Samband mellan affektiv sjukdom och bristande metabol kontroll
med ökad risk för komplikationer för patienter med typ 2
diabetes på Aneby vårdcentral
–
Vetenskapligt arbete under ST-tjänstgöring
Författare: Frida Hintze
Handledare: Eva Arvidsson
Årtal: 2015
Författare: Frida Hintze, ST-läkare
Handledare: Distriktsläkare, Med Dr Eva Arvidsson, Primärvårdens FoU-enhet
Övriga medarbetare:
Distriktsläkare, Med Dr Anders Tengblad, Primärvårdens FoU-enhet
Statistiker Bo Rolander, Primärvårdens FoU-enhet
Kvalitetssamordnare, Gunnar Albinsson, Primärvårdens FoU-enhet
Arbetsplats/Enhet: Aneby Vårdcentral
Kontaktinformation:
[email protected]
[email protected]
Sökord
Diabetes Mellitus typ 2
Affektiv sjukdom
Depression
Ångest
Metabol kontroll
Diabetesrelaterade komplikationer
Populärvetenskaplig sammanfattning
Diabetes är en av våra vanligaste folksjukdomar och förekomsten av sjukdomen har ökat i
befolkningen under de senaste åren. Patienter med diabetes löper ökad risk att med tiden
drabbas av följdsjukdomar i form av hjärt-kärlsjukdom, stroke, njursjukdom, nedsatt
syn/blindhet, nedsatt känsel i benen och fotsår. Diabetesorsakade följdsjukdomar gör att
diabetespatienterna även löper risk för en för tidig död. För att undvika följdsjukdomar är det
av stor vikt att reglera blodsocker, vikt, blodtryck och en rad andra livsstilsfaktorer hos
diabetespatienterna. Under de senaste åren har man börjat undersöka om depression och
ångest kan vara en bidragande orsak till att vissa diabetiker har svårt att uppnå bra
blodsockervärden och med tiden utvecklar följdsjukdomar.
Denna studie har undersökt förekomst av depression och ångest bland patienter med diabetes
på Aneby Vårdcentral. Studien har visat att drygt var femte diabetespatient har ångest
och/eller depression. Diabetikerna med ångest och depression har i studien inte sämre
blodsockernivåer och har inte utvecklat fler följdsjukdomar jämfört med andra
diabetespatienter. Diabetespatienterna med ångest och depression var dock yngre när de fick
sin diabetessjukdom, vilket gör att det är möjligt att de ändå drabbas av följdsjukdomar och
död tidigare i livet jämfört med övriga diabetespatienter i studien. Studien visar också att
diabetespatienterna med ångest och depression har mer kontakt med sin läkare vilket skulle
kunna tyda på att de behöver mer stöd från vården för att uppnå samma resultat som andra
diabetespatienter.
Sammanfattning
Diabetes Mellitus typ 2 är idag vanligt förekommande och de flesta patienter med denna
sjukdom sköts i primärvården. Behandlingens primära mål är att förbättra den metabola
kontrollen samt minimera andra kardiovaskulära riskfaktorer, för att på så sätt minska risken
för framtida diabetesrelaterade komplikationer och förtida död. Internationella studier har
kunnat påvisa en överrepresentation av affektiv sjukdom bland diabetiker, vilket skulle kunna
vara en möjlig förklaring till att många diabetiker har svårt att uppnå god metabol kontroll.
Denna retrospektiva journalstudie syftar till att undersöka prevalensen av affektiv sjukdom
bland typ 2 diabetiker på Aneby vårdcentral samt bedöma om diabetespatienter med affektiv
sjukdom har en sämre metabol kontroll, fler kardiovaskulära riskfaktorer, högre total
sjukdomsbörda och ökad frekvens av diabetesrelaterade komplikationer jämfört med
diabetespatienter
utan
samtidig
affektiv
sjukdom.
Studien
visar
att
20,5%
av
diabetespatienterna har en samtidig affektiv sjukdom vilket är signifikant högre än
prevalensen i en köns- och åldersmatchad normalpopulation, p=0,003.
De affektiva diabetespatienterna i studien hade likvärdiga kardiovaskulära riskfaktorer och
metabol kontroll jämfört med övriga diabetiker. Förekomsten av diabetesrelaterade
komplikationer samt den totala mortaliteten skiljde sig inte heller mellan grupperna.
Patienterna med affektiv sjukdom i studien var dock signifikant yngre (medelålder 51,1år
jämfört med 58,4år, p=0,0001) när de diagnostiserades med diabetes men de hade en
jämförbar sjukdomsduration med övriga diabetiker. Då diabetesdurationen har en stark
korrelation till diabetesrelaterade komplikationer kan detta innebära att de affektiva
patienterna trots allt löper en ökad risk för att drabbas av mikro- och makrovaskulära
komplikationer tidigare i livet samt riskerar en förtida död jämfört med övriga
diabetespatienter. Studien har också kunnat visa att de affektiva patienterna har ett signifikant
högre sjukvårdsutnyttjande, vilket indikerar att de är i behov av mer stöd ifrån vården för att
uppnå jämförbara resultat med övriga diabetespatienter.
Innehållsförteckning
1, Bakgrund
1
2, Etiska överväganden
4
3, Syfte
5
4, Frågeställningar
5
5, Metod
6
6, Resultat
8
7, Diskussion
10
8, Konklusion
17
9, Referenser
19
10, Bilagor
Tabell 1, Sammanfattade resultat
22
Figur 1, Selektion av studiepopulation och bortfall
23
Bakgrund
Diabetes Mellitus typ 2 är en av våra vanligaste folksjukdomar, cirka 5% av kvinnorna och
7% av männen mellan 18 och 84 år i Sverige har typ 2 diabetes enligt Folkhälsoinstitutets
folkhälsoenkät år 2009 (1). Även internationellt är typ 2 diabetes ett betydande hot mot
folkhälsan. Prevalensen beräknas även öka framöver (2).
I Sverige finns sedan år 1996 ett nationellt vårdprogram för hur dessa patienter skall tas om
hand (3). Huvuddelen av patienter med typ 2 diabetes i Sverige sköts idag i primärvården. År
2009 gjorde Socialstyrelsen en genomgång som visade att över 80% av landets vårdcentraler
erbjöd omhändertagande av diabetespatienter i ett diabetesteam, vilket vanligen innebär både
läkarkontakt och en riktad mottagning med diabetesutbildad sjuksköterska (4). En stor del av
diabetessköterskans arbete består i att monitorera sjukdomen samt försöka informera och
motivera patienterna till bättre metabol kontroll.
Trots att det läggs mycket tid och resurser på denna grupp patienter har många svårt att nå
sina mål avseende metabol kontroll. Detta gör att patientens risk för framtida komplikationer i
form av mikro- och makrovaskulära skador ökar (5-6). Det är därför av vikt att försöka nå den
grupp av patienter som trots upprepad diabetesinriktad utbildning och optimerad
läkemedelsbehandling ej uppnår metabol kontroll.
Under senare år har det ett samband mellan diabetes och affektiva sjukdomar börjat
uppmärksammas internationellt. Ett flertal studier ifrån framför allt Nordamerika men också
ifrån västeuropeiska länder har kunnat påvisa en ökad förekomst av depression och ångest
bland diabetespatienter. Prevalenssiffrorna i dessa studier varierar mycket och ligger på cirka
17,6-39%, vilket motsvarar minst en fördubblad prevalens jämfört med övrig befolkning (710). Sannolikt återfinns många av de patienter som har svårt att nå sina mål avseende metabol
kontroll i denna patientgrupp. Detta avspeglas i andra studier som visat att patienter med
1 (23)
samsjuklighet har en sämre livskvalité, sämre funktionsnivå och sämre prognos jämfört med
patienter med enbart diabetes (11-14).
Varför affektiv sjukdom är överrepresenterat bland diabetespatienter är inte helt klarlagt.
Sannolikt är orsakssambandet multifaktoriellt, dels finns det forskning som visat att patienter
med depressions- och ångestsymtom har svårare att ta till sig och följa de livsstilsråd som
rekommenderas vid diabetes och dels tros dessa patienter ha sämre följsamhet till förskriven
läkemedelsbehandling (15-19).
Det har även lagts fram teorier om biologiska förklaringar till sambandet mellan affektiv
sjukdom och diabetes. Det kroniska stresspåslag som kan ses vid depression och ångest har i
en del studier visat sig ge en subklinisk hyperkortisolism sekundärt till aktivering av HPAaxeln. Hyperkortisolism bidrar till bildande av visceral fetma, insulinresistens, dyslipidemi
och hypertoni. Depression är också associerat med ökat påslag i det sympatiska nervsystemet
vilket bidrar till frisättning av katekolaminer och proinflammatoriska cytokiner vilka båda
inducerar insulinresistens (20-22).
Det är således sannolikt både livsstilsfaktorer och biologiska faktorer som spelar in i
diabetesutvecklingen vid samtidig affektiv sjukdom. När man studerat patienter med enbart
affektiv sjukdom har man i en meta-analys kunnat se 37% ökad risk att med tiden utveckla
typ 2 diabetes (9). I en annan meta-analys har man funnit hela 60% ökad risk att med tiden
utveckla sjukdomen (23).
Ett motsatt samband finns också, patienter med en manifest diabetes har i studier visat sig ha
15% ökad risk att utveckla en affektiv sjukdom med tiden (23). Dessa patienter har då
vanligen redan haft sin diabetes i många år och har hunnit utveckla diabetesrelaterade
komplikationer innan den affektiva sjukdomen debuterar. Patogenesen till detta är sannolikt ej
den samma som för de patienter som ifrån början haft en affektiv sjukdom och sedan
2 (23)
utvecklat sin diabetes. Studier har föreslagit att långvarig diabetes med multipla
kärlkomplikationer bidrar till depressionsutveckling genom vaskulär påverkan i hjärnan.
Dessa patienter tros även löpa en ökad risk att så småningom utveckla en demenssjukdom
(24-25).
Sveriges sjukvårdsorganisation med en mycket välutbyggd primärvård med ett strukturerat
omhändertagande av diabetespatienter skiljer sig mycket ifrån de populationer där de flesta
studier i detta ämne är genomförda. Många studier är också utförda på specialistmottagningar
och inte i primärvård. Det är därför inte helt säkert att de slutsatser som kunnat dras i dem kan
appliceras i svensk primärvårdspopulation. Vid litteratursökning har jag inte kunnat hitta
några studier avseende prevalens av affektiv sjukdom bland diabetespatienter i svensk
primärvårdsbefolkning,
inte heller några
studier som
behandlar dessa patienters
diabetesrelaterade komplikationsfrekvens. Den svenska forskning som jag har funnit i detta
ämne har sitt ursprung i Socialstyrelsens öppna jämförelse och utvärdering av den
psykiatriska vården som publicerades år 2010. I utvärderingen framkom ökad dödlighet i
somatiska sjukdomar för personer med samtidig psykisk sjukdom. I en fördjupad analys av
denna rapport framkom senare att patienter med diabetes (både typ 1 och 2) och psykisk
sjukdom (psykossjukdom, affektiv sjukdom och/eller beroendesjukdom) har en ökad
mortalitet och ökad risk för benamputation jämfört med diabetespatienter utan samtidig
psykisk sjukdom. I denna analys ingick dock enbart patienter som haft minst två
slutenvårdstillfällen till följd av sin psykiatriska sjukdom alternativt ett slutenvårdstillfälle
som översteg trettio dagar (26-27). Detta gör att denna studie ej är helt applicerbar på
patienter med diabetes och affektiv sjukdom i primärvård då de flesta av dessa patienter aldrig
kommer i kontakt med specialistpsykiatrin. Den ger dock en fingervisning om att det mycket
väl kan finnas liknande problematik även i öppenvårdspopulation i Sverige.
3 (23)
Aneby Vårdcentral, där denna studie genomförts, ligger i glesbygd på det småländska
höglandet och har ett socioekonomiskt varierande upptagningsområde med ca 6100 listade
patienter. Vårdcentralen har sedan länge arbetat i diabetesteam efter de nationella riktlinjer
som finns för diabetes. Vårdcentralens diabetessköterska har också som mål att registrera
patienternas diabetesbehandling och diabetesrelaterade komplikationer i det nationella
kvalitetsregistret NDR (Nationella Diabetes Registret).
Etiska överväganden
Denna studie består i en retrospektiv journalgranskning vilket innebär att den inte kan påverka
de inkluderade patienternas hälsa eller säkerhet negativt. All form av journalgranskning som
rör patienters hälsotillstånd kan dock inskränka den personliga integriteten, även om de
inkluderade patienterna avidentifieras. Det kan inte uteslutas att någon patient kan uppleva
journalgenomgången som integritetskränkande och i strid med rätten att själv få bestämma
över sitt liv och hälsa, men vinsten i form av erbjudande om möjlighet till bättre medicinskt
omhändertagande bedöms överväga detta.
Möjlighet till ökad kunskap om vilken roll samsjuklighet med diabetes och affektiv sjukdom
har, gör att studien är vetenskapligt meningsfull eftersom det ökar dessa patienters möjlighet
till ett mer anpassat omhändertagande efter individuella behov. I förlängningen skulle detta
kunna leda till förbättrad livskvalitet samt minska risken för diabetesrelaterade
komplikationer och mortalitet.
Ökad kunskap om risk för komplikationer bland patienter med affektiv sjukdom skulle i
värsta fall kunna leda till ökad ångest och oro för denna patientgrupp, men vinsten i form av
bättre somatisk hälsa bedöms dock överväga detta.
4 (23)
Syfte
I denna deskriptiva retrospektiva studie har journaler från samtliga patienter under 80 år med
diagnosen typ 2 diabetes listade på Aneby Vårdcentral granskats, för att ge en bild av
huruvida affektiv sjukdom är överrepresenterat även i denna population. Studien syftar även
till att undersöka om diabetespatienter med affektiv sjukdom har en sämre metabol kontroll,
fler kardiovaskulära riskfaktorer, högre total sjukdomsbörda och ökad frekvens av
diabetesrelaterade komplikationer jämfört med diabetespatienter utan samtidig affektiv
sjukdom. Ett indirekt syfte med studien är även att ge en bild av om patienter med
samsjuklighet får en sämre läkemedelsbehandling av sin diabetes och kardiovaskulära
riskfaktorer samt undersöka om de har ett högre sjukvårdsutnyttjande.
Frågeställningar
-
Finns det en ökad förekomst av affektiv sjukdom bland patienter med Diabetes
Mellitus typ 2 jämfört med en åldersmatchad normalpopulation respektive en
population med annan kronisk somatisk sjukdom på Aneby Vårdcentral?
-
Har patienter med affektiv sjukdom och Diabetes Mellitus typ 2 fler kardiovaskulära
riskfaktorer och sämre metabol kontroll jämfört med andra patienter med Diabetes
Mellitus typ 2 på Aneby vårdcentral?
-
Har patienter med affektiv sjukdom och Diabetes Mellitus typ 2 ökad förekomst av
mikro- och makrovaskulära komplikationer jämfört med andra patienter med Diabetes
Mellitus typ 2 på Aneby vårdcentral?
5 (23)
-
Får patienter med affektiv sjukdom och Diabetes Mellitus typ 2 en sämre
läkemedelsbehandling, och har de ett högre sjukvårdsutnyttjande jämfört med andra
patienter med Diabetes Mellitus typ 2 på Aneby Vårdcentral?
Metod
Patienturval
För att besvara frågan om affektiv sjukdom är överrepresenterat bland diabetespatienter
jämfört med normalpopulation respektive patienter med en annan kronisk sjukdom
selekterades det fram en studiepopulation av diabetespatienter samt två olika kontrollgrupper;
en kontrollgrupp bestående av en oselekterad normalpopulation och en kontrollgrupp
bestående av patienter med den kroniska sjukdomen artros.
Studiepopulationen
av
diabetespatienter
selekterades
fram
genom
en
sökning
i
journalsystemet Cosmic med hjälp av programmet Diver samt en sökning i NDR-registret.
Sökkriterier för patienturvalet var patientålder 80 år eller yngre som varit listad på Aneby
Vårdcentral under de senaste 4 åren samt fått diagnosen Diabetes Mellius typ 2. Ur den
selekterade studiepopulationen gjordes ytterligare en Diversökning för att finna de patienter
som även fått en affektiv diagnos (icd-kod; F31 Bipolär sjukdom, F32 Depression, F33
Recidiverande depression, F34 Dystymi eller F41 Ångestsyndrom) i Cosmic under de senaste
4 åren.
Samtliga diabetespatienters journaler granskades även manuellt för att utesluta felregistrering
av diabetestyp samt finna patienter som inte längre var listade på vårdenheten.
6 (23)
Kontrollgrupper selekterades fram genom ytterligare en sökning i Diver. För kontrollgruppen
i normalpopulation bestod sökningens urvalskriterier i samtliga listade patienter på
vårdenheten Aneby Vårdcentral som inte fått diagnosen Diabetes Mellitus typ 2.
Urvalskriterier för kontrollgruppen med annan kronisk sjukdom var patienter listade på Aneby
Vårdcentral med diagnosen artros i någon eller flera leder som samtidigt inte hade diagnosen
Diabetes Mellitus typ 2. För varje inkluderad diabetespatient i studien valdes manuellt ut de
två kontroller ur normalpopulationen och de två kontroller ur patientgruppen med artros som
var närmast matchande för kön och födelsedatum. Utvalda kontrollers journaler granskades
därefter manuellt för att finna eventuell förekomst av affektiv diagnos.
Studerade parametrar
Samtliga inkluderade diabetespatienters journaler granskades i NDR och i de fall aktuell
information saknades i NDR gjordes kompletteringar från journalen i Cosmic. Följande
parametrar registrerades: ålder, kön, diabetesduration, ålder vid diabetesdebut, rökning, fysisk
aktivitet, body mass index (BMI), blodtryck, lipidstatus (triglycerider, total-kolesterol, LDLkolesterol och HDL-kolesterol), HbA1c, typ av diabetesbehandling (kost, tablett, tablett och
insulin alternativt enbart insulin), förekomst av blodfettsänkande läkemedelsbehandling,
förekomst av antihypertensiv behandling (antal olika läkemedelsgrupper), förekomst av
mikrovaskulära komplikationer (proteinuri, mikroalbuminuri, retinopati, neuropati och
diabetesrelaterade fotsår) och makrovaskulära komplikationer (kardiovaskulär sjukdom och
cerebrovaskulär sjukdom). Om patienten avlidit under studietiden registrerades även det.
Studiepopulationens totala sjukdomsbörda samt sjukvårdsutnyttjande undersöktes genom en
sökning i Diver där samtliga registrerade diagnoser samt antal läkarbesök under de senaste 4
åren tagits fram. Antal registrerade diagnoser analyserades sedan manuellt för att undvika
7 (23)
dubbletter och enbart få fram antal representerade diagnosgrupper ur icd-systemet för vardera
inkluderad patient.
Statistisk analys
Prevalensen av affektiv sjukdom bland diabetespatienter jämfördes med prevalensen av
affektiv sjukdom i kontrollgruppen ur normalpopulationen samt i kontrollgruppen av patienter
med annan kronisk sjukdom (artros) med hjälp av Fishers exakta test.
Studiepopulationen av patienter med diabetes med och utan samtidig affektiv sjukdom
jämfördes statistiskt avseende ålder, diabetesduration, antal förskrivna antihypertensiva
läkemedel, HbA1c, BMI, blodtryck, lipidstatus, antal icd-diagnosgrupper och antal läkarbesök
med hjälp av t-test. Fishers exakta test användes för att statistiskt beräkna skillnader mellan
grupperna i binära utfall så som rökvanor, förekomst av mikro- och makrovaskulära
komplikationer samt total mortalitet. Slutligen användes Chi2-test för beräkning av skillnader
mellan grupperna avseende motionsvanor och förskrivna diabetesläkemedel.
För samtliga statistiska analyser i studien ansågs p<0.05 vara signifikant.
Resultat
Vid den initiala sökningen i Diver och NDR-registret selekterades 299 diabetespatienter fram.
Vid den efterföljande journalgenomgången i Cosmic exkluderades 70 av dessa patienter på
grund av felregistrerad diabetestyp alternativt att patienten flyttat från länet eller listat om sig
på annan vårdenhet under studieperioden. Selektionen av den slutliga studiepopulation och
bortfall av analyserbar data i studien framgår i figur 1.
8 (23)
Studien inkluderade slutligen 229 patienter med typ 2 diabetes, varav 47 patienter (20,5%)
även hade en affektiv diagnos. I studien ingick 87 kvinnor och 142 män. Andelen kvinnor
med affektiv diagnos uppgick till 23,0% (20/87) och bland männen låg motsvarande siffra på
19,0% (27/142).
Den köns- och åldersmatchade kontrollgruppen från normalpopulation utgjordes av 458
patienter. Andelen med affektiv sjukdom i kontrollgruppen från normalpopulationen var totalt
11,8% (16,1% för kvinnor och 9,2% för män). Detta innebär att prevalensen av affektiv
sjukdom var signifikant lägre i kontrollgruppen från normalpopulationen jämfört med i
studiepopulationen, p=0,003. Kontrollgruppen med artros utgjordes av 348 patienter.
Prevalensen av affektiv sjukdom i kontrollgruppen med artros var 14,4% (17,2% för kvinnor
och 11,5% för män). Skillnaden i prevalens av affektiv sjukdom i studiepopulationen jämfört
med kontrollgruppen med artros var dock inte signifikant, p=0,0683.
Ålder vid diabetesdiagnos var signifikant lägre för patienter med affektiv diagnos, medelvärde
51,1år (range 21-70år), jämfört med 58,4år (range 29-79år) för patienter utan affektiv
diagnos, p=0,0001.
Diabetespatienter med och utan samtidig affektiv diagnos har i denna studie likvärdig metabol
kontroll, medel HbA1c 56,2 (range 32-108) för patienter med affektiv sjukdom, och 57,1
(range 32-117) för patienter utan affektiv diagnos. Även avseende livsstilsfaktorer som
rökning, motionsvanor och BMI har grupperna likvärdiga resultat. Skillnaderna i
kardiovaskulära riskfaktorer mellan diabetespatienter med och utan affektiv diagnos är
mycket små. Resultaten i grupperna är likvärdiga avseende lipidstatus och diastoliskt
blodtryck, dock ligger det systoliskt blodtrycket signifikant högre för diabetespatienter utan
9 (23)
affektiv diagnos, 133,6mmHg (range 74-220mmHg) jämfört med 127,2mmHg (range 90175mmHg), p=0,018.
Inte heller förekomsten av diabetesrelaterade mikro- och makrovaskulära komplikationer eller
total
mortalitet
skiljer
sig
signifikant
mellan
grupperna.
Resultaten
avseende
diabetesrelaterade komplikationer och mortalitet har inte behövt korrigeras statistiskt för
sjukdomsduration av diabetes då grupperna i detta avseende i är i det närmaste identiska,
medelvärde 9,6år i gruppen med affektiv diagnos, och 9,5år i gruppen utan affektiv diagnos,
p=0,9915.
Resultaten visar även att diabetespatienter med och utan samtidig affektiv sjukdom får
likvärdig läkemedelsbehandling av sin diabetes och medicinering med lipidsänkande
läkemedel. Förskrivningen av antihypertensiva läkemedel är dock högre till diabetiker utan
affektiv diagnos jämfört med förskrivningen till diabetiker med affektiv diagnos, p=0,0415.
Grupperna skiljer sig dock mycket åt i sitt sjukvårdsutnyttjande. Patienter med affektiv
sjukdom har under studieperioden i snitt haft 14,8 läkarkontakter jämfört med 10,1
läkarkontakter i gruppen av patienter utan samtidig affektiv diagnos, p=0,0001. Den totala
sjukdomsbördan mätt i antal diagnosgrupper enligt icd-systemet är också signifikant högre för
patienter med affektiv sjukdom, 7,5 diagnosgrupper jämfört med 6,3 diagnosgrupper,
p=0,0031. Bortser man från den affektiva diagnosen finns det dock ingen signifikant skillnad i
övrig sjukdomsbörda mellan grupperna. Samtliga resultat presenteras i tabell 1.
Diskussion
10 (23)
Affektiv sjukdom är i denna studie signifikant mer prevalent bland patienter med typ 2
diabetes jämfört med en köns- och åldersmatchad normalpopulation. Prevalensen är nästan
fördubblad och ligger på 20,5%, vilket är jämförbart med siffror från internationella studier
(7-10). En ytterst relevant fråga i detta sammanhang är varför det förhåller sig på detta vis.
Att ha en kronisk sjukdom som ofta kräver daglig medicinering, monitorering och
livsstilsförändringar kan tänkas bidra till oro, ångest och depression. Detta kan nog till viss
del även avspeglas i att inte bara diabetespatienterna utan även kontrollgruppen med
artrospatienter i studien hade en något ökad förekomst av affektiv sjukdom jämfört med
normalpopulationen. Artrospatienter har en kronisk sjukdom som ofta inskränker på deras
livskvalité i form av rörelseinskränkningar och smärta vilket i sin tur ofta kräver medicinering
och livsstilsförändringar. Studien visar dock att diabetespatienterna tycks ha högre förekomst
av affektiv sjukdom även jämfört med artrospatienter. Sannolikt är det därför även andra
faktorer än sjukdomsassocierad oro, ångest och nedstämdhet som förklarar varför var 5e
diabetiker i studien har en samtidig affektiv sjukdom.
Ett annat intressant fynd i denna studie som stödjer tesen att det inte är att ha en kronisk
sjukdom i sig som är ensam orsak till ökad uppkomst av affektiv sjukdom hos diabetikerna, är
att de affektiva patienterna debuterar i sin diabetes betydligt tidigare i livet jämfört med andra
diabetiker. Medelålder vid diabetesdiagnos för patienterna med affektiv sjukdom är i studien
är 51år, vilket är drygt 7år lägre än diabetespatienter som ej samtidigt har en affektiv
sjukdom. Detta indikerar att en del av förklaringen till den ökade prevalensen av affektiv
sjukdom vid diabetes grundläggs långt innan patienterna ens fått sin diabetesdiagnos vilket i
sin tur skulle kunna vara ett stöd för teorin om att affektiv sjukdom i sig är en riskfaktor för
senare diabetesutveckling.
Den signifikant lägre debutåldern i diabetes bland patienter med affektiv sjukdom som ses i
denna studie kan möjligen ge visst stöd till den biologiska förklaringsmodellen med
11 (23)
stressinducerad uppkomst av visceral fetma, dyslipidemi och insulinresistens sekundärt till
ökat påslag i det sympatiska nervsystemet och aktivering av HPA-axeln som tidigare
beskrivits (20-22).
Klassiska affektiva symtom som minskat intresse för aktiviteter, initiativlöshet, energilöshet,
nedsatt självkänsla, störd aptit och sömnstörningar kan samtliga bidra till en livsstil som
gagnar uppkomsten av det metabola syndromet och så småningom diabetesutveckling.
Diabetespatienter med och utan affektiv sjukdom i studien skiljer sig dock ej signifikant
avseende livsstilsfaktorer som rökning, motionsvanor och BMI, vilket delvis talar emot
livsstil som förklaring till den höga förekomsten av affektiv sjukdom bland diabetikerna. För
att kunna avgöra vilken betydelse de affektiva patienternas livsstil haft för deras
diabetesutveckling skulle deras levnadsvanor dock behövt monitoreras och jämföras med
normalpopulationens och andra diabetespatienters livsstil under åren innan diabetesdebuten
och inte som i den aktuella studien efter diabetesdebut. Det går därför inte att utesluta att de
affektiva patienternas livsstil under åren innan diabetesdebuten kan förklara den ökade
uppkomsten av diabetes. Bonnet et als studie från 2005 stödjer denna teori, de kunde visa att
förekomst av depression och ångest var signifikant associerat med fysisk inaktivitet och
rökning för både män och kvinnor. Hos männen i studien såg man även ett samband med
ohälsosamma kostvanor. Graden av depressions- och ångestsymtom hade i studien en positiv
korrelation med ohälsosam livsstil (28).
En annan förklaring till den höga prevalensen av affektiv sjukdom bland diabetespatienter
skulle kunna återfinnas i den anxiolytiska och/eller antidepressiva medicinering affektiva
patienter ofta tar. Det finns en del studier som talar för att medicinering med vissa typer av
antidepressiva läkemedel bidrar till viktuppgång vilket i sin tur kan bidra till
12 (23)
diabetesutvecklingen.
Andra
antidepressiva
läkemedel
har
dock
snarare
en
viss
viktreducerande effekt vilket gör att detta samband är svårvärderat (29). En Cochranegenomgång av det vetenskapliga evidensläget för hur farmakologisk och psykologisk
behandling påverkar affektiva symtom och metabol kontroll hos patienter med depression och
diabetes publicerades år 2012. Denna genomgång visade att det finns vetenskapligt belägg för
att farmakologisk och psykologisk behandling har en måttlig klinisk effekt på
depressionssymtom även hos diabetiker. Den metabola kontrollen ökade måttligt i de studier
som inkluderade farmakologisk intervention men inte alls i studier där man använde sig av
psykologisk intervention. Avseende följsamhet till diabetesbehandling, hälsorelaterad
livskvalité, diabetesrelaterade komplikationer och mortalitet kunde man inte dra några säkra
slutsatser av om antidepressiv farmakologisk eller psykologisk behandling hade någon effekt
(30). Sammantaget talar ändå detta för att fördelarna med en farmakologisk behandling av de
affektiva symtomen överväger nackdelarna även när det gäller metabol kontroll vid samtidig
diabetes vilket talar emot att det är den antidepressiva medicineringen som predisponerar
patienter med affektiv sjukdom till att utveckla diabetes.
Denna studie har inte kunnat påvisa några betydande skillnader avseende aktuell metabol
kontroll (HbA1c) mellan diabetespatienter med och utan samtidig affektiv sjukdom. Detta är i
motsats till en stor del av den tidigare forskning som finns i detta ämne som istället visat att
depressionssymtom hos diabetespatienter är signifikant associerat med hyperglykemi. Därtill
har tidigare studier på fram för allt typ 1 diabetiker även visat att hyperglykemi kan
accentuera ångestsymtom hos patienterna (31).
I denna studie har dock inte graden av
aktuella depressions- och ångestsymtom skattats och momentant jämförts med HbA1c, vilket
gör att man inte med säkerhet kan avgöra om det finns ett samband mellan grad av aktuella
depressions- och ångestsymtom och hyperglykemi trots allt. Möjligen kan även den studerade
13 (23)
populationen i denna studie skilja sig något ifrån populationer där andra studier i detta ämne
genomförts då huvuddelen av den tidigare forskningen är gjord på specialistmottagningar och
ej i primärvård.
Inte heller kända kardiovaskulära riskfaktorer så som lipidstatus och diastoliskt blodtryck
skiljer sig signifikant mellan grupperna i studien. Det systoliska blodtrycket ligger något
högre bland diabetespatienterna som ej har en samtidig affektiv sjukdom, dock bör man ta i
beaktade att denna patientgrupp är äldre vilket kan förklara fyndet.
Då patientgrupperna i studien har ytterst likvärdiga kardiovaskulära riskfaktorer, aktuell
metabol kontroll samt livsstilsfaktorer är det inte förvånande att se att inte heller den
diabetesrelaterade komplikationsfrekvensen både i mikro- och makrovaskulära händelser eller
mortaliteten skiljer sig mellan grupperna. Patientgrupperna i studien har i princip samma
duration av sin diabetes, i snitt 9,6år i gruppen med affektiv diagnos, och 9,5år i gruppen utan
affektiv diagnos. Tidigare forskning har kunnat visa att just durationen av diabetessjukdomen
är en fristående riskfaktor för uppkomst både mikro- och makrovaskulära komplikationer
såväl som död. Man har i dessa studier även kunnat visa att ålder vid diabetesdiagnos är en
fristående riskfaktor för framtida makrovaskulära komplikationer och död och att detta
samband är tydligast hos de yngsta diabetespatienterna. Man har dock inte kunnat visa något
tydligt liknande samband när det gäller mikrovaskulära komplikationer (32). Om patienter
med affektiv sjukdom debuterar i sin diabetes betydligt tidigare i livet, som resultaten i denna
studie tyder på, kan det på sikt visa sig vara mycket betydelsefullt då de även sannolikt
kommer att utveckla diabetesrelaterade komplikationer vid en lägre ålder jämfört med andra
diabetespatienter och därmed riskera ytterligare försämrad livskvalité och för tidig död.
14 (23)
En indirekt frågeställning i denna studie var huruvida affektiva diabetespatienter fick en
sämre läkemedelsbehandling av sin diabetes och kardiovaskulära riskfaktorer, och om de hade
ett
högre
sjukvårdsutnyttjande
jämfört
med
övriga
diabetespatienter.
Avseende
läkemedelsbehandling av diabetes och blodfetter sågs inga skillnader mellan grupperna.
Patienter med affektiv sjukdom hade dock en något lägre användning av antihypertensiva
läkemedel jämfört med övriga diabetespatienter. Detta kan dock förklaras av att den affektiva
gruppen hade signifikant lägre nivå av systoliskt blodtryck vilket gör att deras behov av
antihypertensiv behandling var lägre. Den stora skillnaden mellan grupperna var istället deras
sjukvårdsutnyttjande, där de affektiva patienterna i snitt hade 47 % fler läkarkontakter jämfört
med övriga diabetespatienter (14,8 vs 10,1) under studieperioden. Detta kan indikera att ökat
stöd ifrån vården bidrar till att de affektiva patienterna trots allt har likvärdiga resultat med
övriga diabetespatienter avseende metabol kontroll och kardiovaskulära riskfaktorer. Det
ökade sjukvårdsutnyttjandet kan också ha sin förklaring i den generellt högre sjukdomsbörda
som sågs i den affektiva gruppen. Affektiva patienter hade i snitt 7,5 diagnoser ifrån olika icddiagnosgrupper vilket skall jämföras med i snitt 6,3 diagnoser bland övriga diabetiker. Om
man bortser från de affektiva patienternas affektiva diagnos är dock grupperna jämförbara
avseende övrig co-morbiditet vilket gör att annan somatisk sjuklighet inte kan förklara den
affektiva patientgruppens höga sjukvårdsutnyttjande.
Med tanke på den höga prevalensen av affektiv sjukdom bland diabetiker kan det vara
tilltalande att screena svårreglerade diabetespatienter för affektiva symtom, och säkert kan det
hjälpa en liten del av patienterna men för det stora flertalet är det sannolikt då väl sent att
börja arbeta med problematiken. Snarare bör man istället försöka höja medvetenheten bland
läkare och övrig sjukvårdspersonal om att patienter med depressions- och ångestsjukdomar
löper en ökad risk att med tiden utveckla diabetes, detta gäller inte minst unga patienter med
15 (23)
affektiva symtom. I detta sammanhang kan det vara relevant att diskutera om man bör screena
patienter med depressions- och ångestsymtom för diabetes och kardiovaskulära riskfaktorer.
Detta skulle kunna vara ett sätt att hitta riskpatienter tidigare och sätta in mer insatser för att
förhindra framtida komplikationer. Mer forskning inom detta område är nödvändig för att
utröna om detta är medicinskt och ekonomiskt försvarbart.
Det kan även vara något etiskt problematiskt då denna patientgrupp är skör och vetskapen om
ökade hälsorisker kan väcka än mer oro, ångest och nedstämdhet hos patienten vilket kan göra
nödvändiga livsstilsförändringar än mer svårgenomförbara. Individuell bedömning av varje
patient med affektiva symtom av läkare som är väl medveten om dessa patienters komplexitet
och riskprofil är därför sannolikt det mest effektiva sättet att tackla problematiken även
framgent.
Denna studie har sin styrka i att den inkluderat samtliga kända diabetespatienter i
upptagningsområdet. Det är dock inte osannolikt att det finns en underdiagnostisering av både
diabetes och affektiv sjukdom vilket skulle kunna påverka studieresultatet. Värt att notera är
att det är betydligt fler män än kvinnor inkluderade i studien, 142 män vs 87 kvinnor. Typ 2
diabetes är något mer prevalent bland män men detta kan sannolikt inte ensamt förklara den
sneda könsfördelningen som ses i studien. Fyndet kan indikera att det finns en viss
underdiagnostisering av kvinnor med diabetes i upptagningsområdet. Detta skulle kunna
innebära att prevalensen av affektiv sjukdom bland diabetiker i upptagningsområdet är något
högre än vad som kunnat visas i denna studie då kvinnor generellt har en högre prevalens av
affektiv sjukdom.
Patientselektionen till den affektiva gruppen kan kritiseras då endast patienter som fått en
affektiv diagnos under de senaste fyra åren selekterats. Detta gör att det kan finnas patienter
16 (23)
som haft övergående ångest- eller depressionsdiagnos tidigare i livet som selekterats till den
icke affektiva gruppen. Orsaken till detta ligger i journalsystemets utformning där journaler
äldre än fyra år ej är sökbara för diagnoser på samma sätt. Affektiva sjukdomar har dock en
tendens att recidivera under livet vilket gör att huvudparten av de affektiva patienterna ändå
förmodas ha selekterats till rätt grupp. Det är också ett rimligt antagande att de affektiva
patienter som eventuellt selekterats fel har en lindrigare sjukdom då de inte behövt någon
behandling eller sjukvårdskontakt gällande problematiken på fyra år. En annan kritik som kan
framföras mot patientselektionen är att samtliga affektiva diagnoser likställs vid analysen trots
att det är troligt att patienter med exempelvis mångårig bipolärsjukdom generellt har mer
affektiva symtom än patienter med en enstaka lindrig depressiv episod. Studien har heller inte
tagit i beaktande vilken antidepressiv eller anxiolytisk behandling de affektiva patienterna får
och effekten av denna behandling. Grupperna i studien skulle dock bli för små för att kunna
analyseras om den affektiva gruppen delades upp ytterligare. Det skulle dock vara en
intressant infallsvinkel för vidare forskning att undersöka hur graden av aktuella affektiva
symtom och affektiv grunddiagnos påverkade den aktuella metabola kontrollen i patientens
diabetes, detta skulle dock kräva ett betydligt större patientmaterial.
Ytterligare en styrka i studien är att den tar hänsyn till ett stort antal variabler som påverkar
patientens diabetessjukdom och risk för komplikationer. Graden av internt bortfall vid analys
av inkluderade variabler är också relativt lågt. En del av de analyserade variablerna när det
gäller livsstilsfaktorer som motion och rökning baseras dock på patientens egna uppgifter
vilket kan innebära en risk för felaktig rapportering. När det gäller läkemedelsbehandling av
diabetes och kardiovaskulära riskfaktorer mäts vilka läkemedel som förskrivits vilket gör att
det kan finnas felvärden då det då inte går studera vilka läkemedel patienterna verkligen tar.
Det är dock troligt att denna felrapportering förekommer i lika stor utsträckning hos alla
17 (23)
inkluderade diabetespatienter vilket gör att detta troligen inte påverkar jämförelsen mellan
grupperna.
Konklusion
Denna retrospektiva deskriptiva journalstudie har kunnat visa att prevalensen av affektiv
sjukdom bland typ 2 diabetiker är nästan fördubblad jämfört med övrig befolkning listad på
Aneby Vårdcentral. De affektiva diabetespatienterna i studien har likvärdiga kardiovaskulära
riskfaktorer och metabol kontroll samt får en likvärdig medicinsk behandling jämfört med
övriga
diabetiker.
Förekomsten
av
diabetesrelaterade
mikro-
och
makrovaskulära
komplikationer samt den totala mortaliteten skiljer sig inte heller mellan grupperna.
Diabetespatienter med affektiv sjukdom har dock ett betydligt högre sjukvårdsutnyttjande,
vilket indikerar att de är i behov av mer stöd ifrån vården för att uppnå jämförbara resultat
med övriga diabetespatienter. Studien visar också att de affektiva patienterna är betydligt
yngre vid sin diabetesdiagnos men har en jämförbar sjukdomsduration vilket innebär att de
trots allt löper en ökad risk för att drabbas av mikro- och makrovaskulära komplikationer
tidigare i livet samt riskerar en förtida död jämfört med övriga diabetespatienter.
Studien indikerar att en förklaring till den höga prevalens av affektiva sjukdomar som ses
bland diabetiker kan återfinnas i faktorer som grundläggs långt innan patienterna fått sin
diabetesdiagnos.
18 (23)
Referenser
1, Statens folkhälsoinstitut. Nationella folkhälsoenkäten. Tillgänglig på
www.folkhalsoinstitutet.se
2, Danaei G, Finucane MM, Lu Y, Singh GM, Cowan MJ, Paciorek CJ et al. National,
regional, and global trends in fasting plasma glucose and diabetes prevalence since 1980:
systematic analysis of health examination surveys and epidemiological studies with 370
country-years and 2.7 million participants. Lancet. 2011; 378:31–40.
3, Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för vård och behandling vid diabetes mellitus.
Stockholm: socialstyrelsen; 1996.
4, Socialstyrelsen. Hälso och sjukvårdsrapport. Stockholm: socialstyrelsen; 2009.
5, Stratton IM, Adler AI, Neil HA, Matthews DR, Manley SE, et al. Association of glycaemia
with macrovascular and microvascular complications of type 2 diabetes (UKPDS 35):
prospective observational study. BMJ. 2000; 321: 405–412.
6, ADVANCE Collaboration Group, Patel A, MacMahon S, Chalmers J, Neal B, et al.
Intensive blood glucose control and vascular outcomes in patients with type 2 diabetes. N
Engl J Med. 2008; 358(24): 2560–2572
7, Anderson RJ, Freedland KE, Clouse RE, Lustman PJ. The prevalence of comorbid
depression in adults with diabetes: a meta-analysis. Diabetes Care. 2001; 24:1069–1078
8, Ali S, Stone MA, Peters JL, Davies MJ, Khunti K. The prevalence of co-morbid depression
in adults with Type 2 diabetes: a systematic review and meta-analysis. Diabet Med.
2006;23(11):1165–73.
9, Knol MJ, Twisk JW, Beekman AT, Heine RJ, Snoek FJ, Pouwer F. Depression as a risk
factor for the onset of type 2 diabetes mellitus: a meta-analysis. Diabetologia.
2006;49(5):837-845
10, Roy T, Lloyd CE. Epidemiology of depression and diabetes: a systematic review. J Affect
Disord. 2012;142:8–21.
11, Schram MT, Baan CA, Pouwer P. Depression and Quality of Life in Patients with
Diabetes: A Systematic Review from the European Depression in Diabetes (EDID) Research
Consortium. Curr Diabetes Rev. 2009; 5(2): 112–119.
12, Lin EHB, Rutter CM, Katon W, Heckbert SR, Ciechanowski P, Oliver MM et
al.Depression and Advanced Complications of Diabetes: A prospective cohort study. Diabetes
Care. 2010; 33(2): 264–269.
13, Park M, Katon W, Wolf FM. Depression and risk of mortality in individuals with
diabetes: a meta-analysis and systematic review. Gen Hosp Psychiatry. 2013;35:217–25.
14, Von Korff M, Katon W, Lin EH, Simon G, Ludman E, Oliver M et al. Potentially
modifiable factors associated with disability among people with diabetes. Psychosom Med.
2005;67(2):233-40.
19 (23)
15, Ciechanowski PS, Katon WJ, Russo JE. Depression and diabetes: impact of depressive
symptoms on adherence, function, and costs. Arch Intern Med. 2000; 160(21):3278-85.
16, Ciechanowski PS, Katon WJ, Russo JE, Hirsch IB. The relationship of depressive
symptoms to symptom reporting, self-care and glucose control in diabetes. General Hospital
Psychiatry. 2003; 25(4): 246 – 252.
17, Lin EHB, Katon W, Von Korff M, Rutter C, Simon GE, Oliver M et al. Relationship of
depression and diabetes self-care, medication adherence, and preventive care. Diabetes
Care. 2004; 27(9): 2154–2160.
18, Park H, Hong Y, Lee H, Ha E, Sung Y. Individuals with type 2 diabetes and depressive
symptoms exhibited lower adherence with self-care. J Clin Epidemiol. 2004; 57(9): 978–984.
19, Gonzalez JS, Peyrot M, McCarl LA, Collins EM, Serpa L, Mimiaga MJ et al. Depression
and diabetes treatment nonadherence: a meta-analysis. Diabetes Care. 2008;31(12):2398-403.
20, Musselman DL, Betan E, Larsen H, Phillips LS. Relationship of depression to diabetes
types 1 and 2: epidemiology, biology, and treatment. Biol Psychiatry. 2003;54:317–329.
21, Golden SH. A review of the evidence for a neuroendocrine link between stress, depression
and diabetes mellitus. Curr Diabetes Rev. 2007;3:252–259.
22, Champaneri S, Wand GS, Malhotra SS, Casagrande SS, Golden SH. Biological basis of
depression in adults with diabetes. Curr Diab Rep. 2010; 10(6): 396–405.
23, Mezuk B, Eaton WW, Albrecht S, Golden SH. Depression and type 2 diabetes over the
lifespan: a meta-analysis. Diabetes Care. 2008; 31: 2383–2390.
24, Bruce DG, Casey G, Davis WA, Starkstein SE, Clarnette RC, Foster JK et al.
Vascular depression in older people with diabetes. Diabetologia. 2006;49(12):2828-36.
25, Katon W, Lyles CR, Parker MM, Karter AJ, Huang ES, Whitmer RA. Association of
Depression with Increased Risk of Dementia in Patients With Type 2 Diabetes: The Diabetes
and Aging Study. Arch Gen Psychiatry. 2012;69(4):410-417.
26, Socialstyrelsen. Öppna jämförelser och utvärdering 2010 – Psykiatrisk vård.
Socialstyrelsen; 2010
27, Socialstyrelsen. Somatisk vård och sjuklighet vid samtidig psykisk sjukdom – diabetes.
Socialstyrelsen; 2011
28, Bonnet F, Irving K, Terra JI, Nony P, Berthezène F, Moulin P. Anxiety and depression
are associated with unhealthy lifestyle in patients at risk of cardiovascular disease.
Atherosclerosis. 2005;178(2):339-44.
29, Serretti A, Mandelli L. Antidepressants and body weight: a comprehensive review and
meta-analysis. J Clin Psychiatry. 2010;71(10):1259-72.
30, Baumeister H, Hutter N, Bengel J. Psychological and pharmacological interventions for
depression in patients with diabetes mellitus and depression. Cochrane Database of
Systematic Reviews 2012, Issue 12.
20 (23)
31, Lustman PJ, Clouse RE. Depression in diabetic patients: the relationship between mood
and glycemic control. J Diabetes Complications. 2005;19(2):113-22.
31, ADVANCE Collaborative group, Zoungas S, Woodward M, Li Q, Cooper ME et al.
Impact of age, age at diagnosis and duration of diabetes on the risk of macrovascular and
microvascular complications and death in type 2 diabetes. Diabetologia. 2014;57(12):246574.
21 (23)
Bilagor
Tabell 1. Sammanfattade resultat
Diabetes med
affektiv sjukdom
Diabetes utan
affektiv sjukdom
p-värde
Grundinformation
Antal/Andel patienter
Kön (K/M)
Ålder vid diabetesdebut
Diabetesduration
Sjukdomsbörda (antal diagnosgrupper)
47st/20,5 %
182st/78,5%
23%/ 19%
77%/81%
51,1år (21-70år)
58,4år (29-79år)
0,0001
9,6år
9,5år
0,99
7,5st
6,3st
0,003
14,8st (1-37)
10,1st (1-35)
0,0001
1,4st (0-5)
1,9st (0-5)
0,04
67%
75%
0,35
Insulin
13%
10%
0,84
Insulin och tablett
19%
25%
0,47
Tablett
34%
41%
0,60
Kost
32%
21%
0,45
2%
2%
1,00
29,9kg/m2 (17,9-41,5)
29,1kg/m2 (18,8-45,8)
0,37
24%
24%
1,00
Daglig motion
33%
38%
0,73
Motion 3-5ggr/v
12%
20%
0,64
Motion 1-2ggr/v
23%
16%
0,60
Motion <1g/v
14%
10%
0,79
Motionerar aldrig
19%
16%
0,90
127,2mmHg (90-175)
133,6mmHg (74-220)
0,02
Antal läkarkontakter
Antal antihypertensiva
läkemedelsgrupper
Andel med lipidsänkande behandling
Diabetesbehandling
Annan t ex GLP-1 analog
Livsstilsfaktorer
BMI
Andel rökare eller fd rökare
Motionsvanor
Kardiovaskulära riskfaktorer
Systoliskt blodtryck (mmHg)
Diastoliskt blodtryck (mmHg)
74,7mmHg (50-98)
75,3mmHg (51-101)
0,71
Totalkolesterol
4,80
4,71
0,67
LDL-kolesterol
2,70
2,70
0,99
HDL-kolesterol
1,22
1,30
0,31
Triglycerider
2,31
1,92
0,11
56,2 (32-108)
57,1 (32-117)
0,73
Mikrovaskulära komplikationer
62%
64%
0,87
Proteinuri
11%
10%
1,00
Mikroalbuminuri
50%
45%
0,69
Neuropati
15%
26%
0,17
Fotsår
11%
9%
0,78
Retinopati
50%
46%
0,72
Makrovaskulära komplikationer
28%
34%
0,49
Ischemisk hjärtsjukdom
19%
26%
0,45
Cerebrovaskulär sjukdom
17%
13%
0,48
Mortalitet
13%
8%
0,26
Metabol kontroll HbA1c
Diabetesrelaterade komplikationer
22 (23)
Sökning i Diver & NDR-registret;
-Ålder ≤80år
-Listad på Aneby Vc vid diagnos
-Diagnos: Diabetes Mellitus typ 2
299 patienter
Journalgranskning i Cosmic
70 exkluderade patienter;
- 47st pga flytt ifrån länet eller omlistning
till annan vårdenhet under studieperioden
- 23st pga felregistrerad diabetestyp (typ 1,
LADA eller förhöjda glukosvärden utan
diabetesdiagnos)
Studiepopulation: 229 patienter
Affektiv diagnos: 47 patienter
Ej affektiv diagnos: 182 patienter
Bortfall av data från journal;
Bortfall av data från journal;
Diabetesdebut: 5/47 (10,6%)
Diabetesduration: 5/47 (10,6%)
Antal diagnosgrupper: 4/47 (8,5%)
Blodtrycksläkemedel: 0/47 (0%)
Lipidsänkande medicinering: 1/47 (2,1%)
Diabetesläkemedel: 0/47 (0%)
Antal läkarkontakter: 4/47 (8,5%)
BMI: 2/47 (4,3%)
Motionsvanor: 4/47 (8,5%)
Rökning:1/47 (2,1%)
Blodtryck: 0/47 (0%)
Lipidstatus: 10/47 (21,3%)
HbA1c: 0/47 (0%)
Proteinuri: 0/47 (0%)
Mikroalbuminuri: 17/47 (36,2%)
Neuropati: 1/47 (2,1%)
Retinopati: 9/47 (19,1%)
Fotsår: 1/47 (2,1%)
Ischemisk hjärtsjukdom: 0/47 (0%)
Cerebrovaskulärsjukdom: 1/47 (2,1%)
Mortalitet: 0/47 (0%)
Diabetesdebut: 15/182 (8,2%)
Diabetesduration: 15/182 (8,2%)
Antal diagnosgrupper: 3/182 (1,6%)
Blodtrycksläkemedel: 0/182 (0%)
Lipidsänkande medicinering: 0/182 (0%)
Diabetesläkemedel: 0/182 (0%)
Antal läkarkontakter: 2/182 (1,1%)
BMI: 6/182 (3,3%)
Motionsvanor: 11/182 (6,0%)
Rökning: 8/182 (4,4%)
Blodtryck: 1/182 (0,5%)
Lipidstatus: 25/182 (13,7%)
HbA1c: 2/182 (1,1%)
Proteinuri: 5/182 (2,7%)
Mikroalbuminuri: 50/182 (27,5%)
Neuropati: 2/182 (1,1%)
Retinopati: 26/182 (14,3%)
Fotsår: 2/182 (1,1%)
Ischemisk hjärtsjukdom: 0/182 (0%)
Cerebrovaskulärsjukdom: 0/182 (0%)
Mortalitet: 0/182 (0%)
Figur 1. Selektion av studiepopulation och bortfall
23 (23)
