Predikan i S:t Hans kyrka Första söndagen i Fastan den 5 mars 2017
Genesis (Första Mosebok) 3:11-13, Hebreerbrevet 5:7-10, Markus 1:12-13
D
e fyrtio dagarna i öknen var inte enda gången
Jesus prövades och frestades. I episteltexten
stod det att Jesus under (hela) sitt liv på jorden uppsände böner med höga rop och tårar till den som
kunde rädda Honom. Det anspelar framför allt på det
Jesus utsattes för i Getsemane trädgård på Skärtorsdagskvällen alldeles Han blev gripen och det
stora lidandet började. Då bad Han, under ångest, att
få slippa det som låg framför Honom, ”ta bort denna
bägare från mig” bad Han – och ”svetten droppade
som blod ner på marken” (Luk 22:42-44). Det var
Hans livs största prövning och frestelse. Men Han
böjde sig under Guds vilja: ”Låt, Fader, Din vilja ske,
inte min” – och just så blev Han bönhörd, stod det,
värt att notera. Guds egen son ”lärde sig lyda genom
att lida – och så blev Han den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst.”
Vad har då Jesus med våra frestelser och prövningar att göra?
För det första vet Jesus, alltså också av egen
erfarenhet, att frestelser och prövningar hör till jordelivet och dess goda bekymmer och vedermödor.
Goda?
Ja. Den första läsningen idag berättade om när
Adam och Eva levde i paradiset, i Edens trädgård
(Gen 2:8), alltså i den oskadade och ofördärvade
tillvaro, där allt var heligt, saligt, rätt och gott. Där
fanns frestaren. Han var en orm, ett listigt djur, listig i
god mening, finurlig och uträknande. Hans uppgift var
att fresta Adam och Eva och utsätta dem för prövningar. Av det vet vi att frestelser och prövningar
tillhör livet vi lever, att Gud har ordnat också med
dem och utsätter oss för dem med goda avsikter.
Evas och Adams uppgift var – och varje människas
uppgift är – att genomskåda frestelserna och säga
som Jesus: ”Låt Guds vilja ske” och så lyda Gud,
också när det betyder att lida. Frestelserna och prövningarna är i sig ingen synd eller något tecken på att
man är en syndare, inte heller någon signal om att
man är glömd eller övergiven av Gud. Det är helt
enkelt mänskligt att prövas och frestas.
Därför har också Jesus frestats och prövats, eftersom Han är inte bara Guds Son och sann Gud,
utan också Marias son och sann människa.
För det andra har Jesus med våra frestelser
och prövningar att göra på så vis att Han gärna hjälper oss att stå emot frestelserna och att komma igenom prövningarna. Det står inte om den saken i dagens texter. Jag tar ett exempel från kapitlet efter
dagens gammaltestamentliga text: När Evas och
Adams son Kain blev vred på sin broder Abel och
frestades att överfalla honom, sade Herren till Kain,
närmast lite förtroligt: ”synden lurar vid din dörr, den
vill åtrå dig, men du ska råda över den.” Så talade
och talar Guds Son, Han som själv blev åtrådd av
synden, för att hjälpa oss att stå mot och råda över
prövningarna och frestelserna.
Ibland lyckas det, ibland inte. Kain dräpte Abel.
Jesus själv stod emot, både i öknen och i Getsemane, oss till uppmuntran.
Framför allt och för det tredje har Jesus med
våra frestelser och prövningar att göra på så vis att
Han tar dem på sig, ja, in i sin kropp. Han som inte
visste vad synd var, Honom gjorde Gud till ett med
synden för vår skull, står det (2 Kor 5:21); Han alltså
blev ett till och med med den synd som frestelserna
och prövningar leder till när vi misslyckas med dem.
När Jesus prövades och frestades i Getsemane
trädgård gavs, står det, Honom en ”bägare” att dricka.
Den var fylld med världens skuld och ångest. Och
Han drack den. Det vi inte klarar av av frestelser och
prövningar, det som blir till synd och skuld och leder
till förbannelse och död – det ”drack” Jesus och tog in
i sin kropp. Getsemane trädgård var i den stunden
Edens lustgård i sin förvrängda form efter syndafallet.
Där fanns Guds Son och tog på sig, drack, konsekvenserna av vår olydnad och våra svek.
När Kain fallit för vredens åtrå och dräpt Abel
sade Gud till honom: ”Förbannad ska du vara”. Så
sade Gud till Jesus i Getsemane trädgård. Därifrån
bar Han den förbannelsen till döden på korset; Han
blev upphängd där därför att Han tog på sig konsekvenserna av vår olydnad, vårt svek, våra fall för
frestelserna och i prövningarna, vår synd, för övrigt
också Kains (jämför Gal 3:13).
På Påskdagens morgon uppstod Jesus från de
döda. Då trampade Han sönder ormens huvud, så
som Gud lovat Eva omedelbart efter syndafallet, att
ett av hennes barn, alltså en människa, skulle trampa
sönder frestaren (Gen 3:15). Korsets träd blev på
påskdagen livets träd, det som stod i paradiset och
som nu står i den himmelska staden Jerusalem, den
stad som vi är på väg till.
Vår sak är att i bön lägga våra frestelser på Jesus,
Han på korset. Vi ska be när vi frestas, vilket tar
emot, för det vill ormen inte att vi ska göra. Vi ska be
just när vi faller för frestelserna, hur vämjeligt det än
är. Vi ska be när vi har fallit och frestelsen eller prövningen blivit en synd, också om vi då tänker att nu är
jag körd. Vi ska be och i bönen lägga allt på Jesus,
Han på korset.
Kain föll för frestelsen och dräpte. När han insåg
konsekvenserna av sin handling bad han om förbarmande. Då satte Gud ett tecken på Kain till skydd.
Det var ett korstecken, då en profetia om att när
Jesus blivit korsfäst skulle det finnas en räddning
undan konsekvenserna av allas vår olydnad och av
allas fall i prövningar och frestelser.
Så länge vi lever möter vi alltså frestelser och
prövningar. Också vi kan svettas i ångest. Vi hanterar
frestelserna och prövningarna genom att leva med
Jesus, med korsets tecken och blodet från Jesu kors i
våra själar och kroppar. Blodet som Jesus svettades i
Getsemane, Jesu blodsoffer på korset, blodet som
renar oss från all synd (1 Joh 1:7) och tvättar vår
helighets kläder vita (Upp 7:14) och nattvardsvinet är
ett och samma blod.
Vi vet också att den dag kommer, när vi är i trädgården bredvid korset med Jesu tomma grav, den
trädgård som i himlen blivit vad Edens lustgård skulle
ha blivit, den heliga staden, det nya Jerusalem. Där
står livets träd, ett vinträd, format som ett kors. Av
dess frukt får vi kunskapen om gott och ont – och,
framför allt, det eviga, riktiga livet (Joh 15:5).
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
