Predikan i S:t Hans kyrka Trettondedag Jul 2008-01-06
Första Kungaboken 10:1-7 * Efesierbrevet 2:17-19 * Matteus 2:1-12
av drottningen av Saba hos kung Salomo
B esöket
var en föregångare till de vise männens besök hos
Jesus; det är förstås därför som berättelsen om drottningen av Saba finns med bland dagens texter. Drottningen kom från främmande land; Saba ligger i nuvarande Jemen. Också de vise männen kom från främmande land, fast de nog hörde hemma mer österut, typ
nuvarande Irak. Drottningen hade med sig värdefulla gåvor. Det hade också stjärntydarna. Drottningen kom till
Davids son Salomo, de vise männen till Davids störste
son, Messias. Alla var de "visa", pålästa och kloka.
Båda händelserna är samtidigt förebilder för något
som fortfarande ligger framför oss, nämligen den tid när
alla folk ska komma till Gud, Guds stad och Guds konung Messias. I profeten Jesajas bok finns ett ord från
Gud till Jerusalem, där det bland annat står: "Folken
skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din
soluppgång. --- Alla samlas och kommer till dig." (Jesaja
60:1-6). Den kristna kyrkan läser det som ett ord riktat till
Jesus och därmed också till Hans kyrka, ty efter Jesu
uppståndelse är Han och den kristna kyrkan "det nya
Jerusalem". Att alla folk en gång ska komma till Jesus
tillhör det centrala i kristen tro, berättat på flera ställen i
Bibeln. Ett välkänt sådant är Jesus-hymnen i Filipperbrevet (2:5-11): "Gud har gett Honom (Jesus) det namn
som står över alla andra namn, för att alla knän skall
böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under
jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är
herre, Gud Fadern till ära".
Att berättelsen om Saba-drottningens besök hos
Davids son Salomo tillhör dagens texter stryker alltså
under den tanke som är en poäng också i stjärntydarnas
besök hos Jesus, den att Jesus är hela världens Frälsare, inte bara Gudsfolkets utan alla människors, ytterst
hela skapelsens. Också i episteltexten finns den tanken.
Både de som var långt borta och de som var nära, både
judar och hedningar, de som tillhör Guds folk och de
som inte gör det, kan få medborgarskap hos Gud; ingen
människa behöver förbli gäst och främling hos Gud, inte
här på jorden och inte heller i himlen. Jesus är hela
världens Frälsare.
Lite komplicerat är det förstås att också hedningar
som drottningen av Saba och stjärntydarna kan hitta rätt
till Jesus. Bibeln är till exempel tydlig på att vi inte ska
ägna oss åt stjärntydning. Den förnekar inte att det kan
finnas hemligheter i stjärnbilderna och hur det ser ut på
stjärnhimlen, men säger tydligt: Herren din Gud ska du
tillbe och bara Honom ska du tjäna, inte några andra
gudar och inte heller något annat, till exempel inte heller
stjärnorna. "Hos dig får det inte finnas någon --- spåman, teckentydare, svartkonstnär eller trollkarl" (5e
Mosebok 18:10). Och så kommer det teckentydare som
läst stjärnhimlen, tolkat den och agerat utifrån vad de
sett – och hittar Guds enfödde Son, kungarnas kung och
herrarnas herre, och tillber Honom.
Alla människors försök att hitta Gud kan alltså leda
rätt – vilket gör somligt i kyrkolivet lite komplicerat. Poängen är självklart att drottningen av Saba och stjärntydarna hittade till Jesus och tillbad Honom. Det är alltså
inte fråga om att alla religioner är sanna eller håller att
leva och dö på; det finns bara en Frälsare och en väg till
det eviga livet – men den vägen är till för alla och också
de som kan verka stå långt från kristen tro kan mycket
väl vara på väg att upptäcka både Frälsaren och vägen.
Vi lever i tiden mellan de vise männens besök hos
Jesus och den dag när alla ska bekänna Jesus som
herre. Det är vår sak att tillbe Jesus. På den punkten är
stjärntydarnas besök i Betlehem en mall och modell. Att
de fylldes av stor glädje när de insåg att de befann sig i
närheten av Honom de sökte är en fingervisning om vad
som ofta händer när vi närmare oss Jesus, Maria, krubban och Betlehem.
Att räcka fram gåvor till Jesus är också vår sak. Då
repeterar och påminner vi både oss själva och vår omvärld om det som hände när Jesus var nyfödd, och
herdar och vise män fann Honom och tillbad Honom. Vi
lyfter in det hittandet, igenkännandet och tillbedjandet i
vår tid och våra liv. Samtidigt påminner, framställer och
föregriper vi det som ska komma den dag när hela världen samlas och kommer till Guds stad och alla bekänner Jesus som herre.
Man kan fundera över vad för slags gåvor vi ska ge
Jesus. Det är inte fel med guld, rökelse och myrra, men
andra gåvor är viktigare; i Romarbrevet står det att vi
ska frambära oss själva: "Jag ber er bröder vid Guds
barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande
och heligt offer som behagar Gud" (Romarbrevet 12:1).
Så det handlar om mer än guld, rökelse och myrra.
Rökelsen kan symbolisera vår bön, myrran ett helgat
leverne och guldet vår synd.
Rökelsen är en gammal bild för bön, och bön och
lovsång behagar Gud. "Så vill vi genom Kristus Jesus
ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt
från läppar som prisar Hans namn", som det står i Hebreerbrevet (13:15). "Men glöm inte att göra gott och att
dela med er; sådana offer behagar Gud", står det också
(Hebreerbrevet 13:16).
Myrra är i de bibliska sammanhangen förknippat med
bröllop och det viktiga i bröllopet är löftena om trohet.
De dygder man framför allt behöver öva i äktenskapet är
kärlek, tro och hopp. Myrran som de vise männen gav
som gåva till Jesus där i Betlehem kan därför symbolisera att vi tar troheten till Jesus på allvar och att vi övar
oss i tron, hoppet och kärleken. Det är gåvor, offer som
behagar Gud.
Guldet kan symbolisera vår synd. Synden är inte
vacker, och vi kan ha svårt att förstå att Gud vill tar emot
vår syndabekännelse som en gåva. Men för Honom är
den värd guld och något som Han gärna tar emot; jag
tänker inte nu gå in närmare på hur det kan vara så. Det
kanske räcker med att påminna om guldet i spikhålen på
vårt krucifix här i S:t Hans. Att de sår med vilka Jesus på
korset försonade vår synd nu är sår i guld antyder att
också vår syndabekännelse är en gåva som behagar
Gud, likt guldgåvan vid krubban i Betlehem.
När vi ger Gud lovsång och bön, ett heligt leverne
och vår syndabekännelse lämnar vi vår gåva till hela
världens Frälsare, så som de vise männen gjorde. Samtidigt förbereder vi oss och vår omvärld för den dag när
alla ska komma med sina liv som gåvor till Herren Gud,
Messias, konungen, Jesus. När vi i tillbedjan bär fram
gåvor till Jesus knyter vi alltså ihop Guds människoblivande och Guds framtid med vår tid och vår verklighet.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
