Predikan i S:t Hans kyrka Första söndagen i Fastan 29 februari 2004
Genesis (Första Mosebok) 4:3-7 * Jakobs brev 1:12-15 * Matteus 16:21-23
kan, i alla fall i det svenska språkbruket, skilja
M anmellan
prövningar och frestelser. Att Herren Gud
såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain
och hans gåva var en typisk prövning för Kain. Om Gud
hade ett motiv till att inte se med välvilja på Kains gåva
(jämför Hebr 11:4), så framgick det i alla fall inte för Kain.
För honom var det bara en prövning, en sådan där typisk
motgång och orättvisa som möter oss i livet.
Prövningar är inte lätta eller roliga utan tillhör det besvärliga i livet. Men de finns där. Somliga prövningar
kommer från Gud och har alltså ett gott syfte. Motgångar
och kriser kan få en människa att mogna. Det blir inte
självklart så, men man kan komma igenom en motgång,
ett misslyckande, en sorg, en sjukdom eller någon annan
prövning, så att de leder till en annan, djupare syn på
livet, till närmare relationer till andra, till fördjupad tro på
Gud, till större tålamod och större frimodighet – och annat
gott. Det yttersta syftet med de prövningar som Gud sänder eller tillåter är det eviga livets segerkrans, stod det i
episteln. Det som består genom prövningarna leder till
pris, härlighet och ära hos Jesus Kristus, som det står i
Första Petrusbrevet (1 Petr 1:6-7).
Frestelser däremot har inget gott syfte utan vill dra en
människa bort från Gud, från tron, från frälsningen och det
eviga livet. Prövningen som Kain blev utsatt när Gud såg
på Abels offer men inte hans hade kunnat leda till något
gott, medan däremot frestelsen att i vrede ge sig på Abel
var av ondo.
Av frestelserna kommer somliga utifrån, som när Petrus frestade Jesus att inte acceptera det som Gud planerat åt Honom, medan andra, och de är de vanligaste,
kommer inifrån, från det egna begäret, som det stod i
episteln.
Däremot kommer ingen frestelse från Gud. Eftersom
frestelserna lockar till synd kan Gud inte fresta. Jakobsbrevet säger det klart (dagens epistel). Gud är ren och
kan inte locka till synd. Källan till frestelsen är djävulen,
som för övrigt kan kallas just Frestaren (Matt 4:3, 1 Tess
3:5). Han har också satt avtryck i vår själ, så att det kommer frestelser också från våra egna tankar och känslor.
Sådant som egentligen är gott hos oss är förvridet och
smittat så att de kan fresta oss till onda, svekfulla och
syndiga tankar, ord och gärningar.
Frestelser och synd är inte detsamma. Frestelsen vill
få oss till synd, men det är först när vi bejakar den som
den blir synd. Normalt har vi alltså ett ansvar för hur frestelsen utvecklar sig. Till Kain sade Gud: "Synden åtrår dig
– men du ska råda över den".
Prövningar rår vi inte för. Där är vår kallelse att arbeta
oss igenom dem så att de leder till mänsklig mognad och
trons tillväxt.
Att säga ja eller nej till frestelserna har vi ansvar för.
Till det förfärliga hör att frestelserna är luriga. När
Petrus frestade Jesus i den händelse evangeliet berättade
om ville han ju bara väl – men hans vilja var förvriden så
att han fick frestarens ärenden, utan att han insåg det.
Frestelserna är ofta försåtliga. Prövningarna känner vi
lättare igen. De framstår normalt som så besvärliga som
de är. Men frestelserna luras. Kain tänkte kanske att hans
vrede var motiverad – och vem kan säga emot det?
Frestelserna verkar ofta just förnuftiga och rimliga. För
Jesus var Petrus ingen otrevlig ovän som ville Honom illa,
utan en vän som ville Honom väl. Så är det: Frestelserna
kommer från vänner som vill oss väl – och som kanske
inte ens inser att deras välvilja utgör en frestelse.
Gud kan, som sagt, inte fresta; det är emot Hans natur. Fast, konstigt nog, kan Han tillåta frestelserna. Det
står till exempel att Jesus blev av Guds Ande förd ut i
öknen för att frestas av djävulen. Gränsen mellan prövningar och frestelser är alltså i praktiken otydlig. I Bibeln
är ordet för prövningar och frestelser detsamma,
πειρασμός peirasmos. Det antyder att vi människor inte
riktigt kan se skillnaden mellan prövningar och frestelser.
Den finns där. Prövningar kan komma från Gud med en
god avsikt. Frestelserna vill alltid ont och kommer inte från
Gud. Men samtidigt ser vi inte alltid tydligt vad som är
vad. Kanske antyder Bibeln med sitt språkbruk att det inte
är meningen…
Var finns då Gud i allt detta?
Han vet att prövningar och frestelser hör till. Han lovar
inte något annat. Livet är orättvist och komplicerat. Det
finns omotiverade motgångar och oönskade svårigheter,
mer eller mindre mycket, i alla människors liv. Och alla
frestas, utifrån och, framför allt, inifrån. Ingen människas
känslor eller lustar går fria från att vara besmittade och
vilja dra snett.
Inget av detta är okänt för Gud. Och något annat har
Han inte lovat.
Den stora risken med prövningarna och den stora
avsikten med frestelserna är att skilja oss från Gud.
Det är viktigt.
Det betyder att det alltid är rätt att vända sig till Gud,
också mitt i frestelserna och prövningarna.
Det tror vi inte att Gud vill. Men Gud höll sig inte undan
Kain när han blev vred utan talade till honom för att få
honom att undvika synden. I Jakobsbrevet ses vi som
vuxna, ansvariga människor, som ändå prövas och frestas – och det är inget konstigt. Och när Petrus gick den
Ondes ärenden tog Jesus honom ändå på allvar och
tillrättavisade honom. Mitt i den förvirrade verkligheten,
mitt i prövningarna och frestelserna, finns alltså Gud.
Och så finns segern över prövningarna och frestelserna så länge vi håller oss till Jesus. Om man så
bryter ihop av prövningarna, men ändå vänder sig till
Honom, ber och längtar efter Honom, flyr till Honom, så
har prövningarna inte lett fel. Och om man än faller för
frestelserna och syndar, men ändå hatar synden och
ondskan, ångrar synden och ber om förlåtelse, flyr till
Honom och längtar efter det omvända livet hos Honom,
så är frestelserna, trots fallet, besegrade.
I evighetsperspektivet kanske det också visar sig att
kampen med prövningar och frestelser ingår i den stora
striden mellan ont och gott, mellan Satan och Gud. Det
som för oss bara är trist vardag är kanske egentligen
skarpt läge på den andliga frontlinjen i striden på jorden.
Slutligen: i Herrens bön ber vi "utsätt oss inte för prövning" eller, med den gamla formuleringen "inled oss inte i
frestelse". I grundtexten står det "för oss inte in i
peirasmon". Man kan förstå det som en bön att Gud inte
ska överlämna oss åt frestaren (jämför 2 Tess 2:9) eller
att prövningarna inte ska leda till avfall. Kanske syftar
bönen i Herrens bön också på den kommande domen,
den stora prövningens dag, då antingen Gud eller frestaren ska ta oss till sig. Det betyder i så fall att vi i Herrens
bön ber: "Låt oss på domens dag inte falla i frestarens
händer; låt inte den eviga prövningen, den eviga domen,
drabba oss – utan rädda oss från det onda, in i evigheten
och härligheten."
Han kan ju det, Han som segrat, Jesus Kristus, den
Uppståndne.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu
och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
