på den service
som erbjuds brister (Sandquist, 1998).
Ingela Kolfjord2, lektor i socialt arbete, pekar på att vi alla bär på samhällets
normer och värderingar. Hon menar att maktperspektivet som finns mellan
kvinnor och män inte alltid är medvetandegjort hos oss, vilket betyder att vi i
vardagslivet ständigt reproducerar synen på kvinnans respektive mannens plats i
samhället (Kolfjord, 1997). Socialtjänsten är inget undantag utan även där
upprätthåller såväl män som kvinnor den patriarkala strukturen i samhället genom
att bortse från maktperspektivet och se på sina klienter utifrån traditionella och
könsspecifika mönster. Kåhl menar till exempel att det traditionella synsättet på
moder- och faderskap lever kvar i socialtjänstens utredningar där mammor ses
som huvudansvariga för barnen medan pappor slipper undan ansvaret. Detta leder
till att kvinnor som brister i omsorg mot sina barn klandras mycket hårdare än
män (Kåhl, 1995). Mats Hiltes studie Förändring och kön i socialt arbete (2000)
visar också på könsspecifika förväntningar i valet av insatser och åtgärder för
klienterna. Han har tittat på hur socialarbetare ser på och arbetar med föräldrar till
ungdomar på glid och vilka förväntningar och krav som ställs på föräldrarna.
Liksom Kåhl ser Hilte att det finns ett traditionellt synsätt på moder- och
faderskap. Modern ges ofta en central roll i utredning och behandling då det finns
en förväntan om att modern ska vara den omsorgsgivande och omhändertagande.
Faderns roll är inte alls framträdande, inte ens när klienten specifikt bett om att
fokusera mer på fadern. Detta osynliggörande av fadern visar tydligt den syn som
fortfarande finns av fadern som den sekundära vårdnadshavaren, menar Hilte
(Hilte, 2000). Kåhl menar att man även kan se könsstereotypa mönster när det
gäller barn- och ungdomsutredningar där manlighet förknippas med aktivt
beteende och kvinnlighet förknippas med passivitet. Tjejer som bryter mot dessa
könsstereotypa mönster fördöms mycket starkare än killar. Detta syns tydligt vid
missbruk då kvinnor inte bara bryter mot den kulturella definitionen av
kvinnlighet utan också mot det omsorgsansvaret som enligt samhällsnormen
ålagts henne. Drogberoende kvinnor fördöms hårdare av samhället eftersom deras
missbruk inkräktar på deras roller som hustru, mor eller plikttrogen dotter (Kåhl,
1995).
Det finns en hel del forskning om vilket könscentrerat samhälle vi lever i och hur
vi redan från barnsben får lära oss att uppträda olika beroende på om vi är flickor
eller pojkar. Föreställningar om könsspecifika egenskaper och beteenden
införlivas i identiteten redan från barnsben och finns sedan med oss genom hela
livet och formar vårt sätt att se på oss själva och andra. Christina Andersson
(1996) har undersökt hur flickor med avvikande beteende bemöts och behandlas
av omvärlden. Hon pekar på hur flickor och pojkar hanteras olika från första stund
i livet och hur vi tidigt präglas in i våra roller och beter oss utifrån hur en
pojke/flicka ska agera. Till exempel ses killar som sunda om de är aktiva och ta
plats, medan tjejer anses okvinnliga om de tar för sig och är alltför självständiga.
Att killar ska vara aktiva och tjejer passiva går även igen i killars och tjejers
riskbeteenden, som till exempel missbruk och kriminalitet, menar Andersson.
Killars riskbeteenden är oftast är en aktiv handling, medan tjejers riskbeteende
2
Tidigare Ingela Kåhl
7
ofta består i att de utsätter sig för risken att bli offer för andras handlingar.
Beteende som tolereras för killar ses ofta som avvikande för tjejer. Andersson
menar att tjejer som uppmärksammas av till exempel skola och socialtjänst för
avvikande beteende egentligen inte åsamkar samhället, sig själv eller någon annan
skada, utan uppmärksammas för att deras beteende strider mot de traditionella
könsrollerna. Till exempel är det vanligt förekommande att tjejers sexualitet, när
de gjorde sexdebut och hur många partners de haft, tas upp som argument i
utredningar, medan killars sexuella beteende först uppmärksammas om det
handlar om våldtäkt eller övergrepp. Andersson visar alltså på hur konstruktioner
av kön på detta sätt leder till diskriminering mellan könen och ojämställda
maktstrukturer där kvinnor redan tidigt i livet hamnar i underläge gentemot män
(Andersson, 1996).
I boken kön och juridik i socialt arbete (1999) uppmärksammar Astrid Schlytter
att även rättsliga normer i en rad avseenden är olika för kvinnor och män och för
flickor och pojkar. I tillämpningen har till exempel rekvisitet annat socialt
nedbrytande beteende i 3 § i lagen om vård av unga (LVU) vidgats utanför
riktlinjerna i förarbetena. Pojkar och flickor bedöms på olika grunder då pojkar
ges större handlingsutrymme medan flickors sociala situation och sexualitet
granskas hårdare och mer ingående. Schlytter menar att lagar och domslut
medverkar till att osynliggöra flickors behov och rättigheter eftersom lagen ger
intryck av att vara könsneutral när den egentligen inte är det. De normer som
bildats genom rättspraxis bygger på förlegade föreställningar om vad som är
manligt och kvinnligt, vilket innebär att lagen och hur den används i praktiken
bidrar till att upprätthålla ojämställda könsmaktsförhållanden. Dessutom, menar
Schlytter, är lagen uppbyggd så att den diskriminerar flickor eftersom lagen ofta
kräver ett utåtriktat aktivt handlande, och då flickor ofta agerar genom till
exempel självsvält och annat självskadebeteende som ofta döljs för omgivningen,
faller de utanför ramen för LVU (Schlytter, 1999).
Mats Hilte och Ingrid Claezon visar i sin bok Flickor och pojkar på institution –
ett könsperspektiv på vården av ungdomar (2005), att det finns en väldigt
traditionell och stereotyp syn på manligt och kvinnligt hos personalen på
behandlingshem, vilket också formar personalens uppfattning om ungdomarnas
problem samt den vård och behandling ungdomarna får. Behandlarna själva utgår
från traditionella föreställningar om kön där kvinnorna i personalen ska
representera känslor och närhet medan männen ska representera rationalitet,
förnuft och handlingskraft. Ungdomarna vid institutionerna behandlas också
utifrån könsspecifika mönster och de problematiseras och socialiseras efter
traditionella uppfattningar om kön. Killarnas aktiviteter innebär oftast något
aktivt, så som idrott och att vistas i naturen, medan aktiviteterna för flickor är mer
passiva och ofta handlar om det egna utseendet och kläder. Hilte och Claezons
studie visar att behandlarna ofta är välvilligt inställda till sitt arbete men
reflekterar inte över könsskillnader och sina egna föreställningar om kön, varpå
behandlingsarbetet bidrar till att upprätthålla traditionella könsföreställningar och
könsskillnader (Hilte & Claezon, 2005). Även Tina Mattsson, doktor i socialt
arbete, har undersökt genusperspektivet på behandlingshem och hennes resultat
visar att personalen även inom missbruksvården intar traditionella roller där
kvinnorna representerar kärleksfulla mödrar medan männen representerar
auktoritära fadersfigurer. De kvinnliga klienternas behandlingsform är ofta passivt
utformad i en hemlik miljö där kvinnorna ges utrymme och tid för att reflektera
kring sin situation. Männens behandlingsform betonar istället aktiviteter och
8
ständig sysselsättning för att männen ska undvika att tänka på droger och
samtidigt aktiveras på ett sätt som påminner om lönearbete (Mattsson, 2005).
Mattsson menar att missbruksvården ofta utger sig för att vara könsneutral, men
eftersom männen är i majoritet inom missbruksvården har man i generellt
utvecklat missbruksvård utifrån mannens behov. Missbrukande kvinnor har på
grund av detta osynliggjorts i vården då man inte har tagit hänsyn till deras
specifika behov. Allt fler vårdformer som är anpassade för kvinnor har visserligen
vuxit fram, men dessa vårdformer är ofta utformade efter traditionella
föreställningar om kvinnor, varpå risken med dem är att kvinnorna och den
situation de befinner sig i ytterligare stigmatiseras (Mattsson, 1998).
Mattson menar att det inte bara är inom missbruksvården som personalen antas ha
olika funktioner beroende på kön, utan att det är så överhuvudtaget inom socialt
arbete. Detta synsätt grundar sig i en uppfattning om att likheter inom kön
förutsätter olikheter mellan könen. Om man tilldelar ett kön vissa egenskaper så
säger man samtidigt att det andra könet inte har dessa egenskaper. Härmed skapas
ett könsstereotypt tänkande där kvinnors och mäns tilldelade egenskaper och
roller anses komplettera varandra, menar Mattsson. Eftersom ordningen mellan
könen ses som komplementär förefaller den också som logisk och försvarbar,
vilket osynliggör maktskillnaderna mellan kvinnor och män. I socialt arbete väljer
socialarbetare ofta att arbeta i team av en manlig och en kvinnlig socialarbetare i
ärenden som rör en man och en kvinna. Tanken på att det behövs socialsekreterare
av båda könen för att möta klienter av båda könen bygger på förväntningar om att
män lättare förstår män och att kvinnor lättare förstår kvinnor. Den förväntade
likheten på grund av kön bidrar till att socialt arbete således upprätthåller
skillnader mellan könen (Mattsson, 1998)
År 2005 publicerades en offentlig utredning, SOU 2005:66, som kartlagt utbytet
mellan forskning och jämställdhetspolitiskt arbete för att se hur
kunskapsförsörjning tillgodoses och används i det praktiska arbetet hos
myndigheter samt hur detta kan förbättras. Det fanns nämligen ett antagande om
att myndigheternas ökade ansvar vad gäller jämställdhetsarbete borde innebära en
ökad efterfrågan på kunskaper från genusforskningen. Istället visade sig att
genuskunskap fortfarande möts med misstänksamhet och motstånd ute i
verksamheterna och att jämställdhetsarbete ofta är ett ensamt arbete som kräver
tålamod. De som för det mesta tar tag i det benämns som eldsjälar som besitter
stora kunskaper och en optimistisk grundsyn, men som har svårt att förmedla
dessa vidare till andra i organisationen. Bristande kunskaper om könsmakt och om
hur praktiskt jämställdhetsarbete bedrivs är ytterligare hinder som framkom i
kartläggningen. Utredningen visar således att det finns ett behov av ökade
kunskaper och utbildning om hur jämställdhet och genus ska integreras rent
praktiskt och att det är viktigt att denna uppgift inte läggs på enskilda eftersom
den berör alla i verksamheten. För att verksamheterna ska kunna arbeta med
integrering av jämställdhet och genus på ett externt plan, det vill säga utåt mot
exempelvis klienter, krävs ett väl fungerande arbete på det interna planet.
Nödvändiga kunskaper måste alltså vara internaliserade i den egna verksamheten
innan den kan förmedlas vidare till andra. I den offentliga utredningen framhålls
att integrering av jämställdhets vilar på en förståelse av makt som innebär dels att
den finns och upprätthålls överallt i vardagen men också att denna maktordning
kan förändras. Både kvinnor och män är lika ansvariga för att maktstrukturer
upprätthålls. Man måste också vara medveten om att maktförhållanden finns och
upprätthålls på olika sätt i olika sammanhang och verksamheter, vilket man måste
9
ta hänsyn till för att kunna bedriva ett framgångsrikt jämställdhetsarbete (SOU
2005:66).
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Vårt intresse av genus och socialkonstruktivism väcktes under en kurs om genus
och socialt arbete, som vi fann väldigt intressant och inspirerande. Vi finner det
fascinerande att den verklighet vi tar för givet egentligen är socialt konstruerad.
Det är väldigt omvälvande att tänka sig att det vi ser som naturligt i vårt samhälle
bara är påhittade konstruktioner. Förespråkare för socialkonstruktivismen vill visa
både att, och hur den samhälleliga verkligheten är uppbyggd och därför menar vi
att socialkonstruktivismen kan vara en intressant teori som kan förklara hur
socialsekreterare tänker kring genus och jämställdhet och varför de tänker som de
gör. Genusteori, som är en vidareutveckling av socialkonstruktivismen, menar att
även manligt och kvinnligt är något socialt skapat och påhittat. Manligt och
kvinnligt och allt som förknippas med det påverkar alla människor i samhället och
är en väldigt styrande faktor i våra liv. Genusteori belyser också de maktaspekter
som finns inbyggda i samhället och som styr hur vi ser på kvinnor och män. Vi
väljer att använda socialkonstruktivistisk teori och genusteori därför att vi tycker
att de beskriver hur traditionella mönster skapats samt hur de upprätthåller och
reproducerar ojämställdheter. Begreppet intersektionalitet3 är i grunden ett
genusteoretiskt perspektiv. Vi väljer intersektionalitet som en teoretisk
utgångspunkt eftersom vi vill visa att genus och jämställdhet måste förstås i en
kontext. Förespråkare för intersektionalitetsteori menar att man inte kan se på
samhället och allt som sker i det utan att vara medveten om alla aspekter som
påverkar det. Man kan alltså inte bara studera ett fenomen utifrån kön och genus
utan att vara medveten om att fenomenet också påverkar och påverkas av annat
såsom ålder, etnicitet och sexualitet. Även om vi främst vill se på hur kön och
genus påverkar oss vill vi med intersektionalitetsbegreppet visa att det finns
många andra faktorer och maktstrukturer som också spelar in och som påverkar
såväl enskilda individer som hela samhället.
3.1 Socialkonstruktivistisk teori
Socialkonstruktivismens primära intresse handlar om att få kunskap om hur vi
människor förstår vår omvärld. Det vanligaste sättet är genom att vi på olika sätt
kategoriserar det vi möter i livet. Socialkonstruktivister menar att vi i vår vardag
sällan reflekterar över eller ifrågasätter våra förställningar och kategoriseringar
men menar att vi borde göra det eftersom vårt tänkande har konsekvenser. Hur vi
reagerar och bemöter saker och personer beror på hur vi kategoriserar dem och
vilka värderingar vi lägger i dem. Vår omvärld är inte en objektiv värld bestående
av människor och givna omständigheter, utan en subjektiv värld där vi människor
skapar dess mening och den sociala verklighet vi lever i (Loseke, 1999)
Idén om social konstruktion kommer ursprungligen från sociologerna Berger och
Luckmann som hävdar att den gemensamma verkligheten utgör den kunskap som
styr människors beteenden och att människor har olika uppfattning om denna
verklighet. Den verklighet som skapats utgör också grunden för gemensamma
antaganden om hur vi uppfattar att saker och ting är (Payne, 2002). Berger och
3
Härstammar från engelskans to intersect, det vill säga att genomskära eller att korsa
(Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2005).
10
Luckmanns teori om socialkonstruktivism grundar sig på tre påståenden; att
samhället är en mänsklig produkt, att samhället uppfattas som en objektiv
veklighet och att människan är en social produkt (Wenneberg, 2000). Människan
har enligt Berger och Luckmann (1966) en benägenhet att skapa vanor.
Vanemässigheten har en psykologisk fördel då den reducerar antalet
valmöjligheter och därmed också befriar individen från ett ständigt
beslutsfattande. Istället för att varje dag bestämma sig för vad man ska göra så har
man skapade rutiner som man följer, exempelvis vet vi alla i vilken ordning vi gör
våra morgonsysslor utan att behöva fundera över det varje dag vi vaknar. Vanor
att göra saker och ting på ett visst sätt finns inte bara på individuell nivå utan
också på en samhällelig nivå eftersom vissa skapade vanor externaliseras4 till
andra människor som själva inte varit med om att skapa dem. Liksom att trender
börjar hos en grupp människor och sedan sprider sig vidare är det samma sak med
mycket annat i samhället, till exempel är det brukligt att vi på begravningar bär
svart och uttrycker vår sorg genom att gråta, något som också konstruerats av
någon en gång i tiden (Berger & Luckmann, 1966). Berger och Luckmann
förklarar att när mänskliga handlingar upprepas, och upprepas allt oftare,
framträder de inte längre som enskilda handlingar, utan som självklara delar i ett
mönster (Månsson 2003). Berger och Luckmann menar att vanor som
externaliseras bildar institutioner som vi sedan ser som grundläggande
inrättningar i samhället. Följden blir att vi delar vissa vanor och seder med
varandra utan att reflektera över varför vi gör det (Berger & Luckmann, 1966).
Det är till exempel självklarheter i vårt samhälle att vi handlar med pengar och att
vi går i skolan när vi är barn. Dessa institutioner tar vi för givna och ser dem som
en objektiv verklighet, alltså vi ser att verkligheten existerar oberoende av
samhällsmedborgarna och reflekterar inte över dess existens. För att vi ska kunna
förstå verkligheten och fungera i samhället måste vi från tidig ålder lära oss de
normer och handlingsmönster som alla andra i samhället har, samt internalisera
dessa och använda oss av dem. Berger och Luckmann menar att denna ständigt
pågående socialiseringsprocess gör oss till sociala produkter, skapade av det
samhälle vi lever i (Wenneberg, 2000).
Utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv finns det alltså inte något som är
naturligt givet utan att alla fenomen har bakomliggande orsaker och att de därmed
också är konstruerade att vara på ett visst sätt. Exempelvis kan man se att sorg
förknippas med olika handlingar i olika samhällen och kulturer. I vårt samhälle
uppfattas det som en naturlig handling att gråta när man känner sorg medan man i
vissa andra samhällen uttrycker sorg genom att skrika och kasta med kroppen
istället för att fälla tårar. Socialkonstruktivismen ser kritiskt på att vi tar saker för
givna, och menar att det är en illusion att uppfatta fenomen som statiska eller
självklara och säga att så är det bara, och tro att de inte kan vara på något annat
sätt. En av socialkonstruktivismens utgångspunkter är just kritiken mot att socialt
konstruerade handlingar uppfattas som naturliga och bestämda, istället ska man se
företeelser i samhället som sociala konstruktioner eftersom de är ett resultat av
sociala processer och det finns anledningar till varför de är utformade som de är.
Socialkonstruktivister vill därför demaskera och utforska verkligheten bakom
fenomen som vi uppfattar som naturliga och ifrågasätta det vi uppfattar som
naturligt och självklart. De vill visa det naturliga bara är en illusion eftersom det
ligger både sociala och mänskliga intressen bakom alla samhällsfenomen. Detta
tankesätt kan givetvis även appliceras på hur vi uppfattar kvinnor och män, men
4
Sprids till
11
också på samhällsinstitutioner som socialtjänsten och socialt arbete (Wenneberg,
2000).
Malcolm Payne menar i sin bok Modern teoribildning i socialt arbete (2002) att
socialarbetare och klienter tillsammans konstruerar det sociala arbete som
socialtjänsten utövar. Dock är det inte så att det sociala arbetet konstrueras på nytt
varje gång socialarbetare och klienter träffas, utan Payne menar att socialarbetare,
klienter och socialtjänsten redan är konstruerade utifrån det samhälle de lever i
varigenom socialt arbete också finns konstruerat och förankrat i samhället. Man
kan se det som ett samspel där arbetet som socialarbetare utför formas av
förväntningar ifrån samhället samtidigt som socialarbetarna själva bidrar till
samhällets förväntningar genom sitt eget tänkande och handlande. Payne kallar
denna process för social konstruktion. Således ser Payne socialt arbete som en
uppsättning av sociala relationer grundade och skapade i människors
gemensamma verklighetsuppfattning (Payne, 2002). Wenneberg (2000) menar att
vi människor har ett ansvar att engagera oss i samhället och ta ställning till
samhälleliga frågor. Vi kan till exempel inte hålla oss neutrala till en institution
som vi upplever som naturlig men som egentligen är konstruerad på så sätt att den
avsiktligt eller oavsiktligt förtrycker grupper i samhället.
3.2 Genusteori
Genusteori tar sin utgångspunkt i den socialkonstruktivistiska teorin då det som
anses vara manligt eller kvinnligt i vårt samhälle inte ses som biologiskt givet
utan som konstruerats utifrån sociala och kulturella kontexter. Genus speglar de
sociala och kulturella faktorer som gör att kvinnor och män förväntas vara och
bete sig på ett visst sätt. Simone de Beauvoir anses vara en av föregångarna till
genusteorin då hon redan 1949 i sin bok Det andra könet skrev ”Man föds inte till
kvinna, man blir det” (de Beauvoir, 1949, s 325). Vi fostras alltså in i vissa
beteenden, förväntningar och uppfattningar utifrån vårt kön, och vi lär oss att vara
killar eller tjejer, kvinnor eller män. Till viss del sker detta medvetet, av viljan att
passa in och vara som alla andra, och till viss del sker det omedvetet eftersom det
betraktas som naturligt att bete sig på ett visst sätt beroende på könstillhörighet
(Josefsson, 2005).
Tanken om att manligt och kvinnligt inte handlar om biologiskt nedärvda
egenskaper utan om kulturell och social påverkan har funnits länge. Redan under
första hälften av 1900-talet visade forskning att det som i västerlandet uppfattas
som typiskt kvinnliga eller manliga egenskaper är socialt konstruerade genom
uppfostran och inlärning. Antropologer som befann sig i andra delar av världen
såg hur människor i andra kulturer hade helt olika, och ibland till och med
ombytta roller gällande manligt och kvinnligt, än vad man i västvärlden var van
att se (Hedin & Månsson, 2000). På senare tid finns det liknande forskning, bland
annat visar socialantropologen Don Kulick att kvinnor och män på Nya Guinea
inte alls beter sig enligt mallen för vad som anses vara kvinnligt respektive
manligt här i västvärlden (Kulick, 1987). Detta stödjer alltså teorin om att det vi
uppfattar som biologiskt grundade skillnader mellan könen bara är sociala och
kulturella konstruktioner, vilket också är utgångspunkten i vår undersökning.
Sociologiprofessorn Robert Connell menar att genus finns därför att biologin inte
bestämmer det sociala (Connell, 1999). Han ser genus både som en historiskt
skapad produkt och som en del i skapandet av vår historia. Vårt sätt att betrakta
det sociala könet förändras och omskapas över tid och Connell menar att detta
12
sker i interaktionen mellan de samhälleliga strukturerna och de vardagliga
relationerna mellan kvinnor och män. (Hedin & Månsson, 2000).
Människor väljer att tolka och förstå genus och kön på olika sätt och det finns en
uppsjö av teorier och definitioner i ämnet och att. De teorier och definitioner vi
presenterar är inte allmängiltiga på något sätt utan är helt enkelt den ståndpunkt vi
väljer att utgå ifrån. Trots alla olika synsätt finns det dock en sak som i princip
alla definitioner och teorier är överens om, nämligen att kvinnan i samhället är
underordnad mannen. Detta maktförhållande är viktigt att belysa när man talar om
genus och det är viktigt att titta på ojämställdhet ur ett maktperspektiv för att
kunna se dess konsekvenser och vad det faktiskt innebär för samhället.
3.2.1 Genus som maktstruktur
Connell (1999), menar att genusstrukturen är en av de mest betydande
strukturerna i vårt samhälle och han ser genus som en social praktik varigenom
vardagslivets uppgifter organiseras. Överallt har samhället formats efter genus
vilket man bland annat kan se i maktstrukturer där Connell pekar på en tydlig
genusordning där kvinnor är underordnade den manliga dominansen. Hedin och
Månsson (2000) menar i en artikel i socialvetenskaplig tidskrift att den
könsmässiga över- och underordningen är djupt förankrad på olika arenor i
samhället och att patriarkatet upprätthålls både inom den ekonomiska och
offentliga sfären, genom arbetsfördelningen mellan könen samt genom
arbetsmarknadens struktur och socialisationen i familjen. Socialt arbete är inget
undantag enligt Hedin och Månsson, utan mycket tyder på att många
socialarbetare utgår från en förenklad och stereotyp uppdelning av manligt och
kvinnligt i sitt arbete med klienter.
Genusforskaren Yvonne Hirdman menar också att det finns en grundläggande
ordning om manligt och kvinnligt i vårt samhälle som i sin tur formar oss och det
samhälle vi lever i. Hon var den första i Sverige att formulera en teori om detta
genussystem och hur vi påverkas av det. Hirdman menar att genussystemet bygger
på två principer. Den första principen är att kvinnligt och manligt hålls isär i
samhället. Det finns en uppfattning om att kvinnor och män ska vara olika och ha
olika uppgifter och befinna sig på olika platser och att man inte ska blanda
kvinnligt och manligt. Den andra principen som genussystemet bygger på är
principen om den manliga normen. Mannen ses i vårt samhälle som norm då
mannen och allt som förknippas med manlighet värderas högt. Kvinnan däremot,
ses som avvikande och sekundär och därmed också som sämre än mannen. Den
manliga normen leder till en hierarkisk patriarkal samhällsordning där männen har
makten och kvinnor befinner sig i ständigt underläge. Att hålla isär könen när det
gäller uppgifter, positioner och egenskaper leder till att samhällets hierarki
befästs. Ju större isärhållande desto starkare blir hierarkin eftersom den manliga
normen möjliggörs och legitimeras genom isärhållandet av könen. Ytterligare en
bärande tanke i Hirdmans teori om genussystemet är att det finns ett upprättat
genuskontrakt mellan könen som innebär att vi har vissa föreställningar om, och
förväntningar på kvinnor och män som vi handlar efter och som genomsyrar alla
nivåer i samhället. Båda könen hjälper till att upprätthålla genuskontraktet genom
att följa de uppsatta regler som finns för kvinnor respektive män. Både kvinnor
och män fogar sig till ordningen, den som bryter mot reglerna bestraffas och de
som håller sig inom ramarna för systemet belönas. Vad som anses vara manligt
och kvinnligt förändras dock över tid och ser annorlunda ut i olika kulturer vilket
13
gör att även genuskontraktet förändras och ser olika ut beroende på tid och plats
(Hirdman, 2001).
I boken där könsmakten ändras (2001) beskriver Vicky Johansson att det finns två
konkurrerande kollektiva erfarenhetsbilder av kön. Den ena är den vi just
beskrivit, det vill säga ett maktordningstänkande som utmanar och ifrågasätter de
rådande könsrelationerna. Den andra kollektiva erfarenhetsbilden av kön är
egenskapstänkandet där de rådande uppfattningarna om kön accepteras och ses
som naturliga. Egenskapstänkande utgår från att kvinnor och män är olika i
grunden och har skilda egenskaper som både är biologiskt och socialt betingade.
Vare sig egenskaperna är medfödda eller förvärvade innebär detta synsätt att mäns
respektive kvinnors egenskaper beskrivs som könsspecifika vilket har direkt
effekt på hur vi uppfattar mäns och kvinnors kapacitet och vilka uppgifter de kan
tänkas klara av. Att samhället är ojämställt förklarar man, enligt
egenskapstänkandet, med att egenskaper och förmågor ser olika ut hos de olika
könen och att manliga egenskaper ofta värderas högre i samhället. Egenskaperna
bidrar således till att upprätthålla mäns överordning i samhället och ses alltså som
ett centralt inslag i den rådande samhällsordningen. Att sammanlänka kön och
egenskaper ger oss exempelvis en förklaring till varför chefsposter så ofta innehas
av män. Kvinnor anses inte äga de nödvändiga egenskaper som krävs för att
konkurrera med andra, utan de anses vara mer mjuka och försiktiga, vilket innebär
att de inte vågar ta för sig på samma sätt som män. Kvinnor görs därmed också
direkt ansvariga för sin egen situation och samhällsposition på grund av sina
egenskaper. Detta egenskapstänkande både formar och försvarar den ojämställda
maktordningen i samhället. Det är vikigt att påpeka att egenskapstänkandet inte
fokuserar på egenskaperna i sig utan på det faktum att egenskaper överhuvudtaget
relateras till kön och att kvinnor och män tillskrivs olika egenskaper, menar
Johansson. Teorin om egenskapstänkandet menar även att kvinnor i viss mån
idealiserar sina tillskrivna egenskaper och att de aktivt använder dessa för att
främja sina egna intressen, exempelvis för att slippa utföra uppgifter som män
generellt gör (Johansson, 2001). På samma sätt drar även män fördel av de
egenskaper som anses tillhöra det manliga könet, menar Ingela Kåhl. Den manliga
överordningen är därmed svårare att bryta, menar hon, eftersom männen ”inte
frivilligt sågar av den gren de själva sitter på” (Kåhl, 1995, s 79). De som gynnas
av de ojämlika maktstrukturerna i samhället har heller inte samma intresse av att
förändra dem. Att tillskriva människor olika egenskaper beroende på deras kön
har inte bara lett till uppkomsten av könsmaktsordningen i samhället, menar
Johansson, utan även till att den ständigt förstärks eftersom människor genom
egenskapstänkandet hittar legitima förklaringar till varför samhället ser ut som det
gör och därmed inte tror sig kunna förändra det. Den uppdelning i
maktordningstänkande och egenskapstänkande som Johansson ser, får också
konsekvenser för samhället. Hennes undersökning visar att människor som har ett
egenskapstänkande upplever samhället som mer jämställt än andra och dessutom
är mer negativa till en jämnare könsfördelning i arbetslivet och hemmet, medan
människor som har ett maktordningstänkande ställer sig emot den rådande
maktordningen och vill förändra strukturerna (Johansson, 2001).
3.3 Intersektionalitetsteori
Intersektionalitet är fortfarande ett ganska nytt och relativt oanvänt begrepp, men
ett väldigt användbart sådant i vårt mångfaldssamhälle. Nina Lykke menar i
Kvinnovetenskaplig tidskrift (2003) att begreppet intersektionalitet pekar på den
växelverkan som finns mellan maktasymmetrier såsom kön, klass, sexuell
14
preferens, etnicitet, nationalitet, ålder, klass, profession och så vidare. Hon menar
att dessa är sammanvävda och intra-agerar5 med varandra. Genom
intersektionalitetsteorin kan man se hur samhälleliga hierarkier och maktordningar
intra-agerar med varandra och konstruerar kategorier som genus, etnicitet, klass,
sexualitet och så vidare som i sin tur skapar inklusion och exklusion av olika
grupper i samhället. Alla människor ingår i ett intersektionellt nätverk av olika
samhällsstrukturer och maktaxlar som definierar en rad livsvillkor för oss. Det är
inte alltid så att vi aktivt engagerar oss i, eller ens alltid tänker på de
maktasymmetrier som påverkar oss, med de finns alltid med som en del av oss i
form av hur vi tänker och handlar. Lykke menar att vi kan se en överfokusering på
kön i vårt samhälle, vilket kan leda till att andra maktordningar så som etnicitet,
klass och ålder som kanske spelar en lika stor eller till och med större roll i
sammanhanget förbises (Lykke, 2005). Lykke menar alltså att det är problematiskt
och förringande att bara fokusera på en slags maktasymmetri eftersom man lätt
skapar stereotyper och skyller ett visst beteende på en specifik maktasymmetri om
bara ser till en aspekt av helheten och inte tar hänsyn till alla faktorer en människa
påverkas av (Lykke, 2003).
I sin bok Intersektionalitet definierar de los Reyes och Mulinari begreppet som ett
”teoretiskt perspektiv som tvingar oss att se på verkligheten med nya ögon och får
oss att ifrågasätta för given tagen kunskap om den sociala ordning vi lever i” (de
los Reyes & Mulinari, 2005, s 23). de los Reyes och Mulinari menar att vi
människor ofta använder oss av ett kategoriseringstänkande och att vi ser på andra
människor utifrån fixerade typologier där vi tar vissa likheter och framför allt
olikheter för givna. Vi jämför till exempel kvinnor med män, invandrare med
svenskar, homosexuella med heterosexuella och så vidare.
Intersektionalitetsperspektivet utgår istället ifrån att individer, ideologier,
vedertagen kunskap, diskurser och materiella villkor ständigt är involverade i en
pågående konstruktion av makt och underordning. de los Reyes och Mulinari
menar att intersektionalitetsbegreppet är intressant och användbart i diskussioner
om hur processer på olika samhällsnivåer skapar makt och ojämlikheter (de los
Reyes & Mulinari, 2005).
Under en föreläsning på Malmö Högskola med socialantropologen Sara
Johnsdotter (2006-02-02) diskuterades intersektionalitetsbegreppet. Johnsdotter
tog bland annat upp att identiteten alltid är kontextbunden, det vill säga att vi
präglas på olika sätt och av olika saker beroende på hur samhället vi lever i ser ut.
Därför kan man inte fokusera på endast en aspekt av en människa eftersom detta
skapar stereotypa föreställningar om hur den personen är. Likadant är det med
jämställdhet. Johnsdotter berättade bland annat om hur man i andra delar av
världen vänder sig mot vårt västerländska sätt att se på kvinnor och
jämställdhetsbegreppet varpå Johnsdotter menar att vi måste vara medvetna om att
vår västerländska uppfattning om vad jämställdhet innebär kanske inte är
densamma i andra länder och kulturer. På detta sätt kan man se hur bland annat
kön, genus, etnicitet och nationalitet intra-agrerar med varandra och om man
endast skulle se till en av dessa aspekter skulle det inte ge en riktig bild av
verkligheten (Johnsdotter, 2006-02-02). Förespråkare för socialkonstruktivismen
menar också att vi måste förstå att saker och ting som vi anser är naturliga kan se
ut och vara på ett helt annat sätt utanför vårt samhälle och att vi måste vara öppna
5
Intra-aktion innebär att det sker en ständig och ömsesidig växelverkan mellan olika icke
avgränsade enheter som samspelar med och påverkar varandra (Barad, 2003).
15
för andra definitioner av sådant som vi uppfattar som självklart och bestämt. Man
ska därför vara försiktig med att säga att jämställdhet ser ut så här eftersom det
kan vara olika för olika människor.
Den kritik som framförts mot intersektionalitetsbegreppet är att det är i princip
omöjligt att ta hänsyn till alla typer av interagerande maktasymmetrier då man
undersöker ett fenomen (Lykke, 2003). Om man som socialsekreterare utgår från
ett intersektionalitetsbegrepp då man bemöter och behandlar sina klienter är det
alltså viktigt att man tar hänsyn till samhällsstrukturernas alla maktaxlar som både
klient och socialsekreterare påverkas och formas av. Problemet är dock att det är
stört omöjligt att dra in och bedöma alla maktasymmetrier som spelar in och
påverkar klientens liv. Lykke (2003) erkänner detta problem och menar att man
givetvis måste bortse från de variabler som verkar mindre viktiga i sammanhanget
för att ägna sig åt de som verkar mer relevanta. Hon menar att huvudsaken är att
man är medveten om alla maktaxlar som spelar in, och att man gör ett aktivt val
när man exkluderar någon av dem.
4. METODDISKUSSION
Det var en rapport från Socialstyrelsen om den bristande jämställdhetsaspekten i
socialtjänstens arbete som fick oss att intressera oss för vårt ämnesval om
socialtjänsten och dess syn på genus och jämställdhet. Vi ville undersöka
socialsekreterares tankar och reflektioner om genus och jämställdhet i sitt arbete
med klienter. Då vi är intresserade av socialsekreterarnas subjektiva tankar valde
vi en kvalitativ ansats för att kunna spegla subjektiva aspekter av det fenomen vi
ville undersöka (Rosengren & Arvidsson, 2002). Vi kommer nu ytterligare
redogöra för vår forskningsprocess i syfte att möjliggöra för läsarna att på egen
hand bedöma vårt arbete utifrån ett validitets- och reliabilitetsperspektiv.
4.1 Förstudie
För att få mer övergripande information om genuspolicys/jämställdhetsplaner i
kommunen ville vi göra en förstudie och kontaktade Malmö stads
jämställdhetsansvarige Kay Wictorin för ett möte. Vi hade frågor vi ville ha svar
på innan vi utformade våra intervjufrågor till våra informanter. Vi tyckte det var
viktigt att få en inblick i hur det står till med jämställdhetsarbetet i kommunen,
vilka riktlinjer som finns och vilka frågor som är aktuella just nu. Vi undrade vad
det fanns för riktlinjer angående genus- och jämställdhetsarbete inom Malmö stad
och hur man överhuvudtaget arbetar med dessa frågor i kommunens
verksamheter.
Enligt jämställdhetslagen (1991:433), 13 § måste alla arbetsgivare varje år
upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete. I jämställdhetsplanen6 för Malmö
stad, som är Malmös största arbetsgivare, definieras jämställdhet som ”/…/ att
kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla
väsentliga områden i livet” (Malmö stad, 2001, s 2). I jämställdhetsplanen
definieras också jämställdhet i arbetslivet som ”Kvinnors och mäns lika rätt i
fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter
i arbetet” (Malmö stad, 2001, s 2). Enligt planen ska jämställdhet ge kvalitet i de
relationer som ska prägla Malmö stads arbetsplatser och service. Vidare står det
6
Se bilaga 1.
16
att jämställdhetsaspekterna måste beaktas i alla sammanhang i det dagliga arbetet.
Ansvarsfördelningen som nämns i planen är tydlig, särskilt att ledare har ett
operativt ansvar för jämställdhetsarbetet vilket innebär att de ska vara aktiva och
ta initiativ i jämställdhetsfrågor. Alla anställda har dessutom ett eget ansvar att
medverka i jämställdhetsarbetet. Malmö stad har utformat övergripande
gemensamma mål och åtgärder för jämställdhetsarbetet som gäller för hela
kommunen, men stadsdelarna utformar också egna jämställdhetsplaner med mer
specifika mål och åtgärder för den egna stadsdelen och dess verksamhet. Bland
målen som tas upp i den övergripande jämställdhetsplanen handlar ett mål om att
alla verksamheter ska ha en fortlöpande jämställdhetsdialog. I konkreta termer
föreslås att denna ska föras som en återkommande punkt på arbetsplatsträffar samt
vara ett inslag i ledarutvecklingsprogram. Ett annat mål handlar om att uppnå en
jämnare könsfördelning i de verksamheter där ett kön representerar mindre än 40
% av de anställda (Malmö stad, 2001).
Malmö stad satsar hårt på jämställdhetsarbete berättar jämställdhetsansvarige Kay
Wictorin. Målet är att det ska bedrivas ett så aktivt jämställdhetsarbete så att
Malmö blir pådrivande på området och ett föredöme för andra kommuner i
Sverige. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är en stor fråga för kommunen
och bara i år avsätts 40 miljoner kronor för att utjämna lönegapet, ett arbete som
nog måste fortgå under flera år, menar Kay, eftersom 75 % av de anställda i
kommunen är kvinnor. Fastän jämställdhet successivt blivit viktigare går
utvecklingen långsamt framåt. Likgiltigheten är den största fienden, menar Kay,
och bakom den ligger ofta okunskap om jämställdhet. Attityden är ofta att
jämställdhet är någon fånig kvinnosak och att det inte finns något problem
eftersom vi är mest jämställda i hela världen. Det finns dock eldsjälar som ser
betydelsen av jämställdhet och som verkligen engagerar sig i jämställdhetsarbetet,
men dessa saknar oftast stöd varpå Kay menar att alla måste vara med och ta tag i
jämställdhetsarbetet och snacka, snacka, snacka, såväl anställda som chefer.
Jämställdhet finns dock inte bara inom organisationen utan också mellan
organisation och samhälle. Kay ser Malmö kommun som en slags diversebutik
vars uppgift är att serva Malmös medborgare på olika sätt. Därför måste alla
anställda förstå och vara medvetna om jämställdhet, menar Kay. Det är viktigt att
ha kunskap och kompetens om jämställdhetsfrågor för att förmedlingen utåt ska
kunna fungera, annars fortsätter de gamla könsrollerna att leva vidare. Bristande
jämställdhet medför stora kostnader, menar Kay. De ärenden som socialtjänsten
och socialsekreterarna kommer i kontakt med är ofta konsekvenserna av bristande
jämställdhet. Det är viktigt att socialsekreterarna har insikt i och är medvetna om
sina egna värderingar för de har en jätteviktig uppgift i jämställdhetsarbetet,
menar Kay. Malmö har en tung problembild, därför krävs det att man som
socialsekreterare vet var man står i dessa frågor. Ojämställdhet är inbyggt i
vardagen för många av dem som kommer till socialtjänsten och de människorna är
ofta där just på grund av bristande jämställdhetsarbete. Kay avslutar med att säga
att jämställdhetsarbetet måste ses i ett tidsperspektiv. Många upplever det som att
ingenting händer men jämställdhetsutveckling är en lång process eftersom det
handlar om förändring av attityder och värderingar, något som aldrig kan
påtvingas (Wictorin, 2006-03-27).
4.2 Urval av informanter
Eftersom vårt syfte med studien är att undersöka socialsekreterares tankar och
reflektioner om genus och jämställdhet i mötet med sina klienter ville vi intervjua
socialsekreterare som i sitt dagliga arbete möter och har kontakt med klienter.
17
Därför valde vi att inrikta oss på socialsekreterare vid Individ- och
familjeomsorgen. För att våra informanter ska kunna spegla olika grupper i
samhället ville vi gärna ha både kvinnliga och manliga informanter samt spridning
i ålder. Ytterligare strategiska val vi ville göra var att intervjua socialsekreterare
från olika stadsdelar för att kunna spegla eventuella skillnader i stadsdelarnas
arbetssätt och se om det i så fall påverkar socialsekreterarnas åsikter kring vårt
ämne och hur dessa åsikter tar sig i uttryck. Enligt bestämmelser från Malmö
högskolas etiska råd tog vi först kontakt med verksamhetschefer i de olika
stadsdelarna för att få deras tillstånd att genomföra intervjuer med
socialsekreterare. Processen att hitta informanter var precis lika svår som
förväntat, många personer fick vi inte ens tag i, andra avböjde på grund av
tidsbrist och en del hoppade av i sista minuten. Till slut lyckades vi dock boka
intervjuer med sammanlagt åtta socialsekreterare vid tre olika stadsdelar i Malmö.
På grund av avhopp har vi endast en representant från en av stadsdelarna. Även
om vi hade för avsikt att göra strategiska urval i form av variablerna ålder och kön
blev det till slut tillgängligheten av informanter som avgjorde vårt urvalsunderlag.
Trots detta fick vi precis som ville eftersom informanterna till stor del hade den
spridning vi önskat. Tre av informanterna är män och fem är kvinnor i
åldersgrupperna under 30 år, 30-40 år samt över 40 år. De arbetar alla vid IoF
men på olika avdelningar och med olika arbetsuppgifter. Vi kommer att presentera
våra informanter närmare i kapitel 5.
4.3 Planering och genomförande av intervjuer
I en utforskande kvalitativ studie där man till en början inte vet så mycket om
ämnet måste man vara öppen för alla intryck som kan ges. Därför är det viktigt att
också frågemetoden man väljer för sin datainsamling är öppen, just för att
informanterna ska få ett stort inflytande över samtalet som möjligt eftersom det är
de som sitter inne med den kunskap vi som forskare vill åt (Rosengren &
Arvidsson, 2002). Då vårt syfte med undersökningen handlar om att ta fram
socialsekreterarnas tankar kring, och synpunkter på genus och jämställdhet menar
vi att intervjuer är den datainsamlingsmetod som lämpar sig bäst för vår studie.
Intervjuer ger möjlighet att kunna ställa följdfrågor och vidareutveckla
informanternas information. Vi genomförde två gruppintervjuer och två
individuella intervjuer. Vi ville ha gruppintervjuer eftersom vi ville att deltagarna
skulle kunna diskutera och reflektera kring frågorna om genus och jämställdhet
och bemöta varandras synpunkter i frågorna. Därmed ges vi också möjlighet att
följa processen med hur deltagarna resonerar sig fram till olika ståndpunkter och
lösningar kring fenomenet, samtidigt som vi kan bryta in med nya frågor för att få
fram just den information vi är intresserade av. Vi valde också att genomföra
individuella intervjuer i syfte att få ett tyngre underlag till vår analys. En fördel
med individuella intervjuer är att informanten får möjlighet att fritt uttrycka sig
och sina tankar. I gruppintervjuer kan informanterna känna sig hämmade av de
andra deltagarna och kanske inte vågar uttrycka ståndpunkter och tankar som går
emot de andra deltagarnas (Denscombe, 2000). Fördelen med denna blandning av
intervjutyper menar vi är att de kompletterar varandra då vi dels tillåts få ta del av
sådana diskussioner som gruppintervjuer ger och dels får en inblick i hur enskilda
informanter resonerar. Vi valde att göra semistrukturerade intervjuer med både
generella och specifika frågor7. Vi ville både kunna ta upp övergripande teman
och vida frågor, men också kunna beskriva ett problemområde eller ställa
specifika frågor och be informanterna resonera kring dessa.
7
Se bilaga 2.
18
Intervjuerna genomfördes på informanternas respektive socialkontor och varade i
genomsnitt en timme vardera. Vår tanke med att genomföra intervjuerna på
socialsekreterarnas hemmaplan var att vi ville att de skulle känna sig så bekväma
som möjligt. Om informanten känner sig trygg är sannolikheten större att
forskaren får mer öppna och uppriktiga svar (Starrin & Renck, 1996). Alla
informanter tillfrågades om det gick bra om vi spelade in intervjun på band och
alla gav sitt godkännande till detta. Vi lade upp intervjuerna på så sätt att en av
oss ställde frågorna medan den andra antecknade och observerade informanternas
kroppsspråk och samspel. Den av oss som antecknade fungerade också som en
säkerhet om intervjuaren skulle komma av sig eller missa att ta upp relevanta
följdfrågor. Vi märkte att vi under våra intervjuer fick anpassa oss efter
dynamiken i samtalet. Även om vi ställde samma frågor till alla informanter tog
diskussionerna olika vändningar varpå svaren och de följande samtalen blev olika
i de olika intervjuerna. Vissa intervjuer var mer självgående och flöt på utan
någon större inblandning från vår sida. Andra gick trögare och gjorde att vi fick
vara mer deltagande och försöka få igång samtalet mer fler frågor. På detta sätt
pendlade vi mellan att vara mer eller mindre strukturerade i vår intervjuroll. Efter
intervjuerna transkriberade vi materialet och lade till det som observerades under
intervjun för att förstärka reliabiliteten och validiteten i materialet.
4.4 Tillvägagångssätt i analys
Som sociala aktörer tolkar vi hela tiden i interaktion med andra och även utifrån
det sammanhang vi befinner oss i. Rosengren & Arvidsson (2002) menar att
insamling och analys av data i kvalitativ forskning inte kan separeras eftersom den
kvalitative forskaren oundvikligen tolkar materialet redan under insamlingsskedet.
Vi menar därför att man i kvalitativ forskning måste vara medveten om att
bearbetning och analys av materialet sker även under datainsamlingsprocessen.
Redan efter vår första intervju kunde vi se vissa kopplingar till våra teorier och
kunde ana vilka teman vi skulle kunna plocka ut till analysen. Efter varje
kommande intervju som genomfördes blev dessa teorikopplingar och teman
tydligare att se. Vi transkriberade våra intervjuer och renskrev våra anteckningar
från intervjutillfällena för att få ett lättöverskådligt material att jobba med.
Därefter läste vi in oss på vårt insamlade material och diskuterade vilka
gemensamma tankegångar och centrala teman vi kunde utskilja ur våra intervjuer
innan vi började analysera. Den kvalitativa forskningsprocessen ger utrymme för
forskare att hitta egna vägar och metoder för bearbetning och analys just för att
kunna presentera materialet så att det i framställningen kommer till sin fulla rätt
(Rosengren & Arvidsson, 2002). För vår del var det viktigt att analysdelen skulle
vara intressant att läsa och ha en klar röd tråd som gör det lätt för läsarna att följa
redovisningen. Vi valde därför att väva samman resultat och tolkning vilket enligt
Patel och Davidsson (2003) är en vanlig metod vid kvalitativa undersökningar för
att fördjupa resultatet och ge läsarna ett bättre sammanhang. Genom att på detta
sätt illustrera resultaten med beskrivande citat samt lägga till teori, anser vi att vi
presenterat vårt material på ett lättläsligt och lättförståeligt sätt så att resultatet
tydligt framkommer och svarar på våra frågeställningar. Vi vill påpeka att
informanternas citat är deras subjektiva åsikter som vi sedan tolkat utifrån våra
teorier och utifrån vår förförståelse och sedan presenterat i analysen. För att
dessutom garantera våra informanters anonymitet har vi valt att ge informanterna
fingerade namn i presentationen av resultat och analys.
19
4.5 Validitet och reliabilitet
Det är viktigt att som forskare kunna redovisa de processer som skett under
arbetets gång så att läsaren har insyn och själv kan bilda sig en uppfattning om
forskningens trovärdighet. För att trygga validiteten och reliabiliteten har vi
genom hela arbetsprocessen läst igenom vårt material i etapper för att se så att den
röda tråden är tydlig och att informationen som vi presenterar är relevant till vårt
syfte med undersökningen. Vi har till exempel utformat våra intervjufrågor i
samråd med vår handledare för att säkra validiteten och när vi transkriberade våra
intervjuer skrev vi ner även icke-verbal kommunikation som vi hört/noterat i syfte
att öka reliabiliteten och validiteten i materialet. I vissa citat har vi sedan skrivit
till en kommentar om icke-verbal kommunikation för att citatet ska komma till sin
fulla rätt och för att missförstånd och feltolkningar ska undvikas. Vi anser att vi i
denna metoddiskussion tagit upp relevanta fakta om vårt tillvägagångssätt och
beskrivit vår forskningsprocess på ett sätt som vi anser gör vår studie trovärdig
och tillförlitlig.
4.6 Förförståelse
Hermeneutiken tar sin utgångspunkt i tolkning och förståelse av fenomen och
menar att vi aldrig möter människor förutsättningslöst vilket betyder att vår
förförståelse alltid finns med i bakgrunden och påverkar oss (Gilje & Grimen,
1995). Utifrån den kunskap som vi tillägnat oss genom vårt teoretiska material har
vi en förförståelse av att medvetenheten om genus och jämställdhet verkar vara
bristfällig på många områden inom socialt arbete. Vi har läst att kvinnor och män
behandlas olika och reagerat på detta. Den tidigare forskningen har gett oss en
viss bild av hur genus- och jämställdhetsfrågor behandlas i socialt arbete. Vi är
därför medvetna om att vi besitter en hel del kunskap och att denna förförståelse i
viss mån färgar vårt material och våra resultat. Även om vi strävar efter att hålla
oss helt neutrala och låta läsarna själva komma fram till sin egen uppfattning av
vårt arbete är vi medvetna om att det är svårt att förhålla sig totalt objektiv. Under
vår utbildning har vi lärt oss att se på saker och ting på ett visst sätt vilket säkert
påverkat hur vi har tolkat och analyserat vårt resultat i vår studie. Föreläsarnas
personliga intressen och åsikter har såklart synts i de olika kurserna och format
hur de valt att lägga upp kursens innehåll och vad de valt att föra vidare till oss
studenter. Därmed har en påverkan skett och därför vill vi göra läsarna
uppmärksamma på att det sätt vi genomfört och utformat vår studie på är format
av det sätt vi blivit skolade på. Vi vill också framhålla att det säkert finns många
andra sätt att se på de saker vi tar upp, men att vi utifrån vår förförståelse om vårt
ämne valt att framställa vår undersökning på det sätt vi gjort.
4.7 Avgränsningar
Vi vet att de teorier och den tidigare forskning vi använder har olika definitioner
av kön och genus samt använder dessa begrepp olika i olika sammanhang. För vår
del hade det varit bättre om bara begreppet genus hade använts men vi kan inte
ändra på teorier som blandar begreppet genus och socialt kön och kön. Vi vill
klargöra detta så att läsarna inte missförstår. Vi hoppas att våra definitioner av
begreppen klargör hur vi ser på saken.
Vi ser inga etiska problem med vår studie eller med det sätt som intervjuerna
genomförts på. För våra informanters del ser vi tvärtom att de diskussioner som
förts under intervjutillfällena kan vara givande och skapa eftertanke. Fördelen
med att ha intervjuer där informanterna får resonera fritt kring frågorna menar vi
20
är att de ges tillfälle att ventilera och diskutera viktiga frågor som kan öka deras
medvetenhet och förståelse i ämnet.
Vi vill avsluta med att understryka att vi i vår undersökning om genus och
jämställdhet endast avser att undersöka synen på kvinnor och män. Vi är
medvetna om att det finns andra påverkande faktorer som spelar roll i
sammanhanget men det är inte vår avsikt att undersöka det. Vi kommer dock att
nämna vissa av dessa andra påverkansfaktorer genom intersektionalitetsbegreppet
men i övrigt ligger vårt fokus på genus.
5. RESULTAT OCH ANALYS
Vi har intervjuat sammanlagt åtta informanter från tre olika stadsdelar i Malmö.
Vi har använt fingerade namn på våra informanter och vill heller inte skriva ut
namnen på de stadsdelar de jobbar i eftersom informanterna valt att vara
anonyma.
Stadsdel A är en av de största i Malmö och den största i vår studie.
Stadsdel B är en av de större i Malmö.
Stadsdel C är en av de minsta i Malmö.
Vid IoF i stadsdel A intervjuades:
Anna
gruppintervju
Åldersgrupp: under 30 år
Agnes
gruppintervju
Åldersgrupp: under 30 år
Adam
gruppintervju
Åldersgrupp: under 30 år
David
individuell intervju
Åldersgrupp: 30-40 år
Vid IoF i stadsdel B intervjuades:
Bodil
gruppintervju
Åldersgrupp: över 40 år
Beatrice gruppintervju
Åldersgrupp: 30-40 år
Björn
gruppintervju
Åldersgrupp: 30-40 år
Vid IoF i stadsdel C intervjuades:
Christel individuell intervju Åldersgrupp: över 40 år
5.1 Genus och jämställdhet – vad är det egentligen?
Vi frågade våra informanter vad genus och jämställdhet betyder för dem, för att få
veta hur de definierar begreppen och för att få en bild av hur de uppfattar genus
och jämställdhet. Vi tyckte att det är intressant att se vilken utgångspunkt de har
innan vi gick djupare in i diskussionen. Det visade sig att våra informanter har
olika uppfattningar om betydelsen av begreppen genus och jämställdhet. Många
kopplar jämställdhet till att människor ska behandlas likvärdigt och att de ska ha
lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Flera av informanterna menar också
att jämställdhet inte bara handlar om kön utan även inbegriper etnicitet, ålder,
religion och sexualitet.
”Jag kan ju säga att jag egentligen inte vet skillnaden mellan jämlikhet och
jämställdhet. Tänker jag på jämställdhet så tänker jag inte bara manligt och
21
kvinnligt. Jag tänker även på åldersmässigt… ja, jag tänker på många olika saker.”
(Anna)
”Det ska bli intressant att få läsa ert arbete sen för vi vet ju inte så mycket om sånt
här…” (Björn)
”… nä, vi vet nog alldeles för lite.” (Beatrice)
”För mig är det egentligen väldigt mycket jag kan inte säga att, det handlar inte
bara om jämställdhet alltså mellan kvinna och man, utan det handlar om så mycket
mer ju /…/ alltså det är ju allt ju, jämställdhet.” (Christel)
Agnes har dock en annan uppfattning och säger följande:
”Den bilden jag har om jämställdhet är att jämställdhet handlar om män och
kvinnor och ingenting annat. Vi har haft lite diskussioner här på arbetsplatsen om
det kan vara andra saker, andra grupper och så där, men för mig låter det lite som
att man diskuterar jämlikhet och inte jämställdhet.” (Agnes)
Christel och David pratar kring vad ett jämställt samhälle egentligen innebär.
”Är det när alla är precis lika och gör samma saker? I så fall vill inte jag leva i det.
Det är ju motsatser och olikheter som gör vårt samhälle bra och spännande. Det är
det som får oss att gå framåt… Det enda är ju att människor far illa, det är ju det
som är det jobbiga, det är då det blir svårt.” (Christel)
”Jag personligen vill inte ha ett könlöst samhälle. För då tappar det sin charm. Så
att för mig är det bra så länge man inte liksom behandlar någon illa, på grund av
könet. /…/ Så man borde inte trycka så mycket på just könet, så länge det inte finns
några… alltså det blir problematiskt. Är det problem, då får man gärna ta tag i det.
Men inte förrän dess, så att man inte ställer till det (skratt).” (David)
Genus verkar vara ett lättare begrepp att definiera för våra informanter. De flesta
är överens om att det handlar om manligt och kvinnligt samt att det handlar om
det sociala könet och inte har någonting med biologi att göra. Björn förklarar sin
syn på begreppet:
”Jag tänker på, det är ju ett teoretiskt begrepp då man talar om socialt kön, snarare
än biologiskt, alltså att man, hur det definieras och konstrueras. Så tänker jag. Det
är ett begrepp som oftast används i akademiska kretsar, det är väl ingenting som
man pratar så mycket om inom socialtjänsten och såhär.” (Björn)
Sammantaget uppger flera informanter att de sällan reflekterar över genus och
jämställdhet i sitt dagliga arbete. Några informanter menar att de jobbar med att
möta människor överhuvudtaget men att de inte tänker på att det kan handla om
just genus och jämställdhet. Anna och Agnes diskuterar:
”Det är ju sånt som man möts av varje dag, smågrejer som man… ” (Agnes)
”… som man möts av hela tiden utan att man reflekterar över det på nåt sätt.”
(Anna)
”Alltså överhuvudtaget när det gäller klienter ur ett jämlikhetsperspektiv har jag
faktiskt inte tänkt så här, för jag tror liksom inte riktigt att det har dykt upp. Jag vet
inte. Det har inte riktigt dykt upp. /…/ Nä, inte i vårt dagliga arbete, det tror jag
inte.” (Björn)
22
5.2 Samhällets prägel
Socialkonstruktivister menar att både samhälle och människa är konstruktioner av
varandra och således ömsesidigt påverkar varandra. Berger och Luckmann
förklarar det som att samhället är en produkt av människan och människan är en
produkt av samhället (Wenneberg, 2000). I olika delar av världen och i olika tider
formas samhällen efter sina förutsättningar varpå till exempel värderingar och
sociala mönster och sociala problem skapas och blir till rådande strukturer som
invånarna följer. På detta sätt konstrueras också vår uppfattning om hur vi
människor ser på varandra och vilka egenskaper vi tillskriver varandra. Vi lär oss
att kategorisera och värdera omvärlden efter de strukturer som omger oss för att
göra världen mer begriplig och för att underlätta vårt agerande i den. Förespråkare
för genusteori menar att det vi uppfattar som manligt och kvinnligt i vårt samhälle
också är konstruerat. Vi skolas in i förväntade beteenden och tilldelas olika
egenskaper utifrån vårt kön. En av våra informanter reflekterar just kring detta att
våra tankar och beteenden är inlärda och formade av det samhälle vi lever i.
”/…/jag tror ju själv personligen att det inte handlar om biologi på nåt sätt, utan jag
tror helt och hållet att det handlar om att vi växer upp i det samhälle som vi gör,
och att vi konstrueras att tänka på ett visst sätt och att vilja ha det på ett visst sätt.”
(Agnes)
De skapade värderingar om manligt och kvinnligt, som både
socialkonstruktivismen och genusteorin tar upp, införlivas och blir vedertagna
sanningar i samhället varpå människorna i samhället ser dem som en naturlig och
objektiv verklighet.
”… alltså det handlar ju om att vi ifrån när vi är små lär oss vad vi ska göra som
män och vad vi ska göra som kvinnor.” (Agnes)
”Sådana saker är inlärda. De har gått i arv.” (David)
Även socialtjänsten och dess anställda påverkas och influeras av samhällets
strukturer och värderingar. Våra informanter menar att de rådande uppfattningar
som finns i samhället om kvinnor och män inte lämnar någon utanför utan
förekommer överallt. Några informanter uttrycker sig på följande sätt:
”… det handlar ju om de föreställningar vi har, de föreställningar finns ju överallt i
samhället och det är ju klart att vi inte står utanför dem.” (Agnes)
”Nej, jag tror inte att vi är exceptionella på nåt sätt, utan vi är bara en spegel av
samhället i övrigt, alltså rätt av. Man förväntar sig liksom inte lika mycket av en
pappa som av en mamma i föräldraskapet. Och då tror jag att det blir likadant på
socialtjänsten eller/…/var som helst.” (Adam)
”… alltså man behöver olika insatser, man behöver olika hjälp, därför att samhället
har fram tills idag uppfostrat oss på vissa sätt ju och då måste vi ju möta till där
fram tills det sker en förändring.” (Christel)
Våra informanter pekar på några exempel på hur samhällets syn på kvinnor och
män återfinns hos socialtjänsten.
”Jag tror att det är en sådan mentalitet som råder fortfarande, att vi ska ta större
hänsyn till en kvinna som står där jämfört med en man. Mannen borde klara sig
mer eller mindre. Där har vi en skillnad.” (David)
23
”Det ses ju som något oerhört fantastiskt om det skulle vara en pappa som tar hand
om två eller tre barn på egen hand. Så är det ju.” (Anna)
Mycket av diskussionerna som kom upp handlar om att vissa insatser hos
socialtjänsten är utformade efter kön vilket kan leda till att det uppstår problem
när kvinnor söker sig till socialtjänsten för vad som anses som typiskt manliga
problem och vice versa. På grund av att vi tillskriver kvinnor och män olika
egenskaper har vi också fått till följd att sociala problem i viss mån ser olika ut
hos kvinnor och män.
”Det är ovanligare med missbrukande kvinnor än missbrukande män /…/ och då
blir ju en kvinnlig missbrukare mer unik, ett mer speciellt ärende… så det kanske
upplevs som mer extraordinärt. En man är ju ofta bara en i mängden av heroinister
eller alkoholister.” (Adam)
”Också när man ser i klientärenden, alltså hur man ser på våld, så är man nog
väldigt inställd på att våld är riktat mot kvinnor. Det är klart att det finns män som
utsätts för våld och på vilket allvar tas det egentligen? Alltså vi har ju inga
skyddade boenden för män. Var skulle man placera en man … Det finns ju utsatta
män men de har ju inget boende.” (Agnes)
”Nyligen har vi haft ett sånt ärende där vi har diskuterat just det där just mannen
blev misshandlad av kvinnan. Och då känns det som om man står ganska
handfallen. Det finns så många handlingsplaner för hur man ska agera när det
gäller misshandlade kvinnor och barn, men när det är misshandlade män, jaha, då
står man där.” (Anna)
”Det är ju inte jättevanligt, men det beror också på att det är mycket vanligare att
kvinnor blir slagna och därför har man också byggt upp det sociala arbetet efter
det. Så är det, men det ställer ju ändå saker på sin spets när det inträffar.” (Adam)
Mycket av den problematik som informanterna nyss beskrivit menar vi kan
härledas till Hirdmans teori om genussystemet som bygger på principerna om den
manliga normen och om att könen ska hållas åtskilda (Hirdman, 2001).
Socialtjänstens insatser är utformade efter typiskt kvinnliga och typiskt manliga
problem, vilket innebär problem när en person bryter mot normen och har ett
problem som anses vara typiskt för det andra könet. Denna isärhållning av könen
kan ha en helt naturlig förklaring eftersom det ofta är så att kvinnor och män på
grund av sitt kön har olika utgångspunkter i livet och därmed olika förutsättningar
och behov av hjälp. Detta isärhållande kan dock ytterligare bidra till att våra
könsstereotypa föreställningar förstärks eftersom egenskapstänkandet ytterligare
cementeras.
5.3 Traditionell socialtjänst
I den förstudie vi gjorde pekade jämställdhetsansvarig Kay Wictorin på hur viktigt
det är att det finns en medvetenhet om jämställdhet inom organisationen för att
kunna förmedla jämställdheten utåt och bemöta medborgarna jämställt. Detta
förutsätter kunskap och kompetens, menar Kay, annars fortsätter de gamla
könsrollerna att leva vidare. Detta bekräftas av den offentliga utredningen SOU
2005:66 som undersökt hur kunskap om genus och jämställdhet når ut och tas
emot av myndigheter. Utredningen visar att kunskap om genus och jämställdhet
först måste internaliseras på det interna planet i den egna verksamheten innan man
kan använda och förmedla kunskapen ut i samhället. Under våra intervjuer kom
informanterna in på hur klimatet på deras arbetsplats ser ut och vilka värderingar
24
som råder inom verksamheten. Flera informanter diskuterar synen på manliga
socialsekreterare och att deras egenskaper verkar vara mer eftertraktade än de hos
kvinnliga socialsekreterare.
”Vi har en princip att vilken handläggare som helst ska kunna ta vilket ärende som
helst och få göra det också. Men tidigare har det dykt upp någon gång då och då
när man ska ha en medhandläggare i ärendet, till det här ärendet är det bra om ni
har en man, eller det är bra med en kvinna, men oftast är det vanligare att man
pekar ut en man ...” (Adam)
”… alltid en man! Men det är ju inte särskilt roligt att höra att här behöver vi någon
som är handlingskraftig, här behöver vi någon som är tuff och så, och ta in en man”
(Agnes)
”Är det något ärende ibland där man kör totalt fast och tycker att man bör byta ut
en handläggare, då är det lätt att man säger: nej, vi får nog ta in en man här. Ibland
är det fortfarande lite så, precis som att man tror att då sker det mirakel, om man tar
in en man.” (Anna)
Adam berättar att han en gång ombads att gå in i ett ärende för att det behövdes
struktur. Han reflekterar över orsaken till detta och undrar om det var för att han
är man eller om det var för han ansågs ha den egenskapen.
”Det är en jättekonstig situation att bli utpekad på det viset med en egenskap eller
att bli tillskriven en egenskap oavsett om det beror på ens kön eller personlighet.”
(Adam)
Även andra informanter pekar på hur manliga egenskaper värderas annorlunda än
kvinnliga.
”Det blir ju att man generaliserar och tänker att män har ett visst sätt att tänka och
handla… lite annorlunda än kvinnor… Att kvinnor är mer känslostyrda.” (Beatrice)
” … män är mer rationella” (Björn)
”Det känns som att ni män förväntas ha en tuffare attityd och klara av de tuffare
samtalen med de klienterna som är jättejobbiga. Ni förväntas ha det på nåt sätt
bara.” (Anna)
”Precis, också med de klienter som uppträder hotfullt och så. Som man förväntas
man klara av det, blir man då hotad så ska det liksom bara rinna av en. Som kvinna
är det mer okej att man får åka hem eller börjar gråta, men som man skulle det inte
vara okej.” (Agnes)
”Och man kan ibland höra grejor som… att det behövs en tupp i hönsgården och
sånt, lite sånt som ligger lite i det. På något sätt har man generellt en tanke om t ex
enskilda ärenden där det kan vara bra att ta in en man, att vi behöver fler män i
arbetsgruppen och så. Jaha, behöver vi? Varför det? Alltså vad är motivet? Det är
det ingen som riktigt kan svara på. Eller att det skulle bli jämställt om vi var lika
många. Mycket sådana förenklingar.” (Agnes)
”Det är som samhället är i stort, det är ju väldigt skevt men det är inget unikt i vår
verksamhet.” (Adam)
Klimatet på socialtjänsten som informanterna beskriver präglas av traditionella
värderingar om kvinnor och män. Detta klimat och dess system av värderingar
25
och handlingsmönster kan man med Bourdieus ord kalla för socialtjänstens doxa.
Vår undersökning pekar på att socialtjänstens doxa innehåller väldigt traditionella
föreställningar om kvinnor och män och deras egenskaper. Socialsekreterarna i
vår undersökning pekar på att de själva inom socialtjänsten tillskrivs olika
egenskaper utifrån sitt kön och behandlas därefter. Eftersom denna syn finns inom
organisationen blir det ju en naturlig följd att socialsekreterarna även utgår från
detta synsätt när de behandlar sina klienter. Bourdieu menar att doxan uppfattas
och accepteras som naturlig varpå värderingssystemet inom doxan kan fortleva.
Därför ifrågasätter man heller inte det rådande systemet varpå det upprätthålls och
reproduceras (Järvinen, 2002). Utredningen SOU 2005:66 pekar på att kunskap
om genus och jämställdhet måste införlivas i organisationen och tittar man på
informanternas utsagor kan man dra slutsatsen att detta är något som
informanternas arbetsplatser måste jobba med. Informanternas utsagor visar på att
medvetenheten om genus och jämställdhet på arbetsplatsen generellt brister
eftersom manliga socialsekreterare anses ha vissa för yrket värdefulla egenskaper
som inte kvinnan anses ha. Enligt utredningen medför en dålig medvetenhet inom
organisationen även att tankar om genus och jämställdhet glöms bort i mötet med
klienterna. Därmed upprätthålls en traditionell syn på manligt och kvinnligt både
inom organisationen och från organisationen ut i samhället, varpå
jämställdhetsutvecklingen hindras.
5.4 Vad vill klienterna ha?
Som vi tog upp i vår tidigare forskning pekar Socialstyrelsens rapport Jämställd
socialtjänst? (2004) på att kvinnor och mäns behov formats av de olika
förutsättningar som kvinnor och män har i samhället. Eftersom det finns en
rådande samhällssyn om kvinnors och mäns olikheter vad gäller egenskaper,
behov och förmågor frågade vi våra informanter om de kunde se dessa olikheter
hos sina klienter och om de tyckte sig kunna se eventuella skillnader i kvinnors
och mäns behov av hjälp. Informanterna i stadsdel A berättade att det för några
års sedan gjordes en brukarundersökning där klienter tillfrågades om vad som var
viktigt för dem i kontakten med socialtjänsten. Adam och Agnes berättar att
kvinnliga och manliga klienter svarade helt olika i undersökningen.
”Jag vill minnas att det var så att män ville mer ha resultat av… alltså att få ett
boende om man ansöker om det, medan det var vikigare för kvinnor hur man blir
bemött och förtroendet för handläggaren, väldigt stereotypt. Män vill ha handling
och kvinnor vill ha relationer… alltså väldigt hårddraget då men… så var det.”
(Adam)
Flera informanter nämnde att klienterna själva ofta uppger att de vill komma till
någon socialsekreterare av samma kön. Även när socialsekreterare av olika kön
arbetar i team med klienter av olika kön, upplever informanterna att den kvinnliga
klienten helst vänder sig till den kvinnliga socialsekreteraren och vice versa. Det
finns även en stark uppfattning hos informanterna att ensamstående mammor som
vänder sig till socialtjänsten för att få hjälp med struliga tonårspojkar ofta vill att
deras barn ska träffa en manlig socialsekreterare.
”Det är ju annars en klassiker, ensamstående kvinnor med barn som vänder sig till
socialtjänsten och vill ha en kontaktperson eller kontaktfamilj och ofta är det ju att
det handlar om en manlig förebild, alltså om det är tonåren, en tonårspojke t ex
som börjat lite grann kanske vara ute sent på kvällarna eller med viss typ av
kriminalitet eller börjat dricka eller så.” (Adam)
26
”Det är inte ovanligt att man har den föreställningen, att killar ska prata med killar,
för att det är bra. Fast det vet vi inte riktigt. Alltså utifrån att man är man, att det
skulle vara det som gör det bättre, på något sätt. Men många mammor, många
ensamstående mammor som vi träffar här tycker att /…/deras söner behöver prata
med en man. För att det fattas. De har ofta den idén om att det är det som skulle
göra det bättre.” (Björn)
”Det är väldigt stereotypt att det här barnet behöver en manlig förebild, det bor ju
bara med sin mamma, och morfar kanske är avliden så det är mormor eller moster
som också finns, få män finns att ta in, kanske kvinnlig klassföreståndare och
sådana saker.” (Adam)
Björn och Beatrice tror att det har att göra med manliga egenskaper och en
uppfattning hos klienterna om att män kan styra upp situationen. Björn
sammanfattar:
”De vill kanske ha någon yttre gränssättare som kommer in och sätter gränser. Och
då verkar det ofta som att man tänker sig att det är en man som ska göra det.”
(Björn)
Adam och Agnes är också inne på samma tankar om att män anses ha vissa
egenskaper och ifrågasätter om socialsekreterares kön verkligen har någon
betydelse i sammanhanget.
”Och det har jag funderat många gånger på, vad är det barnet egentligen behöver,
vad skulle hända om vi fixat en kvinnlig kontaktperson till den här 15-åriga killen?
Det är kanske precis vad han behöver.” (Adam)
”/…/ man kan tänka sig att någonstans att det viktiga kanske inte är att ha en
manlig förebild utan det viktiga kanske är att ha en förebild som har en schysst
inställning. Det kanske är betydligt viktigare.” (Agnes)
”Alltså när man behöver få referenser till normalitet och så liksom. Det finns så
mycket som inte har med kön att göra liksom. Men det är för att killar på nåt sätt
ska utbilda sig i att få lite tuffhet och hårdhet och då måste det till en man. En
kvinna anses inte klara av att göra en tonårskille tillräckligt tuff och ta sig fram
livet.” (Adam)
Vicki Johansson (2001) menar att de egenskaper vi tillskriver kvinnor och män
direkt påverkar hur vi uppfattar deras förmåga att klara av olika saker. Våra
informanter uttrycker tydligt att det råder en uppfattning om att det finns vissa
egenskaper som förbehålls män och som kvinnor inte anses besitta. Informanterna
Adam och Agnes ifrågasätter sammankopplingen mellan egenskaper och kön
vilket också Johansson tar upp. Det är mycket möjligt att en man är tuff, hård och
kan styra upp, men Johansson vill tydliggöra att han inte har dessa egenskaper
bara för att han är man. Informanterna tycker sig alltså kunna se skillnader i
klienternas behov av hjälp och att klienterna själva ofta utgår från kön när de
söker hjälp hos socialtjänsten. Här ser vi att konstruktionen av manligt och
kvinnligt satt spår i klienternas föreställningar om att kvinnor och män faktiskt är
olika och därför har olika behov. Klienterna har alltså, enligt våra informanter,
utvecklat ett tydligt egenskapstänkande.
5.5 Tankar om könsspecifika skillnader
I rapporten Jämställd socialtjänst? (2004) belyser socialstyrelsen att orsaker till
varför klienter behandlas olika är dels att klienterna faktiskt behöver olika insatser
27
utifrån sitt kön och dels för att det inom socialtjänsten fortfarande finns en
traditionell och stereotyp syn på kvinnor och män. Därför ville vi få reda på hur
våra informanter tänker kring kön och vilka orsaker de kan tänka sig ligger bakom
den forskning vi presenterat om att klienter behandlas olika utifrån kön.
”… jag har hört synpunkten att det är lättare att motivera att kvinnor får behandling
än män. För att man har en bild av att kvinnor är mer utsatta, och kvinnor är ju
oftast mer utsatta i missbruket också. /…/ Jag skulle kunna tänka mig att
ensamstående män med barn, som vi har ganska få av, jag tror nog att de har lite
lättare att få hjälp …alltså man ser nog deras behov av stöd i sin föräldraroll och
med barnen lite lättare än en ensamstående kvinna med barn.” (Agnes)
”/…/där finns utrymme för en subjektiv bedömning. Jag har inget underlag för det
jag säger men vad jag har sett hittills är det lättare för t ex kvinnor att få en insats i
form av bostad till skillnad från män. För att kvinnor alltid förknippas med barnen,
att de är lite sårbara. Vad gäller behandling, missbruk och sånt, det är mest killar
man kanske hjälper. Det är killarna som har ett missbruk och så anser man kanske
att tjejen eller flickvännen bara hänger på, så om man får rätt på killen så… det är
bara spekulation, jag vet inte. Men insatser överlag, att det skulle finnas skillnader,
ja, det kan det nog göra. Men att det är könet som är avgörande för det, det vet jag
inte.” (David)
”Vi är väldigt duktiga på att se vad ensamstående mammor behöver, men inte vad
män behöver. Jag hade inte varit socialarbetare länge när jag träffade på en man
som blev ensamstående med fyra barn. Han lärde mig att se, vad behöver en
ensamstående man med barn. Jag var jätteduktig på vad jag skulle ge till en
ensamstående kvinna med fyra barn, men han behövde helt andra saker ju. Han
lärde mig att se att män är lika bra som ensamstående kvinnor, men de behöver
annat, annan hjälp från oss, och det är inte alla som vet det” (Christel)
”Det finns forum som är väldigt kvinnliga, att kvinnorna har lite mer insatser så att
säga, man placerar kvinnor väldigt snabbt och man tycker att man borde rädda dem
snabbare.” (David)
Davids kommentar om att den missbrukande tjejen bekräftar synen på kvinnan
som passiv som Andersson (1996) tar upp. Hon menar att tjejers riskbeteende inte
uppfattas som en aktiv handling utan som ett beteende där tjejerna riskerar att bli
offer för andras handlingar. Dessa konstruktioner av mannen som
aktiv/självgående och kvinnan som passiv/offer leder enligt Andersson till
ojämställda maktstrukturer där kvinnor tidigt i livet hamnar i underläge gentemot
mannen. Vi kom under diskussionerna på stadsdel A in på Schlytters
undersökning (1999) och de förlegade föreställningar om kvinnligt och manligt
inom rättspraxis som hon menar bidrar till att upprätthålla ojämställda
könsmaktsförhållanden. Schlytters forskning visar nämligen att killar och tjejer
bedöms på olika grunder vid omhändertagande enligt LVU och vi bad våra
informanter att ge sin syn på detta. Agnes är övertygad om att man generellt tittar
på olika saker i LVU-utredningar beroende på klientens kön. Hon nämner till
exempel att tjejers sexualitet ofta ses som ett problem och finns med i utredningar
kring flickor. Sexualiteten ses däremot inte som ett problem när det gäller killar,
säger Agnes. Däremot tycker sig varken Agnes eller Anna kunna se att tjejer
skulle bli omhändertagna lättare än killar. Anna menar att hon sett tjejer som gått
lika långt som vissa killar och Anges tycker att det snarare är tvärtom, att man tar
tjejers kriminalitet och våld på mindre allvar eftersom tjejer inte anses vara lika
farliga som killar. Hon säger följande med ironi:
28
”/…/ en tjej som slåss lite…det är ju ingen som blir rädd för henne ändå. Däremot
en kille, alltså han kan ju få ett övertag, det kan bli farligt liksom. Men en tjej, …
henne ska man väl kunna hantera.” (Agnes)
Adam menar vidare att det kan bero på vilka egenskaper man tillskriver tjejer och
killar.
”Man kanske förväntar sig att en tjej eller flicka har vissa andra kompetenser att få
rätsida på de bekymren, som gör att LVU inte behövs.” (Adam)
Informanterna i stadsdel B har svårt att se vilka orsaker det kan finnas till att
kvinnor och män behandlas olika eftersom de själva inte tänker på det viset i sitt
arbete med klienter.
”/…/ jag tror inte vi tänker så oftast, utan man försöker jobba med den som
kommer in i rummet, och det blir det som blir det viktiga på något sätt.” (Björn)
”Men det är klart, det är ofrånkomligt att se om det är en man eller en kvinna. Och
att man förbereder sig innan, tror jag… omedvetet liksom, vad det är man ska
möta, när man går in i ett rum. Men inte att jag tänker att jag ska behandla den här
personen annorlunda, eller – jaha, nu kommer det en kvinna, då får jag prata på det
här viset… Man kanske gör det, men inget medvetet, från min sida i alla fall.”
(Beatrice)
Även om de själva menar att de inte behandlar klienterna olika utifrån kön anser
de att kvinnor och män i många fall är olika, det vill säga att de tänker och pratar
på olika sätt, vilket informanterna tror kan vara en orsak till olika behandling.
”/…/ det är väldigt olika hur kvinnor och män tänker. Generellt sett är det så, men
man vet ju inte alltid om det är så för de människorna som sitter mitt emot en. Men
att man har olika sätt att lösa problem på. Det är en sån grej.” (Björn)
”Men är det inte så generellt, att män har ju kanske lättare för att kräva saker, stå på
sig och kräva saker, säga att det här har jag rätt till.” (Bodil)
Socialsekreterarna reflekterade också kring hur de själva bemöter sina klienter.
Många tycker att det är ett svårt ämne att prata om då de inte reflekterat mycket
över det tidigare och tycker att det är svårt att bedöma sina egna handlingar och
varför de gör som de gör i olika situationer. Björn och Beatrice uttryckte följande:
”Jag pratar säkert annorlunda. Men jag vet inte så mycket om det själv antagligen.
Det är svårt att vara medveten om det. ” (Björn)
”Sen är det ju praktiskt, det man kan se rent praktiskt är ju hur vi sätter samman oss
när vi möter klienter. Jag menar, har vi en familj där det är kanske en ensamstående
mamma då är vi ju aldrig två män till exempel. Det gör vi inte. Jag vet inte riktigt
varför, men vi har någon idé om att det känns obekvämt. Det är kanske för oss det
känns obekvämt. Jag hade önskat mig ibland att jag hade en kvinna med mig eller
att det var någon kvinna i rummet. /…/ Det kändes knepigt bara ibland. Eller jag
kanske trodde det kändes konstigt för henne. Sen kanske det handlar mer om mig,
det vet jag inte, det är också svårt att svara på vad sånt beror på. Det kanske är
viktigare för oss än vad det är för dem ibland.” (Björn)
”Jag tänker att det finns i den förförståelsen man har, den åsikten eller tron man har
kring hur män och kvinnor fungerar, den har man ju med sig, men är man på något
sätt medveten om det och undersöker så kan man komma förbi det lite lättare. /…/
29
Det finns ju ingen forskning som säger att si eller så är bäst att göra… det är nog
mer för att försöka matcha klienten. Hitta någonting som är lika.” (Beatrice)
”Det är kanske en naiv teori, men den tror jag inte är helt orimlig ändå, man kan ju
göra olika kvalificerade gissningar, men det är ju kanske ändå så att är man en
ensamstående mamma så kanske man inte vill möta två män i trettioårsåldern, det
kanske inte är den bästa matchningen.” (Björn)
Mattsson (1998) tar upp att socialarbetare ofta tänker utifrån föreställningen att
det behövs socialsekreterare av båda könen för att möta klienter av motsvarande
kön vilket bidrar till att socialt arbete upprätthåller skillnader mellan könen. Även
om våra informanter är medvetna om att behandling av klienter utifrån kön
förekommer så är alla överens om att könet inte borde spela någon roll. Många
informanter uppger att de inte alls tänker utifrån ett jämställdhetsperspektiv, de ser
helt enkelt inte till klientens kön utan fokuserar på individen de möter.
”Jag tänker faktiskt inte på det, inte alls. En klient som kommer är en klient och så
får man lyssna hur det är.” (David)
”/…/ utifrån en jämställdhetssynpunkt att man tycker att man ska ha någon slags
jämlikhet, vad nu det är för någonting (skrattar)… så tror jag alla strävar efter att
vara så tillmötesgående som möjligt vem man än möter.” (Björn)
”Det går ju inte att generalisera, alltså man får ju undersöka när man träffar en
människa, oavsett… alltså det måste vi ju göra.” (Beatrice)
”Det beror på vilka signaler man har fått. Eller det beror också på ens personlighet,
fastän alla strävar efter att få samma behandling så kommer det aldrig att bli
likadant, för vi är ändå människor med olika… ja, vi har vårt bagage.” (David)
Informanterna menar alltså att de ser individen framför könet när de möter sina
klienter. I alla fall är det så det vill göra men de medger ändå att de kanske
omedvetet ser till klienternas kön. Viljan att bemöta jämställt finns där, men
precis som Bergman säger så sitter inlärda attityder och sociala strukturer djupare
än man kan tro vilket leder till att man utan att tänka sig för handlar efter dessa
mönster (Melander, 2006). Förespråkare för intersektionalitetsbegreppet menar att
alla människor ingår i ett intersektionellt nätverk vilket innebär att vi ständigt
påverkas av de strukturer vi har med oss som vi kanske inte alltid är medvetna om
och som kan göra att vi tänker och handlar olika med olika personer och i olika
situationer (Lykke, 2003). Därför är det viktigt att som socialsekreterare
medvetandegöra de maktasymmetrier som man påverkas av eftersom dessa
påverkar bedömningen och bemötandet av klienterna. Christel menar att tanken är
viktig, att man tänker på vem det är man möter och vad man själv har för
fördomar och utgångspunkter.
”Träffar jag en kvinna med slöja och det inte är klart för mig att det under slöjan
kan finnas en jättekreativ och stark kvinna, utan jag utgår ifrån att kvinnan bakom
slöjan är förtryckt, så möter jag ju henne i det ju.” (Christel)
”Jag tänker så här att om jag behandlar dem olika utifrån att jag inte är medveten
om att jag gör det, så kan det ju få konsekvenser, ju. Men behandlar jag dem olika
för att det är en eftertänksamhet och för att jag ser dina behov så blir det ju
någonting annat. Men jag menar, är jag manshatare eller kvinnohatare och jag
behandlar dem utifrån det så är det ju inte okej, ju. Men är jag medveten om att
30
mittemot mig sitter där en kvinna som hatar män så måste jag ju prata utifrån det
och behandla utifrån det.” (Christel)
Christel menar vidare att det finns fler saker än kön som spelar i vid bedömning
och bemötande av klienter som också kan vara en orsak till att man behandlar
klienter olika. Utifrån ett intersektionellt synsätt kan man inte bara ta hänsyn till
en persons kön eftersom mycket annat spelar in och påverkar, till exempel
religion, etnicitet, klass och sexualitet (Lykke, 2003). Christel belyser också ålder
som en viktig påverkansfaktor, framförallt inom socialt arbete, och säger följande:
”När man är 20 år behöver man ju någonting och är man 50 behöver man
någonting annat och allt däremellan. Och också utifrån sin livssituation. Är man 25
år och redan har fyra barn behöver man någonting annat och är man 34 år och får
sitt första barn så behöver man något, va. Det är ju… och blir man pappa först
gången när man är 50 så behöver man något annat än om man blivit pappa första
gången när man är 16, så att jag tror att vi måste våga säga att vi gör olika, jo, det
gör vi därför att vi ser till individens behov.” (Christel)
5.6 Jämställdhet på vems villkor?
Ett återkommande problem som våra informanter tar upp när de diskuterar hur de
arbetar med jämställdhet gentemot sina klienter är dilemmat angående vems syn
som ska ges företräde. Som vi tidigare beskrivit och som vår tidigare forskning
visar förekommer traditionella uppfattningar om kön hos både klienter och hos
socialtjänsten. Samtidigt är våra informanter medvetna om att klienternas
könstillhörighet inte ska påverka vilken typ av hjälp de får. Dilemmat som
informanterna menar att de ställs inför handlar om de i sitt arbete endast ska utgå
från klienternas önskemål, även om dessa är könsstereotypa, eller om
informanterna aktivt ska arbeta med att förmedla ett genus- och
jämställdhetsperspektiv till klienterna.
”Och där är ju också en fråga om vår roll i jämställdhetsarbetet och i hur man ser
på samhället. Ska vi i första hand… vi kanske hjälper mannen bättre genom att han
får tala med den mannen han vänder sig till och har förtroende för. Ska vi då låta
honom göra det och han får göra det på det viset han vill ha det för att det ger bäst
resultat eller ska vi försöka styra över det till den kvinnliga handläggaren för det är
det mest lämpliga ur någon form av jämställdhetssynpunkt? Och tvärtom om det är
en kvinna som söker till en kvinnlig handläggare, det är samma princip. Där är
frågan… ska vi på något sätt gå i spetsen för en samhällsutveckling som vi vill ha
eller ska vi bara följa de strukturer som klienterna har med sig till oss? Liksom, är
vi ett aktivt eller passivt redskap på nåt sätt. Det är en stor fråga.” (Adam)
”Ska vi behandla kvinnor och män olika för att de vill ha olika saker? Ska man
möta det då? Eller ska man gå i spetsen för en annan samhällsutveckling som vi
som individer egentligen vill ha, eller som jag i alla fall vill ha.” (Agnes)
”Frågan är också vem är vi att styra dem på näsan? Är det till nytta för dem?
Varför ska de inte få välja vem de vill vända sig till…” (Adam)
”… därför att det är ju också att upprätthålla det rådande systemet.” (Agnes)
”Om en kvinna t ex hemskt gärna vill ha en kvinnlig handläggare, ska hon få det då
om det är viktigt för en 25-årig prostituerad att få en kvinnlig handläggare, ska hon
få det till varje pris, fastän det är jag som egentligen ska vara hennes handläggare?”
(Adam)
31
”Samtidigt är det ju så också, om man nu säger till henne: ja, så är det, du måste ha
en kvinnlig handläggare för det är bara en kvinna som kan förstå dig. Alltså, då
upprätthåller man ju bara det här systemet och upprätthåller de föreställningarna
hon har om män. Hon kanske behöver träffa en man som kan ge en positiv bild av
män istället för de männen hon har träffat.” (Agnes)
Diskussionen på stadsdel A gled över till att handla om behandlingshem och den
traditionella synen på kvinnor och män som man kan se där enligt vår tidigare
forskning. Agnes och Adam fortsätter diskutera, med viss ironi om vem som ska
anpassa sig efter vem.
”Men då kommer vi till samma fråga på behandlingshemmet som här hos oss.
Vilka är behandlingshemmen att indoktrinera ett nytt samhällssystem i dem som
kommer dit? Varför ska man indoktrinera en jämställdhet hos de männen och
kvinnorna som inte finns i samhället i övrigt? Ska de tvingas vara någon slags
föregångare bara för att de är narkomaner? Men ska vi bestämma att alla
missbrukare ska vara jämställda, kan vi bestämma det politiskt att så ska det vara?
Att ska man rehabiliteras till drogfrihet så ska man också bli mer jämställd. Det är
ju inte heller rimligt. Det är ju inte det de har bett om hjälp för.” (Adam)
”Men samtidigt är det ju så… det är precis som det här med föräldraförsäkringen,
att man säger att självklart ska människor få välja själv. Nej, människor kan inte
välja själv! Därför att de väljer efter de här traditionella mönstren, det händer
ingenting om man låter människor välja själv. Vi måste bestämma åt dem!”
(Agnes)
Trots att informanterna i stadsdel A hade velat verka för en förändring av
klienternas könsstereotypa tankesätt menar alla informanter att de faktiskt måste
anpassa sig efter klienterna och att de inte kan låta sina personliga åsikter om
genus och jämställdhet inverka på deras arbete.
”Det är ju det här också, hur man låter sina egna värderingar spela in. Det är ju
mina personliga värderingar om en fråga som är väldigt viktig för mig. Men det är
klart att jag också inser att jag inte kan pracka på den på alla människor jag träffar,
särskilt inte de jag träffar i myndighetsutövning.” (Agnes)
Informanterna i stadsdel B menar att man absolut ska anpassa sig till klienten
oavsett personliga åsikter och ser det inte som deras jobb att tycka något om hur
klienterna väljer att leva och tänka.
”Vem de än är så måste vi ju försöka möta dem på bästa möjliga sätt. Det är ju
deras socialtjänst det här ju, det är ju till för deras skull, det ska man ju vara
medveten om.” (Björn)
”Klienterna kan ju komma till oss med önskemål om att träffa någon av samma
kön, och då försöker vi tillgodose det ju.” (Beatrice)
”Det är ju så att vi möter familjer, där man kan tycka att det är oerhört ojämlikt,
förhållandet. Du ska aldrig döma när du möter människor som har det så. Alltså du
kan ju tycka vad du vill om det som privatperson, att du tycker att det här är ju
förkastligt, så hade jag aldrig velat ha det i mitt privatliv, men det betyder inte att
du försöker rätta till det utifrån ditt eget sätt att se på hur saker och ting ska vara.
Då skulle jag antagligen göra mer skada än nytta om jag gick in och tyckte en
massa om hur de hade det. Det är bara utifrån hur de vill ha det som man kan prata.
Det är det enda sättet det går att göra det på.” (Björn)
32
”Sen kan man väl stå för vissa saker typ alltså att våld är oönskat, alltså vissa
sådana här absoluta saker som man kan säga till folk att det här tolererar vi inte.
Det går naturligtvis till en viss gräns.” (Björn)
Christel, i stadsdel C, berättar hur hennes syn på genus och jämställdhet i
klientarbetet har förändrats med åren.
”Förr kunde jag säga att det är inte ok, så kan man inte göra, så får det inte lov att
gå till och det är svårare nu därför att det är mycket mer som är tillåtet nu. Jag
skulle ju aldrig kunna leva i ett förhållande där min man säger; du, spisen är där, gå
och laga mat. Men jag har ju träffat kvinnor som med all övertygelse säger att de
vill leva så och då ska jag inte fördöma dem eller se ner på dem, utan tycka att det
är okej. De har kanske hittat andra saker som är viktiga i deras förhållande. Och är
de bara överens om det så är det okej, men det är först när förtrycket kommer som
det inte är okej.” (Christel)
Precis som vi tog upp i teoridelen om intersektionalitet så kan jämställdhet betyda
olika saker för olika människor. Informanterna menar att man måste anpassa sig
efter klienterna eftersom det finns en tanke om att det är deras situation och behov
som ska vara i fokus. Även om informanterna kan tycka att en klient inte lever
och tänker jämställt enligt vår definition så menar alla att man inte kan fördöma
eller se ner på klienten. Som Christel påpekar är det är viktigt att vara medveten
om att människor kan ha olika uppfattning om vad som är naturligt och självklart
och att man måste acceptera det. Björn menar också att man som socialsekreterare
inte kan tycka en massa, men att det finns gränser och då måste man säga ifrån.
5.7 Kunskap och diskussion efterlyses
För att återkoppla till vårt syfte vill vi alltså undersöka hur socialsekreterares
medvetenhet om genus och jämställdhet ser ut och om de arbetar med dessa frågor
gentemot sina klienter. I vår förstudie presenterade vi att Malmö stad enligt Kay
Wictorin satsar hårt på jämställdhetsarbetet i kommunen. Han pekar på hur viktigt
det är att alla anställda i kommunen engagerar sig i jämställdhetsarbetet och att
det ständigt finns en levande diskussion kring ämnet. Kunskap och kompetens är
en förutsättning för jämställdhet, menar Kay. I Malmö stads jämställdhetsplan
utrycks att jämställdhetsaspekterna ska beaktas i alla sammanhang i det dagliga
arbetet och att alla anställda har ett eget ansvar att medverka i
jämställdhetsarbetet. I planen står även att jämställdhetsdialogen ska föras som en
återkommande punkt på bland annat arbetsplatsträffar i de olika verksamheterna
inom kommunen. Vi berättade kort för våra informanter om att vi varit i kontakt
med jämställdhetsansvarige i Malmö stad. Agnes uttryckte sin förvåning genom
följande spontana kommentar som följs av skratt från de andra deltagarna:
”Det visste jag inte att det fanns någon” (Agnes)
Vi frågade vidare om våra informanter märker av det jämställdhetsarbete
kommunen utför och de satsningar som görs.
”Nej, det är ingenting som man flaggar med. Det är för att det är ett luddigt
begrepp fortfarande. Man vet inte riktigt vad man ska göra för det är fortfarande
kontroversiellt, alltså vad är jämställdhet? Jag menar, jämställdhet i vilka
avseenden? Och kan man vara likadan i alla avseenden? Så det är också en sån
sak.” (David)
33
”Vi har chefer som jobbar och säger att det är viktigt och som förankrar det nedåt
och jag tror att så länge man pratar om någonting så finns där någonting. Vågar
man inte prata om det så är det ju sjukt. /…/ Ibland har vi oerhörda diskussioner
och då kommer det fram att vi tänker olika och det är ju det som är berikande.”
(Christel)
”Jag kan tänka mig att det är en sådan övergripande fråga som man inte märker på
vår nivå, alltså på individnivå, utan det är sånt man jobbar med i ledningsgrupper
och bland chefer. Man jobbar inte så mycket med det i vardagen.” (Adam)
”Det handlar ju också om vilket intresse cheferna har, för det handlar rätt mycket
om individen, att är man intresserad av frågan så ser man till att arbetsgruppen
arbetar med den. Alltså finns det individer som är intresserade så finns ju
diskussionen också på något sätt. Så det kan ju faktiskt se väldigt olika ut på de
olika stadsdelarna.” (Agnes)
Vidare frågade vi om det förekommer några diskussioner på deras respektive
arbetsplatser om hur man arbetar med genus och jämställdhet just gentemot
klienterna.
”Visst jobbar vi med det, det gör vi. Sen kan vi säkert bli mycket bättre /…/ men vi
försöker prata om det” (Christel)
”Jämställdhet just som ni säger med det här med bemötandet av klienter och
bedömningar och så vidare liksom, gör man olika… alltså den diskussionen. Den
har ju funnits, lite från och till kommer den ju… men då kanske det är i specifika
ärenden. Nä, så den diskussionen förekommer inte så ofta” (Beatrice)
”Jag tror att vi har de här diskussionerna redan utan att tänka att det har med
jämställdhet att göra.” (Anna)
”Diskussionen finns ju, kanske inte så mycket i mötesform utan mer i övrigt, i
kafferaster och på lunchen och så.” (Agnes)
”Vi pratar ju mycket om hur man liksom pratar med folk, hur ställer vi frågor,
vilken typ av frågor ställer vi. Den diskussionen förs ju i vår arbetsgupp hela tiden
/…/ men inte utifrån vilket kön man har utan snarare hur kan vi bli bättre på att
möta människor och vilka frågor ställer vi för att kunna vara till hjälp. Det är mer
med den utgångspunkten.” (Beatrice)
Flera av informanterna nämner sedan jämställdhetspunkten på
arbetsplatsträffarna.
”Har vi inte en sådan stående punkt på arbetsplatsmötena? Men det är aldrig någon
som tar upp något ju.” (Bodil)
”Alltså att man har det på dagordningen, (börjar småskratta) och ingen har aldrig
något att ta upp.” (Björn)
”Då blir alla tysta för då har man inget att ta upp för man vet inte riktigt vad man
förväntas ta upp där.” (Anna)
I stadsdel A diskuterades följande angående Malmö stads jämställdhetsplan:
”Vi har en jämställdhetsplan på stadsdelen, men jag kan säga att jag är inte särskilt
imponerad av…” (Agnes)
34
”… men du har ju i alla fall läst den.” (Adam)
”Jag har läst den och det är jag nog ganska ensam om, för det är inte så att den
distribueras inte ut precis. Jag har letat upp den själv.” (Agnes)
Informanterna i stadsdel B hade följande att säga om jämställdhetsplanen:
”Vi kan inte ha en plan, en jämställdhetsplan mot de människor vi möter eller en
mall för hur det ska vara, alltså något tyckande...” (Björn)
”… inte gentemot klienterna, men sen om man tänker i organisationen, så finns det
ju jämställdhetsplaner.” (Bodil)
”Där är man nog mer noggrann för det måste man vara, där finns det stor
dokumentation och regler som bestämmer att man måste ha en jämställdhetsplan
och så vidare.” (Björn)
Informanterna uttrycker ett behov av att få se någon form av statistik för att kunna
se om olika behandling vi beskriver i vår tidigare forskning förekommer på deras
arbetsplats och i så fall i vilken omfattning. De tycker att det är svårt att möta
vissa av våra frågor då det inte har kunskapen om hur situationen på deras
arbetsplats ser ut vad gäller genus- och jämställdhetsarbetet gentemot klienter.
”Vi skulle behöva veta mer om hur det ser ut egentligen, alltså vi skulle behöva
veta mer om det är så här att om vi bemöter män och kvinnor olika på något sätt,
alltså annars blir det bara att man sitter och pratar utifrån en massa tyckande och
antaganden. /…/ Och ha liksom ett underlag i så fall, är det ett problem? Är det
någonting vi behöver komma till rätta med? Ja, föra statistik och kanske intervjua
människor, alltså göra ett grundarbete som är utgångspunkten för ett
jämställdhetsarbete i så fall.” (Björn)
”Det är ju skitsvårt att mäta, det är ju jättesvårt att veta om vi gör det för det
handlar ju om ens personliga upplevelse någonstans.” (Björn)
”Vi har för lite material här för att kunna säga något om det egentligen. Och på det
lilla materialet är det då svårt att säga att det handlar om kön, men visst på ett större
material kan man ju verkligen reagera.” (Agnes)
”Det tycker jag är problemet ofta med jämställdhet, alltså att bryta ner det på
individnivå, tycker jag. Det är svårt att ställa individer mot varandra och jämföra.
Däremot kan man tydligt säga att tar vi hundra pojkar och hundra flickor så får
pojkarna mer, det kan vi ju se. Det är när man ser det samlat som man kan peka ut
sådana skillnader mellan killar och tjejer.” (Adam)
”Överhuvudtaget är socialtjänsten dålig på att utvärdera saker och ting, om vilka
insatser som fungerar och inte fungerar eller så. Det är väldigt nytt inom
socialtjänsten att överhuvudtaget börja tänka i dem banorna” (Agnes)
Adam berättar att man på stadsdelen för några år sedan tog fram statistik
angående mängden utredningar utifrån klienternas kön. Resultatet var förvånande.
”Det visade sig vara många fler flickor än vad vi trodde därför att vi hade en bild
att vi jobbade mycket mer med bråkiga tonårskillar, men det kanske är så att vi gör
fler utredningar på flickor än på pojkar, egentligen. Och då får man ju också
fundera på om vi har insatser som svarar mot det behovet? Jag upplever att det
finns fler insatser som riktar sig till pojkar än till flickor. Sånt måste man ju fundera
35
på, vilka insatser har vi för flickor? Man måste ha sådan statistik för att kunna ge
rätt hjälp.” (Adam)
Sandquist (1998) menar att klientens egentliga behov ofta skyms bakom
könsstereotypa föreställningar vilket i sin tur kan leda till felaktiga insatser.
Ojämlika strukturer kan enligt Sandquist leda till ineffektiva åtgärder. Vi kopplar
detta till socialkonstruktivismen och teorin om hur institutioner i samhället bildas.
Socialkonstruktivister menar att vi människor genom externalisering av mönster
skapar institutioner som blir till naturliga strukturer i samhället. Små handlingar
och trender kan på sikt komma att spela stor roll eftersom de växer sig starka och
cementeras i samhället. På samma sätt kan socialtjänstens felaktiga insatser till
flickor institutionaliseras och därmed ser man ingen mening med att ifrågasätta
dem utan fortsätter att göra som man alltid gjort. Detta ger på sikt stora
konsekvenser för flickorna eftersom de kanske inte får den hjälp de verkligen
behöver. Många informanter säger att det skulle behövas mer kunskap och
diskussioner om hur man bemöter sina klienter utifrån genus och jämställdhet.
Några informanter pekar på att de skulle vilja ha en teoretisk grund att utgå från
för att kunna lyfta och få igång diskussionen.
”Jag tror att många inte riktigt vet vad det handlar om. Som bara här idag när man
kommer in och ska prata om jämställdhet, då tänkte jag också: Jaha, vad ska det
handla om, vad ska vi prata om? Men när man sen kommer in i det så blir det ju
jätteintressanta diskussioner.” (Anna)
”Alltså ska man prata om jämställdhet måste man ju på något sätt vara överens om
vad det är så man får nog börja i en helt annan ände om man ska göra det på något
bra sätt, att det blir något meningsfullt. Då får du ju sätta dig ner och diskutera –
hur ska vi ha det med jämställdheten och vad är det för det första. Är det något vi
ska jobba aktivt med och hur ska det gå till i så fall. /…/ Det är ju rätt slående, för
man har ju börjat i helt fel ände. Man skulle börjat med det vi gör nu här.” (Björn)
”Det kräver väldigt, väldigt, väldigt mycket eftertanke tycker jag och mycket mer
diskussioner. Det måste finnas tid för reflektioner. Det är viktigt med kunskap…
och att våga fråga. Det är ett svårt ämne det här med jämställdhet, mycket svårt.
Men man måste prata och ha en diskussion om det. Det mest irriterande av allt är
när folk sitter tysta och inte tycker något alls. Om man inte vågar föra sin egen
talan, hur ska man då våga föra någon annans talan? Som socialsekreterare ska du
föra de allra mest utsattas talan, och då måste du våga. Man måste tycka något.”
(Christel)
David håller med om att medvetenheten bland socialsekreterare behöver öka men
menar att kunskap inte alltid är lösningen.
”Jag tror att det är en självklarhet, så det är inget som man liksom går och utbildar
sig till, att man ska försöka behandla alla likadant. Kunskap leder inte alltid till att
man förändrar saker och ting. Det finns massor med kunskap om många olika
saker, men folk fortsätter ändå. Till exempel rökning kan döda. Det finns det
massor av kunskap om på asken, men hur många är det som tar det till sig? Så det
är inte bara kunskap.” (David)
Jämställd socialtjänst? (2004) säger i sin slutsats att det behövs mer kunskap och
forskning inom socialtjänsten för att jämställdheten ur klientperspektiv ska kunna
uppmärksammas. Att kunna arbeta med genus- och jämställdhetsfrågor förutsätter
medvetenhet och kunskap. Föreställningar och värderingar om kön måste
synliggöras och diskuteras, något som även Kay Wictorin poängterar. Han menar
36
vidare att okunskap och likgiltighet är de största hindren mot
jämställdhetsutvecklingen. Kay menar att vi i Sverige dessutom har en
förställning om att vi är så himla jämställda vilket han menar är ytterligare ett
bevis på bristande kunskap om hur det egentligen ser ut. Kay menar att det bästa
sättet att sprida kunskap och öka medvetenheten om genus och jämställdhet är att
snacka, snacka, snacka! Även Kolfjord (1997) framhäver vikten av kunskap. Hon
menar att den kunskap om genus och jämställdhet som förmedlas på sociala
utbildningar är bristfällig vilket speglar sig inom socialt arbete.
5.8 Det går så långsamt….
Diskussionerna som fördes under intervjuerna ledde ofta upp till att informanterna
upplever att utvecklingen av genus och jämställdhet går långsamt och att vi ännu
bara kommit en liten bit på väg. Några påpekade dock att det faktiskt sker små
framsteg.
”Förr glömdes papporna lite i både samtalskontakt och i utredningar. De blev inte
riktigt tillfrågade eller utredda eller sågs som någon resurs, för var de inte där då
var det precis som nähä, då vill de inte. Många gånger när vi tar kontakt med dem
och ber dem komma hit, för det gäller ju deras gemensamma barn, så är de
jätteintresserade, så där tror jag vi blivit bättre på senare år, att uppmärksamma
papporna. Vilken resurs de är och hur viktiga de är för barnet och för hur hela
familjekontakten ska funka. Så där har vi fått en förändring.” (Beatrice)
”Jag har ju jobbat sedan jag var 20 och den här frågan har alltid varit aktuell. Det
har väl inte… jo, de har blivit bättre, men de är ju absolut inte bra.” (Christel)
Utifrån socialkonstruktivistisk teori tar skapande och förändring av vanor och
institutioner lång tid eftersom dessa strukturer sitter så djupt i oss. Informanterna
diskuterar orsakerna till varför jämställdhetsutvecklingen går så långsamt och
många menar att ett av de största hindren kan vara att människor överhuvudtaget
är motvilliga till förändring. Detta kan många av våra informanter även se inom
socialtjänsten och bland sina kollegor.
”Sen tror jag, alltså när det gäller jämställdhet och man pratar om oss kollegor, att
ibland är alla inte missnöjda heller. Många är rätt bekväma och rätt så nöjda med
den situation som är. Det är ju ganska jobbigt att vända på de stenarna, både för
män och kvinnor, och kolla på hur det är. Man har ju både fördelar och nackdelar i
det systemet som finns, så är det ju. Det är nog jobbigt för många och jag tror inte
att alla vill, långt ifrån alla. Jag tror snarare att majoriteten inte vill.” (Adam)
”Nej, majoriteten vill inte. Absolut, det är min bild också.” (Agnes)
Tidigare tog vi upp det egenskapstänkande som Vicki Johansson (2001) beskriver.
Egenskapstänkandet kan användas för att försvara och upprätthålla den
traditionella synen på kvinnor och män där man ser dem som olika varandra med
olika kapacitet och uppgifter i samhället. Mattson (1998) menar att ordningen
mellan könen ses som komplementär, det vill att män anses ha vissa egenskaper
och kvinnor andra som kompletterar varandra, något som våra informanter också
ger exempel på. Att se kvinnor och män som komplement till varandra leder till
att man erkänner denna ordning som logisk och försvarbar varpå maktskillnaderna
osynliggörs och därmed kan fortgå. Genom egenskapstänkandet hittar man
legitima förklaringar till varför samhället ser ut som det gör varpå man inte tror
sig kunna förändra det. Samhället framstår därmed som jämställt varpå man ställer
sig negativ till jämnare könsfördelning på arbetsmarknaden och i hemmet
37
eftersom man inte ser någon anledning till förändring. Maktordningstänkandet,
däremot, ser igenom och ifrågasätter de rådande relationerna mellan könen, och
vill istället lyfta upp de maktstrukturer och maktskillnader som existerar mellan
könen. Maktordningstänkandet vill liksom socialkonstruktivismen demaskera det
egenskapstänkande vi ser som naturligt och visa att tillskrivna egenskaper är
socialt konstruerade. För att kunna införliva jämställdhet i samhället måste det,
enligt utredningen SOU 2005:66, finnas en förståelse av att makt finns och
upprätthålls överallt i vardagen men också förståelse av att man kan förändra
denna maktordning. Våra informanter tar återigen upp att kvinnor och män
tillskrivs egenskaper utifrån sitt kön och att man ibland också utnyttjar dessa
egenskaper till sin fördel. Informanterna menar att de som socialsekreterare själva
också drar fördelar av de traditionella värderingarna som finns i samhället.
”Sen är det såhär, att när man jobbar med klienter, så kan man ju utnyttja att man
har olika kön, ofta kanske det är såhär att män har lättare att vända sig till män.
Och alltså märker man det så kan man faktiskt utnyttja det till sin fördel. Då kanske
jag vänder mig mer till mannen och att kollegan vänder sig mer till kvinnan, att
man delar det på något sätt. Man tänker på det där i vissa fall, alltså man anpassar
könet efter vem klienten är, alltså vilket kön de har.” (Björn)
”Om man då tar sådana ärenden är man t ex tycker att här behövs det en man eller
det behövs en ny handläggare och det då blir en man. Det är ju jättebekvämt om
man är kvinna. Liksom, skönt att bli av med det ärendet till en man” (Adam)
”Det är klart att det ibland kan vara skönt att slippa en arbetsuppgift som kanske är
betungande. /…/ Och så känns det ju också. Även om jag någonstans kan tycka att
det är fel så kan jag tycka att det är rätt skönt också. Man drar ju fördelar av det
också.” (Agnes)
Eftersom både kvinnor och män drar fördelar av de egenskaper som är tillskrivna
det egna könet blir det ibland bekvämt att använda sig av egenskapstänkandet
vilket även våra informanter medger. Agnes berättar om att det kan vara skönt att
överlämna ett besvärligt ärende till en manlig kollega med motiveringen att här
behövs det en man. Även om hon vet att det är fel så utnyttjar hon ibland
egenskapstänkandet till sin fördel. Så länge man gynnas av de ojämlika
maktstrukturerna har man inte samma intresse att förändra dem, menar Kåhl. Hon
tänker främst på männen i detta sammanhang eftersom de gynnas av sitt kön i
nästan alla aspekter och därför ”inte frivilligt sågar av den gren de själva sitter på”
(Kåhl, 1995, s 79). Kvinnor kan i vissa situationer också dra nytta av sitt köns
egenskaper men i det stora hela förlorar på att använda sig av sina tillskrivna
egenskaper eftersom dessa inte värderas lika högt i samhället. Detta sätt att dra
fördelar av sitt kön kan enligt Kåhl vara en av förklaringarna till varför
jämställdhetsutvecklingen går så långsamt. Enligt den offentliga utredningen SOU
2005:66 är både kvinnor och män ansvariga för att maktstrukturerna mellan könen
upprätthålls vilket man först måste uppmärksamma för att kunna komma vidare i
jämställdhetsutvecklingen.
Vi frågade våra informanter om det finns något man kan göra för att skynda på
genus- och jämställdhetsutvecklingen.
”Jag är för ett visst tvång alltså. Jag är inte för att man ska få välja helt och hållet
själv (ironiskt)…” (Agnes)
38
”… nej, jag tycker inte att man kan tvinga, det måste finnas alternativ och val.”
(Anna)
”Genom att ha debatt och diskussion kring det. Och man ska tillåta det mogna
också. Man ska inte stressa för mycket, för då kan man få bakslag, liksom en grupp
som går till attack, som känner sig övertrampade. Så fort man observerar en sak
kan man inte förändra det bara för att man har en åsikt om det. Utan det ska liksom
förankras i samhället och det ska vara demokrati kring det. Folk ska liksom få lov
att tycka till. Gamlingar, de måste man också ta hänsyn till, alla kan inte rätt vad
det är ändra till exempel sin syn på sexualitet. Man kan inte tvinga på alla
generationer samma sak, bara för att man har kommit fram till en sak, man måste
låta det mogna också. Den här processen måste tillåtas.” (David)
David menar vidare att även om genus och jämställdhet är en diskussion som
måste få mogna, finns det saker som man redan nu kan förändra. Han pekar på
lönefrågan och det stora lönegapet mellan kvinnor och män. David förklarar att
lönegapet är en tydlig orättvisa som borde åtgärdas direkt eftersom det är så
enkelt; lika lön för lika arbete. Även Christel menar att det svåra med genus och
jämställdhet inte är det rent konkreta och självklara orättvisorna mellan kvinnor
och män, utan finliret som kanske inte alltid är tydligt. De är lätt att låta de små
skillnaderna passera eftersom man inte riktigt vet hur och vad man ska göra åt det.
Informanterna ser olika på utvecklingen av genus och jämställdhetsprocessen.
Några menar att det måste till tvång om vi ska få till en förändring inom en rimlig
tid, andra menar att det är upp till människorna att själva komma till insikt och att
sådana här stora förändringar måste ges tid att mogna för att kunna
institutionaliseras som en naturlig del i samhället.
6. SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION
I den sammanfattning som följer kommer vi att utifrån vårt syfte, om hur
socialsekreterares medvetenhet om genus och jämställdhet ser ut, ge en kort
summering av våra resultat samt beskriva våra slutsatser av dessa.
Sammanfattningen följs av vår diskussion där vi diskuterar kring de slutsatser vi
fått fram och redovisar tankar som väckts under arbetets gång.
6.1 Sammanfattning
Vårt syfte med detta arbete var att undersöka hur socialsekreterares medvetenhet
om genus och jämställdhet ser ut i deras arbete med klienter. Vi tog reda vilka mål
och planer som finns i kommunen angående genus- och jämställdhetsarbete och
ville därefter undersöka hur detta yttrar sig i praktiken utifrån socialsekreterarnas
egna upplevelser. Våra resultat visar på att medvetenheten dels är ojämn och dels
att det finns brister i kunskapen kring genus och jämställdhet. Vi såg stora
skillnader mellan hur insatta socialsekreterarna är i frågorna, vilket tyder på att det
antingen finns för dålig information att tillgå vid de olika socialkontoren eller att
olikheter i intresse på de olika kontoren gör att den information som finns tas
emot och behandlas på olika sätt. Det visade sig också att de flesta av
socialsekreterarna överhuvudtaget inte reflekterar över genus- och
jämställdhetsfrågor och därmed inte heller gör det när de arbetar med sina
klienter. De socialsekreterare som har ett intresse av dessa frågor menade att de
försöker tänka utifrån ett genus- och jämställdhetsperspektiv men uppger
samtidigt att detta är svårt eftersom de traditionella strukturerna om kvinnor och
män sitter djupt i både individ och samhälle.
39
Socialsekreterarna beskrev hur traditionella värderingar även finns hos deras
klienter. Klienterna utgår ofta från sin könstillhörighet när de söker hjälp hos
socialtjänsten, vilket yttrar sig i att de bland annat söker sig till socialsekreterare
av samma kön och ser sitt hjälpbehov utifrån traditionella uppfattningar, till
exempel att pojkar behöver manliga förebilder och att misshandlade kvinnor inte
ska träffa manliga socialsekreterare. Socialsekreterarna uppgav att de i största
möjliga mån försöker tillgodose klienterna och anpassa sig efter deras önskemål.
Några av socialsekreterarna säger sig dock uppleva ett dilemma då deras egna
åsikter om genus och jämställdhet ofta måste ge vika för klienternas traditionella
föreställningar om kön och vilken hjälp de behöver. Socialsekreterarna medger
själva att de ibland använder sig av de traditionella uppfattningar om kvinnor och
män som råder i samhället. De utnyttjar emellanåt sitt köns tillskrivna egenskaper
för att underlätta för sig själva i vissa situationer i arbetet.
Våra resultat bekräftar den tidigare forskning vi presenterat i kapitel 2 och visar
att socialtjänsten är traditionell i sitt sätt att arbeta med och tänka kring genus och
jämställdhet. Insatser som erbjuds utformas fortfarande enligt den manliga
normen och för klienter med problem som är typiska för det motsatta könet finns
få insatser att sätta in. Alla socialsekreterarna tycker att det behövs mer kunskap
om genus och jämställdhet inom socialtjänsten. Trots Malmö stads satsningar på
jämställdhetsfrågor säger socialsekreterarna att de överhuvudtaget inte märker av
dessa satsningar. De har dålig vetskap om jämställdhetsplanen och dess innehåll
och den enda socialsekreteraren i vår undersökning som läst den säger att hon
själv fått leta fram den. Socialsekreterarna känner till den jämställdhetspunkt som
finns med på dagordningen på deras arbetsplatsträffar, men säger samtidigt att det
aldrig tas upp något under punkten, eftersom ingen vet vad som ska tas upp. Att
det finns en jämställdhetsansvarig i kommunen är det inte heller många som
verkar känna till. Socialsekreterarna uttrycker även ett behov av att få ta del av
statistik och utvärderingar för att kunna veta om de problem som tidigare
forskning beskriver också återfinns i deras verksamheter.
Socialtjänsten som verksamhet framstår alltså som traditionell i både teori och
praktik. Såväl samhället i stort som socialtjänst och klienter genomsyras av
traditionella uppfattningar om kvinnor och män och deras tillskrivna egenskaper.
Vi har genom socialsekreterarnas ögon sett exempel på hur dessa uppfattningar
uttrycks i samhället och socialtjänsten men också hos klienterna själva. Dessa
föreställningar och attityder är djupt förankrade och uppfattas ofta som naturliga
och självklara varpå medvetenheten om dem inte är så stor eftersom man sällan
reflekterar över dem. Några av socialsekreterarna tänker i banor av maktordning,
men menar att det är svårt att tillämpa maktordningstänkandet i en verksamhet
och i ett samhälle som är så genomsyrat av egenskapstänkande. Det vi reagerade
mest på under våra intervjuer var att det råder stor osäkerhet om vad genus och
jämställdhet egentligen betyder vilket ger oss en bild av att medvetenheten hos
socialsekreterarna inte är speciellt stor. Detta går emot den uppfattning om Malmö
stads jämställdhetsarbete som Kay Wictorin berättade om. Vi ser det som att Kay
Wictorin och socialsekreterarna har olika uppfattningar om hur kommunens
jämställdhetsarbete bedrivs, vilket vi tror tyder på att informationen från
kommunen om vikten av genus- och jämställdhet antingen inte når ut till
socialkontoren eller att informationen helt enkelt är för dålig. Flera av
socialsekreterarna säger att de i sitt arbete med klienter sällan eller aldrig
reflekterar över dessa frågor vilket också tyder på en låg medvetenhet. Trots den
40
bristfälliga informationen uttrycker alla socialsekreterarna att genus och
jämställdhet är en viktig diskussion. De uttrycker att de tycker att dessa frågor är
viktiga, men menar att jämställdhetsarbetet på socialkontoren har börjat i fel ände.
Det finns tillgängliga forum där man kan diskutera och ta upp diverse frågor och
funderingar i ämnet, men socialsekreterarna säger sig sakna den grundläggande
kunskap som behövs, där bland annat definitioner av begreppen ingår, för att det
ska kunna bli en givande diskussion och ett framgångsrikt arbete kring genus och
jämställdhet.
6.2 Diskussion
Det har varit ett intressant och givande arbete att genomföra denna undersökning.
Från början vet man aldrig riktigt hur slutprodukten kommer att se ut vilket gjort
att vi flera gånger brottats med osäkerhet om vi vart vi är på väg och spenderat
många timmar med att diskutera hur vi ska göra och vilket som är vårt nästa steg.
Nu när undersökningen är genomförd och vi ser tillbaka på den kan vi konstatera
att vi är nöjda med valet av gruppintervjuer eftersom socialsekreterarna verkligen
vred och vände på de ämnena som togs upp vilket gav oss en mer omfattande bild
av deras tankar om genus och jämställdhet. Vi hade dock önskat att även intervjun
på stadsdel C varit en gruppintervju för att få en jämnare fördelning av
informanter från alla tre stadsdelar. Vi hade från början en tanke om att olika
fördelning av ålder och kön skulle framkalla olika svar och åsikter som skulle
vara intressanta att belysa och jämföra med varandra, men så blev det inte. Vi
trodde till exempel att de socialsekreterare som skulle vara mer insatta i ämnet
och mer framåtsträvande i sin syn på genus och jämställdhet skulle finnas i den
yngre åldersgruppen och vara kvinnor. Istället var det så att en man i den yngre
åldersgruppen och en kvinna i den äldre åldersgruppen visade sig vara bland dem
vi uppfattade som mer insatta. De socialsekreterare som vi uppfattade som de
mindre insatta var såväl män som kvinnor ur alla våra tre åldersgrupper. Vi undrar
över vad detta resultat kan bero på men vi har svårt att se några logiska mönster
och förklaringar mer än att de socialsekreterare som var mer insatta helt enkelt
hade ett intresse av genus- och jämställdhetsfrågor och uppgav att de därför
reflekterade över sådana frågor emellanåt.
Vår studie visar att socialsekreterarnas medvetenhet om genus och jämställdhet
inte är vad den kanske borde vara. Socialsekreterarna har dålig koll på betydelsen
av begreppen genus och jämställdhet. Under diskussionerna som fördes vid
intervjutillfällena hände det till och med att socialsekreterarna sade emot sig
själva och verkade osäkra på vad de egentligen tycker om att klienter behandlas
olika utifrån kön. I vissa sammanhang menade några av socialsekreterarna att
kvinnor och män är olika samtidigt som samma socialsekreterare uttryckte att de
inte gör någon skillnad på kvinnliga och manliga klienter utan att de behandlar
alla lika. Detta resonemang är ju ganska lustigt, menar vi, eftersom klienterna ses
som olika men sägs få lika behandling vilket ju måste innebära att någon klient
blir diskriminerad. I andra sammanhang säger socialsekreterarna att de inte gör
skillnad på klienterna utifrån kön och att de inte behandlas olika, utan menar att
om kvinnliga och manliga klienter behandlas olika beror det i så fall på att
klienterna själva uppger olika behov och önskar olika behandling. Andra
socialsekreterare menar i samma diskussion att de försöker matcha klienternas
behov och önskemål, som till exempel att klienterna får träffa socialsekreterare av
samma kön. Under diskussionens gång framkommer dock att det i dessa fall inte
alltid handlar om ett uttalat behov från klienten utan att det ofta rör sig om
socialsekreterarnas egna uppfattningar om vad klientens behöver och utifrån vad
41
som känns mest bekvämt för socialsekreterarna själva. Som vårt resultat visar
pendlar socialsekreterarna mellan olika uppfattningar och ståndpunkter och de
tycks inte riktigt veta vad de själva tycker och gör eller vad de egentligen borde
veta och göra. Det ska dock påpekas att ovanstående inte omfattar alla
socialsekreterare i vår undersökning. Några av dem hade faktiskt riktigt bra koll
på genus- och jämställdhetsfrågor och lyfte även upp svårigheter som de påträffar
i sitt arbete med klienter. De socialsekreterare som hade en större medvetenhet om
genus och jämställdhet pekade bland annat på det dilemma de upplever då de
ibland får lägga sina övertygelser och åsikter vad gäller jämställdhet åt sidan för
att anpassa sig efter klienternas ofta traditionella viljor och önskemål.
Socialsekreterarna tänker alltså i banor av maktordningstänkande snarare än
egenskapstänkandet, men uppger att det skulle bli fel om de tvingade på sina
klienter detta sätt att tänka. Trots att socialsekreterarna uppger att de är
intresserade och tänker kring genus och jämställdhet menar de att de ibland själva
kommer på sig med att falla in i traditionella tanke- och handlingsmönster, något
som bara ytterligare bevisar hur starkt fäste egenskapstänkandet har i vårt
samhälle.
När man pratar om genus och jämställdhet märks generellt ofta en okunskap kring
begreppen, men också en motvilja till att förändra. Lönediskussionen är en sak,
sådana konkreta orättvisor är folk i stort sätt överens om att de är fel. Det är allt
det andra, diskussionerna om manligt och kvinnligt, att kvinnor är si och män är
så, som människor är motvilliga till att förändra. Precis som socialsekreterarna i
vår undersökning påpekar borde självklara orättvisor vara lätta att åtgärda. Genom
att skjuta upp sådana åtgärder, som till exempel att utjämna löneskillnader mellan
kvinnor och män, menar vi att man förringar betydelsen av jämställdhet och de
konsekvenser som detta för med sig. Vi märker att människor i vårt samhälle har
en skeptisk inställning till genus- och jämställdhetsfrågor och att många viftar bort
det som en fånig kvinnosak. Detta visar ju på att man hoppat över det mest
grundläggande steget i jämställdhetsarbetet, nämligen att definiera vad det
egentligen handlar om. Genus- och jämställdhet är allas ansvar och berör alla
nivåer i samhället. Vi menar att man måste lyfta fram ämnet på ett sätt så att
människor inser att genus och jämställdhet inte är någon kvinnofråga utan är en
samhällsfråga som berör oss alla. Man måste först vara överens om vad begreppen
innebär och vad de betyder för att kunna komma till rätta med könsrelaterade
orättvisor. Som vi tidigare varit inne på betyder inte jämställdhet samma sak för
alla människor utan det är ett kontextbundet begrepp. Vi menar alltså inte att man
ska skriva någon allmängiltig definition, utan det handlar snarare om att hitta ett
slags gemensamt mål att sträva efter och att slå fast att det är diskriminerande att
behandla folk olika utifrån deras kön och att diskriminering i alla former får stora
konsekvenser.
Frågan man också ställer sig är hur det egentligen är möjligt att arbeta med den
kvalitativa aspekten av genus- och jämställdhetsfrågor när samhället fortfarande
är så ojämställt på ett kvantitativt plan? Som vi beskrev i vår begreppsdefinition
ser vi en skillnad mellan kvantitativ och kvalitativ jämställdhet. Vi menar att den
jämställdhet som det mest pratas om i samhället idag är den kvantitativa, att man
strävar efter ett 50/50 samhälle med jämn könsfördelning där kvinnor och män har
lika löner, arbetsvillkor, inflytande och så vidare. Kanske är detta en bra början
för jämställdhetsutvecklingen, men vi tror att den kvantitativa jämställdheten
också innebär en ytterligare fokusering på människors kön vilket vi menar inte är
lösningen på de orättvisor som finns på grund av könsdiskriminering. Vi tror
42
snarare att det är en kvalitativ jämställdhet som bör eftersträvas, där man bortser
från tillskrivna könsspecifika egenskaper och i stället ser till individuella
egenskaper. Att uppnå ett sådant samhälle kräver stora förändringar som måste
ske gradvis för att både människor och samhälle ska hinna anpassa sig.
Socialkonstruktivister menar att det tar lika lång tid att rekonstruera ett
värderingssystem som att konstruera det helt från början. Vi menar därför att det
kanske ändå finns en poäng med att först uppnå en kvantitativ jämställdhet för att
ge människor tid och möjlighet att se att kön egentligen inte har något att göra
med vilken kompetens och egenskaper en person har. Då tror vi att det blir lättare
att kunna se förbi människors kön och äntligen nå den kvalitativa jämställdheten
där man bemöter, bedömer och behandlar människor endast utifrån deras
individuella egenskaper.
Det finns också svårigheter med att som socialsekreterare bara se till de
individuella egenskaperna hos människor och behöva bilda sig en uppfattning för
varje individ man möter, istället för att som nu kategorisera efter till exempel kön,
ålder eller etnicitet. Till exempel skulle all forskning omöjliggöras eftersom man
inte alls skulle kunna kategorisera och därmed inte skulle kunna dra några
slutsatser överhuvudtaget. Dock menar intersektionalitetsförespråkare att man
visst skulle kunna kategorisera bara man gör ett aktivt och medvetet val om att
lyfta fram vissa aspekter och inte andra. Vi menar att om man är medveten om
sina tankar och handlingar så kan man göra aktiva val i hur man ser på saker och
kategoriserar, men har man inte medvetenheten går man lätt efter samhällets
strukturer och den rådande doxan, vilket gör att man kategoriserar utan att
ifrågasätta. De val och kategoriseringar vi människor gör är baserade på de
värderingar och uppfattningar vi har fått från samhället och den rådande doxan, de
gäller alltså inte generellt överallt. Risken är alltså att vi kategoriserar och
behandlar människor efter vad vi själva tror är rätt utan att ta hänsyn till vilka
strukturer människan vi möter egentligen påverkas av och utgår ifrån. Eftersom
socialsekreterare befinner sig i en maktposition gentemot klienten måste
socialsekreteraren vara medveten om och ta hänsyn till de faktorer och
maktstrukturer som hon eller han själv är påverkad av och utgår ifrån i sin
bedömning och sitt bemötande av klienten. Om man som socialsekreterare ska
göra aktiva val av vilka faktorer man väljer att ta hänsyn till i sin bedömning av
klienter ger man ju sig själv tolkningsföreträde utifrån sin egna subjektiva
åskådning. Om socialsekreteraren själv inte är medveten om att hon eller han är
påverkad av samhället strukturer och värderingar är risken att hon eller han
diskriminerar sina klienter. Det är alltså otroligt viktig att belysa och synliggöra
de maktrelationer som finns i samhället och i vårt sätt att tänka och bemöta andra
människor. Genom att synliggöra maktasymmetrier tvingas ju socialsekreterarna
också medvetandegöra vilka maktaxlar hon/han själv är påverkad av och utgår
ifrån i sitt bemötande av andra. Kön är idag den viktigaste maktrelationen i vårt
samhälle, menar vi, eftersom det är något som alla omfattas av. Foucault menar att
allt är kön, eftersom kön utgör en både praktisk och central referensram i våra liv.
Om vi tänker efter på hur vi själva tänker och gör så tror vi att Foucault har satt
huvudet på spiken. Vi ser överallt i samhället hur kön dominerar våra tankar och
styr våra val, tankar och handlingar. Det som vår undersökning visar och som
tidigare forskning bekräftar är egentligen inte så konstigt, eftersom kön spelar en
så stor roll i våra liv och i hur vi definierar oss själva och andra. Vi vill klargöra
att socialsekreterare som grupp inte kan beskyllas för den avsaknad av
medvetenhet som vi sett ute på socialkontoren. De är ju precis som alla andra
påverkade av de rådande samhällsstrukturerna och även av den doxa som råder
43
inom socialtjänsten. Så länge man inte ser någon anledning att förändra något
fortsätter man följa det uppfattnings- och värderingssystem som finns.
Precis som några av socialsekreterarna påpekade borde socialtjänsten bli bättre på
att utvärdera sin verksamhet och ta fram statistik för att se hur det verkligen ser ut
och undersöka om deras insatser verkligen motsvarar de problem som
förekommer i samhället. Man kan ju inte förändra det man inte känner till och är
omedveten om. Vi menar att det faktiskt borde ligga i socialtjänstens intresse att
utvärdera sin verksamhet och om det finns skillnader i hur man behandlar och
bemöter klienter av olika kön. Det är inte bara diskriminerande att behandla
klienter olika beroende på kön, utan att det också är väldigt ineffektivt. Genom att
bortse från klienternas individuella egenskaper och istället använda sig av
könsspecifika stereotyper är risken stor att man ger klienterna felaktig behandling,
eller behandling av sämre kvalitet, vilket i sin tur betyder att socialtjänstens
resurser utnyttjas på ett felaktigt och ineffektivt sätt.
Som vi sett under våra intervjuer varierar medvetenheten och engagemanget om
genus och jämställdhet mycket bland våra informanter. Även om vi inte avser att
utvärdera socialsekreterarnas medvetenhet i förhållande till Malmö stads
jämställdhetsplan, tycker vi det kan vara intressant att belysa socialsekreterarnas
kunskaper i förhållande till de mål som beskrivs i jämställdhetsplanen. Det vi kan
se är att kunskapen och diskussionen som enligt planen ska förekomma i stor grad
saknas ute på socialkontoren vilket vi ser som ett stort hinder för förmedlingen
och utvecklingen av jämställdhet. För att kunna uppnå ett genus- och
jämställdhetstänkande inom socialtjänsten och för att kunna nå de mål som finns i
kommunens jämställdhetsplan är, enligt vår undersökning, det första steget att
skapa en gemensam förståelsegrund och gemensamma definieringar av begreppen
och vad det egentligen är man jobbar för. Vi menar att medvetenhet förutsätter
kunskap. Vi tror dock inte att detta kan ske genom att sätta upp mål i ett dokument
eller att ha en jämställdhetspunkt på arbetsplatsmötena. Det är absolut en bra
tanke, men det fungerar inte i praktiken om folk inte vet vad de ska diskutera eller
hur frågorna rör dem. I vår undersökning påpekar socialsekreteraren David att
kunskap inte alltid skapar förändring. Han menar att det redan finns en massa
kunskap om allt möjligt men att det krävs att man verkligen tar kunskapen till sig
för att förändring ska ske. Vi menar att det är först när kunskapen berör oss på ett
personligt plan som vi verkligen tar den till oss. Det räcker inte heller med att
enbart ha tillgång till teoretisk kunskap om varför man ska arbeta för jämställdhet
eller enbart praktisk kunskap om hur man ska arbeta för jämställdhet, utan dessa
måste båda finnas och samspela på ett effektivt sätt så att det inte finns något
utrymme för missförstånd och osäkerhet kring vad, hur och varför man gör som
man gör.
Som även Kay Wictorin påpekade i vår förstudie, menar vi att det fortfarande är
många som ser jämställdhetsfrågan som någon fånig kvinnosak och tror att det
handlar om manshatande rabiata feminister som gnäller om kvinnors rätt i
samhället. Ett jämställt samhälle ligger inte bara i kvinnors intresse utan berör oss
alla, och att vi idag fortfarande behandlar människor olika på grund av deras kön
är något vi alla medverkar till och ansvarar för. Vår vana att kategorisera
människor utifrån kön och det könsmaktsbaserade samhälle vi lever i är djupt
rotat i oss och svårt att förändra. Vi menar att det går, men det gäller att lyfta
ämnet på ett sätt så att alla kan se hur det berör dem och hur vi alla genom vårt
vardagliga handlande medverkar till att det upprätthålls. Likgiltigheten är det
44
största hotet mot en utveckling av genus- och jämställdhetstänkande och den
största faran för kvinnor som befinner sig i ett maktmässigt underläge, tror vi. Vad
gäller socialtjänstens klienter befinner sig både manliga och kvinnliga klienter
redan i ett underläge när de kommer till socialtjänsten. Därför menar vi att det
borde vara av extra intresse att inte ytterligare utsätta dem för diskriminering på
grund av deras kön. Strävan mot ett jämställt samhälle innebära stora förändringar
och ett omfattande arbete med att förändra grundläggande tankar och attityder.
Det kan tyckas mycket enklare att luta sig tillbaka och skylla på att vi är
biologiskt olika skapta och att det därför är naturligt att vi skiljer oss åt. Så länge
man blundar för det och låter sig invaggas i den falska tryggheten i att det är
naturligt och det bara är så legitimeras och upprätthålls de ojämställda
maktstrukturerna mellan könen.
Alla i vår undersökning är överens om att medvetenheten om genus- och
jämställdhetsfrågor behöver ökas. En ökad medvetenhet har bara positiva
konsekvenser för såväl socialsekreterare som klienter. Därför tycker vi att ämnet
behöver lyftas på ett annat sätt än det görs idag. Det som vi efter vår undersökning
kan se, är att det behövs ett forum där socialsekreterare har möjlighet att ta upp
och diskutera genus- och jämställdhetsfrågor både gällande teori och praktik. Vi
ser att det saknas tillräcklig kunskap om hur läget är, hur det borde vara och hur
man ska göra för att komma dit. Vi tror inte att det finns några definitiva svar på
hur man ska gå till väga, men så länge man öppnar upp för en aktiv och ständigt
återkommande diskussion så skapas det en medvetenhet hos alla, vilket vi tror är
det första, och största steget mot ett genus- och jämställdhetstänkande inom
socialtjänsten.
45
7. REFERENSFÖRTECKNING
Andersson, Christina (1996) Om struliga flickor – beteende och bemötande I:
Amrelius, Bengt-Åke, med flera (red) Vård av ungdomar med sociala problem –
en forskningsöversikt. Stockholm: Liber Utbildning AB.
Barad, Karen (2003) Posthumanist Performativity: Toward an Understanding of
How Matter Comes to Matter. Signs, Journal of Women in Culture and Society
vol 28, nr 3.
Connell, Robert William (1999) Maskuliniteter. Göteborg: Daidalos.
De Beauvoir, Simone (1949) Det andra könet. Stockholm: Nordstedts Förlag.
de los Reyes, Paulina & Mulinari, Diana (2005) Intersektionalitet – Kritiska
reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber AB.
Denscombe, Martyn (2000) Forskningshandboken: för småskaliga
forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Foucault. Michel (1976) Sexualitetens historia, band 1 – Viljan att veta.
Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB.
Gilje, Nils & Grimen, Harald (1995) Samhällsvetenskapernas förutsättningar.
Göteborg: Daidalos.
Hedin, Ulla-Carin & Månsson, Sven-Axel (2000) Kön och socialt arbete – en
introduktion. Socialvetenskaplig tidskrift, nr 1-2.
Hellström, Leif (2005) Anvisningar för skrivande studenter. Handfast
handledning för studenter som skriver rapporter och examensarbeten. Malmö
Högskola.
Hilte, Mats (2000) Förändring och kön i socialt arbete. En narrativ analys av en
människobehandlande organisation. Lund: Socialhögskolan.
Hilte, Mats & Claezon, Ingrid (2005) Flickor och pojkar på institution – ett
könsperspektiv på vården av ungdomar. Stockholm: Stiftelsen Allmänna
Barnhuset.
Hirdman, Yvonne (2001) Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö:
Liber AB.
Johansson, Vicki (2001) där könsmakten ändras Umeå: Boréa Bokförlag.
Johnsdotter, Sara (2006-02-02) Föreläsning: Genus & etnicitet, Malmö Högskola.
Josefson, Helena (2005) Genus – hur påverkar det dig? Stockholm: Natur och
kultur.
Jämställdhetslag, 1991:433.
46
Järvinen, Margaretha (2002) Hjälpens universum – ett maktperspektiv på mötet
mellan klient och system. I: Meeuwisse, Anna & Swärd, Hans Perspektiv på
sociala problem. Stockholm: Natur och kultur.
Kolfjord, Ingela (1997) Feministiskt socialt arbete. I: Lundqvist, Åsa & Mulinari,
Diana, (red) Sociologisk Kvinnoforskning. Lund: Studentlitteratur.
Kolfjord, Ingela (1998) Föreställningar om kvinnor och män - socialtjänstakter
berättar. I: Sandquist, Anna-Marie (red) Åt var och en efter behov. Stockholm:
Kommentus Förlag.
Kulick, Don (1987) Hur man blir en riktig kvinna eller man. I: Kulick, Don (red)
Från kön till genus – kvinnligt och manligt i ett kulturellt perspektiv. Borås:
Carlssons Bokförlag.
Kullberg, Christian (1994) Socialt arbete som kommunikativ praktik – samtal med
och om klienter. Linköping: Linköpings universitet.
Kåhl, Ingela (1995) Socialarbetarkåren – den lindansande professionen. Lund:
Bokbox Förlag.
Loseke, Donileen (1999) Thinking about social problems. An introduction to
constructionist perspectives. New York: Aldine de Gruyter.
Lykke, Nina (2003) Intersektionalitet – ett användbart begrepp för
genusforskningen. Kvinnorvetenskaplig tidskrift, nr 1, 47-56.
Lykke, Nina (2005) Nya perspektiv på intersektionalitet. Problem och
möjligheter. Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2-3, 7-17.
Malmö stad (2001) Övergripande plan för jämställdhetsarbetet i Malmö stad.
Antagen av kommunfullmäktige 26/4 2001.
Mattsson, Tina (1998) Kön och genus i samhället och i det sociala arbetet. Lund:
Samhällsvetenskapliga fakulteten.
Mattsson, Tina (2005) I viljan att göra det normala. En kritisk studie av
genusperspektivet i missbrukarvården Malmö: Égalité.
Melander, Eva-May (2006) Styrs jämställdhet av sociala eller biologiska faktorer?
Tidskriften Socionomen, nr 2.
Nationalencyklopedin (2006)
Jämställdhet>http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=488430&i_word=j
%e4mst%e4lldhet< 2006-04-28,
Genus> http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=181336&i_word=genus
<2006-04-28
Patel, Runa & Davidson, Bo (2003) Forskningsmetodikens grunder. Lund:
Studentlitteratur.
47
Payne, Malcolm (2002) Modern teoribildning i socialt arbete. Stockholm: Natur
och kultur.
Rosengren, Karl Erik & Arvidsson, Peter (2002) Sociologisk metodik. Malmö:
Liber AB.
Sandquist Anna-Marie (1998) Åt var och en efter behov? I Sandquist, Anna-Marie
(red) Åt var och en efter behov. Stockholm: Kommentus Förlag.
Schlytter, Astrid (1999) Kön och juridik i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.
Socialstyrelsen (2004) Jämställd socialtjänst? Könsperspektiv på socialtjänsten.
Stockholm: Socialstyrelsen.
SOU 2005:66 (2005) Makt att forma samhället och sitt eget liv –
jämställdhetspolitiken mot nya mål. Stockholm: Fritzes.
Starrin, Bengt & Renck, Barbro (1996) Den kvalitativa intervjun. I: Svensson,
Per- Gunnar & Starrin, Bengt (red) Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund:
Studentlitteratur.
Wenneberg, Sören B (2000) Socialkonstruktivism – positioner, problem och
perspektiv. Malmö: Liber AB.
Wictorin, Kay (2006-03-27) Samtal om Malmö stads jämställdhetsarbete,
Stadshuset i Malmö.
48
BILAGOR
49
Filnamn:
C-uppsats f^rdig!
Katalog:
M:\Mina Dokument\C-uppsats\Fullkomlig C
Mall:
C:\Documents and Settings\stud\Application
Data\Microsoft\Mallar\Normal.dot
Rubrik:
1
Ämne:
Författare:
Student Malmö högskola
Nyckelord:
Kommentarer:
Datum:
2006-06-01 16:23:00
Version:
2
Senast sparad:
2006-06-01 16:23:00
Senast sparad av:
Don Hoff
Total redigeringstid: 6 minuter
Senast utskrivet:
2006-06-12 13:14:00
Vid senaste fullständiga utskrift
Antal sidor:
49
Antal ord:
25 252 (cirka)
Antal tecken:
133 839 (cirka)