Helena Lindholm Schulz, 2010 Kunskapsöversikten: Civilt försvar, Skydd mot olyckor och Krisberedskap i ett globalt perspektiv Inledning Föreliggande studie är genomförd på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och behandlar samhällsvetenskaplig forskning kring krisberedskap, konflikt och säkerhet i ett globalt perspektiv. Särskilt fokus kommer att fästas vid krisberedskap i relation till internationell säkerhet och internationella konflikter. Områdena civilt försvar och skydd mot olyckor nämns mer kortfattat. Inledningsvis presenteras en övergripande omvärldsanalys kring hur krishantering blivit ett allt viktigare fält för policyskapande, reglering och institutionell hantering samt hur internationell säkerhet och konflikter förändrats på senare tid. Globalisering ses som en övergripande faktor vilken påverkar såväl samhällets uppfattning av risk och kris som förändring av hotbilder och internationell säkerhet. Därefter presenteras just förändrade hotbilder och förändrad internationell säkerhet. Den därpå följande översikten över kunskapsläget är med nödvändighet övergripande och av generell karaktär. Presentationen kommer att fokusera på forskningsmiljöer, centrumbildningar och institut, snarare än individuella forskare. Avslutningsvis ges några förslag kring hur forskningen skulle kunna förnyas. Övergripande omvärldsanalys Från risksamhälle till krissamhälle Begreppt ‘‘risk’’ har under senare decennier kommit att bli en definierande och bestämmande term för det senmoderna1 samhället. Ledande sociologer har betecknat det samhälle och den tid vi lever som bestämt av hur risker uppfattas, definieras och hanteras. En av dessa, Ulrich Beck, har myntat begreppet ‘‘risksamhälle’’. Träffande nog utkom Becks bok med denna titel för första gången 1986, alltså samma år som Tjernobyl-katastrofen inträffade. Beck var på så sätt förutseende. Begreppet ‘‘risksamhälle’’ kan förstås som att det moderna samhället, vilket 1 Det skall noteras att det inte råder någon enighet om huruvida samtiden skall beskrivas som post-modern, post- industriell eller en-modern. baserades på industriell produktion, har övergått till en ny sorts modernitet där samhällets övergripande mål blivit att hantera risker och uppnå säkerhet. Samhällets organisationsform har därigenom kommit att fokusera på riskhantering, snarare än produktion. Genom en fokusering på risk har en ‘‘reflexiv’’ modernitet infunnit sig; en modernitet där samhället präglas av oro och ständiga kalkyler över vilka risker som föreligger snarare än framtidsoptimism. En grundläggande otrygghet har blivit en drivkraft för samhällets organisationsform; institutioner skapas på samtliga nivåer i samhället (liksom regionalt och globalt) i syfte att hantera risker och kriser, att söka skapa trygghet och säkerhet. Ett globalt krismedvetande har tagit form (Beck 1992; 2009). Zygmunt Baumann, en annan internationellt ledande sociolog, har beskrivit det postmoderna eller senmoderna samhället som en värld i vilken det saknas kontroll. Samhällets institutioner, vilka är skapade för att bla hantera risker och kriser, har inte längre kontroll över vad som orsakar risk, osäkerhet och kris. Därmed saknas kapacitet och förmåga att hantera dem, liksom förmåga att överblicka dess konsekvenser. I en av Baumanns böcker (2006), Flytande rädsla, beskriver Baumann vad han kallar för en ‘‘rädslans tid’’. Vårt tidevarv definieras av rädsla för det oförutsägbara, för faktorer vi inte kan kontrollera. Det handlar om rädsla för vad som döljs i innehållsdeklarationer av industriellt tillverkade livsmedelsprodukter, smittspridning (galna ko-sjukan, sars, fågelinfluensan, den nya influensan), misstag eller katastrofer i kraftverk eller i teknologiska system, den globala finansvärlden med svårigheter att nationellt kontrollera densamma, naturkatastrofer, globala våldsdåd eller terrorhandlingar. Det gångna 00-talet har redan kommit att beskrivas som ett krisernas decennium: Det inleddes med 11 september och terrorhot/dåd fortsatte att utgöra ett nav för nationell och internationell krispolicy, genom dåden i Madrid och London. Men 00-talet bevittnade också tsunamin, Katrina, stormen Gudrun och andra naturrelaterade fenomen vilka visade på det moderna samhällets sårbarhet, liksom på globaliseringens effekter. Under decenniets senare år stod många delar av världen inför en akut livsmedelskris. Energikris diskuterades och år 2008/09 var en världsomspännande ekonomisk och finansiell kris ett faktum. Under 00-talet övergick oron för risker till en hantering av inträffade kriser och katastrofer. Krisberedskap och krishantering är därför fenomen som diskuteras, regleras, organiseras och beforskas som aldrig förr. Samtidigt måste det på en gång påpekas att västvärlden kanske aldrig har varit säkrare än idag. Det förs få krig i västvärlden (även om flera västmakter befinner sig i krig långt bort); vi lever längre och allt friskare liv; våra bostäder är förhållandevis trygga, genom arbetsmiljölagstiftning strävas efter att minimera risk för skador på arbetsplatser, trafikdöden minskar osv. Men vad som är nytt med risksamhällets risker, är att de risker och faror samhället har att hantera i hög grad är skapade av det moderna samhället självt. Vårt stora beroende av elektricitet skapade tex problem av vittgående karaktär och proportioner när stormen Gudrun inträffade. Samhällets komplexa organisationsformer innebär en påtaglig sårbarhet. Det är denna sårbarhet som gör att riskerna uppfattas som så många och så stora. Detta har också inneburit ett ökat fokus på institutioner och dessas kapacitet och förmåga att hantera risker, kriser, hot och osäkerhet2. Den offentliga sektorn och myndigheter världen över blir allt mer inriktad på policyformulering kring risk- och krishantering (Fink 2000; Gilpin & Murphy 2008). Ny lagstiftning och nya regelverk utformas för att söka minimera risker och faror samt att definiera ansvarsförhållanden i händelse av att en risk faktiskt blir till en kris. I västvärlden har myndigheter inom den offentliga sektorn blivit alltmer fokuserade just på att försöka förutse risker, att planera inför en krissituation, att kommunicera med allmänheten och att hantera akuta kriser och katastrofer. Samhällets institutioner och myndigheter utvecklas således för att kunna svara mot risker, kriser och hot. Samtidigt ska det på en gång understrykas att detta förhållningssätt på ett sätt är problematiskt. Är det alls möjligt för samhällets institutioner att planera inför oförutsedda katastrofer? Kanske är det inte emllertid det som skall vara målsättningen; utan att genom redan gjorda erfarenheter kunna dra lärdomar inför liknande situationer i framtiden. På många håll i världen samverkar emellertid ett antal faktorer och skapar vad som ibland kallas humanitära katastrofer, på engelska ‘‘complex humanitarian emergencies’’, en extrem variant av katastrof vilken innefattar stort lidande för befolkningen (Pieterse 1998; Nafzinger, Stewart & Väyrynen 2000). Dessa situationer kan vara resultat av en naturkatastrof i ett fattigt land med svaga institutioner. Ofta är en dylik katastrof relaterad till krig och våldsamma övergrepp. Utdragna konflikter mellan regeringstrupper och rebeller drar ofta in civilbefolkningen som utsätts för övergrepp och drivs på flykt. Miljö, fattigdom och krig blir faktorer som samverkar och skapar dessa humanitära katastrofer. Ofta handlar det om stor nöd under långvariga tidsförlopp. Kris blir till en sorts normaltillstånd. Här saknas dessutom 2 Samtliga dessa begrepp är omstridda och betecknar olika fenomen. institutionell kapacitet att hantera kristillståndet. Bristande institutionell förmåga ses av många forskare som en bidragande orsak till dessa katastrofsituationer. Svaga samhällsinstitutioner ses i ökad utsträckning som ett hot i sig. Svaga stater och bräckliga samhällsinstitutioner ses tex som bidragande orsaker till såväl brist på utveckling som förekomst av krig och interna konflikter inte minst i Tredje världen. Begrepp såsom ‘‘misslyckade’’, sönderfallande’’ eller tom ‘‘kollapsade’’ stater har kommit i svang inom såväl fredsforskningen som statsvetenskapen (Rotberg 2003). Med detta menas att statens förmåga att leverera säkerhet, trygghet och välfärd till sina befolkningar brustit. Institutionell kapacitet kan därför ses som faktorer av vikt att studera när risk skall bedömas. Dessa tankegångar utgör utgångspunkt för föreliggande studier och avser att sätta denna studie i ett större perspektiv. För att förstå forskning om risk, kris, konflikt och osäkerhet, behöver vi också redskap att förstå vad det är som skapar vår samtida känsla av ständig otrygghet och samhällets upptagenhet med viljan att minimera risker och att hantera verkningarna av en krisartad händelse. Globalisering Upplevelsen av osäkerhet hänger nära samman med den övergripande samhällsförändring som vi kallar globalisering.3 Med globalisering avses den omfattande process som innebär en utvidgning såväl som en fördjupning av samband mellan olika delar av världen. Olika platser länkas samman i samhällets samtliga aspekter. Gränser spelar allt mindre roll för människors aktiviteter liksom för ekonomiska, politiska, sociala och kulturella processer. Man skulle kunna säga att världen i ökad utsträckning och ökande hastighet blir till mer av en delad social plats, mer av ett delat socialt utrymme. Händelseutvecklingen i en del av världen (oavsett om vi pratar om bolånemarknaden i USA eller krigsutvecklingen i Afghanistan) får snabbt konsekvenser i och för andra delar av världen. Geografiska/rumsliga aspekter som under moderniteten upplevts som och ansetts vara begränsande förlorar mycket i betydelse för sociala processer och mänsklig aktivitet. Allt fler människor, processer och aktiviteter är alltmer rörliga och med allt större hastighet. 3 Litteraturen om globalisering är mycket omfattande och täcker ett flertal discipliner inom humaniora och samhällsvetenskaperna. I detta sammanhang räcker det att nämna Held, McGrew 1999 och Scholte 2005. Globalisering är emellertid inte någon entydig, monolitisk eller harmonisk process. Globalisering betyder inte att världen länkas samman i ett globalt fredligt tillstånd. Inte heller är det enbart fråga om en ny brutal form av kapitalism. Av många förknippas globaliseringsdebatten med idén om att det finns en global enhet, att olika delar av världen är så sammanlänkade med varandra att fysiska gränser och nationalstatliga barriärer blivit överflödiga. De risker och hot globaliseringen medför, innebär emellertid ett samtidigt starkt fokus på gränser, på behov av att kontrollera fysiska gränser och skapa enheter (de må vara lokala eller nationella) inom vilka det går att skapa säkerhet och trygghet. Detta kan tyckas paradoxalt, men är egentligen logiskt. Gränsernas upplösning skapar upplevelser av nya hot, vilka samhället saknar reella förutsättningar att hantera. En reaktion blir att söka upprätta nya gränser. Globaliseringen gör att det blir allt svårare att bedöma och avgränsa risker och samhällshot. Militära och civila hot överlappar varandra i allt högre utsträckning och i konventionella säkerhetsdoktriner ses processer som tex migration liksom kriminella organisationer, i ökad utsträckning i termer av möjliga hot mot samhället som sådant. Säkerhetspolitik i västvärlden inkluderar numer frågor om ekologiska förhållanden, migration, organiserad brottslighet, narkotikahandel och global terrorism. Allt fler frågor i samhället ges en säkerhetspolitisk innebörd. I den anglosaxiska litteraturen talas om ‘‘securitisation’’/‘‘säkerhetifiering’’ (se tex Dannreuther 2007; Collins, 2008; Williams 2008) . Detta innebär en mer komplex och komplicerad bild och analys av kunskapsläget och forskningshorisonten inom det övergripande fältet vilket MSB har att hantera. Det betyder också att frågor som tidigare hanterats som civila och som beforskas inom ramen för krishantering överlappar med forskning om säkerhet och konflikt. Det gör också att den forskning som är relevant för förståelsen för detta kunskapsfält spänner över flera discipliner och områden. Förändrad risk, hotbild och sårbarhet: Globaliseringens betydelse Den mest avgörande faktorn för bedömning av utsatthet för risk och hot är således globaliseringen. Globalisering som process utmanar centrala antaganden om stater och nationer som distinkta och urskiljbara enheter, vilkas grundläggande strukturer och processer kan studeras avgränsade gentemot varandra. Ett flertal händelser understryker att hot och risker är globala och gemensamma. Ett tydligt exempel utgörs av Tsunamin under julen 2004 som med all nödvändig emfas understryker dilemmat vi står inför. En naturkatastrof inträffade i sydostasien. Genom vårt ökade resande befann sig ett stort antal svenskar i regionen, särskilt i Thailand som drabbades mycket hårt. Svenska medborgare fann sig nu utsatta och sårbara, långt bort från den svenska välfärdsstatens gränser, mandat och suveränitet. Samtidigt fanns förväntningar på att den svenska staten skulle agera och undsätta de utsatta medborgarna. Vilka krav skall medborgaren kunna ställa på det svenska systemet i kris- eller nödsituationer utanför landets gränser och hur skall svenska myndigheter hantera kriser, risker eller hot som äger rum långt utanför Sveriges gränser, men likväl kan utgöra hot mot svenska medborgare eller svenska intressen? På ett sätt går det att hävda att den enskilde medborgarens resande över nationers gränser inte utgör ett statligt ansvar. Samtidigt blir detta problematiskt, då den allt mer globaliserade medborgaren kräver samhällsansvar, och då staten och dess institutioner är i behov av legitimitet. Debatten efter tsunamin kom i mångt och mycket att handla om olika samhällinstitutioners krismedvetenhet och förmåga att agera med snäva tidsmarginaler. Det blir således allt svårare att skilja mellan vad som är ‘‘internt’’ och ‘‘externt’’, liksom mellan vad som är ‘‘nationellt’’ och ‘‘internationellt’’. Andra källor till risk utgörs av klimatoch miljöförändringar vilka inte heller känner några nationella gränser, liksom pandemier, mest nyligen illustrerat av den nya influensan. Också här är människors ökande rörlighet en avgörande komponent. Detta faktum, den ökade rörligheten av människor, kapital, arbete, vapen är således en grundläggande komponent i bedömningar av säkerhet, risker och hot. Jag menar på inget vis att rörligheten i sig är hotfull, men den skapar osäkerhet kring vilka risker ett samhälles institutioner egentligen har att bedöma och hantera. Vad som händer bortanför ett lands gränser är par definition bortom dess kontroll, mandat och suveränitet. Därav ett ökat behov av att hantera gränsproblematiken genom avtal gällande ansvar för asylsökande, nya barriärer för att hindra migrationen, ett stort fokus på gränssäkerhet, övervakning och kontroll. Risksamhället övergår till ett kontrollsamhälle eller övervakningssamhälle (Lyon ed, 2006). Konflikter och säkerhet Globaliseringen har således resulterat i att hotbilder i säkerhetspolitiska termer har diversifierats. Detta har å ena sidan lett till nya regionala och globala samarbetsformer, där (ur ett svenskt perspektiv) inte minst EU-samarbetet kommit att bli allt mer centralt, och å andra sidan till nya former av krig och källor till konflikt. Globala och regionala samarbetsformer etableras i syfte att gemensamt kunna hantera risker och kriser, då insikten växt om att dessa risker och kriser i sig är gemensamma. Vad gäller hotbilder i militära termer har vi de senaste decennierna kunnat notera en reducering av klassiska mellanstatliga krig och en samtida ökning av lokala eller inomstatliga (inbördes-) krig (Kaldor 2007) . Även om huvudaktörerna är grupper inom stater har dessa krig ofta anknytning till regionala och/eller globala aktörer och processer, varför de samtidigt kan sägas vara globaliserade på flera olika vis. I termer av inblandade aktörer är de ofta röriga och parterna är ofta sådana som agerar utanför statens logik, dvs det saknas ofta kontroll över stridande parter. Säkerhetssektorns utformning är därför stadd under stor förändring. Dessa krig utgör inte i sig något hot mot Sverige. De flesta bedömare är också eniga om att det inte på länge förelegat något militärt hot mot Sverige. Samtidigt är det så att den nya tidens krig och den nya tidens försvarspolitik innebär att Sverige genom deltagande i internationella fredsbevarande insatser kan komma att faktiskt delta i krig. Ett begrepp som kommit att användas i militära sammanhang och särskilt inom ramen för NATO-samarbetet är ‘‘Comprehensive approach’’. Här uppmärksammas ett behov av närmre samarbete mellan de civila och militära sektorerna. Ursprunget är den upplevda situationen i Afghanistan, där det uppmärksammats att åtskillnaden mellan civila och militära insatser leder till bristande effektivitet (Oliker 2004; Bellamy 2007). Även om detta begrepp inte är tillämpligt inom ramen för denna studie är det värt att nämna det som ett exempel på hur åtskillnaden mellan civila och militära insatser ifrågasätts. De civila och militära sfärerna går i varandra. Biståndsinsatser görs i områden vilka är konflikthärjade och konflikter måste således tänkas in i biståndet. Militära styrkor i exempelvis Afghanistan behöver inte sällan göra insatser i den civila sektorn. Att gränsen mellan det civila och militära upplöses åskådliggörs också inom ramen för diskussionen om ‘‘terrorism’’. Händelserna den 11e september 2001 kullkastade dittills kända definitioner av global säkerhet. Hotet kom samtidigt ‘‘inifrån’’ och ‘‘utifrån’’. Terrorism utgör en hotbild av våldsam natur, men ursprunget står oftast inte att finna inom den militära sektorn. Skiljelinjen mellan terrorism med politiska förtecken, militärt förknippat våld och kriminalitet suddas ut och innebär behov av mer sofistikerade analytiska ramverk och begrepp. Likaså blir gränsdragningen mellan externt genererade och internt genererade hot problematisk. Konventionellt har vi betraktat militära hot som externa och civila hot som interna. Vad som hände den 11 september var att attentatsmännen levde och verkade i USA och kunde inte sägas representera något ‘‘fiendeland’’, eller vara del av en konventionellt definierad fientlig handling. Mönstret var detsamma i London, dvs gärningsmännen var i detta fall brittiska medborgare. Liknande sådana situationer har förvisso inträffat tidigare, såsom när den federala kontorsbyggnaden i Waco, USA, sprängdes 1995 av en sekt med extrema politiska åsikter. 2001 var emellertid den politiska motiveringen bakom handlingen relaterad till global politik och till USAs roll i det globala systemet. Gärningsmännen var kopplade till en organisation med transnationell räckvidd. Ett svar på denna nya hotbild var en omorganisering av den amerikanska administrationen och Homeland Security skapades som ett helt nytt departement. I Storbritannien fick förloppet också som resultat en diskussion om integrationspolitik. Med globaliseringen har antalet aktörer inom fältet säkerhet och militärt handlande ökat kraftigt. Stater har inte längre monopol på våldsanvändning i relation till internationella konflikter. Detta innebär i sin tur en förändring av suveränitetsprincipen (Krasner 2001). Statens suveränitet har till stor del härrört ur vad Max Weber kallat statens kontroll över den legitima våldsanvändningen. Med den explosionsartade spridningen av antalet aktörer, militära och semi-militära enheter vi bevittnat under de senaste decennierna är exakt denna kontroll starkt ifrågasatt. Suveräniteten som princip är fragmenterad och själva statssystemet är således utmanat. Staten har inte längre monopol på våldsanvändningen och krishantering liksom säkerhetspolitik är därför stadd under stora omvälvningar. Krishantering kan också vidgas och i ett internationellt perspektiv analyseras utifrån ett säkerhetsperspektiv. Traditionellt och konventionellt har säkerhetsbegreppet fokuserat på ett militärt perspektiv och säkerhetspolitiken har svarat för att hantera militära kriser och militära hot. På senare tid har begreppet i sig vidgats och kommit att inkludera termer såsom ‘‘soft security’’ och ‘‘human security’’. Med det förstnämnda har ofta avsetts att hot mot den nationella säkerheten inte enkom står att finna i just militära hot, utan också utmaningar och risker såsom de vilka utgörs av klimatförändringar, ekologiska förlopp, medicinsk smittspridning (pandemier), narkotikahandel. ‘‘Soft security’’ avser således säkerhetshot vilka inte har ett militärt ursprung. Migration inkluderas ofta bland dessa säkerhetsrisker. Denna tendens att ‘‘säkerehetifiera’’ ett flertal samhällsfrågor är problematiskt i så måtto att perspektivet på tex flyktingfrågor blir att flyktingar utgör ett hot. Utifrån ett säkerhetsperspektiv är ju egentligen förhållandet exakt det omvända. Människor flyr för att de upplever ett hot mot sin säkerhet. Det har därför utvecklats en kritiskt orienterad säkerhetsforskning (tex Mccormack 2009), vilken hävdar att det är problematiskt att hantera exempelvis migrationsfrågor i termer av hot mot den nationella säkerheten snarare än som en sociopolitisk fråga. Begreppet ‘‘human security’’ refererar till att det inte är enbart stater vilka utgör säkerhetens objekt, dvs det är inte enbart staten som skall göras säker, utan även människan/individen utgör ett objekt för säkerhet. Således blir säkerhetspolitiken mer omfattande både i termer av vilken sorts hot som behöver förberedas och vilka aktörer som skall göras säkra och trygga. Säkerhet och krishantering kommer således att tangera varandra, då säkerhetspolitiken trätt in en sfär som tidigare betraktats som civil. Rollerna blir luddiga. Sammanblandning av olika hotbilder, en uppluckring av åtskillnader mellan begrepp såsom hot, kris och risk kan också innebära en försåtlig politik, där kampen mot terror sker i vardagliga och civila situationer, vilket riskerar att leda till övergrepp mot mänskliga rättigheter, under täckmantel av riskhantering och globalt krig mot terror (Heng & McDonagh 2009) Vad gäller internationell säkerhet i vidare bemärkelse är således organiseringen av den nationella säkerhetspolitiken stadd under omvandling. Traditionellt statscentrerade antaganden har försvagats genom det faktum att säkerhetspolitik avgörs av fler sociala krafter och aktörer än just staten. Säkerhetsagendan har i sig vidgats, vilket förändrar den militära logikens relevans. Multilaterala säkerhetsarrangemang och samarbeten har blivit viktigare. Säkerhet söks i ökande utsträckning via regionala institutioner och samarbetsformer. Den globala säkerhetsordningen karakteriseras av ett mångfacetterat spektrum av en mängd lokala/interna krig och konflikter, regionala säkerhetsstrukturer samt en alltmer utmanad amerikansk militär hegemoni. Samtidigt innebär globaliseringens diversifierade risk- och hotbild en återgång till gränsens logik och realistiska antaganden. Den 11 september kan återigen tjäna som exempel; terrorattackerna innebar en ny form av transnationella hot mot vilka det fanns få utvecklade strategier och metoder. Den amerikanska reaktionen blev således en konventionell militär strategi innebärande militära attacker mot de stater vilka antogs härbärgera al-Qaida aktivister. Det är också så att olika hotbilder eller risker mot samhället i ökande grad hänger ihop eller påverkar varandra: narkotikasmuggling och vapenhandel har ett samband med väpnade konflikter; miljökatastrofer och därmed förändrade levnadsbetingelser för många grupper i världen har samband med förekomsten av väpnade konflikter, väpnade konflikter i sin tur har samband med migration och flyktingströmmar. Konflikter som äger rum i svaga stater löper risk att påvisa samband med den globala terrorismen. Det under lång tid krigshärjade och fattiga Afghanistan är för närvarande den mest framträdande arenan för det globala kriget mot terrorismen. Svaga stater som Afghanistan., där det saknas förmåga till central kontroll och sammanhållning, utgör möjliga etableringsplatser för al-Qaida och liknande transnationella organisationer. Efter den planerade men avvärjda attacken mot ett flygplan över Detroit på juldagen 2009 har blickarna vänts mot Jemen som en ny arena för al-Qaida och liknande rörelser. Hot och risk för kriser och osäkerhet blir därmed allt mer komplexa och gör riskbedömning och krishantering mer svårhanterligt. Såväl militära som civila hot måste övervägas i ett nytt ljus. Översikt över befintliga forskningsmiljöer inom fälten kris, krishantering, konflikt, konfliktlösning och internationell säkerhet Civilt försvar Inom samhällsvetenskapen (statsvetenskap, internationella relationer och freds- och konfliktstudier/utvecklingsforskning) är forskning om civilt försvar eftersatt. Forskning om civilt försvar bedrivs nationellt framförallt inom ramen för Totalförsvarets forskningsinstitut, men inte som ett delområde inom den mer disciplinärt orienterade forskningen. Freds- och konfliktforskningen i Sverige har tex inte ägnat civilförsvaret särskilt mycket uppmärksamhet. Med civilt försvar avses då civilt skydd av samhället som ett komplement till det militära försvaret i händelse av väpnat angrepp, men också i händelse av andra större utmaningar, tex naturkatastrofer. I dagens myndighets-Sverige ligger ansvaret för det civila försvaret främst hos MSB. Analogt med vad som konstateras i denna rapport, skulle det kunna hävdas att själva terminologin civilt försvar (liksom för den delen miltärt försvar) är förlegad. Hantering av tex naturkatastrofer och dess effekter har mer med hantering av risk, kris och olyckor att göra än med försvar gentemot någon form av fiende. Jag skall återkomma till detta senare i rapporten. Skydd mot olyckor Inte heller kan det sägas att detta område är särskilt väl utforskat inom ovan nämnda delar av samhällsvetenskapen. Dock finns inom offentlig förvaltning, socialpolitik samt journalistik och masskommunikation relevant forskning. Ett exempel utgörs av forskning utförd vid Högskolan Väst och Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet kring samverkan mellan olika myndigheter (SOS Alarm, räddningstjänsten, polis, ambulans) vid olyckor. En slutsats av denna forskning är att det krävs mer av tydliga ansvarsförhållanden för enskilda organisationer och myndigheter snarare än målsättningar om samverkan. Vid institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, finns studier av hur personal på utryckningsfordon agerat vid olyckor. Vid Institutionen för journalistik, media och kommunikation, Göteborgs universitet, finns också forskning om journalistik runt olyckor liksom om hur katastrofer behandlas och beskrivs i massmedia. Vid Institutionen för journalistik, media och kommunikation, Stockholms universitet, finns ett projekt kring hur krig och våld visualiseras i massmedia. Också inom psykologins och beteendevetenskapens domäner är olyckor och hantering av olyckor ett tema för forskning. På vilket sätt människor kan förväntas reagera på olyckor i termer av omedelbar chock liksom posttraumatisk stress är givetvis väsentliga bidrag inom ramen för forskning om skydd mot olyckor. Denna forskning är självfallet av stor relevans också när det gäller internationella kriser. Krishantering, konflikt och internationell säkerhet Följande delområde utgör den största komponenten i föreliggande studie. Perspektivet utgår i huvudsak från internationella kriser, internationella konflikter, global säkerhet och väpnat våld. Kris och krishantering hanteras således i ett något vidare perspektiv i föreliggande studie. Det finns naturligtvis en i sammanhanget ohanterligt stor mängd forskningsmiljöer och forskare som fokuserar på krishantering i olika former, liksom på konflikt, fred och säkerhet. En total inventering låter sig inte göras, utan en selektion är nödvändig. Krishantering Sverige Forskning kring krishantering har uppmärksammats och stärkts under senare år; inte minst som ett resultat av de många kriser som samhället tvingats hantera under senare tid och som en konsekvens av vad som i den inledande diskussionen med hjälp av Beck kallas ‘‘risksamhället’’. Eftersom samhällets organisationsformer i ökad utsträckning hanterar risker och kriser, ökar behovet av forskning inom fältet. Detta gäller såväl grund- som tillämpad forskning. Att internationell krishantering är ett växande fält för internationell policybildning liksom internationell forskning märks genom en ökning av antalet miljöer inom detta fält, men också genom etableringen av internationella tidskrifter. Forskningen kan grovt delas upp i mer tekniskt orienterad forskning, dvs sådan som söker finna tekniska lösningar för att minimera risker och hot samt effekterna av dessa å ena sidan och den mer samhällsvetenskapligt orienterade å den andra. Den sistnämnda (fokus i föreliggande studie) kan i sin tur delas upp i två övergripande traditioner: å ena sidan den sociologiskt inriktade som sätter ljuset på individers och gruppers beteende och agerande samt å andra sidan den politiskt/förvaltningsmässigt inriktade som fokuserar på institutioner, myndigheter och beslutsfattande. Sett i ett större och globalt perspektiv där katastrofer också har att göra med konsekvenser av våldsamma konflikter, av fattigdom och strukturella ojämlikheter blir det också viktigt att uppmärksamma discipliner såsom ekonomisk och kulturell geografi, utvecklingsstudier och fredsforskning. Studiet av kris och krishantering kan således göras mycket brett. Terminologin varierar också något, från studiet av krishantering till katastrofer. I Sverige är det främst vid Försvarshögskolan som det finns en längre sammanhängande tradition av forskning kring kris och krishantering, genom CRISMART, Crisis Management Research and Training (http://www.crismart.org/Startpage____391.aspx). Vid CRISMART studeras samhälleliga organisationers beredskap, beslutsfattande och kommunikation i relation till kris. De kriser vilka inkluderas i CRISMARTs verksamhetsfält är sådana vilka härrör i ‘‘naturkatastrofer, smittsamma sjukdomar, stora olyckor och infrastrukturstörningar, konflikter, terrorism, kravaller, politiska skandaler och andra typer av extraordinära händelser’’ (ibid). Exempel på krishantering som studerats är mordet på Olof Palme, diskoteksbranden i Göteborg 1998, elavbrottet i Kista 2002 samt terrordådet i London. Vid Umeå universitets statsvetenskapliga institution finns ett utbildningsprogram i krishantering och fredsbyggande, vilket således länkar samman de osäkra betingelser som genereras av kris såväl som av konflikter. Vid Göteborgs universitet finns en centrumbildning, CEFOS (Centrum om forskning av offentlig sektor) (www.cefos.gu.se), där det finns stark forskning om risk och riskkommunikation, framförallt relaterad till områdena infrastrukturens lokalisering, energiförsörjning, naturresurshantering, miljöpolitik, arbetsmiljö och livsmedel. Forskning kring internationella kriser och hur dessa hanteras nationellt och globalt kom att utgöra ett fokus i 2008 års forskningsproposition (Ett lyft för forskning och innovation; Proposition 2008: 09/50). Bland prioriterade och strategiska forskningsområden återfanns säkerhet och krisberedskap. Detta är en tydlig indikation på statsmakternas ökade intresse för dylika frågeställningar. Fokus i propositionens text var teknisk utveckling för att finna nya lösningar på utmaningar mot säkerheten. Två tvärvetenskapligt sammansatta miljöer tilldelades medel för forskning inom detta område: Ett av dessa utgörs Centre for Natural Disaster Science (CNDS); ett samarbete mellan universiteten i Uppsala och Karlstad samt Försvarshögskolan. Medel tilldelades för forskning inom samhälls-, geo- och teknikvetenskaperna och det ultimata syftet med projektet är bättre kunna förutsäga, mildra eller förhindra påverkan på samhället och viktiga samhällsfunktioner av en naturkatastrof, t ex flodvågor eller jordskred. Basen är naturvetenskaplig Den andra forskningsmiljön är Security Link, ett konsortium bestående av forskare från Linköpings universitet, FOI, KTH och Chalmers. Forskningsprogrammet fokuserar på ‘‘prioriterad samhällsnytta, vilket inkluderar beslutsstöd inom risk- och hot-områden, skydd av infrastruktur (flygplatser, hamnar, transportsystem, stora publikevenemang, kärnkraftverk osv.) och katastrofhantering. Basen ät tekniskt orienterad. Givet det stora stöd dessa miljöer beviljats inom ramen för denna satsning, finns skäl att anta att en stor del av den nationella forskningen inom detta fält kommer att utvecklas här. Även om samhällsvetenskap ingår som en komponent i båda miljöerna är basen naturvetenskaplig eller teknisk. Övriga världen Inom det internationella forskarnätverket International Sociological Association finns en särskild kommitté, Research Committe on Sociology of Disasters (http://www.isasociology.org/rc39.htm.), ett internationellt sociologiskt forskarnätverk med fokus på sociala aspekter av kris och krishantering. I USA finns ett flertal institut och centrumbildningar vars forskning är orienterad mot krishantering och förberedelse för katastrofer. The Disaster Research Center (DRC) (http://www.udel.edu/DRC/), vid University of Delaware, är ett tvärvetenskapligt centrum, även om basen återfinns i sociologi. DRC grundades ursprungligen 1963 och centret utgör enligt egen utsago det äldsta centret av denna typ i världen. Forskningens inriktning är hur grupper och organisationer förbereder sig liksom reagerar på framförallt naturkatastrofer samt vad som kallas teknologiska kriser. Pågående projekt fokuserar på faktorer som påverkar ett samhälles sårbarhet såväl som dess återhämtning, upplevelse av hot samt hur olika aktörer beter sig under hot, organisationers dynamik, utvecklingsproblematik och katastrofer, social och politisk dynamik som främjar policyskapande för att reducera effekterna av en katastrof, hantering av infrastruktursystem. Vid University of Wisconsin finns ett Disaster Management Center (http://dmc.engr.wisc.edu/) som framförallt erbjuder utbildningsprogram om hantering av katastrofer i en internationell kontext. Jacksonville University har ett Institute for Emergency Preparedness med såväl utbildning och forskning inom ett bredare fält av beredskap, hantering, kommunikation och beslutsfattande. University of Maryland bedriver ett större forskningsprojekt med namnet International Crisis Behaviour (http://www.cidcm.umd.edu/icb/info/project_information.asp). Syftet med detta projekt är att kartlägga och analysera beteenden under internationella kriser relaterade till konflikt och säkerhet. Hur beter sig olika aktörer (tex svaga stater) under stor press? Hur fungerar beslutsfattandet i sådana situtationer? Vid Edith Cowan University, Australien finns ett Security Research Centre (http://www.secau.org/) som bedriver forskning om övervakning och säkerhetsinformation, digital säkerhet, flygplatssäkerhet, krishantering, strålning och kärnteknologi, biosäkerhet och kemisk säkerhet. Fokus är således ytterst infrastruktur samt fysisk, biologisk och kemisk säkerhet. I Australien finns också The Australian Security Research Centre som en ‘‘think tank’’ vilken producerar analyser och forskning om inrikes säkerhet, katastrofhantering och återhämtning; anpassning till klimatförändring samt pandemisk risk. Här finns en bred ambition att hantera forskning om såväl pandemier som energisäkerhet och ekonomisk säkerhet. Vid Massey University, Nya Zeeland, finns ett Joint Centre for Disaster Research (http://disasters.massey.ac.nz/) som syftar till att förstå konsekvenserna av katastrofer, att förbättra riskhantering och samhällets beredskap, samt förmåga till återhämtning. Forskningens inriktning är till stor del faktorer som påverkar samhällets förmåga till återhämtning, planering inför hur stora kriser kan hanteras, människors förståelse av och beredskap inför naturkatastrofer och allmänhetens gensvar på olika former av larm. Här finns således en profil gentemot kommunikation, kunskap, beredskap och respons. Centret är tvärvetenskapligt men utgör samtidigt en del av psykologin vid universitetet. Utan att några slutsatser egentligen kan dras av detta, är det intressant att notera att Australien och Nya Zeeland är relativt väl försedda med forskningsmiljöer inriktade på krishantering, vilket kan förklaras av att det rör sig om välfärdsstater med starka institutioner, vilka samtidigt utgörs av ö-nationer, sårbara för klimatförändringar och naturkatastrofer. I ett europeiskt perspektiv finns the Crisis Research Centre (CRC) vid University of Leiden (http://www.socialsciences.leiden.edu/publicadministration/research/crisis-researchcenter.html). Forskningsfokus utgörs av hur regeringar hanterar olika typer av kriser. Syftet är att förklara orsaker till kriser liksom dess effekter samt ansträngningar att hantera dem. För närvarande är den specifika inriktningen krisers utveckling, organisationers förmåga till återhämtning, krishanteringens politik, institutionell kris, EUs krishanteringssystem, samt osäkerhet i beslutsfattande under kris. Basen är samhälls- och beteendevetenskaplig. Vid Oxford Brookes University finns ett Centre for Development and Emergency Practice (CENDEO) (http://www.brookes.ac.uk/schools/be/research/cendep/index.html) som erbjuder en mycket välrenommerad mastersutbildning med samma namn som centrumbildningen. Denna utbildning kopplar samman frågor om fattigdom, internationell utveckling, konflikt och katastrofhantering och utgör således ett exempel på en miljö med ett integrerat förhållningssätt, dvs katastrofer ses i ett globalt perspektiv i relation till fattigdom och konflikter i utvecklingsländer. Aon Benfeld Hazard Research Centre (ABUHRC) finns vid University College of London (http://www.abuhrc.org/Pages/index.aspx). Här är fokus naturrelaterade katastrofer (jordbävningar, vulkanisk aktivitet, stormar, översvämningar), men också socioekonomisk sårbarhet och krishantering. Ytterligare ett prestigefyllt brittiskt forskningscentrum på temat återfinns vid London School of Economics and Political Science och har namnet Centre for Analysis of Risk and Regulation (CARR) (http://www.lse.ac.uk/collections/CARR/). Som namnet antyder handlar forskningen här mer om risk än om kriser. Liksom i flertalet andra centra finns emellertid ett starkt fokus på beredskap, planering, reglering och hantering. Här finns också en explicit ansats att söka begreppsliggöra regleringsprinciper och –policies som något som inte måste knytas till en statsbildning. Ett tematiskt forskningsområde handlar om tillit till myndigheter i relation till risk och krishantering. CRISMART och CRC i Leiden ät initiativtagare till the European Crisis Managament Academy (ECMA) som bildades år 2000 (http://www.ecm-academy.nl/). ECMA syftar till att skapa ett europeiskt nätverk för praktiker och akademiker inom fältet. Också ökningen av etablerandet av internationella tidskrifter inom detta fält är en tydlig indikation på hur forskningen följer samhällets utveckling och hur behov av policyskapande också medför ökat forskningsintresse. The International Journal of Mass Emergencies and Disasters (IJMED) etablerades 1982 och fokuserar på sociala och beteendevetenskapliga aspekter av plötsliga kollektiva stressisutationer, såsom katastrofer. Exempel på händelser vilka behandlas av IJMED är översvämningar och jordbävningar, explosioner och omfattande bränder, upplopp och kravaller, energiavbrott, påverkan av giftiga kemikalier och radioaktiv strålning. En annan tidigt etablerad tidskrift i denna genre är The Journal of Disaster Studies, Policy and Management, som etablerades redan 1977. Ett nummer av denna tidskrift (juli 209) har som tema ‘‘Emerging Perspectives on the Politicisation of Reconstructing Conflict-Affected Countries’’ vilket indikerar möjligheterna till kopplingar till fredsbyggande som en sorts krishantering. I detta nummer samsas artiklar om återuppbyggnad och fredsbyggande i Afghanistan samt den inom fredsforskningen pågående debatten om den liberala freden med bidrag om perioden post-tsunamin i Sri Lanka. Till mångt och mycket är etableringen av tidskrifter inom detta fält emellertid ett 2000-tals fenomen. IJEM, International Journal of Emergency Management etablerades exempelvis 2001. Denna tidskrift behandlar risker och kriser samt katastrofhantering och policyskapande. Till skillnad mot exempelvis IJMED som har ett mer sociologiskt perspektiv, är denna tidskrift mer inriktad på frågor som rör förvaltning och institutionell kapacitet. 2003 startade tidskriften Journal of Emergency Management, med ett brett fokus, inkluderande terrorhandlingar, bränder, översvämningar, storm/orkan och andra väderrelaterade krissituationer samt andra katastrofer. Här finns också en tydlig inkludering av inte bara planering inför katastrofer utan också lagstiftning. The Journal of Contingencies and Crisis Management behandlar riskplanering, scenarieanalyser, krishantering i privat såväl som offentlig sektor. I USA finns en tidskrift med namnet Journal of Homeland Security and Emergency Management, uppkommen efter 11e september och som visar på hur terrorism och krishantering kopplas ihop. Krishantering har helt enkelt fått en helt ny innebörd efter 11e september och det nya säkerhetshot den globala terrorismen medförde. Elfte september innebar en massiv omorganisering av hur kriser hanteras nationellt och internationellt, med konsekvenser för policy-formulering på såväl nationell som internationell nivå. Om krishanteringen blivit bättre eller sämre med detta är en omtvistad fråga. Konflikt/konflikthantering och internationell säkerhet Givet tidigare konstaterande av samband mellan olika osäkerhetsfaktorer samt upplösningen av gränsen mellan civilt/militärt liksom mellan internt/externt är det också relevant att inkludera forskningsmiljöer vilka ägnar sig åt konflikter och konflikthantering. Sverige och Norden I de nordiska länderna har byggts upp starka forskningsmiljöer kring konflikter och fred, dels genom oberoende forskningsinstitut, dels genom ämnets etablering vid flera universitet. Det sistnämnda gäller emellertid framförallt för Sverige och Finland. Vid Institutionen för fredsoch konfliktforskning, Uppsala universitet, bedrivs bla forskning om inbördeskrig i modern tid, konflikthantering, konfliktlösning och återuppbyggnad (www.pcr.uu.se). Här finns också en omfattande databas över internationella väpnade konflikter, Uppsala Conflict Data Base (UCDB). Databasen bedrivs i samarbete med SIPRI och uppdateras årligen. Databasen utgör i ett nationellt likväl som internationellt perspektiv en unik källa till kunskap om konflikter och dess utveckling. Databasen har mycket stort internationellt renommé. Genom att följa databasen är det också möjligt att skissera scenarier över möjliga konfliktförlopp. Databasen utgör också en unik potential till forskning och används som utgångspunkt för ett flertal doktorsavhandlingar och annan forskning vid institutionen. Vid Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet (www.globalstudies.gu.se), utförs forskning om konflikter, hantering av resurser, institutionell återuppbyggnad i samhällen vilka genomlevt långvariga konflikter, och försoningsprocesser. Försoningsprocesser och återuppbyggnad i situationer efter våldsamma konflikter kan med fog ses som en form av krishantering. De flesta inbördeskrig återuppstår 5-10 år efter ett formellt avslut i form av en överenskommelse eller ett avtal. För att förebygga och hantera de kriser ett nytt våldsutbrott innebär, behövs ett synsätt som inte par definition delar upp krig i tidsserier om pre-, dure och post-konflikt. Insatser postkonflikt kan på många sätt ses som förebyggande. Också vid Lunds universitets Statsvetenskapliga institution (http://www.svet.lu.se/) finns stark forskning kring framförallt konflikthantering och konfliktlösning. Vid SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) (www.sipri.se), finns ett starkt fokus på vapenspridning, upprustningsfrågor, vapenindustri och militärutgifter i världen, men också i ökande utsträckning forskning kring global säkerhet, nya konflikter (inbördeskrig) och fredsbyggande. SIPRIs årsbok är en ovärderlig källa för förståelse av trender och tendenser inom fältet. Den norska motsvarigheten, PRIO (Peace Research Institute, Oslo), utgör en viktig miljö för forskning om konflikthantering och fredsbyggande såväl som säkerhetspolitik. Forskningsprogrammet om säkerhet hanterar hur enskilda stater, EU och FN svarar på utmaningar och hot. Danmarks motsvarande institut, COPRI (Copenhagen Peace Research Institute) var ursprunget till en inflytelserik skolbildning inom den kritiska säkerhetsteorin. COPRI avvecklades 2003 och denna forskning har istället integrerats vid DIIS (Danish Institute for International Studies) (http://www.diis.dk/sw152.asp) samt Statsvetenskapliga institutionen, Köpenhamns universitet (http://polsci.ku.dk/english/research/). Vid DIIS är fokus den nya tidens konflikter, nya hot och utmaningar mot säkerheten samt hur dessa utmaningar bidrar till att omdefiniera säkerhetspolitiska antaganden. Här finns också ett starkt intresse för religionens roll i internationell politik. Migrationsproblematik är en frågeställning på Köpenhamns universitet liksom vid DIIS. På Köpenhamns universitet är ett centralt område europeisk säkerhet och integration. Vid Christian Michelsen Institutet (http://www.cmi.no/) i Bergen, återfinns också forskning av relevans. En orientering här är fredsbyggande; under vilka betingelser långvarig fred kan byggas; vilken roll statliga institutioner spelar och vilken roll religiösa rörelser och aktörer kan inneha samt hur det internationella samfundet kan bistå samhällen efter krig och våldsamma konflikter. I Finland, är det TAPRI, Tampere Peace Research Institute (http://www.uta.fi/laitokset/yti/english/tapri/index.html) som utgör den främsta plattformen för forskning om konflikt och säkerhet. För närvarande bedrivs forskning om politisk förändring och säkerhet i Europa, samt om nya former för konflikter och lösning av desamma. Ytterligare ett område utgörs av studier om säkerhet i medelhavsområdet. Bland internationella databaser kan nämnas IISS (International Institute for Strategic Studies) Armed Conflict Database (ACD) (http://www.iiss.org/publications/armed-conflictdatabase/), som också genomför analyser av trender och tendenser. Databasen innehåller information om konflikter, politisk utveckling, militära trender och typ av vapen som används i internationella konflikter; fakta om de involverade parterna; analyser om humanitära konsekvenser av konflikter; samt historiska bakgrundsfakta. IISS är ett av de äldsta och mest välrenommerade fristående instituten med forskning kring internationell säkerhet. En annan välkänd databas finns vid INCORE (International Conflict Research) (http://www.incore.ulst.ac.uk/), etablerat 1993. INCORE är ett samarbete mellan FN universitetet och University of Ulster. Ett särskilt fokus är Nordirland. INCORE främjar också konfliktlösnings- och konflikthanteringsstrategier. Ett särskilt fokus är fredsprocesser i syfte att finna ut varför de så ofta misslyckas. Vidare finns på agendan bla intresse för transitionsprocesser (dvs tiden efter det att en våldsam konflikt fått ett avslut) och politisk styrning under desamma. The Correlates of War-Project (http://correlatesofwar.org/) är en annan databas kring krig och konflikter. Projektet initierades 1963 och syftet har alltsedan dess varit att systematiskt samla information och kunskap om förekomsten av krig. Exempel på forskning inom COW är systematisk information om vilka stater som faktiskt engagerar sig i krig, med vilka stater och på vilken våldsnivå. En nutida orientering har också att göra med kulturella skillnader mellan och inom stater och på vilket sätt dessa skillnader kan antas påverka förekomsten av konflikt. Det samlas också data om intrastatliga krig. The Minorities at Risk (MAR) Project är baserat vid University of Maryland (http://www.cidcm.umd.edu/mar/) och samlar data och information kring minoritetsgrupperingar och risk för såväl minoritetsförtryck som väpnade konflikter mellan grupper. Detta utgör också en mycket värdefull källa för uppgifter och information relaterat till konflikter. MAR prioriterar datainsamling kring minoriteter och etniska grupper vilka är politiskt aktiva och där det finns politiska organisationer med politiska målsättningar. Vid Oxford University finns sedan lång tid etablerad forskning om krig och hur krigets karaktär, organisationsform och målsättningar har förändrats över tid, inte minst genom programmet the Changing Character of War (http://ccw.modhist.ox.ac.uk/). Här finns ett tvärvetenskapligt samarbete, framförallt inkluderande internationella relationer och historia. CRISE, the Centre for Research on Inequality, Human Security and Ethnicity (http://www.crise.ox.ac.uk/) har en specifik profil inriktad på vad som orsakar konflikter i utvecklingsländer. Bland de faktorer som analyseras är etnisk mångfald samt ojämlikheter mellan etniska grupper; vad som kallas horisontell ojämlikhet. Det tål att understrykas att insikter som dessa kan användas för att analysera risk för kravaller och upplopp också i västerländska samhällen. Vidare; om strukturella ojämlikheter utgör en risk för inbördeskrig i svaga stater, finns också en risk att sådana sönderfallande stater med svaga institutioner kan utgöra hemvist för organisationer med terror som metod. Det finns vidare en mängd institutioner och forskningsmiljöer vilka har konfliktlösning som sin huvudsakliga agenda. Vid The Department of Peace Studies (DPS), Bradford University (http://www.brad.ac.uk/peace/), finns ett flertal centrumbildningar. Ett av dessa är Centre for Conflict Resolution med studier av konfliktlösning, medling, fredsbyggande och fredsbevarande. Forskning om säkerhet och säkerhetspolitik är vanligen organiserad inom ramen för statsvetenskap eller internationell politik/internationella relationer. Detta utgör en mycket bred forskningstradition. International Studies Association (ISA) (http://www.isanet.org/) är ett internationellt nätverk av forskare med 4000 individuella medlemmar. ISA är indelat i sex geografiska underavdelningar och 23 intressegrupperingar. ISA publicerar flera internationella tidskrifter av vilka kan nämnas International Studies Quarterly och International Studies Review. Vad gäller forskning om säkerhet kan i en brittisk kontext nämnas the International Relations Department (http://www2.lse.ac.uk/internationalRelations/Home.aspx) vid London School of Economics and Political Science, Department of Politics and International Studies vid University of Cambridge (http://www.polis.cam.ac.uk/), Department of Politics and International Studies, Oxford University (http://www.politics.ox.ac.uk/), Department of Politics and International Studies vid School of African and Oriental Studies, London. I USA finns bla the Paul Nitze School of Advanced International Studies (http://www.saisjhu.edu/)vid Johns Hopkins University. En miljö med mycket stark kompetens kring såväl internationell säkerhet, konfliktlösning som terrorism är John F Kennedy School of Government vid Harvard University (http://www.hks.harvard.edu/about). Kroc Institute for International Peace Studies (http://kroc.nd.edu/ http://kroc.nd.edu/), vid Notre Dame University har en specifik profil inriktad på religion, konflikt och fredsbyggande. Centre for Foreign Policy Studies vid University of Kings College i Halifax, Canada har stark forskning om global säkerhetspolitik, konfliktlösning och fredsbyggande. Den mest välrenommerade tidskriften inom fredsforskningen är Journal of Peace Research, som ges ut av PRIO i Oslo. Fokus är orsaker till våldsam konflikt samt vad som kan skapa möjligheter till konfliktlösning. Kopplad till the International Peace Research Association (IPRA), dvs fredsforskarnas internationella nätverk, finns The International Journal of Peace Studies med en bred agenda innefattande säkerhetssystem, rättvisa och mänskiga behov, mänskliga rättigheter, konfliktlösning och fredsutbildning, ursprungsfolk och fredsrörelser. Andra viktiga tidskrifter inom detta fält är Journal of Conflict Resolution samt Conflict and Cooperation. För forskning om internationell säkerhet utgör Millennium: The Journal of International Studies en viktig arena, liksom Security Dialogue. Den sistnämndas profil utgörs av publikationer av analyser av traditionella, konventionella säkerhetsfrågor, likväl som nya utmaningar. Här ryms också artiklar om pandemier, global terrorism liksom inbördeskrig. Vidare finns ett intresse för identitetsbaserade konflikter, liksom ett uttalat fokus oå genusaspekter av säkerhet. Terrorism och det globala kriget mot terror 11e september har också utgjort grogrund för etablerandet av nya forskningsmiljöer vilka koncentrerar sig på terrorism och politiskt våld. I Sverige finns bara en forskningsmiljö som har som huvudfokus att studera terrorism. Detta är Centrum för Asymmetriska Hot- och Terrorismstudier (CATS), vid Försvarshögskolan (http://www.fhs.se/sv/Forskning/Centrumbildningar/CATS/). CATS är inriktat på studier kring vad som kallas ‘‘de asymmetriska hoten i informationsåldern’’. I nutid koncenteras CATS verksamhet på följande tre delområden: Strategisk kontraterrorism; underrättelsemetodik och psykologiska operationer. The Centre for the Study of Terrorism and Political Violence (CSTPV), etablerat 1994 vid University of St.Andrews, är det äldsta och förmodligen också det mest välrenommerade centret i denna genre. CSPTV har en vidare agenda än enkom studier av terrorism. Exempel på forskning som bedrivs är terrorismens utveckling, kontraterrorismens effektivitet, terrorismens psykologi, terrorism och internet, organiserad brottslighet och piratverksamhet, uppror och politiskt våld. I början av 2010 anordnar CSTPV en konferens på temat Terrorism and War: The Changing Relationship between Terrorism, Insurgency and Inter-State War. Ett annat ämne för en konferens under 2010 är konflikten i Somalia och hur denna globaliseras. Vid detta centrum finns alltså en insikt om kopplingar mellan terrorism och andra former av politiskt våld, inte minst sådant som utspelar sig inom ramen för konflikter i redan svaga stater. Ett annat sådant centrum, the International Center for the Study of Terrorism (ICST), vid Pennsylvania University ägnar sig åt forskning och utbildning. Agendan liknar i viss mån den ovan nämnda och här studeras terrorismens psykologi, gruppbeteende (dvs hur terrororganisationer fungerar), reaktioner mot terrorism, hur risk för terrorattacker hanteras och kommuniceras samt hur återhämtning kan främjas. Fokus är i hög grad beteendevetenskapligt. Här saknas emellertid studier vilka kan förklara samband mellan terrorattacker och konflikter samt andra former av politiskt våld. Det finns också en uppsjö av privata initiativ till centrumbildningar och institut för studiet av terrorism. Vanligen finns anledning att vara något vaksam inför detta fenomen. Det är nämligen svårt att egentligen hävda att terrorism låter sig förklaras på ett väldigt specifikt sätt i förhållande till andra former av politiskt våld. Terrorism utgör en kategori av specifik våldsanvändning i så måtto att syftet är att uppnå maximal skrämseleffekt. Begreppet terrorism kan i sig betraktas som vilseledande, då terrorism inte utgör ett enhetligt fenomen eller omhuldar någon speciell ideologi. Vad gäller tex förståelsen av islamistiska organisationer vilka använder terror som metod för att uppnå vissa politiska målsättningar, är det många som hävdar att det är långt bättre att söka sig till forskning med ambitioner att förstå och förklara dessa specifika rörelser i sin unika historiska kontext. Det är annars lätt att blanda ihop organisationer med långt olika politiska ambitioner och målsättningar, enkom för att de använder en viss sorts våld som sin metod. Exempelvis är skillnaderna milsvida mellan organisationer såsom Hamas, med målsättningar relaterade till territoriet Palestina och al Qaida som löst organiserat transnationellt nätverk. En sådan kunskapsöversikt låter sig inte göras inom ramen för föreliggande studie, men det är värt att understryka att det kan vara viktigt att vända sig till andra forskningsmiljöer än de vilka har ett explicit fokus på terrorism för att förstå fenomenet. Institutioner och centrumbildningar med fokus på internationella relationer och global säkerhet har också en tradition av kritiska säkerhetsstudier, vilket inkluderar ett mer kritiskt analytiskt förhållningssätt till frågan om global terrorism och kriget mot detsamma. Kompetensförnyelse genom kunskapsuppbyggnad Det finns stora behov av förnyelse av forskningen gällande internationella kriser, krishantering, säkerhet och konflikter. Alltjämt finns stor åtskillnad gällande just kris och konflikt/säkerhetsforskningen. Det är naturligtvis så att detta är olika storheter, med olika kunskapstradition och teoribildning, men här finns också likheter, inte minst vad gäller just studiet av dramatiska, oväntade händelser och de kriser som genereras av krig och konflikter. Båda tillstånden karakteriseras av tillstånd utanför det normala, ofta kaos, utsatthet och sårbarhet för individer och grupper, där normala samhällsfunktioner blir svåra att upprätthålla. En skillnad är naturligtvis att en akut kris ofta är ett mer kortvarigt tillstånd medan krig kan vara under mycket långa perioder och då bli till en sorts normaltillstånd. I en global kontext talas ibland om komplexa humanitära katatstrofer, (‘‘complex humanitarian emergencies’’, vilka ofta utgör en mycket komplex materia, där väpnade konflikter eller krig och fattigdom utgör en bakgrund till svåra umbäranden vilka sedan innebär akut utsatthet, svält, sjukdom, fortsatt osäkerhet i form av plundringar, våldtäkter, misshandel och övergrepp. Darfur har beskrivits som en sådan situation. Vad gäller en svensk kontext, som förvisso inte karakteriseras av denna utsatthet, finns likafullt samband mellan olika hotbilder, vilket skapar behov av förnyelse av forskningen; Samtidigt skall det understrykas att det inte går att göra alltför svepande generaliseringar av dylika samband. Det är alltjämt så att kris och krig inte är detsamma, utan kräver olika analysredskap. I termer av förberedelse för effekter av krig, vilka ofta synliggörs såsom kriser (flyktingströmmar, mänskliga nöd) är det dock väsentligt att lägga märke till samband. Vidare finns likheter mellan ett samhälles återhämtning efter en omfattande kris eller katastrof och återuppbyggnad efter krig. Det finns således ett behov av kunskapsuppbyggnad där risk- och krisforskningen å ena sidan och konflikt- och säkerhetsforskningen å den andra hämtar lärdomar och influenser från varandra Risksamhällets fokus på institutioner gör att den statsvetenskapliga trenden mot att studera institutioner är viktig att ta fasta på också inom krishanteringsforskningen. Vilken kapacitet har samhälleliga institutioner att hantera risker och kriser? Vilken förmåga finns till information och kommunikation? Vilka faktorer skapar institutioner med sådan kapacitet? Här finns förvisso förhållandevis mycket forskning i en internationell kontext, men det är icke desto mindre ett väsentligt fält för fortsatta studier. En värdefull förnyelse av forskningen skulle också vara genuint tvärvetenskapliga studier där teknik, naturvetenskap, medicin och samhällsvetenskaplig forskning möttes i studier av gemensamma forskningsproblem. Även om en risk tex i form av en epidemi är medicinsk till sitt ursprung, krävs samhällsvetenskap för att hantera frågor som rör såväl information, kommunikation, beslutsfattande och mänskligt beteende. Detsamma gäller frågor som tex flygplatssäkerhet. Tekniska lösningar avseende tex säkerhetskontroller på flygplatser kan förvisso förbättra möjligheterna att avvärja terrorattacker, men kan inte komma åt de mer djupgående orsakerna till upplevda eller reella hot. Det saknas också större komparativa studier av kris och krishantering i olika typer av samhällen. Här skulle behövas just sådana studier där det görs jämförelser av länder med olika makroekonomiska förutsättningar, olika typer av politiska system och institutionell uppbyggnad, olikheter avseende konfliktförekomst, fattigdom och miljöpåverkan. Vad gäller frågan om civilt försvar, finns också här behov av förnyelse i begreppsapparat. Med tanke på att agendan för aktörer som är satta att hantera risk och kriser samt de vilka har civilt försvar som fokus allt mer överlappar varandra, är frågan om den begreppsliga distinktionen alls låter sig göras. Civilt försvar avser att utgöra ett komplement till det militära försvaret i händelse av militärt anfall, men också att skydda samhället gentemot omfattande kriser av olika slag. Värt att överväga är möjligheten av att frångå en sådan uppdelning och istället låta krishantering utgöra ett samlande begrepp med underkategorier. Rekommendationer En stark rekommendation skulle således vara att främja tvär- och mångvetenskaplig forskning kring specifika problemområden. Exempel på sådana problemområden skulle kunna vara • Institutioners kapacitet och förmåga att hantera större kriser • Regionala och globala samarbetsformer för att hantera omfattande kriser • Förutsättningar för och problem med militärt/civilt samarbete i konflikter liksom i komplexa humanitära katastrofer • Medias roll, globalt och nationellt, för att förstärka krismedvetenhet, förmedla kommunikation • Samband mellan internationella kriser och internationella konflikter • Samband och likheter mellan återhämtning efter omfattande kriser och återuppbyggnad av samhällen efter långvariga konflikter. • Komparativa studier Sammanfattande konklusion Sammanfattningsvis kan sägas att områdena kris och krishantering å den ena sidan och konflikt och internationell säkerhet å den andra allt mer kommit att tangera varandra. Detta bottnar i olika orsaker, men en grundläggande förklaring är att globaliseringen medfört att grändragningar mellan ‘‘internt’’ och ‘‘externt’’, ‘‘nationellt’’ och ‘‘internationellt’’ samt mellan ‘‘civilt’’ och ‘‘militärt’’ blivit svårare att upprätthålla. Begreppsapparater och analyser inom säkerhetsorienterad forskning ser i ökad utsträckning vad som tidigare hanterats i termer av risk och kris, som nya hotbilder. Även om en naturkatastrof självklart skiljer sig markant åt från ett utdraget inbördeskrig, finns det ändå likheter i termer av umbäranden för civilbefolkningen och i termer av återhämtning/återuppbyggnad. Även om kris och krig alltjämt skall hållas isär teoretiskt såväl som empiriskt, finns det kunskapsluckor att fylla genom ökade tvärvetenskapliga samarbeten och genom kunskapsutbyten mellan de olika fälten. Vad gäller inte minst MSBs internationella åtaganden och uppdrag torde sådana utbyten kunna utgöra väsentliga bidrag till kunskapsutvecklingen. Referenser i urval Baumann, Zygmunt 2006, Liquid Fear, Cambridge: Polity Press. Bauman, Zygmunt, 2007, Liquid Times: Living in an Age of Uncertainty, Cambridge: Polity Press Beck, Ulrich, 1992, Risk Society: Towards a New Modernity, London: Sage Publications Beck, Ulrich, 2009, World at Risk, Cambridge: Polity Press. Bellamy, Alex, Roland Bleiker, Sara E. Davies & Richard Devetak (eds), 2007, Security and the War on Terror: Civil-Military Cooperation in a New Age, Routledge, Boin, Arjen, Paul t’Hart, Eric Stern, Bengt Sundelius, 2006, Politics of Crisis Management: Public Leadership under Pressure, Cambridge University Press. Booth, Ken, 2004, Critical Security Studies and World Politics, Lynne Rienner Publishers. Collins, Alan, 2007, Contemporary Security Studies, Oxford University Press. Dannreuther, Roland, 2007, International Security: The Contemporary Agenda, Polity Press. Ett lyft för forskning och innovation; Proposition 2008: 09/50 Fink, Stevem, 2000, Crisis Management: Planning for the Inevitable, iUniverse.inc Gilpin, Dawn, R & Priscilla J. Murphy, 2008, Crisis Management in a Complex World, Oxford University Press. Haddow, George, Jane Bullock and Damon P. Coppola, 2007, Introduction to Emergencey Managemeng, Third edition, Elsevier Butterworth-Heinemann. Held, David, Anthony McGrew, David Goldblatt & Jonathan Perraton, 1999, Global Transformations: Politics, Economics, and Culture, Polity Press. Held, David, 2004, A Globalizing World?_ Culture, Economics, Politics (Understanding Social Change), Routledge. Heng, Yeu-Kuang & Ken Mcdonagh, 2009, Risk, Global Governance and Security: The Other War on Terror, Routledge. Kaplan, Seth D, 2008, Fixing Fragile States: A New Paradigm for Development, Praeger Publishers. Kaldor, Mary, 2007, New and Old Wars: Organized Violence in a Global Era, Second edition, Stanford University Press. Krasner, Steven, 2001, Problematic Sovereignty: Contested Rules and Political Possibilities, Columbia Universities. Lyon, David, 2006, Theorizing Surveillance: The Panopticon and Beyond, Willan Publishing. Mccormack, Tara, 2009, Critical Security Theory and Contemporary Power Relations: Emancipation, Critique and the International Order, Routledge. Nederveen Peiterse, Jan, 1998, World Orders in the Making: Humanitarian Intervention and Beyond, Palgrave Macmillan. Nafziger, E Wayne, Frances Stewart & Raimo Väyrynen, 2000, War, Hunger, and Displacement: The Origins of Humanitarian Emergencies, Volume 1, Oxford University Press. Oliker, Olga, 2004, Aid During Conflicts: Interaction Between Military and Civilian Assistance Providers in Afghanistan, RAND National Defense Research Institute. Rotberg, Robert I, 2003, When States Fail: Causes and Consequences, Princeton University Press. Scholte, Jan Aart, 2005, Globalization: A Critical Introduction, Second edition, Palgrave. Williams, Paul D., 2008, Security Studies: An Introduction, Routledge.