Klas Eklund 00-09-27
Den nya ekonomin och dess belackare
Till Vision
Någonting händer i världsekonomin, i relationerna mellan människor, i vårt sätt att kommunicera,
i företagen, i politiken och kulturen. Gamla samband rivs upp och nya, mer dynamiska och i
viktiga avseenden revolutionerande träder i deras ställe. Som gammal marxist och teknikentusiast
ser jag källan till omvandlingen i ett tekniksprång. IT-revolutionen underlättar och förbilligar
kommunikationen mellan individer och företag, ger effekter på ekonomi och arbetsmarknad, och
kommer i förlängningen att skapa nya förutsättningar för klassrelationer och politik.
Många talar om “den nya ekonomin”. Själv tycker jag egentligen illa om begreppet, eftersom det
implicerar att det skulle krävas radikalt nya analytiska ansatser och teorier. Det tror inte jag; denna
s.k nya ekonomi går mycket väl att analysera med beprövad teori. Men eftersom begreppet ny
ekonomi vid det här laget är allmänt accepterat – och dessutom faktiskt har omvälvande effekter –
så må det väl vara.
För mig är den nya ekonomin resultatet av tre sammanflätade processer:
Snabb teknisk utveckling, framför allt inom informationsteknologin. Snabba och billiga
kommunikationer och informationskanaler gör det möjligt att samordna och leda verksamhet
över hela jorden, att samtala och diskutera “i realtid” var man än befinner sig. Det skyndar på
integrationen av ekonomierna och driver upp produktivitet och investeringar.
Globalisering och avregleringar öppnar marknader, river murar, skärper konkurrensen och
pressar tillbaka prisnivån. Konsumenterna är vinnare – men dyra och ineffektiva producenter
slås ut.
En sundare ekonomisk politik med striktare budgetregler och självständiga centralbanker
ger låg inflation, ökad stabilitet och lägre räntor. Det uppmuntrar till investeringar och ger på
sikt fler jobb – men anpassningen till låg inflation kan vara nog så plågsam, om man startar i
ett läge med hög prisstegringstakt.
De här processerna samverkar. Ett exempel: Teknisk utveckling gav reuterskärmar och snabbare
kapitalflöden; det gjorde de gamla valutaregleringarna otidsenliga; när dessa avskaffades, ökade
trycket på den ekonomiska politiken. Stabilare politik gav lägre räntor och mer likartade
finansiella förutsättningar i olika länder och bidrog till ännu större investeringar över gränserna.
Och så vidare, och så vidare.
Resultatet har, menar jag, blivit överväldigande positivt.
Den ekonomiska tillväxten har tilltagit så gott som överallt. Faktum är, att under de senaste
20 åren har standardlyftet i världen som helhet varit större än någonsin. Uppåt en miljard
människor har tagit steget från fattigdom till en sorts global medelklass.
Under de senaste åren har arbetstillfällen skapats i enorm omfattning, i USA, Europa och
tredje världen.
Inflationen har under det senaste decenniet legat betydligt lägre än vid tidigare
tillväxtperioder. Det verkar som om de gamla sambanden mellan tillväxt och sysselsättning å
ena sidan och inflation å den andra har tänjts ut. Ett skäl är den stramare penningpolitiken, ett
2
annat är effekterna av avregleringar och ny teknik, som sänker kostnader och skärper
konkurrensen.
Så gott som alla företag måste ompröva sin affärslogik och sina affärsidéer, när den gamla
“värdekedjan” bryts upp och informationen via nätet lösgörs från de fysiska produkterna. Det
sätter enormt hård press på produktivitet och omtänkande.
Kapitalbildningen – investeringarna – har ökat starkt, vilket ger förutsättningar för fortsatt
god tillväxt.
Som ett resultat av allt detta har börser och tillgångsvärden stigit, och allt fler människor har
kunnat bli förmögna, eller åtminstone börjat spara och skapa sig en egen buffert för ålderdom,
sjukdom eller barnens utbildning.
Nyföretagandet har slagit rekord, såväl i USA som i Europa. En ny ung företagargeneration
har trätt fram på arenan och utmanat de gamla storföretagen. Några av dessa har på kuppen
blivit oerhört rika.
När informationen blir billigare och sprids snabbare, plattas organisationerna till. Företag
kan inte längre styras som pyramider. I stället är det lönsamt att dra in fler människor i nätverk
och aktiv informationshantering.
Globaliseringen kräver fler multikulturella kompetenser. Den är det mest effektiva vapen
mot rasism och diskriminering världen sett.
Allt fler anställda blir delägare, och “humankapitalet” har blivit den främsta
produktionsfaktorn. Därmed stjälps gamla klassrelationer över ända. Visst finns fortfarande
förtryck och utsvettning, men de har minskat i relativ omfattning och löntagarnas ställning har
stärkts i och med att fler av dem blir humankapitalägare.
Avregleringar har betytt att allt fler människor fått tillgång till allt fler varor och tjänster.
Deras valmöjligheter föreskrivs inte längre av andra, utan vidgas och breddas.
Den nya informationstekologin försvårar för diktatorer att inskränka information, den gör det
lättare för allt fler att skaffa sig egen information och själva välja på vem man ska lita på.
Demokratin har tagit stora kliv framåt i global måttstock.
Slutsatsen är att den nya ekonomins frammarsch inte bara höjt den materiella standarden och ökat
konsumenternas valfrihet. Den har också ökat folkflertalets frihet. Demokratins verkningsfält har
utvidgats. Planekonomierna har störtats i gruset, de tankeblockerande diktaturerna har blivit allt
färre, allt fler människor har börjat ifrågasätta tidigare maktstrukturer.
Självfallet medför den här typen av stora strukturomvandlingar – även om dess breda,
övergripande resultat är starkt positiva – att vissa grupper och människor far illa. Företag som inte
förmår anpassa sig, människor som råkar bo på fel ställe eller har föråldrad kompetens, nationer
vars institutioner inte är anpassade till den nya tekniken och de strukturer denna medför – alla
utsätts de för press. Den nya tekniken skapar inte bara nytt, den slår också sönder gammalt –
“kreativ förstörelse”, som Schumpeter sade. Ibland skadar detta outbildade och fattiga människor,
ibland drabbar det gamla ledarskikt och eliter. Men att utvecklingen skördar offer är klart. Så har
det alltid varit, och så är det också denna gång.
Ofta blir dessa problem – i alla fall på kort sikt – mer uppmärksammade än framstegen. Ty medan
den nya teknikens och globaliseringens positiva effekter är tydliga på aggregerad, global nivå, är
smärtan ibland mer synlig för den enskilde som förlorar jobbet eller tvingas till omskolning. För
media är nästan alltid de negativa, koncentrerade och lättkvantifierade nyheterna lättare att
uppmärksamma än de breda, långsammare och mer utspridda framstegen. Men för egen del tycker
3
jag det är uppenbart att de positiva effekterna av dagens stora omvandling klart överskuggar de
negativa.
***
Det är inte första gången gamla strukturer välts över ända, sprängs sönder av ny teknik och
aggressiva uppstickare. Det har hänt förut i den ekonomiska historien; tekniska omvälvningar har
stöpt om samhällsstrukturer och -funktioner, grundlagt nya samhällsstrukturer, höjt standarden,
skapat nya klasser och slagit sönder det gamla.
Ekonomhistorikerna brukar tala om två tidigare industriella revolutioner. Den första följde på
ångmaskinen för 200 år sedan, den andra på elmotorn och explosionsmotorn 100 år senare. Den
första gav oss industrisamhället, den andra gav oss bilismen och det moderna hushållet, med alla
dess apparater.
Dylika omvälvningar har också sin beskärda del av olyckskorpar, katastrofteoretiker och
chronschougare. De som hävdar att det nya leder till olyckor och försämringar; som manar oss att
hålla fast vid det gamla – oftast för att det nya hotar deras egna intressen. De som bromsar det nya
och okända, för att bevara det gamla välkända.
Exempel finns på alla nivåer och i alla tider. Ludditerna slog sönder vävstolarna. Fotgängare med
röda flaggor gick varnande framför de första bilarna. Grafiker försökte bevara blytyperna.
Vänstersossar ville förbjuda parabolantennerna. Rasister blir skräckslagna inför de öppna,
moderna, multikulturella företagen.
Den nya ekonomin har hittills varit tämligen förskonad från den typen av reaktionära bevarare.
Men på senare tid har protester mot framför allt globaliseringen framförts på många håll. Franska
bönder slår sönder McDonaldsrestauranger, och demonstranter stör WTO- och IMF-möten.
Rasister och högerpopulister har försökt bromsa invandring. Det märkliga är att dessa protester
har så totalt olika utgångspunkter, eftersom de omfattar allt från den yttersta högern till den
yttersta vänstern. Det enda de har gemensamt är att de – om än på olika sätt och med olika
ideologiska barlaster – vill bevara det gamla.
Min egen bestämda uppfattning är att de – hur olika de än kan te sig – är samma reaktionära andas
barn. De kommer alla att hamna på historiens sophög. Detta för att globaliseringen och den nya
ekonomin ger överlägsna materiella och demokratiska framsteg för världens folk.
****
I Sverige har den nya ekonomins förespråkare och talesmän hittills dominerat debatten
fullständigt – föga förvånande, med tanke på att framstegen och de positiva effekterna av
politikomläggning och ny teknik varit särskilt framträdande i vårt land. Efter det att den
plågsamma politikomläggningen under 90-talet nu ger så tydliga, positiva resultat har det varit
svårt att hävda motsatsen.
4
Men nu har även Sverige fått sin ikonoklast. Journalisten Björn Elmbrant har sammanställt de
radioreportage han gjorde om “hyperkapitalismen” för något år sedan till en bok med samma
namn. Ett kapitel publicerades i förra numret av Vision.
När Peppe Engberg frågade om jag ville anmäla Elmbrants bok, tackade jag Ja för det skulle vara
intressant att läsa en – som jag hoppades – resonerande och ifrågasättande bok, som skulle
stimulera mig till nytt tänkande. Tyvärr blev jag besviken.
Med risk att trampa den gode Elmbrant på tårna måste jag erkänna att det är en trist och gnällig
bok han skrivit. Den ger mest av allt intryck av en nostalgisk längtan tillbaka till den gamla goda
tiden, då stugorna var röda, filmerna svartvita, Per Albin regerade, gengasbussarna pustade på
grusvägarna och folkhemsbygget stod högst på dagordningen.
Anslaget säger det mesta. Bokens allra första rubrik lyder “Vem i helvete bestämmer?” Den
avspeglar författarens mer eller mindre djupt kända längtan efter landsfader som tar ansvar och
med fast och vänlig hand fördelar och allokerar – men också Elmbrants saknad efter några lätt
utpekbara syndabockar som han kan skylla alla hemskheter på. Dagens globala ekonomi, med
utspridd makt, där konsumenter och producenter möts på marknaden och tillsammans avgör
priser, produktionsinriktning och sysselsättning faller inte den gamle vänsteristen på läppen.
Boken är hoppig. Här och var hävdar Elmbrant att han är optimist och vill bejaka såväl kapitalism
som frihandel. Men dessa glesa utbrott av glädje kontrasterar bjärt mot hela den litania om den
nya ekonomins – “hyperkapitalismens” – hemskheter, vilken tryfferar de flesta av bokens sidor.
Här ett litet urval av omdömen, i den ordning Elmbrant serverar dem:
Marknaden är för kortsiktig, företagen tittar bara på börsvärdet, de ägnar sig åt obalanserad
spekulativ kapitalism, taylorismen är på väg tillbaka, outsourcing ger anorektiska företag och krig
med underleverantörer, optioner driver ledningarna till huvudlösa varsel, högre arbetstempo slår
ut folk och sänker kvaliteten, otryggheten ökar, arbetsmarknaden blir alltmer segregerad, den
ekonomiska journalistiken är en mäklarstyrd doakör åt näringslivet, en ny klass rentiärer föröder
landets moral, IT är överskattat, den amerikanska tillväxten är överreklamerad, på IT-företagen
härskar feodalanda, finansmarknaderna är ett ledarlöst globalt kollektiv som raglar runt, det
flexibla arbetslivet upplöser familjen, medborgarmakten minskar, yttrandefriheten hotas,
barnarbete är på väg tillbaka med stormsteg, kapitalismen kan inte sanera sig själv, osv, osv, osv.
Puh! Elmbrant lyckas t.o.m på något för mig obegripligt sätt göra Mona Sahlins klädsel till ett
utslag av “hyperkapitalism”…
En hel del av hans observationer tål att diskuteras. Ur egen fatabur kan jag t.ex ta debatten om de
globala finansmarknadernas instabilitet, där den mest seriösa och intressanta kritiken kommer från
de etablerade ekonomerna själva. Men problemet med Elmbrants bok är att stort och smått myllrar
fram osorterat över sidorna. Ingen kritik är för småttig och ingen debattör för fjantig för att
återges, oftast kritiklöst.
Därför blir huvudomdömet tyvärr att detta mest är osorterat gnäll. Elmbrant sällar sig till
framstegspessimisterna och bevararna.
5
För mig är det nästan obegripligt att man lyckas vara så enögd i en värld där framstegen i global
skala är så uppenbara. Där jobb skapas, inkomster stiger och hälsa förbättras i en omfattning som
aldrig tillförne. Där gamla klassrelationer störtas och nya, baserade på humankapital och
meritokrati utvecklas i stället för de gamla, baserade på jord och finanskapital. Där demokrati
utvidgas och diktatur pressas tillbaka i större skala än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.
Vad Elmbrant gör är att med ytterst fin pincett plocka och ibland överdriva problem, samtidigt
som han med utomordentligt lätt hand går över eller helt ser bort från de stora dragen. Med Mao
Zedongs terminologi förmår han inte skilja huvudsak från bisak. Det gör att hans bok inte blir
något bra debattinlägg. Enögdheten förtar trovärdigheten.
Det är beklagligt, eftersom den nya ekonomin förtjänar en seriös debatt. Det behövs debattörer
som uppriktigt bejakar teknisk utveckling och strukturomvandling, samtidigt som de ställer kloka
frågor och eftersinnande diskuterar dessa.
Elmbrant förmår inte göra det. Det enda roliga kapitlet i hans bok är det sista, där han samlar en
radda förslag från olika håll och kastar fram dem, tämligen osorterat. Där finns allt möjligt, från
goda men nebulösa tankar som att “uppmuntra personligt ägaransvar”, till rena fånerier som en
idé om särskild teknikskatt på 5 procent på försäljning av hård- och mjukvara. Ofta flinar eller
stönar man när man läsar de konkreta förslagen, men ibland nickar man eftertänksamt eller t.o.m
instämmande.
Det märkliga är att flera av förslagen inte alls kopplas till den tidigare analysen – fast lika bra är
det, med tanke på hur sorglig den var. Det är synd att Elmbrant inte började sin bok med
slutkapitlets konkreta förslag, underbyggde dem och tog dem som utgångspunkt för en mer
konstruktiv bok. Nu blir de i stället en påklistrad avslutning efter 200 sidors gnäll.
Därmed nog om Elmbrant. Läs gärna hans sista kapitel, men strunta i resten. Inse att den nya
ekonomin innebär både möjligheter och hot. Elmbrant ser bara hoten; de rullar fram mot läsaren
som rostiga stridsvagnar på varje sida. Jag föredrar att se de möjligheter som öppnar sig och att
fundera på hur de skall kunna tas till vara. Den inställningen är i längden betydligt mer
konstruktiv.
