Jonatan Westholm 2009-09-23 Westholms spel – icke-nollsummespel Inledning: En spelteori försöker beskriva hur ett antal individer med motstridiga intressen ska maximera vinst eller minimera förlust i ett spel med på förhand uppsata regler. Spelteorier som bevisats vara hållbara i praktiken har stor användning inom intellektuella spel som poker och andra kortspel, men även inom statsvetenskap och kriminilogi. I vissa spelteorier resulterar den enes vinst alltid av en lika stor förlust för de andra spelarna, så att summan till slut blir noll. Ett exempel är poker där mängden pengar alltid är konstant. I detta exempel är summan av spelarnas vinster och förluster inte noll, men själva drivkraften, som vi kommer se, är att alla relaterar sina tillgångar till varandra. Alltså kan inte ett harmoniskt stadium, där alla är lika nöjda, uppnås; förutsatt att människan har en viss medfödd girighet. Uppställning – vilka är med, vad gör de, vad vill de uppnå? I Westholms spel deltar ett obestämt antal deltagare, resultatet blir bättre ju fler dessa är. De ska under en tidsperiod utföra en prestation, som de sedan värderas efter och belönas därefter i nästa omgång. Intresset är att maximera belöningen. Belöningen kan användas till att investera i att förbättra sin prestation i nästa omgång, alltså leder till en bättre möjlighet att skaffa en större belöningen i omgången efter den. Regler – hur går belöningen till? Belöningen styrs av en formel. Formeln har stor betydelse för spelets förlopp. Varje spelares belöning bestäms med ett eget värde på x. K = belöningen N = prestationens värde x är en stokastisk variablel som varierar efter: 0 x 2(1 a ) a = riskkoefficenten i spelet, bestäms på förhand, och varierar med: 0 a 1 Formeln för belöningen blir: K N (a x) Jonatan Westholm 2009-09-23 Eftersom x är slumpmässig så blir medelvärdet på x runt 1-a efter upprepade spel. I längden blir det att K närmar sig N, alltså att spelarna faktiskt blir belönade efter sin prestation. Poäng – varför detta system när det jämnar ut sig i längden? Jo, hela spelet går ut på ’riskkoefficenten a’, som spelarna är medvetna om. För att kunna vara säkra på att hålla jämn takt med de andra spelarna måste de prestera minst: 1 N a Det finns alltså matematiska skäl till varför a > 0, det ska aldrig vara omöjligt att minimera sin risk. Nu kommer poängen in. Givet att spelare kommer att försöka minimera sin egen risk att komma på eftekälken i nästa omgång, presterar dem sitt bästa för att nå 1 N . I nästa omgång ökar alltså N , det vill säga individens upp till a genomsnittliga prestation. Var kan då detta användas? Några förslag från författaren är skattesystem där man vill öka motiveringen bland tjänstemän utan att faktiskt ta ut mer eller mindre i skatt. Spelet kan också användas som modell för digitala spel, möjligen med en ett a-värde nära 1, då spelare som har otur med sitt x-värde i början troligen skulle lämna spelet direkt. Det kan även vara möjligt att bestämma ett nytt gemensamt värde på a före varje omgång med spelarnas vetskap. En faktor bestämd av spelarna, spelledaren eller slumpen skulle då kunna reglera intensiteten i nästa omgång.